Kategorier
diskussion & debatt

Jag vill inte prata om folkhälsan nåt mer

Men vem ska äta två kilo godis, egentligen? undrar Underbara Clara och jag räcker frenetiskt upp handen och viftar. Jag kan med lätthet trycka i mig absurda mängder godis (för att sen förbanna mig själv efteråt, för egentligen tycker jag att fruktsallad eller en ordentlig portion moussaka är tusen gånger godare) och köper oftast på mig en full säck när det vankas lördagsmys här hemma.

Jag håller med Clara om att det är problematiskt (och omoraliskt!) att affärerna (företagen) idag medvetet försöker lura sina kunder att köpa mer. Förpackningarna är större, varorna är placerade strategiskt i butikerna (gärna godis i barnhöjd och barnattraktiva färger och former) för att ”inspirera” kunderna att köpa sånt de egentligen inte behöver eller ens vill ha alla gånger. Det här ÄR psykologiskt och inom försäljningsbranchen så forskas och studeras det mycket kring just det här för att på så sätt lära sig hur man får folk att köpa mer. Om det så handlar om mat eller om TV-spel så manipuleras kunderna på ett sätt som många av oss inte ens tror är sant.

Men jag tror inte att just godispåsarnas storlek är ett stort problem, men jag tolkar inte heller Clara som att hon tycker det är där kärnan ligger heller utan på att vi luras av förpackningarnas storlek och att överkonsumtionen normaliserats. Ska vi tala om folkhälsa och kost (IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN OCH IGEN och allra helst på tjocka eller fattiga människors bekostnad) så är det ju vardagssockret, fetträdslan och raffinerade livsmedel som är största hotet. Och då pratar jag inte om risk för övervikt utan belastning på kroppens funktioner pga näringsbrist och inflammationsrisk.

Jag tror dock inte att det är så enkelt som att höja skatten på sockret eftersom att det inte löser kostnaderna för den bra och näringsrika maten. Anledningen till att vi äter som vi gör idag beror till stor del på en ekonomisk kris under 70-talet (tror jag det var?) där kostråden ändrades för att matcha de ekonomiska förutsättningarna: potatis, bröd, raffinerade kolhydrater var billig mat. Kött, smör, grönsaker var dyrare. Folket krävde billigare käk och vips så började livsmedelsverket rekommendera 2 mackor till varje måltid. Fyll magarna på folket! (källa: Ideologin och pengarna bakom kostråden ifall nån undrar)

Kött och smör och grönsaker är inte billigare idag heller och är den det så är den ofta full av annan skit. Och godis äter vi ju inte till middag varje kväll så det kan vi räkna bort ur ekvationen tycker jag.

Det är dessutom intressant att vi ofta talar om kostnaderna (skuldbeläggande för övrigt) för samhället pga den dåliga maten medan vi å andra sidan sällan talar om effekterna av den hälsohets som råder. Den snarare hyllas och lyfts fram som ett ideal. Man ska vara medveten om vad man äter, precis hela tiden och man ska röra på sig, precis hela tiden. Och under tiden så utvecklar var och varannan kvinna ätstörningar av olika grader.

Nej. Vet ni vad? Jag vill faktiskt inte prata om folkhälsan mer för det talas fan inte om nåt annat. I alla sammanhang, i alla medier. Vi måste inte ”uppmuntra” eller ”inspirera” människor till hälsa för inspirationen finns tamejfan vart vi än vänder. Alla vet hur man äter bra, (de flesta iallafall) och alla vet att socker och skräpmat är skit, så det handlar inte om okunskap som måste informeras bort.
Kan vi inte bara sluta?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag vill inte prata om folkhälsan nåt mer”

Är också trött på allt prat om folkhälsan. Den som vill äta godis äter godis, ingen butik eller strategi kan lura i en godis egentligen tror jag. Man kan locka men det är upp till var och en att säga nej till sig själv och sina barn om man inte önskar att just äta godis. Herregud, det är var ens skyldighet att ta hand om sig själv.

Är också trött på allt prat om folkhälsan. Den som vill äta godis äter godis, ingen butik eller strategi kan lura i en godis egentligen tror jag. Man kan locka men det är upp till var och en att säga nej till sig själv och sina barn om man inte önskar att just äta godis. Herregud, det är var ens skyldighet och rättighet att ta hand om sig själv så som man själv vill vill.

Men då pratar vi om något annat; vad som är gott!
Det talas alltför sällan om vad som faktiskt är gott med tanke på hur mycket mat det faktiskt pratas och bloggas om.
Du säger moussaka.
Jag säger vad som helst med högt umami-innehåll. Jag gillar bacon. Jag gillar potatis. Jag gillas sushi och miso och lagrad ost och räkor och allt umami!
Har aldrig gillat socker. När jag var yngre bemöttes mitt ointresse för godis som ett tecken på karaktärsfasthet och moralisk styrka. Så till den grad att jag faktiskt trodde på det. När det i själva verket handlade om att jag, likt de flesta andra, bara åt det som smakade bra. Alla dessa normer och värderande omdömen. De står mig upp i halsen!

Har aldrig hört talas om umami, måste kolla upp det. För det du räknar upp är sånt jag älskar. Kan bli så sjukt sugen på såna saker, som potatis t ex (skulle kunna leva på det) och räkor att jag lider om det inte finns hemma och jag inte kan ta mig till affären. Och suschi. Och knaperstekt bacon. Omg, matorgasm! 🙂

Jag är oxå trött på det!! Jag är trött på mycket mer inom media och blogg/instagram… shopping, konsumtion och lchf (kult-varning)… less på träningshysterin, less på vikthysterin. Jag älskar bröd, pasta och ris. Äter gärna mörktbröd eller fullkorns pasta som omväxling för att det oxå är gott. Jag äter godis på helgerna, chips likaså. Barnen äter mindre, knappt något godis alls, jag tror det har att göra med att vi aldrig gör någon big deal av det! Vi köper alltid hem frukt, många olika sorter, de äter oftast en liten skål med skalade fruktbitar till en film på kvällen. Ja vi läser sagor oxå, men filmen kan va avkopplande efter en lång dag och denna årstid när det är kallt och blött ute. Vi har nästan alltid glass hemma, isglass mest för förkylningar å magsjukeepedimier som stormar in var och varannan vecka, sen kommer sommaren, självklart ska det finnas glass hemma! Å nyponsoppa är inte heller bra… gud min barndom är minnen av nyponsoppa smält glass och biskvier, kanelbullar och mjölkchoklad och mariekex. Å så många som ojjar sig över konserveringsmedel och färgämnen och allt möjligt…snart får man inte äta någonting och barnen ska fostras till vikthysteri som 4 åringar. Nej ät allt med måtta, mår du dåligt av vete, ät det inte, mår du bra av en nybakad franska, ät det! Jag köper iallafall ekologiska bananer.

Bra inlägg! Jag är så trött på alla diskussioner om mat, träning, dieter, folkhälsan bla bla bla. Tyvärr leder alla dessa diskussioner och hets om mat/godis/träning till sjuka ideal och ibland ätstörningar.
Har själv haft anorexia och bloggar om livet efter 10 år av psykisk ohälsa! Idag är jag dock frisk och mår bra 🙂

Det stora folkhälsoproblemet, speciellt för yngre kvinnor, är ju mentala och stressrelaterade sjukdommar, inte fetma och hjärtattcker osv.
Så jag tänker äta min tvåkilospåse med gott samvete, försöka ta det lungt och vara glad!
// en folkhälsovetare

Vad jag blir mest trött på i Claras inlägg är många av kommentarerna, i stil av ”sluta ät för tio personer!” riktat till överviktiga. När jag var underviktig/låg lågt på ”normalskalan” åt jag ofta väldigt lite mat, åt till stor del äpplen och havregrynsgröt. Men sedan ca tre dagar i veckan kunde jag smälla i mig 200g choklad och en stor chipspåse på samma gång utan problem. Jag såg hälsosam ut, men var så jävla ohälsosam. När folk ser mig nu när jag är överviktig tar de för givet att jag äter stora mängder och mycket onyttigheter. Nu för tiden (sedan flera år tillbaka) äter jag långsammast av alla, 75% av måltiderna är vad som skulle räknas som en halv portion. Inte för att jag bantar utan för att jag helt enkelt blir mätt och inte orkar så mycket. Köper jag en påse ostbågar tar den aldrig någonsin slut på en eller två eller ens tre kvällar. Köper jag en 200grams chokladkaka räcker det minst en månad. Får jag en chokladask eller liknande i present kan det ta nästan ett år innan den är slut, för att jag tar en eller två bitar när jag är sugen, sedan vill jag inte ha mer. Och jag har ingen skyldighet att förklara detta för alla jag möter. Och jag vill gärna slippa blickar och kommentarer eller ens tankar om mina matvanor när jag en gång i månaden går ut och äter en hamburgare på en restaurang. Jag blir så jävla arg och frustrerad, speciellt som jag äter bra mycket mindre skit än de allra flesta av mina smala vänner och bekanta.

Amen till att sluta prata så jäkla mycket om vad vi äter! Alltså hela den här grejen är dessutom rätt bisarr: att folk i hennes kommentarsfält ojar sig över hur jobbigt det är att påsarna är så stora när de bara ska köpa fyra-fem godisbitar. Känner att herregud. Tänk vad bra det är med stora påsar om en ska ha kalas till exempel!
(Och ja, jag tycker också det är sjukt problematiskt att vi uppmanas av affärerna att köpa allt mer godis och annat onyttigt och DET är ett verkligt problem. Men att folk ska komma och ojja sig över att det är så HIMLA jobbigt för de stackarna som bara vill köpa tre bitar lösgodis det känns som i-landsproblem de luxe!)

Precis! Det är ett jävla koketterande är vad det är! Ni vet typen som skrapar bort grädde på tårtfikat ” jag har så svååårt för socker och fett men äter gärna en FRUKT!”. Jag har gjort det till mitt mission att alltid säga ”Ja jag gillar allt som är onyttigt, nu tar jag en bit TILL!”. Jag är ju normalviktig så jag kommer undan med det.
Jag tror också att en stor del av dessa bara-en-ruta-choklad-och-helst-80% äter helt annorlunda bakom stängda dörrar…
Vägra låtsas som att olika tycke och smak står för moral och kontroll!!!

”Anledningen till att vi äter som vi gör idag beror till stor del på en ekonomisk kris under 70-talet (tror jag det var?) där kostråden ändrades för att matcha de ekonomiska förutsättningarna: potatis, bröd, raffinerade kolhydrater var billig mat (…)”.
Exakt! Jag rekommenderar BBC dokumentären ”Men Who Made Us Fat” om hur industrin fick oss att bli socker-, salt- och fettmissbrukare och om hela fik-konceptet (snacks) som de prackade på oss på 70-talet. Intressant.
Finns i tre delar på youtube. Här kommer del 1:
http://www.youtube.com/watch?v=E6nGlLUBkOQ

Men jag vill inte behöva läsa IGEN att bröd är så dåligt för även om det är sant att vi blivit lurade att det är mycket bättre än det är så är det nästan det som jag är mest less på att behöva höra om i ”hälsodebatten”. Jag tycker inte vi generellt ska äta mer smör och kött och jag vill inte höra att det egentligen är DET som är RIKTIG mat. Det tycker jag känns skuldbeläggande/nedvärderande mot folk som äter mycket kolhydrater pga billigt eller gott eller vanor, även om man som du nu försöker visa att man lägger skulden på myndigheter osv. Sen är jag med på att fetträdslan inte är så bra men då vill jag inte ha någon kolhydraträdsla heller.

Det var kanske lite klumpigt av mig att uttrycka mig så, men det är svårt att inte skapa skuld när man pratar om mat. Det märker jag. Men jag hoppas att det framkommer av mitt inlägg att jag tycker det är helt i sin ordning att äta av s.k ”onyttigt”. Det är ju kravet på att vara så jävla hälsosam som jag tycker är mest problematisk. Vi ska inte behöva vara rädd för vare sig kolhydrater, socker eller fett.

Fast…nu skrev du precis ett långt inlägg om folkhälsan och sa att du inte vill prata om den. Och berättade hur vi blivit lurade att äta kolhydrater på grund av billigare. Vilket jag tycker är intressant information, hälsohets för mig är när någon eller något försöker pracka på mig ideal, dieter, träningsmetoder osv. Ser du någon skillnad på information och hets? Vad skulle hända om informationen fick vara kvar men vi tog bort hetsen och tyckandet?

Jag har haft ätstörningar hela livet, men inte den sorten som man vanligtvis tänker på. Jag har ADD och autism, och är överkänslig för nya smaker, lukter och vissa konsistenser. Kolhydrater i form av vit pasta och vitt bröd var min basmat från det att jag blev gammal nog att fixa egen frukost och mellanmål.
Matlagning, planering, variation och regelbundna mattider är ett stort problem för mig. Det blir kaos, jag överplanerar och blir oerhört stressad när jag inte lyckas följa planen till punkt och pricka. Jag har varit träningsnarkoman, så jag är också medveten om att den rigiditet jag behöver för att hålla min autism nöjd och min ADD i schack, mycket lätt slår över i kontrollbehov och ångest.
Idag ska jag gå och storhandla – något jag faktiskt ser fram emot, för det är roligt att kolla bland alla varor i en butik med större utbud – men jag VET att jag kommer att vara helt slut efteråt, förmodligen glömma minst fem viktiga saker för att jag blir så ställd av omgivningen och att minst två kylvaror kommer att hinna bli dåliga innan jag gör den där präktiga grytan jag har tänkt mig.
Det blir förmodligen pizza med pommes, mild kebabsås och världshat till thrash metal ikväll.

Alltså, jag blir KÄR! Så det här ”Mig kommer du snart bli kär i ” STÄMMER SÅ BRA!
Jag har varit smal (typ anorexiasmal, ställmigbakomengatlampaochjagförsvinner-smal) nästan hela livet och när jag började gymnasiet ungefär, började jag gå upp i vikt. Jag gick från att ha blivit älskad för att jag ”Ser så bra ut!” och hatad för att ”Du vet väl inget om hur det är att vilja gå ner i vikt, du är ju perfekt” (trots ätstörningar, så jag visste precis vad de pratade om) till att hata min kropp mer och mer, samtidigt som människor började se mig mer som ”en av dom”. Det är sjukt, men trots att jag alltid haft ätstörningar så kunde jag aldrig prata om det förrän jag fick lite hull. Först när människor kunde förstå att jag ville gå ner i vikt, tyckte de att det var okej att jag sa någonting om det. Men då var det ju ingen som tyckte jag skulle sluta med de där tankarna, för klart skulle jag gå ner i vikt alltid, jag var ju inte perfekt längre!
Men jag ligger ju lite fel i tiden, för nu börjar ju folk bli så himla fitta (hehe) och nu är det fy skäms på alla som är lite större än anorexiamodellerna i HMkatalogen.
Så summan blev: förr smal – då var det fel. nu lite större (fortfarande inte tjock dock) men då är det fel. och alla ska alltid tjata om vad de äter, vad andra äter och hur en egentligen borde äta.
Hur ska det här sluta undrar jag?! Jag menar, jag har alltid haft problem med mat, men som det är nu verkar ju ALLA ha problem med mat. Ingen mat är rätt att äta längre. Vad gör det med människors kroppar att vi utsätts för alla dessa #healtyfood-hashtags och videos på folk som gör armhävningar på gymmet? Jag tycker det är fruktansvärt! Jag kom ju över mina ätstörningar, det var därför jag gick upp i vikt. Men nu är jag på väg att trilla dit igen, och det beror faktiskt till viss del på alla dessa utrop om hur man ska leva. Är det inte sjukt att i princip alla människor älskar en viss typ av föda (t.ex. en viss typ av kaka eller godis eller så) men alltid mår riktigt jävla dåligt när de väl stoppat i sig av just den födan. Det är ju galet!
Hela inställningen är ju att alla ska gå runt och TÄNKA så himla mycket på mat, träning etc. Jag undrar vad de där tankarna kunde ha kretsat kring istället. Typ revolution, kärlek, fina grejer. Men nu är hjärnan fullt upptagen med att räkna kalorier. Det är synd.
Men vad ska man säga åt de här som bara postar bilder på ”healthyfood”, ”neverforgetlegday” (nu ska man ju tydligen dela in kroppen i olika dagar och bara träna en del om dagen?!) ”fitnessforlife” etc. Jag har börjat ta bort dem på från mitt flöde, men det blir ju snart inga kvar?! Vad gör jag åt det? De kommer ju förmodligen inte hålla med mig om jag säger att det de skriver och postar har påverkan på mig och förmodligen andra, på ett negativt sätt. Varför ska de bry sig liksom?
Jag förespråkar (och försöker leva efter)
1: Det är inte du som inte passar i kläderna, det är kläderna som inte passar på dig (går du upp i vikt – köp nya kläder – problem solved)
2: All mat är bra mat. Eller: Någon mat är bättre än ingen mat snarare.
3: Försök tänka så lite som möjligt på mat och tänk mer på revolution, hehe.
Jag vet inte om detta inlägget makear någon sence, men jag ville egentligen bara skriva att jag håller med dig, sedan kom ordbajset. Jag ber om ursäkt, hehe.

Jag ser flera kommentarer här som kör med retoriken ” Skriv om det som är viktigt istället”. Något som känns igen kanske? Sedan är det ju bara att inse att förpackningarna har ju blivit gigantiska nu för tiden. Vem gynnas av det förutom den som ska ha fest? Knappast min hälsa, utan de som tjänar pengar på att sälja godis och snacks.

”Kan vi inte bara sluta?”
Du är bossen på din blogg, och du kan styra och ställa som du vill härinne. Men om Underbara Clara vill skriva ett inlägg om godis och hälsa på SIN blogg, så är det väl helt upp till henne? Det är ju inte så att hon menar något illa, och om någon, som du och ’Malin’ i ditt kommentarsfält, tar illa upp så känns det som att det handlar mer om er än om Clara.

Mitt största problem med folkhälsodebatten är att felet ligger i kapitalismen. Det ska vara självklart att frukt och grönt ska vara nyttigare än snabbmat. Av det allra största skälet: Miljöpåverkan.
Sedan kan jag bli så sur när jag tänker på hur lite människor faktiskt bestämmer över sin egen mat. Och det är också kapitalismens fel, med alla dess säljartrick och skit. Jag menar; en person som i grunden kanske tycker bättre om frukt och grönsaker än något annat blir ledd att äta något helt annat. Det kallar inte jag att uppmuntra till medvetna konsumenter.
Helst vill jag dessutom slippa att mina framtida barn står och tjatar vid kassan för att de inte får allt godis de vill ha. Mest för att det är pinsamt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *