Kategorier
diskussion & debatt

Som feminist får man inte vara den självuppoffrande modern

Jag har ofta känt att mitt feministiska engagemang och önskan att vara jämställd har krockat med mitt föräldraskap. Den feministiska rörelsen fokuserar så mycket på den ekonomiska biten, på karriärer och utbildningar och självförverkliganden och fuckyou-kapital och kvinnors ekonomiska frigörelse att det till slut går ut över ungarna. Missförstå mig inte, jag tycker allt sådant är viktigt men har ändå en känsla av att vi gör nåt fel här. Vi missar nåt.

Det är som att barns behov är i vägen, som att deras existens krockar med jämställdheten och att man som både feminist men kanske främst modern kvinna måste välja och väljer man barnen så väljer man definitivt fel. Nu pratar jag ur ett feministiskt, självutvecklande, jämställt perspektiv för pratar vi om mammor och mammanormen generellt så ser det lite annorlunda ut. Då ska man tvärtom alltid sätta barnen i främsta rummet, oavsett vilka småsaker det handlar om och gör man inte det så ska man fan inte skaffa barn… ja ni vet ju hur det låter. Men nu är jag feminist och jag rör mig i feministiska kretsar så för mig är dessa krav på att vara en helig moder ganska långt borta. Istället så koketteras det snarare kring hur mycket man sätter sig själv främst, hur mycket ens egna behov betyder och att barnen minsann ska anpassas och formas efter våra liv och våra behov.

För mig är ju föräldraskapet en stor del av mitt liv. Jag är Natashja såklart, med allt vad det innebär, men mamma till mina barn är jag ju 24 timmar om dygnet alla dagar i veckan, det är ingenting som jag sätter på mig och tar av vid valda tillfällen. Och att vara mamma går inte av för hackor heller och det har ju format om min hela värld och det påverkar ju i sin tur mitt feministiska perspektiv. Det är ju bland annat därför som jag skriver mycket om genus, könsroller och allt sådant som man funderar på som mamma.

Men en riktig och rätt feminist kan aldrig vara en självuppoffrande moder som sätter barnen främst. Man ska vara lite mer som männen. (man ska alltid vara lite mer som männen oavsett om det gäller föräldraskap eller sexualitet eller karriärer eller vad det nu må vara) Man ska vara lite avslappnat lattjo, roliga farsan, inte ta saker så allvarligt för allt ordnar sig ju ba slänga ungen under armen och köra på som vanligt. Anknytning schmanknytning liksom.

Men jag tycker att det stora problemet är att det inte ställs samma krav på männen som på kvinnor. Varför är inte männen lite mer självuppoffrande? Varför kräver man inte att de sätter barnens behov främst i alla lägen?

Sen ser jag alltid ett problem med piedestaler och hora/madonna-komplex och även där kommer föräldraskapet in. Eller moderskapet snarare. Vilket i sig också blir en feministisk fråga. Är det någon kvinna i samhället som får skit så är det väl ändå mammor? Pappor får ju stående ovationer om de lyckas få blöjan på åt rätt håll men en mamma hon kan aldrig göra rätt eller vara rätt.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Som feminist får man inte vara den självuppoffrande modern”

Vilket bra inlägg! Wow! Och vad glad jag blir av att läsa att andra, speciellt du som feminist, fortfarande värdesätter närvaro med barnen på det viset som du beskriver. Jag håller också med i varje ord som du skriver i övrigt, speciellt det du nämner om pappor och deras roll.
Många gånger har jag också tänkt på hur snäv den feministiska ”mallen” är. Hur man ska göra, bete sig, säga, tycka och tänka och nåde den som tänker självständigt. Det är något av det värsta jag vet och det är bland annat därför som jag inte kallar mig feminist, även om jag ibland som nu, kan hålla med en annan feminist i olika saker.

Just den här problematiken har faktiskt inte vi i vår föräldrarelation även om jag ser i min omgivning att det ju i regel är ett problem.
Istället för att vi ska vara jämställda och båda vara ”karriärister” så har vi downsize:at och är både deltidsjobbare och båda lika mycket de ”heliga föräldrarna”.
Vi är roliga och närvarande föräldrar som alltid sätter barnen först.
Hur vi orkar? Ja vi har också mycket tid utan barnen var för sig.
Vad vi offrat? Ja pengarna. Vi har så vi klarar oss och inget annat.
Och jag tror snarare på två jämställda hemmaföräldrar än två jämställda fulltidsarbetare.

Jag har också downshiftat, och varit glad över det, MEN sen fick det påpekat för mig vilket jäkla privilegium det är att ha ”råd” att gå ner i tid och leva på ”mindre pengar” (det som är mindre pengar för mig på 75% är ff mkt pengar för ngn med ett annat jobb).
Har man råd att gå ner på deltid, och har så att man klarar sig utan att behöva jobba heltid – ja, då har man inte ”offrat” pengarna. Det finns en medelklass(-vänster?) som slår sig bröstet för att vara jämställda genom att downshifta, och jag tillhör samma ngt förmätna kategori – men innan vi ger andra kvinnor dåligt samvete genom att skryta över hur vi ”offrar” pengar för tid med barnen(!!), så bör vi tänka ett varv till.
Jag menar inget personligt mot dig, det var bara en tankeställare jag fick, som jag vill föra vidare!

Mycket bra skrivet! Exakt den gnagande känslan av att vi är fel ute har jag haft länge. Barnen offras för jämställdhetens skull liksom. Min mamma uttryckte det såhär en gång: ”Ja, förr i tiden när kvinnorna var hemmafruar, då hade barnen i alla fall en förälder närvarande. Nu sätts ettåringar på dagis 8 timmar om dagen istället.”
Å visst är hemmafrusamhället när kvinnor inte ens fick rösta inte något att drömma sig tillbaka till, men ibland önskar jag att feminismen kunde handla mer om att männen borde vara mer som kvinnor istället för att kvinnor borde vara mer som män.

Jamen som pricket över i:et!
Är en hemma mamma till fyra (flickor) och hur mycket feminist som helst, dvs mitt liv är en ständig kamp och ett j*vla massa förklarande för folk om hur? Va? Kan DU var feminist, som e hemma á la 50- tal? Hur går det då med städning, hemmet, barnen och vår frigörelse? Jo men tackar som frågar, det går hur j*vla bra som helst, eftersom det inte sitter i vem som damsuger mest, eller städar, eller vilken färg barnen har på tröjan….det är så långt mycket mer…phu!
Arg? Jätte! Bitter? Bitvis, lycklig…MASSOR!
Tck för kul, annorlunda ämne!

Självklart kan man vara feminist även om man är hemma med barnen och klart att barnen ska komma först osv, men jag undrar om ”hemmamammor” inte tänker på hur deras framtida liv och ekonomi påverkas av hur många år dom är borta från arbetslivet? Det påverkar ju JÄTTE mycket, det är ju en stor bidragande faktor till att kvinnors ekonomi är så kass i jämförelse med männens. Och pensionen? Hur blir den?
Män kommer heller aldrig att ta mera ansvar så länge mammor snällt tar på sig allt och stannar hemma, då slipper ju dom. Jag tycker att mammor tar alldeles för mycket ansvar.

Jag håller verkligen med om det här. Här kan man verkligen inte göra rätt som kvinna.
Själv har jag länge irriterat mig på att det framställs som ett stort problem att kvinnor väljer att deltidsarbeta när barnen är små. Gärna på ett lite nedlåtande sätt: ”Men snälla små kvinnor, förstår ni inte vad det gör med er pension!” Varför är det ett problem att man satsar på sina barn? Problemet är väl att männen/papporna inte gör det! Kvinnor som deltidsarbeta skuldbeläggs istället för att lägga skuld på papporna som inte väljer att utnyttja den rättighet man faktiskt har att gå ner i tid när barnen är små.
Barn är små en kort stund och ska få komma först. Det är helt galet att skuldbelägga kvinnor när de tar de ansvaret.

Bara för att man påpekar ett faktum så skuldbelägger man inte, för JA din pension blir lidande och det ÄR ett problem att kvinnor deltidsarbetar överhuvudtaget (mig inräknad) och våra män kommer knappast att börja jobba mindre och vara hemma med barnen så länge vi gör det! Det hjälper lixom inte att gnälla på papporna.

Alltså, tack. Exakt dessa tankar har jag haft sedan jag fick barn för två år sen. Som att en del av mig inte längre passade in i feminismen, fast den är något av min tryggaste hemvist. Jag började till och med skriva en bok om det, för att jag kände mig så vilsen. Som feministisk mamma ska du önska kejsarsnitt, dela alla nätter, flaska, jobba heltid, tidig förskola etc. Absolut inte ”uppoffra sig” för barnet, som du skriver. Alltså, jag har noll problem med kvinnor som väljer att göra sitt föräldraskap så, men det kan inte vara den enda rätta modellen. Du är inte en dålig mamma för att du flaskmatar, men du är lika lite en dålig feminist för att du ammar.

det hänger väl ihop, att män lär sig bli lite mer självuppoffrande i föräldraskapet och kvinnor kanske inte behöver ta lika mycket ansvar för allt hela tiden?
kan villigt erkänna att jag blir jättetrött när jag för femtioelfte gången hör i bekantskapskretsen om en pappa som på något mirakulöst sätt alltid lyckas tajma sin pappaledighet med juni, juli och augusti medans mammorna kör resten av året.
och anledningen till att det inte delas mer är oftast att mannen tjänar mer eller har någon position som bara inte gåååår att vara borta längre från. och då får ju inte några kvinnor chansen till de jobben heller, det blir ingen cirkulation. helt övertygad om att en VD kan vara pappaledig till exempel men inte vågar lämna ifrån sig kontrollen bara.
Isabella Lövin poängterade att det behövdes mer kvinnor i EU-parlamentet, i alla fall om det skulle gå att få igenom miljöförslag där fler kvinnor oftast röstar för dessa medans ”den induistrivänliga gubbmaffian” röstar emot. Kvinnors perspektiv behövs på så många mer ställen än i hemmet.

Alltså jag tror såhär. Problematiken är inte en kvinnas FRIA val att spendera mer tid med sina barn än sin man. Notera: om den viljan är fri. Men fy satan vad jag blir vansinnig på hur män bemöts i sin föräldrarroll. Omodernt trist sunkigt trams kring fadern. När min son var nyfödd hade min partner svårt att anknyta i flera månader. Och jag som då gått igenom en graviditet och som tog det fulla ansvaret, fick höra att ” det är faktiskt inte så lätt för pappan. Han är ju UTANFÖR. ”. Jag ville nästan ha ihjäl honom för jag var så less på att han inte tog tag i sig själv. DÄR har vi problemet i mina ögon. Män är bortskämda och alltid klassade som utsatta. Och fiser dom ska man i princip avnjuta doften så han inte känner sig kritiserad ;):D

Ha! Va glad jag blir av det här inlägget/kommentarsfältet.
Har malt dessa tankar många varv och inte riktigt kunna formulera vad det är som skaver.
Det jag vet är att för min egen del vill vara en närvarande förälder och om jag gått tillbaka till jobbet när det kändes som att det förväntades av mig hade det inte funnits någonting kvar av mig efter alla vakna nätter och ammande.
Under fotbolls-VM försvann dessutom nästan alla mammor jag brukar träffat på i mitt bostadsområde, istället dök en massa föräldralediga pappor upp helt plötsligt.

För mig är din sista mening hammaren på spiken. Mans och papparollen. Så länge kraven och förväntningar på mammor och pappor är så olika så blir det helt fel. Klart att det går ut över barnen om jag som mamma väljer karriären före barnen om pappan ansvar är en barnvagnsprommenad på söndagen

Word! Så himla rätt det du skriver. Ibland så undrar jag om inte dagis är en människofälla, eller missförstå mig rätt. Det pratas om kvinnofällor men männen är minst lika mycket förlorare. Det känns ju faktiskt rätt märkligt att skaffa barn och sen lämna bort dem större delen av tiden. Men allt det här vet du ju redan och har koll på. Ville bara skriva att jag tycker det är bra och att du är bra som skriver om det.
Heja!

Jag tror inte att pappor har samma modersinstinkt som mammor.
Jag blir provocerad av den tanken. Gång på gång på gång så får jag detta bekräftat för mig.
Små barn vill ha sina mammor.
En kropp som kommer ut ur hennes kropp. Den lilla ska inte lämnas bort, hur kunde jag lämna bort min lilla 1-åring, han blev apatisk efter en månad på förskolan, jag blev överlycklig när han blev sjuk, men fick panik därför mitt företag skulle lida. Jag känner sorg över den tid jag missade med mina små barn. Min mormor och mamma hurrade, gör som oss och gör karriär! Ingen någonsin tänkte på hur den här frigörelsen skulle skada någon, både mammor och barn, när staten tog över barnen.
Mormor och mor har stora villor idag, de lever gott.
Vad som fattas dem är nog barn och barnbarn*sbarn.. Vi känner ju inte dem så bra, de fanns ju aldrig där, nu är familjen splittrad föralltid.
Jag har svårt att tänka mig att deras utbildning och standard någonsin kan ersätta familjen.
Det är en djup tragedi.
Det blev fel och det är bra om vi kan korrigera deras misstag.
Fan, man vill be till Gud eller något om hjälp.
Tack för denna sida – den blogg som fortfarande har någon verklighetsförankring.
Oxox

Nej pappor har ingen ”modersinstinkt” utan man får väl kalla det ”fadersinstinkt” då.
Det är ju klart att om man skaffar barn med en lat jävla mansgris så kan man nog inte förvänta sig att denne karl tar ansvar för något men det finns faktiskt fantastiskt bra och ansvarstagande pappor också. Gillar inte att man föreställer sig att alla pappor rent generellt inte har några som helst känslor för sina barn och att alla barn föredrar mamman per automatik. Det är inte sant. Här har det gått i perioder om vem som barnen föredrar och pappan har alltid tagit ansvar i lika stor utsträckning som jag har från dag 1. Gillar inte att man generaliserar överhuvudtaget, oavsett vilken grupp i samhället det handlar om.

Kan man inte vara en självuppoffrande mamma och tänka på sin ekonomi, sig själv? Kvinnors ekonomiska självständighet är ju faktiskt sjukt viktig, för mig är den central i feminismen. Än idag så är många mammor faktiskt ekonomiskt beroende av sina män, jag vet många som är hemma med sina barn flera år, utan utbildning eller jobb och mannen jobbar, men vad händer om du vill dra, om du är olycklig och vill separera? Om din man vill det? Då är det inte så roligt, för varken dig eller barnen. Jag hade en kompis som ville lämna sin kille som misshandlade henne och som hon har ett litet barn med, men eftersom hon hade blivit sparkad av sitt jobb i samband med graviditeten så hade hon absolut i n g e n t i n g. Hon gick tillbaka.

Men varför gjorde din kompis det? I Sverige är ju inte kvinnan tvungen. Hon kunde ha vänt sig till en kvinnojour anmält honom och fått skyddat boende. Sedan hade hon fått stöd av socialen.

Att vara en bra pappa som samhället förväntar det är ju jävligt mycket kravlösare än att vara en bra mamma. Det absolut bästa (enligt mig) vore ju att ställa kraven på hur man är en bra förälder och på så vis inte utgår från kön för annars blir det ju alltid att en bra mamma ska offra hela sitt privatliv, ställa upp dygnet runt och ta emot all kritik medan pappor kanske tränar ungens lag och gör middag nån gång i veckan.

Det är av just en sådan här anledning som jag inte kan stödja Fi:s och feminismens tankar om helt tudelad föräldraförsäkring. I en fråga som handlar om barn tycker jag att det borde vara naturligt att fråga sig HUR BARN fungerar, men istället låter man arbetsmarknaden, något av oss socialt skapat sätta agendan för hur länge det är lämpligt att vara borta etc. Vi svansar för att blidka arbetsgivares skeva attityder med lagar som får konsekvenser för barn!? Jag avskyr att värden som min anställningsbarhet, min pension och hela den här förbannade arbetslinjen överhuvudtaget (manliga hårda jävla värden om man nu ska se det så) ska diktera tillvaron för mig och det barn jag satt till världen för att JAG vill vara med det. Jag vill kunna amma hur länge jag vill (dv.s inte höra något om att ”det går lika bra med flaska” för det är min kropp och jag bestämmer hur och med vad mitt barn ska matas) Jag ser mig inte som självuppoffrande utan det här är det livet jag valt och det jag trivs med och att behöva försvara det, ja det får väl vara min del av kvinnokampen då för det måste börja tas hänsyn till fler välfärdsaspekter än bara hur man bäst slår sig fram i ekorrhjulet.

Håller med dig! Jag hyllar feminismens tidigare landvinningar och håller med i mycket fortfarande. Just tvångskvoterad föräldraförsäkring och Fi/Feminismens snäva normer när det gäller moderskap är anledningen till att jag tyvärr inte kan stödja någondera längre. Det privata är politiskt säger ni? Och varför ska mina barn gå längre på förskola för att ni inte vågar stifta tuffare lagar för de arbetsgivare som diskriminerar kvinnor som arbetskraft? Lägre kvinnopensioner?
Well, hell det skulle kunna lösas med någon typ av färdig paketlösning typ temporär sambeskattning och delade pensionspoäng för småbarnsföräldrar som man kan ansluta sig till via FK på frivillig basis. Samma sak med att man skulle kunna skräpa lagstiftningen så att ett ekonomiskt standardavtal under en övergångsperiod skulle kunna avtalas om vid ev separation av småbarnsföräldrar för att öka den ekonomiska tryggheten under FP/omställningsperioden för den som arbetat deltid. Förslag i den riktningen från Fi/Ledande Feminister hittill=0
Sämre möjlighet att göra karriär för den som är hemma med barn? Om din ”karriär” är och förblir att sitta i kassan på ICA eller stressa efter ett surrealistiskt schema i hemtjänsten kanske det rentav är ett lyft att slippa det så länge som möjligt. Några kommer alltid att behöva göra arbeten de inte trivs med. Varför inte sträva efter att alla arbeten får så bra villkor som möjligt istället för att låtsas som att roliga och stimulerande karriärs möjligheter fanns i överflöd åt alla och envar?
Vissa människor är helt enkelt inte lämpade för att ta hand om spädbarn ensamma under någon längre tid. Tvångskvoterad föräldraförsäkring kommer att tvinga de kvinnor(och män) som verkligen inte vill vara hemma att vara det. Min kompis som tog 14 dagar och sedan satsade allt på sitt nystartade företag under det att den andra föräldern tog resten av tiden gör tydligen fel enligt feminismen borde hon fortsatt med sitt tunga vårdjobb som gav henne ont i ryggen…

Alltså, jag vet inte. Du är väl helt fantastisk som ägnar så mycket tid åt dina barn, det känns ju lite som världens bästa jobb. Och sedan att det skulle krocka med feminismen… En ideologi måste ju kunna rymma flera infallsvinklar och inte bara sträva efter att nå konsensus hela tiden. Bedriv du din feminism så får de andra bedriva sin.
Jag känner att folk får vara som de vill, så länge de mår bra och inte skadar sig själva eller någon annan. Tyvärr ter sig debattklimatet så infekterad i dag att man mer eller mindre MÅSTE vara antingen eller, någon mittenlinje existerar knappt. Själv ser jag mig som en typisk mittenperson, svänger varken åt höger eller vänster, utan rör mig rätt stadigt mitt i gatan. Att ingen ska gå in och rota i min och min familjs vardag ser jag som självklart. För mig berör detta vare sig jämställdhet eller feminism, det handlar snarare om mig och min familj.
Personligen vill jag dela på ansvaret rakt av och vara hemma lika mycket som sambon med barnet, men vad andra bestämmer sig för däremot är inte min ensak. Gör detta mig till någon bromskloss i genusdebatten? Nej! Jag och tjejen diskuterar sådant här för jämnan och vi försöker verkligen att leva jämställt, men alla är vi olika. Några heterosexuella par vi känner har istället valt att leva ett mer ojämställt liv och här kan man ju fråga sig om något sådant skulle vara fel(?) Återigen nej! De är lyckliga, barnet mår bra och de har sunda åsikter överlag. Vem är då jag att gå in och rota i deras livspussel?!
Hur sjukt det än låter finns det väldigt många människor som trivs med de klassiska könsrollerna och då är väl det bara bra. Känner man dock att man vill spy på allt vad sådant heter får man väl snacka med sin sambo eller något. Jag tror liksom att det löser sig bäst på denna väg och inte att någon går in och säger till.
Så var den feminist du vill vara och skit i vad andra säger – det ena utesluter inte det andra! Och när det kommer till familjen tycker jag att man kan lägga genusdebatten åt sidan för ett tag och låta människor göra det som känns bäst för dem!

Tack Tack Tack!!
Känner igen mig och det känns bra att inte vara den enda som känner så..
Jag har gjort många ”ikke” feministiska val sen jag fick barn och känner att jag hela tiden måste hävda att jag minsan ff är feminist. Är så trött på det!
Det är mycket som förändras när man får barn och jag väljer alltid att göra det som känns rätt för mig och framförallt barnen.. Stötta mig istället

fint tema! jag tycker att nina björk skriver jättefint om det här, minns inte om det är i ”under det rosa täcket” eller ”lyckliga i alla sina dagar”, hur jämställdheten alltid sätter männens egenskaper i gott ljus och nedvärderar de typiska kvinnoegenskaperna (sjukt generaliserande nu men för att göra det enkelt). tycker det är ett kapitalistiskt synsätt att mammorna absolut måste rätta sig efter mansmallen att få jobba så mycket som möjligt, är det inte mer eftersträvansvärt att pappor ska få alla möjligheter att umgås med sina barn istället? blir tydligt där vad samhället vill att man sätter i första rummet, ekonomisk tillväxt eller familjerelationer. på så sätt kan det kanske gå ihop att vara feminist och självuppoffrande mamma?

Jag har känt ofta att som feminist så ”ska” man förakta allt traditionellt kvinnligt och sträva efter det manliga. Men nu har jag kommit så långt att jag skiter i det där. Det är bara ännu mera ”nya” normer som jag ger blankt fan i. Jag är som jag är, jag var hemma med mitt barn i 3 år och jag är glad för det, tänka sig att jag samtidigt kämpar för kvinnors rättigheter.

Nej man får inte uppoffra sig för sina barn eller för sin man. Jag har fått både öppen och förtäckt kritik för att jag har varit tvungen att ta ett större ansvar än min man för min dotter i perioder. Det känns som jag bara får kvinnofälla stämplat i pannan och ingen ens försöker ta reda på varför. I vårt fall beror det på min mans hälsoproblem och skulle jag inte gjort det så hade vår familj sannolikt fallit samman. Hans problem syns inte och han vill inte alltid prata om det men de blir inte mindre verkliga för det. Jag har även fått ta ansvar för det mesta i hemmet och i vårt gemensamma liv plus att jag jobbat heltid för att livet ska gå ihop ekonomiskt. Jag önskar mig ingen medalj men i alla fall inte att folk baktalar mig eller min familj eller att folk ska börja berätta för mig vad jag ska göra med mitt liv för att min man ska bli mer jämställd. Min man är själv feminist och vill att vi ska dela ansvar för barn och familj, det är bara inte möjligt nu.

Ett så intressant inlägg! Jag är just nu hemma med mitt första barn men om en månad ska jag börja jobba och sambon ska vara hemma. För tillfället känner jag att jag verkligen är färdig med att vara hemma, jag längtar efter att få sätta tänderna i något nytt projekt och umgås med vuxna människor men samtidigt är det vemodigt att min hemmatid med bebisen snart är slut. När min sambo är hemma är jag övertygad om att bebisen kommer att ha det jättebra men vad händer sen när bebisen ska börja på förskolan och både jag och min sambo ska börja jobba? Hur ska vi räcka till för vårt barn och för varandra? Det är långt dit men jag funderar mycket på det redan nu, hur gör man för att få ihop det liksom? Det är inte säkert att det fungerar så bra att gå ner i arbetstid med de jobb som sambon och jag har, det blir ofta lika mycket att göra men på kortare tid och till lägre lön.

Hej Nina!
Jag känner igen det där, jag funderade också mycket på innan hur det skulle bli, oroade mig, kände vemod till att lämna bort barnet när jag skulle börja jobba (till dagmamma i mitt fall), hur skulle hon anpassa sig etc. Men sen bara gör man, för man måste (jag såg också för egen del VÄLDIGT mycket fram emot att börja jobba igen, var hemma i ett o ett halvt år), och allt blev verkligen jättebra. Jag jobbar iochförsig deltid nu, o det upplägget funkar bra för oss. Men det kanske funkar jättebra att ni båda så småningom jobbar heltid. Och gör det inte det får ni pröva på nåt annat sätt. Grejen är att man kan aldrig veta förrän man gör, det går aldrig att föreställa sig hur det ska bli. Det hjälper mig mycket att tänka att inget är definitivt, man kan alltid göra om, och olika lösningar funkar för olika familjer. Det blir bra!

Som heltidsarbetande mamma tar jag lite illa upp av vissa formuleringar i inlägget som att ’kvinnors ekonomiska frigörelse går ut över ungarna’ och ’mamma till mina barn är jag 24 timmar om dygnet’. Varför är det just kvinnors ekonomiska oberoende som drabbar barnen? Varför skulle man sluta vara mamma bara för att man sitter på jobbet?
Vi försöker verkligen vara där för våra barn och jag tror att vi lyckas relativt bra, även om det i slutändan inte är vi som avgör. Allt är inte perfekt, men vi försöker göra det bästa för vår familj utifrån våra förutsättningar, krav på standard, självförverkligande för alla och inte minst ekonomisk trygghet.

Jag är både mamma och familjeförsörjare (min man pluggar) och jag håller med dig i det mesta av det du skriver. Jag har på senare tid tänkt mycket kring hur vårat föräldraskap egentligen ser ut. Min man är exemplarisk på att göra sin del hemma, städa, tvätta, diska osv. Men trots att det är jag som spenderar mest tid bortifrån hemmet och jag som drar in kosingen så är det ändå jag som tar mest ansvar för vårt barn. Jag ser till att han han kläder i rätt storlek för rätt väder, både på sig när vi går ut och att vi köper när han växt ur. Jag har koll på vad som händer på förskolan med föräldramöten och fotografering och temadagar. Jag har koll på vad som lämplig mat som han gillar och att vi hittar på roliga aktiviteter på helgerna mm. Och jag känner rätt ofta; vafan gör jag allt det här för, och varför i helsifyr gör han ingenting? För det hänger ihop, jag måste sluta ta på mig allt, och kräva mer av min man. Samtidigt som han måste ta mer ansvar och vara villig att göra mer uppoffringar. Det värsta är att om något inte blir gjort, som kanske varit pappans ansvar, säg fixa galonvantar, så känns det som att det är mig alla tittar snett på när ungen sitter i sandlådan med våta fingervantar!

Bra skrivet! Jag har alltid tyckt att det ska jämkas åt båda håll. Att männen ska ta en lika stor del av ansvaret för barnen och familjen, att männen faktiskt ska få vilja ha barn. Varför är det alltid kvinnor och det som anses ”kvinnligt” som ska ändras? Som att det är sämre på något vis?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *