Kategorier
diskussion & debatt

Nej jagär inte ouppfostrad. Inte mina barn heller.

Åh jag älskar svordomar, de rullar så härligt i munnen och ger eftertryck i det jag vill förmedla. Oavsett om jag är glad eller arg eller engagerad.
Ord blir ju bara fula och otrevliga om de används på ett fult eller otrevligt sätt (eller om de bär med sig en historia som är svår att bortse från såklart). Men då kan ju vilket ord som helst bli fult liksom. Svordomar berikar och är en tillgång för språket. Förstärkande och målande och nästintill nödvändiga, iallafall för mig.
Men så är det inte för alla. Och det är ju ok så länge man inte börjar se ner på andra. 
  
Här drar man paralleller mellan människor som svär och människor som spottar och aldrig säger tack och förlåt? Jättekonstig parallell men säger som sagt mycket om de fördomar en del går omkring med. Man pratar gärna om hyfs och ”stil”, vad nu det egentligen är, som om svordomar utesluter all form av fostran och lärdom. Jag undrar också vilka slags värderingar de lägger i detta och vad det egenligen innebär för en viss grupp av människor. (generellt arbetarklass). 
Som här:
  
Språket är en del av vår identitet och då menar jag inte modermålet utan sättet vi talar på, orden vi väljer och uttryck vi använder och här ingår svordomar. Därför blir det så fel när man avfärdar svordomar som bristande uppfostran eller dåligt ordförråd (vad nu detta innebär). Språk är kultur. På mer än ett sätt, för kultur är inte bara landets kultur utan varje familjs, varje grupps och varje klass kultur.
Man talar inte på samma sätt inom arbetarklassen som inom överklassen. Om ni kommer ihåg diskussionerna vi haft om kapital så är detta en del av just det kulturella kapitalet där en viss typ av språk värderas högre och ses som finare än ett annat. (Gissa vilket?)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Nej jagär inte ouppfostrad. Inte mina barn heller.”

Det är ju också skillnad på att svära medvetet, och omedvetet. Jag fick lära mig att det var helt okej att använda svordomar, men också i vilka enstaka fall det INTE var okej. Det tyckte jag var härligt, då kunde jag berika språket med kraftuttryck, men fortfarande känna mig trygg i att mitt språk förändrades beroende på omgivning och miljö.

Jag svär och har nog alltid gjort det, är uppväxt med svordomar som en normal del av vokabulären – ja, arbetarhem. Jag svär inte direkt som en borstbindare, jag använder svordomar mest som förstärkningsord eller om jag är upprörd/förbannad, svordomarna kommer helt naturligt. Det är väl inget jag är jättestolt över men inte heller något jag direkt skäms för (inser att det låter som att jag faktiskt skäms över det, hmm). Men jag blir hur som helst av någon anledning väldigt ledsen när följande händer:
1. Jag råkar svära.
2. Min bästa vän frågar sina barn ”varför svär människor”?
3. ”För att dom har dåligt ordförråd! ”
Det dom säger är egentligen ”Skäms på dig Malin som svär, du är en dålig människa”!
Det tar verkligen jätteilla och jag känner mig enormt förorättad och dumförklarad. Jag har nämligen ett enormt ordförråd och kan t.ex. alltid alla svåra ord på högskoleprovet.
Det finns för mig mycket värre saker att säga än svordomar.

Det där med dåligt ordförråd och koppling till svordomar har de ju bevisat är bullshit. Vi som svär ska tydligen ha bättre ordförråd (självklart, vi kan ju en massa svordomar också, inte bara vanliga ord haha!)
Jag svär som förstärkning eller när jag är upprörd. Har fått höra att tjejer inte ”ska” svära… alltså, scusi men vad fan har mitt kön med mitt språk att göra!?

Det är det här jag inte förstår: så om jag svär betyder det att jag spottar och aldrig säger tack? Liksom what?! Jag är dock en spottare (ser inget fel i det heller. Jag spottar ju inte på folk, säten på bussen eller rutor osv) men jag är sjukt väluppfostrad. Jag säger tack, jag håller upp dörren, jag jobbar inom vården där det krävs lyhördhet och att man respekterar människor. Hade aldrig kunnat jobba med det jag gör om jag var ”ouppfostrad” eller ohyfsad.
Så snälla människor, bara för att någon svär säger det inget om ens personlighet.

Blir uppriktigt förvånar. Hur kan det vara hela världen om barnen blir tillsagda för svordomar i skolan? I skolan bestämmer lärarna, respektera det! Varför tror du skolan ser ut som den gör, till viss del? Jo, för att föräldrar inte tar ansvar när skolan kritiserar! För allas trevnad behövs regler, om svordomar är ett av dem så varsågod och förhåll er. Hemma bestämmer ni, men i skolan bestämmer läraren. Det skadar inte att förhålla sig till regler.
/ En mellanstadielärare

Håller med, kan inte se hur skolan ska kunna anpassa sig efter vad varenda förälder tycker. Någon tycker att svordomar är ok, en annan även könsord, en tredje har inga problem med att pojkar knuffas lite så länge alla är med, en fjärde tycker inte att barnen ska behöva gå ut på rasten om de inte vill, en femte tycker att allt ovanstående är dåligt. Samtidigt ska allas åsikter uppfyllas, inte undra på att man har problem.

När jag var barn, är 50talist, så fanns det inte på kartan att man fick svära, inte hemma inte i skolan, jag är född i arbetarklass men mina föräldrar var noga med att lära oss ett propert språk för att inte behöva lära om när man skulle ut i arbetslivet. Dom arbetsplatser jag har haft hade det varit otänkbart att svära på så jag är glad att jag hade ett propert språk från början. Jag kan en massa svordomar, går liksom inte att undgå att uppsnappa dom men jag väljer att inte använda dom, tycker det låter så illa. Det finns så många bra förstärkningsord i vårt språk som jag tycker passar mig bättre. Vet inte, det kanske är en generationsfråga och att yngre personer har mer fördragsamhet med svordomar än vi som är lite äldre.

Håller med dej. Det är ju stor skillnad på att svära och att vara otrevlig eller ouppfostrad? Reagerar dock när någon använder könsord som fitta eller liknande när något är dåligt. Sen tycker jag att det är viktigt för både barn och vuxna att kunna uttrycka sej utefter vad man vill få fram och vem man riktar sej till.

Jag fattar inte. HUR är man dåligt uppfostrad för att man använder kraftuttryck om man har lärt sig att vara snäll, trevlig, artig och omtänksam?
Jag hatar uttrycket ”dåligt uppfostrad” för jag har blivit kallad det otaliga gånger trots att mina föräldrar höll mig i järngrepp hela min barndom. Pga att jag har ADHD och därför ofta är för högljudd, ivrig, visar för mycket känslor, glömmer lätt, har svårt att lyssna och ibland svårt med sociala koder. Jag har blivit bestraffad, utskälld, tuktad och förödmjukad av mina föräldrar och lärare säkert tio oftare än jag fått beröm vad jag kan minnas och ändå är jag ”dåligt uppfostrad”. Medan t ex min lillebror kom undan med att snatta, slåss, svära och vara en skitunge och det bortförklarades med ”vilken busig pojke”. Han har inte ens någon diagnos, han ”är bara sån” för att han föddes med snopp. Medan jag som har gått till psykologer i nästan tio år och fått gå i KBT för att lära mig social kompetens fortfarande är ett bevis på hur ”dåliga föräldrar” min mamma och pappa är som inte ”lyckats uppfostra” mig.

Jag är uppvuxen i en strängt religiös familj där det var förbjudet att svära. Jag lärde mig inte att svära och har utvecklat nån slags spärr som gör att även när jag skulle vilja svära så går det liksom inte. Jag är inte religiös men har fortfarande i vuxen ålder svårt för att svära. Jag har alltid känt att det är väldigt handikappande att inte kunna svära när man ibland skulle behöva det. Jag saknar ett ordförråd med kraftuttryck som man kan ta till när man behöver förstärka det man vill säga. Därför håller jag med LD om att svordomar tillhör det svenska språket och att barn inte borde hindras från att svära.

Jag tror inte riktigt jag håller med om att svärord berikar språket. Jag svär själv en del hemma, aldrig på jobb eller så, men funderar ofta på varför och jag försöker svära mindre. Just för att jag tycker att svärord inte säger något. Ex; jag sprang så jävla fort. Ja, okej. Jag fattar att du sprang fort men ”jävla fort” säger ju ingenting om hastigheten du hade eller på vilken tid du sprang. Så man kan ju lika gärna säga; jag sprang jättefort. Både ”jättefort” och ”jävla fort” är så anonymt.
Och det gälle för alla svärord tänker jag.
Jag är så förbannat arg/jag är verkligen arg
Jävla boll/det här är ingen bra boll
Skit också/Hoppsan då.
Eller vilka uttryck man nu vill ta sig.
Jag skulle gärna se och höra människor uttrycka känslor utan att svära. För det finns så fantastislt vackra ord därute.

Att det skulle hamna om klasstillhörighet kan jag inte helt hålla med om. Snarare en generationsfråga. Har arbetarklassbakgrund och växte upp med att svär eller använder könsord gör man bara INTE. (Jodå jag svär men det var allt annat än tillåtet i mitt barndomshem.). Min mor var född på 20-talet och min styvfar på 40-talet (med ganska gamla föräldrar), min far lever och föddes även han på 20-talet – svordomar ansågs av människor i min familjebakgrund som något vulgärt och andefattigt och märk väl att jag INTE har medel- eller överklassbakgrund. Tanken som rådde när mina föräldrar var unga var att eftersom högre klasser hade övertag med bildning och utbildning så skulle arbetarklassen inte sätta sig i underläge med det som då ansågs som torftigt och obildat språk. D v s, började man svära hade man tappat ordentliga argument.
Jo, jag svär. Så det osar mellan varven. Dock anser jag inte att det är något att uppmuntra eller applådera för det låter, och kommer alltid att låta, illa i mina öron.
Men jag tillhör ju en annan generation och är på gott och ont en ”produkt” av min uppväxttid, 60- och 70-talen.
Och det ska sägas – jag svär mer nu i min vuxna medelklasstillvaro än jag gjorde som barn i en uppväxt med arbetarklassbakgrund. Så nej, jag anser att det inte enbart är klassförakt att tycka illa om svordomar och användande av könsord.
Vill dock inte påstå att svordomar eller inte har med fostran att göra. Känner mer än en person som har s k ”vårdat språk” men ändå klampar på som elefanter i en porslinsbutik. Inte samma sak riktigt.

Det här är en väldigt intressant diskussion. Har tänkt vidare på det där att jag inte har nåt emot svordomar som grej, och insåg att jag jag ibland tar väldigt illa vid mig om nån svär *åt* mig. Det må vara hänt i ett riktigt bråk men i vardagliga situationer eller lite gnabb är jag snabb med att svara: Var snäll och svär inte åt mig! Med skarp ton. Främst i samtal med maken. Han är för övrigt av arbetarklassbakgrund medan jag nog snarare är av medelklassen. Sedan har vi gjort en halv klassresa åt varsitt håll och mötts på mitten. Tänkvärt, mycket tänkvärt.
Min aversion kommer nog inte av att det ansågs fult eller förbjudet i föräldrahemmet utan snarare för att jag som vuxen tröttnat på att bemötas med hårda ord och därför säger ifrån, vilket jag som barn inte kunde.

Och vi är båda rätt så väluppfostrade på olika sätt. Han är bra med människor medan jag är mer bevandrad (inte mycket dock) i hur man för sig vid ett snoffsigt dukat bord. Ev så skiter han bara i det för att han är karl, medan jag anpassar mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *