Kategorier
diskussion & debatt

Nuär jag en som tycker till om det mesta MEN jag tänker också att man kanske ska ha lite mindre åsikter om utsatta grupper man ej tillhör

Apropå det här med tolkningsföreträde och ”nähä nu får man minsann inte tycka nåt om [utsatt grupp] bara för att man inte är  [utsatt] själv!” Mmmmm nä, precis så. Eller får och får, det finns ingen som förbjuder dig men jag undra ändå lite över det här absurda behovet att tycka till om specifika grupper, om det så är invandrare, funktionsnedsatta, transpersoner, arbetslösa (obs alltid alltid en grupp som redan befinner sig i underläge). De är lata, inbillningssjuka, curlade, korkade, borde skärpa till sig, ta av offerkoftorna och sen så försvarar man sin rätt att debattera dessa utsatta människor med näbbar och klor, trots att man totalt saknar förståelse eller insikt för den specifika utsattheten.

Vi kan kanske föreställa oss men ofta när vi gör det så utgår vi från vår egen snäva verklighet. ”jag skulle göra såhär om detta hände…” eller ”men jag hade det ju jobbigt då men klarade minsann av”. (Ofta är det folk som lajvat fattigdom eller utsatthet typ medelklassunge som ”vägrar ta pappas pengar pga vill klara mig själv”)

(Obs! Att tycka till om utsatthet är ej detsamma som att tycka till om utsatta. Det senare är ofta jävligt vidrigt.)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Nuär jag en som tycker till om det mesta MEN jag tänker också att man kanske ska ha lite mindre åsikter om utsatta grupper man ej tillhör”

Det håller jag inte alls med om.
Det blir en omvänd elitism med det resonemanget. Men utestänger stora delar av diskussionsgruppen/erna.
Men med det sagt, jag förstår precis vad du menar.
Folk som låter truten gå om saker om ting som dom inte har en aning om.
Men det är ju så det funkar alltid, det är ju bara att bläddra runt i vilket media, i vilken blogg som helst, rörande vilket ämne som helt
Men att åberopa tolkningsföreträda när det gäller utsatta grupper och svåra ämnen funkar inte i min tankegång
Ex:
Jag som vit välutbildad kvinna kanske inte ska uttala mig i hur det är att leva i Sverige som invandrare , eftersom det ska vara något slags torkningsföreträde för bara den gruppen.
Men jag har en viss erfarenhet i frågan när jag levt med en man i 20 år som inte ens är Svensk medborgare
Det blir en omvänd snobbism, en elitism, när man tittar på mig utifrån vad jag är och representerar och säger att jag bara kan uttala mig i vissa frågor
Man sorterar in mig i ett fack utifrån vad jag är och säger att annat har du inte erfarenhet av och kan således inte uttala dig om eller ha åsikter om
Nej, jag köper det inte

Det ligger ju något i det du skriver. Däremot ser jag oftast argumentationen användas som retoriskt verktyg och inte något som direkt appliceras.
Argumentationen kommer ofta ifrån privilegierade person och även om jag inte ställer mig bakom Waldo så kan jag hålla med om att det till viss del handlar om snobbism.
Den som har tolkningsföreträde blir den som mest trovärdigt kan argumentera för sin eller någon annans utsatthet. Inte nödvändigtvis de som är utsatta.

Men jag tror att alla kan. Vi har alla en fri vilja att skapa det vi vill vara. Varför är det ok att betrakta folk som offer? Varför är det inte mer ok att betrakta folk som kapabla att förändra sin egna situation, sitt sätt att tänka?

”Alla kan eftersom jag kan. Det är ju bara att sluta va fattig och börja ha råd med ekomat. Att ingen tänkt på det alltså, ba se på mig som har både studieskulder OCH är så jävla duktig att jag köpt en dyr ekologisk gurka som jag instagrammat till alla mina vänner som bor på söder. Asså sluta gnäll på saker, ät höstlöv i långkok. Det gjorde jag när jag bara tjänade 20.000 i veckan och kolla det gick ju bra för mig. *ler selfie på iphone 7*”

Haller helt med. Det viktigaste man maste lara sig som privilegierad person ar att ens asikt inte alltid ar vardefull eller ens valkommen.
Jag tanker att jag vill inte att man talar over mig, och jag vill inte att cisheteros talar over mig. Sa darfor talar jag inte over de som tillhor grupper jag inte tillhor.

Jag vill inte betrakta någon som offer. Jag tror att varje människa har en kapacitet att skapa och vara denne vill vara. Att tala om utsatthet i grupp är en sak, den finns men jag tror inte individerna är offer. Jag tror en väljer själv hur denne vill förhålla sig till en situation.

Asså det där ”Kan jag så kan alla” det skrivs om här i kommentarsfältet retar mig till vansinne. NEJ, ALLA KAN INTE SKAPA SIG SJÄLVA TILL DET MAN VILL VARA!
Jag slutar min kommentar här eftersom risken är stor att jag vräker ur mig för mycket otrevligheter annars.

Jag tror att vissa människor vill och behöver tro att det är så, det känns liksom mer peppigt på det sättet om ”ingenting är omöjligt, alla kan” osv. Men jag håller med, det är fullkomligt skitsnack. Även om man har turen att ha bra förutsättningar och inte är fuckad redan från början finns det ett antal dumma beslut man kan fatta för att sätta sig rejält i skiten och aldrig ha en ärlig chans igen. Så lätt att göra fel, så svårt att ta sig tillbaka i samhället.

Offer eller inte?
Om jag blivit bestulen är jag ett offer eller inte?
Jag skulle nog vilja säga att jag är ett offer och det har inte med min attityd att göra. Sen kan jag ju reagera på detta på olika vis. Jag kan bli arg, ledsen, sårad, rädd exempelvis.
Om jag får en sjukdom – är jag ett offer eller inte?
Det låter lite tråkigt att tala om offer, men jag är, vanligtvis oförvållat nedsatt fysiskt på något sätt. Min attityd till detta kan eventuellt hjälpa mig att rehabilitera mig, men huruvida jag är en hejsansvejsan-typ kommer inte att bota min astma – cancer – eller brutna ben. Jag kanske är gladare med en viss attityd, men inte nödvändigtvis friskare.
Om jag har en viss inkomst – är jag ett offer eller ej?
Jag kanske har intellektuella förutsättningar att utbilda mig, eller kanske fysiska förutsättningar att klara ett visst jobb, men kanske har jag inte det. Och till och med om jag har goda förutsättningar, så kanske jag tillhör en generation då det är mycket arbetslöshet, eller ett kön som inte förväntas göra vissa jobb, eller jag kanske har chefer som missunnar mig? Det är klart att jag är ett offer för omständigheterna, och att jag bara i viss mån kan påverka min situation. Det är inte jag som bestämmer min lön, utan den bestämmer andra utifrån en massa yttre omständigheter.
Visst kan vi leka ”vara glad” leken och låssas som att verkligheten utanför oss inte finns, men är det verkligen bra?

Hej LD!
Jag läste just igenom lite på din twitter och såg något jag skulle vilja ha en förklaring till, för jag vet inte om jag missförstår vad du menar eller om du menar det jag tror.
Du skrev två tweets med följande innehåll:
”Påminn mig om att jag måste skriva om feminismen med klassperspektiv.Vi glömmer lätt bort detta.Kunskap, information osv=klassfråga.”
”Lätt att som medelklassfeminist sitta och ondgöra sig över feminister som inte greppar vissa ord eller har tillräckligt mycket kunskap osv.”
Menar du här att ”underklass” generellt har svårare att ta till sig kunskap och information? Om inte så förklara gärna hur du menar för detta gjorde mig fundersam.

Nej men då kan man ju heller inte kämpa för utsatta grupper för man vet ju inte om dom verkligen är utsatta för man får och kan inte uttala sig eftersom man själv inte är där. Bra att veta då ska jag till exempel sluta gå på pridefestivalen för att stötta, för jag har ju ingen aning om hur de känner!

Men vilken barnslig kommentar. Det är klart att man kan stötta utsatta grupper utan att vara nedlåtande. Låter mer som att du är sur för att du inte får ta dig tolkningsföreträde över dessa grupper. Får du inte det ska du minsann inte hjälpa heller! Varför inte låta utsatta grupper definiera vilken typ av hjälp de vill ha och utgå från det? Fö gillar jag inte riktigt hur diskussionen blir när man definierar utsatta grupper som de där andra som inte är jag själv. Utsatta är de flesta av oss i vissa skeden i livet. Vi behöver alla använda oss av sjukvården t ex. Många behöver dessutom använda sig av barnomsorgen och äldrevården. Alla kan hamna i en utsatt position när dessa inrättningar inte fungerar som de ska.

Tänker att i vissa sammanhang är jag privilegierad i egenskap av medelklass, högskoleutbildad, ekonomiskt stabilitet etc, men i egenskap av rasifierad är jag det inte och jag märker det där tolkningsföreträdet som många tar sig, t ex i kinapuffsdebatten, i diskussioner om adoption, om rasism i allmänhet och rasism riktad mot asiater i synnerhet. Det tar sig ofta i uttryck i att jag inte har anledning att känna mig sur, kränkt, förolämpad, ledsen eller exkluderad och att de skäl jag anger för dessa upplevelser avfärdas med att jag förenklar, bortförklarar eller att jag helt enkelt är överkänslig.

Med tanke på vad du skriver, hur ser du på att det ofta har varit relativt välbärgade personer ur övre medelklassen som dominerat och drivit klassfrågor både inom vänstern och inom socialdemokratin? Palme kom till exempel från en mycket välbärgad överklassfamilj.
Är du kritisk till detta också? För hur personer ur övre medelklassen och personer med akademisk bakgrund kunna representera arbetarklassen och andra ur lägre socialskikt?

LD: ”medelklassen har lättare tillgång och förståelse för information och kunskap.”
Nu tänker jag inte stöta och blöta detta i all evighet då tråden inte handlar om det, men tanken var väl om du kunde utveckla det svaret lite. Finns det några belägg för att arbetarklass generellt skulle ha svårare att ta till sig information och kunskap, samt förstå den? För mig känns det galet att tänka att arbetarklassen av idag skulle ha svårare att förstå saker och ting än ex medelklass.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *