Kategorier
diskussion & debatt

Heteronormen förslavar och begränsar oss

Istället för att bara existera som en av många sexuella läggningar eller preferenser så har heterosexualiteten förutom sin norm-status blivit ett ideal som fullkomligen genomsyrar vår kultur, livsstil, val, drömmar, önskningar, uttryck.

Att vara heterosexuell handlar inte bara om vem man vill ligga med utan framhävs och uppmuntras i absurdum redan från ögonblicket vi föds. Den prackas på oss, komplett med färdiga mallar och ramar för hur heterosexualiteten ska ta sig uttryck. Man ska hitta den rätta, leva tillsammans, skaffa barn, hålla ihop och ingen tänker tanken på att avvika eller hitta alternativa sätt att leva på. Det är antingen eller. Till och med om man är homo- eller bisexuell så är det den heterosexuella monogama tvåsamhetsnormen som är rådande. 

Jag har flera vänner som skiljt sig, gått vidare, kanske till och med lämnat en relation med en människa de egentligen vill leva ihop med för att vissa aspekter funkat sämre och då får det typ vara. Kan man inte få allt så vill man inte ha nåt.

Och det är här normen begränsar och förslavar oss. Det finns ju så många andra sätt att ha relationer på men vi är alldeles för insnöade på att ETT sätt är rätt att vi hellre låter saker gå åt pipan än hitta nya sätt att leva ihop på men man måste inte leva IHOP för att leva ihop. Man måste inte leva under samma tak, hålla sig till en partner, bara ha sex med varandra eller anpassa sig till den färdiga mallen överhuvudtaget för den tar inte hänsyn till människors olikheter eller behov men ändå inbillar vi oss att det måste vara så.

Just nu lever jag själv väldigt traditionellt och monogamt så look who’s talking liksom, och jag trivs ganska bra så. Nu. Men man vet ju aldrig vad som händer. Tanken på att jag skulle lämna Oskar och vår familj bara för att vi kanske slutar vara kära eller slutar ha sex eller får nya intressen eller kanske vill bo nån annanstans eller ligga med nån ny känns helt absurd. Vi förväntar oss till exempel inte att våra enskilda vänner ensamma ska kunna uppfylla precis alla våra behov, varför förväntar vi oss det av vår livspartner?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Heteronormen förslavar och begränsar oss”

Är inte anledningen till att heteronormen genomsyrar kulturen den biologiska driften som i princip alla levande organismer har? Dvs att föröka sig?
Då är det väl inte alls konstigt att det lätt blir så eftersom majoriteten av befolkningen är hetero. Då blir idén med pappa-mamma-familj det som förekommer i störst utsträckning då det undermedvetet är en av de största drifterna vi känner till.
”Vi förväntar oss till exempel inte att våra enskilda vänner ensamma ska kunna uppfylla precis alla våra behov, varför förväntar vi oss det av vår livspartner?”
Det är ju som att ställa frågan ”Varför förväntar vi oss att mamman ska amma sitt barn och inte bekanten man träffat på gatan?”.
Anledningen är väl för att våra vänner aldrig under evolutionens tid haft rollen som föräldrar i samma utsträckning som den biologiska föräldern? Låter rätt vettigt enligt mig.

Ja det är verkligen sjukt hur vi begränsas av normer för kärlek. Att en liksom måste va två (helst man o kvinna) som lever monogamt fett länge.
Jag har en dröm om att ”dela barn” med nån annan/andra än bara min partner. Kanske att vi är 3-4 personer som har hand om ungarna tsm och lever i radhus bredvid varandra (så en kan få lite egentid och inte ha barnen all day all night). Men detta går ju inte att ordna rent vårdnadsmässigt i juridisk bemärkelse, och det skulle garanterat provocera folk om barnet hade 4 föräldrar.

Heterosexualitet är ett inlärt beteende, liksom tvåsamhetsnormen. Vi behöver sluta vara så förbaskat ängsliga och våga ifrågasätta mer. Även oss själva. Eh, framför allt oss själva… 🙂
Vi FeministPeppar vidare – titta gärna in och hjälp till! Åsså vill vi ha fler förslag på bloggar! Allt ni behöver för att göra allt detta finner ni här: http://calleism.wordpress.com/feministpepp/

Vänta lite nu Calle, hur menar du egentligen att heterosexualitet är ett inlärt beteende? För enligt samma logik så är även homosexualitet ett inlärt beteende, och är det inte just det tankesättet som vi som samhälle försöker komma bort från?
Det är ju det tankesättet som är anledningen till att det existerar korrektionscenter för homosexuella där dom tvingar dessa att bli heterosexuella. Något som är fullkomligt avskyvärt.

Det är så himla skönt att du tar upp tvåsamhetsnormen. När jag började intressera mig för olika frågor kring sexualitet och identitet så avfärdade jag ganska snabbt bort polygami och tänkte att det är väl folk som inte hittat någon rätt. Men jag har själv upplevt det och haft mycket svårigheter att förklara hur känslor kan te sig lika starkt men på olika sätt för olika människor under samma tid. Det har varit grymt förvirrande och jag har själv fått höra just det svar att jag ska göra slut med min partner för hen är inte rätt om hen inte tillfredsställer mig tillräckligt för att jag ska kunna undvika andra. Sedan har jag försökt vara ärlig med nya partners på senare tid och sagt att jag är fundersam över monogami men jag vet inte hur det funkar då det är det senaste året bara, alltså två partners.

När jag för evigheter sedan läste juridik var partnerskapslagar under utarbetande. Då fanns det många tankar om att partnerskap inte skulle bli en äktenskapsform för homosexuella, utan ett tillåtande av andra familjebildningar. Jag tyckte, och tycker, idén är lysande.
Förstå mig rätt: homosexuella skall ha rätt att gifta sig, men behöver knappast någon särlagstiftning, de kan rymmas i en könsneutral äktenskapsbalk.
Det som skulle behöva registrerat partnerskap eller något motsvarande är andra typer av familjebildning än de som baseras på sexuell relation. Det finns många familjetyper som INTE är baserade på sex men som ändå skulle behöva en skyddad och godkänd status med vårdnadsrätt av barn, rätt till gemensamma försäkringar, ägandeskydd, arvsrätt osv. Det kan röra sig om vänner eller släktingar som av olika skäl bildat en familjeenhet som behöver juridisk status.
Tvåsamhetsbiten i detta blir svårare, då jag ser att familjer kan bestå av fler än två individer samtidigt som jag tänker att månggifte historiskt sett missgynnar kvinnor. Jag har ingen idé om hur detta borde lösas, menar bara att vi borde ha ett annat och mer vidsynt familjebegrepp, både socialt och juridiskt.

Ja, herregud vad det är kvävande med den här tvåsamhetsnormen!! Att man anses som en mindre lyckad, nästan halv, människa om man inte lever i en relation. Helst en heterosexuell sådan förstås. Folk i par som inte kan sluta lägga stress och press på en som singel och tycker så himla synd om en för att man är ”ensam” trots ”vår ålder”. Har man inte ångest över sin situation på egen hand får man det snart av allas tjat. Usch! Kan inte folk bara sluta att lägga sig i andras val och ägna sig mer åt sitt egna liv?! Hade varit hemskt välkommet.

gud vad jag haller med dig. har en van som propsar pa mig man jag inte ALLS ar intresserad av bara for att jag varit singel i 5 manader. hon tycker inte jag har nagot annat for mig anda. jag blir sa himla arg over hur ens omgivning inte kan acceptera att man kan vara helt nojd o glad utan en man!

Självklart hade i alla fall fler legat lite mer fritt med vem de kände för och inte tyckt det var konstigt ifall det inte var så jäkla heteronormativt. Har själv haft ihop det med tjejer några gånger och typ känt skam över det och inte berättat för vissa (få) kompisar som jag vet skulle tycka jag är ett freak. Det är ju asnice att kunna ha det mysigt ihop med vem som helst oavsett kön! Nu har jag själv barn och snubbe men tänker fortfarande att jag kan sakna att klämma på ett par pattar..
Som en väldigt begåvad man sa till mig: Ja men vaddå det är bara för det är så accepterat i Sverige som det finns så många homo-bisexuella. Kolla typ i andra länder, där finns det inte så många bara för att det typ är olagligt. Jesus god va jag kände att livet ska va motsträvigt då!!!!

Jag själv är bisexuell, och vet fortfarande inte om jag har kommit ut helt ur garderoben för min familj. Vi pratar inte om det alls, för mina föräldrar har nog inte haft det lätt med att acceptera det. Mamma har hanterat det bättre än pappa, men vi pratar fortfarande inte öppet om det. Detta märks tyvärr väldigt tydligt på hur min minsta lillasyster, som fortfarande bor hemma, beter sig. Hon kan komma till mig och säga att det är äckligt med två tjejer som pussas, och att det är fel. Mycket av det hör hon säkert från barnen i skolan, men det är ju inte heller så att mamma och pappa tar diskussionen när den uppstår. Och jag blir så osäker på vad jag ska göra. Jag är ju inte hennes förälder, men jag vet ju hur det är att älska en kvinna. Ska man våga ta den diskussionen med en tioåring?

Självklart ska du ta diskussionen! Om inte för din skull, så för hennes. Hela samhället talar om för henne att kille + tjej är det rätta, hon behöver någon säger emot det. Bry dig inte om att fråga varför hon tycker att homosexualitet är äckligt, det finns ingen poäng i att fördjupa homofoba tankar, utan säg att människor gillar olika och att all kärlek är bra. Berätta också hur oerhört svårt det kan vara att vara homo eller bi och att hon kanske har kompisar som är/kommer bli det, men som inte vågar säga det, och att de kommer bli jätteledsen över vad hon säger.

Detta inlägget favoritmarkerar jag, för det är bäst. Jag älskar att ifrågasätta saker, och det betyder mycket för mig att andra också gör det eftersom det kickar vidare mig in i nya tankespår och det är alldeles underbart. TACK för en underbar blogg!

Jag tror visserligen att heteronormen kommer av en ganska så naturlig familjebildningsstruktur men att tänka utanför den hade ändå underlättat livet och tankesättet för många. Somliga tycks ju tro att man inte bevisat kärleken till varandra tillräckligt om man inte flyttat ihop till exempel eller att mammans och pappans roll är så speciell att det inte ryms fler i uppfostran av barnen, fastän sådant faktiskt gör tillvaron ganska snäv.
Och det här med att man önskar hitta så mycket i just sin partner är galet och det blir vi ju matade med jämt – hur vi är VÄRDA någon som det klaffar med på alla plan annars slösar vi vår tid. Trivs själv himla bra med mannen jag haft i mitt liv sedan jag var tonåring men har accepterat att vår relation är bra som den är fastän vi inte kan diskutera djupa ämnen, har samma religion eller intressen. Men det är tydligen lustigt att ”nöja sig” på detta sätt, det ses som att jag gjort uppoffringar och avkall fastän jag har många vänner som jag får ut allt det där igenom.

”En kvinna behöver en man lika mycket som en fisk behöver en cykel.” [Kanske underförstått: ”En man behöver en kvinna lika mycket som en fisk behöver sina fenor.”]
Tillspetsat – men det kanske ligger något i det? För mig verkar det i alla fall ändå som att män överlag värderar heterokonceptet klart högre än kvinnor.
Med tanke på att det inte är fullt så roligt att vara förtryckt som att förtrycka kan jag nog förstå kvinnors intresse för alternativ…
Är säkert känsligare än andra, men bara tanken på okända nätkvinnors ogillande skrämmer mig. Brukar tänka på hur snälla och vackra kvinnor är redan när jag vaknar. Känner mig också mycket beroende av kvinnor. Lite som i uttrycken ovan.

Jag har levt i flersamma relationer (ofta slutna och stabila) i tjugo år och känner fortfarande att det är ett stort stigma. Det är något jag i många år har velat komma ut med inför alla jag känner men som jag tvivlar på om jag någonsin kommer att lyckas med. Det är bara inte alls accepterat, särskilt inte om man har barn. Jag känner inte att det är något jag kan blogga öppet om heller. Visst kan frisinnade vänner tycka att det är okej, men släkten kommer aldrig att tycka det. Våra mammor skulle flippa. Och det är synd, när det handlar om människor man älskar och är stolt över, att relationen ska framkalla en sån oro eller till och med äckel hos andra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *