Kategorier
diskussion & debatt

Att lyssna på vad som sägs istället för hur det sägs

Kristina Wicksell skriver om intern kritik:

Frågan är då om vi ska försöka stötta varandra, hjälpas åt att göra rätt och fokusera på vårt gemensamma mål – eller om vi genom vår kompromisslöshet ska riskera att begränsa och skrämma varandra från att engagera oss?

Jag tror vi måste börja försöka förstå varandra. Alltså, verkligen försöka lyssna på vad andra säger och inte hur de säger det istället för att haka upp oss på formuleringar som blev fel eller var otydliga.

Självklart är det viktigt att tala om språk och sätten vi uttrycker oss på men det får inte bli ett självändamål där samtalen aldrig kan förekomma såvida samtalspartnern inte har full koll på alla de rätta formuleringarna. Jag tror så många missförstånd och konflikter skulle undvikas om vi verkligen försöka HÖRA vad den andra egentligen säger. Jag tror det är en del av problemet många gånger när folk debatterar. Man lyssnar inte på det som faktiskt sägs eller det personen vill förmedla utan är för upptagen med att lyssna på HUR det sades. Man liksom missförstår medvetet för att ha någon att peka ut som syndabock.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att lyssna på vad som sägs istället för hur det sägs”

Hej. Bra skrivit! Jag tycker det händer väldigt ofta i den här bloggens kommentarsfält att folk missupfattar andra med vilja (?), läser in budskap som inte finns där, för att sedan sätta sig på andra för att visa vem som är ”mest feminist” och på något vis tjäna poäng på så vis (?) Fuck knows, weird som fan är det.

Ja. Intern kritik i all ära, men om man ger sina medfeminister mer kritik än uppmuntran så tror jag att man missgynnar feminismen. Jag tycker att det är en bra tumregel att mellan varje kritisk kommentar ska man lämna minst tio peppande och uppmuntrande.
Jag kan bara tala för mig själv, men jag blir i alla fall mycket mer benägen att ta till mig av kritik från någon som oftast uppmuntrar mig än från någon som enbart kritiserar mig.

@Mellan…: Jag läste detta inlägg som någonting större än det interna. Om en inte bara ser till det interna utan att en försöker hör mer vad ”den andra” sidan säger så skulle vi komma mycket längre tror jag.

Instämmer. Jag tror att en del inte vågar sig in i debatten just för att de inte kan alla benämningar och inte riktigt förstår vad som menas, vilket jag tycker är synd eftersom det då utestänger vissa personer.
Man ska ju inte behöva vara varken ett geni eller ha akademisk bakgrund för att kunna förstå jämställdhet och debatten kring det.

Håller med, men jag tror att det skulle kunna undvikas genom att folk bara lyssnade eller läste vad som skrevs och bemötte det på ett sakligt sätt, istället för att anta att man hatar kvinnor bara för att man inte håller med om allt som personen säger.
Jag tror faktiskt inte att feminismen kommer att vinna mark när debattklimatet ser ut som det gör. Många feminister verkar inte inse att det finns en rad olika inriktningar inom feminismen som ibland skiljer sig väldigt mycket åt, exempelvis likartsfeminism och särartsfeminism. Det är främmande för många och jag har själv blivit avfärdad som ”anti-feminist”, vilket är helt absurt (och inte ens ett argument i sig). Jag tror att det är just den väggen som har byggts upp av många på den radikala sidan som gör att många kvinnor inte vill kalla sig feminister, utan istället säger att de är för jämställdhet. Och sedan får de skit för att de inte kallar sig feminister, men de har redan fått veta att de inte är välkomna och inte är feminister. Och det är då program som Belinda Olssons skapas och även radikalfeministerna stannar upp och undrar wtf hur kunde en feminist i Sverige göra ett sådant program?

Jag vill bara komma in som författare till blogginlägget och påpeka att det _verkligen_ inte är det här jag menar med mitt blogginlägg. Kommer att förtydliga i nytt inlägg tror jag.

Vill även påpeka att jag tycker att LD och andra den senaste tiden har varit väldigt för att man inte ska få bli kritiserad för att man ”uttrycker sig fel”. När folk blir frustrerade för att deras argument inte bemöts på ett vettigt sätt och påpekar det så är det en ”mansplainer”. Jag ställer mig verkligen emot detta. Som jag tidigare skrev så använder man fula retoriska argumentationsfel för att man 1. Vill vara dryg och vilseleda debatten 2. Man förstår inte att man gör det för att man inte har tillräckligt med kunskap.
Vad som inte påpekas är att man kan lära sig. Som sagt, man behöver inte vara akademiker för att kunna debattera fair, men man behöver vara ödmjuk.
Det finns en anledning till att argumentationsfel pekas ut och att männiksor blir undervisade om dem i skolan. Det skrev jag tidigare.
Att blinka med stora ögon och liksom ”jag förstår inte” eller komma med köttkniven och skrika ”mansplainer”… Alltså. Ah. Nej. Sådant gör mig verkligen matt inför mänskligheten.

Nu vet inte jag om du tänker på andra tillfällen, men i går var det väl ingen som kallade dig mansplainer (orkar inte gå tillbaka och läsa kommentarerna men länka gärna om jag har fel)? Sen tänker jag att ödmjukhet är jättefint men man får nog börja med sig själv där. Det är ingenting man kan kräva av folk men det är ju definitivt troligare att folk i allmänhet kommer bemöta en scysst om man själv går in i en diskussion eller ett samtal med en ödmjuk inställning. Vilket du INTE gjorde i går.
Jag vet inte hur man ska tolka det du skriver under det här inlägget men jag kan inte låta bli att undra om du verkligen har så bristande självuppfattning att du inte ser hur otrevlig och aggressiv du upplevdes under Sandras inlägg. Allt det du anklagar andra här för att göra är precis det du håller på med själv. Vad hade du väntat dig på en feministisk blogg och där en av feminismens hjärtefrågor är rätten till fri abort (som inte heller ska inskränkas från nuvarande vecka 18)?
Du skrev själv ”ett jävla liv” men det enda jag och andra såg var att du fick mothugg. Det är så det är att debattera med andra som inte tycker som en själv. Folk håller inte med och berättar varför. Tycker det är rätt normalt. Den som förde ”ett jävla liv” var väl du? Du högg till höger och vänster och var både spydig och otrevlig mot människor som inte var det mot dig. Personligen kan jag säga att om någon bemöter mig icke ödmjukt ska de nog inte förvänta sig ödmjukhet tillbaka.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *