Kategorier
diskussion & debatt

Hur väljer jag att må bra om jag inte ens vet att jag kan välja?

Det finns ett utbrett svaghetsförakt som skuldbelägger de som inte klarar av att samla ihop sig själv så pass att de slutar tycka synd om sig själv.

Vet ni? Jag tror också på personligt ansvar. Jag tror att den enda som kan förändra mitt liv är jag själv. Iallafall till den mån som samhället och möjligheterna tillåter. Och jag tror det är viktigt att vi hjälper folk att dels förstå detta men också att orka. Att vi stöttar, möjliggör, visar vägen. Vill jag bli kvitt min ångest så måste jag ta tag i det. Vill jag ha jobb så måste jag söka det. Vill jag lämna min elaka man så är det bara jag som kan ta det beslutet. Ingen annan kan fixa detta åt mig, jag fattar verkligen det.
Men grejen är ju att min förmåga att ta detta ansvar över mig själv hänger på mitt mentala och fysiska hälsa, min självbild och hundra andra faktorer och förutsättningar som jag inte har någon kontroll över. Jag, vi, är ju alla produkter av det samhälle vi lever i. Vi är produkter av våra erfarenheter och upplevelser och utifrån dem så har vi också olika förmågor.
Så ja, man ”väljer” att ta ansvar. Man väljer hur man hanterar motgångar, ångest, utsatthet, kränkningar men alla val man gör görs utifrån de förutsättningar man har, den världsbild man tror på och de förmågor man har. Återigen det där kapitalet.
Möter man mycket motgångar och mår man ofta dåligt så formar det ju världsbilden och förmågorna och det där modet vi måste ha för att våga. Lägg till yttre faktorer som dålig ekonomi, sjukdom, dödsfall, ensamhet, psykisk ohälsa, övergrepp, arbetslöshet, barn med speciella behov, mobbing osv osv osv så blir ekvationen nästintill omöjlig för väldigt många.
Hur ska man orka ta tag i sitt liv när vardagen är full av motgångar? Hur ska man ta ansvar för sitt mående när man har fullt upp med andra måsten? Hur ska man orka jaga drömmen när man jobbar ihjäl sig? Hur ska man våga vara modig när alla erfarenheter man har i ryggsäcken säger till en att man inte klarar nånting? Var vänder jag mig för en extra dos självförtroende? Hur ska jag göra när ångesten får mig att inte ens vilja ha eller söka hjälp? Var vänder jag mig när jag mest av allt bara vill försvinna? Hur tar jag mig ur?
Hur väljer jag lycka när jag inte ens vet att jag kan göra det valet?
Att kunna välja eller välja bort, att kunna prioritera sig själv eller ens förstå att man har fler valmöjligheter är den privilegierades position och den privilegierades världsbild. Och när man säger att vi måste ta eget ansvar så säger man samtidigt att de som inte gör det helt enkelt får skylla sig själva. Man säger att de som inte klarar av att jobba upp självkänslan, må bättre, rycka upp sig, ta tag i sina liv bara har sig själva att skylla och underförstått förtjänar situationen de befinner sig i.
Vem tjänar på den människosynen egentligen?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur väljer jag att må bra om jag inte ens vet att jag kan välja?”

Jag skrev om lycka på min blogg idag, jag vet att vi inte delar tron men det är iallafall mitt perspektiv på det även om vi inte tänker lika. Bara intressant att se hur andra tänker tror jag!

Som sagt.. Det blir ett cirkelresonemang i inlärd hjälplöshet. Jag är helt med dig, precis som jag skrev i min kommentar till ditt förra inlägg på samma tema, att alla inte kan förändra sin situation (för att man saknar förmåga alternativt motivation, beroende på sitt kapital). Men återigen… Vems är ansvaret då? Samhällets? Familjens? Vännerna? Och jag är heller inte för en människosyn där man skuldbelägger och säger skyll dig själv, till den som sitter fast i en situation hen icke önskar vara i. Men tillåt mig att fundera över vad FAN det tjänar till att om och om igen älta att jag inte kan ta mig ur min misär, om jag nu inte kan det. Jag blir knappast hjälpt av det. Det förstärker snarare offerrollen och stigmat. Om jag inte tar första steget mot förändring kan ingen förändring heller ske. Däremot är det ju skitviktigt att vi har ett samhälle som ställer upp med det stöd som behövs när man väl tar steget. Men det verkar inte vara det som är diskussionsfrågan här… Rent politiskt klassar jag mig själv som feminist och liberal (jo, det går att kombinera de två, även om många vänsterorienterade feminister inte anser det) och jag är så utled på att socialismen alltid vill utmåla liberaler som ondskans axelmakter som bara predikar fria val. Jag vill ha ett öppet, tillåtande, solidariskt samhälle där vi värnar de svaga. Jag vill ha ett samhälle där man inte hamnar i inlärd hjälplöshet, jag vill ha ett samhälle som tror på människans inneboende drivkraft, för den finns hos oss alla, oavsett vilket socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital man har med sig. Sen kan den vara mer eller mindre stark, både hos olika individer och över tid. Men jag tror inte att vi värnar de svaga (vem som nu avgör vem som är svag eller inte…) genom att klappa dem på huvudet och säga ”lilla vän, klart du mår dåligt över din jävliga situation, men med dina klena förutsättningar så är det ändå ingen som förväntar sig att du ska kunna förändra din situation”. Vem tjänar på den människosynen undrar jag? Jag tror snarare på ett samhälle som ställer frågan ”vill du förändra din situation och vad kan vi i så fall göra för att hjälpa dig?”. Och för de som inte kan/vill förändra sin situation (just då) måste det självklart också finnas skyddsnät utan skuldbeläggande. Men att reducera människor till enbart sin bakgrund skapar knappast framkomliga vägar för en bättre framtid.

Sara: tack, jag precis så menar jag. Och håller med angående tankarnas kraft samt i allmänhet det du skriver. Sen är det ju så att vi _är_inte våra tankar och vi måste inte agera på dem heller. Utan, nu pratar jag om psykiskt friska, det går helt utmärkt att betrakta sina tankar på avstånd och låta dem fara iväg utan att man själv springer efter.
Sen verkar det råda något missförstånd här. Att göra ngt åt sin situation handlar ju inte enbart om att kunna arbeta, bli frisk, göra karriär eller vad som helst utan att må bra. Göra något åt sitt missnöje. Vilket kan innebära att förändra yttre faktorer eller acceptera en viss situation eller sig själv.
Och jag tror väl att mycket av debatten handlar om detta, de missnöjdas rätt att få beklaga sig och yttra sitt missnöje utan att få pepp och goda råd, men där de som vill ge goda råd tror att detta hjälper mot missnöjet. Och inte alls kan förstå hur folk bara klagar utan att göra något. När just själva klagandet och rätten att få må dåligt kan vara en väg till självacceptans och en drägligare tillvaro.

Den är en avskyvärd pressen på att lyckas och att alla måste göra det själv. Att ha ångest, depression eller liknande problematik medför ju ofta att du inte orkar ta dig ur det på egen hand.
Min egen erfarenhet att ha nära och kära med den typen av problematik det är att försöka stötta o att söka hjälp. Ett ex till mig var deprimerad och eftersom jag hade en del vänner med samma problem så visste jag hur svårt det är att ta tag i saker. Så jag ringde vänner jag visste själv hade haft det svårt och fick nummer till deras psykologer. Sen bokade jag en tid åt honom. Han hade aldrig orkat göra det själv men hade sagt okej till mig att göra det.
Nu mår han bättre för precis som för så många andra är det så sjukt svårt att ta sig ur själv.

Som sagt innan, disciplin och vilja. Var disciplinerad nog att låta dig falla en vecka, ha ångest, sömnproblem, gråt ut men sen jävlar kör vi. Livet går alltid upp och ner. Du verkar dock kommit in en ondspiral. Där det är extremt jobbigt och du skyller på allt som kommer i din väg. Det spelar ingen roll om det var för mycket press, dålig självbild etc. Sluta tänka på det just nu i alla fall. Försök stärk din vilja och disciplin. Men glöm inte att acceptera när du gör ”fel”. När du inte diskade som du sa till dig själv att du skulle, så är det okej osv. Säg till din man att du har en dålig period/svacka just nu, så han kan avlasta lite.
Försök pressa dig själv lite varje dag, t.ex äta, duscha, tvätta etc. Lyckas du ge dig själv jävligt cred för det spelar ingen roll hur ”enkelt” det kan ses i andras ögon så kan det vara som mount everest för en annan. Men jobba upp disciplinen och vilja och du ska se att man kommer ur det. Men sen kommer en dålig period igen och det är bara acceptera. Men så småningom kommer dessa dåliga perioder bli färre.
Jag har endast två-tre dåliga perioder per år just nu, från att ha gått från att vara så varje jäkla dag. Sen kan perioderna vara allt från en vecka till 3-4 men det går sakta men säkert framåt.

Det är alltid lättare att skylla på yttre faktorer och livets dåliga sidor än att ta tag i saken och skapa sig ett bättre liv. Men dom som vågar ta klivet får det alltid bättre, på något plan.

Ja ni ser ju hur liberalerna resonerar. De ser verkligen ner på andra människor, må det vara omedvetet eller ej. Folk skyller ifrån sig. Folk skapar själva sina dåliga liv. Folk är fega och vågar inte. Jävla fin människosyn det där.
I grund och botten handlar det om att det blir för jobbigt att inse att somliga har det skit och det finns inget att göra åt det. De har taskiga gener, ett nedbrutet psyke, noll pengar och inga möjligheter att tjäna några heller. Men den tanken innebär att man måste känna empati. För somliga är det för smärtsamt så deras försvarsmekanismer får de att tänka att folk gjort dåliga val bara. Då behöver man inte känna det de känner, vilket är vad empati i grunden handlar om.

Själv tänker jag på det här med att det finns så mycket stöd och hjälp från samhället om man söker hjälpen – i teorin, ja. I verkligheten dras vården och kommuner med för lite resurser så då minskas ens möjligheter till hjälp. Man får kämpa mot idioter till läkare, lärare, handläggare på AF m.m.
Så mycket av ens tid att ta sig ur sin dåliga situation får läggas på att bråka med myndigheter och andra för att överhuvudtaget få det man har rätt till. Så det är inte så bara att söka hjälp, man måste få tillgång till rätt hjälp också, innan man kan arbeta med sig själv och sådant kan ta lång tid.
Det ska mycket till att inte nedslås när man behöver gå igenom flera sådana olika processer genom livet.

Jag håller med. Blir så less på människor som säger att man bara ska ”rycka upp sig” och ta itu med problemen. Det går inte alltid. Det beror på hur man är och vilken styrka man bär på.
Alla vill väl lyckas, men alla KAN INTE lyckas. Alla kan inte gå samma väg och att samhället har satt samma mål för alla är inte bara omänskligt, det är också omöjligt.
Jag önskar att människor bara fick vara, sjuka som friska, arbetslösa som arbetare, vita som svarta, män som kvinnor osv utan att ha massa förväntningar och krav på sig.

Jag tror att det viktigaste är att känna av var personen själv står. Om man är mottaglig för hjälp vidare eller bara vill ha stöd i situationen. Det man tyckte var hopplöst och omöjligt att förändra ena veckan kan kännas möjligt andra veckan, särskilt om man har någon vän eller släkting som står på ens sida. Det är självklart alltid fel att ge folk ”välmenande” råd om man inte känner dem och de har bett om det.
För övrigt är en sån här diskussion svår att ha på en generell nivå. Det finns så många olika sätt att må dåligt på och orsaker till det. Mår man dåligt över enbart yttre faktorer så har man ofta bättre chans att (åtminstone på sikt) förändra måendet än om man mår dåligt på grund av psykisk sjukdom till exempel. Kanske är det därför som diskussionen blir infekterad. Sen tror jag även att det beror på att många människor hyser ett visst förakt för svaghet och onyttighet. Har man inte problem själv (förutom svårigheter att känna empati) så tenderar man nog att utgå från att andra har samma konstitution och möjligheter.

Det här var väldigt välskrivet och spot on! Tror du har en stor poäng i att diskussionen kanske inte kan föras på generell nivå.
(Lite som att BMI egentligen enbart bör användas på en generell nivå och inte på individnivå.)

Jag är böjd att hålla med WDF här. Jag har aspergers syndrom och medföljande problem som sociala svårigheter, begränsad social ”energi” och generaliserad ångest.
På grund av mina problem har jag gått i väggen flera gånger. Det gör att jag nu har fel i kroppens produktion av hormonet kortisol, som hjälper oss att hantera stress.
Den sammanlagda effekten av dessa problem/sjukdomar är att jag inte tål negativ stress. Över huvud taget.
Ångesten som följer med ASD går inte att behandla. Jag har fått det bekräftat från människor som studerat ASD hos kvinnor under många år.
Mina ASD-relaterade svårigheter med sociala situationer gör att jag bränner mycket energi bara på att vara i närheten av människor, och på grund av utmattningssyndrom har jag nästan ingen energi ens till att att börja med.
Jag försöker hitta ett sätt att leva som inte fortsätter bryta ner mig. Jag försöker hitta en balans, något som går att upprätthålla i längden, som inte är en nödlösning på nödlösning på nödlösning och ytterligare ett besök på akutpsyk med fem års påföljande sjukskrivning.
Jag vill slippa höra att jag borde vara frisk nu, att ångest går att behandla eller ”leva med” – för nej, min ångest går inte att behandla, och den gör mig SJUK!
Jag vill slippa höra att om jag låter mig själv krascha i några dagar kan jag köra igång nästa vecka, för jag har inte mer kortisol i kroppen nästa vecka. Jag kommer ligga här i soffan, oduschad och patetisk, även nästa vecka. Och kanske veckan efter det.
Jag vet aldrig i förväg om och när jag kommer få en bra dag. För det mesta går jag på envishet, och betalar 500% i ränta för energin jag lånar från nästa dag.
För min hjärna och mina binjurar är trasiga, och oavsett hur mycket jag önskar att de inte var det, så blir de inte magiskt hela igen.
Min hjärna är till och med skapt så här. Autism är genetiskt, precis som bipolaritet.
Givetvis vill jag förändra min situation, men om det inte inbegriper lottovinster eller magi, så är det inte realistiskt att det kommer att ske. Och ja, jag har fått professionell hjälp. Problemet är bara att hjälpen inte hjälper. Ingen medicinering hjälper mot ASD eller dess bästa polare ångesten, ingen medicin lagar binjurarna, ingen psykoterapi eller KBT hjälper heller. Jag har försökt i mer än tio år.
I’m stuck with this brain, no matter what.

<3<3<3
Har själv Aspergers syndrom, och har egentligen inget att tillägga. Din kommentar hade lika gärna kunnat beskriva mitt liv, exakt som du skriver är det. Har också drabbats av utmattningssyndrom pga den konstanta stressen ett liv med aspergers innebär. Tror inte att jag har läst det så klockrent beskrivet förr, som i din kommentar. Det verkar vara så otroligt svårt för många att förstå vad det innebär att inte ha NÅGOT stress-kapital att ta av, i kombination med att bli superstressad av sociala situationer. När jag mår som sämst räcker det verkligen med att jag råkar möta en granne (behöver inte ens va ngn som hälsar) i trapphuset, så är resten av dagen (eller veckan) förstörd. Det är en ångest som inte GÅR att bota med KBT, som går ut på att ångesten minskar efterhand om man bara stannar kvar i situationen som utlöser den – det fungerar inte så för personer med autism/AS, tvärtom! Det finns inget ångesttak, ångesten fortsätter att stiga tills man kan fly situationen och desto mer man utsätter sig desto mer kommer man att få betala för det efteråt. Det finns inget botemedel mot denna ångest, ingen medicin som hjälper långsiktigt – mina försök att klara av ett normalt liv har bara lett till att jag fått ytterligare problem med svårt tablettmissbruk och fysiskt beroende.
Vill särskilt betona det du skriver om att fungera på ren envishet – vet inte hur många gånger jag gjort samma sak, haft någorlunda fungerande perioder. Reaktionen är alltid den samma – alla tror att jag äntligen börjar bli bättre – det är som att ingen verkar kunna acceptera att dessa perioder inte är bra för mig och alltid, alltid kommer att kosta mer än de smakar.
Massa kramar till dig!

Hur väljer jag att må bra om jag inte ens vet hur det ÄR att må bra, för att jag aldrig har mått bra, och när jag inte ens vet hur ett sådant tillstånd skulle kännas?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *