Kategorier
diskussion & debatt

Jag vill bli förstådd

När man lider av psykisk ohälsa så anklagar man ofta sig själv. Jag tycker att det pratas väldigt mycket om människor som skyller ifrån sig på andra men jag tycker snarare att människan har en fantastisk förmåga att ta på sig skuld för det som drabbar henne oavsett om hon kunnat påverka situationen eller inte. Victim blaming: från omgivningen men också djupt internaliserat. Om vi bara gjorde si eller om vi inte gjort så… Och så ältar vi detta runt runt i cirklar tills vi är så fulla av skam att vi måste kapitulera under vårt eget självhat. Vi behöver inte fler som cementerar det.

Jag har ingen inneboende kraft. Jag har ingen magisk förmåga till stordåd för det har ätits upp av ångest och att påstå att jag har det, att jag själv har förmågan att förändra mitt liv är ett hån. Jag vill inte bli peppad. Jag vill bli förstådd. Jag vill få höra att det är fullt förståeligt att jag mår dåligt och att det inte är konstigt att jag ej tar mig ur. Det förstnämnda får mig nämligen bara att känna mig mer värdelös.
Det är inte så att jag tycker att nån annan ska ta ansvar för mig eller mitt mående, liv, situation. Det som bör diskuteras är varför människor mår dåligt och varför de som mår dåligt inte får hjälp när de faktiskt visar att de behöver det. Vi behöver diskutera varför samhället ser ut som det gör och varför vissa faller mellan och varför vårt skyddsnät inte funkar längre.
Som jag skrev i förra inlägget så är vår förmåga beroende på våra erfarenheter och vårt sociala, kulturella och ekonomiska kapital. Hur kan vi jämna ut klasskillnaderna? Hur kan vi möjliggöra så att alla får och har samma förutsättningar? Hur kan vi förhindra att vissa människor inte förmår lika mycket som andra?
Hur kommer det sig att vissa människor bara klarar av att resa sig ur askan medan andra som till synes har alla förutsättningar inte klarar av att sätta ena foten framför den andra? Det är dessa frågor sombehöver analyseras.

20141001-184307-67387496.jpg
Teckning av Fanny Åström.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag vill bli förstådd”

Jag är livrädd för att andra ska tro att min depression är en mask för min lathet. Det har tagit mig väldigt lång tid att förstå att depression är en sjukdom och inget reglerbart tillstånd som en rycker upp sig ur. Och den som fått diagnosen ”depression” och tagit sig ur den utan behandling får gärna höra av sig till mig.
Jag vet att jag fått sådan god vård som jag faktiskt fått för att jag har talets gåva och kan sätta ord på mina känslor. Då är jag inte ens frisk på långa vägar.

Känner igen detta och instämmer! Att kunna tala för sig och uppträda friskt och resonabelt ger ett annat bemötande än vad den får som inte är lika verbal. Vilket ju kan vara en följd av vissa diagnoser eller bara en annan slags personlighet.

”Det som bör diskuteras är varför människor mår dåligt och varför de som mår dåligt inte får hjälp när de faktiskt visar att de behöver det. Vi behöver diskutera varför samhället ser ut som det gör och varför vissa faller mellan och varför vårt skyddsnät inte funkar längre.”
Svaret är såväl tragiskt som enkelt. Medicin är en synnerligen oprecis vetenskap idag pga brist på kunskap. Vi kan faktiskt nästan ingenting om vår kropp när allt kommer till kritan. Tillsammans med lymfsystemet så ligger hjärnan i topp på listan över saker som vi inte förstår hur det funkar. Psykologi ligger dessutom på gränsen till att vara en kvasivetenskap som mest går ut på att följa vissa teser som saknar ”reella” bevis.
Till sist, det mest tragiska, vi har aldrig någonsin haft ett fungerade skyddsnät för människor som ”mår dåligt”.

Förtydligande. Psykiatrin och psykologer är inte helt utan redskap för att kunna hjälpa, men det går mycket ut på att pröva om det fungerar och om en sak inte funkar så prövar de nästa och håller tummarna på att detta ska hjälpa just dig.
Trail and error-metoden.

Åh, självhatets bottenlösa djup och enorma kraft… Det är fantastiskt samtidigt som det är fruktansvärt, vilka känslor andra och vi själva kan skapa kring vår existens.
Jag önskar att fler blev förstådda och accepterade istället för nedtryckta och utskämda. Det är inte rätt väg.

Tack! Tack verkligen. Jag behövde läsa det här. Du är min förebild och jag tar dina ord till mig. Efter att ha läst. . Eh.. en del andra inlägg i ämnet så har jag nu varit väldigt låg. Att få i ansiktet att man ska skärpa sig… Jag har skräpt mig. Klippt mig och skaffat ett jobb. Försökt studera. Alltid slutar det med att jag ligger i en formlös massa på golvet och flämtar. Sliter mig i håret och har svårt att andas.
Jag har nu prioriterat mig själv och mitt mående, bestämt att nej nu räcker det. Varit sjukskriven i 3,5 år utan ersättning och överlevt tack vare privilegiet att min man tjänar bra. Jag är på väg upp igen, sakta men säkert. Jag kommer kanske aldrig att älska mig själv men jag kanske kan lära mig att leva med mig själv.
Det var inte meningen att det skulle bli en roman. Jag ville bara säga tack.

Klasskillnader är tydliga inom vården, inte direkt men indirekt. Det heter ’samma vård för alla’ men undermedvetet lever få av mina kollegor upp till detta. Jag jobbar inom slutenvården och vet inte hur många gånger jag ifrågasatt informationen vi fått tilldelad varje dag på våra rapporter. Det är nämligen så att har vi en läkare/syrra/politiker mm så påtalas detta ”så har vi Stina som är deprimerad med ångestproblematik, och hon är läkare..” ”Conny har en livskris, är rik med eget företag…” Medan resten av patienternas yrken aldrig presenteras. På samma sätt hör man ibland ”Kajsa har blabla och så är hon gay” – som att det över huvud taget har någon roll i mitt sätt att vårda patienten.. Trist men fullt verkligt.

Iden om att det bara är att rycka upp sig är en liberal chimär. Depression kan vara minst lika handikappande som vilken fysisk sjukdom som helst, tyvärr är den belagd med mycket skuld och skam och psykvården är i stort sätt förjävlig. Det krävs nästan i princip att du gör ett självmordsförsök eller ligger utslagen på gatan för att få någon ordentlig hjälp. Förebyggande åtgärder existerar knappt. Depression resulterar ofta i att en inte orkar de mest simpla vardagsuppgifter samt känsla att ingen hjälp finns att få, ändå förväntas en slåss med näbbar och klor samt veta vilken hjälp en behöver redan innan för att få hjälp.

Just det där med att bli förstådd,
jag var hos psykologen igår och hon har konstaterat att jag är på väg in i en utmattningsdepression, om jag inte ändrar mitt sätt att leva och stressa osv.
Hur som helst, en av anledningarna till att det blir jobbigt, är att prata med människor som inte förstår. Min mormor säger att jag ska ta mig i kragen, stressa ner och rycka upp mig osv. Hon är också en person som ringer mig varje dag och lägger inte på luren fören hon själv vill. Hon avslutar varje samtal med ”Jenny?” och så är hon tyst och väntar på att jag ska säga ”Jag älskar dig mormor” varpå hon säger Å tack jag älskar dig med osv. Hon har alltid gjort så, jag har inte insett hur sjukt det är, fören senare i livet.
Hur som helt. Psykologen sa att Varför pratar du med din mormor så ofta om hon drar ner dig? Och hon sa också att hon kommer aldrig förstå. Det är som att säga till en person med amputerade ben: ”Gå. Jag behöver att du går”. Jag behöver att du förstår. De kommer aldrig att förstå och det är nog det svåraste att inse, när man verkligen behöver det

Lämna ett svar till Kajsa Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *