Kategorier
diskussion & debatt

Att använda God Ton och lugn för att härska över sin motståndare

Jag är ofta arg. ”Jag blir så jävla provocerad…” måste vara den mening som uttalas oftast i det Blombergska hemmet men när man brinner för feminism, rättvisa, antirasism, klassperspektiv, föräldraskap, genus och andra så kallade ”heta potatisar” så vore det snarare konstigt om man aldrig blev upprörd. Nu är ju jag en känslomänniska som REAGERAR med stora bokstäver men jag är också en person som under många år lagt band på mina känslor och ofta känt skam för dem när de inte varit helt kontrollerade och det mådde jag av förklarliga skäl inte bra av alls. Idag tycker jag det är sunt att hänge sig totalt, oavsett om det gäller glädje och kärlek eller ilska och hat. Inget är fult eller fel.

Men ibland i debatter så stöter man på folk som verkar totalt oberörda, som behåller lugnet i alla situationer och diskussioner och nej, jag litar inte på dem överhuvudtaget. Blir de aldrig arga liksom? (det tror jag inte på) Varför inte visa det isåfall? Vad döljer de egentligen? Vad är de ute efter? Kan man vara ärlig i debatt eller mot sig själv om man inte tillåter sig själv att känna efter eller reagera?

Grejen är att jag tror väldigt många snarare använder detta lugn som ett strategi och verktyg för att härska över eller provocera sina motståndare. Låtsas vara sansad och ”saklig” för att vinna. Värst är de där jävlarna som liksom tittar på en som en vore helt jävla galen för att man höjer rösten eller blir förbannad och avfärdar en som ”aggressiv” och ”oresonlig” eller HATISK. En klassisk och välbeprövad metod för att trycka ner och tysta kvinnor.

lugnet

Men you cant bullshit a bullshitter. Jag har kört så mycket härskarteknik och manipulation i mina dar. Genomskådar direkt. Been there, done that, wrote the book liksom och går inte med på det längre.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att använda God Ton och lugn för att härska över sin motståndare”

Jo den där meningen (jag blir så..) är rätt välanvänd i mitt hem också.
Jag är väldigt mycket förespråkare för att använda sig av hela känsloregistret och att kunna stå för och prata om sina känslor. Jag har dessutom insett att jag MÅSTE verbalisera när jag är arg för folk upplever mig som väldigt lugn och har svårt att se på mig att jag är arg. Har en kollega som bara: ”Alltså nu fattar jag att när du säger att du är arg, blir provocerad eller så, då är du typ skitförbannad egentligen.”
Självklart kan ilska också bli oerhört destruktivt om det används för att skrämma, få andra att tystna eller om ilskan övergår i kränkningar och våld. Men att verbalisera att en är arg eller blir provocerad är mycket mer ärligt och gångbart än att låtsas om som det regnar.
På samma sätt är det viktigt att vara medveten om känslor som sorg,skam, rädsla, glädje, intresse eftersom känslorna alltid påverkar vårt tänkande, agerande och beteende vare sig vi vill det eller inte. (Nu snöade jag in lite på ett av mina favoritämnen här sorry för det).
Men ja, som sagt var, i diskussioner kan det verkligen användas som en maktstrategi att INTE uttrycka hur en känner inför frågan.

Jag blir också asprovocerad när nån håller sig kolugn när jag själv är hysteriskt förbannad. Jag vill ha en reaktion så jag vet att vederbörande inte är en jävla robot utan känslor!
Å andra sidan kan jag själv agera psykopatiskt lugnt om någon är hysteriskt förbannad på mig och det är endast för att jag vet hur jävla provocerande det är.

Visst går det absolut att använda som härskarteknik, och görs så ofta, MEN man skall heller inte bortse ifrån att människor är olika och en del har mycket mycket längre stubin än andra… samt möjligheten att du brinner mer för ämnet än motparten.

Jag tillhör dem som är lugna i diskussioner, inte för att spela ett maktspel utan för att detta är naturligt för mig. Jag anser att om diskussioner ska föras på ett konstruktivt sätt där sakfrågor är i fokus och inte personliga påhopp( du är dum om tycker si, etc) så bör man hålla band på sin ilska. Det kan hända att jag blir irriterad på vissa trådar på forum men då slutar jag att diskutera och läsa dem. För som jag ser det vinner man inget på att stanna kvar i en debatt där man blir provocerad, för då har motparten vunnit. Detta är alltså min egen uppfattning, inte en generell sanning.

Jag hetsar oftast inte upp mig i diskussion eller debatt, tänker inte neka till att jag använt det som härskarteknik men oftast är det bara för att kunna ”hänga med”. Jag blir en sämre debattör när jag bli hetsig, tappar mina argument samt får skitsvårt för att ta in andras, och då är blir det varken lika kul eller viktigt att debattera.

Här hemma är det livat i holken, vare sig det gäller glädje, ilska, sorg eller nåt annat.
Att få såna människor emot mig gör mig bara illa till mods. Dessutom så tycker jag det är en ful metod. Inbillar mig att de eg inte tycker så som de påstår… Känns inte äkta på nåt sätt.

ja att använda ilska som ett sätt att skrämma folk till tystnad är inte speciellt sympatiskt eller schysst. Men jag tror en bidragande problematik till det är att vi ser på ilska som en förbjuden och ful känsla, speciellt hos kvinnor.

Ilska framkallar även mycket stress hos de flesta människor, stress gör att din pre frontal cortex i hjärnan i princip stängs av vilket, bland otroligt mycket annat, påverkar ditt närminne. Det är därför en fördel för många att vara lugna i diskussioner då en har mer koll på vad en sagt och vad en ska säga därnäst. Man blir även mer impulsiv av stress/ilska.
Så nej, det är inte bra för alla att basunera ut sina tillfälliga känslor av ilska. Det är inte sunt för alla då situationen kan bli otrevlig för alla inblandade, och du vet ingenting om huruvida personen som inte BLIR ARG verkligen borde bli arg eller inte. I egenskap av person med adhd och borderline måste jag till exempel behålla lugnet för att ilskan inte ska ta över och jag ska gå överstyr.

En diskussion är inte ett bråk. Det är sällan jag blir arg på min motståndare för att den inte tycker som jag. Ibland kan jag bli irriterad, men jag vet samtidigt att jag inte kommer att vinna något på att bli högröd i fejjan och skrika på personen. Det finns inget att misstro här – jag är bara inte så arg av mig. Jag gillar att diskutera, men bara om det är sakligt.
Förresten, var det inte du som efterlyste mer retorik som ämne i skolan (finns för övrigt)? Retorik är precis det du inte gillar – god ton.

Att vara arg på något innebär ingalunda att en inte kan vara saklig om det. Jag tror att ett stort problem är att folk låter ilska/upprördhet representera en massa helt andra saker (som tex brist på rationalitet eller saklighet). Detta är kanske inte så märkligt i vårt samhälle, men det är icke desto mindre att klumpa ihop saker som verkligen inte behöver komma i par.
Det är som om jag skulle säga att jag inte gillar att diskutera saker i Göteborg, för jag gillar bara att diskutera om det görs sakligt. Självklart kan osakliga diskussioner uppstå i Göteborg (likaväl som nån annanstans) men det betyder ju inte att diskussioner i Göteborg måste vara osakliga. På samma sätt kan både arga och lugna människor vara sakliga eller osakliga i en debatt, helt utan någon korrelation mellan deras känslotillstånd och hurpass välgrundade argument de har.

Jag erkänner att jag använder mig av det som en härskarteknik, men det är inte för att ”platta till” folk utan för att avsluta diskussionen snabbt. Jag har inget intresse av diskussioner där man höjer rösten och är arg och provocerad. Är alltid lugn, saklig och trevlig när jag pratar med andra människor och jag förväntar mig samma behandling tillbaka, även när jag inte håller med dem.

Jag förväntar mig att bli bemött som en jämlike, men utöver det så förväntar jag mig inte att min motståndare ska vara precis som jag eller hantera sina känslor eller debatter som jag. Ilska är inte synonymt med osaklig och jag tycker snarare att kravet på lugn i många fall är ganska förtryckande och kvävande.

Nej det är klart att alla känslostyrda personer ska få breda ut sig och ta all plats i alla situationer och suga upp allt syre med sina utbrott, det är ju självklart annars är det ju förtryck. Och att visa alla känslor är självklart det enda beviset på att man är ärlig för det finns ju inga andra sätt att fungera, vara eller uttrycka sig liksom, det förstår väl alla och de som inte gör det är känsloförkrympta stackars människor som bara manipulerar med sitt låtsade och oärliga lugn. Äkta och sanna människor uttrycker alltid alla sina känslor överallt med självklarhet, de som inte förstår det är känslostörda och psykopatiska personer.
Och att hänvisa till sina känslor är alltid rätt och de utgör bevis som är oomkullrunkeliga och att behandla som fakta och objektiva sanningar.
Och det är förstås alla känslostyrda personer fullständigt självklara rätt att använda alla sorters härskartekniker när de känner för det samtidigt som de kan kritisera alla andra som eventuellt gör det, för känner man sig rättfärdig så har man också rätt i alla lägen, annars är man ju kränkt som människa om man inte kan få uttrycka allt i varje läga.

Jag är rätt känslostyrd och kan bli fullständigt galen när folk är sådär kolugna samtidigt som jag själv kan använda mig av den tekniken. Lite härskarteknik sådär, man känner sig lite above them.

Men oj, jag är nog den ni blir provocerade av! Fast verkligen inte med flit, tyvärr. Jag önskar att jag kunde bli mer arg och förbannad och skrika och ryta. Men jag kan inte. Blir jag riktigt arg så kommer tårar och det tar en sekund så går ilskan från raseri till sorg och ledsamhet.
Jag blir irriterad, provocerad och har nära till mina känslor. Men jag blir helt enkelt inte skrika- och gorma arg. Aldrig nånsin.
Så i mitt fall handlar det verkligen inte om att jag får kämpa för att vara sval eller är en människa som är långt ifrån mina känslor.
Jag är väldigt känslosam men inte arg, dels handlar det nog om uppväxt och dels personlighet. Om någon skäller på mig får jag aldrig ett behov av att skälla tillbaka. Och jag skulle aldrig gorma på någon annan hur fel jag än tycker de har. Det betyder inte att jag inte säger ifrån, tvärtom gör jag det ganska ofta. Men alltid lugnt och behärskat.
Att säga att ni inte litar på någon som aldrig blir arg, eller tro att jag döljer någon eller är död känslomässigt känns ärligt väldigt dömmande. Bara gör att alla inte blir rosenrasande behöver väl inte betyda att det är normen, det rätta eller normala?
Alla är olika.
Fast jag önskar jag var mer arg!

Härskartekniker och manipulation i alla former är vedervärdigt, lika vedervärdigt som att använda vrede och skrik till att tysta den som inte tycker lika. Men värst av allt måste ändå den klassiska metoden för psykisk misshandel ”silent treatment” vara, antar att det är den metoden du menar? ( http://www.tuvaforum.se/silent_treatment.shtml )
Själv brinner jag också för mycket men föredrar god ton och sansad debatt, inte för att härska och söndra utan för att öppen aggression skrämmer mig lika mycket som den dolt aggressiva och då drar jag mig undan och låter hellre den aggressiva personen ”vinna”.

Om mitt minne är korrekt så använde jag det du kallar psykisk misshandel, ”silent treatment” en gång när en person försökte förlöjliga mig i matsalen. Sedan så utlöste jag det omedvetet när jag var yngre mot två ”populära/dominanta” killar i omklädningsrummet som trakasserade mig och en kompis. Jag var en blyg person så jag häpnade över att de la av med trakasserierna bara genom att vara tyst. Jag anser att det är okej att använda i situationer där man försvarar sig mot offensiva människor. Däremot så håller jag med dig om att det är fel att använda mot människor som tycker annorlunda och mot människor som inte gjort något illa. Det bästa är som du säger att vara sansad och att allmänt vara en trevlig och god person.

Det har inlagget ger mig verkligen en besk smak i munnen. Detta beror ju oftast pa personlighet och inte pa en ”vilja” att inte ”bli arg”. Jag tillhor ocksa de som ar lugna, pga att jag ar ganska introvert och tystlaten som person. Jag tycker snarare att det finns manga ”extroverta” personer som anvander sitt skrikande och sin ilska for att trycka till andra i debatter och i sociala sammanhang generellt.
Nej, snalla, sluta stampla och stigmatisera oss ”introverta” och ”lugna” mer an redan gors i dagens samhalle! Att vara introvert eller en ”lugn” person ar ingenting man valjer, utan ar del av ens personlighet, och det kanns inte speciellt behangligt att hora att detta har att gora med att man skulle vara ”opalitilig”, ”falsk”, ”beraknande” eller ”ond(?)”.
Snalla LD, du har valdigt manga foljare och makt over diskursen: Tank efter lite innan du skriver ett inlagg! Sluta medverka till stampling och stigmatisering av redan utsatta grupper!

Måste bara fråga, menar du att tystlåtna och introverta är en stämplad och stigmatiserad grupp? På vilket sätt i så fall? Jag trodde (har inte läst om detta närmare dock) att det omfattade ungefär en femtedel av alla i samhället? Och jag tänker på mig själv som mer introvert än extrovert.
Och jag tror inte alls att väldigt många använder detta lugn som strategi för att härska eller provocera! En del kanske, men inte väldigt många. Jag blir väldigt sällan arg utan är nästan alltid lugn, diplomatisk och förstående åt flera håll i diskussioner eller ”bråk”. Inte en enda liten del av mig gör det för att härska, provocera eller vinna utan det är ett så djupt rotat sätt för mig att förhålla mig till andra. Jag känner snarare igen mig i Liv Strömqvist genialiska serie om hur kvinnor fostras till att se sig själva som objekt i en värld full av subjekt, att det är vår skyldighet att ta hänsyn till alla andra hela tiden. Och jag blir så trött på mig själv att jag gör det! Det är så svårt att låta bli! När jag blir arg eller hetsig (höjt rösten har aldrig hänt förutom mot min sambo, vilket kan räknas på två händer trots en relation på tio år inklusive en kortare separation) försöker jag att uppmuntra mig själv men mår ändå på riktigt fysiskt dåligt efteråt och ältar, ältar, ältar vad jag sagt och hur det kan ha uppfattats. Blä. Hatar det!
Hur som helst, väldigt långt ifrån att försöka härska, provocera eller vinna i alla fall…

Att höja rösten gör nog fler väldigt hämmade och osäkra och mindre benägna att lyssna än att inte göra det. Att hålla ”god ton” tycker jag nog ofta är att visa de man diskuterar med viss respekt eller åtminstone en vilja höra vad den andre har att säga. Om man höjer rösten mot mig slutar jag lyssna och funderar på hur jag ska ta mig därifrån smidigast.
Människor är olika men jag tror faktiskt inte det är bara härskarteknik att lägga band på sig och inte ”tappa det”.
När jag personligen kommit dithän att jag höjer rösten, då är diskussionen över och det jag säger är vad som gäller. Händer extremt sällan och i regel bara om jag hamnar i nån konstig never-ending-story-diskussion på jobbet där folk inte fattar att den som tar ansvaret måste få ta beslutet. För mig är att höja rösten att sätta punkt.
Alla är olika.

man måste inte höja rösten när man är arg men att avfärda personer som just gör det som aggressiva är fult. Jag tror det bidrar till att man som du t.ex tycker att ilska är skrämmande. Vi har fått lära oss att arga människor är farliga o oresonliga osv.

Jag tycker det här är intressant. Jag är oftast lugn (till en början)när jag diskuterar men kan ilskna till och låta ”vass” om det personen jag diskuterar med säger provocerar mig eller om jag upplever att personen ignorerar/avfärdar det jag säger på ett fult sätt. Jag vill bli bemött med respekt i diskussionen, precis som över allt annars.
Det som kan provocera mig ytterligare är om den jag diskuterar med säger åt mig att jag borde lugna mig. Som om jag inte kunde ta ansvar för mitt eget agerande. Hatar det!
Men jag funderar på en sak. Du skriver:
”Men ibland i debatter så stöter man på folk som verkar totalt oberörda, som behåller lugnet i alla situationer och diskussioner och nej, jag litar inte på dem överhuvudtaget. Blir de aldrig arga liksom? (det tror jag inte på) Varför inte visa det isåfall? Vad döljer de egentligen? Vad är de ute efter? Kan man vara ärlig i debatt eller mot sig själv om man inte tillåter sig själv att känna efter eller reagera?”
Signaturen ”f.s” undrar då: ”Om du debatterar med en person som är lugn, vad är då din uppfattning om denna person? Att denne är lugn av naturen eller spelar lugn i syfte att härska?”
Och du svarar:
”Det går aldrig att veta. Man kan liksom inte gissa sig till det. Ibland märks det såklart men hur vet man?”
Så vilka är det du stör dig på (döljer något, ute efter något, oärliga) om det inte går att avgöra vilka som använder härskartekniker och vilka som bara är lugna av naturen?
Jag kanske har missat något här, men jag förstår inte hur det går ihop?

Det är svårt att förklara, men ibland är det tydligt. T.ex om man vet att den andre KAN bli arg i situationer som kräver det men som alltid i t.ex offentliga sammanhang (alltså när andra tittar på) helt plötsligt är lugna som filbunkar eller använder en retorik de annars inte brukar ta till. Osv. Jag har själv använt mig av det. För att framstå som den sansade och mogna, för att skapa kontrast mellan mig och min motståndare om denne är arg. Då ”vinner” jag.

Men om vi för en stund antar att det är ärligare och bättre att visa ilska, höja rösten och använda värdeladdade ord i en debatt: Om du gör det i en debatt, hur vill du då bli bemött? Är idealet att den andra gormar tillbaka på samma sätt? Vad leder det till?
På vilket sätt är det en härskarteknik att uttycka sig lugnt i en debatt? Jag förstår inte det riktigt. Menar du att det är en härskarteknik för att man inte släpper fram alla känslor utan i stället har en strategi för hur man ska agera för att nå ut med sitt budskap? Är i så fall retorik en form av härskarteknik? Fy på alla med formell träning i retorik, för de är inte genuina utan fuskar, eller?

jag säger inte att det ÄR en härskarteknik per automatik att vara lugn. Jag säger att många använder lugn som en härskarteknik. Och jo retorik kan definitivt användas som ett verktyg att tysta andra som kanske inte är bevandrad i språkets konstart.
Och som jag sagt ungefär femtioelva gånger nu: att vara arg eller känslosam innebär inte att man ”gormar” eller skriker eller går till angrepp eller är elak.

Så att vara lugn och sansad i en diskussion är en härskarteknik? Du undrar varför dessa människor behåller lugnet och jag kan enbart tala för mig själv. För mig handlar det om att det sällan tillför något att vara aggressiv och reagera kraftigt utåt känslomässigt. Att vara saklig och behålla ett lugn är enligt mig nästan en förutsättningen för att kunna ha ett konstruktivt samtal eller diskussion.

Om någon skriver eller säger något lågt och/eller nedvärderande till mig så anser jag att jag inte vill sjunka till hens nivå. Därför brukar jag ta ett andetag och ge ett lugnt och ”kallt” svar. Just för att jag inte vill låta denna person dra ner mig eftersom det troligtvis är det hen vill. Men den typen av känslor i argument som du beskriver ovan verkar handla mer om passion och att man brinner för ett ämne. När det gäller det så kan även jag bli väldigt känslosam. Fast lika där… om diskussionen sjunker så tar jag till lugnet istället. För jag vill inte sjunka tillsammans med det andra.

Generellt IRL så fungera God ton, saklighet samt ett lugn betydligt bättre. I alla fall om man vill framstå som trovärdig och få andra att lyssna och ta till sig. Detta gäller både sociala och formella sammanhang som politik eller arbetsliv. Att hantera sina känslouttryck är viktigt att lära sig i livet och detta är absolut inte svart eller vitt då vissa situationer självklart kräver känslouttryck för att skapa debatt eller andra reaktioner.
Du anser att detta är förtyckande, men det tycker jag är att urvattna ordet förtryck.

Förstår precis vad du menar. För jävlar vad jag STÖR mig på att man måste uttrycka sig som en man (s.a.s.) för att tas seriöst – nåde den jävel som vågar vara passionerad/engagerad och _visa_ det (a.k.a. känslosam (som en kvinna (s.a.s.))). Fuck er liksom. Innehållet är väl det viktigaste, sluta förminska mig bara för att jag också KÄNNER och vågar visa det dessutom. Bara för att jag också är ett emotionellt subjekt i allt detta skit om saklighet och objektivitet och rationalitet och annat ”manligt” påfund. Det jag säger är lika viktigt. Ska jag lära mig tala och ta ert (man/alla som förespråkar det sättet att uttrycka sig på) språk får ni tammefan lära er tala och ta mitt (kvinna/känslomässiga sättet att uttrycka sig på). Strippa allt på känslor sådär. Maskinfan. Arg på riktigt.

Fast jag stöter på många som använder ilska som härskarteknik också. Stötte på det senast igår, jag argumenterade och diskuterade en fråga sakligt med personen, tillbaka fick jag hat och elaka kommentarer. Personen tog varje chans att försöka hoppa på mig istället för att diskutera ämnet och var tvungen att smutskasta som avslutning, kunde absolut inte låta mig ha sista ordet, utan sista ordet skulle vara ett inlägg om hur dålig jag var..
Jag är en ”sådan där” som mer eller mindre alltid behåller lugnet, för mig fungerar det bättre då jag lättare kan tänka klart och fokusera på ämnet. Jag förstår och respekterar att en del använder ilska som ett sätt att framföra saker, ville mer poängtera att det finns två sidor av myntet.
Mycket av mitt sätt och resonera på tror jag kommer från att jag fått stå ut med mycket ilska från män som använder det som härskarteknik, jag orkar helt enkelt inte med det. Jag blir utmattad. På riktigt.

Fan vad folk är känsliga i kommentarerna idag.
Min tolkning av texten är att ld ogillar folk som är lugna och håller god ton i härskarsyfte liksom och använder detta för att poängtera hur bra de är jämfört ned hur dålig dess motståndare är.
Och fyyyyy vad jag hatar det. Diskuterar gärna med en lugn person, de är precis lika vettiga som alla andra men vägrar diskutera med människor som använder lugn och god ton för att framföra jävligt fula påståenden/ medvetna feltolkningar/svart och vitt-tänk osv. Som att de skulle framstå som bättre för att de är ”trevliga”. Och det gör de ju oftast, för att folk inte fattar bättre.

Ni som argumenterar att ilska/passion inte är synonymt med bråk, skrik eller angrepp, fundera lite på hur en introvert person kan uppfatta er när ni diskuterar. Ta er inte tolkningsföreträde över människor som är tillbakadragna.

Det finns vissa ord och uttryck som i mina öron är så positivt laddade, men som av någon anledning har börjat användas som skällsord i väldigt stor utsträckning. PK (politiskt korrekt) och God Ton är två exempel. Jag undrar hur världen hade sett ut om alla hade varit politiskt korrekta och om alla hade diskuterat med God Ton. Om diskussioner hade gått ut på att lyssna på varandra och lära av varandra. Jag tror att det hade varit en fin värld. Jag kan förstås inte påverka det där så mycket, jag kan bara ansvara för mig själv och försöka få andra att hålla med mig.
Just det där, att vilja få andra att hålla med en, är ju någonstans själva poängen med att tillhöra en ideologi eller överhuvudtaget ha åsikter och ta ställning i frågor. Men för att sprida sina åsikter måste man lyssna på andras åsikter, förstå dem och förstå varför de känner och tycker som de gör. Annars kommer inte meningsmotståndaren att vara mottaglig för det man säger. Det är åtminstone vad jag tror.
Jag är också en känslomänniska och jag ser inget negativt i det. Vad är meningen med att känna om man inte lyssnar på sina känslor? Var hade vi människor varit idag om vi inte hade haft så rika känsloliv? Hopp, kärlek, nyfikenhet, rädsla… De tar oss framåt. Jag tror dock på att hitta en balans mellan känslor och rationellt tänkande. Jag kan liksom inte utgå ifrån att mina känslor ”har rätt”, jag måste också tänka och som sagt lyssna på människor, lära mig nya saker och titta på saker och fenomen från olika perspektiv. Detta är tydligen för många förknippat med något dåligt och det heter att man tar ett ”bekvämt utifrån-perspektiv”. Må så vara, men varför ta ställning till en komplex fråga bara för att, när man egentligen inte anser sig vara redo?
Väldigt ofta när jag diskuterar med folk så kokar jag inombords. Jag lämnar datorn en stund, tar lite luft, jag vill skrika mig hes och hata och kasta glåpord runt mig. Men ingen vinner på det, så enkelt är det ju. Jag vinner inte heller på det. Så jag kontrollerar dem, känslorna alltså, och det är inte så mycket en härskarteknik som ett sätt att föra diskussionen framåt. Annars kan jag ju lika bra stänga av datorn och lägga min energi på något annat.

Jag är mer av den introverta typen och tycker att det är fruktansvärt obehagligt när folk är arga och gormar och skriker, även om de själva kanske tycker att det är helt normalt och att det är ”så de gör”. Apropå Shatrahs kommentar.

Arga och provocerade blir nog alla ibland, men vi har ju olika personligheter som gör att vi uttrycker det på olika sätt. Jag känner massvis med känslor när jag blir provocerad, men det naturliga för mig är att försöka sätta ord på mina känslor och åsikter för att försöka få den personen som provocerar mig att förstå hur jag tänker. Från min sida är det ingen uttänkt härskarteknik, utan jag går dels efter hur jag själv vill bli bemött i en debatt, dels efter det som känns mest naturligt för mig personligen, och det är inte att vara aggressiv i en diskussion. Därmed inte sagt att det är fel att vara det, men det känns onaturligt för mig personligen.
Jag tror inte att man kan säga att det ena eller andra sättet att reagera är mer eller mindre sunt. Det som är sunt är väl snarare att vara sig själv och agera på det sätt som känns bäst för en själv utan att för den skull vara elak mot andra människor.
Att fråga en person som inte naturligt visar ilska i debatter varför de inte visar det, är väl samma sak som att fråga en person som är aggressiv i debatter varför hen inte lägger band på sig själv?
I en debatt anser jag att det är mitt ansvar att inte vara medvetet elak eller respektlös mot den jag pratar med, i övrigt anser jag inte att det är mitt ansvar att anpassa mitt sätt att uttrycka mig på efter dem jag debatterar med. Min ”goda ton” som vissa envisas med att kalla det, är inte en strategi för att härska eller provocera, det är mitt sätt att vara. Hur det uppfattas beror på mottagaren. Jag kan uppfatta ilska i en debatt likadant, alltså som en härskarteknik eller ett sätt att provocera. Jag har svårt för personer som uttrycker sig aggressivt mot mig, jag blir obekväm och vill helst gå där i från när detta händer. Det betyder inte att alla ska anpassa sig och uttrycka sina åsikter utan att visa ilska när jag är i närheten, problemet i det här fallet ligger väl snarare hos mig.
Jag tycker att det blir kontraproduktivt att tala om att man inte ska trycka ned och tysta kvinnor, och i samma inlägg berätta vilket sätt man ska uttrycka sig på för att verka pålitlig.

Jag håller med om detta. Om det inte är fel att vara arg i en diskussion är det heller inte fel att vara lugn. När det gäller härskartekniker så genomskådar man ofta sådana enligt min erfarenhet på hur personer väljer att formulera sina ord eller tal, oavsett om dessa är arga eller lugna. Sedan har jag som regel att om jag blir för upprörd i en diskussion så lämnar jag den, jag tycker det är att slösa med sin tid och energi på att diskutera med personer som man blir för upprörd på.

Fast bara för jag blir arg över något behöver jag väl inte utrycka den ilskan? Personer som svär, skriker och är allmänt arga i en diskussion tappar jag ofta snabbt intresse för när det gäller vad de försöker framföra. Sen är det klart en god ton kan provocera. Då kan ju den andra personen eller de andra personerna inte avfärda en lika enkelt. Utan då måste de hålla sig till sakfrågorna. Diskuterar jag icke anonymt skulle jag dessutom inte uttrycka någon ilska eller liknande i en diskussion eftersom jag vill framstå som en lugn, trevlig och harmonisk person.

Det här ser jag som en typiskt manlig kommentar. Det jag uppfattar som typiskt manligt är hur män avfärdar arga kvinnor med att de inte går att lyssna på. Män tappar intresset. Män slutar lyssna. Nu kan ju män hävda att de inte lyssnar på arga män heller och det kanske stämmer på vissa individer. Men jag upplever aldrig att män tappar intresset när andra män blir arga. Inte heller upplever jag att kvinnor tycker att arga män är ointressanta eller ens brukar ta upp det som en anledning att inte lyssna längre. Kvinnor blir rädda och skrämda men aldrig nonchalant ointresserade av mäns ilska.
Män kan ha vilken ton de vill och ändå bli lyssnade på av båda könen. Kvinnor förväntas anpassa tonen och det är ALDRIG okej för kvinnor att använda ”fel” ton dvs ilska, i en diskussion. Är det inte lite märkligt att män som är så aggressiva pga testosteron och annat biologiskt ändå alltid ska framhäva sig själva som det känslobefriade och sakliga könet i debatter? Särskilt när vi alla vet att de som utgör någon verklig fara pga sin aggressivitet är män och inte kvinnor. Och det är män och inte kvinnor som trakasserar kvinnor med sina aggressiva kvinnofientliga uttalanden, förföljelser och påhopp på nätet och AFK. Så vi kan väl kalla a dolphin a dolphin och sluta låtsas att män är mer rationella och sakliga än kvinnor och att kvinnors ilska ens skulle vara farlig för någon annan?

Fast folk är ju olika. Jag har också väldigt nära till mina känslor och det märks väl både när jag är arg och glad. Men alla är ju inte som jag är, det är väl helt normalt att folk reagerar olika utan att det handlar om någon härskarteknik.

Tror många misstolkade LDs text men det ledde ju till en intressant diskussion som alltid 🙂
Enligt min tolkning så försökte LD bara ta upp problematiken med att använda lugn som en härskarteknik dvs medvetet och samtidigt förminska den som blir känslosam/arg.
Jag tror att för många (iaf för mig) så är ilska och att bli arg = sårbarhet. Jag kan bli arg på många men känner mig bara trygg att visa det mot människor som står mig väldigt nära. Att bli arg är att öppna upp sig och ge ”makt” till den man diskuterar med. Då har får den andre se vad som gör den upprörd och ger den verktyg att kunna trycka på rätt knappar. Dock tror jag visa ilska = sårbarhet hör ihop med att det inte värderas lika högt som att kunna hålla sig lugn i en diskussion.
Det enda jag undrar är bara hur LD menar att man kan uttrycka att vara arg utan att vara aggressiv, höga röster och annat som skrivits i kommentarerna?

Det här har en ganska hårfin gräns tycker jag, vad som är ilska (att vara arg) och vad som är aggressivitet. Jag tänker från två scenarier (båda självupplevda):
Situation 1
En samling på ca 10 personer, ett föreningsmöte, alla sitter runt ett avlångt bord så att varje enskild individ kan se de flesta andra. En diskussion som delat gruppen ungefär på hälften, två skilda läger.
Det tar fart, en del (de flesta) blir upprörda, några blir arga. Rösterna höjs (men vi är fortfarande sakliga) och till slut så skriker en del ut sina åsikter, fäktar med nån arm men sitter ändå kvar vid bordet.
Inga känslor av att fysiskt vara i fara, men jobbigt nog att höra på ändå, därför att den/de som har förmågan att skrika högst på nåt sätt får sista ordet.
Jag känner mig mest obekväm; kan bero på känslighet för höga ljud (alla höga ljud), att jag växte upp i en familj där det sällan skreks och gestikulerade.
Ingen grupp har lyckats övertyga den andra och frågan kvarstår till nästa möte.
Situation 2 (som jag upplevt flera gånger)
En diskussion i hemmet, där jag som den lugna parten känner mig något fysiskt skrämd av min partner, som är större, har högre röst och tenderar att slå handen i väggen när hen blir arg. Det har aldrig skett något fysiskt våld mot mig, och min partner säger att hen bara är så arg, ilsken, irriterad att det är ett utlopp för känslor att slå handen genom dörren. Jag känner mig därvidlag förminskad, o-lyssnad till och skräckslagen av den fysiska upplevelsen av Hög Röst och Handslag i Väggen, och troligen har jag redan pulspådrag och känner att jag ”förlorat” diskussionen för att den inte förts på jämnlik nivå.
Är då skillnaden mellan att var arg och att vara aggressiv, enbart skillnaden mellan att ”sitta ned, skrika och gestikulera” och att ”stå upp, skrika och slå handen i väggen”?
För att förtydliga, så har jag inte enbart varit i relationer med män större än jag, utan även med kvinnor större än jag (fysiskt alltså) och för den delen, män mindre än jag, så att ingen omedelbart gör kopplingen liten, tunn kvinna och stor karl.

Det kanske har lite med kultur att göra? Är själv halvgrek och vet att i Grekland skulle man snarare reagerar om någon INTE använda känslor i en diskussion (ungefär som LD skriver) och krävde att man skulle debattera med en god ton. Och precis som LD försöker förklara gång på gång: att diskutera med ilska behöver INTE betyda att man är aggressiv/elak/skriker.

Känslor är inget som bara uppstår hur som helst. Känslor kommer av det vi tänker. Och det vi tänker bygger på vad vi har för erfarenheter och förväntningar. Om man medvetet styr sina tankar om t.ex. en viss händelse i en annan riktning än den riktning som tankarna reptilhjärnemässigt väljer, kan man få helt andra känslor. Varför blir man så förbannad direkt när någon tycker annorlunda än en själv? Kanske det beror på ens förväntning att personen man pratar med kommer att avfärda en, eller håna en, eller inte lyssna och inte beakta det man säger, för att det är den erfarenheten man har från tidigare. (Kanske en dominant pappa, som inte låtit någon annan komma till tals i hemmet?) Kan vara klokt att bevara lugnet och ge den andra personen en chans istället för att direkt ta fram storsläggan. För den här personen kanske inte är något hot mot ens egen önskan att få uttala sig, bli lyssnad på, och få tala till punkt. Då kanske man själv slipper en del negativa känslor, som annars skulle ha sköljt över en. Man kan dessutom få till en dialog, istället för att man själv vrålar en monolog, och den andre kanske monologvrålar tillbaka, alternativt med ”god ton” försöker få till en dialog.

Jag tycker all härskarteknik är destruktiv, varesig man använder ilska, överdrivet lugn, förolämpningar, manipulstion.
För att diskussioner ska hålla sig sakliga, och konstruktiva måste man vara genuin, samt accepetera det faktum att rätt för dig (arg, ilsken, tålamodig..) kanske är far off för den andre.
Att börja implicera att andras sinnestillstånd eller approach (inte samma som sin egen) är en form av härskarteknik, det blir lite trångsynt.

Jag brukar behålla lugnet i diskussioner, oavsett om jag är riktigt arg eller inte. Blir man arg så tycker inte jag att man tillför så mycket i diskussionen, för det märks oftast väl utåt. Jag tycker mest det blir tråkigt och ointressant att föra en diskussion med någon som är förbannad, svär och har en otrevlig ton i samtalet.
Fast det beror ju också på HUR personen ifråga visar sig arg. Jag kan nog också vara arg i diskussioner och skriva på ett sätt så att det kan uppfattas av andra, däremot går jag inte till personangrepp, svär eller sådant. Vet inte varför det är så.

”jag litar inte på dem överhuvudtaget. Blir de aldrig arga liksom? (det tror jag inte på) Varför inte visa det isåfall? Vad döljer de egentligen? Vad är de ute efter”
Hahaha, så brukar jag också tänka. Vissa har ju bra tålamod, men många som är sådär är manipulativa och utstuderade.

Jag uppskattar också känslosamma diskussioner 🙂 det är en av många anledningar till att jag gillar dig så mycket. Dock så kan jag vara rätt så hetlevrad själv och då är det lätt att köra på utan att ta in vad motparten försöker säga…
För ett tag sedan frågade du om vi någon gång gjort saker vi ångrat senare (pinsamma åsikter eller dylikt) och jag skäms fortfarande för att jag försökte ”peppa dig när du var svag” när du aktivt valt att visa dig mänsklig… En får väl försöka välja sina strider mer aktivt, tänker jag. Jag ångrar nästan alltid de gånger jag talat i vredesmod, samtidigt som jag försöker minnas vad någon skrev för ett tag sedan någonstans – nämligen att: varför har vi denna föreställning om att vi måste undvika diskussioner enbart för att hålla god stämning? Är det verkligen så farligt att vara oliktänkande och debattera ibland?
Men det är en svår balansgång det där… ”Förstörde” en middag på restaurant genom att tänka så och då gick min mamma på toaletten och grät för att hon skämdes över mig, fastän hon spädde på min upprördhet genom att hela tiden dementera vad jag sa genom att säga ”Lyssna nu på Pelle” (50 år, högt uppsatt på advokatfirma) när han baktalade feminism. Vet fortfarande inte om jag är nöjd över den bedriften, men det kändes definitivt rätt då.

Men nej nej nej!! Jag är en lugn person, men jag har alltså sådan personlighet! Jag blir nästan aldrig arg, och när jag blir arg börjar jag gråta och blir ännu mer tyst. Och jag jobbar med ett mycket konfliktstyrt jobb, ju mer det hettar till desto lugnare och mer fokuserad blir jag. Jag vill ta in all information, jag vill hålla mig saklig, jag vill minnas vad som sagt och jag vill ge ett klokt svar.
Hört talas om introverta personer?
När jag i mina privata relationer blir förbannad kan det någon enstaka gång hända att jag bli lite argare, men då har jag FET ångest efteråt över att jag gått utanför min comfort zone. Inte över bråket, inte över att jag visat mig human liksom utan över att jag kanske sagt och gjort saker jag inte ens tycker eller tänker. Introverta personer vill TÄNKA innan de pratar, och om man puschas in att prata innan man tänker får man starka obehagskänslor.
Jag får mycket beröm i mitt arbete och har också kommit långt i mitt jobb just för att jag är som jag är. Folk kan lita på att jag inte tappar kontrollen när det hettar till. Folk kan lita på att jag i alla väder bemöter folk perfekt. Jag ser det som ett skill- inte som manipulation.
Sådan är jag som person. Det är min personlighet!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *