Kategorier
diskussion & debatt

När man har sex man inte vill ha för husfridens skull

Cissi Wallin skriver om sex efter förlossningen samt om sexlusten som försvinner och undrar hur man ska hantera det när en vill och den andra inte men jag håller inte med hennes resonemang. Däremot så tycker jag att det är en otroligt viktig diskussion och i hennes kommentarsfält pågår ett långt men öppenhjärtigt samtal där många olika kvinnor kommer till tals, bemöter varandra och delar med sig av sina tankar kring den press många känner. (Mig själv inkluderad).

jag har inte haft nån större sexlust sen han föddes, men min [partner] har, och för att han inte ska bli allt för drabbad av min tillfälliga olust så gör jag det skönt för honom (oralsex) men just ”ligga” har blivit av 8-10 gånger under denna period. Inget jag saknar direkt, tycker det är trevligare att onanera, vet inte hur länge det kommer va så här, känns lite som jag vill ha min kropp i fred för sånt just nu.

Åh, jag har haft så mycket sex som jag egentligen inte velat ha. Jag har ställt upp ändå och liksom begått regelrätta övergrepp på mig själv i rädsla för att han ska må dåligt, vara otrogen eller t.o.m lämna mig pga min bristande sexlust. Det har ju liksom förväntats av mig tror jag. Av honom men också av samhället. Och det har gjort så otroligt mycket skada på dels de sexuella relationer jag haft men också på min egen sexlust. Sex förknippas till slut med krav och ångest, inte lust eller kärlek och det påverkar relationen mer än vad uteblivet sex nånsin kunnat göra.

har väl varit sugen på riktigt kanske 3-4 gånger. Resten av gångerna ”ställer jag upp” för att få en bra balans i förhållandet.

Vår bebis somnar bara om jag ligger nära henne och när hon tillslut har somnat och jag kan lirka ur tutten ur munnen på henne vill jag bara vara ifred. Har legat två gånger sen förlossningen, pliktskyldigt…

fanny konsekvenser

Cissi skriver att hon inte tycker man har någon sexplikt, men undrar samtidigt om man inte har ett slags ansvar och om man inte klarar av att möta sin partner sexuellt…. bör man kanske tillåta partnern att ligga med andra istället då? (om man är monogam) Jag vet inte riktigt vad det är för skillnad på plikt och ansvar men jag vet att ansvarstyngd kan få människor att agera pliktskyldigt. Det ger mig magont att tänka på. Att tänka på mitt eget ansvar och vad det innebär om jag vill att  min relation eller snarare min man ska vara lycklig och vad konsekvenserna är om jag misslyckas.

Då får man väl tillslut ge sin närhetstörstande partner ”godkänt” att söka det där på annat håll. Typ öppna upp förhållandet? Man har inga sexplikter. Men i en tvåsamhet har man ju ett emotionellt ansvar över att inte få hen man lever med att känna sig fysiskt bortglömd?

Jag förstår såklart vilken sorg det är för en sexuell person att berövas en stor del av detta för att hen valt att ingå i en monogam relation med någon som kanske ville förr men inte nu. Jag förstår de känslorna som uppkommer men jag får samtidigt panik eftersom att dessa känslor ofta innebär att den andra, den som vill mindre, ställer upp på sådant hen egentligen inte vill av rädsla att allt ska försvinna. Jag får panik för att jag alltid måste förhålla mig till min partners sexlust och för att jag är medveten om hur tung börda egentligen vilar på mig. Om jag inte vill, orkar han stanna? Om jag inte vill, vad händer med relationen? Om jag inte vill….?

Och det blir ju en ond cirkel.

Ju mer sex jag har mot min vilja desto mindre sex vill jag ha och då måste jag ju ha sex jag inte vill ha och då vill jag ännu mindre och ja ni fattar. Och nej måste måste jag ju inte. Det är ju ingen som ”tvingar mig”. Jag måste inte ha sex med nån men om jag inte har sex med min partner så kanske han inte orkar längre och då kanske jag förlorar det viktigaste jag har och det vill jag ju inte så då måste jag ju. 

fanny jag får inte säga nej

Alla bilder: Fanny Åström, de är som en kniv rakt i huvudet men hennes förmåga att få in ett helt feministisk resonemang i två meningar är genialisk. 

Jag behöver nog inte säga åt er att hålla er till sakfrågan i denna diskussion, men påminner ändå!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

91 svar på ”När man har sex man inte vill ha för husfridens skull”

Tack för att du tar upp detta!
Jag har många upplevelser av att tvinga mig själv för partners skull. Det var så självklart att ingen reflekterade över det. Tills jag en dag inte ville ha sex, fick panik och grät. Med hjälp förstod jag varför.
Idag lever jag i en tvåsamhet med en man som inte har dessa upplevelser. Han vill ha sex i princip hela tiden, och jag i princip aldrig. För mig är det befriande att han aldrig tjatar, frågar eller skuldbelägger. Han tillfredsställer sig själv vid behov och inväntar mig. Utan några som helst löften om att jag någonsin vill.
För mig är detta enda sättet att vilja. Jag kan inte tvingas in i att tillfredsställa honom oavsett om det är fysiskt eller att släppa honom fri att vara med andra. Jag vill bli älskad för den jag är i djupet av mitt inre. Då kan han inte ta sin sexualitet och förlusta sig med andra. För då blir inte jag respekterad för den är på alla plan.
Sedan kan jag teoretiskt förstå att tanken är intressant. Det är en logisk väg att gå till en annan, separera känslor och sex som många predikar. Problemet år att sex är en upplevelse som sker genom främst känslan, går det ens då att separera dessa?

att ha sex fast jag inte ville fick mig att lämna den finaste relation jag någonsin haft och när jag läser det här så inser jag att det troligtvis var ett misstag. då det här är vad jag kan förvänta mig av livet och kommande relationer. varför måste det vara så här att vara kvinna.
🙁

Alltså fy fan, nu blev jag helt jävla deprimerad här. Jag trodde mina farhågor att feta även kommer straffas av staten och inte bara av medborgarna var överdrivna men ändå värda att fundera över och så visar det sig att detta är verklighet, att förslagen finns på riktigt och att det i Sverige i motsats till Storbritannien inte ens finns några kritiska röster från politikerna. Våra politiker tycker att förslagen är bra.
För er som inte följt länken kommer här ett citat ur artikeln i DN:
”När hälsa blir ett moraliskt påbud står det inte på förrän vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade även moraliskt. Frågan är hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem.
Inte så särskilt stort verkar det. Storbritanniens premiärminister, David Cameron, har nyligen meddelat att personer som är överviktiga eller lider av missbruk måste acceptera behandling. Annars kan det få konsekvenser. Professor Dame Carol Black på brittiska hälsodepartementet ska nu utreda möjligheten att med hjälp av olika behandlingar få överviktiga personer på rätt bana. Om de vägrar medverka kan de inte längre förvänta sig bidrag.
Nyheten har mötts av kompakt och syrlig kritik i Storbritannien. Eventuella medhåll har drunknat i arga debattartiklar och satiriska skämtteckningar. Det är en osmaklig attack mot de fattiga, menar kritikerna: medan Cameron slapphänt låter mångmiljonärer komma undan med skattesmitning attackerar han dem som redan är som mest utsatta.
När nyheten når Sverige så hittar vi däremot ivriga förespråkare till Camerons förslag. Centerpartisten Stefan Hanna är en av dem. Han tycker att det är självklart att man ska ställa krav på sina medborgare. Det är en fråga om skatt och försörjning, menar han. ”Det funkar inte om allt för få jobbar, och ska försörja allt för många andra”.
Retoriken är svår att ta miste på. Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.
Precis så uttrycker även Cameron saken. Att låta hårt arbetande skattebetalare finansiera dessa bidrag är helt enkelt inte ”rättvist”.
Men det är en intressant detalj som ofta glöms bort i det här sammanhanget. Det kanske kommer som en överraskning för många men, från ett strikt ekonomiskt perspektiv, är det ingen grupp i samhället som är mer kostsam än de hälsosamma icke-rökarna. De fortsätter ju att leva i många år efter att de gått i pension. Och under den tiden – om man nu vill tala ur det perspektivet – är det de som tär på samhällsekonomin.”
Jag blir förfärad av denna inhumana människosyn som bygger på en känslomässig avsky för feta och där logiken och förnuftet har fått stryka på foten till förmån för äcklet och föraktet för de fattiga, feta och sjuka. Jag vill bara dra täcket över huvudet och aldrig titta fram mer. Snälla LD, kan du inte skriva om det här, om du orkar?

Jag tror jag och min partner haft sex kanske 2 (alltså max 3) gånger det här året. Och det går inte en dag utan att jag känner någorlunda skuld över att jag inte vill längre.
Vill påpeka att vi inte har barn, så ingen förlossning har skett, ingen omvälvande kroppsförändring således som lett till detta.
Jag undrar nog mest var sjutton lusten tog vägen? På riktigt, what the heck happened?! Från att njuta av sex typ varannan dag (vårt sex är väldigt ”jämlikt”, jag kommer alltid) så har jag inte nån lust längre. Och jag fattar ju att detta måste vara jävligt konstigt för min partner. Han måste ju undra vad som ändrats för mig. Och inte fan vet jag heller.
Har däremot slutat helt med husfridssexet som pågick ett tag, för exakt som du skriver så ledde det endast till krav och ångest. Så nu går jag typ runt o hoppas att lusten ska dyka upp igen. Hmm. Dock kan lite onani kännas jättetrevligt ibland, men bara om jag är själv.
Min personliga teori, för min situation, är följande. Att vi under vår första del av förhållandet var så jävla kåta o nykära att lusten bara fanns där jämt, all the time.
Men att nu, när man blivit mer bekväm och ”vardagskära” så räcker inte det. Iaf inte för mig. Jag drar dessutom absolut det tyngsta lasset hemma med städning, plockande, disk, planering OSV, och bär nästan konstant irritation över det. Så att jag ska ha sex at the end of the day känns nästan som ett hån ibland, typ ”tror du det på allvar?!”…..
Gud vad luddigt inlägg, skulle kunna skriva hundra rader till. Vill helst ha några glas rödvin också. Sjukt skönt att du tog upp det här iaf, då det är nåt som är extremt närvarande i mitt liv varje dag.

Vardagslunken kan suga musten ur sexlusten.
Efter tre barn så gick jag in i en depression som jag fortfarande kämpar med (men har det mycket bättre nu)
Depressionen var släggan som slog i den sista spiken i kistan så att säga. Men vår räddning har varit att våga prata om det.
Att jag säger att jag inte har lust och att jag inte orkar (psykiskt eller fysiskt) och han svarar att han älskar mig ändå.
Att jag vågar lufta min ångest över att jag vill men inte klarar att bygga upp en lust. Och han svarar att han älskar mig ändå.
Att han säger att han längtar efter mig och att få röra vid mig. Och jag säger att jag älskar honom ändå.
Idag hade vi faktiskt se för första gången på nästan se månader och det var klumpigt, snabbt och nyfiket men efterlängtat från båda.

Men vad jag känner igen mig! I mitt förra förhållande tappade jag sexlusten helt, även om inget barnafödande var inblandat. Och skulden jag kände mot honom, stackarn som inte fick ligga liksom. Och hans ångest kring detta – han tänkte ju att det var fel på honom, eftersom jag inte tände på honom. En gång kom han på mig när jag onanerade, vilket fick honom att må ännu sämre, eftersom det då var ett bevis på att det inte var min sexlust det var fel på, utan min sexlust till honom. Det hela blev en stor ångest-snöboll som inte slutade rulla.
Tänkte några gånger att det är bara att göra – om jag får bort hjärnspökena och bara knullar lite kommer spärren släppa och vi kan fortsätta som vanligt. Men så hände naturligtvis inte, även om han var väl hyfsat nöjd.
Detta hjärnspöke finns till viss del kvar ännu. Inte i borttappad sexlust, utan i rädslan för att det ska få förstöra även detta förhållande om det händer. Förhoppningsvis har jag större trygghet i mig själv, och min nuvarande partner likaså.

Det jag mest undrar i den här diskussionen är varför det är den som vill minst som ska ”offra sig” och inte den som vill mest. Jag fattar inte varför den som har minst lust alltid måste se till att få tillbaka den, istället för att den som har mest lust får lära sig att vänta på den andra.
Någon sa om förhållanden att ”när det kommer till städning – utgå från den som vill mest, när det kommer till sex – utgå från den som vill minst”, och det är ju ganska tänkvärt!

Jag får två tankar när jag läser det här, där jag vet att den ena är ganska kontroversiell i mångas ögon.
Det ena är att sex handlar in bara om vad som händer mellan lakanen (eller var det nu händer) utan sex involverar allt i vardagen. De flesta män blir sugna bara någon viskar ”bröst” till dem eller de ser en rumpa gunga förbi, men med kvinnor krävs det oftast mer för att få igång lusten, och under vissa perioder krävs det extremt mycket mer eftersom vårt hormonsystem har helt andra saker på gång och inte är upplagt för att kicka igång testosteronet. Vad alla män alltså borde veta är att det räknas som förspel att tömma diskmaskinen, att dammsuga, att gå ut med soporna, att fixa den där sladden som man har snubblat på i ett halvår och att utan att bli tillsagd köra en extra omväg från jobbet för att handla mat eftersom mjölk och bröd var nästan slut redan vid frukosten. Om mannen inser att han genom att av egen fri vilja avlasta kvinnan och ge henne lite tid för sig själv kan skapa utrymme för längtan efter intimitet så är mycket vunnet. Lust måste få en chans att växa fram, det är inte en strömbrytare som man bara kan slå av och på, och om det inte ens finns tid och utrymme för de känslorna så kommer det inte att hända.
Det andra (och kontroversiella) är att jag tror att om vi vill kunna leva i långa monogama förhållanden så kanske vi behöver öppna upp för en del nya tankar kring hur en hälsosam relation ska fungera. I nuläget förväntar vi oss att träffa en person som ska tillfredsställa alla våra behov och att vi ska leva lyckliga med denna personen resten av livet. I en enda person ska vi alltså finna en livspartner, en förälder till våra barn, ekonomisk trygghet, någon att praktiskt dela vardagen med, intellektuell stimulans, vår bästa vän, en resekompis, någon att dela våra intressen med, någon att drömma tillsammans med och dela våra innersta tankar, någon att visa upp för omvärlden, någon som kan trösta när vi är ledsna och som ger oss utrymme när vi behöver vara ifred, någon som kan stötta och peppa, någon som vi kan känna oss starka tillsammans med och någon vi kan hämta kraft ur och dessutom någon som vi ska känna ständig lust till och bli sexuellt tillfredsställda med. A pretty tall order, kan jag tycka. Är det möjligt att hitta den personen? Absolut, visst är det det! Är det vanligt att man hittar den personen? Nja, kanske inte.
Skulle det då vara så att man hittar en person som är perfekt i alla situationer utom en eller två av hela den här långa listan, så är det kanske inte helt orimligt att vårda det man har tillsammans och komma överens om att söka det som saknas utanför relationen. Även om det under en period (eller för alltid) handlar om sex. Sex är inte den enda intimiteten i en relation och det behöver inte heller vara det som är viktigast. Istället för att sex är ett ständigt problem i relationen, och något som båda mår dåligt av, så finns möjligheten att komma överens om att tillfredsställa just det behovet någon annanstans. Om detta görs under samförstånd så tror jag att det till och med kan rädda och stärka relationen.
Charlotta

Du skriver mkt klokt i kommentaren, dock vill jag påpeka att det är ganska generaliserande att säga att de flesta män blir sugna bara en säger ’bröst’ och dylikt. Resonemanget tillskriver män traditionellt manliga egenskaper som många av dem kanske inte alls känner igen sig i (alltså, jag syftar på diskussioner om att även män förlorar på patriarkatet). Jag tror att det är olyckligt att stärka den typen av uppfattningar. Och nej, detta är inget ”det är synd om männen”-inlägg, hoppas inte det tolkas så av någon.
Jag tror att den här typen av problem, dvs en vill och den andra inte, kan lösas/lindras om folk bara PRATADE om det och inte försökte tiga ihjäl det. Men det är som jag tror, har inga belägg och ingen erfarenhet av det.

En sak till. Stress har en extrem förmåga att strula till det kvinnliga hormonsystemet, och börjar det strula i ena änden så fortplantar det sig ofta till övriga delar. Man pratar om att kvinnans hälsa styrs av OTA-axeln (ovaries-thyroid-adenals alltså äggstockar – sköldkörtel – binjurar) och har man problem i ett av områdena så slår det ofta över i de andra. En plötsligt minskad sexlust kan alltså mycket väl handla om hormonobalans, och med tanke på hur vi lever nuförtiden, båda vad gäller stressm, kost och miljöpåverkan så är det långt vanligare än vad de flesta tror. Även männens hormonssystem påverkas på liknande sätt men deras är inte på långa vägar så känsligt som vårt så de har betydligt större marginaler.
Charlotta

Ett monogamt förhållande innefattar betydligt mycket mer än sex. Sex är visserligen viktigt, men det är långt ifrån allt.
Jag kan av egen erfarenhet säga att jag varit den som haft den största sexlusten i vissa av mina förhållanden och haft partners som inte varit lika sugna som jag.
Jag har aldrig någonsin fått för mig att söka sex på annat håll när min partner inte velat. Precis som allt går livet i perioder och i de perioder min partner inte velat ha sex i den utsträckningen jag velat så har jag helt enkelt onanerat i större utsträckning.
Jag har alltid gillat att ha sex, men att inte knulla i den mängd jag önskat har aldrig varit ett problem. Det som däremot tagit mig hårt är när den dagliga närheten sinar. Sex är inte allt, men en smek på kinden, en puss i nacken och en varm kram är. Så länge jag känt att mina partner fortfarande älskat mig och rört vid mig kärleksfullt så spelar antalet knull i månaden ingen roll.

Tack Elin, precis så känner jag med. Jag är i en relation med mitt livs kärlek, tyvärr är inte hennes sexlust lika stor som min men sex är inte allt i en relation. Jag kan på en gång säga att jag stundtals mår dåligt på grund av för lite sex men detta är absolut inget jag vill visa för min sambo. Gång på gång bekräftar hon att hon älskar mig genom kramar, pussar eller bara allmänt kel och detta är tillräckligt. Sex sker just nu när hon vill och även om det gör ont i mig vill jag att hon ska vilja ha sex med mig och inte göra det för att ”plikten” kräver det.

Tycker det låter helt galet faktiskt. Mannen & kvinnan bestämmer att skaffa barn tillsammans, kvinnan går igenom hela graviditeten och amningen för bådas skull. Mannen borde verkligen känna stolthet & närhet när han får denna unika gåva! Att njuta av samhörigheten mellan barnet, mamman & honom själv borde med råge kompensera att själv sköta sitt sexuella behov(onanera) tills tiden är mogen för mamman att vilja ha sexuellt umgänge med honom igen.

Jag är en av de som kommenterade på Cissis blogg, för jag blev så förbannad när jag läste det. Ställa-upp-ligg, vad är det för j-a skitsnack, ursäkta språket?! Har man inte respekt för hur den andra känner, särskilt kvinnor som precis varit gravida och fått barn, då kan det banne mig vara. Lite mer respekt för kvinnors kroppar som varit gravida/förlösts/ev ammar med alla hormoner det innebär tack! De som har en åsikt om att man ska ställa upp och ligga bara för husfridens skull kan gå igenom ovanstående saker först och sen se hur det känns.
Och all den här pressen att helst innan ungen ens är ute så ska man se ut som innan graviditeten, vara kåt, livet ska fortgå som innan barnet kom. Det funkar inte så, inte i de flesta familjer i alla fall. Samliv kan vara så mycket mer än att bara ligga. Tycker faktiskt Cissi bara spär på pressen på kvinnor här, och det var det som gjorde mig förbannad.

Jag har haft mycket husfridssex i mitt liv. I höstas gick jag i terapi och genomgick en transformation och skaffade mig för första gången i mitt liv grunden till en SJÄLVKÄNSLA jag aldrig tidigare upplevt. Jag har beslutat mig för – och hållit fast vid – att bara ha sex av ett enda skäl: att JAG är kåt! Och det är jag typ aldrig just nu. Tidigare skulle jag ’tagit hänsyn’ till min make, men jag har slutat med det. Min sexualitet är bara min, och det känns så otroligt bra att ha den respekten för mig själv.

Hej gott folk, en åsikt mer eller mindre mördar ingen.
Jag går i en gnutta motstånd mot detta sex för husfridens skull.
Varför skulle ni sälja er kort på ett sådant vis som att göra detta för att tillfredställa män?
Som man skulle jag känna mig sjukt sårad av att veta att min partner ställt upp på sex trots att hon inte velat, stridig kan jag vara för att kanske förföra och hetsa upp min partner, men ett nej är ett nej, visst blir jag ledsen kanske av anvisningen, men inte lika ledsen som att få höra att min partner motvilligt ställer upp för ”min” skull.
Då har ju båda misslyckats kommunicera med varandra, sårat varandra i brist på tillit.
Väldigt besvärligt om folk inte kan prata om dessa saker med varandra.
Tycker männen ni stött på att det är löjligt att ni inte skulle vela ”ställa upp” så dumpa idioterna.
Som sagt bär på lite integritet och möt dem öga mot öga med er sanning, kan dem ta den diskussionen utan att tycka ni är löjliga så är det en man, annars är de töntigt klena sub varelser och beblanda inte dessa avstickare med ordet man.
Så detta är mitt perspektiv som man, är jag dum i huvudet eller något negativt för min syn på saken kan jag inget annat säga att jag är en stolt sådan i så fall.
Största skillnaden jag oftast stöter på mellan män och kvinnor är att vi inte säljer oss kort på vem vi är, varför ska ni du böja huvudena lågt?
Sälj er inte kort, ni är människor, våra jämnlikar, byggd annorlunda men ändå samma.
Alla behövs i ett jämnställt sammhälle som inte går att beskriva i vitt och svart, snarare oftast grått.
/Mannen myten legenden.

Oj. Aj. Precis så.
Efter andra barnet och hormonspiral försvann lusten helt. Jag ville vilja, men ville inte. Han sa att han inte ville pressa och stressa mig, men gjorde precis det genom att tydligt visa att min ovilja sårade honom. Då ville jag ännu mindre, men gjorde i alla fall. Ställde upp. Hur illa kan det vara liksom?
Det gick ganska bra ett tag. Tills det inte var tillräckligt. Min ovilja sårade honom fortfarande; för att jag sällan tog egna initiativ, för att jag inte var tillräckligt aktiv, för att jag var nöjd med missionären, för att jag aldrig fick orgasm. Och jag begick mer och mer våld på mig själv för att möta hans önskningar, trots att jag för det mesta inte ville ligga alls. Till sist ville jag inte ens vilja längre. Sex blev ångest och äckel och självhat och otillräcklighet. Så jag slutade.
Det är 3 år sedan. Nu ska vi skiljas (öppet förhållande vill han inte höra talas om). Min sexlust är fortfarande död. Celibat resten av livet
känns som en befrielse.
Det sjuka är, att innan dess har jag alltid varit den som velat mest.

Exakt som för mig minus barn!! Jag brukade vara den kåtaste tjejen i världen och nu efter ca 5-6 år av pliktsex och undanflykter och HELT försvunnen sexlust vill inte ens ligga i fantasin med världens snyggaste kändisar vill inte NÅGONSIN mer ha sex. Och jag har inte fyllt 33 än. Min sambo straffar mig på alla möjliga sätt när jag nobbar honom och har fejkat varenda orgasm sen typ alltid känns det som. Blir äcklad och känner mig sexuellt utnyttjad trots det är jag som ljuger. Känner mig helt ärligt som utsatt för incest när jag måste ligga. Och tror ärligt talat inte jag någonsin mer vill med någon. Inga hormoner inblandade vad jag vet. Har aldrig fått känna att det är ok att inte vilja ha sex med sin sambo. Tvärtom han pressar på alla möjliga känslomässiga sätt mest hotar med att göra slut varannan gång jag nobbar. Och att det är mitt fel att han tvingas kolla på porr. Osv. Har aldrig ens förbjudit honom ngt mest han som gapar om allt jag utsätter honom för pga min ”snålhet med fittan” annars är han väldigt kramig och så men riktigt nära får jag inte krypa för då vill han ha sex och då börjar avvisningsprocessen och dålig stämning igen.. jag har mindre sexuell aptit nu än när jag var barn!! Vill inte klä mig sexigt mer känner mig besvärad av allt som har med sex att göra osv osv känner mig extremt utanför. EXTREMT annorlunda. Alla svar välkomnas!!

Har försökt formulera mina egna tankar och erfarenheter av detta så många gånger nu, men jag lyckas inte. Jag märker själv när jag läser det jag skrivit att det är så lätt att i efterhand tänka att ”ha inte sex om du inte vill, hur svårt ska det vara?”. Men det är ju just det: i en relation är det ofta lättare att ha sex än att inte ha det, även om man egentligen inte har lust. Så har det i alla fall varit för mig.
Vet egentligen inte vad jag ska skriva. Men tack, för att det här ämnet lyfts.

Jag tror ett stort problem är att intimitet och närhet är så förknippat med just sex.
Så utesluter man sex utesluts ofta intimitet.
Jag har erfarat detta på olika sätt.
En partner jag hade ville aldrig ha sex. Och han ville inte heller vara intim, förmodligen för att han antog att det innebär att det ska leda till sex.
Jag hade nog kunnat stå ut utan sex om jag åtminstone hade fått känna närhet, eftersom jag själv inte resonerar som så att allt måste leda till sex.
En annan partner jag hade var väldigt intresserad av att ha massor av sex. Ofta var jag med på noterna. Men detta innebar att så fort jag ville ha nån som helst intimitet så ville han ha sex.
När jag förklarade att jag inte ville ha sex utan bara vara nära så avbröt han direkt – han ville ju inte behöva bli upphetsad för att sedan inte få ha sex.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det som du beskriver om en partner som inte vill ha närhet om det inte leder till sex.
En av mina tidigare partners var på det viset. Vi hade till en början ett ganska frekvent sexliv men med tiden och omständigheterna (diagnosticerad vestibulit, depression, brist på förtroende i relationen etcetera) så kom det sexuella att bli väldigt ointressant/smärtsamt för mig. Däremot hade jag (och har fortfarande) ett stort behov av fysisk närhet för att må bra. Han däremot kunde knappt kramas utan att börja rikta in sig på sex vilket fick följden att jag inte ens vågade begära den typen av närhet för att det blev så svårt att hantera hans missnöje när det inte blev ”mer”. Mot slutet fick jag ont i magen av att kyssas för att jag visste att i det fanns det ett inlindat krav/hopp om att få ligga.
Det var en väldigt sorglig situation och jag bär än idag med mig obehagskänslor inför sex som kan poppa upp om jag känner mig det minsta trängd eller stressad. Det som gör mig på allvar ledsen är att jag i så många år gått emot mina egna känslor och gjort våld på mig i sexuella sammanhang för att ”vara till lags”. Så sjukt ovärt.

Hej hej! Inte alls vad inlägget handlar om, men jag har lagt märke till lite av ett mönster: det verkar vanligt att många tjejer som kallar sig feminister har haft, eller har, ett stört förhållande till mat. Främst tänker jag på bloggaren Blekk som själv skrivit om sina ätstörningar men som också har haft gästinlägg av andra kvinnliga feminister som också tagit upp att de har/haft ätstörningar.
Tittar jag runt i min bekantskapskrets märker jag lite samma sak, att kalla sig själv för feminist ofta går hand i hand med ätstörningar eller ett mindre normalt synsätt på mat.
Har du märkt det? Varför tror du att det är så?

Är det inte så att _alla_ kvinnor en träffar (nästan) har eller har haft en störd relation till mat? Inget speciellt för feminister alltså. Tänker mer att kvinnor som är feminister ofta har lagt märke till, problematiserat och bearbetat sin relation till mat, medan majoriteten kvinnor i övrigt inte ens tänker på det (menar då inte rena ätstörningar utan saker som att kvinnor pratar om att ”unna sig” mat eller får dåligt samvete om de äter en extra kaka osv).

Jag är i en period där jag inte vill ha sex. Jag har bytt till en antidepressiv medicin som har sidoeffekten 0 sexlust.
Jag skulle bli så obeskrivligt besviken om min partner försökte övertala mig till att ha sex. Så otroligt avtändande också, det om något skulle ge mig ännu mindre sexlust.
Jag skulle aldrig göra det heller, ha sex eller ge oralsex. Jag har ju ingen lust? Dessutom vill han iofs inte heller av exakt samma anledning. Jag frågade rakt ut om han ville ha oralsex ist men han nekade. Kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste vara att vara i ett förhållande där man blir pressad sådär 🙁

Jag tycker det här är en sån svår diskussion. Skulle min man inte vilja ha sex på 2 år skulle jag bli uppriktigt ledsen och det skulle påverka hela mitt liv. Oavsett anledning skulle jag vara ledsen, uppgiven och grinig. Men jag skulle ju vilja att han vill ha sex, inte att jag i princip tvingat mig till det. Jag har svårt att se att en sån relation överlever om det inte finns förståelse. Förståelse finns väl alltid i början men om sexlusten var bortblåst i flera år försvinner antagligen förståelsen också tillslut. Däremot motsätter jag mig folk som säger att sex är ett absolut behov som måste tillfredsställas jämt, jag tycker inte sex går att jämföra med att skita eller äta.

Jag ligger bakom en av kommentarerna som du lyfter fram och när jag läser den såhär så vill jag bara gråta. Aldrig mer husfridssex, vill jag lova mig själv men jag vet ju att det är betydligt lättare sagt än gjort. Det är inte första gången som jag har legat fast jag inte har velat, där plikten snarare än lusten har fått styra och förmodligen inte den sista heller. Fan. När vår dotter föddes fick min man en förlossningsdepression, mycket motvilligt följde han med på samtal hos en psykolog men valde att avbryta eftersom det ”känns bättre” – och det gör det, det märker jag också på sättet som han pratar med vår dotter och busar med henne, i den utsträckning som det nu går att busa med en tremånaders. Jag känner mig däremot helt vilse i vår relation. Ärligt talat vill jag mest lämna honom,men samtidigt vill jag ge min dotter en familj med syskon. En trygg bas, inte varannanvecka boende osv mmen samtidigt är jag inte alls lycklig i vår relation. Hur mycket ska jag kämpa? Jag vill inte vara en sådan som bara ger upp. Om någon har liknande erfarenhet får ni hemskt gärna skriva här i kommentarerna.
Sanna

Boken Lyckofällan av Russ Harris har hjälpt mig när jag känt mig vilsen. Att veta om det är ”sanning” eller bara en tillfällig känsla eller tanke. Att härbärgera jobbiga känslor.

Levde i min förra relation i 7 år. Kommer inte ihåg exakt när min lust försvann, men åtminstone det sista året var den helt borta. Jag ville aldrig ha sex, och han ville alltid. Och så många gånger jag ställde upp av just rädslan att bli lämnad. Jag levde med skulden av att jag inte ville ha sex eller ens kunde bli upphetsad (jag älskade ju honom, vad var det för fel på mig?) och skulden av att jag ”berövade” honom på något, att jag inte ”respekterade” och tillfredsställde hans behov genom att inte ha sex (för oftast sa jag nej). Men efter att jag det där året ställde upp på sex trots att jag inte ville sa min kropp till slut nej. Sex började göra ont. Så ont att jag nu inte heller fysiskt kunde genomgå ett samlag (penetration). Jag blev diagnostiserad med vestibulit och jag hatade mig själv för att jag svikit mig själv och min kropp så som jag gjort. Jag var livrädd att behöva leva med detta resten av livet (var bara 24 år). När relationen så småningom tog slut kom lusten tillbaka, och finns även kvar i min nuvarande relation. Men rädslan finns i bakhuvudet, att det ska börja göra ont igen. Och jag har lovat mig själv att aldrig ställa upp igen. För jag kan leva med att neka min partners behov, även om det skrämmer mig och kan ge mig dåligt samvete för stunden. Men jag kan inte leva med att ödelägga mitt eget underliv och sexliv för all framtid.
Tycker det är viktigt att belysa de allvarliga psykiska och fysiska besvär som ofrivilligt/husfridssex faktiskt kan ge. Ofta möts jag av personer som pratar om det som en bagatell, som att utöva en extra hushållssyssla. Och det synsättet gör så jävla stor skada.

Känns som jag läser om mig själv när jag läser din kommentar Frida! Det sista året i mitt förra förhållanden var lusten helt bortblåst, ”ställde upp” bara för jag fick så otroligt dåligt samvete gentemot min partner och tillslut började sex göra ont, förknippade det bara med smärta, stress och ångest. Så förutom stressen över att inte vara tillräcklig för sin partner kände jag sån panik över att kanske aldrig kunna njuta av sex igen, att det nu för alltid bara skulle göra ont. Att gå från att vara en väldigt sexuellt aktiv person, som alltid tidigare njutit av sex och närheten förknippad till det, till att vara rädd för att ens krama min partner utifall han skulle ta det som en invit till samlag och då gång på gång behöva säga nej eller ställa upp (och då alltid vara rädd för att det skulle sluta med att jag låg i sängen och grät för det gjorde så ont..). Men förhållandet tog slut, lusten kom tillbaka och nu går det att ha sex igen utan att det smärtar, men jag kommer aldrig, ALDRIG utsätta mig för det igen. Så respektlös som jag var mot mig själv, mina känslor och min kropp som under den tiden kommer jag aldrig vara igen. Kommer alltid få leva med problemen som uppstod, men nu när jag gått in i nya relationer har jag varit tydlig med att jag lätt känner smärta vid samlag. Känner mig stark varje gång jag tagit upp det, som att jag på något vis ger kroppen upprättelse, står upp för mig & mina behov.

Var inne i världens ondaste VIDRIGASTE cirkel under en ganska lång period med min partner där jag i panik försökte känna lust och viljan att ha sex med honom. Fast jag inte ville. Jag ville nog egentligen inte ens att lusten skulle komma tillbaka, jag ville bara få vara ifred. I efterhand med facit i hand förstår jag att lusten dog eftersom jag var på väg in i en depression med ångestattacker. Han var dock ALDRIG intresserad av VARFÖR min lust var stendöd, han såg bara att det var viktigt att vi började ha sex igen och så jobbade vi på det ”tillsammans” istället för att tillsammans ta reda på hur jag egentligen mådde och varför det blev som det blev???
Mår typ illa när jag tänker på det idag, så jävla äckligt. Ska aldrig utsätta mig för något liknande igen, det lovar jag mig själv på heder och samvete.

Jag vet inte… jag blir bara provocerad av tanken på att det är kvinnans ansvar att se till att mannen blir tillfredsställd, och kan/vill inte hon så ska man vara öppen för att han får gå till någon annan. Var är mannens ansvar för att kvinnan ska få känna sig älskad och värdefull trots minskad/obefintlig sexlust? Kvinnor blir liksom som förbrukningsvaror på det sexuella planet, utbytbara… ingen tanke alls på att kvinnan kanske också lider av att inte ha någon lust, att hon saknar det för sin egen skull? Men blir man hela tiden itutad att man ska ha sexlust för någon annans skull, ja då är det väl inte konstigt att det blir galet heller?

Väldigt tänkvärt!
Jag kände igen detta mycket efter graviditet och förlossning, att jag som annars gärna hade sex ”jämt” kände att min kropp var bara till för barnet och det kändes ”fel” att göra något sexuellt (en känsla jag även hade under graviditeten). Min partner har alltid respekterat detta, även om han är mer närhetstörstande(som i kramar och pussar) än vad jag är.
När jag hade slutat amma och vårt barn var drygt ett år gammalt så blev det helt plötsligt omvända roller då han fick sin gitarr stulen. Det låter säkert fånigt, men för honom var det den enda sak han hade med till vårt blivande gemensamma hem och en väldigt kär ägodel och helt plötsligt var han absolut inte sugen. Jag hade istället fått tillbaka min libido och blev oerhört frustrerad över att han inte ville ha sex med mig. Jag hanterade det inte bra, jag började klandra mig själv att det var på grund av min kropp osv och köpte vitamintillskott som skulle ge oss gnistan tillbaka och vi pratade ut om det och han berättade att han kände sig kränkt av hur jag hanterade situationen. Jag ville ”fixa” det. En av de där situationerna en hade velat kunna göra om göra rätt, men jag var fortfarande en väldigt osäker person som hellre tvivlade på mig själv än såg problemet. Det har ju också lärt oss att kommunicera bättre, det är nog kanske hela nyckeln. Att ett förhållande är två personer, inte en person mot en annan.

Martin Ezpeleta skrev om detta i AB för ett par år sedan:
http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/martinezpeleta/article12299458.ab
”Hittar en undersökning som gjordes av Veckorevyn och som visar att 59 procent av tjejerna har sex trots att de egentligen inte vill. Jag tror att det egentligen är många fler. Känner faktiskt inte en enda tjej som inte har varit med om det. Särat på benen så att han ska sluta tjata, eller för att slippa hans dåliga humör dagen efter. Tjejer som vill vara så duktiga och då ingår också att vara kåta och villiga.
Många av kvinnorna i undersökning anser själva att det inte är något problem att bjussa på lite sex. Jag tycker att det nästan är läskigare. Hur husfriden förhandlas fram genom sex.
Hur övergreppen naturaliseras i förhållanden. De sker i samförstånd. Som en tyst fredsöverenskommelse.
Är det kanske därför alla är så tysta? Av skam?
Därför att de drabbade ofta just är de drivna, självständiga och jämställda kvinnorna, som öppet inte kan försvara husfridens tysta diplomati? Och för att de som utför de här mikroskopiska våldtäkterna är de stolta velourpapporna? De som talar så fint om kvinnans lika rättigheter men beter sig som hänsynslösa Penetrators?
För bakom orden, under lakanen och mellan benen finns den svenska jämställdhetens akilleshäl.”

Absolut är det skamfyllt!! Ser mej själv som feminist, jag och min man är för jämställdhet på alla plan. ÄNDÅ, hamnat i fällan att ett form av sexkontrakt upprättats som baseras på nån form av sanning att en relation ska minsann innehålla sex med en viss regelbundenhet. Partnern har känt sig avvisad och oälskad, otillfredsställd. Lösningen har blivit många lustlösa samlag och avsugningar från min sida. Utan uttalat tvång från honom. Men ändå baserat på att ”detta måste en relation innehålla för att kunna fungera”… Bara det att jag på köpet lever med skuld och skam, och ser ner på/tappat respekten för både partnern och mej själv.

Den som vill mer gör ju också något den inte vill genom att vara i ett sexlöst förhållande.
Det enklaste borde väl vara att den som vill mer får ligga med andra än partnern. Den som inte vill ligga har väl ingen anledning att kräva ligg-exklusivitet av partnern och den som vill ligga har ju ingen anledning att kräva ofrivilligt sex.

jag o min man har det ganska balanserat när det gäller sex. vi pratar väldigt mkt om det. när jag fött barn var barnet prio 1 och mitt underliv var trasigt så efter avslag, kolikbebis o ont i fitty tog det ett tag för mig att vilja ha sex. ca 6 mån. min man varken tjatade eller frågade utan han visste att jag skulle komma till honom när jag var redo. vi båda tillfredsställde oss själva under den här perioden. nu har vi sex när vi vill o har lust. sex är ju så skönt. det är lixom inget ”behov” eller ngt man MÅSTE göra typ som att äta eller gå på toa. jag ser det som massage o en mysig stund tillsammans som man egentligen bara ska längta till o inte känna tvång lr ångest inför. det är så jävla fel!

Kunde inte hålla med mer! När barnet kommer så blir fokus flyttat och man kan ha närhet/samliv på andra sätt än att bara ligga. Bara man pratar med varandra och förstår hur den andra mår, och tar hänsyn till varandra så borde det inte vara något problem. Hela kroppen (den kvinnliga) är ju omtumlad efter att ha varit gravid och fått barn. Inte konstigt att det (kanske)inte är precis som innan. Varje man som stått bredvid en gravid kvinna och varit med på en förlossning och sett vad hon gått igenom, borde ha nyvunnen respekt och visa mer hänsyn till henne.

Tack för bra inlägg och intressanta kommentarer!
Det vore intressant med ett samhälle som,
istället för att tjata om att sex ska vara så viktigt,
lite oftare tog upp faktumet
att det inte är en mänsklig rättighet att ligga med någon.

En tanke, de som förespråkar sex för husfridens skull, skulle de rekommendera detta till sina döttrar? Skulle de säga till sina tonåriga döttrar under det vanliga sex snacket ”låt nu inte killarna pressa dig till att göra något du inte är redo för! Stå upp för dig själv! Killarna måste respektera dina gränser! Men…. Bara tills ni är ihop och ni har börjat ha sex såklart. Tänk då på att det inte får gå för länge mellan gångerna för då får han inte sina behov mötta, annars kanske han dumpar dig och det vill du väl inte? Om du inte är upphetsad är ett bra tips att suga av honom! Annars funkar lite glidmedel om du vill bjuda på penetration. Tänk på något annat under tiden bara!”
Tanken på att min dotter skulle ha sex med nån jäkla snubbe när hon inte egentligen vill får mig att bli illamående. Så varför ska jag ställa upp på det med hennes pappa?

Jag lånar dina kloka ord i denna kommentar till kvällens kommande sexpresssnack med min karl…. Har fått andra barnet för två v sen och känner mig asäcklig inför att ha sex redan, vill inte ens pussas. Bara vara ifred. Han väntar och kan inte låta bli att låta mig veta det. 🙁
Ska fråga hur han tycker att våra döttrar ska agera med sina killar i framtiden. Kanske får han en tankeställare.

Ett svårt ämne eftersom sex inte ”bara är sex” för många, det är liksom inte bara ett fysiskt behov som att äta eller ett sätt att umgås som vilket som helst. Sex kan vara förbundet med så mycket skam, bekräftelse, makt, känslor… Vi lägger en enorm betydelse i sex och därför funkar det liksom inte att helt smärtfritt och altruistiskt säga till sin partner att nej jag vill inte ha sex, men gå du och ha sex med någon annan (undantag finns givetvis!). Och då har jag ändå varit i ett förhållande där min kille saknade sexlust.
Det var jobbigt och tärande, och att ha sex med någon annan skulle inte funkat, det var ju honom jag ville ha sex med. Vi var båda monogamt lagda, men med olika lustnivå.
Jag ville att han skulle vilja, men det går inte att önska eller tvinga fram vilja från någon annan. Skapa förutsättningar för att partnern ska vilja (ej genom tjat, press) och vara en bra partner är det en kan göra, men också acceptera att folk är olika. Olika människor har olika lust utan att det behöver vara något ”fel” på en för det.

När man är nykär är många ofta kåta, kan inte få nog av varandra, och där sätts en tyst överenskommelse om hur sexlivet skall se ut. Som om det inte varierar över livets skeden. Många behöver tala mer med varandra. Skitsvårt. Att ha husfridssex kan kännas lättare. Kanske är det det också, men många vill inte ha sex med en ovillig partner, om de får en chans att veta att partnern inte vill.
Som kvinna fostras man till att vara tillgänglig och till lags, att vara en kåt och glad person kan bli en roll man desperat kämpar för att leva upp till, gentemot partnern eller gentemot sig själv. Som man fostras man ofta till att man ska vara ständigt kåt och gå igång på en femöring, också en roll det kan vara kämpigt att leva upp till. Alla relationer behöver omförhandlas med jämna mellanrum, inte bara vad gäller sex, utan vad gäller samspelet och målen.
Usch, meningen var att det skulle peka på problem och strukturer. Nu känns det som jag lite förnumstigt säger att prata lite så löser sig allt. Så är det naturligtvis inte. Samtidigt tänker jag på vissa av berättelserna i #prataomdet, där människor kände sig våldtagna av en partner som inte fått veta något om att denne inte ville ha sex. Det är något som behöver komma fram, för allas skull.
En delvis lösning kanske kan vara bättre sex och samlevnadsundervisning, som inte bara fokuserar på preventivmedel och graviditet, utan mer på lust, respekt, kommunikation, gränser?

Jag har själv lämnat pappan till mitt barn pga han inte ville ha sex med mig på 3 år. Och inte prata om det heller.
Min nuvarande har lägre sexdrift än jag, så jag har fått vänta in honom och det fungerade bra, fick mig att i vuxen ålder släppa på sexkravet från min sida.
När jag kanske 5 år in i förhållanded kände mig väldigt sviken (av händelser som inte alls har med sex att göra) tappade jag lusten, hade husfridssex ett tag, med slutade med det när det fick mig att må dåligt. (verkligen inget att rekommendera) Lusten kom tillbaka efter ett tag, när sveket var bearbetat.
Sedan fick jag svart att få orgasm av medicin jag tog ett tag och då hade han inget problem alls att låta bli att ha sex tillsammans. Nu är det han som äter medicin och jag som väntar.
Jag känner mig som om jag har varit på båda sidor av lusttappandet några gånger och tycker att det viktigaste är att kunna prata om det, föra en öppen dialog.
Ja, jag kan vänta om min partner inte vill ha sex, men om hen varken vill ha sex eller dialog om det tänker jag inte stanna kvar i all evighet. Det påverkar förhållandet för mycket för mig, men för mig är sex en stor anledning till att ha monogama förhållanden (i stort sett den enda, skulle jag säga).
Tappar jag själv lusten finns det en anledning och det är en signal för mig att fixa förhållandet eller lämna.

Problemet i heterosexuella förhållanden (och i manssamhället) är väl att det finns en bild av att mannen skulle ha ”behov” av att andra människor, företrädesvis kvinnor, deltar med sina kroppar medan mannen tillfredsställer sig själv sexuellt?
Som någon skrev ovan – en heterosexuell man anser ofta att han inte har signat upp för ett ”sexlöst” förhållande med en kvinna. Som om det faktum att kvinnan inte har lust att delta med sin kropp, medan mannen tillfredsställer sig själv sexuellt, skulle göra att mannen blir helt utan sexuell tillfredsställelse och aldrig mer kan få utlösning/orgasm? Utan kvinnors deltagande i mannens sexualitet, tycker att han blir ”sexlös”, den lille stackars mannen?
Mannen kan naturligtvis få utlösning/orgasm, tillfredsställa sin sexualitet och ”ha sex” med sig själv utan att ”behöva” blanda in andra levande och döda varelser i sin sexualitet. Att inbilla män att det är synd om dem (sexlösa, buhu!) om de inte får använda sig av andra människors (eller djurs) kroppar som de vill och för att göra av sig i, är fullständigt livsfarligt.
Den här utvecklingen och denna snedvridna syn på manlig sexualitet som ”beroende” av andra människors deltagande, för att ens kunna tillfredsställas, har många feminister varnat för i åratal.

Sjukt sexistisk av dig, jag är en ung man som känner ett ansvar att ha sex med min flickvän dagligen så jag söker mig till nätet för att hitta stöd och hjälp men blir istället bemöt av stora grupper av kvinnor som uttrycker sig om ”män” istället för människor som inte kan se situationen från VÅRAT perspektiv. Klassiskt tredje vågens feminism, skapar bara fler ”vi och dom” scenarior

Detta är en svår, men intressant fråga!
Jag har varit den som haft mer lust och den som haft mindre lust och känner igen mig i tjatet. Jag har dock inte mycket mer att tillföra men följer diskussionen med intresse.

Jag tänker lite såhär: Har en sex för husfridens skull, tänk på vad som är husfrid. Är husfrid att jag/min partner ska känna sig tvingad till sex på grund av min partners/min kåthet? Är det verkligen bättre än att jag/ min partner måste ta hand om mig/sig själv ibland?
Är en den som är mindre sugen, prata om det. Förklara att du bara inte är sugen, och att detta inte har något att göra med att du inte skulle vara pga din partner (är det pga din partner känns det ju inte som att relationen bör fortsätta) utan att du bara är en person som inte är kåt så ofta.
Är en den personen som är mer kåt, prata om det också. Känns det som att partnen avvisar en hela tiden, berätta och hur det får en att känna.
Sen finns det ju faktiskt något som heter onani och är en himla fiffig grej. Bara för att en är i en monogam relation betyder det inte att båda har samma sexlust och att en inte kan ta hand om sig själv.

Jag är självvald singel så jag slipper all press. Är så jävla skönt! Nu råkar jag ha en sexlust, men det är betydligt lättare att handskas med den frustrationen än att ha o göra med porrskadade män.

I mitt förhållande har vi ombytta roller (har inte läst alla kommentarer men utgår ifrån att det generellt är mannen som vill och kvinnan som ställer upp, generellt sett och i detta inlägg alltså).
Min man har tappat lusten helt sedan vi fick barn, barnet är 2 år nu och vi har haft sex kanske 7-8 ggr på dessa två år. Jag har typ fått tjata för att ”få till det”. Intressant att läsa era kommentarer då jag kan få en någorlunda inblick i hur han känner. Han gör inte speciellt mycket för att försöka reda ut vad problemet är utan han är nöjd så länge jag inte tar upp ämnet.
Jag har funderat på att vara otrogen, dock ej varit det.

Jag kan ju fortfarande inte se mina egna kommentarer i din blogg men nån annan kanske kan.
Jag är inne i en villinte period som varit väldigt länge (två år ca) och har husfridssexat 2-3 ggr i månaden.. men nu har jag sagt att jag inte vill längre. Fin stämning här hemma kan man ju säga =)
Men jag har aldrig varit och är inte rädd att bli lämnad alls.. och jag har inte brist på sexlust bara tröttnat på samma hela tiden. Även om vi gör olika så blir det ju mest samma.
Anl till att jag husfridsknullat är stämningen, ingen rädsla i att bli lämnad. Och för att inte vara taskig/avvisande för det känns ju inte kul för den som blir avvisad.
(Jag är jätteledsen att jag inte ser mina komentarer, och vet ej om någon svarar på det jag skriver osv)

Himla viktig diskussion, det märks inte minst på alla kommentarer – verkar som om många lider av detta.
Jag har själv varit på båda sidorna av situationen. I början av mitt förhållande var det han som inte ville lika ofta som jag. Han avvisade mig hela tiden och det var helt katastrofalt för min redan dåliga självkänsla. Jag kände mig äcklig och värdelös som inte lyckades få min man att åtrå mig, detta späddes på ytterligare av att hela tiden få höra om hur alla män ständigt är kåta och alltid redo.
Efter fyra år ihop fick vi barn. Till en början påverkade det inte min lust men efter ett halvår försvann den helt plötsligt. Från att ha varit en väldigt sexuell person gick jag nästan över en natt till att helst inte ha sex. Alls. Troligen en kombination av att ha landat i rollen som mamma och därför svårt att se mig själv som annat än Helig Moder samt total tröttnad på att bli avvisad. Liksom skit i det då. Och så har det varit i ett år nu. Nu är det min mans tur att bli avvisad och trots att han försöker att inte pressa mig så har det varit svårt för honom att hantera. Han är orolig för att jag inte tänder på honom. Jag skyller på amningen men oroar mig knäpp för att jag aldrig kommer att vara attraherad av honom igen. Ibland kommer lusten försiktigt över mig men så fort jag tänker tanken på att ”ikväll kanske det skulle vara trevligt med sex” så kommer tanken ”ja det måste vi nästan ha för nu är det längesen sist och han måste ju få sitt” och jag blir stressad och lusten tvärdör.
Och jag kan säga som så att oavsett hur asigt det var att vara den med mer lust, och det VAR asigt och frustrerande och svinjobbigt, så är det INGENTING jämfört med hur satans jobbigt och ångestframkallande det är att vara den som har mindre lust. Jag får seriöst panik av tanken på att måsta lösa det här och ”hitta min lust” och blabla och inte bara sopa det under mattan och leva lugn och sexfri resten av livet.

Åh jag har liknande problem, fick tipset av min psykolog att komma överens med partnern om att inte ha t ex penetrerande sex under en tid (i mitt fall lär det bli flera månader), just för att släppa ångestkänslorna gällande sex lite. Istället bara ta på varandra och ha det mysigt på andra sätt. Så ersätter man ångestkänslorna och prestationsångesten med positiva känslor och kan lära sig njuta av beröring igen. I mitt fall dör lusten nästan direkt när sex kommer på tal.

Det är inte bara män som är krävande. känner många kvinnor som gnäller på att dom aldrig får.
läste en statistik för ett tag sen då visade sig att det är nästan samma andel män som kvinnor som har sex för husfridens skull

I vårt heteroförhållande är det jag, kvinnan, som är den som är mer sugen än vad min partner är. Något som är ett problem i vår relation, eller har blivit det på senare år. För mig för att jag vill ligga mer, för honom för att han ju märker att han inte räcker till. Och för att han känner sig pressad även om jag såklart inte vill att han ska känna så eller menar att pressa honom. Det har blivit såhär sedan jag slutade med hormonella p-medel och är något som är jobbigt för oss båda. Innan var det väl jag som husfridsknullade för att vårt sexliv inte helt skulle avlida, han har aldrig varit en person som tycker att samlag är superviktigt utan är mer för kramar, pussar och att hålla om, ofta och mycket.
Förutom att han känner sig pressad är det påfrestande på mitt självförtroende att ständigt bli avvisad. Som kvinna är jag ju upplärd att män ska svara mina sexuella avancemang med glädje och kåthet varje gång. Av någon anledning är det väldigt svårt för mig att sluta visa att jag vill ligga och sluta prata om att vilja ligga även fast jag fattar och vet att det inte är schysst/bra/vettigt/lämpligt av mig att hålla på så. Lösningen på det är knappast att han ska ställa upp mot sin vilja.
En annan sak som inte heller känns som lösningen är att jag skulle ligga med andra. För det första: Hur skulle det gå till? Har andra människor alternativa sexpartners väntande i kulisserna hela tiden? För det andra har vi valt en monogam relation och jag hade inte känt mig som mindre av ett arsel till människa om jag hade gett mig ut och raggat, än vad jag hade gjort om jag suttit hemma och gett honom dåligt samvete över att inte ligga med mig. Dessutom är det ju inte som att samlag med män garanterar tillfredsställelse, särskilt när det gäller att ligga med män som inte är intresserade av mig och därför kanske inte känner press att imponera på mig sexuellt, så det hade ju varit stor risk att det blivit hit and miss. Alltså knappast värt det.
Jag vet inte riktigt vad som är en vettig lösning, men det är självklart så att det är den som vill minst som styr. Sen om han husfridsknullar eller ej, det kan ju bara han svara på. Risken är väl stor att det är så.
Om jag ska vara hundra procent ärlig (och nu kommer jag också välja att vara anonym med detta inlägg) får denna situation mig att fundera på om vi kanske inte är rätt för varandra ändå. Det får mig att drömma om en relation med en man som gillar passionerade ligg lika mycket, eller i alla fall nästan lika mycket som jag. För jag vet inte om jag vill leva så här resten av livet. Eller jag vet att jag inte vill det. Det här är väl en variant på att ligga med andra, bara det att jag lämnar det här förhållandet bakom mig. Något jag egentligen inte vill, för förutom det här med sexet har vi det jättebra tillsammans. Jag kanske borde börja med p-piller igen och mörda min sexlust.

Jag är också kvinna i ett hetro förhållande.
Har precis som du högre lust.
I min första långa relation, så hade exet inte någon sexlust.. Jo i början, vid nyförälskelsen. Men sen vart det typ till en gång var tredje månad.. Jag väntade tålmodigt, jag tjatade inte, pressade inte. Vi försökte prata om det ett flertal gånger men han ville aldrig prata eller lösa det hela. Så efter många år tillsammans bröt jag upp. Vi levde så separat att det fanns ingen mera närhet kvar.
Jag mötte en ny man som jag är lycklig med. Vi har varit ihop i många år och med barn. Men han har också lägre lust än mig, Trots graviditeter amning, förlossning så har min lust inte svikit alls. Men vi löste det som att ingen av oss onanerar ALLS.
Vilket gjorde att min lust minskade, hans lust ökade, Och vi möts upp när vi är sugna. vilket blir numera 3-4 gånger per vecka! Sjukt underbart att vi möttes på vägen och vi har haft så i åratal och det var verkligen lösningen.

Tror att jag och min man har ganska jämbördig lust. För den skull vill vi naturligtvis inte alltid samtidigt och har därför båda varit den som velat mer och mindre. Inget av det är roligt och vi har surat endel men vi har också pratat mycket om det. Att våga prata mycket om hur man känner utan att skuldlägga någon har funkat för oss.

Jag är asexuell och i början av mitt förhållande med min partner var jag extremt intresserad av kyssar och allt möjligt sexuellt. Nu är jag sällan intresserad av mer kontakt än sån som kan tolkas platoniskt (kramar, hålla hand). Han är lite autistisk och tycker inte om kontakt från någon annan. En kram från hans mamma är för mycket.
Vi har väldigt bra kommunikation, men för ett tag sen hade vi sex när jag inte ville. För jag kände mig skyldig. Annars brukar jag faktiskt säga att jag inte är sugen då han är nåt och så kanske han tar en dusch och funkar eller försöker lugna sig. Han är extremt förstående, men det blev för svårt och min depression hjälper inte precis. Det fick mig att må extremt dåligt och jag har inte kunnat säga det rakt ut till honom.
Jag har dessutom spenderat extremt mycket tid på att ha ett öppet sexuellt förhållande, men mår dåligt bara av tanken. Han är såklart emot det också.
Det är så konstigt att han accepterar mig helt och fullt, har sagt många gånger att han bara vill vara med mig och inte måste ha sex. Ändå känner jag sån ångest och tvång.
Våran samhället sex är aldrig något du är skyldig din partner, och om om den tycker att du är det så är det ingen människa som förtjänar dig. Personen klarade säkert av en stor del av sitt liv med att hantera sin sexuella frustration helt själv. Bara för att ni nu är tillsammans ska du inte offra ditt välmående för något som är dens eget ansvar.

Har egentligen inte så mycket att tillföra diskussionen, så mycket klokt har redan sagts och jag känner igen mig i mycket. Jag har dock två boktips. ”Mating in captivity” av Esther Perel, som fick mig att förstå varför lusten ofta försvinner en bit in ett förhållande, författaren sitter inte inne med hela sanningen, men en intressant läsupplevelse. Den andra boken är ”Vagina” av Naomi Wolf. Mycket intressant om man vill förstå kroppen-knoppen förbindelsen bättre när det kommer till sex.

Jag har haft så vansinnigt mycket sex med mina barns far för husfridens skull. Det är inte det att jag tror att det är ok eller att han har den minsta rätt att kräva något som helst av mig. Men problemet är att det lilla äcklet låter sin frustration över att inte få sina behov tillfredsställda gå ut över barnen. Alltså, han är inte elak mot dem eller så men han tycker synd om sig själv, går och suckar, gnäller mer och är allmänt ganska otrevlig vilket sänker stämningen för alla.
Så jag fortsätter att ställa upp i väntan på att jag ska ta tag i mitt liv och också bli singel för evigt. Men tro inte att han är glad över det minsann, nu är det tydligen så tråkigt och jobbigt för honom att jag inte är så kåt som han skulle vilja. ”Det känns som att du bara ställer upp”.
Hade jag börjat läsa bloggar som den här 10 år tidigare hade jag aldrig fastnat för den här lilla skiten. Jag hoppas att den här och Fannys bilder blir studiematerial i grundskolan så framtida generationer kan räddas.

Jag har stora problem med lusten i perioder, och jag har inte ens fött barn. Vad fan ska hända den dag jag vill ha barn, ska jag bli ensamstående då? Jag tycker det är skitjobbigt verkligen med den känslan av att jag ”måste”. Jag älskar ju inte min partner mindre för att jag inte vill ha sex lika ofta som han men det känns som att han tror att känslorna slocknat fast dom inte har det. Har funderat flera ggr på att ”söka hjälp ” för det för att det verkligen känns som att det är nåt fel på mig. Usch för den känslan och tanken… 🙁

RELATERAR. Så MYCKET. 🙁
Ingen lust. Två barn. Har innan inte haft ork att säga ifrån att jag inte vill. Har ställt upp på sex utan lust, vilket har lett till en distans och att jag på nåt sätt börjat se ned på min partner och tycka illa om sexet. Även börjat tycka illa eller bli stressad utav alla form av närhet, kan ej mysa eller hångla med honom utan att på nåt plan må dåligt och känna press. Sa till slut ifrån pga fick fysiska stressbesvär i kroppen. Nu ej legat eller haft annan närhet på ca halvår. Separation kan bli resultatet. 🙁

Som en del andra som också kommenterat befinner jag mig i andra änden av det här. Jag är den som vill ha mest sex i ett homoförhållande. Eller snarare den som brukade vilja. Nu har det kommit till en punkt där ingen av oss tar särskilt mycket initiativ till fysisk intimitet. Livet med barn och jobb kommer emellan, men även under de stunderna vi faktiskt har tillsammans känner jag knappt någon attraktion längre. Samtidigt som min sexuella lust finns kvar.
När vi ingick förhållandet var jag tydlig med att jag inte tänkte vara sexuellt tvåsam. Något som jag – förmodligen naivt – trodde att vi var överrens om som okej. Här har jag till stora delar fått vika.
Ibland tänker jag att det skulle vara så härligt att prata med någon som gick igenom delvis samma saker som jag själv. Särkilt kring erfarenheten av att vara partner till någon som könskorrigerat kroppen. Det finns så många saker som jag absolut inte vill ta upp med min partner kring det då jag inte vill såra henne, men som skulle vara skönt att prata om med någon som inte skulle komma att se ut som ett stort frågetecken.
Det hela leder till att jag inte har sex med någon annan än mig själv för husfridens skull.
(Och uppenbarligen även till en babblig och självutlämnande kommentar)

Sa himla viktig debatt och jag blir sa ledsen av att se hur vanligt det verkar vara att ha husfridsex. Jag skulle ifragasatta hela mitt forhallande (precis som Kitty skriver i sin blogg) om min man hade guiltat mig till sex. Med en 7 veckors bebis kanns min kropp väldigt mycket bebisens… jag har svårt att byta roll från ammningsmaskin till fru och det ar A-OK. Kan tanka mig ungefär en miljon saker jag kommer prioritera fore sex idag.

Reagerade på exakt samma sätt, blev ledsen att så många går med på sex fast de inte vill. Trodde faktiskt inte det.. Är det dålig självkänsla eller är det rädsla för att bli lämnad? Mer respekt och hänsyn för kvinnokroppen, särskilt efter barnafödande, graviditet och amning med allt vad det innebär.

Blir rätt ledsen när man läser sånt. Att det är så många som ändå ställer upp. Så ska man inte behöva ha. Om mannen inte är nöjd, osv. Lämna skithögen!
Min man är den som skiljer åt kärlek och sex. Det är jag tacksam över då jag har aldrig nånsin varit så intresserad av sex. Pussar och kramar räcker, min man tycker det med. Så han har aldrig tjatat/pressat till någonting. Vi har inte haft sex på två år och har ändå himla bra relation. Antar att det är sällsynt hos många, vilket är tråkigt.

Och jag blir så less på sådana här kommentarer. Det finns 100 olika anledningar till att kvinnor har sex för husfridens skull och det är inte bara att lämna skitstövlar om en har barn. Det är lätt att sitta i en fin respektfull relation och säga att det aldrig skulle hända en själv.
Jag är mycket väl medveten om att det inte borde vara som det är. Men är jag villig att flytta och bara få träffa mina barn varannan vecka just nu, nej! Tycker jag att det är bättre att ha lite sex då och då för att hålla den svaga idioten nöjd och stämningen god, ja!
Jag kan fatta beslutet själv och det beror inte på en sviktande självkänsla, avsaknad av respekt för min magnifika kvinnokropp eller rädsla över att bli lämnad.

Efter mitt första barn tappade jag också lusten, men jag ville vilja. Hade sex med min man några gånger i månaden för att få igång lusten. Inte för husfridens skull egentligen. Det var alltid skönt men lusten och passionen kom ändå inte tillbaka. Vet dock inte om det berodde på våra andra problem i förhållandet med en del bråk, pressad situation osv. Han var förstående först, men kände sig sedan sårad och avvisad och ville inte förstå mig eller kramas eller vara nära. Jag försökte prata om det men nådde inte fram. Det kändes som om vi på alla plan hade upphört att vara ett team – inte bara på grund av min sexlust. Undrar om det är fler som liksom jag har haft sex för att få tillbaka sexlusten och om det har fungerat?

En fundering kring detta, varför är det oftast kvinnan som har minst sexlust tror ni? Det är samma i mitt förhållande (verkar vara så bland komentarerna här) och alla jag känner har det så. Varför?

Jag hade det precis tvärtom I ett förhållande. Jag var otroligt kåt hela tiden, vi var nykära, och under det korta förhållandet på 10 månader så hade vi typ sex 5 gånger. Och för mig var det ren tortyr. Jag trodde på allvar att det var nå fel på mig. I början tog jag själv initiative till sex men efter ett par avvisanden så fixade jag det inte. Vad gjorde jag fel, jag hade ju lärt mig att killar vill ju ALLTID. Var jag inte tillräckligt sexig,eller gjorde jag något annat fel!? Det tog upp all min vakna tid och jag vågade inte prata med någon, tänk om någon hade sagt att jag var för kåt. Jag trodde till slut att jag inte var värd att ha sex med och det är så här det är, att jag bara måste lära mig att tygla min kåthet. För som kvinna borde jag inte vara så kåt och absolut inte tänka på sex hela tiden, jag var redan över gränsen till slampig med för många sexpartners. Började äta godis och massor av onyttigt, gick upp 15 kg på några månader och kände mig fruktansvärt äcklig och då var det ju självklart att han inte ville ha sex. Det hela slutade med att jag hade sån panik att jag gjorde slut. Men det tog lång tid innan jag vågade göra nå närmanden mot någon igen, rädslan för att bli avvisad var enorm. Även om jag i efterhand vet att det mesta utspelade sig i mitt huvud och hade vi bara pratat med varandra hade vi kunnat första bådas sidor.

Man har inte skyldighet att ha sex med sin partner. Man har heller ingen skyldighet att tillåta sin partner att ha sex med andra.
MEN men är faktiskt heller inte skyldig att stanna kvar i ett förhållande. Vidare måste man heller inte ha en giltig motivering för att avsluta ett förhållande.
Nu kanske någon invänder att ett förhållande inte bara handlar om sex, och jag håller helt med. Det gör det inte. För min del behöver det faktiskt inte ens vara en del av förhållandet. Jag skulle klara mig bra på att ha en partner jag älskar men aldrig har sex med så länge jag får ha sex med någon annan.
Dock är det så att jag mår dåligt utan sex. Så enkelt är det. Och lika lite som någon ska behöva ha sex på grund av pliktkänslor ska jag behöva stanna i ett förhållande på grund av pliktkänslor.

Jag vet att jag är lite sen på denna tråd. Det jag vill säga är att jag inte alls, överhuvudtaget tror att det är män/killar som generellt sett är kåtare än kvinnor/tjejer och att det är oerhört destruktivt att reproducera den uppfattningen. Precis som några här redan har påpekat är det väldigt stigmatiserat att som kvinna vara den som vill mest (för att kvinnans sexualitet sedan tidernas begynnelse varit och uppenbarligen fortfarande är osynliggjord och kontrollerad) och vad ger det för resultat, jo för det första att det blir en ännu värre situation att vilja mest som kvinna för du tror att du är onormal och för det andra gör det att du håller tyst om det så att denna uppfattning fortsätter och ingen annan pratar om det heller.
Det finns kåta kvinnor och det finns kåta män och det är antagligen ingen som helst skillnad i antal. Det är verkligen dags att sluta osynliggöra kvinnans sexualitet så börja snacka ni kåta kvinnor där ute och snälla säg aldrig att det är ett mansproblem att vara den som vill ha sex oftast i ett förhållande. Av uppenbarliga skäl vinklar jag detta helt från den sida av problemet som den som vill mest står på men har såklart full förståelse för att det är ett tvådelat problem och håller helt med om att kommunikation är väsentligt, som med alla andra problem i förhållanden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *