Kategorier
diskussion & debatt

Vilka får utrymme att tycka synd om sig själv?

Jag glömde länka till förrförra veckans poddavsnitt pga fullt upp med jul, men vi hade Amra som gäst och vi snackade bland annat om ”positivt tänkande” och dess effekter på vårt välmående. Men vi pratade också mycket om fattigdom och utsatthet, om att tycka synd om sig själv när man lever i just misär och framför allt ställde vi frågan: vilka är det som får utrymme att tycka synd om sig själva? (män såklart)

Vi kunde konstatera att om man är högre upp i hierarkin så får man mer utrymme. Ingen skammar rika och rika förväntas inte uppoffra i samma utsträckning när saker går emot dem. Som fattig är det å andra sidan fult att tycka synd om sig själv och har man det svårt eller ekonomiskt kämpigt så ska man fanimej avstå från allt. Chips på lördagar? Nä du! Inget mer unnande. Och sluta rök! Avliva husdjuret! Sluta lev, ät bara egenförvällda bönor och tyck om det också. Offra ditt och datt annars är det fan inte synd om en, typ. Våga inte tycka synd om dig själv om du inte gett upp precis allt för annars har du bara dig själv att skylla.

Arbetarklassen ska ”prioritera” medan överklassen kan fortsätta unna sig och kanske på sin höjd välja bort det där allra dyraste så de kan spara eller lägga undan eller fortsätta leva behagligt utan att känna att de saknar nåt och då är det lite mer ok att vara miserabel när saker blir lite jobbigt. (dvs de hade ej råd med en thailandsresa i år) Rika människor som ger råd på hur man ska prioritera för att klara ekonomin brukar i regel vara jävligt verklighetsfrånvänd typ ”välj  där dagliga latten eller de där dyrare skorna” eller annan vardagslyx (som fattiga aldrig unnat sig ändå).

Programmet var riktigt riktigt bra, lyssna gärna och berätta vad ni tänker om det här!

Avsnitt 9 – Plötsligt händer det….inte!

spelar in glädjefllickorna

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vilka får utrymme att tycka synd om sig själv?”

Dessa meningar (nedan) var fan de bästa jag läst på länge! Precis så äre!! Har blivit tillsagd själv att ta bort mina hundar pga fattig.
”Som fattig är det å andra sidan fult att tycka synd om sig själv och har man det svårt eller ekonomiskt kämpigt så ska man fanimej avstå från allt. Chips på lördagar? Nä du! Inget mer unnande. Och sluta rök! Avliva husdjuret! Sluta lev, ät bara egenförvällda bönor och tyck om det också. Offra ditt och datt annars är det fan inte synd om en, typ. Våga inte tycka synd om dig själv om du inte gett upp precis allt för annars har du bara dig själv att skylla.”

Jag jobbar med ”fattiga” människor via en förvaltning. De flesta har väldigt märkliga prioriteringar. När det gäller dem jag jobbar med kan jag inte hålla med om att de ”aldrig dricker latte” etc. Tvärtom. Deras prioriteringar är ofta lika märkliga som personernas prioriteringar man ser i Lyxfällan.
Ibland handlar det om ett missbruksbeteende vad gäller pengar.
Oavsett orsak vad gäller dem jag möter anser jag det är min plikt att försöka hjälpa dem till bättre prioriteringar vad gäller pengar, t ex genom att göra en budget.
När det gäller de familjer jag möter finns lika ofta medel-högavlönade som lågavlönade. Ja, det är sant. Beteendet är dock detsamma.

Fast om man hamnar hos en förvaltare har man väl en speciell sorts problematik? En som kanske inte skiljer sig åt oavsett om man från början hade pengar eller inte?
Alla som är fattiga är ju inte det för att de har konstiga prioriteringar utan för att de dragit någon av nitlotterna i vårt väldigt orättvisa samhälle tänker jag…

Oj, jag fick en helt annan bild av hur det här inlägget skulle utveckla sig efter rubriken och de första meningarna … Jag antog tvärtom att du skulle visa på hur privilegierade grupper inte tillåts klaga eftersom de redan har det så bra. Smala människor får inte klämma sig på magen och klaga, rika får inte klaga på att något är dyrt, människor i en parrelation får inte klaga på relationen inför singelvänner osv.
Men efter att ha läst hela inlägget får jag till viss del hålla med om dina synpunkter. Jag kan, precis som Catta ovan, också tycka att folk prioriterar konstigt dock, men är nog från person till person. Visst skall folk kunna unna sig saker i livet, det är väl mest när folk inte kan sluta unna sig saker som det blir fel. Har en kompis som har lite det beteendet och det stör mig till döds. Hon har inte råd att komma och hälsa på eller fira födelsedagar, men hon har inga problem med att shoppa loss när det kommer till kläder. Hon har inte råd med bröd men äter grillad kyckling osv. Hon har i och för sig mycket problem generellt då hon mår dåligt psykiskt vilket säkert kan bidra, men ändå. Hennes val vad hon gör med sina pengar naturligtvis, men önskar att hon kunde erkänna att det är just prioriteringar. Och det känns rätt surt att bli bortprioriterad gång på gång på gång …

Jag har sett många personer skriva saker som ”Om du har tatueringar har du ingen rätt att klaga på ekonomin”. Okej… Men om personen tatuerade sig för flera år sedan då? Skulle hen ha sett in i framtiden och tänkt ”om några år kommer jag ha sämre ekonomi än nu, så det är bäst att jag sparar dessa tusenlappar inför framtiden”…? Och vad ska de annars göra? Betala flera tusen för laser för att ha ”rätt” att klaga?
Eller ”om du har en iphone/platt-tv/dator/säng/soffa/matgrupp är du inte fattig”. Alltså, kolla på blocket, tradera, köp- och sälj-grupper, second hand-butiker. Det är hur lätt som helst att få tag på en telefon, tv, dator, säng, matgrupp eller soffa för någon hundralapp! Och vad ska personen göra? Sälja sin säng för 100 kr på blocket och riskera ryggproblem? Sälja sin soffa och sitta på golvet? Sälja sin matgrupp och äta i sängen?
Det ska alltid klagas på allt vad ”fattiga” människor gör. Om någon ifrågasätter varför en rik människa köper kläder för tiotusentals kronor låter det istället ”jamen det är väl deras pengar, de får väl göra vad de vill med dem! JANTELAGEN! DEN SVENSKA AVUNDSJUKAN!”.

En liten kommentar från någon som vuxit upp på socialbidrag.. Min mamma lärde mig något när jag som barn ifrågasatte om vi verkligen hade råd att köpa en flaska cola eller en hamburgare åt mig, eftersom jag väldigt tidigt var brutalt medveten om att vi var fattiga. Hon sa till mig ”okej, den här colan kostar 15 kronor. 15 kronor kommer inte att betala räkningen. Det kommer inte att rädda oss den här månaden. När vi ändå har så lite pengar att vi kommer att behöva låna av nån, så kan vi lika gärna unna oss den här colan. Den gör det lite lättare att stå ut med att vara fattig.”
Det är ett resonemang som jag tagit med mig och använder mig av. Inte hela tiden, nyckeln är just att verkligen bara göra det för att unna sig något, men jag tror det är viktigt. Går man t.ex. på socialbidrag eller akassa har man det generellt rätt kasst, och man mår nog rätt dåligt över det. Att ta en glass på stan eller köpa ett linne på H&M kan göra skillnaden mellan att känna sig utfattig och att känna sig som en hyfsat normal människa. Jag tycker det är viktigt att komma ihåg det när man sitter och dömer folk som säger sig vara fattiga.
Sen finns det såklart folk med köpberoende, eller såna där lyxfällan-kufar som kastar räkningar i papperskorgen och tror att de försvinner av sig själva, men det är ett psykiskt problem som inte har med fattigdom att göra överhuvudtaget

Det är nog viktigt att ibland kunna sätta ”guldkant” på tillvaron. Men samtidigt undrar jag varför denna guldkant absolut måste vara onyttiga saker? Cola och hamburgare är ju inte bra för någon.
Min familj var aldrig fattig, men när vi unnade oss så var det en fruktsallad med vispgrädde och riven choklad som fredagsmys eller färdiggrillad kyckling som åts hemma. Både billigare och nyttigare och jag fick goda matvanor med mig in i vuxenlivet.
Så jag lutar åt samma tanke som Catten, att ”fattiga” gör konstiga prioriteringar.

Jag tyckte att detta avsnittet var väldigt bra.
Därför att jag håller så med om att perspektivet en skulle kunna spara ihop till superdyra saker som t ex insats till en lägenhet om en slutar unna sig småsaker i vardagen är så jävla konstig. Jag tror ändå att en köper det en ”måste” ha i perspektiv till hur mycket pengar en har. Tänk de som kanske vänder på alla kronor (jag säger de för har det inte så själv föe tillfället men har haft). Inte kommer de spara till en dyr investering såsom bostad i framtiden eller sprillans bil om de får lite mer pengar. Snarare kanske t ex en ny tvättmaskin eller tandläkarbesök eller nya vinterkläder etc. Saker som behövs i vardagen men som en rent krasst överlever utan om en behöver.
Det jag menar är att en liksom måste komma upp ganska många ”nivåer” innan de flesta kan prioritera framtida svindyra investeringar, före en prioriterar saker som förbättrar vardagen.

Jag håller inte riktigt med. Jag tror på ”många bäckar små….”. Därför för jag alltid kassabok varje dag, d.v.s för in allt som jag köpt- även om det bara är ett äpple på ICA. Allt för att ha helkoll.

Ser fram emot lyssna på avsnittet.
Minns speciellt en viss bloggerska som tycker att alla KAN köpa eko och prioritera det till varje pris oavsett inkomst. Att man kan sluta äta chips för att få råd för man måste tänka på de som har det ännu sämre. Men verkar sedan inte fundera över sin egen konsumtion av en massa krafs resten av året och vilka som lider av den? En konsumtion fattiga människor inte har…
Sedan får exempelvis arbetslösa mycket spe. De får inte tycka synd om sig själva ”för det finns alltid jobb till den som vill ha”. Uttalas oftast av de som aldrig har varit arbetslösa eller inte varit det särskilt lång period. Förståsigpåare anser att arbetslösa ska:
– ta städjobb/vårdjobb/donken-jobb/telefonförsäljarjobb – men newsflash! Även dessa jobb är svåra att få för man måste konkurrera med 2000 andra, man får inte vara överkvalificerad, även inom dessa måste man ha kontakter, där jag bor får man inte vårdjobb utan undersköterskeutbildning, finns ingen som passar för alla typer av jobb m.m.
– flytta – för vilka pengar då och ändå riskera att fortsätta vara arbetslös?
Den andra sidan av myntet är att de som har skitjobb (inringda på timmar och måste passa telefonen t.ex.) ska inte heller klaga för att de ska vara glada att de ens har jobb.
Förstår inte denna rena fobi för att få tycka synd om sig själv och sin situation när man är del av en strukturellt utsatt grupp, som folk i allmänhet verkar ha. Får man inte lov att belysa ett problem kan det ju inte ske någon förändring av strukturer heller.

Jag stör mig på när tidningarna har ”spartips” såsom: brygg kaffe hemma och ta med dig istället för att köpa en latte på fiket, ta med dig matlåda på jobbet istället för att gå ut och äta, storhandla en gång i veckan på stor affär, osv.
Det är väl inga spartips för de som redan har dålig med pengar? Hur många av de som lever på gränsen går och köper en latte varje dag? Eller går ut och äter på lunchen?

Det är väl fantastiska spartips?! Man sparar MASSOR på att storhandla en gång per vecka stället för att småhandla flera gånger per vecka.
jag skulle kunna ge dig mängder med exempel på människor som ”lever på gränsen” och går ut och köper en latte. Det finns naturligtvis de som aldrig gör det heller.
Att förakta spartips är dock fel anser jag. Alla de spartips du nämner är de som ligger till grund i min ekonomi.

Jag är inte fattig och har nog heller aldrig varit det tack vare ett fantastiskt starkt nätverk även under de perioder jag stått utan inkomst. Men! Jag hade noll ekonomiskt sinne med mig hemifrån, vilket gjorde att trots att jag fick pengar tog de snabbt slut.
Att vara ekonomisk har jag fått lära mig som vuxen, vilket i mitt priviligierade medelklassfall innefattar att odla vissa grönsaker själv och att koka egna bönor. Jag kan inte bli mer ekonomisk genom att sluta köpa latte för det händer aldrig, de ”vanliga” spartipsen modell ”ta med matlåda” är redan uppfyllda och har gång på gång nått väggen där jag inte kan spara in på så mycket mer utan det enda sättet att förbättra ekonomin är att dra in mer pengar. Vilket jag alltid varit dålig på.
Jag vill inte klaga, eftersom jag inser att jag sitter i situationen där jag oftast kan förändra omständigheterna och därmed är jag inte fattig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *