Kategorier
diskussion & debatt

Hur privatär mens?

Hur gör ni hemma framför barna? Om vi ska ta sex-debatten ett steg åt sidan och prata om kroppens funktioner? Alla som har barn har ju en förförståelse för att det är helt omöjligt att få gå på toa ifred. Man får liksom omvärdera sin egen integritet när man blir förälder och sänka kraven för ”privat”.

Jag kissar, bajsar, duschar och byter mensskydd framför barnen. Mensen är extra intressant, antagligen pga att blod är så laddat. Barnen vet ju att man blöder när man gjort illa sig så det har blivit mycket frågor. Nu är de dock vana. En del brukar tycka att just mensgrejen är för privat och jag har hört en del mena att det är gränslöst att byta tampong inför barnen. Jag undrar om det hör ihop med tanken och synen på könsorganen som enbart sexuella för annars förstår jag inte hur det skulle vara gränslöst så länge barnen själva väljer att vara med och inte påtvingas detta?

Nu tänkte jag dock påtvinga er en blygsam binda, håll till godo:

menbinda.

(Ja det är ju min, som ni förmodligen redan vet.)

Jag tror det är allra viktigast att vara lyhörd. Att man lyssnar och iakttar barnets reaktioner. Märker man att det blir jobbigt eller att barnet drar sig undan så får man backa. Barn har ju oftast inte samma integritet eller känsla av vad som är privat som vuxna – det är ju nånting som utvecklas med tiden och i takt med deras mognad. Min tonåring kommer ju knappast vilja följa med mamma på toaletten och snart kommer barnen börja stänga dörren när de själva skiter.

Jag tror det är skitnyttigt och VIKTIGT, framförallt för flickor, att vara med och se mamma ha mens och byta skydd. Kroppen ska vara naturlig och kroppens funktioner normaliserade. Jag vet många kvinnor vars första mens var panikartad och förvirrande.

Jag håller även med Cissi om att det är viktigt att pojkar får lära sig om mens, blir de heterosexuella så kommer de ju förmodligen leva ihop med kvinnor och som klasskamrater till tjejer som ändå skäms över sina kroppar så kan det ge ytterligare en dimension till skammen om de reagerar negativt och uschande.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur privatär mens?”

Fick vid femton års ålder hjälpa min bästa vän som inte ”visste” om hon fått mens eller om det var något fel på henne. Fick även hjälpa henne att skicka ett sms till hennes mamma för att hon inte vågade tala om att hon fått mens samt varför det fanns massor av nerblodade kläder och handdukar i en påse undangömt.

Hej!
Varför ska mens vara mindre naturligt än att kissa och bajsa? När jag fick mens blev jag lite rädd…kanske hade hjälpt om det varit mer om öppet om det i hemmet, om man fått se lite vad det handlar om. Kolla förresten gärna in min blogg menstexter.blogspot.se, där jag skriver dikter men menstema!

Mina två söner är mer än fascinerade av mina toalettbesök. Första gången de noterade att mamma hade mens hojtar min äldsta ”mamma bajsar bloooood!” varav deras far rusar in i tron om att jag håller på att dö, eller nåt. Mina båda barn vet att mamma ibland blöder ur snippan och att mamma behöver bindor och/eller tamponger då. De vrider nästan huvudet ur led för att se vart jag stoppar tampongen de få gånger jag har sådana. De frågar i affären då vi går förbi om vi ska handla bindor idag, det är naturligt för dem. Än så länge små så det där pinsamma är inte här, förhoppningsvis har de redan en sund relation till att mamma har mens då och då – att det är nåt som händer kvinnor – innan den pinsamma perioden så den inte blir alltför pinsam. Helst så att de ALDRIG ser på en jämnårig menstruerande som nåt negativt. Mens är lika naturligt i vårt hem som att andas. Deras far har aldrig uttryckt nåt negativt om min mens heller (eller nåt annat om kvinnor) så mina söner har förhoppningsvis även en ganska klok manlig förebild att ta efter… Jag har hört min äldsta prata med pappa om mammas mens, ganska mysigt att lyssna på. Höhö ☺️

Det är verkligen så himla viktigt att prata om. Jag ”råkade” förklara vid middagsbordet för några veckor sen att vi har ägg inuti oss och att vi varje månad tappade ett tillsammans med lite blod. Ledde till att min bonus-dotter grät och grät och tyckte livet var jättehemskt enda tills vi lovade att när en har mens får en äta choklad fast det inte är lördag.
Hon är snart 9 år och både jag och hennes pappa trodde verkligen att hon viste.

Tycker det absolut är viktigt att se kroppens funktioner. Inte gömma dem bakom dörrar. När jag fick mens vid 12 års ålder var jag rädd och orolig då det är en förändring som händer i kroppen, men hade inga problem alls att prata med mamma och pappa om det. En sak jag tänkt på är att jag, precis som många andra, fick med ganska snabbt takt men mycket rikligare mens de fortsatta gångerna. Jag råkade fläcka ner en soffa då jag inte riktigt funderat ut hur ofta jag behövde byta binda och vilken typ jag skulle använda. Även om det finns rekommendationer är det ju jätteindividuellt. Då blev utskälld av en bekant till familjen för att jag smutsat ner. Jag blev jätteskärrad och skämdes. När jag pratade med föräldrarna senare betonade de att de inte alls tyckte det var mitt fel och att sådana saker händer ibland. Inga konstigheter. Det är superviktigt tänker jag, att se till så att inget moment blir konstigt eller obekvämt. Inte skälla ut en för att det kommit mensblod på trosor, lakan osv.

Så viktigt ! Min mamma var öppen och lät oss barn också vara inne i toaletten när hon var där. Kommer ihåg första gången jag såg hennes mens, var så förvånad, varför blev det rött närhon torkade sig ?Hade ju sett att hon hade bindor, men från reklamerna fick man ju lära sig att det var något blått som hälldes in i dem.
Är glad att hon var öppen, dagen jag fick mens kändes naturlig och skämdes inte över att gå till henne och berätta det för henne.
Det är så viktigt att prata om mens!

Vi har bara ett badrum. Ibland krisar det och nån måste bajsa fastän man duschar. I övrigt är vi 2 i familjen med tarmsjukdom så vi är alla överens om att man måste få sköta sina behov ifred om man så önskar.
Ang mens har vi pratat om det. Att det är nått alla flickor gör/har och att det är normalt och en del i processen att eventuellt göra barn. Nu har jag ordnat mig ett liv utan blödningar (pga sjukdom) så det blir väldigt lite undervisande här hemma. Men det är absolut ett ämne som kan komma upp runt middagsbordet tillsammans med tweenies.

Så länge , som du påpekar, en repsekterar om barnen backar så är det väl inget konstigt alls.
Vi är fem i familjen och har bara ett badrum, det är oundvikligt att ens toabesök blir invaderade.
Yngsta trollet har vid ett tillfälle frågat om blodet i toaletten och om min hink med tygbindor.
Jag förklarade en gång, så gott jag kunde på en (då) 4-årings nivå vad det handlade om och sen dess har det inte varit något konstigt.
Min 11-åring längtar efter sin första mens och min 15-åriga tycker varken att det är konstigt, pinsamt eller äckligt att prata om mens och mensskydd.
Dock hatar hon sin mens pga mensvärksproblematik men det är det enda.
I min familj har vi alltid varit öppna och raka om kroppens funktioner och ickesexuell nakenhet har alltid varit något oproblematiskt och naturligt.
Jag misstänker att jag är lyckligt lottad på det sättet.

Min mamma bytte alltid tampong framför oss barn, och sa aldrig så mycket om det! Vad är det mamma?, -min mens, alla tjejer får det när dom är äldre!
Och så var det inte mer med det!
Kommer ihåg att jag blev jätte arg som barn när mamma inte kunde bada badkar med mig för att hon hade mens och jag skrek MEN DU HAR JU AAAAALLTID MENS!!!!!! Typ 4 år gammal.
Kommer nog göra ungefär likadant med mina egna barn, byta tampong och binda öppet liksom, mens bör ses som helt naturligt!

Helt rätt, tycker jag. Ju mer öppna vi är, desto mer naturligt blir det. I den här familjen kissar och bajsar alla fem fast det är en familjemedlem på samma toa. Då är barnen alltså 18, 18, 20. Och mens har aldrig varit några konstigheter, vare sig för döttrarna eller sonen. Tror på öppenhet!

Hemma hos oss är mens väldigt odramatiskt. Har en tjej som börjar närma sig mensålder och både hon och hennes småbröder har och är väldigt medvetna om mens och hur det funkar. Har alltid haft menskopp och när de är yngre är det fascinerande hur det blir blodigt i toan och var jag egentligen sätter den där koppen? Det har varit en naturlig del av vardagen och det har varken smusslats eller behövt ha en egen agenda. Det bara är. Jag har gett en förklaring till min dotter om att det finns olika sorters mensskydd och att hon får välja själv och att jag köper det hon vill ha men att jag själv tycker menskopp funkat bäst för mig. Hon säger för det mesta..jag veeeet mamma…. Jag minns själv den pinsamma jobbiga tiden då mamma skulle vara pedagogisk kring mens och föreläsa och jag kände bara att jag ville tejpa fast bindan framför ögonen och stoppa tamponger i öronen när hon började med kroppens förändring i puberteten-pratet.

Mina pojkar, 5 år och 8 år gamla, vet att ”mamma blöder” med jämna mellanrum. De kommer in i badrummet titt som tätt, när jag är där, och jag döljer inget. Min 8-åring väljer numera själv att inte gå in i badrummet, när jag är där. Han har även blivit mer privat med sin egen nakenhet.
Båda barnen tyckte att det här med mensblod var läskigt i början. De förknippade blod med att skador, sjukdom och smärta. Numera vet de att mens är något som kvinnor har en gång i månaden och att det inte är något konstigt eller farligt.

Jag både kissar och bajsar med ungen i knät när han är på det humöret. När jag byter tampong får han dock stå bredvid av praktiska skäl. Pekar och säger oj! Hoppas att han i framtiden ska få en bild av kvinnors kroppar att de inte är äckliga bara för att de har vanliga kroppsfunktioner.

Men tack för det här inlägget! Satte igång lite tankar. Mina barn är ju bara 2 år och det här med att gå på toa ensam är ju inget en kan göra vilket innebär att det ju ser allt. Jag vill gärna att de ska se toabesök, med allt vad det innebär, som något naturligt. Vet att jag själv blev nervös och lite skamsen när jag upptäckte att mitt liv med mens börjat och det vill jag inte att mina barn ska uppleva.

Min dotter vet att mamma har blod i snippan ibland och jag har förklarat att det inte gör ont som när man fått ett sår. Hon vet att mamma har en menskopp för att de inte ska bli blod på kläderna. Jag har berättat att alla man får det när kroppen är nog stor så man kan ha en bäbis i magen och att blodet är bra för att det betyder att man kan få en bäbis om man vill. Hon gillar bäbisar så att kunna få en egen bäbis tycker hon verkar jättebra (jag hoppas hon ångrat sig fram till hon får mens på riktigt för jag vill inte riktigt bli mormor när hon är typ 13).
Det var ganska kul när hon förevisade och förklarade vad en menskopp är till en äldre man på apoteket med långt skägg och långskjorta. Jag tror inte att menskoppar var vad han visste mest om direkt. En gång på en offentlig toalett med bås skrek hon med full kraft: ”Mamma, har du blod i snippan idag?” Det var också lite komiskt.

Är uppvuxen i en familj där det absolut inte pratades om mens, blev därför ganska så överraskad när jag fick min vid 13 års ålder, hade ingen aning om vad som hände. Det pratades inte bland skolkamraterna heller, detta var alltså 60-tal. Alla höll sitt för sig. Det blev till att läsa på alldeles själv och klura ut hur det funkade. Jag har därför varit väldigt öppen med min dotter om kroppens utveckling och vad som händer med den. Samt pratat om sex och samlevnad varefter hon har vuxit upp, tagit det pö om pö på hennes nivå. Det har tack o lov gett henne en mycket avslappnad inställning till sin kropp och sexualitet.

Min mamma har alltid gått runt naken om morgnarna, orakad, tjock å bara ”här är jag” inkluderat suttit på toa och kissat med öppen dörr. Såg nog aldrig någon mens eller tänkte på det, så det höll hon privat. Men när jag tänker på det nu är hon och har alltid varit så skön, bara promenerat runt med allt som är hennes tempel – naken. Tråkigt nog blev jag ändå väldigt tidigt medveten om hur min tjocka barnkropp var fel och skulle döljas.. om det var för hur min mamma pratade om saker trots sin nakenhet om morgnar och kvällar (minns ej) eller hur skolvänner och media informerade om just det, kan jag inte säga. Jävla sorgligt det iaf. När ska en va nöjd.. sluta tänka påt.. när blir man fri? Ja ni.

Helt rätt! Mina barn vet mer eller mindre allt om mens, hur barn blir till och ppiller, spiral å annat…eller tvååringen fattar väl inte mkt men femåringen har full koll!
du är bäst!

Stänger visserligen aldrig dörren helt men efter 2-3 års åldern är inte barnen så ängsliga att de prompt måste med in, så för mig har det aldrig varit något dilemma. Yngre än så blir det inte frågor på det viset, och från fyra och uppåt så vill de själva vara ifred på toa. Inser att jag kanske var naiv men tanken har aldrig slagit mig att stora barn skulle vara inne på toaletten som man själv är där och uträttar behov. Viktigast är ju dialogen tycker jag, inte nödvändigtvis att man sett mammas bindor.

Åh, minns så väl min första mens inte hört om det förutom från kompisar (13 år). Stod i matkön hemma fem syskon. hade duschat så stod i morgonrock, hade slut på bindor (som jag fått från ”mensundervisningen” i skolan). Mamma säger ”Kan du följa med ut en stund?” Vi gick ut på broa som vi kalla det. Hon säger ”är det något du vill berätta?” Jag bröt ihop, grina som satan hade mensat ner morgonrocken.
Även mamma fick lite panik fanns inga bindor hemma, ”kan du tänka dig tampong? Jag kan fråga ”storasyster” om hon har någon binda”
Nej, ingen hade hemma. stallde mig i duschen igen medan mamma gick iväg till statoil och köpte bindor. Vilken kväll.
Veckan senare fick bästisen mens i skolan, jag gav henne min tröja för att inte det röda på vita byxorna skulle synas sen gick vi hem till hennes mor och jag förklara läget. då var det inte så skämmigt längre för mig, medan bästisen stod bakom dörren.
PRATA MER OM MENS ;D

I min familj hade vi som regel att man inte fick störa varandra på toaletten, man fick inte gå naken bland de andra när man var äldre än typ 9-10 år, alla var TVUNGNA att knacka innan vi gick in på varandras rum för att inte utsätta någon för en pinsam situation… Mina föräldrar är rätt strikta av sig när det gäller sex, nakenhet, onani och liknande. Det är såklart lätt när man bor i en jättevilla med tre badrum och två separata duschar samt att alla barn har egna rum med lås. Det hade nog varit svårare om vi bodde mamma, pappa, storasyster, mellanbarn, lillebror och sladdissyster i en trea med ett badrum 😉
Trots detta var vi ändå väldigt odramatiska när det gällde mens, puberteten och våra kroppar. Jag visste redan i förskolan att jag skulle få mens och bröst och hår på kroppen när jag blev äldre och att storasyster också skulle det, precis som mamma. Jag visste vad bindor och tamponger var till för och att de inte var äckliga. Jag visste att lillebror skulle bli lång och få djupare röst och skägg och hår på kroppen och ”kunna göra en tjej med barn” som vi kallade det, och mens bara är kroppens sätt att rensa ut allt blod och vätska som samlats i livmodern för att spermien ska kunna bli till ett barn i magen. Det var inget konstigt.
Sen blev puberteten ett helvete för mig eftersom jag är transperson och det här med att få ”en kvinnas kropp” var typ raka motsatsen till vad jag ville. Jag ville inget hellre än att vakna upp och upptäcka att mina bröst var borta och jag hade fått en penis över natten… Ja, om jag hade vetat att jag skulle förlora livmodern på ett smärtsamt sätt i tjugoårsåldern skulle jag nog värderat min kropp annorlunda. Brösten har jag lärt mig att acceptera. För min storasyster var puberteten en ganska lugn tid och min tolvåriga lillasyster verkar också ta det med ro. Tur att de slipper må som jag gjorde.

Här hemma går vi nakna kissar bajsar duschar med öppen dörr. Tog ur min spiral för ett år sen så då tyckte barnen att det var konstigt att det kom blod ur snippan. Det var aldrig låsta toa dörrar när jag växte upp heller men mens var lite pinsamt för det hade inte mamma delat med sig om..

Här hemma är de numera lika naturligt som att kissa och bajsa. Ungarna tom vet om pms då jag förändras grovt veckan innnan.
Vill inte att nån av mina tjejer ska skämmas som jag gjorde. Och killarna ska och ser det som jaja blod från fittan och humörsvängningar . Inte äckelkänslor

Eftersom mitt barn bara är dryga året så har jag inte tänkt så mycket på sånt här. Ibland vill jag ha stängd dörr och då förklarar jag det. Vill väl mest lära henne att mens, kiss och bajs är vardagliga ting, samt att alla har rätt att stänga om sig då och då(så länge det inte skadar henne förstås). Något jag är nitisk med är även att hon ska veta att mens INTE är en ”tjejgrej”, utan något som de flesta med snippa har.

Jag blev jätterädd när min mens kom. Jag var väldigt tidig, först i klassen, och mina föräldrar hade nog tänkt sig att det var några år kvar innan jag behövde veta. Till saken hör att jag blöder något helt onaturligt mycket och får utomjordiska smärtor. Jag minns hur jag vaknade en morgon och kände mig som om jag blivit sparkad i magen av en häst ungefär och det var en stor pöl av blod i sängen. Panik! Det var blod på mina händer och täcket och madrassen och jag bara skrek. Mamma kom rusande och sa väl mest men lilla gumman och hjälpte mig till badrummet. Där stod jag i duschen med krympande mage och blod som droppade ymnigt och fick veta att jag inte skulle dö. Men att denna fasa skulle komma att upprepas varje månad i resten av mitt liv. Döden kändes som ett bättre alternativ tyckte jag då…
När jag fick egna barn kändes det viktigt att de skulle veta vad mens var och hur det funkar redan från början. Flickorna fick bekanta sig med olika mensskydd och pojkarna fick gå och köpa både bindor och tamponger. Och lära sig att det kan hända att mensveckor är undantagna från såväl godisregler som matlistor. =)
Min nuvarande partner träffade jag för tio år sedan och vi var då precis under och över 40-strecket. Vi jobbade tillsammans och en dag bra det sig inte bättre än att jag fick en av mina megablödningar på jobbet. Jag ringde honom och sa att han måste ut och köpa största nattbindorna han kunde hitta och komma till damtoan och undsätta mig. Han blev helt ställd! Dels hade han aldrig köpt mensskydd så han hade noll koll på sorter och storlekar (jag trodde han retades först!). Och när han väl kom till toan där jag blodat ner ganska ordentligt fick han en smärre chock. Han hade aldrig sett mensblod! Han trodde att det var fråga om typ en fingerborg och fattade först inte att det verkligen var mens och att jag inte var svårt sjuk. Men han lärde sig snabbt. Kändes bra då att jag sett till att mina grabbar fixar sånt här.

Ja shit vilket spännande ämne. Jag fick mens när jag gick i 5.an-6:an nåt sånt. Jag visste vad det var (dock ej fått info från mina föräldrar – för hemma har vi ALDRIG pratat om sånt). Vågade inte berätta för mamma, så flera ”mensar” minns jag att jag genomled med papper i trosorna och det läckte ju och ja…. inte kul. Minns att jag tillslut ”gav upp” mitt kämpande och berättade för mamma och det var ju inte så farligt då. Hon visade mig var hon hade bindor osv. Men det är enda gången vi pratat om mens över huvud taget. Sen inget mer varken före eller efter. Jag pratar mens med mina ungar (6 och 8 år). De vet vad det är och ungefär hur det fungerar. De har sett bindor och tamponger. Jag brukar inte byta mensskydd inför dom, men jag är väl en aning pryd eller vad ni kan kalla det. Skulle aldrig bajsa inför någon annan heller. Vill gärna vara för mig själv då. Men tänker att barnen inte behöver se blodet för att lära sig och förstå. Jag försöker avdramatisera mensen, och om jag varit och handlat och packar upp varorna kan jag ju säga att ”jag har mens så jag har köpt med tamponger”. Tror mina barn kommer vara bättre rustade än vad jag var den dagen de får mens.

Oj, känns som jag är från en annan planet 🙂 Önskar verkligen att jag också hade varit så där härligt öppen och gränslös med toabesök och mens som alla här verkar vara, för det är säkert bra för barn att lära sig att aldrig skämmas för sådana saker, men jag kan helt enkelt inte. Att bajsa eller byta mensskydd med barnen i närheten (i alla fall efter bebisålder) skulle aldrig ha fallit mig in.

Min unge (2år) brukar hjälpa mig att ta fram bindor. Ibland blir hon lite spooked när jag har mens samtidigt som jag pratar om mens, men då är det ju bara att backa ett steg och sluta snacka för tillfället. Det gulligaste är att ungen har satt upp en binda på väggen vid sin säng. Det känns lovande.
I min familj var mens ganska hyschat. Mamma använde alltid bindor, så när alla mina kompisar använde tamponger förstod jag först inte hur de fungerade. Inga menskalas hemma oss inte, snarare fick jag lära mig hur jag skulle tvätta ur blodet från trosorna med kallt vatten och salt. Det var det med det liksom.
Den största pinsamheten var när jag en gång i ca 14 års åldern hade monstermens. Det forsade, smärtade och var helt hemskt. Satte mig mittemot pappa vid köksbordet som kläckte ur sig något i stil med ”jaha, så nu har du fått mens och så, hur känns det?”. Jag bara stirrade tillbaka. Visste inte människan att jag hade haft mens sedan jag var tolv? Kände mig förolämpad, men sa ingenting. Den händelsen visar väl mest hur lite min pappa vet om mens (att de allra första menstruationerna oftast inte innebär forsar av blod tex) och att det var mamma som skötte tvätten.

Mina döttrar är ofta med mig på toaletten (1 och 4 år), men just tampongbyte känner jag mig inte riktigt bekväm med. Kanske just för att jag inte vill att fyraåringen ska gå runt och prata vitt och brett om det på förskolan. Men tampongerna står i badrumsskåpet och ibland har ettåringen fått ut dem och lekt med dem och då säger min äldsta bara klokt ”Det är mammas proppar” och ja, det är ju precis det de är.

Så många fina, kloka och roliga tankar och historier i detta kommentarsfält!
Mina barn (3 & 6) vet att mammor blöder från snippan ibland, att det inte är farligt – men försöker bespara dem synen av (alltför mycket) blod, då det är som du skriver att blod för dem är förknippat med skada och smärta och det blir lite våldsamt att hälla ut en full menskopp inför dem. Särskilt lilla blir väldigt orolig om det är någon bloddroppe någonstans, medan stora då förklarar att det inte är ’farligt blod’.
De vet vad bindor är och älskar att stå och klämma på de ’fina’ förpackningarna i affären och berätta för random folk vad man har de till: ’De stora blöjorna är till bebisar och de SMÅ blöjorna är till MAMMORNA när det kommer BLOOOD!’
Dock är de besvikna på att vi aldrig köper bindor (pga menskopp) och försöker ofta prångla på oss mensskydd i alla fall..
De älskar ju också att klistra så har hittat minsta fullimmad med trosskydd som de funnit i badrumsskåpet nån gång..

Min tvååring vet att jag har mens, att det ”kommer blod ur mammas snippa” och att det då behövs tampong eller binda pga att han ofta är med mig på toa (har en mindre också och kan absolut inte lämna de två ensamma så det blir oftast att båda får följa med). Blev så rörd härom veckan när jag efter dusch tog på mig trosor och han pekade mot skåpet med mensskydd och sa ”Nåt sånt mamma?” ☺️

Vad tänker du LD om att fira första mensen? Vissa gör ju det som en motreaktion mot det klassiska tysta ner och gömma undan. Jag förstår tanken men har lite svårt för det. Men har också förstått att många som varit med om sådant firande uppskattar det. Däremot tror jag man ska akta sig för att fira just att ”du har blivit kvinna”. Dels för transkids förstås men också för att jag tror att även många ciskids tycker att det känns jobbigt att förhålla sig till den här stora kvinnorollen som plötsligt trycks på en. Men jag talar väl lite utifrån mig själv och vet inte om andra håller med.

När jag var barn var det som hos dig, mamma dolde inget och svarade naturligt på alla frågor. Detta resulterade i att när jag själv fick mens var det ingen stor grej. Bindor hade jag dessutom redan fått genom ”reklam” utskick och från mamma. Så med det sagt så tror jag du gör helt rätt! Själv döljer jag inte heller för mina barn och hoppas på att det ska kännas lika naturligt för dem om de skaffar flickvänner i framtiden. (Jag har två pojkar så de kommer inte få mens själva)

Här är mens en befrielse för hela familjen. Jag har PMDD, dvs så svår pms att jag får panikångestattacker i två veckor och mår tipptopp i två. Kul liv. Jag är under behandling, men det går trögt att vänta på eventuella förbättringar.
I alla fall, 1,5-åringen fattar ju inte så mycket än, men treåringen brukar high ficea med både mig och maken ”nu blir mamma glad igen!”. Är han heterosexuell, kommer han ha världens förståelse för kvinnor och aldrig förnedra med ”skaru ha choklad eller, höhö” utan veta att det kan räcka att säga ”jag förstår inte vad du går igenom, men jag är med dig hela vägen”.

Jag fick ångest när jag fick mens 🙁 vet inte riktigt varför men jag tyckte det var ångestladdat att växa upp och mens är ju ett bevis på det… sen pratade vi inte om sånt hemma alls vilket jag tror bidrog till att jag typ kände att ”nu blir livet aldrig detsamma”

Bytte tampong framför bonusunge på 7 år. Han frågade vad det var, jag svarade att jag hade mens – det betyder att det kommer blod ut snippan och att det är bra. Han frågade varför snippor blödde – jag svarade att det betyder att man inte blivit med barn den månaden. Blir man med barn brukar man inte blöda ut snippan. Ungen blev nöjd över den nya kunskapen och skuttade vidare.

Min då treåriga systerdotter tyckte det var oerhört festligt/roligt att jag hade binda med mens i (på samma sätt som hon tycker att hår på snippan är haha-roligt, av någon anledning). Jag försökte förklara för henne vad mens är och varför man har den. Senare berättade hennes mamma att hon hade sagt ”Moster Milla har bebis i magen!”. Gick alltså inte så bra med den lektionen… Har hört att det ska finnas någon bra barnbok om mens och sånt, fast att den inte går att köpa längre, men har glömt vad den heter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *