Kategorier
diskussion & debatt

Vadär tolkningsföreträde?

Hur tänker ni kring tolkningsföreträde? Vad innebär det egentligen? För mig innebär det att människor i en viss grupp eller visst läge alltid har tolkningsföreträde när det kommer till sina upplevelser. Män som tex hävdar att kvinnor ej är förtryckta eller att tafs ej är en big deal ska hålla sina stora käftar eftersom att de rimligtvis aldrig kan förstå vad detta innebär och hur det känns. De har inte tolkningsföreträde med andra ord.
Men jag tänker också att det ej nödvändigtvis måste betyda att man alltid har rätt i alla frågor som angår en. Exempelvis finns det ju kvinnor som på allvar ej upplever någon slags utsatthet och vissa som till och med påstår att de ej finns nåt kvinnoförtryck medan det till exempel finns män som är medvetna om att det visst finns det. Där har ju kvinnan i fråga såklart tolkningsföreträde när det kommer till sin upplevelse.
Däremot så är det ju ett obestritt faktum att kvinnor är strukturellt förtryckta oavsett hur man upplever saken och detta kan ju en upplyst man t.ex vara mer medveten om.
Jag tror dock att det är viktigt att backa och lyssna på människor med erfarenheter man saknar. ”Backa och lyssna” betyder ju inte att jag måste hålla med eller acceptera den världsbild som presenteras för mig. Men jag måste inte köra på och köra över oavsett hur mycket jag än tror mig greppa eller vilken kunskap jag än bär på. Om du som man eller vit tror dig ha mer koll på frågor som rör kvinnor eller rasifierade (som exempel) så behöver du faktiskt inte dela med dig av dem i alla lägen. Ibland får man ge människor rätt även om man ej håller med.
Eller missar jag nåt nu? Är jag helt ute och cyklar? Hjälp mig reda ut detta!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vadär tolkningsföreträde?”

Mig gör det nog mest förbannad när folk snor åt sig rätten att bestämma vad som är kränkande eller inte för en grupp de inte tillhör. Det var till exempel en bloggare som satte på sitt barn en T-shirt med texten ”Thin outside the cocks” vilket såklart syftade på tänk utanför patriarkatet. Jag påpekade att det var transfobiskt och dessutom väldigt dumt att lära barn och andra att penis är lika med man. Det är inte på grund av sitt könsorgan män har fler rättigheter, vem som än ses som en man har manliga privilegier vare sig han/hen har penis eller ej.
Men cis-feministen sa då ungefär: ”Det är ju tråkigt att du upplever det så, men det finns inget transfobiskt i detta, det går ut på att tänka utanför patriarkatet och det gynner transpersoner”
Något som är farligt är att cis-feminister så otroligt ofta tror att för att de tillhör en utsatt grupp har de rätt att tala och tolka för alla utan att ha en aning om vad man talar om eftersom man inte vare sig läst på eller pratat med personer från den gruppen.

Fast just angående den där tycker jag är svårt. Jag har också den tröjan och vet inte riktigt vart jag står. Patriarkatet ÄR och har historiskt sett alltid varit extremt kuk-fixerat/fokuserat. Betyder det att man likställer man + kuk om påtalar det? Kan man ge det en känga utan att vara transfobisk? Tänker lite på inlägget Lady skrev om fittan som historiskt viktig för just kvinnor.

Jag försöker ofta att inte uttala mig om just rasifierades upplevelser och liknande, eller hur deras vardag skulle vara, just eftersom jag ALDRIG har varit med om det. Däremot tror jag att man ibland kanske måste göra det, när det inte finns någon rasifierad närvarande som kan prata själv och någon inte tycker att de har eller ens kan ha några problem. Skitsvår grej det där, men jag tycker att man som medmänniska åtminstone kan anstränga sig för att släppa fram människor med erfarenheter som kan få andra att förstå, istället för att bara babbla på själv. (om man inte har de erfarenheterna, för har man det – fritt fram!)

Tolkningsföreträde är mest ”användbart” när någon medvetet förtryckt begär det. Jag menar, det ligger ingen frustration i att inte bli trodd/bli ifrågasatt/tillrättavisad när man säger att man INTE är förtryckt. Man försöker alltså inte förändra något genom sitt uttalande. Om en kvinna uttrycker att hon inte känner sig förtryckt medan en man påstår att ”jo, det är du visst” så uppstår inget hot gentemot kvinnan eftersom hennes förtryckare i denna situation är medveten om att hon är förtryckt, medan hon inte är det. Kvinnan ser inte sig själv som förtryckt och därför har hon inget behov av tolkningsföreträdet, åtminstone inte på det sätt en kvinna som känner sig förtryck och blir ifrågasatt har. Det är skillnaden, skulle jag påstå.

Det här är precis därför jag uppskattar den kvalitativa fenomenologiska beteendeforskningen. Fenomenologin utgår helt och fullt ifrån personers subjektiva upplevelser, och ”ren” fenomenologi gör inga tolkningar utifrån teorier och begrepp. En gör helt enkelt intervjustudier om sociala fenomen, och intervjupersonernas/respondenternas utsagor är det enda som gäller. Jag tror det kan vara otroligt värdefullt när det kommer till beteendevetenskaplig eller samhällsvetenskaplig forskning, i alla fall när det kommer till att skapa en grund för vidare forskning. Och ju mer vi vet hur sociala fenomen ter sig för de som upplever dem, desto mer underlag kan vi få för att identifiera strukturer, och för den delen mer förståelse för våra medmänniskor.

Jag tänker också att man inte ska ogiltigförklara andras upplevelser. Däremot tycker jag det blir fel när man ska förklara vissa upplevelser som mer ”korrekta” än andras. Jag upplever mig inte vara förtryckt på grund av att jag är kvinna och jag menar inte att min upplevelse av min situation är oriktig i sig. Men däremot förstår jag att andra inte delar min upplevelse av hur det är att vara kvinna och mycket väl kan vara förtryckta på grund av sitt kön. Där gäller det att vara ödmjuk och lyssna på andras erfarenheter och reflektera över varför man själv inte upplevt något förtryck men varför andra gör det.

Jag tycker det är viktigt att dela med sig av sin åsikt när du inte håller med om något. Det viktigaste är HUR du gör det. För det kan nästan vara orespektfullt att inte diskutera med någon, om du tycker annorlunda. Ibland tänker jag att det är respektfullt att lyssna men även argumentera. Solidaritet handlar för mig om att engagera sig ifrågor sim inte endast ”berör” min egen kamp. Det tror jag att jag kan fastän jag inte exakt vet hur personen upplever förtryck. Jag är född med en funktionsnedsättning. Ingen kan veta hur det känns för mig, men jag tror att du som ”icke funktionsnedsatt” ändå ska få uttala dig. Detta ämnet är skitsvårt tycker jag! Ha det fint allihop

Det är skitsvårt med tolkningsföreträde. Jag tycker att det ibland kan sätta stopp för diskussioner, att det helt plötsligt inte får finnas utrymme för frågor som fördjupar och förtydligar, för då går den som ifrågasätter över gränsen. I den skola där jag arbetar som lärare är det en tydlig övervikt av syrianer/assyrier. Det finns en problematik med muslimhat pga den syrianska historien med folkmord osv. Nu när detta med IS händer landar det ofta i att ”de” mördar ”oss”, ”vårt folk”. De känner sig kränkta och rädda, fastän en del inte ens har direkta beröringspunkter med släkt och bekanta som blivit offer. Det blir oerhört problematiskt när en grupp människor tar över sina föräldrars känslor utan att veta varför, det skapar vi och dem och en svår tillvaro för de få muslimer som går på skolan. Jag kan inte acceptera att de för sitt hat vidare mot skolans muslimer eller ens någon annan muslim som inte begått något mord. Men då förutsätts ju att jag ifrågasätter deras känsla av kränkthet, och den kan jag ju inte härja med? Den är ju äkta.
I dessa fall kan jag inte vara passiv, jag måste ifrågasätta och presentera alternativ. Det är en balansgång, så att inte jag också kränker dem. Tolkningsföreträdet ligger och påminner mig om hur jag formulerar mig, men det får inte fritt spelutrymme.
Hänger ni med?

Det är svårt med tolkningsföreträde, en förtryckt persons upplevelser kan aldrig förtryckaren till fullo förstå och har därför inte tolkningsföreträde, och då bör ju förtryckaren backa och lyssna. Problemet anser jag är att många likställer tolkningsföreträde med diskussionsföreträde. Du är man, alltså har du inget att säga i feminisktiska diskussioner. Du följer funktionsnormen, alltså har du inget att säga i funkisdiskussioner. Målet är väl ändå att uppmana till diskussion och förhoppningsvis då de som förtrycker att lyssna? Där ställer tolkningsföreträdet till det lite tror jag. De utsatta/förtryckta ska alltid lyftas och deras upplevelser tas på ansvar, där är tolkningsföreträde mycket använbart. Men när det gäller att starta en diskussion och hålla högt i tak, kan det ibland ställa till det.
Tänkte ex. på Fatta!-kampanjen som på fb under en tid bad att få in upplevelser från personer som våldtagits. I en våldtäkt är det ju den våldtagna som har tolkningsföreträde, men problemet ligger ju hos den som våldtar, alltså bör vi väl lyssna på även dennes historia? För att kunna jobba emot det menar jag.
Luddig kommentar, men som du sa, svårt ämne.

Sandra Alcoff har skrivit en bra artikel om det här; ’The Problem of Speaking for Others’ (https://depts.washington.edu/egonline/wordpress/wp-content/uploads/2010/05/Alcoff-Reading.pdf). Hon säger att å ena sida måste en grupp själva få representera sig själva, eftersom att prata för en grupp ofta innebär att en också pratar FÖR den gruppen. Å andra sidan så kan detta betyda att människor som inte då kan sägas prata för den specifika gruppen kliver tillbaka istället för att prata för dem och då kunna ge extra fokus. Det enda jag tycker är viktigt personligen är att vi som pratar alltid är medvetna om var vi själva står, vår socialia position och vad den innebär i form av makt, priviligeier och möjligthet att representera.

Jag håller i princip med i just det du skriver ovan men det är viktigt att komma ihåg att det finns grader i allting. Generellt så är ju inte kvinnor i Sverige lika, eller ens i närheten, av det förtryck som pågår i Somalia, bara för att ge ett exempel. Sen finns det ju enstaka fall som faller utanför det generella.
En sak som jag upplever med feminismen i Sverige (när jag ser den med objektiva ögon utan att själv vara en del av den, för det kan jag inte säga att jag är) är att det talas för lite om hur kvinnor i andra länder har det. Många kvinnor i Sverige kommer ju från andra länder där det pågår riktiga övergrepp, våldtäkt som krigsstrategi och könsstympning m.m. Dessa människor är ju en del av vårt samhälle men ingen talar om det. Givetvis så har dessa personer tolkningsföreträde men de får ju aldrig synas eller höras.
Jag har förstått det som så att feminismen i Sverige mest jobbar för de svenska förhållandena men hur kan man bara glömma bort, eller inte vill kännas vid, vad som pågår ute i världen. Faktum är ju att världen blir allt mindre idag så då borde vi (ni) prata mer brett om kvinnoförtryck kan jag tycka. Nu menar inte jag just dig LD, men mer allmänt för alla som diskuterar feminism. Då kanske till och med jag hade kunnat våga kalla mig för feminist om man diskuterade om det som verkligen behövs att lyftas fram. Jag kan tycka att feminismen i dagens svenska debattklimat har för stort fokus på icke-frågor och man vill mest beskylla männen för allt det dåliga i samhället och triggar upp ett hat mellan könen. Återigen, inte just du LD, men generellt.
Vi är ett utav världens mest jämställdaste länder men vi klagar som vi vore det mest hemskaste för kvinnor och barn att leva i. När man lägger krut på alla dessa icke-frågor som jag kallar det (inte alla frågor men förtvivlande många är det) så tror jag att allt det där andra bara försvinner och att det är därför som det aldrig diskuteras eller tas upp. Jag skulle gärna vilja att man gjorde något konkret för att hjälpa de mest utsatta kvinnorna i världen. Let´s face it, vi har det jäkligt bra här i Sverige och om vi istället använde all den energin vi använder idag på diverse olika bloggar, twitter, facebook osv att skapa ett projekt eller en insamling eller vad som helst för att hjälpa kvinnor som har fått utstå våldtäkt i krig, förhindra könsstympning eller kvinnor som inte ens har bröd för dagen så är iallafall jag med i den kampen. Nu hjälper jag själv genom att skänka pengar till olika projekt som redan finns men man skulle som grupp kunna göra såååå mycket mer att ni anar inte! Vi kvinnor som bor här i Sverige är ju en privilegierad grupp om man jämför med kvinnor i så många andra länder i världen.
Något måste man väl kunna åstadkomma, eller varför görs inget? Varför talas det knappt om?
Ursäkta att jag spann iväg off topic men så blir det ibland…

”Riktiga övergrepp”… menar du att övergrepp inte finns i Sverige? Är Sverige paradiset på jorden när det kommer till övergrepp alltså?
Jag trodde att det fanns våldtäkt, misshandel, tortyr och annat även här….
Bara för att vi i Sverige har det jävligt mycket bättre än i många andra länder betyder det inte att vi har det BRA. Det är skillnaden. Att någon sitter och säger ”Ahmen döh, medans du sitter här och grinar över en våldtäkt så sitter nån annan kvinna i ett annat land och överlever sin 7e våldtäkt”, precis som att man måste bita ihop för det finns ju faktiskt någon annan nånstans som lider mer.
Sen när blev det en tävling om vem som lider mest?
Vi har problem i Sverige, vi är inte förskonade eller bättre än nåt annat land vad gäller övergrepp och våld mot varandra.
Tycker det är översittarfasoner att bestämma över andra och förminska vissas lidande bara för att de kanske inte är riktigt lika utsatta som andra, men som ändå råkar jävligt illa ut.

Jag som är engagerad i att arbeta mot rasism tycker dethär är en svår grej. För jag pratar om något jag själv egentligen inte upplevt (jo jag har stått breve någon som utsatts för rasism och sedan pratat med den om hur den känner). Jag släpper alltid fram en rasfierad i en diskussion för att den vet bättre och då är det bäst om man håller sig i bakgrunden och endast stöttar.
Men ibland är det precis som vissa kvinnor som inte ser det förtryck de utsätts för, så finns det dem som tror folk skämtar när de kallar dem för ”negerjävel” ”klart du är smart du är ju kines”. Då tycker jag det är svårt att hålla tyst men har den inte tagit illa upp vad ska man göra då? Tolkningsföreträde är svårt eftersom man ska slappa fram den det handlar om, men ibland är denne blind. Då återstår din fråga, vad gör man då?

Hej! Jag säger att jag tycker ”skämtet” är fel. Det skulle kännas konstigt för mig att inte säga ifrån. Om man ska dra det till sin spets skulle vi ju i så fall endast kunna kämpa för den smala minimala kategori som just jag befinner mig i. Jag ser mig själv som socialist och feminist och i detta lägger jag art koppla förtryck till de stora strukturerna och det känns som vi tillslut bara blir små egna intresseraöar som kämpar för våra egna intressen om jag inte själv får tycka/ debattera. Jag tycker detta är jättejättesvårt, men jag tycker det är roligt att debattera här:)

”Vad är tolkningsföreträde?”
Lite off-topic, men det är en rätt rolig moment 22 fråga.
Tar man sig tolkningsföreträdet att tolka vad tolkningsföreträdet är, så kanske man inte vet vad tolkningsföreträde är för något eftersom man helt oförskämt tar sig tolkningsföreträdet att tolka det och därmed har missat vad ett tolkningsföreträde är. Fast å andra sidan måste man ju veta vad tolkningsföreträdet är för att förklara tolkningsföreträdet och därför blir det kanske inte tolkningsföreträde ändå beroende på om man har tolkat det rätt eller ej, fast det är ju upp till andra att tolka? 🙂

Tolkningsföreträde är en väldigt svår fråga, och jag upptäcker väldigt ofta att jag är rädd för att uttrycka mig i sammanhang där jag är priviligerad just eftersom jag inte vill gå in och ta tolkningsföreträdet (nej, menar absolut inte att det är synd om mig eftersom jag känner såhär). Samtidigt är ju tystnad också problematiskt. Ska man öppna käften och riskera att säga något dumt eller ska man vara tyst och inte bidra alls?
I sammanhang där jag är priviligerad (typ på bloggar eller instagrams om rasism) brukar jag försöka visa mitt stöd utan att ta plats, typ genom att likea mycket och eventuellt skriva korta kommentarer i stil med ”bra skrivet”. Aktar mig för att göra egna analyser och utsvävningar utan försöker mest lyssna och lära. Håller jag inte med om något som skrivs brukar jag hålla det för mig själv, då jag tycker att det är problematiskt att jag som priviligerad ska komma och tala om hur förtryckta bedriver sin kamp. Ser ingen mening med att som priviligerad klanka ner på detaljer om man stöttar kampen i stort, tror det förstör mer än det hjälper.
Ofta känner jag att mitt förhållningssätt är rätt men ibland tänker jag att jag kanske är feg. Det är en så himla svår balansgång och hur man än gör så riskerar man ju att göra fel. Det handlar väl om att försöka göra mer nytta än skada, hur man nu gör det… Oavsett är det bra att vi pratar om det!

Tolkningsföreträde tycker jag är när en person som själv inte tillhör en grupp eller är utsatt för något går in och berättar för någon som tillhör gruppen/är utsatt hur den personens upplevelser ska tolkas, hur det är rimligt/orimligt att reagera och hantera det hen utsatts för osv. Det är förstås alltid dåligt. Däremot kan ju även den som står utanför vara med och diskutera, tillföra perspektiv och ha åsikter om tex förtryck, men då med ödmjukhet inför att man har just ett utanförperspektiv. Det är viktigt att alltid prata _med_ människor, inte _om_ .
Men jag tycker det är problematiskt när det inte görs skillnad på att en utsatt person har rätt till sin upplevelse och tolkningen av den, och att en utsatt person har rätt i sak. Det är ju inget som säger att man har insikt, helhetsgrepp och genomtänkta analyser om tex sin klass- eller könstillhörighet bara för att man har personlig erfarenhet av att tillhöra en viss grupp. Har själv varit med om att förväntas vara ”expert” med alla svar och analyser på tex queer eller arbetarklass, trots att min kunskap i stort sett bara är min personliga erfarenhet, inte några teorier, analyser eller större perspektiv.

De flesta är väl privilegierade i vissa sammanhang och strukturellt förtryckta i andra och det gäller att ha koll på när man är en del av det ena och inte det andra, samt att passa sig för att börja ”tävla” i förtryck.
Jag är privilegierad såsom välutbildad medelklass, med allt vad det innebär – t ex tillgång till språket och det är ”min” referensram som utgör normen. Å andra sidan är jag i sammanhanget rasifierad och kvinna.
För mig blir det här med tolkningsföreträde särskilt aktuellt när man diskuterar adoption, då de adopterades upplevelser gärna tas ifrån dem, både från adoptionsindustrin, adoptivföräldrar och andra adopterade.

Nu förstår jag inte. Om män inte får hävda att kvinnor inte är förtryckta för att de inte är kvinnor och därmed inte vet.
Får vi då inte hävda att män inte är förtryckta eftersom vi inte är män?

Precis, det fungerar inte att försvara en inställning till en grupp kontra en annan grupp med att bara den ena gruppen ska få tolka/ha tolkningsföreträde.
För det är ju alltid relativt en annan grupp. Kvinnor kan inte anses förtryckta utan att det finns en annan grupp, män, som inte är förtryckta.
Om varje grupp själv definierar sin egen situation så kan ju båda vara förtryckta i relation till den andra.
Istället måste man ha objektiva mätbara omständigheter som bevisar de sakerna, t.ex. löner, arbetslöshet, psykisk ohälsa, fysisk ohälsa, utsatthet för könskodade brott osv.

Vad jag kom att tänka på var att en man kan ha väldigt nära erfarenhet av strukturellt kvinnoförtryck och ha drabbats av det själv så att säga genom att till exempel hans syster eller kvinnliga partner under många år har lidit av ätstörningar. (Som i sin tur ju ofta är orsakade av låg självkänsla och dålig självbild pga all extra press på kvinnor vad gäller utseende, som inte finns på män på samma sätt.) Mannen ifråga har då sett effekterna av strukturellt kvinnoförtryck på nära håll och är väl medveten om vad konsekvenserna kan bli. Kanske han till och med har haft en syster/partner som dött av anorexia! Säg så att han möter en kvinna som inte anser att det existerar något nämnvärt kvinnoförtryck i just det land hon lever i. (Till exempel en nationalistisk kvinna i något Européiskt land.) Hon har aldrig lidit av ätstörningar själv och aldrig heller känt någon annan som lidit av det. Denna kvinna tror inte på att den extra utseendefixering som finns för kvinnor jämfört med för män i hennes samhälle kan vara ett särskilt stort problem, eftersom hon naturligt ser ganska snygg ut och dessutom tycker att det är kul att hålla på med att ständigt försöka förbättra sitt utseende. (Det finns ju faktiskt sådana kvinnor, jag är inte ironisk nu.) Det skulle faktiskt vara lite respektlöst av henne att inte lyssna på mannen ifråga i det fallet, eftersom han då till skillnad från henne, har erfarenhet av att länge levt nära inpå en kvinna som verkligen drabbats och eftersom han i sin tur drabbats negativt av kvinnoförtrycket i samhället själv! Man skulle kunna se det som självklart att vissa kvinnor, av olika anledningar, är känsligare för strukturellt kvinnoförtryck än andra kvinnor och därför drabbas betydligt hårdare. En del kvinnor som inte drabbas så hårt kanske föredrar att blunda för det. Speciellt i en tid av individualistisk självförverkligande-anda. Då ses känslighet som tecken på svaghet eller klassas som ”överkänslighet”. Alla förväntas ta sig över eventuellt förtryck av olika grupper de tillhör (och överbevisa folk som har fördomar om dem) helt på egen hand.

Tolkningsföreträde är en juridisk sak inom arbetsrätten. Den reder ut vems tolkning av lag eller avtal som gäller fram till att tvisten har förhandlats mellan arbetsgivare och fack.
Har någon fått för sig att dom har tolkningsföreträde i andra sammanhang så tro dom inte, för det har dom troligtvis hittat på själva 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *