Kategorier
diskussion & debatt

Jagär arg, inte aggressiv

Jag kanske var otydlig i förra inlägget men menade givetvis inte att lugn per automatik alltid betyder att man försöker härska eller är oärlig mot sin meningsmotståndare. Långt ifrån såklart. Men jag tror det framkommer i diskussionen i kommentarsfältet.

Men en sak som faktiskt både provocerar mig och gör mig ganska nedslagen är att arg ses som likamed aggressiv, elak, utom sans osv. Att vara arg betyder inte att man måste skrika eller tugga fradga och det betyder inte att man tappar kontrollen och agerar utåt, aggressivt och hotfullt. Jag fattar såklart att det finns många som upplever ilska som hotfullt, jag är en av dem som t.ex inte klarar av män som är arga. (Vilket kanske inte är så himla konstigt med tanke på att det finns ett maktperspektiv där också samt samlade negativa erfarenheter av arga våldsamma män och situationer) Och jag tycker att konflikt är obehagligt.

Men jag tror att det är ett stort problem, speciellt för oss kvinnor som redan fostras att stå tillbaka, lägga band på våra känslor (vi får ju inte vara aggressiva och hysteriska) och alltid bete oss korrekt, samlat och med hänsyn oavsett situationer, att ilska blivit så stigmatiserat och fult.

Jag är inte aggressiv för att jag är arg. Jag beter mig inte hotfullt eller elakt heller bara för att jag är arg.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jagär arg, inte aggressiv”

Jag tycker att det blir lite snurrigt.
Även som god ton-anhängare kan man vara väldigt arg, men utan att vara hotfull och elak.
Både som god ton-anhängare och som verbalt utåtagerande person kan man hänge sig åt härskartekniker.
Jag undrar vad det är du vill få sagt egentligen? Vill du avfärda hela den goda tonen? Eller ser du ingen nytta i att använda den?

Men gud jag blir så fucking provocerad av alla dessa människor som ska diktera för hur andra människor ska få uttrycka sig. HERREGUD. Lär er att se skillnad på en arg retorik, en känslofull retorik och elaka och fula påhopp. Att uttrycka sig sansat och diplomatiskt är inte på något vis lika med att vara snäll och visa välvilja, tvärtom, så mycket fula tjuvnyp som levereras på ett lugnt och beräknande vis med ett leende.
Som jag förstått det så menar du i förra inlägget en situation där någon är upprörd och den andra helt ignorerar denna människas känslor och spelar oförstående till att man är upprörd. Jag blir själv galen när folk gör, man känner sig dum som känner något, som tar åt sig som brinner och den andre är sådär skönt sval och balanserad.
Vidare, vad är detta för skev debatt om ”det riktiga viset att uttrycka sig på”. Det finns inte ett sätt som är riktigt, det beror helt på sammanhang. Inom diplomatin finns det tusen protokoll och koder för hur en uttrycker sig och så vidare och det är den ena snirkliga formuleringen efter den andra. Diplomati är en svår konst få behärskar fulländat och fyller en funktion inom denna sfär. Men om en nu ska titta på relationer mellan stater, ta ett mindre mäktigt land som vill förhandla ett mer rättvist handelsavtal med EU, visst landets ambassad i Bryssel kör sin grej med alla snirkliga formuleringar och god ton och så vidare. Men detta land behöver även de NGOs och organisationer (som för landets fråga i denna ”konflikt”) som använder sig av en mer aggressiv och oresonlig retorik och sätt att föra kampanjer på.
Eller länders frigörelse från sina förtryckarstater som ofta är ett resultat av väpnad frihetskamp och internationell diplomati. Det finns lägen för väpnad kamp det finns lägen för diplomati och ofta pågår dessa samtidigt. Men kampanjer för att förändra orättvis skit har sällan börjat med att folk talat lugnt och sansat med varandra sorry.
Sen jag använder i helvete vilken jävla samtalsstil jag vill när jag diskuterar saker jag brinner för med folk. Pallar du inte med hårda ord så fine, sluta diskutera med mig då, sluta läs det jag skriver. Jag tycker det är skitttrist att diskutera med människor som inte visar några känslor när de diskuterar.
Förlåt för babblande men asså folks rädsla för ilska och känslofullt språk provocerar mig.

Klarar inte heller av män som är arga men detta är första gången jag hör någon annan uttrycka samma sak. Börjar gråta dirr en man skriker åt mig. Även om någon skriker/höjer rösten/blir irriterad lite skämtsamt eller bara inte på allvar så får jag ett plötsligt behov av att LE för att tydligt visa att HE HE HE DETTA ÄR ALLTSÅ HELT OK FÖR MIG OCH JAG KÄNNER MIG INTE ALLS OBEKVÄM OCH ILLA TILL MODS (vilket är precis vad jag gör).

Men hur kan du säga att någon som uppfattar din arga attityd skrämmande har fel? Varför varför känner du alltid att DU är offret i situationen? Hur kan DU ta dig tolkningsföreträde när det handlar om någon annans känslor? Jag är nästan alltid lugn i diskussioner, hur kan du sätta en etiketten på mig att jag skulle köra härskarteknik? Hur ska du ha det egentligen, får en eller får en inte sätta etiketter på andra? Eller gäller det som vanligt andra, men inte dig.

När jag läser om hur du inte klarar av en arg man är min första tanke att jag har så svårt för arga kvinnor och hur det måste ha att göra med att min mamma ofta blev rejält arg, och visade det, när jag var liten. Pappa var alltid lugn, ville prata och reda ut, och på något sätt gör det idag att jag har svårt att ta en arg man på allvar medan en arg kvinna kan skrämma skiten ur mig. En arg OCH aggressiv man, däremot, är givetvis skrämmande, men såna stöter jag tackochlov sällan på IRL.
Hur tänker du med att tydligt visa att du är fly förbannat arg på dina barn? Skulle vara intressant att få veta, jag själv känner mig ofta hämmad när jag vill skrika på min åttaåring (förmodligen med min egen mammas skrik i bakhuvudet).

Man ska också komma ihåg att de som kräver god ton inte sällan är de som själva anser sig inte behöva använda den. Dvs män. Hur många gånger har vi inte hört män säga att de inte kan engagera sig i kvinnofrågor så länge det finns arga feminister? Detta är ofta samma män som deltar i rena hattrådar mot kvinnor på flashback och inte drar sig för att lämna aggressiva kommentarer hos olika feminister om deras könsorgan, fetma och vidriga utseende.
Kvinnor som utsätts för det här beteendet förväntas ofta ställa sig över det, vara the bigger person och ”vara en god förebild”. Vi tolererar helt enkelt inte att kvinnor beter sig likadant som män, inte ens när de försvarar sig. När vi avkrävs god ton blir vi tandlösa och kan inte sätta gränser för män som utövar sin dominans över kvinnor.
Jag tycker det är oerhört viktigt att ha detta i åtanke när man kritiserar arga kvinnor eller kvinnor som använder ”fel” språk, dvs svär, skriver med stora bokstäver eller bara talar om att de är arga. Det går inte att komma bort från patriarkatets värderingar av kvinnor när man diskuterar den här frågan.
Sen tror jag även att många blir mer rädda för arga kvinnor än män som uppvisar exakt samma mängd ilska. Kvinnor förväntas helt enkelt vara milda, väna, förstående, förlåtande och empatiska. Det man kan fråga sig är vem av könen som står för majoriteten av allt våld, alla våldtäkter, alla övergrepp på barn och all kriminalitet i samhället och om man verkligen behöver vara rädd för arga kvinnor. Hur stor är risken att de kommer skada någon? Hur stor är risken att en arg man kommer skada någon? Och vilka är det som tjänar på att kvinnor fortsätter svälja sin ilska och håller god ton, även när de blir angripna och attackerade?

Så jävla typsikt hur kvinnors reaktioner alltid ska göras t en fråga om PERONSLIGHETSDRAG och inte i vilken situation de befinner sig. Mmm, du blri arg pga förtryck, det måste vara för att DU ÄR HYSTERISK och inte för att du sätts i en askeff situation där det inte finns några jävla alternativ att vara ”lugn” och ”sansad”. Fattar inte vilka jävla superkrafter de tänker oss att vi ska ha och behålla vårt jävla lugn och vara snälla i alla jävla situationer. Jag blir galen. GALEN!!!!

Jag älskar att vara riktigt jävla arg!
användbart i så många situationer, en gång kunde jag inte bli arg utan att känna skuld och skam, sen kom dagen när jag kunde det och jag tänker då fan aldrig släppa den kraften som den känslan ger.
(dessutom blev jag gravid efter ett argt försoningsex, det var tydligen det som krävdes 😉 )

Min ilska har mest börjat forsa så fort bägaren runnit över. Men det är ingen som tackar en för att man tar skit eller är tålmodig. Själv har jag känt en befrielse sista tiden; mina känslor är inte något som måste kväsas, jag får också uttrycka mig! Känner igen det du skriver om skuld och skam. Ilska kan fan rädda liv! 😀

Blir häpen över allt om ”god ton”. Jag försöker lära mina barn att vara försiktig med de ord de använder på sociala medier då det är lätt att vara ”kaxig” bakom skärmen, samt att andra kan tolka in åsikter och beteenden mellan raderna…. Mina barn är 12 och 14…. Vi är väl ändå vuxna? Jag rekommenderar att en tar ett andetag, låter det gå en minut eller två innan en svarar på någon kommentar. Många av oss som följer LD ogillar ”den vita lättkränkte mannen”, låt oss inte gå in i den rollen själva. Eller boka ett fysiskt möte och red ut era issues där om det nu är så viktigt att älta….

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *