Kategorier
diskussion & debatt

Jag vill vara bekväm i min relation

Jag tycker Blondinbella skrev väldigt bra om relationer häromdagen:

”Jag måste kunna vara trygg i min relation. Få se ut hur jag vill, äta vad jag vill utan att Odd kommenterar det. Skulle jag tycka att det var jobbigt att komma ut från badrummet med självlysande finnar i ansiktet eller sitta i sängen naken med magen som trycks i hop, hade det inte fungerat i vår relation. Man måste få vara sig själv. Få släppa garden. Ska man varje dag lämna lägeheten och prestera och träffa folk så måste man få komma hem och bara dra på sig mjukisbyxor och bara vara. Annars sprängs man.”

Det är inte ofta jag håller med henne men oj vad rörd jag blev av hennes inlägg och oj vad jag håller med 100%!! För mig är det viktigt att känna mig trygg och hemma i mitt hem och i min relation. Jag måste få vara sunkig och stökig eftersom att det är så jag är. Överallt annars så kan jag ”anstränga mig” eller anpassa mig men inte hemma. Jag vill kunna komma hem och känna mig avslappnad och fri utan en tanke på att någon betraktar mig med en värderande blick eller att denna blick är beroende på att jag uppfyller ett minimumkrav.

Det som är fantastiskt pirrigt och passionerat i början av ett förhållande går ju ofta hand i hand med att man inte är för bekväm med varandra men hemma i sitt eget hem, i sin egen soffa, säng, vardag med den livspartner man har valt vill man väl vara just… bekväm? 

Hur tänker ni?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag vill vara bekväm i min relation”

håller med er till 100 %. jag litar på min man och vet att han älskar mig så pass mkt att jag vet att han aldrig skulle sluta älska mig bara för att jag sitter i pyamas om dagarna och grisar. samma sak med honom. Man behöver inte va snygg och ställa upp och va en bra maka/make och tro att relationen ska ta slut om man slutar ”passa upp” självklart kan man ju ngn gång göra ngt extra för varandra men att få vara sunkiga tillsammans is the shit 🙂

För några år sedan var jag förlovad med en kille som inte klarade av att se när jag rakade armhålorna för det var så ”äckligt” att jag hade stubb, jag fick inte nämna ordet mensvärk, jag fick inte gå på toa om han var i närheten för det var ju äckligt att tjejer går på toa, jag fick inte äta choklad för han blev äcklad av att se mig äta det av någon anledning, jag fick inte gå i myskläder för då kunde han inte ha sex. Han var 27 när vi träffades och 30 när jag gjorde slut, och jag kan ju säga att jag är VÄLDIGT glad att jag gjorde slut.. 😀

Jag håller med till hundra procent samtidigt som jag uppskattar när en man klär upp sig och och anstränger sig lite då och då, liksom jag själv tycker det är kul att piffa upp mig lite för en romantisk middag. Jag hade nog tyckt att en relation varit lite sämre om man inte haft den sidan också. Jag tycker inte det är ett krav på att prestera, men fint om man vill anstränga sig ibland. Hoppas han uppskattar att jag försöker göra detsamma.
Det klart att jag aldrig skulle klaga om han ville äta pizza i mjukisbyxor i sängen en helg om han haft en jobbig vecka eller bara känner för det. För självklart ska man känna sig trygg.
Bara man har ungefär samma åsikt om detta och satsar på det här med kommunikation så ordnar det sig nog.

Så sant, jag är den som definitivt rapar, pruttar, you name it, mest i vårt förhållande, och är helt bekväm med det. Första gången jag rapade/fiste/ eller-vad-det-nu-va så ursäktade jag mig massor och han sa ba ”nej jag blir bara glad, det betyder ju att du är bekväm med mig”. Visst kanske det låter lite konstigt, men känns ändå som sån där riktig vardags/sambo-romantik.
Också väldigt kul att se dig lovorda Bella, att du kan vara stor nog att visa att trots att man inte håller med om allt en person säger och gör kan denne person fortfarande ha något vettigt att säga. 🙂

Just att man börjar reta sig på skitsaker och bagateller i den andras beteende är väl ett av de första tecknen på att relationen håller på att försämras, att man börjar förlora intresset.

Jag hatar snack om att en som kvinna ska ”göra sig snygg” för sin man och mäns klagomål på flickvänner som ”inte längre anstränger sig”. Att våga visa sig osminkad iförd fula mjukisbyxor inför sin pojkvän är ju ett tecken på att man är bekväm med denne.

Instämmer! Sjukt provocerad när det (förstås riktat till kvinnorna) dök upp i föräldragruppen som en uppmaning att inte sluta göra sig fin bara för att en blev förälder. Var rädd om kärleken etc. Jo, ja, måste ju vara snygg för att bli älskad, första kaostiden med bebis är ingen tid att glömma bort det minsann!

När jag är ute bland folk har jag oftast smink,normala kläder och hemma är det osminkat och pyjamaskläder som gäller. Skrotade mjukisbyxorna när jag kom på att pyjamasbyxor e skönare. Min sambo kör mjukisbyxor hemma. Jag har inte tänkt så mycket på det utan har alltid gjort så i hela mitt liv.

Jag älskar att gå runt i skrotkläder hemma, eller naken! Faktiskt hellre naken, avskyr att kläderna korvar sig när man ligger i soffan! Min fästman säger alltid att jag är mer naken än påklädd och det stämmer nog, men han bryr sig inte, jag bryr mig inte!
Däremot så gillar jag mer att ”göra mig till” framför killen än för andra, varför? För att jag inte bryr mig om andras åsikter, tar hellre EN fin komplimang av honom än tio äckelsexistiska komplimanger av någon snuskgubbe på jobbet!

Att kunna gå runt i mjukiskläder, osminkad och med håret i en slarvig knut hemma är en förutsättning för att jag ska kunna leva med någon. Men att vara ofräsch, i min mening att inte tvätta sig eller lukta illa eller fisa och rapa högt inför den andre, det går bort. Min man får vara hur sunkig han vill i klädväg och så vidare men jag vill inte känna en dålig lukt från honom, om det inte råkar vara så att jag måste gå på toaletten direkt efter att han varit där för det är såklart helt okej 😉 Levde förut med en man som avsiktligt fes inför mig och hade bristfällig hygien ibland och fy fan så avtändande, med tiden ville jag inte ligga med honom över huvud taget, hjälpte liksom inte att jag älskade honom galet mycket.

Jag skulle skriva något men min partner och jag har gjort slut så jag får väl gråta lite istället.
Ursäkta för användandet av kommentarsfältet som sorgeplats men fan alltså. Känns ju brutalt ensamt att inte ens ha någon hemma att kunna känna sig bekväm inför…….. Tur jag har en smal hund som tycker det är fest när jag svettas extra mycket under armarna eller spiller mat på mina mjukisbyxor.

Jag tycker att jag ”sunkar” lika mycket nu (är i ett förhållande sedan några månader tillbaka) som innan, bara det att nu spenderar vi så mycket tid tillsammans att ”hans tid” spiller över på min sunktid. Multitaskning liksom 😉 Nä men jag var väldigt bekväm tidigt med honom, redan innan jag blev riktigt kär. Det är liksom ett grundkrav att jag skall kunna sitta naken i soffan och äta chips mitt på dagen utan att han tycker jag är konstig, eller jag kan hoppa benrakningen under tentaveckan utan att han blir illamående. Finns inte tryggheten där så tappar jag intresset fortare än fortast. Så jag upplever just nu vardagsromantiken samtidigt som jag fortfarande är nykär, något som känns sällsynt och oerhört värdefullt, och jag försöker att njuta av varje sekund!
//Emma Hå

Det varnas ju ofta för att man inte ska slappna av för mycket ”ta varandra för givna” i relationen, men för mig är det hela grejen med en parrelation. Det är det som är kärlek för mig – att veta att man kan och får vara precis som man är tillsammans med en annan människa, att man inte behöver spela spel eller göra sig till för att bli accepterad och älskad. Att vara så trygg att man vågar ta den andra för given.

Jag är nog mer inne på Bellas linje än vad jag tror ni är. För även om en ska vara bekväm hemma, typ jeans går fetbort, så vill jag ändå att mina mjukiskläder ska vara ok. Det går att vara überbekväm hemma och ändå se lite matchad (brist på bättre ord) hemma. Så som Bella så kan jag faktiskt sattsa lite på mina hemmakläder också. Inte snåla allt för mycket på dem. Satsa på den där hemma-outfitten som både är bekväm men ser schyst ut.
Men inte för andras skull, utan för att jag ska känna mig lite piggare och ha mer energi hemma.

Min sambo pruttar hela tiden, i sängen och överallt vilket är jävligt avtändande, han vill gärna bajsa med öppen dörr också. Han påpekar alltid ”nu har jag inte duschat på 5 dagar” när han kommit hem från sitt jobb. Han går med samma kalsonger en vecka i streck. Visst ska man känna sig bekväm, men det finns gränser. Jag har påpekat att jag inte gillar det, men han slår ifrån sig med ”ta mig för hur jag är” men gaaahh! Jag kan inte tända på en man som äcklar sig så, framför mig. Dessutom tycker han att jag borde kunna bajsa framför honom, för annars är det inget bra förhållande, typ. Och jag vill gärna bajsa ensam, med stängd dörr!
Är jag konstig..?

Innan jag träffade han som nu är min man trodde jag att det där pirriga osäkra nervösa ”jag kan varken äta eller sova”, att det var det som var kärlek. När jag träffade honom tog det kanske två dagar så kändes förhållandet som att sätta på sig en väl använd handske, bekvämt, hemtamt, tryggt. Det visade sig vara så mycket bättre än det jag förr misstagit för kärlek. Känslan av att vara hemma, där jag ska vara. Ingen oro, bara tillit!

Tycker hela den där ”mjukisbyxegrejen” är så knäpp. Man läser ju ofta att mmjukisbyxor och onepiece är det mest osexigaste som finns osv.. Inte för att jag förrespråkar att man ska runt och vara sexig jämt, men hur kan det vara så himla osexigt med mjukiskläder på någon man tycker är sexig?! Jag tycker min sambo är superfin i onepiece och så är det gosigare att kramas med ä typ jeansskjorta 🙂

Haha jag håller med! Onepiece är det bästa mysplagget att ligga och kramas i! Och mjukisbyxor är bara att slita av istället för att krångla med gylf, ingenting som skaver OCH man får en mysig rumpa i dem 😀

Håller verkligen med! Skulle inte klara av ett förhållande där jag skulle känna en press på att vara vacker ”för hans skull” hela tiden. Har flera väninnor som tycker jag är konstig och som tycker det är fel att jag gör runt i mjukisar i mitt eget hem, har otvättat hår och inget smink. ”Du måste göra dig vacker för din kille så han minns varför han föll för dig” säger de. Och ja, mitt yttre kanske bidrog till att han föll för mig, men nu efter så många år så hoppas jag att det är av andra skäl som han stannar.

Det där med att man måste göra sig fin så att killen inte glömmer varför han föll för en har jag också hört och tycker är dumt. Jag träffade min pojkvän för tre år sedan och jag såg heeelt annorlunda ut då än jag gör nu, både i kroppsformen, frisyren, klädstilen, och för att inte tala om att jag var helt annorlunda som person då. Detsamma gäller honom. Liksom, han föll för mig DÅ och jag föll för honom DÅ. Nu är det inte samma sak. Vi har levt med varandra i tre år, förändrats både till det yttre och det inre. Om jag skulle sluta vara kär i honom skulle det nog inte hjälpa att han skaffade samma frisyr och började klä sig som han gjorde i juni 2011. Detsamma gäller nog honom, jag tror inte han kommer börja älska mig mer bara för att jag skaffar midjelångt hår och pannlugg igen eller börjar klä mig i pastellfärgade sommarklänningar bara för att det var så jag såg ut när han blev kär i mig. Den tiden är över och lär inte komma tillbaka. Nu älskar vi varandra på ett annat sätt och kläder och frisyr gör varken till eller från.

Utseendet spelar väl mindre roll i en relation, det är ju hela personen man bondar med lix. Utseendet och kroppen ändrar sig med åren, det är ju så för alla. Hur viktigt att kunna vara avslappnad tillsammans, det är något av det viktigaste i min värld. När min man och jag var nygifta sa vi ofta till varann att det är så avspänt mellan oss att det är som vore man själv. Och det är likadant än, 22 år senare.Ingen rädsla för varann, bara vila i relationen.Det där gjorde ju också att man vågade tro på att det skulle hålla.
Bra skrivet av både dig och Isabella; fully agree♥

Jag är en liten gris, och vill bli älskad för den gris jag är. Den lägenhet jag och min man delar ska vara mitt hem, min borg och min fristad.
Utanför dessa fyra väggar blir jag recenserad och ibland värderad utifrån mitt utseende och hur väl jag lyckas kompensera dess brister med vänlighet, charm eller intelligens.
Här hemma kan jag vara osminkad med orkar-inte-tvätta-håret-tofs och känna mig känna mig fredad från omvärldens blickar. Det är viktigt för mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *