Kategorier
diskussion & debatt

Fattiga förväntas sitta på mer kunskap och kapital än andra

Som en del av er vet så är jag uppvuxen med en fattig dubbelarbetande mamma, i Tensta först och senare i hälsingland. När jag sen själv blev vuxen-ish och hennes ekonomi inte höll för två så tog soc över försörjningen och jag fick flytta hemifrån. Inte för att jag var redo utan för att mamma ej hade råd att låta mig bo kvar. Men jag flyttade och skulle komma att leva fram och tillbaka på socbidrag i nästan tio år. TIO ÅR. Under den tiden så pluggade jag på komvux (fördrev tiden snarare) och jobbade extra som servitris och bara lät livet passera som det gör för de flesta.

För er som inte vet hur ekonomin ser ut när man lever på soc så funkade det för mig som så att soc betalade min hyra plus el. Utöver det fick jag 3400 :- som skulle räcka till övriga räkningar, kläder, mat, hygien, telefon, busskort och nöjen. (i mitt fall: konstmaterial, cigg, hemkoka, krogen på onsdagar och lördagar) Ibland säger folk att det var skitmycket pengar och att det finns de som har det värre men jag tyckte knappt att det gick att överleva. Sen var jag inte speciellt ekonomisk heller, det medger jag och det är egentligen det här jag vill prata om; kravet att fattiga ska vara så jävla ekonomiska och kunna vända på varenda öre typ förvälla de där jävla bönorna för att kunna laga den billigaste maten. Helst odla de jävlarna på balkongen. (för då skulle de helt plötsligt inte vara fattiga längre…. eller iallafall inte känna av det)

Fattiga prioriterar konstigt heter det. (gärna med en antydan till att fattiga är fattiga för att de handlar så mycket dumheter) Att fattiga prioriterar ett McDonaldsmål framför den där mycket billigare fruktsalladen (som räcker längre och är så mycket nyttigare) eller gud förbjude köper öl för nöjes-pengen (om man får ha en sån som fattig?). Det hände att jag tog en fika på Café Skutan också. (En kanna kaffe kostade elva kronor på den tiden) För att fundera socialt så var detta ofta livsnödvändigt och ja det må vara konstiga prioriteringar men även fattiga är människor med behov av sammanhang, vänner, socialt liv osv och där ingår ofta ”dumma” kostnader.

Men att fattiga är fattiga för att de lägger pengarna på konstiga grejer och inte för att de får tja, mindre pengar än andra, är ju en skev slutsats. Och en jävligt felaktig sådan.

När det gäller den ekonomiska kompetensen och eventuell ekonomisk kunskap så vet jag inte riktigt hur jag ska förklara det här men det handlar om kapital och resurser, kunskap, förutsättningar – som allt annat i livet. Där har vissa grupper mycket mer och vissa grupper mycket mindre och det i sin tur påverkar de val vi gör. Det är liksom enklare att göra rätt (och mindre kostsamma) val om du har kunskapen att göra dem. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Fattiga förväntas sitta på mer kunskap och kapital än andra”

Eller att om en lever av andra kan en inte ha så höga krav? Är själv student och lever på studiebidrag och studielån, är glad att jag ”får” pengar så att jag kan betala mat, husrum och litteratur. Mer lyxiga och speciella saker kan jag alltid köpa senare när jag har min egne försörjning och inte behöver leva av andra.

Hörrudu Anders,
Lev på mina 8000 i månaden och se hur drägligt liv du kommer ha. Att ALDRIG kunna köpa en vinterjacka, inte ta en fika, inte gå till frissan osv.
Jag röker inte, dricker extremt sällan, roar mig inte, äter aldrig ute m.m.
Jag har det inte så under en studieperiod eller så…Jag har stadigvarande sjukersättning
Dessutom ska de ynka pengarna räcka till dyra mediciner och läkarbesök. Det kostar (när jag inte har frikort) ca 900kr att hämta ut 1 månads mediciner.
Jag blir förbannad på folk som säger att jag ska lämna bort el avliva mina hundar pga fattig. DE ÄR DET ENDA NÖJE JAG HAR! Jag är alltså inte värd någon glädje alls.
Ok nu blev jag väldigt upprörd, men så känner jag.

Fyfan va rätt du har! Ja e snart 20 o arbetslös. Lever på min sambos studiebidrag på 9000:-/månaden. O helvete vad folk blir arga om vi går på bio en kväll! Eller tar en fika. Eller handlar på Konsum istället för billiga Lidl. Och att jag ska va så jäkla lat för att jag inte har ett jobb?! Jag letar och söker och ringer varje dag! Vad mer kan jag göra lixom?! Ska börja plugga i höst så det lugnar en del folk när de får höra det. Men endå.

Fan vad less jag blir när jag hör hur vissa bemöts av andra… Folk verkar inte fatta att man inte bara kan dra fram ett jobb ur röven. Hade det varit så lätt hade ingen varit arbetslös! Tycker du ska skita i vad folk tänker och säger, de låter som idioter ändå.
Bara för att man går på bio eller fikar betyder det ingenting. Ni kanske har sparat till det i flera månader, vad fan vet folk om det!?
Lev ditt liv och gör allt du kan för att må bra. Man kan inte göra mer än försöka och folk är dumma i huvudet i allmänhet. Det är inte lika lätt för alla att få jobb, vissa måste ju vara arbetslösa för att andra ska kunna jobba…

Ifall vi inte hade så konstiga åsikter om vad som är status och i samhället och vad man blir belönad för hade många prioriteringsdiskussioner varit en ickefråga. Ifallfall vad gäller materiella saker.
Jag sänker gärna ribban rejält och har gjort vad gäller kläder och utseendeprylar till exempel. Men så länge så stor del av samhället går ut på att vi ska se ”fina” ut och hetsar på med mode, skönhetsknep och fan och hans moster kommer jag fortsätta trilla dit och ibland lägga pengar på något dyrt till mitt utseende eller nåt klädesplagg som gör att jag ser mindre sunkig ut. Oavsett vad jag tjänar (det varierar väldigt mycket om jag tjänar ok eller inget).

Jag tror att de som tänker att 3400kr eller vilken summa det nu kan vara man får är mycket missar något högst väsentligt, nämligen frihet.
Om du arbetar och har kvar den summan i inlägget (och i viss mån även när du studerar) får du göra vad du vill med dina pengar, spara, shoppa, ja vad du vill. Du får också välja hur du vill bo, tycker du ett dyrt boende mitt i stan är värt det? Kör! Vill du spara dina pengar och köpa lägenhet eller hus? Kör? Spara tills en schysst vinterjacka kommer rea? Absolut! Osv osv.
Har du försörjningsstöd? Nej, då blir det inget av det. Du kan inte bo var du vill, du kanske tom behöver flytta, du kan inte spara. Du får inte välja själv, vilket för mig är värt bra mycket mer än 3400kr i månaden. Det kostar att vara ekonomisk, att kunna göra smarta ekonomiska val kräver för det allra mesta att du har pengar.
Klart du kan spara några 10:or på att handla på netto, men om det var nyckeln till rikedom borde alla vara miljonärer.

Håller med dig, men det blir ju också märkligt om man ska få en massa extra pengar för att kunna spara. Det är ju trots allt någon annans pengar och tänkt som en kortsiktig lösning när du inte har någon annanstans att gå. Fantastiskt att det finns!
Om man vänder på det istället och tänker så, då tror jag att man mår bättre och snabbare kan se andra lösningar. Tack soc och alla medmänniskor för att jag får pengar och slipper bo på gatan. Tack för att jag får pengar till tak över huvudet och mat på bordet och till det viktigaste. Vilka andra länder har det så liksom?

I mitt fall så har jag levt på min flickväns pengar i några år nu pga att jag ej kommer in på utbildningar( har sökt varje termin men hamnar på reserv eller att jag ej får en plats).
Har sökt jobb och får inget heller, och allt detta har gjort att jag känner mig värdelös och stressad så nu på senaste 1-2 Åren har jag blivit psykiskt sjuk så måste få psykolog hjälp. Och min flickvän (som var en förre detta pojkvän) kan inte hjälpa mig längre pga att hon vill byta kön. Hon behöver köpa nya kläder, hon går på laserbehandling osv sånt kostar. Så nu måste jag söka bidrag för att leva. Men jag och min flickvän oroar oss som fan att jag inte kommer få hjälp av staten.
Innan allt detta, alltså när jag levde på hennes lön så köpte vi datorer till oss för att vi har ett stort intresse av dataspel. Men vissa bekanta till oss hade enorm förakt speciellt mot mig om varför vi köper datorer när vi lever på 1 lön. Ingen verkar förstå att både jag och min flickvän vill göra detta för att vi ska ha kul och underhålla oss på helgerna. Är man fattig och sysslolös så får man inte ha intressen eller göra nåt som man gillar. Man ska bara leva med skam och skuld.

Känner igen mig i det du skriver. Jag har utbildning och erfarenhet inom mitt yrke och söker jobb nästan dagligen, både inom mitt yrke och annat. Men kommer möjligen på en intervju men ingenting mer.
Jag får leva på min sambos månadslön. Han jobbar heltid och tjänar helt ok, så vi klarar ju oss. Men det är inte kul. Jag vill inte behöva förlita mig på någon annan, varken emotionellt eller ekonomiskt.
Det är skitjobbigt och jag förstår hur det måste kännas för dig om folk tycker att du snyltar och liknande.
Jag är ärlig med min situation. Alla vet att jag lever på min sambos inkomst och jag tycker själv att jag är en snyltare (inte med vilje dock…) men ingen i min närhet har nånsin sagt nåt negativt om det till mig.
Så länge du gör allt du kan, ska du inte må dåligt (även om jag förstår varför du gör det, det är en jobbig sits!). Du gör vad DU kan. Alla har inte samma tur eller flyt. Men vi får helt enkelt bara hoppas att det till slut löser sig för oss. Jag söker jobb och utbildningar, allt för att komma vidare i livet, antingen till ett bättre jobb eller bara för att kunna utöka mina jobbchanser.
Vi kan ju inte göra mer. Försök bita ihop och kämpa på!
Jag är t.ex inte berättigad socialbidrag, a-kassa eller nånting. Har jag tur får jag aktivitetsbidrag från AF. Men annars har jag levt på mina besparingar och min sambo…

Fast oavsett vad människor tycker och säger så är det ju SITUATIONEN som kräver av en fattig att tänka till extra mot vad man annars hade behövt. Jag har aldrig varit så kreativ som när jag levde på bidrag och det inte för att någon bett mig utan för att jag räknat ut själv att antingen har jag det dåligt eller lite mindre dåligt. Det är så lätt att dra till med syndabockar men när allt kommer omkring handlar det ändå för vår och en om att göra vad man kan utifrån de förutsättningar som finns, den förväntan finns ju egentligen på alla fast blir inte lika synlig för medelklass och övre.

Dock får man som fattig en hel del ekonomisk kunskap, man inser ett värde i varenda krona. Själv blev jag snål mot mig själv.. Och det var svårt att ställa om när jag sen blev ”rik”. kul att jag skriver att jag är rik:) för de flesta skulle nog inte tycka jag är det.. Men har man varit fattig så krävs det inte mycket för att känna sig rik. Som före detta fattig så vet jag vad som krävs för att få ihop tillvaron. Man kanske måste vara mer ensam då man inte har råd med aktiviteter. Stå tillbaka. Inga nya kläder eller massa nöjen..ja, jag var i stort behov av dumma nöjen,, men ännu mer i behov av att klättra uppåt, att ta mig ur situationen. . Kan man inte bara sluta bry sig om vad andra tycker om sina livsval,, eller om det ligger något i andras åsikter, kan man inte ta lärdom av dem.. .? Är folk verkligen dumma som menar att man borde prioritera annorlunda,? Jag vet inte det.. Dock fattar jag också att man inte vill ha åsikterna uppkörda i ansiktet utan att ha bett om det..

Först reagerade jag och tänkte att 3400 över efter hyra och el är mycket pengar (mer än vad jag hade när jag levde på endast csn, utan extrajobb) MEN, det handlar ju inte bara om det. Det handlar om, som någon annan sa, frihet. Jag har ett val. Jag har ett jobb som jag kan gå tillbaka till om jag skulle tröttna på det kärva livet. Jag kan ta ett sabbatsår och veta att det ordnar sig.
Alla har inte det valet. Och det är inte ett liv att bara överleva, man ska kunna få leva också, annars går man under.
Man kan inte bara utgå från sig själv i dessa frågor. Alla har inte samma förutsättningar och behöver man hjälp och stöd borde samhället se till att man får det!

”Alla har inte samma förutsättningar och behöver man hjälp och stöd borde samhället se till att man får det!” – Ja men det är ju det man får i Sverige, hjälp att få vardagen att gå runt!
Jag har också varit fattig i omgångar innan jag utbildade mig (och då, under utbildningen var jag så klart också fattig i 4-5 år, man blir inte fet på studiebidrag/lån). Ibland letade jag igenom lägenheten efter något att sälja om så bara för att få in en hundring till mat för några dagar. Inte fan hade jag råd att fika ute/dricka öl etc speciellt ofta då! Men eftersom många av mina vänner och studiekamrater hade det likadant så roade vi oss på billigare sätt: hemma hos varandra, picknick vid havet etc. och hade lika kul som ”alla andra” (vi VAR alla andra). Tänkte aldrig ens tanken att det var orättvist att jag inte hade råd att kunna lyxa till det då och då.

Jag lever på 2820 kr i månaden (endast studiebidrag, inte lån). Alltså fasen, jag tycker ändå att det funkar?! Verkligen inte glammigt, men ändå helt ok. Har aldrig pengar över, men absolut att jag går ut och dricker öl, fikar ibland och sådär. Har egen lägenhet, men betalar inte hyra (mamma och pappas bostadsrätt, de betalar den låga hyran mot att jag inte tar lån, det är villkoret). Jag betalar såklart allt annat själv – mat, telefon, internet, TV-licens, möbler, försäkring, el osv.
När det är sommaruppehåll gäller det att försöka jobba ihop så mycket pengar som möjligt, så man kan leva lite mer najs under resten av året. Och typ ha råd med oförutsägbara utgifter. Vet inte riktigt vad jag vill komma fram till, men jag tror att det på ett sätt kan vara bra att leva såhär ett tag åtminstone (i mitt fall 4,5 år). Man får respekt för pengar, lär sig att inte ta pengar för givet PLUS att man blir sjukt kreativ?! Menar INTE att det är hållbart att leva såhär ett helt liv, men tycker inte du att du har fått ut någon lärdom av det?

Nä, fattiga är verkligen inte fattiga för att de köper cheeseburgare och chips. Vem tror det liksom? Direkt ekonomiskt obegåvad uträkning. Däremot är det väl tyvärr så att situationen att vara fattig/ha lite pengar (fattigdom och känslan av att vara fattig är högst relativ) kräver att man måste göra strängare prioriteringar än mer ekonomiskt välbeställda människor. Inte alls kul och inte alls rättvist. Min mamma har väldigt lite pengar och jag har varit jättearg på henne för att hon inte jobbar på bättre för att anpassa sig till sin ekonomiska situation utan sms-lånar och bland mycket annat bor alldeles för dyrt. Men jag förstår också hennes känsla – att känna sig ofri och ta till alla till buds stående medel för att förändra den. För detta ska hon inte skämmas och andra har ingen rätt att skamma henne. Däremot måste hon som alla andra leva inom sina tillgångar vilket innebär sugiga prioriteringar och oönskade förändringar. Det ena utesluter inte det andra.
Med det sagt – jag skulle hellre vilja leva i ett samhälle där alla får dräglig försörjning, inte bara precis så det räcker. Stora ekonomiska och sociala klyftor mellan människor = ett olyckligt samhälle.

Men alltså, jag vet inte om du skriver det här bara för att provocera? Hela din inställning är ju jättekonstig.
Först och främst, det är ju inte så att vissa människor ”får” mer pengar än andra, som du uttrycker det. Dom flesta människor ”får” inte pengar, utan tjänar sina pengar. Eller jo visst, om du fick din hyra betald och 3400:- utöver det varje månad till och från under tio års tid så har du ”fått” betydligt mer pengar än jag nånsin fått.
Och varför tycker du att det är ok att du ska gå omkring och fördriva tiden, och leva på andra människor, samtidigt som du är ute på krogen två kvällar i veckan? Det är ingen mänsklig rättighet att gå ut och dricka öl ett par kvällar i veckan.
Vilken summa tycker du skulle varit rimlig för dig under dom här tio åren? Och vem skulle behöva betala mer skatt från sin lön för att du skulle kunna få mer pengar under tiden du ”fördriver tiden”? Eller skulle vården få lite färre slantar varje månad? Eller lärarnas löner några kronor lägre varje månad? Vem skulle liksom ha försörjt dig, menar du?

Handel med aktier och fonder, all sk spekulationsekonomi borde väl kunna räknas som att människor får pengar? Ofta på bekostnad av någon annan.
Sen vad gäller att fördriva tiden med någon annans pengar råder jag fler att ta sig en titt på våra kontor runt om i landet. Hur mycket tid lägg på faktiskt arbete där och hur mycket tid läggs på surfande och privata grejer på arbetstid? Vill även flagga för antal onödiga projekt som aldrig leder någon vart på större företag, statliga utredningar som rinner ut i sanden eller hamnar mellan stolarna och ett stort antal möten inom tjänstemannasektorn där ingen ens kommer ihåg vad som pratats om dagen efter.
Intressant artikel om det så kallade meningslösa arbetet:
http://www.unt.se/kultur-noje/det-meningslosa-arbetet-1003128.aspx
Meningslöst arbete är också slöseri med andras pengar.

Under hösten förra året så skulle jag spara ihop pengar för att kunna åka utomlands dit min bästa kompis/halvt pojkvän bor. Jag pluggar och lever därmed på CSN-pengar. För att lyckas spara ihop pengar till resan så fick jag dra in på ALLA onödiga kostnader och jag levde oerhört sparsamt. Och jag har aldrig varit så ensam i hela mitt liv. Det tär otroligt mycket på det sociala livet att inte kunna spendera pengar, det gick så långt att jag knappt kunde unna mig en fika. Jag fick tacka nej då folk skulle dra ut och festa, och blev väldigt nere under den perioden för jag aldrig kunde följa med och var tvungen att säga nej till sociala tillställningar om och om igen.
Min poäng är att jag håller fullständigt med i vad du säger LD, jag tror vissa människor inte förstår att det inte ”bara” handlar om att dra in på alla onödiga kostnader och spara. Man vill leva också, man MÅSTE kunna få leva annars går man under. Nu var den här sparperioden för mig bara tillfällig, jag vill inte ens föreställa mig hur jag hade mått om jag hade behövt fortsätta leva så i flera år..

Det är många förståsigpåare och ”det är bara att”:are i det här kommentarsfältet.
”Det är bara att PRIORITERA!”
”Det är bara att skaffa ett jobb!”
”Det är bara att utbilda sig!”
”Det är bara att snåla ju!”
”Det är bara att sluta röka/äta skräpmat/ha ungarna på dagis/ha kalas/ge presenter/någonsin gå ut/köpa busskort/äga en cykel/köpa toapapper”
Jag är så jävla lyckligt lottad som haft det bra hela mitt liv, där dipparna aldrig blivit så låga att jag behövt få bidrag hos soc, men ska det vara så jävla svårt för människor att ha lite empati?

Jag blir enormt provocerad av alla bortskämda, ovetande människor som verkar tro att människor som får försörjningsstöd från Soc ba trallande skuttade in där en dag och glatt krävde att få bli försörjda ett tag för att det verkar soft och härligt.
Jag fick hjälp av Soc i ett halvår 2012. 3800 kr hade jag att leva på i månaden (alltså har summan inte höjts på alla de år som gått sedan Ladydahmer gjorde detsamma.) När jag fick denna hjälp var jag sjukskriven för svår depression, men hade inte rätt till någon som helst ersättning från Försäkringskassan eftersom jag inte hade någon fast anställning. Jag var student som tvingats ta studieuppehåll. Jag fick inget jobb. Alltså var jag någon som misslyckats med studier och att få jobb, och som nu med skammen som enda följeslagare fick gå till Soc med min lunta på 60 sidor diverse dokument som de krävde att få se. Jag grät medan soc-personen pratade med mig för att jag skämdes så över att ha hamnat i den situationen.
En sak som många verkar ha missat/skiter i: Man FÅR inte försöka hjälpa sig själv genom att tjäna pengar under tiden som man får ersättningsstöd. Säljer jag en fåtölj eller jacka ska jag redovisa detta så att stödet kan sänkas med motsvarande belopp. Jag sålde så småningom av hela min garderob och allt annat jag hade av värde på sidan ändå, eftersom det INTE GICK att leva ett rimligt liv på ersättningsstödet. Jag var som sagt allvarligt deprimerad och var lycklig om jag en dag orkade ta tag i disken. Fanns inte en chans att jag skulle klara att odla bönor, laga soppa på en spik eller orka vrida och vända på varenda kronjävel.
Så, för att sammanfatta: Människor som får försörjningsstöd står på samhällets absoluta botten. Det är extremt jobbigt. Det är skamfyllt, tärande, utlämnande och smärtsamt. De flesta har sjukdomar och andra svårigheter, och är sådana som har hamnat utanför systemet, mellan stolarna. De som inte har Lilla Pappa som kan köpa och betala en lägenhet åt en, eller en fast anställning med alla de förmåner som då ingår. De som aldrig fick hjälp med läxorna, de som alltid blev missförstådda, de odiagnostiserade, de krigstraumatiserade, samhällets jävla olycksbarn, helt enkelt. Förstår du inte detta har du aldrig hört dit.

Precis. Jag har aldrig behövt försörjningsstöd. Men detsamma gäller ju – till viss del – låglöneyrken.
I mitten av 00-talet började jag jobba inom vården. Fick ut ca 9000 efter skatt för att jobba heltid (jobbade dag, kväll, helg, jul, nyår, midsommar och en hel del dubbelpass 07.30-24.00 och började 07.30 nästa morgon – vilket var tillåtet ”i enstaka fall” = flera gånger i veckan). Var tvungen att köpa SL-kort för 600. Alltså fick man en tusenlapp mer i månaden för att slita häcken av sig inom vården än vad folk fick i bidrag för att göra ingenting. Kändes ju lönt…
Skillnaden är ju förstås att man som anställd får löneförhöjning, vilket man inte får om man har försörjningsstöd. Men försörjningsstödet har väl också ökat under de senaste 10 åren? Jag vet inte vad försörjningsstödets norm ligger på idag? Visst har man det mycket bättre som anställd än om man har försörjningsstöd, absolut. Hur mycket fick du ut när du jobbade heltid på restaurang/förskola?

Vart i hela friden har du jobbat inom vården någonstans? Jag jobbar också inom vården som timvikarie utan vårdutbildning med en timlön på 110 kr, och 9000 kr får jag ut på 90 jobbade timmar. Jag tror att minimilönen för en nyanställd ligger någonstans på 16-17000 i min kommun, och då är detta verkligen ingen kommun som ligger högt i löner, utan en glesbygds kommun med inte alltför bra ekonomi.
Kan verkligen inte förstå varför så många klagar på att vården är ett sånt skitjobb, själv trivs jag väldigt bra, tycker inte alls lönen är dålig,(beror ju förvisso på vem man ska jämföra med) men jag är nöjd. Min mamma har också jobbat som undersköterska hela min uppväxt, tycker inte alls vi haft det knapert, utan bra!

Men hur ska vi göra som jobbar inom soc som ofta möter människor som prioriterar märkligt i sin ekonomi? De som HAR en lön och inte alls är arbetslösa eller utförsäkrade.
De allra flesta jag möter har lön. Jag möter faktiskt människor som ibland tjänar mer än mig själv men som är ”fattiga”.
Hur ska via/jag göra? Får vi inte påpeka att åka taxi till affären inte är så bra? Får vi inte påpeka att det är dumt att köra cigaretter innan man betalar hyran? Får vi inte påpeka att storhandla är bättre än att småhandla varje dag?
Hur ska vi göra?

Har en fråga till dig Catten som jobbar på soc, jag lider av psykisk ohälsa bla sedan maj 2011, varit arbetslös sedan aug 2011, har haft sjukskrivning, rehab, aktivitetsstöd omvartannat,utförsäkrad, är nu mycket dålig igen, var inlagd innan jul, har tidigare fått avslag på sjukskrivning, ordnat all rehab, arbetsträning själv och misslyckats flertal gånger som de kallar det, om nu min sjukskrivning får avslag igen får jag inga pengar för jag orkar inte längre, får jag inte heller från soc för vi har hus osv, men det ska också betalas, även om det för oss är billigare att bo i huset är det i så fall ett hårt slag i ekonomin, då är vi där vi har 2 hundar och 1 katt, ska de dö ? Vi varken röker eller dricker, ska jag gå och bo på gatan? Ingen opption, får jag inte leva ett värdigt liv finns bara ett alternativ

Fick 7800kr i månaden när jag studerade +sommarjobbspengar då på sommaren (då fick man inte pengar från CSN. Jag åkte utomlands 4 gånger på fem år och bjöd till och med min syster på en resa. Jag opererade också brösten, vilket kostade 30.000 så jag har svårt att se att de pengarna inte skulle räcka, i alla fall som ensamstående. Jag snusade också. Jag var väl i och för sig rätt sparsam. Kopierade all litteratur och drack inte alkohol. Men jag kan ju bara utgå ifrån hur jag hade det i fem år och du utgå ifrån hur det var för dig.
Jag är dock helt för att folk ska få kunna spara och göra roliga saken (jag tog ju lån och sparade av de pengarna och får betala nu för resorna jag gjorde då för dessa pengar).
Hade jag varit sjuk och behövt mediciner eller behövt laga tänder eller liknande så hade det kanske varit svårt (vet inte om detta räknas in i försörjningsstöd eller om en får extra bidrag för sånt).
Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt men det är svårt för mig att tänka att en har det jätteknapert med 3500kr i månaden efter att allt är betalt?

En har inte 3500 kronor över ”efter allt är betalt”. En måste betala tv-licens, internet, mobilkostnader, försäkringar osv själv för de pengarna. Det betalar inte soc nämligen. Så nej, det blir inte en massa slantar över när ”allt är betalt”.

Jag brukar generellt tycka att du har väldigt bra åsikter men det här känner jag mig väldigt tveksam till. Jag är student och har cirka 3400 kr över per månad. Det Räcker gott att leva på och dessutom behöver jag slita ordentligt för att få de pengarna då utbildningen är tuff. För mig är det rent kränkande att folk kan få lika mycket pengar utan att ens lyfta på arslet!

Men alltsåå… jag är student och för mig ser det ut såhär:
hyra 4200:
el ca 300
internet 250
mobil 500
Mat ca 1500
Busskort 400
gym 250
= 7400 kr
Då har jag 1600 kr kvar till nöjen, kläder, studielitteratur, kanske en jävla BÄRS.
Och jag går PRECIS runt, men jag är STUDENT och då är det så eftersom en fattar att en är jävligt fattig. Så helt ärligt: håll bara käften och sluta gnäll.

Det sjuka är att jag i min nuvarande situation faktiskt tycker att 3400 kronor efter att hyran är betalt låter som mycket pengar.
Missförstå mig nu rätt, jag fattar såklart att det inte är det (!), att det måste vara sjukt jobbigt att leva så begränsat under en lång tid och det önskar jag ingen. Men har själv fastnat i något av en rävsax just nu som tvingar mig att leva på en genomsnittlig inkomst av ca 4000 kr i månaden innan hyran är betald. (Bor i Studentlägenhet, så måste studera minst halvtid för att få bo kvar, får inte mer pengar från CSN för att studera pga att studierna dragit ut på tiden så för att få någon inkomst måste jag jobba så mycket jag kan på mitt extrajobb för halvtaskig lön. Eftersom jag fortfarande studerar har jag inte rätt till socilabidrag, men kan inte sluta studera och gå över till soc, för då blir jag av med lägenheten, och lycka till att få en ny lägenhet i göteborg med soc som enda inkomst. Så det enda jag får är de få slantar jag lyckas skrapa ihop från mitt jobb, som dessutom har dragit ner på våra tider för att spara pengar.)
Det är ett helvete, och ett jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Har levt under de här förhållandena i över två år nu, och orkar snart inte mer, har inte råd att gå till tandläkaren, har inte råd att åka kollektivtrafik, har inte råd att gå ut med vänner, jag har fan inte ens råd att vara hemma från jobbet om jag skulle bli sjuk. Och som om inte allt är förjävligt nog så möts man av så mycket fördömanden. Som min egen syster som hade mage att påpeka för mig att jag ”borde rycka upp mig och börja bidra till samhället på riktigt och betala tillbaka för de pengar samhället lagt på min utbildning” Det räcker tydligen inte att man inte tar något som helt bidrag, är man fattig är man värdelös och borde rycka upp sig, punkt.
Förlåt för wall of text, men jag är så jävla trött på att vara fattig och fast och trött på förakt, ditt inlägg rörde upp mycket känslor.

Engagerande! Ett vilt bråk blåssar upp inom mig mellan högerspöket och vänsterspöket.
Vet inte riktigt vad jag ska göra med mitt högerspöke. Det vill liksom inte ge sig fast jag säger åt det att ”du ser väl hur det ser ut? get real! tror du att du gör något bättre för någon? ta ditt fattigförakt och gräv ner dig!” osv. Antar att det det enda som återstår är att faktiskt ta ut det i verkligheten och möta fattiga människor. Tyvärr vet jag att jag inte kommer göra det, iaf inte den närmsta tiden.
Undrar om vi som inte tvingats gå till socialen (ännu) gör situationen värre för de som behöver den hjälpen? Hur kan vi istället hjälpa varandra? Det finns mycket som vi INTE ska göra (se i princip alla kommentarer i detta ämne) men finns det något konstruktivt vi kan säga/göra för att förändra situationen för en annan människa?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *