Kategorier
diskussion & debatt

Ärlighet: mena det man säger eller säga det man menar?

Elaine Eksvärd skriver om ärlighet, gargong och rädslan för feedback.

Kanske därför jag oftast funkar bättre med grabbar? Jag kan tycka att den grabbiga råa kulturen är mer ärlig och man behöver inte trippa på tå. Jag är inte bra på det där tåtrippandet.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Å ena sidan, å andra sidan liksom.

Jag håller verkligen inte med om att kvinnor skulle vara mer lättkränkta. Jag menar män tar ju ihjäl varandra när de blir kränkta. De startar krig och knivhugger och misshandlar oss och varandra till döds när de blir kränkta och kränkta kan de ju bli för minsta lilla. Nej, jag skulle nog vilja påstå att män är mer lättkränkta men att de gömmer sig bakom en hård och ”rak” fasad där de upprätthåller föreställningen om att de är ärligare och rakare än oss. Kvinnor odlar dessutom starkare relationer med varandra. Vi investerar mer tid och mer känslor i våra relationer och ju mer man investerar desto starkare känslor och då krävs det kanske mer tåtrippande, men jag vet ej om det är negativt.

Men jag håller med Elaine om att det generellt råder en lättkränkthet utan dess like i samhället idag. Samtidigt som folk blir mer och mer hänsynslösa mot varandra, kräver sin rätt att få kränka och näthatet har ju fullkomligen exploderat.

Å ena sidan, å andra sidan.

Elaine skriver att hon förlorat vänner för att hon varit för ärlig och jag känner igen det. Jag har också förlorat vänner, eller iallafall fuckat upp relationer för att jag gett feedback som jag då tyckt varit relevant och befogad. I efterhand så kan jag känna att jag snarare varit lite för gränslös när jag tagit mig friheter att värdera andra människors liv och problem som om min uppfattning och åsikt var nån slags rådande sanning. Fy fan vilka skamsköljningar jag kan få ibland när jag tänker tillbaka. (Om ni känner igen er: FÖRLÅT!)

Jag har dessutom själv brutit med människor för att de tagit sig friheten att recensera mitt liv, mina problem och min person på ett sätt jag upplevt som kränkande. Lagt sig i eller sagt åt mig vad jag borde göra och inte göra. Jag känner dessutom skam för allt så kritik är känsligt för mig, det blir ofta så personligt. Speciellt när de gäller sånt som är svårare att förändra. Jag känner mig ofta hatad när människor jag tycker om säger nåt negativt om mig. Då drar jag mig lätt undan i mig själv, stänger av och stänger ner.

Jag tycker det är svårt att veta exakt var gränsen går och är idag hellre tyst än säger nåt som kränker människor jag bryr mig om. Jag uppskattar såklart ärlighet och pallar inte med lekar och spel och låtsas men tänker också att ärlighet ofta är överskattad och att ärlighet egentligen innebär att man menar det man säger, inte att man säger allt man menar. Ibland är tiga guld.

Mycket tankar som jag behöver reda ut och reflektera kring. Hur tänker ni? Håller ni med Elaine?

bitchen elaine

Jag ser inga bitchar på denna bild. Däremot en retoriker som vet hur man talar med människor på ett konstruktivt sätt.

 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ärlighet: mena det man säger eller säga det man menar?”

Jag hade trott och hoppats att du även skulle diskutera om att kvinnor är lättkränkta och inte tål feedback och att män är raka och tåliga… Det är som vanligt eftersträvansvärt att vara manlig och ”en av grabbarna”, trist och mossigt tycker jag!

Jag håller med Elaine och har redan kommenterat där men gjort det med det tillägget att män minsann är lika dåliga på att ta feedback som kvinnor det bara manifesterar sig på ett annat sätt. Kvinnors kränkthet om än jobbigt är ärligare då man vet hur det känner än mäns reaktion på att gå i försvar för att sedan attackera med en vass replik,lite skojig jargong så där, som går ut på att sätta dit hen som gav feedback och på så vis oskadliggöra feebacken som han fått då den som gav den förlorar på poäng.
I jobbsituationer är det än värre för han kan hålla med dig ansikte mot ansikte, men sedan planera att manövrera ut dig pga 1 ser dig som ett hot då du är mer kompetent eller 2 har förlorat fejs om någon råkade höra din feedback.
I vilket fall så kan du börja leta nytt jobb. 😉

Nu när jag ser hur kommentarsfältet har utvecklas så vill jag lägga till att jag inte anser att män som grupp är sämre på att ta feedback än kvinnor utan endast att deras sätt att möta det på är ett annat.
Människan som grupp i Sverige är dåliga på att ta feeback, kvinnor och män. Sedan så kan det ju också bero på att många i Sverige inte vet hur eller varför man ska ge feedback och då blir folk inte tränade på att känna igen bra feedback när den väl kommer, för att det sker så sällan. Det finns ju dem som tycker att det är deras jobb i livet att uppfostra andra, och det kan vi alla vara utan. Det är inte feedback utan bara att vara plump och tacklös, ja t o m ofta elaka.
Viktigt att förstå skillnad på vad som är feedback och när folk identifierat ett beteende och sedan felaktigt satt etiketten feedback. Jag trycker nog folk lite till mans behöver lära sig skilja på äpplen och päron.

Jag tycker att kvinnor generellt sett är ärligare mot varandra, tvärtemot vad alla andra säger. Fast det är inte ”ärligt” att ta upp sina problem på det sätt kvinnor gör, det är ”gnälligt”, ”bitchigt” och att vara en dramaqueen.
Medan mäns småbråk eskalerar till slagsmål och sen är allt bra, eller hur? Det är ju MYCKET bättre? Nej, det tycker inte jag. Ofta är inte allt bra efter såna där slagsmål. Det slutar oftast med bitterhet och hämndlystnad. Men killar blir ju inte bittra, eller hur? Det är det ju bara kärringar som är, HÖHÖ!

Jag håller med. För mig verkar det handla mer om på vilket sätt man är ärlig mot varandra. Och där har jag märkt att kvinnor ofta försöker förklara hur de tänker över sin feedback, varför de säger som de säger, och liksom tar i beaktande att det kan uppfattas si och så. Sen varierar det väl från kvinna till kvinna, såklart. Men det jag sett och erfarit är ofta konstruktiv feedback och en slags omsorgsfull feedback.

Detta att män skulle vara rakare och ärligare och yadayada är den största myten nånsin. De låtsas att det är så, men sen kommer de krypande till tjejkompis för att älta allt.

Sen tycker jag att det finns bra jargong och dålig jargong.
Jag har en bekant som anser sig vara sååå rolig och ”brutalt ärlig” med sina skämt. Dessa skämt går ut på att kalla överviktiga människor för olika elakheter, skämta om fattiga, göra narr av utvecklingsstörda, skämta om HIV och cancer, prata om döda bebisar och komma med snuskiga kommentarer om fittor och knulla typ när man sitter vid ett matbord med en barnfamilj vid bordet bredvid.
Han säger ALLT han tycker. Att jag har äcklig hud, att jag har ful kropp, att tanten som just gick förbi luktade illa, att han hatar hundar och vill sparka ihjäl dem. Detta ska sägas HÖGT och det är ju sååååå häääärligt att han vågar vara ärlig och säga vad han tycker! (Enligt han själv alltså)
Detta är alltså kul och modigt enligt honom. Enligt mig är det smaklöst, otrevligt, taktlöst och bara dumt. Vill man dra såna skämt så kan man göra det med folk man vet har samma humor. Känn av situationen!
Jag kan kalla min bästa vän för ”din dumma jävel” när hon är lite trög. Jag vet att hon har samma humor som mig och hon kallar mig också för olika grejer när hon blir irriterad på mig, men det är ingen som tar illa upp. Vi känner varandra och vet var gränserna går. Jag skulle inte kalla någon jag inte känner bra för ”dumma jävel”.

Håller med!
Jag tycker inte om skämt som går ut på att skratta åt någon. Det ska alltid vara att man skrattar med någon. (Gillar inte heller videoklipp som går ut på att någon tex ramlar av cykeln och slår sig etc. Att skratta för att någon gör sig illa.)

Jag håller inte heller med om att män skulle vara bättre eller ens bra på att ta konstruktiv kritik. Väldigt många män reagerar primitivt, blir aggressiva och måste ”ge igen”, hämnas tiofalt. Tex genom att svara med ”Din dumma, jävla, feta, inkompetenta hora/kossa” och liknande manligt ordbajs, istället för att ägna sig åt en stunds självrannsakan/självkritik.
Många män är också väldigt lättkränkta, som tex när de inte ”får” sex och tjurar hela morgonen vid frukostbordet. Världen kryllar för övrigt av lättkränkta män som till och med dödar varandra och oskyldiga människor, för att återvinna vad de anser är ”respekten”, då de anser sig ha blivit ”kränkta” eller kritiserade.

Det är väl det att kvinnor lättare kan ”läsa in” ord och värderingar i det man säger och blir sura över missförstånd eller går och snackar skit bakom ryggen typ ”Alltså vet ni vad Lisa sa innan?!” istället för att mer rakryggad fråga ”Hur menade du nu?” Jag har aldrig varit med om en man som blir sur över hur jag formulerar min mening eller blir kränkt över hur jag ställer en fråga, män är inte lika angelägna om att ta saker personligt och som ett personangrepp. Säger dock inte att män är perfekta men just i denna debatten KAN jag hålla med Elaine. Man behöver inte trippa på på med män, de verkar ha lättare att släppa gamla grejer med och går inte runt och surar för saker som har hänt för längesen. Jag vet att jag själv kan göra detta….

Jag har faktiskt motsatt erfarenhet. Många av de män jag träffat har varit så dåliga på att läsa av andra att de tolkar in en massa absurda saker, och sedan går och surar för det i åratal. Jag har nästan aldrig blivit så missförstådd och feltolkad av kvinnor som jag ofta blir av män.
Kanske det rentav beror på föreställningen om att kvinnor inte skulle vara raka och ärliga (vilket jag är så mycket som är rimligt) och därför tror att det jag säger måste betyda något annat?

Jag är en person som alltid är ärlig. Men det finns en skillnad på ärlighet och elakhet. Många tror att de är ärliga när de säger typ ”Fan, vilken ful tröja”. Det är inte ärlighet.
Att vara ärlig handlar om att inte ljuga eller linda in saker för sin egen eller andras bekvämlighet. Om någon frågar mig nåt, så svarar jag ärligt. Men även om man är ärlig kan man ändå hålla ”god ton”.
Jag brukade tycka förr att kvinnor var backstabbers och så jävla gnälliga, men ju äldre jag blir desto mer förstår jag att det inte hänger på könet utan på samhället, med uppfostran, förväntningar osv.
Jag upptäckte samtidigt att män inte stämde in i min bild av hur män ”ska” vara. Så jag måste ärligt talat säga att fler män tar åt sig än kvinnor. Det kanske är hård jargong, men bara till en viss punkt. De tar väldigt illa upp av skämt, attityder osv. Nu pratar jag förstås inte om alla män, eftersom jag inte känner alla män.
Men att det skulle vara just kvinnor som är lättstötta tycker jag inte.
Handlar nog mer om uppfostran. Kvinnor uppfostras till att se andra kvinnor som konkurrenter och då ”ska” man prata illa och sånt. Nu gör ju inte alla kvinnor det, så klart.

Jag håller med dig. Jag har arbetat på nästan helt kvinnliga arbetsplatser och jag har varit i helt manliga miljöer (gjorde lumpen i 15 månader). Bland kvinnorna kunde de gå hett till, men vi visste vad alla tyckte om alla och var beredd att anpassa oss när det var berättigat. Bland männen var ytan så glättig och ”jag är intresserad av vad du säger och lyssnar” (mot andra män då, inte mot mig, jag var parian som kunde studera spelet utifrån), men under den bedrev de dolda hatkampanjer mot varandra. Mer lättkränkta typer har jag sällan mött!

Jag uppskattar ofta din uppfriskande no bullshit kind of ärlighet. Du är grym på att tydliggöra sånt som passerar för många. Men det känns lite fel att diskutera elaines person, speciellt här. Kritik mot henne levereras bäst i hennes den blogg där hon kan bemöta samt styra över hur det hanteras. Jag vet själv hur obehagligt det är när andra diskuterar mig på platser där jag ej kan styra vad som sägs och inte.
Jag känner heller inte igen beskrivningen av henne även om jag förstår att du drar det till sin spets.

Människor som påstår att män skulle vara mer raka och ärliga i sin kommunikation har antingen aldrig varit i en relation med en man, eller så ljuger de för sig själva om hur kommunikationen i den relationen fungerat.

Jag tror inte på att ärlighet varar längst för vi har alla olika utgångspunkter och jag tror då snarare på att man kan vara lite finkänslig i vardagen, en vit lögn har ingen dött av. Personligen mår jag bättre av bra stämning och min sanning behöver inte vara någon annans just när det kommer till hur man väljer leva sitt liv och sådana saker. Jag har en bekant som aldrig kan hålla tyst om sina åsikter och känslor, inte heller behålla saker sagda i förtroende och det är påfrestande.

I ett annat kommentarsfält på internet hittade jag en sak som kan vara det bästa jag läst om ”ärlighet” och att säga vad man tycker. Personen som skrev det (minns tyvärr inte vem, så kan inte ge cred where cred is due) sa att man bara ska säga saker högt om minst två av dessa tre kriterier är uppfyllda:
1. Nödvändigt
2. Snällt
3. Sannt
Oftast är det huruvida något är nödvändigt eller inte man bör fundera på innan man öppnar munnen.

Jag skulle vilja veta vad Elaine säger till kvinnor när hon ger ”feedback” eller är ärlig för ska man ge kritik till någon så gäller det att göra det på ett snyggt sätt, annars tar ju vem som helst illa upp. Och vad är ärlighet? Är det ärligt att säga till alla precis vad man tycker och tänker hur som helst utan hänsyn till personen ifråga? Nej, det tycker inte jag, det är elakhet. Vill man ge kritik så ska det vara relevant och med respekt annars kan man hålla käften.

Jag tycker det är frustrerande att de flesta män håller inne med allt istället för att säga som de tycker eller känner. Det är väl inte ärligt?
Sen jobbade jag som fastighetsskötare i flera år och det var jag som ung tjej och resten var män över 50 och jag har aldrig, aldrig varit med om så mycket skitsnack bakom ryggen på folk som jag var där.
Men det är bara mina personliga erfarenheter…
De män jag är närmast (mina bröder) är som ”vanligt folk” hehe.. alltså de har känslor, blir ledsna, är ärliga med vad de känner osv..
Jag har aldrig direkt haft nära killkompisar, de killkompisar jag haft de hade jag som liten i lågstadiet eftersom vi hade samma intressen (spela Nintendo 8bit). Fast i den åldern var en ju inte direkt djup i allmänhet. Men jag tyckte killarna var roligare eftersom jag inte tyckte det var lika kul att låtsasmocka låtsasstall i skogen och plocka låtsashö till låtsashästarna.

Jag har också erfarenhet av att på de mansdominerade arbetsplatser jag varit på har männen snackat mer skit om sina kollegor än kvinnor. Männen kunde klanka ner på om någon klädde sig för fint, om de var inkompetenta eller bara allmänt störande. Ett evigt skitsnack. Det har jag inte upplevt alls på samma sätt inom kvinnodominerade arbeten.

Förresten blir jag så förbannat trött på detta ständiga uppvärderandet av ”manliga egenskaper” och nedvärderandet av ”kvinnliga egenskaper” det är så fruktansvärt irriterande att höra jämt och ständigt. Ush!

TÅTRIPPERI. Jag behöver alltid tippa på tå kring snubbar, så jag inte råkar trampa på deras inflated egos.
Min personliga empiri är att snubbar är mer lättkränkta, men detta syns på ett annat sätt. Och de är definitivt sämst på att ta konstruktiv kritik. De har liksom ingen självinsikt, eller typ tror inte på en (”men lilla lilla lilla”). Tar hellre en brud som flippar i en timme (””) än en dude som lika väl kunde varit en vägg.

En annan aspekt av det här med hur himla bra män påstås vara på ärlighet och att ta raka besked: Hur många av oss kvinnor har inte ljugit av ren rädsla för mäns hotfulla, aggressiva reaktioner när vi avvisar dem? Hur många av oss har inte lämnat ut ett falskt telenummer, sagt att vi redan har pojkvän fastän vi varit singel, fortsatt prata artigt trots att vi varit både obekväma, rädda och bara velat gå därifrån, helt enkelt för att inte provocera fram något värre?
Det här brukar män vända på för att slippa ta ansvar för sitt eget beteende genom att påstå, just det: att kvinnor är falska och oärliga. ANLEDNINGEN till att vi ljuger och inte säger rätt ut att jag är inte intresserad, du attraherar inte mig, nej tack, jag vill inte, är för att tillräckligtmångamän reagerar synnerligen obehagligt när vi är ärliga.
Jag har så många exempel på hur män reagerat otäckt från den tiden jag var smal, snygg och ung att jag skulle kunna skriva en megalång kommentar. Jag har blivit jagad med bil, upptryckt mot väggen och fått DIN JÄVLA FITTA rutit i mitt ansikte, fått en rak höger så jag dråsade i backen, blivit utskälld för att vara en jävla cock-teaser samtidigt som mannen höll fast min arm för att hindra mig från att gå, blivit kallad luder och hora och ombedd att suga mäns kukar – och allt detta för att jag sa nej, jag vill inte, jag är inte intresserad.
Så tacka fan för att vi slingrar oss och ljuger för män. Män är nämligen överlag så dåliga på att repektera vår ärlighet att vi av ren självbevarelsedrift tvingas skaffa oss andra strategier än raka besked. Män blir nämligen så sårade och kränkta när kvinnor är ärliga att de tvingar oss till försiktighetsåtgärder.
De enda som tillåts vara raka är män och det är när deras ”rakhet” består i att tala om för kvinnor vad de tycker om deras kroppar, hur det påverkar pillesnoppen och vad de vill göra eller inte göra med oss. Och gud nåde den kvinna som besvarar dessa inviter med det raka äckel och den ärliga avsmak hon känner. Önskar att den här myten om mäns ärlighet och kvinnors falskhet kunde sluta spridas omedelbart.

Känns som att det där med att kvinnor är mer lättkränkta är en gammal skröna som bara hänger med.
Jag håller med om den råa jargonen dock, att den är vanligare hos män. Men tycker inte det blir det minsta mindre okomplicerat och rakt, det där med att män inte pratar bakom ryggen på varandra är också bara en skröna enligt mina erfarenheter.
Mitt favoritsällskap är för övrigt tanter över 50, träffar nästan aldrig någon som inte har en massa klokheter att komma med.

LD, OT, men din blogg fungerar inte så bra, jag måste ständigt uppdatera den manuellt för att se nya inlägg och kommentarer. Alltså om jag går in på sidan så kommer det jag såg förra gången upp tills jag uppdaterar. Använder ingen tjänst, har Firefox. Detta har varit så rätt länge nu (bara på din sida), men känns som att det blivit värre på sistone, fungerar aldrig av sig själv.

Det hemskaste jag vet är när folk förklär sin burdushet och oartighet med att de är ”ärliga” och att man får ”ta dem för vad de är”. Vill man sin nästas bästa så tänker man efter en extra gång innan man klämmer ur sig alla dessa slags sanningar som oftast ändå bara är ens egna projektioner.

Om nu alla snubbar är så raka och ärliga och har så bra och enkla relationer pga. detta, hur kan det då komma sig att så få män har några ”riktiga” manliga vänner? Någon som de kan ringa mitt i natten och gråta om det behövs? Snubbars fantastiska och enkla relationer bygger ofta på att man umgås och pratar på ett enkelt och ofarligt plan om gemensamma intressen. Och om manlig kommunikation nu är så jävla bra och enkel, hur kommer det då sig att de ofta hamnar i slagsmål?

Många män blir kränkta enbart av att en kvinna är självständig och självsäker. För att inte tala om när hon SYNS och HÖRS. Män ÄR mer lättkränkta. Elaine må vara en bra retoriker, men hon verkar leva i den värld där kvinnor skattar män högre. Tyvärr.

Åh vad jag har svårt att förstå denna allmänt vedertagna ”sanning” om att män kommunicerar mer rakt och ärligt. Som en person med Aspergers syndrom kan jag ju först och främst konstatera att för mig är rak och ärlig kommunikation helt avgörande för att jag ska kunna komma nära en människa överhuvudtaget. Det har jag, möjligen med ngt enstaka undantag, enbart upplevt med kvinnor. Jag är helt övertygad om att kvinnor och män talar ”samma språk”, med den skillnaden att män helt enkelt – mest troligt pga sociala betingelser, brist på inlärning och träning – är så otroligt mkt sämre än kvinnor på att använda sig av språket. Män är överlag verkligen extremt onyanserade i sin kommunikation, och eftersom de är så otroligt lättkränkta går det heller inte att fråga rakt ut vad de menar och sen föra en diskussion utifrån det, som jag oftast kan göra med kvinnor.
Män kommunicerar inte mer rakt än kvinnor, de kommunicerar mer simpelt, onyanserat – men eftersom män har det officiella tolkningsföreträdet i samhället och i de flesta fall saknar förmåga att förstå kvinnors mer avancerade kommunikation, måste denna naturligtvis nedvärderas istället. Man skulle kanske kunna tro att den simpla kommunikationen hos män skulle underlätta för mig som aspie, men det är verkligen tvärtom. Min upplevelse är att kvinnor är så otroligt mkt bättre på att möta upp mina egna svårigheter när det kommer till kommunikation och hjälpa mig förbi dessa om jag förklarar att jag tycker ngt är svårt, medan män står helt handfallna i sådana lägen.

Intressant diskussion! Som vanligt när det kommer till diskussioner manligt kontra kvinnligt så känner jag mig dock väldigt förvirrad eftersom jag inte känner att jag passar in någonstans. Jag har haft både tjej- och killkompisar under hela mitt liv men fungerar bäst tillsammans med män tror jag. Jag klarar inte av att umgås med fler än två andra kvinnor samtidigt av någon anledning. Bara tanken av att gå på ”tjejfest” ger mig ångest… Så många sociala koder som jag inte förstår i grupper av enbart kvinnor. I liten grupp, med några få tjejer som jag känner mig bekväm med, vågar jag säga när jag inte fattar.
När jag ser på mitt eget sätt att kommunicera så har jag nog blandat fritt mellan vad som är klassiskt manligt/kvinnligt. Älskar rå och rak jargong men även djupa förtroliga samtal och att kunna visa känslor inför vänner. Det händer väl att mina manliga vänner inte vet hur de ska hantera när jag pratar känslor, men jag försöker våga göra det trots att de blir obekväma 😉 Samtidigt som en del kvinnor inte uppskattar min grova humor, men där gäller det att ha lite feeling för vad som är okej att säga i just det sällskapet.

Gäsp. Vilken trött diskussion. Om nu Elaine tror att tjejkompisar sagt upp bekantskapen pga feedback skulle jag verkligen vilja veta vad Elaine sagt till dessa tjejer. En del människor lever efter någon slags devis att alltid vara brutalt ärlig oavsett hur elakt det är. Det är inte att ge feedback, det är att rättfärdiga sin egen elakhet. Inte konstigt att folk i sådana fall väljer att inte umgås med en. Den råa jargongen män kan ha är inte alltid ärlighet. Att kalla sin kompis av modell större för tjockis är inte att vara ärlig, det är för att trycka till.

Jag är också rätt nyfiken på vad Elaine egentligen menar med ”ärlighet”. Och om hon är ”ärlig” på samma sätt och om samma saker gentemot sina manliga vänner. Det kan ju faktiskt vara att hon inte kritiserar sina manliga vänner på samma sätt som sina kvinnliga – det är ju trots allt rätt ovanligt att vi förhåller oss till män och kvinnor på samma sätt, ingen av oss är fri från patriarkal hjärntvätt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *