Kategorier
diskussion & debatt

Så mycket internaliserat självhat där man till slut betraktar sig själv som andra gör: VÄRDELÖS

Intressant. Då tänker jag så här: Sara och Linnea kan inte för sitt liv förstå vad LD menar enbart med hjälp av inlägget. De måste få det förklarat för sig, annars tolkar de det som att LD är lat, inte orkar jobba samt samvetslöst utnyttjar systemet. Möjligheten är rätt stor åtminstone att LD var en av de där som förstörde för alla andra superhederliga människor som behöver hjälp på RIKTIGT.

Och så finns det vi som förutsätter att LD gjorde vad hon kunde utefter de förutsättningar som stod henne till buds i just hennes specifika livssituation. Som inte ens tänker tanken att det kan ju ha berott på att LD hade en sån slapp attityd och slugt beräknande inställning till ”skattebetalarnas pengar”.

Det intressanta är att detta säger ganska mycket om folks människosyn, föraktet för de fattiga, de svaga, de behövande, de sjuka. För att de ska bli trodda och förtjäna förståelse måste de först förklara sig. De måste göra sig förtjänta av empati och förståelse. Vilket är EXAKT vad LD:s senaste inlägg handlar om. Och jag kan nästan svära på att varken Sara eller Linnea förstår att inläggen handlar om dem, för de är ju goda människor som är både respektfulla och inkännande. Eller hur?

– When Darkness Falls
(under inlägget ”Fattiga förväntas sitta på mer kunskap…”)

När man lever i utsatthet så är det ibland som att leva inuti en rullande snöboll. För ju längre tid man befinner sig där, desto svårare blir det att ta sig ur och desto enklare blir det att bara kapitulera under den enorma tyngt av meningslöshet som man slutligen känner. Och tiden rullar på, man märker knappt att veckor går, månader går, till och med år går för man tvingas att leva i nuet där man har fullt upp med att klara dagen.

När man går arbetslös eller sjukskriven eller vad det nu må vara och då måste förlita sig på samhällets allmosor så vet man att man är oduglig. Man vet att omgivningen dömer en som så. Som lat, arbetsskygg, bekväm, slapp, bortskämd och det gör nåt med ens egen självbild. Så mycket internaliserat självhat där man till slut betraktar sig själv som andra gör: VÄRDELÖS. Och då tappar man gnistan, slutar försöka. Man kapitulerar.

Förstår ni hur mycket skam man bär med sig? Skam för att man måste sitta där en gång varje månad framför sin socialsekreterare med en bunt kvitton, ett kontoutdrag, räkningar stirrandes i bordet och för femtioelvte gången i rad förklara att nej det har inte löst sig, nej jag har inte hittat nåt jobb än, nej jag behöver nog hjälp den här månaden också. Man känner skam för att man måste kräla, be om nåd och sen känner man skam för att man är oduglig.  Sen mer skam för att man tappar lusten och ännu mer skam för att man ger upp. 

Och skammen man känner för den absolut mest förbjudna känslan när man till slut blir så orkeslös att man.. ja. inte ”orkar jobba” eller ”orkar ta tag i sitt liv” går inte ens att förklara. Tänk om fler kunde fråga sig varför det finns människor som inte orkar.  Vad beror det på?

lady dahmer idefix

 Jag då. Med min hund.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Så mycket internaliserat självhat där man till slut betraktar sig själv som andra gör: VÄRDELÖS”

Ork är såååå jävla mycket en fråga om socioekonomiska förutsättningar. Nej, man har inte ork att ”utveckla sig själv” om vardagen är en jävla kamp. Lyssnade på en pod här om dagen där nån ba ”alla har tid att träna/skriva en bok/måla blablabla DET HANDLAR OM PRIORITERINGAR” ba JA det kanske de har men har en orken om en jobbar med fysiskt/mentalt krävande yrke, har vardagsskit att ta hand om och dessutom oroar sig om ekonomi? Svar nej liksom. Hatar det där ”om en stänger av tv:n har en tid”, för liksom, att dö framför tvn är vad en del pallar när de kommer hem.

Jag lyssnade på podden härom kvällen och tänkte tacka för nya tankar. Jag har hört till de där som tycker att en kasse ”ordentliga” kläder är ”snällare” än 500kr för att då går pengarna till ”rätt saker”. Det är faktiskt rätt puckat tänkt av mig. Idéen är ju att jag vill göra något just i stunden, men sen ska jag väl ärligt talat skita i vad andra gör med sina pengar? De är ju inte mina omyndiga ungar.

Vet precis hur det är att gå till soc och be med mössan i hand om lite hjälp. Jag var arbetslös och ung, det gick inte att bo hemma eftersom jag och min morsa avskyr varandra (hade redan flyttat hemifrån innan jag hamnade på soc).
Varje månad satt man där med exakt samma räkningar och varje gång skulle det räknas ut vad man behövde… Varje månad sa socialsekreteraren att jag ”borde” komma in med räkningarna tidigare. Hur då? Jag bestämmer ju inte direkt när räkningarna dyker upp!?
Min mamma, som då var gift med en snubbe som tjänade runt 35 000 kr i månaden och själv tjänade en full månadslön sa till mig att spara.
Va? Spara? Från vad?! Jag hade inte ens 1500 kr kvar till mat varje månad. Jag fick äta det som fanns. En potatis här, lite pasta där, en burk bönor eller vad som nu fanns kvar. Jag gick två veckor i månaden utan en enda krona, för det räckte inte till. Jag överlevde, men jag levde då fan inte. Och jag säger inte att man ska glida runt på en räkmacka när man går på soc, men fy fan vad man skäms och blir deprimerad. Man känner sig ofantligt värdelös som ”snyltar” på alla andra (trots att det är b.la därför vi betalar skatt….). Under denna period sökte jag ca 300 jobb innan jag slutade räkna. Jag sökte allt, men det gav ingenting. Sen började jag plugga istället.
Nu sitter jag i samma sits igen. Men den här gången är jag inte ens berättigad soc eftersom min sambo tjänar ”för bra” (en normal månadsinkomst). Jag har ingen a-kassa eller nånting. Så vad ska man göra? Jo, man söker jobb och utbildningar. Nåt annat val finns typ inte. Förutom att gå ut i skogen och hänga sig så man slipper det här jävla skitlivet.

Ja huvet på spiken av WDF! Tror även att det du skriver utmanar människors självbild. Man vill gärna tro att om man hamnar i en liknande situation skulle man snabbt s o m attan komma ur den och för att öht hamnat där måste en tragedi skett. För om man går med på att du är som vi och TROTS detta behövde försörjningsstöd under en lång tid, då måste ju det betyda att detta kan hända oss också vilket är sjukt jobbigt att acceptera. Därför måste det finnas en annan förklaring typ du var lat oekonomisk osv osv. För vi vill ju ha vår självbild intakt.

Spiken på huvudet eller tvärtom, vad det nu heter.
Jag minns en chef på ett jobb jag hade som en gång, inför ca 20 anställda, sa att hen blir irriterad på såna vars kroppar hittas efter att de legat döda X antal månader. Hen blir irriterad för att hen tycker att de här mänskorna borde tagit större ansvar för sina liv och haft mer kontakt med folk. Lite off topic och random av mig att nämna detta, men ville nu bara dela med mig av en liten livsanekdot… I högen av skit man hör om…
Svaghetsförakt dominerar.

Och det första som dyker upp när någon nämner medborgarlön är att då skulle minsann alla ”lata jävla fattiglappar” utnyttja systemet…
Hallå? Var det inte precis det här dom LD tog upp?
Inte nog med att folk är lata och fattiga. De är ju DUMMA också eftersom de inte inser att de har valt sin fattigdom själv…
Klasshat gör mig så ledsen

Så mycket likhet med fatshaming. Ska du köpa/äta det där du som fattig/fet? Om du bara gjorde bättre val skulle du ha det bra ställt och vara smal. Suck. Detta med att hela tiden fördöma. ..
Blir dock arg när kompisen som är lärare i ett
utsatt område berättar om föräldrar som aktivt motarbetar barnens skolarbete för att dom inte tycker att barnen ska utbilda sig mer än dom själva. Fast det är ju en helt annan sak.

Självuppfyllande profetia heter det.får du höra hela tiden att du är lat, inte kommer få jobb osv. Då börjar en tro på det själv å då får man inte jobb.
Sry men det är omöjligt att utveckla ner för det är såååååå drygt att kommentera med mobil på den här sidan nu.

Jag har levt på bidrag pga sjukdomar och förutom vardagsnojan att jaga extrapriser osv, så är det värsta födelsedagar och liknande. De flesta jag känner kan förstå min situation och ger mig något trots att jag prioriterar att äta bra mat än att ge dom något som dom egentligen kan köpa själva. Har familjemedlemmar som inte ger mig julklappar för att jag inte kan ge några till dom eller deras barn.
Jag behöver inga julklappar (eh jo, finns mkt jag behöver men inte det som är det viktiga) men man känner sig inte så älskad när man inte får en tjuga ens från någon som har dubbel inkomst och gärna köper dyra saker till sig själva.
Jag får väl ta hand om min egen skit typ. Skulle personligen aldrig göra så mot någon som jag visste inte hade pengar och som jag sa mig älska.

Ljög lite, jag har köpt några presenter till vissa barn i familjen men då satt mig i skuld (till någon vän eller så) eller ätit nudlar/tomatkross med linser. Känns inte så värt det när det är välartade barn med många generösa och rikare släktingar än vad jag är.
Dåligt samvete har jag ändå, men det verkar inte dom ha (de vuxna) så jag försöker sluta bry mig. Men jag är allmänt bitter. Jag hade inte kunnat åka på flera utlandsresor om året när jag visste att en person jag ”älskar” inte har råd att göra något annat än bara leva och dessutom är sjuk.
”0Offerkofta” tänker någon nu. Ja, jag känner mig som ett offer för att till och med folk som ska stå mig nära tycker att jag ska rycka upp mig och därmed inte få några julklappar om jag inte ger några. Typ som att jag valt det? Men det blir väl till att panta burkar då 😛

Förvånad att ingen kommenterat din hund. Jag menar huuuur hade du råd att ha hund då?
(Har själv levt fattigt och det var många som retade sig på just det)… Sen att mina djur var och är väsentliga för min överlevnad det är förstås inte så viktigt.
Jag är sjukskriven och saknar sgi.. ”Tyvärr” är jag även gift med någon som tjänar okej så ingen hjälp finns att få vilket sätter mig i beroendeställning till min make.. Jag är oftast gganska okej med det och han också men jag vet vad en del andra tycker.
Har inte fått raka kommentarer men väl inbäddat som definitivt sent the message så att säga. Lata Suzanne… mm.. lata jävla Suzanne som är så bekväm att hon bara går hemma istället för att tjäna pengar och göra sig förtjänt av maten på bordet och ehm djurens mat I guess.
Lyckligt lottade Suzanne som kan ta lediga dagar med sina barn. Sovmorgnar osv..
Bara det att jag skulle ge nästan vad som helst för att byta med dem. Att slippa vara sjuk för det är fan inte roligt…

Medborgarlön är en bätttre lösning än att bli tvingad till FAS3 slaveriet där företaget får 5000:- för din kropp och du får aktivitetsstöd eller soc, möjligtvis kan du bli hatad av dina kolleger för du tar deras jobb och säger du nej får du inga pengar alls. Rehabgarantin och arbetslinjen är en flopp men ingen vill se eller ta tag i problemen. Det finns de som slavat i FAS3 i 7 år varför inte anställa dem? Nej bättre med gratis arbetskraft och 5k i bidrag, förnedringen av människan skiter de i….Aktivitetsstöd är väl det ända som inte är tidsbegränsat, så länge du slavar på

Sen förstår jag inte riktigt vad mäniskor menar när de pratar om att folk ”snyltar” och ”lever på andras pengar”..det är ju inte deras pengar längre efter skatt, då är det ju allas pengar! En gemensam peng som finns där när en behöver (och ingen ska tro att de är magiskt skyddade från att hamna i en skitig situation).. annars är det ju ingen poeng med hela systemet!

Fy fan vad träffande det fetmarkerade stycket om skam är! Satt som en tagg i hjärtat. Inte för att jag levt i samma situation, men för att jag ändå kunde identifiera mig. Skam är en sån jävla paralyserade känsla. Om man inte fattar det, då är man antingen oerhört förskonad, eller bara riktigt korkad.

Jag minns när jag satt på soc och kvinnan bakom skrivbordet frågade hur många jobb jag sökt och bad mig visa det gröna pappret.
Fick be om pengar till säng (och hyra), för jag hade bara en madrass på golvet i lägenheten som var en tvåa. Satt på den jävla madrassen och grät varenda kväll och kände mig värdelös. Jag var 19.

Jag känner igen mig lite. Jag har inte varit i samma situation, men jag får studiebidrag. Minns när man skulle redovisa för att man har fått ihop tillräckligt många studiepoäng, och jag hade glömt bort att göra det inom deadlinen. Så läste jag pappret, där det stod att de kunde kräva tillbaka pengar om man lämnade in intyget för sent. För min del gick det bra ändå, men jag minns den där känslan av att känna sig granskad, misstänkt, och som att det förväntades att jag ska sköta mig exemplariskt hela tiden eftersom det ”inte är mina egna pengar”.
Nu är ju studiestödet ändå ett ganska allmänt socialt accepterat bidrag, så jag kan absolut förstå att den här känslan är många gånger värre när man är arbetslös eller sjukskriven. Jag tänker att det att aldrig bli litad på (d.v.s. att man hela tiden måste bevisa att man förtjänar bidrag) måste göra att man känner sig ganska värdelös.

Jag har varit sjukskriven som fattig och gått på socialbidrag och sjukskriven som rik och fått sjukpenning. Sådan enormt himla stor skillnad det är och ja, så himla mycket sämre som människa jag mådde när jag var sjukskriven som fattig iom att det kändes som att hela samhället var emot mig på så många, många plan. Det jag gör nu är plötsligt okej medan då var det inte okej. Föraktet mot fattiga är extremt stort. Nu har jag gjort mig ”förtjänt” av min sjukskrivning och det är helt okej att inte orka laga vettig mat, att ”slösa” pengar på nöjen som kanske får mig att lyfta huvudet ovanför vattenytan för att förhoppningsvis börja må bättre. Jag ”snyltar” som bara den på samhället eftersom jag får en hög SGI men det är det ingen som anklagar mig för. Att min arbetsgivare också betalar ut en massa pengar till mig för att jag ska gå hemma och ”lata mig” är det ingen som snackar om som jag fick höra när jag var sjuk som fattig och fick i jämförelse typ ingenting… Om samma regler för förakt skulle gälla för rika som för fattiga borde jag vara bränd på bål just nu vilket jag verkligen inte är. Får så mycket sympatier och förståelse som jag verkligen hade behövt första gången då jag hade en sådan sjuk panik över hela mitt liv (inget arbete, ingen utbildning, deprimerad, bulimiker osv). Jag är så för medborgarlön för skammen och självhatet går inte att ”rycka upp sig” ifrån, speciellt inte när det både kommer utifrån och inifrån. Min chans till tillfrisknande är tusen gånger högre nu än då och jag kan inte se varför jag skulle ha större rätt till det nu än vad jag hade då? Känns faktiskt mer som att jag hade behövt stödet som jag får nu mer då än vad jag behöver det nu vilket är extremt tragiskt.

Tillägg: att jag är rik nu har inget med att jag är bra på att spara, ”tog mig i kragen”, ryckte upp mig eller whatever. Jag är rik nu för att jag har en massa trumfkort på hand som jag inte gjort ett skvatt för att förtjäna och som indirekt hjälpte mig att komma ur det hela. Jag är i mångt och mycket samma person nu som då (om jag rannsakar mig själv så var jag extremt mkt bättre på att leva snålt, billigt och tärde extremt mkt mindre på miljön/samhället som fattig än som rik). Hade jag inte haft mina trumfkort hade jag med väldigt stor sannolikhet inte varit där jag är idag. Som sagt, medborgarlön och en mer human politik som arbetar för att fördela ut trumfkorten lite bättre är vad jag röstar för.

Sitter just nu i den sitsen. Jag är fattig. Lever precis på gränsen till att klara räkningar. Tjänar ca hundratusen på ett år. Bor billigt i en förort och sparar på alla sätt jag kan men har dock en hund (oxå en dobermann!! 🙂 ) som folk såklart tycker är en onödig kostnad. (Men har heller inget bidrag så fattar inte vad dem gnäller om, är ju bara jag som lider av att hon kostar mig pengar i så fall?!) vill inget annat än att plugga vidare inom min redan befintliga utbildning så att jag kan få ihop mer pengar men utbildningen kostar 22 000:- och är ej CSN berättigad. Kan ej spara ihop till 22 000:- så fort jag får ihop nån tusenlapp händer det något typ måste till tandläkaren pga inflammerad visdomstand som läcker var och blod.. Hur fan tar man sig ur detta menar dessa människor som hatar oss fattiga? Förstår inte deras oförståelse. ” bara att spara” jomenvisst, den inflammerade tanden då? Och andra oförutsedda kostnader som inte får plats i min budget? Det är dit mina hårt besparade pengar går.. Och visst det går pengar åt min hund men min hund är det enda positiva i mitt liv. Det enda som ger mig glädje och mening med livet. Arbetar hårt och sliter ut kroppen varje dag. Vill ju att livet ska ha nån mening iallafall och min hund ger mig det. Enda lyxen jag har.

önskar att du eller nån annan kunde skriva nåt om soran (du vet vad jag menar) hittills är det ingen större bloggfeminist som öppet skrivit nåt. hanapee var tom med i tsknas och var glad. är så less..

Jag har skrivit om honom och situationen du tänker på, på instagram, (du får bläddra och bläddra men det var i samband med att han skrev en krönika om sin dotter) men det är känsligt och jag vill inte ägna den här bloggen till smutskastning. På twitter visar jag mitt stöd till hans ex öppet och kompromisslöst.

Jag har levt under förhållanden som andra tyckt är fattiga och som faktiskt är fattiga och jag minns en liknande debatt här hos dig för några år sedan LD då du skrev till mig att jag levde i misär när jag beskrev min boende- och ekonomiska situation fastän jag ansåg inte att jag gjorde det då. Jag var en av dem som tyckte att sådana summor pengar och det lilla utrymme jag levde på var ok utifrån min situation. Du vägrade acceptera det och påtalade återigen att jag faktiskt levde i misär och jag vart medveten om hur värdelöst liv jag ansågs att ha. Det finns många sätt att få folk att känna sig odugliga som. Skammen för mig kom från människor som ansåg att jag skulle ha den. Att jag gjorde det bästa av min situation efter mina förutsättningar och att jag som individ tyckte om mitt liv var inte mycket värt. Alla är vi olika, därav denna debatt i dina inlägg. Jag vill dock inte förminska de fattigas utsatthet och skam som många bär på, och svagföraktet som finns i samhället. Men det finns även en individualitet som inte riktigt kommer fram här. Människor är olika, fattiga är inte en homogen grupp som kollektivt känner skam och det måste man också ha i åtanke.

Det blir lite svårt för mig att bemöta detta om du inte länkar till diskussionen. Som du beskriver det så låter det som att jag tryckt ner dig eller medvetet försökt få dig att skämmas eller må dåligt över din situation vilket dels låter konstigt med tanke på min egen bakgrund och för att jag aldrig medvetet försöker trycka ner folk som är utsatta.

Lite OP, men apropå klassförakt finns det en serie på SVTPlay som osar om det från första ögonblicket. ”Blå ögon” cirklar runt Trygghetspartiet (Det ska vara SD)och det absolut första som händer i handlingen är att partiets lokala representant i Uddevalla argt säger till en annan kvinna (utbildad, diplomatiskt och säkert jätteanti-rasistisk): ”Jag har kanske inte fin utbildning som du, men jag är inte dum i huvudet!” Åter igen detta att rasister minsann bara är obildade idioter.

Har följt den här diskussionen här några dagar och tänkt skriva en massa, men har liksom behövt avbryta mig innan jag slutfört en enda mening. Skyller på bebisen.
Skulle vilja säga iaf två saker.
– Att jag håller med. Att leva på ekonomiskt bistånd är ju fattiggörande men även stigmatiserande.
– Att jag i varje möte där någon ansöker om ek bistånd (är socsek) försöker få dom att känna att det är deras rättighet och inte en skam. Men det är så mycket kontrollfunktion fortfarande inbyggt i socialtjänsten så att det nästan blir hyckleri, även om det är sant.

Apropå skam så har jag tänkt på det här med mitt egna dumpstrande. Jag har jävligt lite pengar men det är för att jag är student och skulle det skita sig så har jag både mina föräldrar och lite undangömt. Jag har pissliten inkomst (tar inte lånet) men räknas ändå till medelklassen. Detta gör att jag utan att skämmas kan säga att jag dumpstrar mat. Folk tycker att det är spännande och edgy.
Hade jag varit fattig ”på riktigt” hade jag fan inte berättat för nån. Tvivlar starkt på att nån skulle anse mig tuff om dumpstrandet grundade sig främst i behov och inte i ställningstagande.

Ja, absolut! Tänker att det är lite samma sak med olika typer av minimalism, secondhand shopping, att vara allmänt ”husmoderlig” och göra en massa saker själv istället för att köpa osv… Det är grejer/fenomen som är moderna just nu, men som är en grej som medelklassen (som egentligen inte behöver göra såna saker för att få det att gå runt) har gjort till en ”cool” grej.
Det blir liksom coolt när man gör det där valet, men om man inte har några alternativ från början är det bara skamfyllt. Stor skillnad på att säga att man handlar alla sina kläder på loppis om det är ett medvetet val man gjort, än att säga det när det är det enda man har råd med.

Jag är så GLAD för att du tar upp det här med socialbidragsfattigdom. Hittills har jag nämligen hört exakt noll berättelser och läst noll artiklar och blogginlägg om detta. Och tar jag själv upp ämnet ”när jag var fattig” skruvar folk på sig! Som att det är obekvämt för dem!. Men jag vägrar skämmas för att jag varit fattig, för helvetes jävlar vad jag skämdes då! Varje socialt sammanhang var ett minfält då folk uppenbarligen tycker att det mest intressanta hos en ny person är vad den ”gör om dagarna”. Ibland (ofta) undvek jag att följa med på fest och liknande för att jag helt enkelt inte orkade svara på vad jag ”gör”. Kan fortfarande känna att det skönaste med att jag har ett jobb är att ha nåt att svara på frågan om vad jag gör. Jag själv frågar aldrig. Inte bara för att undvika att få någon att må dåligt utan för att det inte ens är intressant!
Tack igen för att du tar upp detta på ditt insiktsfulla och raktframma (det är nog inget ord) sätt. Det är guld värt för många människor! Kram.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *