Kategorier
diskussion & debatt

Vad lägger vi för värderingar i”ful”?

Det började bra med podden iallafall. Ur vägen gubbjävlar, här kommer vi liksom.

topplistan2
karins konstgrepp glädjeflickorna

Men det var flera som lyssnade som reagerade på dels samtalsämnet men främst på hur vi talar om oss själva. Många uppfattade det som att vi mår dåligt eller att vi nedvärderade oss själva och vi står som frågetecken, typ ”lyssnade de verkligen på samma avsnitt som vi?”

Men sen tänker jag att många kanske projicerar sina egna känslor kring fulhet och kring känslan att vara just ful? Samt lägger en hel del värderingar i det?

Ofta om jag skriver eller säger att jag är ful eller tjock eller nåt annat som kan uppfattas negativt om mitt utseende så rasar det in försäkringar om att ”nej nej nej du ÄR inte ful, sluta säg så om dig själv! Sluta NEDVÄRDERA dig själv!” och jag har funderat mycket på varför. Varför blir vi så provocerade?

Varför är det dåligt egentligen att tycka att man är ful? Om jag sa att jag hade dålig sångröst eller en tråkig ovana så skulle inte en jävel protestera, men så fort man säger att man är ful så vill folk vara där och liksom rätta och upprätthålla idén att det är viktigt att se bra ut. Som om det vore något hemskt och farligt att inte vara snygg!

Fan, kan man inte bara få vara ful och NÖJD med det och istället glädjas åt alla andra fantastiska egenskaper man har?

Jag tycker det är intressant hur fulhet är så enormt laddat. Det går liksom inte att beröra det med annat än Disneyhandskar utan att det är typ ”självhat” eller ”trycker ner sig själv”. Det gjorde vi ju inte, men det blir som att man måste ta i så byxorna spricker med JAG ÄLSKAR MIG när man diskuterar fulhet för att det skall vara neutralt och ickeladdat. – Lisa // Mondo Kanel

Tanken med samtalsämnet var ju snarare att avdramatisera fulhet, hos oss själva och hos andra och jag tycker vi var ganska tydliga med att vår egen fulhet inte påverkar oss nämnvärt. Jag mådde ju tiotusen gånger sämre när jag faktiskt var väldigt (enligt samhället) snygg. Idag kan jag konstatera att nej, jag säljer väl inga jeans med den här nunan men det är helt ok ändå! Vi skrattade ju genomgående liksom. Och det som är så skönt med Lisa och Hanna är att ingen av dem försöker protestera när jag säger att jag är ful (eller tjock). Inte för att jag tror att de nödvändigtvis håller med mig, utan för att de helt enkelt inte går runt och tänker att fult är hemskt och fruktansvärt och någon man absolut inte får eller kan vara och således inte har något behov av att få mig att tänka annorlunda om mig själv.

IMG_1915.JPG

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vad lägger vi för värderingar i”ful”?”

Å ena sidan håller jag med – det är otroligt laddat att säga att man är ful och man får absolut inte kalla sig själv ful utan att folk ska kasta sig fram och säga ”neeeej då, du är inte ful” eller favoriten ”ingen människa är ful, alla är vackra på sitt eget sätt”. Å andra sidan kan man ju se det som lite provocerande att tex ni då kallar er fula. Det blir lite som när en lite kurvig tjej kallar sig själv tjock – det får lätt den som släpar på många kilos övervikt att känna ”om hon är tjock, vad är jag då?”. Det blir lätt koketterande när människor i normernas utkanter ska vara modiga och reclaima negativa begrepp.

Det håller jag med om och brukar därför undvika att kalla mig ful på det sättet. Normativt osnygg är jag ju, överviktig och snart 40 år och osynlig, men jag har också ett någorlunda fördelaktigt utseende. Det är jag medveten om. Men i detta avsnitt pratar vi mer om våra känslor kring detta ur en position som normativt osnygga.

Det var väl mest det där med att ni ändå ville vara snygga som jag störde mig på iaf. Om ni är bekväma med er fulhet sitt då inte och fråga med suktande röst var det där landet låg som ngn av tjejerna hade bott i (när hon betraktades som snygg). Det blev väldigt konstigt tycker jag. Som att å ena sidan är det ok att vara ful men å andra sidan hade ni ju helst av allt bott i ett land där ni var normen och snyggast. Jag fattade ingenting.
Budskapet i en podd ska vara tydligt så att lyssnarna förstår vad ni menar. Och alkoholdrickandet samtidigt gjorde det inte bättre. Flummigt. Sorry för all kritik, men hade SÅÅ höga förväntningar :((

Kan man inte ha konfliktande känslor menar du? Är man snygg så har man en sak mindre att förhålla sig till, även om man är ok med hur man ser ut för det mesta så har väl de flesta känslor där de känner att de kanske inte duger eller annan slags ångest. jag har ju skrivit mycket mycket mycket om detta här i bloggen, så jag förstår inte förvåningen. Jag är ok med hur jag ser ut men ibland mår jag dåligt över det. Inga konstigheter alls, jag trodde ärligt att de flesta kvinnor känner såhär ibland? Vi lever ju liksom i ett samhälle där utseendet är viktigast av alls. Att bli påverkad av det är ju inte konstigt. Jag tycker det är ganska ledsamt med den skuldbeläggning jag utsätts för när jag skriver eller pratar om dessa känslor. Jag får liksom inte känna såhär för då blir ni besvikna och deppade.
Och ”budskapet i en podd?” Måste vi ha ett budskap? Vår tanke är att spela in de samtal vi har och låta er delta i dem. Vi har inga budskap eller agendor att förmedla. Bara tankar, känslor, reflektioner och massa larv.

Men det vet du väl, att inte vara snygg/vacker är det allra värsta en kvinna kan ”göra”. Kvinnors enda berättigande och uppgift är ju att vara snygga. För sådant som intelligens, kunskap, humor, värderingar e t c är ju helt ointressant beträffande kvinnor. Kvinnor är inte till av och för sig själva utan för att smycka tillvaron… Ironisk, ja visst. Och fruktansvärt trött på inställningen att kvinnor alltid måste sträva efter att vara vackra och att självkänsla och mående för en kvinna alltid ska vara avhängigt hur hon ser ut…

Män verkar känna sig mycket osäkra i kontakten med en ful kvinna. Hur ska jag bemöta en kvinna jag inte vill knulla?.En del män blir tom arga för en kvinna som inte är knullbar har ingen funktion inget egenvärde alls.

Du bidrar tyvärr (i mitt tycke) till samma utseende hets som du påstår dig vilja motverka. Vem är du att säga vad/vem som är ful. Någon som lyssnar och känner igen sig i beskrivningarna kanske inte alls har sett sig som ful men nu får den stämpeln.
Om du vill motverka utseende hets så ska du ju inte hetsa om utseenden.

Jag vet inte om du lyssnat på podden men vi pratar om det som samhället kommit överens om är fult/vackert. Det har inget med personlig åsikt att göra.
Och de som är fula enligt samhällets normer VET detta, det är inget de lär sig av det jag skriver eller pratar om. Såvida de ej växt upp i en grotta.

Jag ställer mig lite frågande till inställningen att man måste vara ful eller snygg. Kan man inte bara få vara? Jag ser mig som varken eller, jag bara är. Jag är jag och jag ser ut som jag gör. Sen om det gör mig ful eller snygg i andras ögon bryr jag mig faktiskt inte nämnvärt om.
Utseendet är inte allt. Jag har egenskaper dom är jävligt bra och jävligt dåliga och det är jag för det mesta nöjd med, även om man är i behov av förbättringar ibland.

Det blir väl lite samma effekt som med ett ”tyck om dig själv-reportage” när du med dina regelbundna drag och imponerande hårsvall kallar dig ful (på grund av vikten). Vad ska då alla överviktiga kvinnor utan dessa regelbundna drag och tjocka svall känna om sig själva?
De kanske tycker de är helt groteskt fula och nä, det går inte att jämföras med en dålig sångröst just för att det ÄR så jävla laddat om man är snygg eller ful. Det finns väl ingen som handen på hjärtat vill vara ful. Att vara ful och okej med det är nästan någon form av aktivism. Ful används för att trycka ner folk (oberoende om de är fula eller ej). Att vara ful är att nästan inte vara värd att kallas människa i samhällets ögon. Om man bortser från medias bild av skönhet så ligger det också i vår natur att dras till det estetiskt tilltalande. Man köper ju inte en ful soffa för att ”ful eller snygg spelar väl ingen roll”. Alla klarar dock inte av att skilja på vad som är fult och vad som är vackert, annars hade ju inte fenomenet dålig smak existerat 😉
Jag tyckte också att början av podden gjorde mig lite illa till mods. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det kan vara för att det kändes som ni gick så mycket efter medias bild av vad som är fult. Gör bristningar t.ex. en ful? Blir man ful av att åldras? Blir man ful av att gå upp i vikt? Jag håller med om att människor är olika vackra men tycker absolut inte att småsaker som dessa kan avgöra om man är ful eller ej.
Resten av podden var dock underhållande att lyssna på.

Jag tror och hoppas att dessa fula kvinnor kan känna igen sig i våra tankar samt känna nån slags lugn i att vi faktiskt inte lägger speciellt mycket värderingar i det. Vi försöker ju inte peppa varandra att känna oss fina ””trots att vi är så fula”.
Och ja, vi diskuterade ju fulhet efter samhällets normer, inte våra egna personliga värderingar. Det är väl ändå det som egentligen är det som påverkar oss mest?

Jag är ful. Jag var under en kort period snygg som ung.Det var bättre. Jag hatar att vara ful och tjock. Därför att jag diskimineras. Ses ned på. Aldrig haft en partner som älskar mig. Det kanske finns de som är fula och nöjda med det. Jag tycker det är skit.

En dålig sångröst är ju inte samma sak, den kan man träna upp och en sångröst är inget som syns eller hörs hela tiden, och sluta med diverse ovanor kan man också om man vill. Det går nästan inte att gå från ful till snygg om man inte har en bra plastikkirurg men även då är det fan knappast möjligt. Mycket av vår identitet sitter i utseendet.

PS. Ännu en anledning till varför jag fick stänga av var för att där satt du LD och sa att du är ful. Du är inte ful så hur fan ser man själv ut liksom om du är ful? Nu är jag inte ful men börjar åldras och kan mycket väl vara på väg att bli fulare. Kanske är det så enkelt att läsarna skriver att du inte är ful eftersom du faktiskt inte är ful… Det är nog inte av snällhet de skriver så och det är provocerande när en uppenbart vacker kvinna kallar dig för ful. Du är tjock, ja , men du är fan inte ful.

LD är knappast vacker. Hur många är vackra. LD var snygg enligt samhället för flera år sedan då hon var slank och ung. Men ljug inte. Kanske inte ful men enligt normerna klart åt det hållet pga ganska rejäl övervikt osv.Dock har hon massor av andra kvaliteer.

Hej! Har läst din blogg i många år, du har typ lärt mig allt jag kan när det kommer till feminism (och därmed räddat eventuellt framtida barn från en begränsande, könad uppväxt, yay!). Tycker du är grym! Lyssnade på podden igår och tyckte om även den, något som jag saknade var dock ett lite mer strukturerat upplägg och jag tycker det vore bra om ni presenterade er i början av podden så en vet vilken röst som är flickvänsmaterialet t.ex. (din kunde jag urskilja men inte de två andra tyvärr 🙂 ) det är ju alltid intressant att veta vem det är som säger vad när en följer med i samtalet. Som sagt, annars var det mycket underhållande lyssning, keep up the good work!

Har inte hunnit lyssna än, men tjoho!, vad kul att ni hamnade på första plats.
Pojkvännen min är väldigt noga med att skilja på utstrålning och fysiska drag, men de flesta gör ju verkligen inte det. Och jag tror att människor tror att tycker man inte att man är fin så vill man helst bara gömma sig, inte ta plats, inte synas och höras. Och många kvinnor känner nog så (och en hel del män också), särskilt i utseendefixerade Sverige.
Men så är det ju inte. Det finns ju verkligen människor med en sjuhelsikes utstrålning som inte alls har utseendet på sin sida. De behöver alltså inte känna sig FINA för att ta plats. Och att ta plats i nån mån borde alla människor få göra (men så demokratisk att alla har en fantastisk utstrålning lär världen väl aldrig bli).

Men det handlar väl om skönhetsideal, att man kanske inte uppfyller den normativa bilden av hur en ”snygg” kvinna ska ut. Börjar man uppmärksamma de bilder som folk matas med märker man ju ganska snabbt ett ideal. Sedan behöver man inte nödvändigtvis tycka om dem, men likväl är det ju de som sätter dagordningen.

Den enda som jag bryr mig ifall hen tycker jag är vacker är min partner, eftersom jag givetvis vill vara sexuellt attraktiv i hens ögon. Givetvis sticker det lite i hjärtat när man ser alla modeller, modebloggare och mediabruttor som blir överösta med komplimanger om sitt utseende, men jag tröstar mig med att de förmodligen känner sig totalt värdelösa om de har en dålig hårdag, eftesom så mycket av deras självbild sitter i utseendet. Det slipper iaf jag…
//Emma Hå

Jag blir ledsen när någon säger att den själv är ful. Speciellt dom som står mig nära och som jag älskar. Hur kan ens mamma som är det finaste som finns vara ful? De flesta ser normala ut och är vackra för sin familj och sina vänner.
Jag tycker inte att man är ful bara för att man inte ser ut som en modell. Gå till närmaste badhus till exempel, där finns kvinnor i alla åldrar och alla storlekar och inte en enda skulle platsa som VS-modell. Jag tycker att alla kan se bra ut om de har tvättat hår och hela och rena kläder 🙂 Och det handlar mer om att anstränga sig för att vara fräsch inför sin omgivning än att följa sjuka ideal. Jag tycker helt enkelt inte att man är FUL bara för att man inte är modellsnygg. (för det kan typ bara 17 åringar vara utan ansträngning)
Däremot har jag tänkt på att om jag starkt ogillar någon, så tycker jag oftast också att de blir fula. Kan inte tycka att tjejen som mobbar är snygg även om andra tycker det.

Varför blir du ledsen av det? Är det dåligt att vara ful? Min familj och släkt är generellt rätt ful, men jag älskar dem (eller ja, vissa) ändå, tycker de är fina personer liksom, men inte snygga. Å andra sidan är vi rätt avslappnade till det här med att vara ful. Vilket är sjukt skönt för en behöver aldrig bry sig om hur en ser ut eller anstränga sig på något vis. En bra människa blir väl inte mindre bra för att den är ful, och en tycker väl inte mindre om ex. sin mamma för att hon inte är snygg?

För mig var det hög igenkänningsfaktor på ämnet i podden. Jag kunde till exempel relatera till det Lisa (?) pratade om att vara liten och älska prinsessor och sen inse att man är för ful för att kunna vara en riktig prinsessa, typ. Den insikten drabbade mig jättehårt när jag var runt åtta-nio år och insåg att jag var ful och tjock. Misstänker dock att dagens barn tvingas inse sånt mycket tidigare.
Jag gillade upplägget och hur avslappnade och roliga ni var. Hade gärna tagit ett glas med er till podden, om jag inte lyssnat på en tisdag förmiddag 😉 Det ska bli kul att höra fler avsnitt!

För mig var det befriande det sättet ni pratade om fulhet på. Jag är väl förvisso någorlunda normsnygg, men känslorna som särskilt du LD beskrev när du var normsnygg sas och i förändringen från den tjejen till den du är nu. Jag har under de senaste åren förändrats mycket (mest pga 15 kg upp, men är dock fortfarande normalviktig). Jag blir bemött väldigt annorlunda gentemot förut i allmänhet och av gamla vänner, främst män, i synnerhet. Det påverkar självbilden massor även om man inte egentligen vantrivs i sin egen kropp egentligen. Hade gärna pratat mer om det med mina vänner utan att få höra ”men du är ju snygg nu med” eller ”fast jag tycker iallafall att du är snyggare nu”. Jag vill få känna som jag känner. Bra som dåliga dagar.
Nu blev det rörigt och långt, men vad jag egentligen menar är att jag tycker att ni är awesome och ser fram emot mer!

Jag uppfattade snarare att drev med sig själva utifrån de normer som samhället satt upp. Eller drev är kanske fel ord, men i vilket fall kändes det inte destruktivt. Det lät som att de hade roligt och bara reflekterade rent allmänt kring sina och andras kroppar (mest kring andras). Överlag var ju avsnittet rätt öppenhjärtigt och nivån ganska… rimlig.
För mig är inte en bra podcast perfekt, utan den får gärna vara lite flummig. Det blir liksom ett forum för tanken att blomma ut på ett sätt som annars inte är så vanligt i media. Ett alltför uppstyrt samtal där tonen hela tiden är tillrättalagd skulle bli jobbigt att lyssna på.
Och att dricka i podden är absolut inte dumt, tvärtom! Jag menar inte att man ska vara pruttfull och sitta och sluddra i fyrtiofem minuter, men en drink hit eller dit skadar ju inte!
Bland det viktigaste för mig är att man inte pratar i mun på varandra, utan låter meningar avslutas. Visst kan man avbryta ibland, men man måste ju tänka på att samtalet hela tiden avlyssnas och därför inte kan utspela sig hur som helst. I ett vanligt samtal är det ju ingen jättesak om meningar stundtals avbryts, men i ett sådant här har det rätt stor betydelse då det konstant följs av en passiv part som lätt kan tappa tråden. De aktiva parterna har ju säkert bra koll på varandra och kan därför – på ett underförstått plan – greppa det som inte sägs och så vidare. Lyssnaren däremot sitter ju inte på denna förståelse, vilket ställer vissa krav på upplägget 🙂
Äsch, vad jag babblar. Bra start, måste jag säga! Kul att ni inte spretade till det, utan höll er till ämnet hela tiden!

Jag fattar vad du menar och håller med, samtidigt tycker jag att det är svårt att lyssna på det som ett ”allmänt” råd, för alla är ju så himla olika. Det finns miljarder olika människor med miljarder olika behov och tankar, så varje gång någon jag känner säger något ”nedvärderande” om sig själv (eller bara neutralt att hen är t ex tjock eller ful) så har jag ingen som helst aning om vad personen vill ha för respons. Så himla svårt.
Finns det något man kan säga till alla och som inte riskerar att bli fel (att hålla käft och bara lyssna funkar ju tyvärr inte alltid)?

Jag har till och med fått höra ”nä vadå du har väl ingen acne!”. Vafan liksom, om jag har acne eller inte är inget man kan ha en åsikt om. Jag har det, punkt. Men för att det handlar om utseende, det är något som anses fult, så måste folk neka.
Er podd kommer vara den första podden som jag följer, och jag tyckte det var oerhört skönt att höra er prata om fulhet utan att någon måste komma in och snyggpeppa.

Jag tycker det är så befriande med det här ful-resonemanget. Så är det ju. Varför ska man låtsas att man är snygg när man inte är det? När folk protesterar tror jag att det är för att man FÅR inte vara ful. Man KAN inte tycka det och ändå vara nöjd. Men det finns ju så många andra kvaliteter man kan ha. Ful är ju inte samma sak som motbjudande, det finns grader av fulhet också. Och fula människor är ofta mycket intressantare att titta på än fläckfria, symmetriska snyggingar.

Lite sen på bollen här kanske. Men som språkvetare tror jag att det handlar om vad man förknippar ordet med. Ful används ju om saker man tycker illa om, som stör och som man inte vill ha i sin närhet. Man säger ofta ful i samband med negativa ord som usch och fy. Att säga att man inte är vacker tror jag funkar då det är mer neutralt, än ful som klingar negativt.
Att så många säger ifrån betyder nog mer att de tycker om dig än vad det handlar om en bedömning av ditt utseende.

Hej
En sak som gjorde att jag hade svårt att lyssna var att jag inte vet vem som pratade och sa vad.
Jag började för ett tag sedan läsa din blogg men har inte lyssnat/sett på något inslag/avsnitt där du är med och talar så jag vet inte hur du låter. De andra två som är med i podden vet jag inte riktigt vilka dom är.
När jag lyssnar på poddar vill jag veta vem som talar/säger vad för att jag ska kunna hänga med i diskussionerna. Annars förlorar jag helt intresset.
Så jag hade väldigt svårt att lyssna/hänga med. Vilket är synd för det är en väldigt intressant podd som ni gör.
En kort enkel presentation i början av avsnitten, typ namn och vilken blogg ni tillhör skulle göra att jag kan relatera till vem som sa vad och därmed lyssna vidare och hänga med under avsnitten.
Lycka till med fortsättningen 🙂

Märker du någon skillnad på hur folk behandlar dig nu jämfört med innan när du enligt samhällsidealen var ”snygg”?
Jag själv märker STOR skillnad på hur mitt liv är nu jämfört med innan då jag ansågs se väldigt bra ut.
När jag var ”snygg” hade jag folk omkring hela tiden mig som ville vara med mig, okända kom ofta fram och ville lära känna mig , jag hade folk omkring mig jämt och var ALDRIG nånsin ensam . ( jag har alltid varit blyg och jag har inte spelat på mitt utseende )
Nu har jag blivit ”ful” och märker hur stor skillnad det är !! Jag har gått upp och ner i vikt= sladdrig hängig kropp, mina äppelkinder” som man ”ska” ha är helt borta, påsar under ögonen, tappat mycket hår , jag ser sliten och blek och trött ut. Nu är jag i princip helt ENSAM!
Ingen pratar med mig , ingen frågar mig om jag vill hänga med på saker . Alla helger spenderar jag ensam trots att jag har samma personlighet nu som jag hade då! Jag har inte ens mina vänner kvar ! Det är så himla tragiskt att det ska bli sån stor skillnad bara pga ett utseende!
Det enda jag har just nu är att jag är snäll ( har alltid varit snäll).. Det som jag alltid tänkt har varit den finaste egenskapen en människa kan ha. Men jag har ALDRIG under mina snart 30 år fått en komplimang för att jag är snäll..
Jag lever ett totalt annat liv nu än vad jag gjorde innan trots att jag fortfarande alltid är trevlig mot alla jag möter och jag är alltid glad när jag träffar folk . Jag har gått från att vara ”populär” till i princip helt ensam .
Många säger att det har med hur man är som person som avgör hur andra bemöter en MEN jag har fortfarande samma trevliga personlighet som jag hade innan men jag har blivit helt ensam.
Har du någon kommentar på det?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *