Kategorier
diskussion & debatt

Jag har haft relationer med män som omedvetet bestraffat mig när jag inte velat ligga

”Jag har haft så vansinnigt mycket sex med mina barns far för husfridens skull. Det är inte det att jag tror att det är ok eller att han har den minsta rätt att kräva något som helst av mig. Men problemet är att det lilla äcklet låter sin frustration över att inte få sina behov tillfredsställda gå ut över barnen. Alltså, han är inte elak mot dem eller så men han tycker synd om sig själv, går och suckar, gnäller mer och är allmänt ganska otrevlig vilket sänker stämningen för alla.”

Jag har haft relationer med män som liksom, utan att de kanske menar det, bestraffat mig för att jag inte vill ha sex. Kanske genom att bli tyst och surig om jag sagt nej eller det gått ”för lång tid” utan sex. Eller så har han blivit subtilt lågmäld eller sådär deppig med hundögon som går runt och suckar uppgivet men när man frågar vad det är så ….”ingenting” (med smååååå bokstäver, lite så där ynkligt och synd om) och man har liksom känt sig så illa till mods för att man vet att det handlar om att han inte fått sex och att det kommer pågå tills vi legat.

Alla gånger jag har fått känna mig som att jag berövar min partner något för att jag inte vill ligga så ofta. Kan inte ens räkna. Alla gånger jag tänkt ”skönt, nu var det avklarat för nån vecka framåt”. Sen börjar det om igen, det har gått ”lite för lång tid” och man börjar märka suckarna, blickarna, självömkan.

Jag har också haft relationer med män som tjatar, startar diskussioner och till och med gråtit för att de känt sig oälskade när jag sagt nej, detta trots att jag visar omtanke och ömhet och då kärlek på så många andra sätt. Jag har ofta känt att jag inte får säga nej om nejet inte är tillräckligt motiverat och jag har aldrig fått säga nej utan att just motivera och förklara varför jag inte vill. Liksom redogöra för honom (och ofta då försäkra honom att ”sen ska vi ligga” och då i en tillmötesgående ton och attityd så att han inte känner sig avvisad.)

Och under åren så har jag aldrig riktigt fattat hur jävla problematiskt det egentligen är. (förräns nu) Jag har bara skuldbelagt mig själv och min bristande sexlust, anklagat mig själv och känt massa självhat och ångest för att jag inte kan möta honom. Och under den tiden så har männens beteende gjort så pass mycket skada att jag aldrig kommer läkas igen.

Vi kvinnor känner så ofta att vi är skyldiga att tillfredställa mannen, för att förtjäna honom, liksom. Bara grejen att vi kvinnor tenderar att fejka orgasm. FÖR KILLENS SKULL. Vi tycker helt enkelt att det är ok att offra hela vår sexuella upplevelse för att inte riskera att killen ska känna sig misslyckad.

Kitty Jutbring

Så jag har legat för husfriden. För att han inte skulle bli ledsen eller tyst.  I olika vardagssituationer där sexet kan ha avgjort hur resten av kvällen sett ut….. eller resten av veckan om jag inte ställde upp på sex dagen efter eller dagen efter det och då har jag tänkt att ”om jag har sex med honom ikväll så kommer vi fortsätta ha en trevlig kväll och resten av veckan kommer vara trevlig och kravlös och rolig och han kommer vara glad och om han är glad så kommer mitt humör inte påverkas negativt” (som det gör när han är sur) . Så jag har legat och legat och legat. Fast jag inte ville. Idag kan jag knappt prata om det för jag mår så jävla dåligt och jag blir så jävla arg, men sex för mig innebär ofta ångest nu.

Bara sådär. Inget våld, inga hot. Bara det där överhängande kravet på att jag måste ställa upp annars så blir det jävligt dålig stämning.

relationskontraktet

Bild: Fanny Åström såklart!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

39 svar på ”Jag har haft relationer med män som omedvetet bestraffat mig när jag inte velat ligga”

Grunden för en relation måste väl ändå vara att två människor passar ihop? Har man så olika uppfattning om vad som är lagom mycket sex så passar man kanske inte så speciellt bra för varandra. Personligen skulle jag helt enkelt dumpa killen och gå vidare. Självklart är det nödvändigt att kunna kompromissa i en relation men jag skulle aldrig kompromissa om min egen person.
Charlotta

Men det är väl inte det det handlar om?! Det handlar väl om att en aldrig ens hinner upptäcka sej själv innan sex börjar förknippas med våld och ångest så att en sen ligger där å gråter över sin egen oförmåga att ens se sej själv? Att aldrig få uppleva sitt eget sexliv? Att något som borde va bra blir ångest i nästa förhållande…och nästa, och nästa… Eller?

Känner tyvärr igen mig. I början mitt förhållande blev jag väldigt ledsen och tyst när min sambo inte ville ha sex. Påverkade ju såklart honom. Men bakgrunden är att mitt ex jämt nekade till sex när han hade varit otrogen. Skaplig negativ betingning där. Men vårt förhållande är så stabilt att min betingning suddatsbort nästan helt. Nu i efterhand kan jag se att jag säkert tvingade fram sex ibland, även om jag inte var medveten om det.

Hur ser du som feminist på om din partner konsumerar porr? Själv är jag så väldigt kluven i detta och har kört fast. Vill ju inte bestämma över hans sexualitet, lika lite som jag vill att han ska bestämma över min. Men som feminist är detta svårt att vara okej med. Har svårt för att kvinnor ska sälja iväg sin sexualitet för att män lättare ska kunna tillfredställa sin… Vet att många kvinnor också konsumerar porr men den större delen vänder sig till män och den större delen av porr är kvinnoförnedrande och jag har väldigt svårt att vara okej med att min partner, hur mycket jag än älskar honom är med på det tåget. Alla de där kvinnorna är ju människor med riktiga liv och riktiga känslor… Det känns så fel. De två viktigaste sakerna i mitt liv är feminismen och min partner men just här går inte dessa två ihop och det suger.

Jag tycker ni ska prata om det. Varför kollar din partner på porr? Får han ut något i porren som han inte kan få ut av dig (eller er tillsammans)? Samtidigt är porr bara en fantasi. Efter att kameran stängs av kanske kvinnan går och tar en dusch och en kopp kaffe. (Självklart händer övergrepp i porr, men vi kan ju utgå från att det är vuxna kvinnor som vill tjäna pengar). Man kan vara feminist och titta på porr.
Kan du leva med att han tittar på porr om han i övrigt är intresserad av jämställdhet? Kan han avstå från porr om du säger hur du känner om det?

Vill jävlat bara gråta när jag läser det här. Fyfan vad jag känner igen mig. Vet inte om jag någonsin kommer orka gå in i en relation igen, är så sjukt rädd för att göra såhär(igen). Bara för att det är den enklaste utvägen för stunden, att slippa konflikter, bråk och dålig stämning som garanterat kommer om jag inte låtsas att jag vill ligga. Sen kommer ångesten och självhatet. Orkar fan inte gå igenom det där en gång till. Känns som att jag fått mitt sexliv sabbat för all framtid.

Valdigt bra skrivet och oerhort bra att du tar upp det har (och vagar)!
Som jag tidigare namnde tror jag att en bidragande orsak till att ett par av mina tidigare forhallanden tagit slut varit att jag helt enkelt inte haft lika stor sexlust som min partner, vilket jag tror ar valdigt, valdigt vanligt bland kvinnor. (Jag tror faktiskt t.o.m. att detta har biologiska orsaker, och att det ar en genomgaende skillnad mellan kvinnor och man, om man ser generellt — sjalvklart finns individuella avvikelser!) Jag har ej heller ”legat for husfridens skull”, sa det har helt enkelt blivit valdgit lite sex i perioder, vilket jag tror har bidragit till att forhallandet tagit slut.
Som sagt, om detta ar en ”biologiskt programmerad” skillnad mellan konen ar fragan hur man kan losa det i ett monogamt, heterosexuellt parforhallande. Sjalv ar jag som jag tidigare namnde nu tillsammans med en man som har valdigt ovanligt lagt sexbehov, vilket gor att vara behov ar lika och darmed fungerar valdigt bra an sa lange.
Jag tror forresten ej heller att fritt forhallande ar nagon losning. Det har provats otaliga ganger genom tiderna, och i de flesta fall resulterar det i att mannen gladeligen ar otrogen om och om igen, medan kvinnan sitter hemma och kanner sig sarad (eller praktiserar ”straffsex” med andra man i svartsjukesyfte). Sjalvklart finns det undantag aven har, men det verkar vara nagot valdigt ursprungligt for manga kvinnor att sammankoppla sex med narhet, ommhet och karlekskanslor. (Det finns t.o.m. forskning pa detta: Mans och kvinnors hjarnor reagerar olika pa sex, och kvinnor kanner mer ommhets/karleks-kanslor till personen de alskat med direkt efter sexet, an man gor.)

Känner igen mig så mycket! Min man kan också bli sur och frustrerad när jag inte vill. Jag påpekar att jag behöver lite mer än ett hej och sen sitta ensam hela dagen och kvällen medan han sysslar med sina intressen, för att vilja ligga.
Han blir inte sur på mig utan mer frustrerad. Jag säger åt honom att han har händer och om det är så jobbigt får han väl lösa det själv.
Men då får man höra typ ”Men det är ju inte samma saaaak!”. Nä, men det är inte mitt ansvar att ta hand om dina sexuella behov.
Det är klart att man är två i ett förhållande, men det betyder inte att den ena ska tvingas till nåt hen inte vill. Det är ju varken hälsosamt eller lagligt (iaf vad gäller sex).
Jag tror inte att män gör det här med mening, inte alla i alla fall. Det har ju så mycket att göra med samhället. Män förväntas vilja ligga, mycket. Och det är liksom kvinnans jobb att tillfredsställa män, oavsett om det är i sängen eller via sitt yttre. Det är därför vi måste prata, diskutera och förändra!

Snälla ha tålamod mig med då det blir kantigt i text, men jag tänker som så att även om vi alla är vuxna människor och då är mogna nog att bete oss på ett annat sätt än vi har vuxit upp på för att vi försåt bättre och då också har ett ansvar att göra just det så…. det här med att oftare män än kvinnor förväntas att bli omhändertagna på i hemmet, beror inte det väldigt mycket på vår kulltur och då i förläningen på hur de uppfostras hemma? Om hur just mamman många gånger vill vara den viktigaste kvinnan i sin sons liv, så hon daltar med honom, pysslar om långt förbi åldrar då det är lämpligt, ja t o m fram till dagen då de skiljs åt? Jag lägger alltså ett stenhårt ansvar på förrädarna, bägge, att se till att deras barn inte blir på detta vis (precis som att det finns en och annan bortskämd prinsessa också).
Om vra barn redan från början lärt sig att andra människor inte finns till där för deras skull utan att de själva ska ta hand om sig själva, ja då hade nog mycket av ojämlikheten inom hemmen försvunnit, tänker jag. Då blir man mer tacksam om den andra gör något för en och man tänker mer som ett team som blir bättre tillsammans än att den andra finns där för att behaga/ göra grejer för mig.
Så min uppmaning blir till främst mammor, tyvärr, sluta dalat med era barn, syskon eller what not! Det är inte kärlek, det är en björntjänst, anser jag.

När jag precis hade börjat plugga på högskolan dejtade jag en fruktansvärt charmig kille ett par månader. Grejen var att vi bara dejtade och aldrig var ihop, vilket vi båda var medvetna om och pratade om, även om vi hade kommit överens om att vi dejtade exklusivt (efter att han hade dragit hem nån himla brud från en fest för typ tredje gången efter att jag lämnat eller inte var där). Han fick mig att må SÅ DÅLIGT! Första gången vi hade sex hade vi varit på en födelsedagsfest tillsammans och jag följde med honom ”på efterfest” (jag mitt naiva lilla våp trodde vi skulle kolla på tvo ch käka pasta för det hade vi ju gjort alla andra gånger vi efterfestat ihop tillsammans med vänner). Men nej. Det skulle liggas. Och när jag sa att jag inte ville fick jag veta att jag minsann var så jävla elak som hade frestat honom hela kvällen (vi hade pussats lite), och om jag inte tänkte ställa upp så var jag en jävla hora (!??!!) och kunde dra. Så jag låg med honom. Såklart. Tyckte lite synd om honom och fick dåligt samvete. Efter ett tag så insåg jag att om inte jag låg med honom så skulle han fixa en annan tjej att göra det med så fort jag inte var där. Så jag ställde upp. Och jag som både innan och efter alltid gillat sex mådde plötsligt dåligt över det där. Efter några månader insåg jag ju såklart att jag förtjänade väldigt mycket bättre och sa hejdå! Men ändå… kan fortfarande må dåligt över hur han behandlade mig och att jag köpte det så länge. Och även om jag gått vidare och träffade världens mysigaste person som jag varit ihop med i fem år så kan det fortfarande skava lite om han är ute utan mig för jag har lärt mig av en pojkspoling att killar kan se till att fixa det de vill ha med eller utan mig och det sitter i.

Vill bara säga att du inte ska vara så hård mot dig själv för att du ”köpte” hans behandling, det finns så oerhört många starka, kloka och fina människor som tagit en massa skit, inte för att de är våp utan för att de är godhjärtade och inte lärt sig att de förtjänar bättre. Vem är det som ska skämmas liksom, den som ville någon annan väl eller den som utnyttjade detta? Ha det gott!

I mitt förra förhållande ville jag inte ligga med min dåvarande kille pga diverse problem i relationen. Han var frustrerad och grinig över detta så klart. Det skapade en ångest som spökar i det förhållande jag har idag men en annan man. Jag är livrädd att han ska vara onöjd med sexet och bli grinig och bestraffa mig med dålig stämning (jag ligger oftare med min nuvarande kille, minst en gång i veckan i alla fall och då för att jag vill).
Jag har faktiskt försiktigt påpekat att jag skulle vara helt ok med ett öppet förhållande, om han känner att han vill ha mer sex än jag är villig att ha. Detta var han dock inte alls sugen på så det är uteslutet. Men jag har åtminstone presenterat förslaget! Det lyfter lite av pressen. Jag kräver inte trohet utan ger honom friheten att tillfredsställa sina begär som han vill. Jag går inte med på saker jag inte vill men kräver inte heller att han ska vara mig trogen i så fall.
Min nuvarande kille är mer lugn och blir inte grinig, men jag vet att vi har mindre sex än han skulle vilja. Bara den vetskapen gör mig stressad. Jag är sjukt orolig att han går runt och lider i tysthet men säger till mig att allt visst är bra.
En annan sak jag känner extrem press över: hetsen kring att komma och mitt kön. Jag blir verkligen inte alls tänd av att någon fingrar eller slickar mig. Så fort det börjar handla om att jag ska komma eller få tekniker utförda på mig blir jag bara totalt avtänd. Jag är helt ärligt helt nöjd med vanligt penetrationssex. Är orolig att detta ska vara för tråkigt för honom och att det ska leda till ytterligare tyst frustration.
Fy vad mycket ångest kring detta ämne. Bra att det tas upp.

Åå, vad skönt att du tar upp detta ämne. Jag tror att många av oss känner likadant. Det blir ett måste och en stor del av njutningen försvinner iom det. Ett ständigt mantra som mal i dig ’borde vi ligga nu?? Eller tål det att väntas med till i morgon? Jag är ju inte alls på humör för det själv idag..’ Det kan ju vara svårt att ta upp detta och prata om i relationen. Ett känsligt ämne för båda parter.

Alla gånger jag har fått känna mig som att jag berövar min partner något för att jag inte vill ligga så ofta. Kan inte ens räkna. Alla gånger jag tänkt ”skönt, nu var det avklarat för nån vecka framåt”. Sen börjar det om igen, det har gått ”lite för lång tid” och man börjar märka suckarna, blickarna, självömkan. Man förklarar ”allt handlar inte om dig, det handlar om mig. Jag älskar dig men jag vill inte”, man bedyrar att man inte slutat vara kär bara för att man inte vill ligga. Alla gånger jag har fått ont i magen vid en kyss för jag vet att en kyss inte bara är en kyss, en kyss kommer med förväntningar och krav.
Alla gånger jag sörjt min egen sexualitet eftersom den aldrig fått chans att växa i sin egen takt. Den har redan från början kantats av krav, övergrepp, våld, skuld och skam. Tack världen.

Fyfan vad jag känner igen mig. Vill bara gråta. Är 23 år och är i ett långvarigt förhållande (mitt första) och det är exakt så här. Straffas med dålig stämning och suckar vilket gör att jag får sjukt ont i magen. Går absolut inte prata om får då får han så ”dåligt samvete”. Så istället får dåligt samvete = ännu mindre sexlust och när det har gått ett tag blir han så sjukt jävla klängig, går alldeles för fort fram under förspel osv så jag blir bara mindre och mindre kåt. Blir bara irriterad när jag känner mig ofräsch, oduschad med mjukiskläder och han är så kåt att han inte kan hantera det. Känns inte som att det är för att jag är så fin. Försöker så hårt att hitta tillbaka till mig, min egen sexlust. Vad blir jag sugen av, och när? Men jag vet knappt längre. Jag hatar det så mycket för jag vet att tjejer inte alls har mindre sexlust utan att det är något vi lär oss, men hur kommer jag förbi det nu då när jag vet? Hur hittar jag tillbaka till mig själv och tar kontrollen över min lust?

Åh, jag blir så ledsen för din skull! Det är en så sjukt jobbig ond cirkel och jag känner delvis igen mig 🙁
Kom ihåg dock att även om det inte är sant att kvinnor som grupp har mindre sexlust än män som grupp så säger det ingenting om individuella kvinnor och män. Vår sexlust skiljer sig åt, både mellan individer och den kan även gå upp och ner under livet. Det är inget fel på dig om du inte är sugen lika ofta som din partner. Att den gått ner nu kan absolut vara ett symptom på att du inte mår bra under rådande omständigheter.

Jättebra ämne som det inte pratas så öppet om. Jag har själv varit på båda sidor. Har under perioder då jag mått dåligt inte haft någon sexlust alls. Haft sex för att ”man ska” ha sex och inte njutit av det utan sett det som en plikt.
Sexet blir dåligt om man gör det för husfridens skull och lusten blir ännu mindre.
Man skuldbelägger sig själv för att man inte vill ha sex och man känner sig dålig. Det gör ju att man blir ännu mindre sugen.
Samtidigt är det svårt att stå på andra sidan också. Man vill så mycket men partnern orkar inte. Man börjar undra om det är mig det är fe på. Är jag inte attraktiv nog? Älskar han mig inte längre. Duger jag inte, är jag dålig?
Varför vill han inte röra mig. Jag vet ju egentligen att det är för att han är trött och stressad. Men det är svårt att inte tänka att det är mitt fel.

Har haft exakt det där problemet med killar. Fast då har jag varit den som vill medan den andra inte vill det, pinsamt nog. Den sidan är jävla jobbig också. Dock är det ju alltid värre att ha sex när man inte vill ha det, än att inte ha sex när man vill ha det…

Jag har haft relationer med män som jag omedvetet bestraffat när de inte velat ligga.
Som kommentaren ovan. Jag har ofta haft det större behovet , i alla mina relationer. Och fått jobba med ”att inte kräva”.
Olika lust, sex för husfridens skull är naturligtvis ett stort och känsligt problem.
Men min erfarenhet är att det inte nödvändigtvis är kopplat till kön. Jag har precis lika ofta stött på relationer där kvinnan är den som vill mer. Problemet är samma. Bara att det är så stigmatiserat i vårt samhälle för män att tala om bristande lust, så att det inte märks på samma sätt.

Min första relation (6 år lång) var precis sådär som många beskriver. Han ville oftare, jag ställde upp och låtsades njuta när jag i själva verket var öm där nere och hade en ångestklump i bröstet och gråten brännandes bakom ögonlocken, för jag visste ju att jag inte ville och för varje gång det hände att vi hade sex ändå, hatade jag honom mer och mer för att han inte märkte det. Jag brukade skynda in i duschen efteråt, sätta mig på golvet, låta tårarna rinna och känna mig som världens smutsigaste kvinna. Det kändes som att jag svek mig själv, svek min kropp, som att jag saknade all självrespekt. Men så efter någon vecka visste jag att frustrationen hos mitt ex var påväg tillbaka och jag orkade inte med att han var missnöjd med mig, jag orkade inte med att han klagade på min bristande sexlust, så jag gjorde det igen. Tänkte att äsch, det blir kanske skönt, och framförallt tar det bara en halvtimme eller så och sedan kommer veckan att bli så mycket bättre.
Det är inte förrän nu, i en ny relation, som jag förstått vidden av hur mycket detta har skadat mig. I början av den nya relationen, var det som att jag slog på autopilot och fejkade när jag inte var sugen. Jag ansträngde mig för att han inte skulle märka någonting samtidigt som tankarna snurrade i huvudet (”varför vill jag inte? Tänk om jag inte blir tillräckligt våt? Vad är det för fel på mig, varför säger jag bara inte att jag inte vill?!”).
Min räddning blev att den nya killen jag råkade träffa är en väldigt uppmärksam person. När jag fejkade märkte han att jag var annorlunda, så han stannade upp och tvingade mig att prata om det. Ibland märkte han det på att jag inte var lika våt som vanligt, vilket fick honom att stoppa. Detta gjorde att jag aldrig någonsin ”kom undan” med att ha sex när jag inte var sugen.
Alltså, egentligen är väl det naturliga att båda två i en relation ”ansvarar” för att känna efter och kommunicera sin egen sexlust och inte, som i vårt fall, att den ena tar ansvar för att känna efter åt båda två, eftersom den ena (jag) tydligen är inkapabel att våga säga ifrån. Men i mitt fall, hjälpte det mig verkligen ur en ond spiral. Att min kille totalvägrade ha sex med mig när jag inte var sugen, gjorde att a) det var totalt onödigt för mig att fejka, eftersom det uppenbarligen inte funkade ändå, b) jag tillslut fattade att min kille verkligen absolut inte vill ha sex med mig när jag inte vill ha sex med honom, vilket gör mig enormt trygg och c) det numera alltid är skönt med sex, eftersom jag bara har det när jag är kåt, vilket förstås gör mig ännu kåtare eftersom jag väntar mig en fantastisk stund och inte förknippar det med ångest.
Enligt min kille är det bullshit att killar out there inte skulle märka när tjejer låtsas för deras skull, utan att det märks tokmycket på tjejer när de vill och inte.
Med detta vill jag säga att ett tungt jävla ansvar ligger på alla smyg-våldtäktsmän därute. Skulle ingen ha sex med någon som inte vill, någonsin, skulle vi inte ha ett problem.

Finns det ingen utväg då?? Känns helt hopplöst att leva i en sån här relation och det enda rådet som finns att få är ”men dumpa honom då”. Det gör att jag inte pratar om det med andra heller utan stänger bara in allt i mig själv. Vad ska man göra om man är i en sån här relation? Hur pratar man om det? Alltså allt annat är bra, men sex funkar inte för mig.
Jag fick barn i höstas och har tänkt så mycket på att jag vill visa min dotter att hennes kropp är hennes egen. Men hur ska jag göra det när min kropp inte är min? Har pratat med min man om detta men tycker inte att han fattar. Han blir ledsen. Han verkar inte fatta att han gör mig illa. Att jag blivit så illa behandlad av så många män att jag inte vet vad sexlust är. Han fattar inte det utan blir sårad för det han hör är att jag inte vill ha sex med honom. Fy fan kommer få stå ut med det här resten av livet.

När mitt ex inte ”trodde på” att jag hade herpesutbrott ”igen” insåg jag 2 saker: 1) jag måste orka bli starkare att lämna det här aset, och 2) kan jag använda herpesen som en ursäkt?! Varför har jag inte tänkt på det tidigare?!
Till slut orkade jag lämna honom. Men det dröjde, för det är ju som de flesta vet inte gjort i en handvändning att lämna en partner som brutit ned en.

Jag läser allt som alla skriver och blir så arg och ledsen. Jag blir också arg, för att alla ”råd” jag någonsin kan dra mig till minnes att man läser i tidningar, på tv osv om det här problemet är att se till att den med lite sexlust får mer. Även om det inte alltid är husfridssex som det uppmanas till utan med är med respekt och utan tjat och krav och pauser osv så är alltid lösningen på kort eller lång sikt MER SEX. Det är de som inte vill som är problemet som ska lösas. Skuldbeläggas. Det är så himla destruktivt och sorgligt och att folk ska berövas så på sin kropp och integritet… Fy.

Ponera att din son är homosexuell? Han kommer till dig som förälder och berättar att mannen som han lever ihop med, ställer krav på regelbundet och oskyddat penetrationssex (analsex). Om din son inte ställer upp på detta så ofta som hans manlige partner önskar, kräver mannen av din son att suga av honom istället och svälja sperman. Din son berättar för dig att han upplever sitt sexliv som jobbigt och han verkar deprimerad och tungsint.
Fråga: Ger du din son rådet att han måste ”kompromissa”, ”ta hänsyn” till sin manlige partners sexuella behov och behov av ”närhet” eller säger du till din son att han skall hävda rätten till sin egen kropp?

Tack för att du tar upp detta ämne!!! Känns som du skriver om mig, tyvärr, eller många av mina väninnor. Till och med min psykolog tycker att jag ska försöka ligga, så det inte går för lång tid för då blir det bara svårare. Men jag vill ju inte! Känns som jag gör övergrepp mot mig själv ibland.
Tack igen miljoner gånger om för att du tar denna diskussion! <3

Jag upplever att jag har ganska stor sexlust, jag kan gå runt och vara kåt och vilja ha sex. Men när det väl är dags för sex har jag ingen lust alls, då känner jag mig bara överkörd och ibland förnedrad. Min kille har också sagt att han känner sig mest tänd på mig när han kan objektifiera mig, typ när vi inte träffats på ett tag. Jag vill inte ha sådant sex där jag bara är till för hans njutning och där vi inte möts som två människor på lika villkor. Nu har ju jag ”turen” att jag är den med mest sexlust i relationen, då blir det att jag ”ställer upp” när det bjuds. Men det är ju aldrig på mina villkor. Jag får aldrig det jag vill ha av sexet och när jag tar upp det med min partner så fattar han inte för han tycker vi har fantastiskt sex även fast jag känner mig som en fuck-doll.

Jag blir helt mörkrädd när jag läser vad ni skriver. Jag kan känna igen signaler från väninnor att det nog är detta de berättar om, men jag har inte sett det, för jag känner inte alls igen mig.
Är jag den enda människan (kvinna) i en relation med en man, som har sex för att jag vill? Jag vill ju ha mer sex i stället för mindre och förbannar hormoner och trötthet efter långa intensiva arbetsdagar som sätter käppar i hjulen.
Jag mår bra av sex och har alltid gjort. (Minus ett tillfälle då, för 20 år sedan, när jag gick med på att ha sex med min gamla KK för att få tyst på honom. Tänker jag inte göra om.) Är det verkligen så ovanligt?

Man skall inte ha sex om man inte vill. Bara att säga ifrån!
Vi män borde lära oss att anstränga oss lite extra om vi vill ha sex. Det får inte bli till att kvinnan har sex på grund av skuldkänslor.

TACK för att du skriver så öppet om detta, och tack för alla kommentarer också! Sitter i precis samma sits och har krigat i månader för att få min partner att (vilja?) förstå, så oerhört lättande att känna att jag inte är ensam!

Jag gick i behandling i två år hos en terapeut i klinisk sexologi pga vestibulit. Hennes råd var att ”gå min man till mötes” när det gällde sex. Detta var alltså hennes råd till en kvinna som fått variga men av att ha sex trots att inte lusten funnits där.

Jag har problem
Min sambo (?) är sexmissbrukare
jag visste verkligen inte det, utan det har liksom bara smugit sig fram, han har varit väldigt bra på att dölja det och ja, första två åren tillsammans så hade vi sex 2-5 gånger om dagen och sen lite mindre men fortfarande väldigt mycket
sen när vårat barn kom och det blev mycket mindre.. så smög sanningen sig fram
och han började smsa, maila och chatta med andra tjejer, nakenbilder och filmer skickades fram och tillbaka.. jag tror, men vet inte, men antagligen, men fan vill inte att det ska vara sant.. att han varit otrogen.. oavsett så har han korsat alla andra gränser (som vi pratat om också! så det är inget jag bara hittat på i efterhand eller något som jag tyckt bara är självklart, vi har pratat om gränser och vad som är okej, han bröt allt det)
vårat förhållande är inge bra, jag älskar, dumma dumma dumma, honom
men jag kan inte slappna av, jag kan inte förlåta, jag kan inte gå vidare
han har nu sökt hjälp för det och andra grejer, och ja, till och med läkare tycker hans problem är allvarliga..
men nu till det fan jobbigaste just nu
jag är kåt och vill ha sex
vibrator och dildo funkar inte
och så länge vi bor ihop, det finns minsta chans att jag förlåter, och han får hjälp/gör ansträngning till att bättra sig
så kan jag inte ha sex med någon annan..
men det känns så fel, när det är ett problem för honom, ett allvarligt stort jävla jobbigt problem
känns inte okej att ha sex under ”behandling” eller innan det blivit bättre
men liksom vi har haft sex, 2 gånger
och fan fan fan jag blev gravid!?
har precis gjort en abort, det gick lättare än vad jag trodde men fan ingen rolig upplevelse!
så nu är jag också rädd för sex, att bli gravid igen
för jag vill verkligen inte det, och vilka preventivmedel vi kan använda är begränsat, kondom är enkelt och snabbt, men fan också enkelt och snabbt att glömma i stunden.. och det är just det, när jag inte haft sex på månader! så händer det.. och han bryr sig inte direkt, han vill ju mer än gärna tillfredsställa sitt missbruk oavsett..
och det är just det, känns som att jag matar hans missbruk om jag har sex med honom, men jag vill ha sex ju!
annan intimitet varierar, ibland kramas vi, ibland någon puss, håller handen medans vi nattar sonen
men det räcker inte, förväntningen och längtan finns hela tiden där.. och rädslan från min sida.. så istället för att ha sex med honom så muckar jag gräl..

Jag känner igen mig så mycket i det här, och flera kvinnor jag har pratat med också. Var kommer det där beteendet ifrån?? Det är så fruktansvärt obehagligt och kränkande, att bli behandlad som att man har tagit ifrån en 5-åring sitt godis när man inte vill ha sex.
Jag är så fruktansvärt trött på förhållanden, p.g.a. det här och andra faktorer (det suger att vara i förhållanden med män helt enkelt). Varje gång är det samma sak; det börjar med ett hett och passionerat sexliv, men efter tiden går så svalnar det lite. För de som inte vet så är det här helt normalt, det är hjärnan som anpassar sig och ju mer vana vi är vid något (t.ex. en sexuell partner) så får inte hjärnan samma kickar som när något är helt nytt. Det gäller för många saker; nytt ställe, nya smaker och lukter, och även sex.
Men varje gång har det blivit samma reaktion hos killen – han blir sårad och ledsen, frustrerad och irriterad och i ett förhållande (mitt längsta) så hade vi faktiskt bråk om saken. Fatta, han grälade med mig om att jag inte ville ha sex med honom. Jag kan ju säga att all lust till att ha sex med honom försvann ned i avloppet, och det fattade han inte ens. Han kunde inte förstå att kräva sex från mig skulle leda till att jag ville ha sex med honom ännu mindre. Hur kan man inte fatta det, det tillhör väl psykologi 101??? Jag var ett tag till med honom, hade mest sex för att slippa bråk.
Det var när jag träffade en annan kille på en fest, blev SJUKT kåt på honom som jag förstod att jag fortfarande ville ha sex, men inte under de förutsättningar som var i mitt förhållande. Jag dumpade gnällspiken och blev äntligen fri. 😀 knullade på glatt med de jag ville, utan att känna krav på att ställa upp. Vilken känsla!!
Jag är väldigt tveksam på att inleda relationer med män, för det är alltid samma sak. T.o.m. de män som förespråkar kvinnors lika rättigheter osv blabla (alltid massa tomt prat) tycker det är helt rimligt att kvinnan ”ställer upp lite” i förhållanden, för haans skull, han blir ju så himla glad om man gör det (kräks).
Nu känner jag att jag har rantat lite och den här texten är helt osammanhängande, men jag var tvungen att få spy ur mig det här. Jag hatar hur män tjatar och gnäller på kvinnor att ha sex (i ett ”kärleksfullt” förhållande dessutom?!), är fan så trött på att ha förhållanden med män. Tacka vet jag knullkompisar.

Jag är kvinna och jag har alltid haft mer sexlust än mina män i långvariga relationer. I min första relation var jag den som gick och suktade, gnällde, skuldbelade och tjatade. Samtidigt som jag kände den dubbla skulden av att vara ett oattraktivt sex-freak och onormal som tjej. I mitt senaste förhållande la jag band på mig och lärde mig att ju mer generös och uppmärksam i vardagen jag var – ju mer sex hade vi. Men jag kan helt identifiera mig med den gnällande, tjatande mannen – det är ett väldigt urholkande och sorgligt tillstånd för självkänslan att leva med en person som man känner sig avvisad av och oattraktiv inför.

Jag känner mig gråtfärdig när jag läser detta inlägg. Inser att jag aldrig någonsin har haft sex för att jag velat på riktigt, utan endast för att det förväntas av mig, för att jag blivit övertalad, för att ”du sa ju inte nej” (JO DET GJORDE JAG, MEN DU MÄRKER JU INTE DET), för att ”nu är det faktiskt 6 veckor och fem dagar sedan sist, DET ÄR INTE NORMALT” osv. jag är bara 21 och blir äcklad av ens tanken på sex. och när jag tänker så, så blir jag rädd för att jag aldrig någonsin kommer kunna ha sex för att jag vill, att jag någonsin kommer njuta av det. det är då (själv)hatet smyger fram …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *