Kategorier
diskussion & debatt

Ibland lyssnar jag på män också

Jag brukar ju säga att jag är helt ointresserad av vad män har att säga, speciellt i kvinnofrågor där de saknar både erfarenhet och tolkningsföreträde, men det innebär egentligen inte att jag aldrig tror att män har nåt att tillföra, andra perspektiv som är bra och viktiga eller att de faktiskt kan ha rätt. För så enkelt är det inte alls. Mitt problem med män (och nu går jag out on a limb here och antar helt fräckt att det är lite samma problem som rasifierade har med vita osv. Rätta mig om jag har fel) är att de alltid får höras.

Deras perspektiv är alltid viktigare. Deras kunskap och erfarenheter tas på mer allvar. De tar helt enkelt mer plats. De kan dundra in i sista timmen och säga nåt helt självklart de nyss upptäckt men som vi kvinnor pratat om i femtio år och få stående ovationer för det. För frågor och perspektiv som kvinnor hatats när de framfört.

Men jag lyssnar på män ibland vett’ni. Jag tar till mig deras tankar och perspektiv, speciellt när jag märker att de stammar från ett genuint utbyte (och inte handlar om att förklara hur det ligger till för oss hysteriska ovetande kvinnor) och ibland ger jag dem rätt. I kvinnofrågor. Ja ni hörde rätt. Jag tror inte på att använda tolkningsföreträde som ett vapen att tysta människor med och försöker undvika det, speciellt när jag interagerar med verkliga människor oavsett om de sitter bakom en skärm eller framför mig vid köksbordet.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ibland lyssnar jag på män också”

Riktigt bra skrivet. Jag gör detsamma, fast för kvinnor i min klass som förlöjligar feminismen. Har svårt att formulera mig dock. ”Vadå, han visar ju sin uppskattning genom att lägga sin hand på min röv!”. Blir så trött, men vill ändå ”upplysa” dessa kvinnor, förklara normer etc för dom, men får alltid tunghäfta. Har du några tips?

Så sant som sagt. Haha,måste skratta för det är så sorgligt. Var med om det bara idag senast. Jag sa: vi får ta hänsyn till att -person- är så ny i sin roll så det tar ett tag att komma in i det innan hen känner sig trygg i den.
Inom 5 min repeterades med exakt samma formulering ”min man som jobbar inom ….. har alltid så kloka tips och funderingar, och han har sagt att istället för att tänka negativt ska jag ta hänsyn till att -person- är så ny i sin roll och behöver komma in i det.
Så ja. När en man säger nåt, då är det visdomens GUD som talat.

Jag läste för några dagar sedan: ”Män som vill kalla sig feminister ska inte be om att få ta plats bland kvinnliga feminister, de ska ta platsen ta redan tar upp i samhället och göra den feministisk”. (Fritt översatt)
En sak jag hatar är just det du skrev om, om en man säger något som vi kvinnliga feminister sagt hur länge som helst är han en hjälte. Tänk på hur många kända män som säger att de är feminister för att sedan skämta om kvinnomisshandel och våldtäkt. Men vadååå, försvarar andra dem, de är väl ändå feminister! VILL ni inte att män ska vara feminister? Ni måste vara snälla mot män som är snälla mot er!
Eh okej. Så att kalla sig feminist men inte bete sig ett skit feministiskt är snällt? Vill en kille kalla sig feminist så ska han fan inte bete sig som ett svin mot kvinnor!
Sen stör jag mig också på kvinnliga feminister som alltid försvarar män. Jag tycker att om män har något att säga så får de föra sin egen talan. Jag tänker inte dalta och skydda män från att bli sårade. Blir de stötta av något en feminist har sagt får de stå upp för sig själva, tycker jag.

”De kan dundra in i sista timmen och säga nåt helt självklart de nyss upptäckt men som vi kvinnor pratat om i femtio år och få stående ovationer för det.”
WORD!! Så himla sant. Du säger det jag bubblar sönder av. Tack

Bra skrivet! Har ofta upplevt att jag inte tas på samma allvar som män. När jag är arg eller bestämd så är jag ”hysterisk” medan män får vara just arga och bestämda och till och med beundras för det. Män har ofta något att tillföra, men i så fall utan attityden att de automatiskt kan och vet mer bara för att någon annan råkar vara kvinna.

Jag tycker absolut att människor som inte tillhör den ”drabbade” gruppen och saknar erfarenhet av förtrycket ifråga ändå kan uttala sig och göra det bra. Det viktiga är att det inte sker på någon i den förtrycka gruppens bekostnad, att det sker med en stor portion ödmjukhet och att man aktar sig för att vara alltför säker på sin sak. Det är dock en väldigt svår balansgång, själv är jag inte alls säker på att jag behärskar den så jag låter oftast bli att säga något i sammanhang där jag är den priviligerade.
Jag kan bli ledsen för att så många män som kallar sig feminister men som ändå lägger mer tid på att kritisera feminismen än på att prata om varför feminismen är bra och viktig. Tänker exempelvis på Alex och Sigge som kallar sig feminister och har en stor publik som de når ut till, men varje gång de diskuterar feminism handlar det ändå bara om att kritisera kvinnliga feminister kampstrategier och om vilka ”problem” de anser att feminismen har. Såmt blir jag så himla trött på. Tycker man som priviligerad ska vara jävligt försiktig med att kritisera hur de förtrycka bedriver sin kamp. Feminismen blir så hårt ansatt av alla antifeministiska män (och till viss del kvinnor), och ändå tycker feminist-män att det är viktigare att lägga energin på att kritisera feminismen än att försvara den? Varför ens kalla sig feminist då?

Jag har funderat på det här en hel del. Ibland kan ju män vara mer insatta och kunniga inom feminism och kvinnoförtryck än vad kvinnor är. Trots att en man kanske inte har erfarenhet av att bli utsatt för kvinnoförtryck så kan han säkert ändå vara påläst nog att kunna koppla ihop kvinnors berättelser om förtryck till en större struktur, än vad många kvinnor som inte är insatta inom feminism kan.
Jag har en kusin som är 14 år och rasifierad, och även om han säkert har en mängd erfarenheter av rasism som jag som vit inte ens kan föreställa mig så är jag nog mer påläst inom maktstrukturer och kan kanske ibland förstå de erfarenheter han delar ur ett större perspektiv. Ibland kan jag kanske se förtryck han blir utsatt för utan att han själv märker det, eller tänker på det som just förtryck.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, den där balansgången mellan att vilja förklara det man vet för att hjälpa andra men samtidigt inte ta tolkningsföreträde och bli den där tönten som nu ska komma och förklara hur det egentligen ligger till.

Hej LD och övriga! Lite OT men letar efter genusutbildning för förskolepedagoger men hittar ingenting? Alltså inte en universitetsutbildning utan en kurs på typ 1-5 dagar. Var hittar jag ngt sånt? Jättetacksam om ni har tips eller har anlitat ngn föredragshållare? Eller hur har ni fått er kommunala eller kooperativa förskola att bli mer intresserad av genusfrågor?

Ikväll så hamnade jag i en diskussion med två kvinnliga kollegor där samtalsämnet var könskvotering. Personligen anser jag känskvotering som både nödvändigt och viktigt, något de inte alls kunde relatera till utan istället menade på att ”den som är lämpligast skall ha arbetet”. Detta trots att jag både påpekade och påvisade att så inte är fallet. Under hela diskussionen så blir jag så förundrad över hur kvinnor själva förtrycker sitt eget kön. Hur kan en kvinna själv inte vilja uppnå en total jämställdhet, varför finner hon sig och känner någon sorts skev trygghet i att leva i ett mansdominerat samhälle?

Om man alltid blint utgår från ett kön i alla analyser man gör så är det ju lätt att ta ett ord som ”tolkningsföreträde” och kollektivt trycka ner alla som inte ”har upplevt det”.
Om vi skulle ha ett samhälle där lagar och regler bestämdes uteslutande av människor som har upplevt baksidan av myntet så skulle det tyvärr bli ett mycket hårt och kallt klimat. (OBS Detta ska inte tolkas som att straff ska vara milda för våldtäkter och misshandel eller liknande, utan snarare för att vi bör ha distanserade åsikter som bedömer omfattningen av ett brott)
Är det helt omöjligt att försöka styra över debatten till hur vi ska behandla alla människor som unika individer med samma rättigheter?
Jag är mycket medveten om kvinnokampens historia och betydelse, men i nästa steg måste man väl ändå kunna öppna för att avskriva könets betydelse helt?
Jag tror att det finns risk att man glider in i samma banor som dessa idiotiska män som tror sig vara för mer, om man applicerar könsfiltret på allt och alla.
Enligt mig ska man inte använda ”tolkningsföreträde” till att tysta ner individer för att man anser sig ha mer rätt än de har. Det är ett mycket farligt sätt att tänka på, och väldigt odemokratiskt.
Glöm inte att män ansåg sig smartare än kvinnor och därmed att deras åsikt var ”värd mer” för inte speciellt länge sedan, de hade inte rätt då. Och det har tyvärr inte en feminist nu som tror sig automatiskt ha en mer bildad och välbalanserad åsikt bara för att hon är kvinna.
Jag skriver mest det här för dig som granskar kommentarerna eftersom jag märkt att kommentarer som inte direkt eller indirekt bekräftar inlägget sorteras bort.
Och jag förstår att det här inte är ett forum för debatt, utan snarare ett forum för redan välsignade. Men jag gillar sidan!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *