Kategorier
diskussion & debatt

Vem närhetsbehov ska man ta hänsyn till då? Den som behöver lite eller den som behöver mycket?

Men hur gör man när den ena vill ha mycket närhet och den andre vill ha lite då? Jag får ofta höra att man borde söka hjälp för sin bristande lust om det är så att man vill mindre än sin partner, det verkar liksom som en slags självklarhet att DET ÄR NÅT FEL om man inte vill lika ofta som den som vill mest men det har alltid skavt i mig. Vem har bestämt att det är nåt fel på min lust?

En tanke, de som förespråkar sex för husfridens skull, skulle de rekommendera detta till sina döttrar? Skulle de säga till sina tonåriga döttrar under det vanliga sex snacket ”låt nu inte killarna pressa dig till att göra något du inte är redo för! Stå upp för dig själv! Killarna måste respektera dina gränser! Men…. Bara tills ni är ihop och ni har börjat ha sex såklart. Tänk då på att det inte får gå för länge mellan gångerna för då får han inte sina behov mötta, annars kanske han dumpar dig och det vill du väl inte? Om du inte är upphetsad är ett bra tips att suga av honom! Annars funkar lite glidmedel om du vill bjuda på penetration. Tänk på något annat under tiden bara!”

Tanken på att min dotter skulle ha sex med nån jäkla snubbe när hon inte egentligen vill får mig att bli illamående. Så varför ska jag ställa upp på det med hennes pappa?

Nadja om sex för husfridens skull

Kroppskontakt har alltid varit svårt för mig. Dels för att jag har aldrig fått äga min kropp, vare sig från sexuella vuxna män eller från andra auktoritära vuxna men också för att jag är känslig för det taktila. Jag kan inte ha strumpor, ingen får röra mitt ansikte, tyger och kläder kan kännas obehagliga, jag kan inte ta i olika saker med händerna pga känns fel och jobbigt. Vad detta beror på vet jag inte, men jag tror det är så jag är skapt helt enkelt. Jag har starka minnen av detta från tidig barndom: tyger som kändes fel och vuxna som inte fattade vad jag menade eller ville. Och jag får ångest när nån ska ta på mig.

Men nu seglar jag iväg. Men ett mindre behov av beröring ska tydligen vara DÅLIGT för beröring är ju så bra och om man inte vill så måste man lagas. Istället för att bara acceptera och förstå att alla är olika och att det ena inte är mer rätt än det andra.

Jag kan definitivt känna att jag vill ha lättare till närhet ibland, inte för att JAG egentligen behöver eller vill det men för att tillgodose en mer närhetskrävande partner. Precis som jag önskar att jag hade mer sexlust för att HAN skulle slippa berövas sex. Vilket är jävligt problematiskt eftersom att det då, som alltid, handlar om att anpassa sig efter sin partner på ett sätt som är jävligt osunt och vars konsekvenser kan vara ganska allvarliga, inte bara för relationen men för den enskildas välmående och psyke.

fanny plikt heterosex

bild: Fanny Åström

Vem bestämmer vilken mängd närhet är rätt? Är det kanske så att min partner borde jobba mer på att känna MINDRE närhetsbehov istället för tvärtom? Är det kanske hans behov som är för stort och mitt som är det normala? Skulle vårt samliv vara bättre om han rannsakade sig själv? Retoriska frågor såklart och jag vet inte svaret men jag vet att det finns en norm som säger mig att jag ska vilja ligga X antal gånger i månaden och om jag inte vill det så är det nåt fel på mig.

Jag har aldrig sett mig själv som trasig förrän jag förstod att andra gör det.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vem närhetsbehov ska man ta hänsyn till då? Den som behöver lite eller den som behöver mycket?”

Jag tycker att man ska ta mest hänsyn till den som inte vill.
Gå till botten med vad det är som är fel.
Inget blir ju bättre att ens partner tjatar på en.
Det blir bara värre då, och till slut har man inget sexliv alls.
Finns inget värre än sex för husfridens skull usch.
(Been there done that)
Och nej jag skulle aldrig ge det rådet till min dotter, att ställa upp för någons annans skull, vill man inte så ska det respekteras.
Men okej, det klart att den som har mer lust inte ska ignoreras, men jag är av åsikten att man kan inte och ska inte kräva sex av sin partner.
Och det är inte alltid man behöver ha penetrerande sex, mys och gos funkar det med.
Plus att ja alternativet finns ju om man är grymt sugen då kan man tillfredsställa sig själv.
Det gör jag när min kille inte vill, och jag har mer sexbehov än han, men jag tjatar inte på han, vet ju hur jobbigt det kan vara.

”Gå till botten med vad det är som är fel”
detta är vad jag tycker är så himla tråkigt i diskussionen. Om man inte vill ha sex ofta så antas det direkt att något är fel. Kanske inte alls är fel, kanske bara är jävligt rätt.

Har längtat efter denna disskusion. Jag och min partner är överens om att han (gillar att ha sex) lika mycket kan ses som den som behöver ”lagas” som att jag (gillar inte sex) skulle behöva det. Trots att min partner aldrig pressar mig till närhet känner jag en extrem press på att få mer närhetsbehov, antagligen pga allt jag läser om hur viktigt det är för relationen blabla. Om någon frågar mig om vår relation är bra känner jag bara ”ååååh JA”, men inser ju lika snabbt att personen som frågade antagligen anser att jag visst har problem i min relation, skulle aldrig berätta för någon kompis hur lite fysisk närhet det finns i min relation pga varje gång jag närmat mig att prata om det så kommer massa åsikter om att sex är ett mänskligt behov och massa tips om ”du kan ju runka av honom om du absolut inte vill annat”. Dumt. Iaf, det jag funderar på är VAR ska en mötas med sin partner om en har olika behov? Min partner är nöjd även utan sex, men jag vet ju att han har en längtan osv. Tycker du det finns någon kompromiss? Jag tänker att det finns mycket annat en gör främst för sin partners skull. Det är givetvis svårt att kompromissa med sin kropp, men tycker inte att det känns helt rättvist att mitt behov av att slippa skall vara konstant?

Kommer osökt att tänka på en dokumentär om en kvinna i USA som inte klarade beröring. Hon hade problem med kläder, bar dem oftast ut o in eftersom hon inte tålde sömmarna. Hon blev/är en framgångsrik konstruktör av djurgårdar (typ). Jag minns inte vad den hette, men en helt fantastisk film:-)

Bra skrivet! Sag precis pa ett amerikansk relationsprogram (reality-serie) ”Marriage Boot Camp”, dar relationsteurapeuterna rekommenderar sina deltagare att ”aldrig saga nej till sin partner” (vad galler sex). Man blir morkradd.

Ja helt sjukt, se sjalva har (tror det var i denna episod det namdes):
https://www.youtube.com/watch?v=q0UgTIGNISM
Och aven om detta rakar vara en reality serie (som iofs sands pa basta sandningstid, men som man kan rakna med ar mer eller mindre oserios) sa ar teurapeuterna utbildade och anordnar eftertraktade ”camps” for marriagecounseling som par betalar stora pengar for att besoka och bli hjalpta pa.

Det Här är så otroligt träffande, förra inlägget också. Jag och min partner har det såhär. Han vill ha sex. Han vill vara nära. Han vill känna närhet osv. Jag vill inte. Inte för att jag inte vill men pga min sjukdom som gör att jag har mycket smärtor och även känner mig oroligt deppig.. Och det här är så fruktansvärt jobbigt!! Tyngden jag känner varje gång vi ses, pressen varje gång och tankarna ”kommer han försöka ha sex nu?” ”Blir han arg om jag inte rör honom?” Jag får oftaa panik när han rör mig, även om det bara är ”mysa i soffan framför film” för jag är beredd på att det är ett försök till något mer som jag inte vill vilket oftast resulterar i bråk eller att jag gör något bara för att slippa känna mig dålig. Fyfan det borde pratas så mycket mer om det här.

Jag har exakt det här problemet i den relation jag är i just nu (jag är ciskvinna och tillsammans med en cisman).
I början var allt frid och fröjd, låg hela tiden överallt, som det ofta är i förälskelsefasen. Men efter ett år av distansförhållande flyttade vi ihop. Efter ett tag började min sexlust sina. Det var i samma veva som jag bytte medicin (antidepp) och minskad sexlust finns ju som bieffekt. Men efter ett tag började även orgasmerna försvinna. I perioder kunde jag inte ens komma när jag onnade. Jag skyllde allt på medicinerna.
Min partner har ett stort behov av fysisk närhet och sex, till skillnad från mig. Till slut började jag söka vård för mina problem, för problem ansåg vi båda att det var. Jag bytte medicin i hoppet om att det skulle funka bättre. Det blev inte bättre. Jag har nu slutat med medicinerna helt, men min libido är fortfarnade låg. Jag känner mig dessutom dålig för att jag inte vill. Som att jag är mindre kvinna pga det. Jag vet att det antagligen inte är nått fel på mig, men det känns inte helt okej. Känns nog inte okej för min partner heller.
Har övervägt att prova L-Argiplex eller nått liknande. Vet inte riktigt vad jag kan göra annars.
Det här blev längre skriveri än jag planerade, men det här är verkligen nått som måste pratas om mer. Tack för att du tar upp det!

Obalans i lust kan vara så problematiskt. Den där känslan när någon rör vid en och man inte bara kan njuta av en beröring, utan tänker hela vägen ”OMG var det där en invit, om jag besvarar beröringen har jag lovat något då, har man sagt A får man säga B” etc… Stelna till isf att slappna av av sin partners beröring. Och på andra sidan, att vara den som vill men inte törs fråga för att man inte vill pusha och pressa och tvinga sig på. Den som alltid känner sig påflugen. Den som är för på. Den som vill för mycket. Den som blir bortvisad. Det är inte lätt med relationer. Det som fungerar bäst för mig har varit att tala öppet.

Jag vill ha mycket närhet såsom kramar pussar osv. Han vill inte lika mycket. Jag har ärligt tänkt att det är honom det är ”fel” på. ”självklart vill man kramas och pussas med den man älskar” har jag tänkt. Men när jag läser din blogg + kommentarer så är det ju mig det är ”fel” på. Min sambo vill däremot ha sex rätt ofta, vilket jag också vill. När man läser här i kommentarerna är det ju inte en enda kvinna som skriver att Jaa sex är så skönt! Alla kvinnor här verkar ställa upp och har aldrig någon lust. Men att mannen alltid har lust. Varför är det så att kvinnor har mindre lust eller ingen lust alls? (nej självklart inte alla kvinnor) Myten att kvinnor alltid ställer upp och aldrig är sugna verkar ju stämma rätt bra tyvär. Vet ej vad jag vill säga med detta inlägg, får väl vara glad att jag och min sambo vill lika ofta, det verkar ju tyvärr vara ovanligt. Och vi har barn, så det är inte så att vi är två vuxna med all tid i världen att ligga.

Hanna, det behöver inte alls handla om huruvida man tycker att sex är skönt eller inte.
Att ha sex när man själv inte har lust, för någon annans skull känns för många som bli trugad till att äta när man inte är det minsta hungrig och då hjälper det inte om man tycker att maten är god.
Jag tycker också att sex är fantastiskt skönt men vill för den sakens skull inte alls ha sex varje dag och i de förhållanden jag har haft har jag verkligen inte velat ha sex varje gång min partner velat.

Hade precis en sårig diskussion om detta med min partner. Och där är det han som inte vill ha sex, men har nog mer än en gång ”låtiti” mig suga av honom, eller ha penetrerande sex just för att göra mig nöjd. Och jag har märkt det efteråt, typ sagt att han ska säga till om jag går för långt/kräver för mycket osv. och han godtar det, men säger samtidigt att han vill… Snacka om att en blir frustrerad! Tycker att det är en väldig balansgång för vi båda vill ju att den andra ska vara nöjd. Jag vill ha sex. Extremt stort närhetsbehov och söker kroppskontakt väldigt mycket. Han, inte alls så mycket.
När jag läser vad alla andra skriver så känns det som att jag känner igen så mycket, och kanske får en bättre förståelse för hur min kille upplever det hela.
Men hur gör man då?
Jag har försökt lova mig själv att inte pressa till sex, men ibland slår det fan fel och det känns som att han bara ligger där därför att jag ber om det. Och det vill jag ju inte heller. Vill ha en delaktighet annars är det inte bra.
Att tillfredställa oss själva har vi inga problem med. Men han kollar på betydligt mer porr än jag, och ibland stör det mig rätt mycket. På både gott och ont.

Jag vill ju inte tvinga någon till att göra något denne inte vill. Och ibland har det faktiskt varit tvärtom. Att jag tänkt, nej, jag vill inte ikväll. Men så vill han och då hamnar man ändå där under lakanen.
Det finns så mycket normer kring sex. Att man borde vilja, att man ska vara pryd, att p-piller ska vara en självklarhet osv. Också en norm är ju att man alltid ska vilja. Oavsett om man är kille eller tjej känns det som.

Som en asexuell person som inte kan tänka sig att ha sex uppskattar jag verkligen att det hör tas upp, om än ur ett allosexuellt perspektiv. Blir alltid lite mörkrädd när jag hör om att hur viktigt det är att ”ställa upp” på att ha sex med sin partner när hen vill, pga för mig är det inte ett alternativ. Skulle aldrig komma på fråga, mår dåligt bara jag tänker på att vara sexuellt intim med någon. Därför är det jättebra att det här tas upp och problematiseras!

Jag och min sambo lever i ett barnlöst förhållande och sexar ganska ofta. Han är alltid,alltid sugen, medan jag kan vara allt ifrån ”nej för faan”, till ”kanske” och till och med ”hell yeah!!”. För mig är det inte svart eller vitt helt enkelt. Jag skiljer även på sex och närhet, jag har normalt sett inga som helst problem med beröring osv men när det kommer till penetration så krävs det så otroligt mycket mer av mig själsligt.
Jag har alltid sett mig själv som en väldigt sexuell person som velat ha mycket sex. Det har ställts lite på sin spets nu när vi har bott ihop i över ett år, jag har insett att jag faktiskt inte är ständigt kåt som jag tidigare trott. Detta har lett till viss ångest vid beröring, precis som flera av er har skrivit, för att jag är ”rädd” att det ska leda till mer. Om jag inte är sugen så får jag ont under och framför allt efter samlag och det vill jag självklart inte utsätta mig för. Vi har pratat om det flera gånger och han förstår och säger att det är helt okej att det inte blir något mer än hångel i soffan.. Ändå känner jag mig taskig?!
Liksom. Jag älskar att kramas och pussas och vara fysisk, MEN jag känner mig taskig om vi är fysiska med varandra och det inte leder till sex! Han skulle aldrig tjata på mig eller på något sätt pressa mig för att han aldrig skulle vilja ha sex mot min vilja – ändå känner jag så och det är så himla trist. Vad tusan ska en göra känner jag?
Tack för att du tar upp detta LD, det känns så skönt att veta att jag inte är ensam <3

Jag (kvinna) och en manlig kollega har diskuterat detta rätt mkt. Han menar (vilket jag börjat hålla med om) att vi är skapta för olika funktioner när det gäller reproduktivitet. Om vi går tillbaka till det vi är skapta för, att föra våran art vidare är det j lite såhär. Kvinnans funktion är att hitta den bästa mannen, med bäst gener, att fortplanta oss med. Därför är vi mer selektiva. Medan männens uppgift är att sprida sin sperma så mycket det går. Är det inte så, rent biologiskt?

I så fall är vi inte monogama, rent biologiskt, utan borde typ leva i harem. Är det nåt din kollega har med i sin lilla teori?
Och hur förhåller sig din kollegas teori till det faktum att sex helt uppenbart inte hos människan enbart är till för att fortplanta sig?

Alltså jag tror inte jag klarar att läsa din blogg längre… Eller följa din Instagram. Jag blir helt fuckad i huvudet!!
Allt du skriver är så jäkla bra och så viktigt att belysa men jag blir allvarligt helt knäpp. Tusen frågor som dyker upp som jag inte kan svara på ens för mig själv.
Typ stirrar in i väggen o ba ”nä alltså jag vet ingenting!” ”Absolut ingenting.. Om nåt.”

Är det bara jag som blir så t r ö t t på att det hela tiden framställs i tv, tidningar, filmer osv osv att man ska vara så j-a kåt, perfekt och villig hela tiden?! Tycker synd om de som är tonåringar (särskilt tjejer) idag och växer upp i detta och hela tiden får det nedtryckt i halsen hur de ska se ut, hur de ska tillfredsställa sin partner och allt vad det är. Och detta innan de hunnit bli ”egna” personer och vet vad de själva vill. Vet inte hur många profilbilder man ser på FB där 14-15-åringar står och plutar med läppar och bröst, och jag blir bara så trött… Känslan jag får är i alla fall att det är i yngre år som man förväntas ”ställa upp” även om man inte är sugen, och att många gör det. Hoppas jag har fel..
Herregud, det går väl upp och ner med lusten i livet, precis som med allt annat. Ibland vill man mer, ibland mindre, ibland inte alls. Det finns inget fel/rätt, alla är olika, men man ska lyssna på sig själv, inte göra som andra tycker man ska göra. Mer hänsyn och respekt åt folket!

För trött för att läsa hela inlägget, så jag svarar lite på titeln.
I mitt förhållande vill vi båda ligga lika mycket, vi leker också så det kanske är en av anledningarna att vi båda vill lika mycket. Dock är vi olika vad gäller närhet. Jag vill vara nära, jag har aldrig haft ett behov av närhet men med honom har jag det. Han vill inte vara lika nära, men han låter mig ligga där i hans armar, ger mig den där extra kramen osv. I gengäld rullar jag bort ifrån honom innan jag somnar. Somnar jag bredvid honom försöker jag komma närmare hela tiden, somnar jag en bit ifrån ligger jag i alla fall inte på honom när jag vaknar… Det funkar 🙂

Hej ett litet tips från en som känner igen sig i att känna en oro. Jag får också en slags oro när det börjas mysas/hånglas och vill inte känna mig tråkig å behöva säga nej. Min sambo är inte påstridig å tjatar men på något sätt kommer ändå oron. I mitt fall härstammar den nog från tidigare erfarenheter från andra män som tjatat och ”tagit det dem vill ha”, men jag vet inte. För mig brukar det funka att pausa mysandet när oron kommer. I mitt fall kan det vara en ursäkt att jag behöver gå på toa eller att jag är så jäkla röksugen å måste ta en cigg. När väl situationen är pausad slutar ångesten/oron och jag kan känna efter vad JAG vill. Vissa gånger slutar det med att jag blir jättesugen på att ha sex å vissa gånger vill jag helt enkelt inte och eftersom situationen redan är pausad blir det inte så stor grej av att det inte blev något sex just då.

Har läst de senaste inläggen och känner hur det skaver i hela kroppen. Det träffar hårt och jag vill nästan sätta händerna över öronen och låtsas att allt är okej.. fortfarande.
Det är först nu när jag närmar mig 40 som jag inser att jag levt hela mitt liv utnyttjad av män på olika sätt.
Jag hoppas någon läser detta. Jag hoppas att någon ser och hör mig, för jag har inte lyssnat på mig själv en enda gång. Varför?? Varför har jag inte varit viktig?
När jag var 16 år blev jag ihop med en kille som var 20. Jag var inte kär. Men jag levde upp i relationen på något sätt så jag blev kär. Men jag visste inget om sex. När ska man ha sex? Hur vet man när det är dags? Ett hångel ledde till att kläder togs av. Var det så här det skulle vara? Alla kläder åkte av och sen skulle snoppen in. Det var inte blött alls. Det tog kanske 2 veckor med ett antal försök innan den hamnade inuti mig. Det var smärta. Jag var aldrig upphetsad. Inte någon gång under nästkommande år var jag upphetsad. Jag visste inte. Förstod inte. Det blev skavsår. Läkarna sa att det kallades vestibulit. Jag kände skam. Vi kunde inte ha sex. Jag var den som det var fel på. Jag gick till läkare efter läkare. Fick salvor och olika råd. Jag skulle knipa runt läkarens hand för att se om jag kunde slappna av. Det hände att jag hade sex med min pojkvän ändå. Jag bet ihop. Det sved. Det var eld. Gjorde så ont. Till slut märkte han att jag inte riktigt var med i samlaget. Då kallade han mig hora. Jag var 17 år.
Idag är jag 40 och jag lever ihop med min man. Vi har varit ihop i snart 16 år. Har 2 barn. I början var allt rosa och fluffigt men efter första barnet kom förlossningsdepressionen. Hela världen rasade och allt var bara ångest. Sedan kom barn nummer 2. Depression och ångest. Har inte längre någon sexlust alls. Inte ens för mig själv. Men han har uttryckt att vi inte kan fortsätta leva ihop om vi inte har sex. För då är det inte längre en parrelation. Då lever vi som vänner.
Jag sätter upp schema. Vi har sex en gång i veckan. Glidmedel. Vibrator. Hjälpmedel som gör att det blir skönt… efter en stund.
Det är så jävla komplicerat. Ensamheten skrämmer mig. Skilsmässa.. Där jag själv varit. Slussats mellan föräldrar under jul och födelsedagar. Ångest. Nej jag vill inte ha mina barn där. Jag lägger mig ner själv. Jag kan fortsätta ett tag till. Till barnen blir lite äldre. Kanske kommer känslor och lust tillbaka? Varför dog mitt behov av sex? Varför saknar jag det inte alls? Det känns inte normalt och det är han ju noga med att tala om. Han är den friska. Han har ett behov. Om vi inte har sex ihop så får han ”sköta det själv”. Det känns jobbigt att höra. Inte ska han sitta uppe och runka när jag finns här. Jag ställer upp så allt kan kännas normalt ett tag till.

”Men jag visste inget om sex. När ska man ha sex? Hur vet man när det är dags? Ett hångel ledde till att kläder togs av. Var det så här det skulle vara? Alla kläder åkte av och sen skulle snoppen in. Det var inte blött alls. Det tog kanske 2 veckor med ett antal försök innan den hamnade inuti mig. Det var smärta. Jag var aldrig upphetsad. Inte någon gång under nästkommande år var jag upphetsad. Jag visste inte. Förstod inte.”
Det kunde lika gärna ha varit jag som skrev de här orden. Det är inte dig det är fel på och du är inte ensam.

Jag tänker att den som får väsentligt förändrad lust till närhet eller sex är den som ”det är fel på” eller hur du formulerade dig (jobbigt att scrolla upp). Om man nu utgår från att paret hade någorlunda jämn lust när de startade förhållandet.

”Jag har aldrig sett mig själv som trasig förrän jag förstod att andra gör det.” Du är så fantastiskt bra. Sätter ord på känslor så att rysningarna rasar över hela kroppen.

Jag vill ha mer sexlust, när sex är kul så är det ju jättehärligt, då tänker jag ”varför gör vi inte det här varje dag??”. Det är inget fel på mig som inte har lust oftare, men jag skulle ändå vilja ha det. Lite som med träning, när man väl kommer ut OCH det känns bra så är det ju underbart, men varför blir det inte oftare? För att det finns en bekvämlighetströskel OCH för att det är jättejobbigt när det inte känns bra. Lust och sug uppkommer ju när man vet att det är något riktigt gött som väntar. Typ godis, det går ju nästan alltid att framkalla ett godissug, så skulle det vara med sex också! Om det alltid är bara gött. Och det har det bara varit ett fåtal gånger i mitt liv. För det mesta finns en oro för att det inte ska kännas bra, för att det ska skava eller göra ont eller för att jag inte ska bli våt. Nu har jag börjat fundera på tantra-kurser o ställer lite mitt hopp i den riktningen. Samtidigt så tycker jag att det börjar gå bättre ju äldre och mer opryd jag blir. Och så funderar jag på hur kompetent min partner är egentligen? Men hen har lovat följa med på tantra-kurs så det är väl egentligen bara att få tummen ur!

Självklart är det den person som har mest behov av andras ”närhet” som måste backa. Man kan inte tvinga sin ”närhet”, sexualitet och sin fysiska närvaro på folk hur som helst. Det är ingen rättighet att få vara fysiskt eller sexuellt nära andra människor – inte ens i ett hetero-förhållande.
Jag är lik LD, på så sätt att jag inte har behov av andra människors ständiga beröring, ”närhet” eller sexualitet. Jag avskyr folk som ”klänger” på mig, hela tiden måste ta på mig, krama mig eller som försöker tvinga sin sexualitet på mig på olika sätt.
Kanske har jag en starkare kroppslig integritet än många andra, jag vet inte, men jag blir stressad och nervös av folk som hänger i mitt byxben och vill ha ”närhet” av mig. Det är ingenting som jag kan erbjuda på beställning och det är definitivt inte min skyldighet.
Folk som ser på sin sexualitet som ett mänskligt ”behov” som andra måste tillfredsställa åt dem – måste de matas också? Vaggas och vyssjas till sömns? Hjälp med att andas?

Kunde inte instämma mer. Kan verkligen inte fatta hur folk som tycker att det på något sätt är jämförbart att den som vill mindre ska göra våld på sig själv och sin kropp med alla de konsekvenser det innebär både psykiskt och fysiskt med det ”lidande” den som vill mer får utstå genom att inte använda andras kroppar som runkdockor, är funtade. Jävla äckliga jättebebisar.

Det här inlägget fick mig att fundera rätt mycket.. i mitt förhållande är vi ganska lika sugna, iaf efter att jag slutade proppa i mig p-piller och sånt skit. Jag skulle nog påstå att jag har MER lust än vad han har.
Men vet du vad skillnaden är? Vilket inte är förvånande såklart.. men om jag tex är sugen och inte han, inte fasen känner han att han då ska ge mig oralsex eller smek istället för sex?
Nej, däremot kan jag känna press att jag ”borde” hjälpa honom när han är sugen men inte jag, inte bara det utan han förväntar sig det också. Jag tror inte han ens är medveten om det. Men på senare tid har jag börjat säga det, att hur ofta hjälper han mig bara för att jag ska få ha det skönt utan att han själv får ut något av det? Det har ju aldrig hänt, så illa är det och jag tror man måste själva i varje förhållande börja stå upp för sig själv. Varför skulle mäns kåthet vara viktigare att tillfredsställa än vår egen, det här skitsnacket med att de får ont och hit och dit.
Nej sexlivet klarar sig bra även om vi inte alltid matchar, de gånger vi inte gör det så har han sin egna hand som han gärna får använda.

Du borde ingenting. Vill du inte så vill du inte. Men om du är okej med att ”hjälpa” honom så ska han självklart göra detsamma för dig, såvida han inte mår psykiskt dåligt av det då.

Människor ska må bra av beröring, gör man inte det så är något fel, det är liksom bara så det funkar. Det betyder inte att det är just något fel på dig, men som det verkar så kopplar ju dom hjärna till obehagskänslor vid tillfällen som inte ska vara obehagliga.
Jag lider av ptsd och fick hjälp av kurator, never been happier kan jag säga. Detta ledde även till att jag numer gillar beröring. Och jag skulle aldrig ha sex med någon som litar så mycket på mig, om jag inte ville ha sex. Det är fel att tjata, det är fel att pliktligga, man måste prata och mötas på mitten.

Hmmm. Detta är svårt, allmänt och personligt. Själv vill jag inte knulla med den jag vill leva med men inte heller leva med den jag vill knulla med s.a.s. Min lösning på detta är att ha ett öppet förhållande. Så han får knulla andra bäst han vill när jag sinar, och jag slipper ta känsloskit från kukar jag endast vill halsa lix. Winz.
Tuff winz dock, har ej varit emotionellt enkelt att gå från monogam till detta. Men nödvändigt.
Jag tycker generellt att en ska kompromissa i en relation. Jag tycker att det gäller sexet också, såvida en absolut INTE vill dvs. Klickar det inte får en väl se över relationsformen, tbh. Eller avsluta helt. För lika dåligt som en kan må av att ha sex när en ej vill, kan en annan må av att ha väldigt väldigt lite eller 0 sex due to icke-villig partner. Har varit på båda sidor av detta. Båda suger.

Tänkte lite på det här tidigare idag och hur det var för mig..
Efter man matats med att man ska ”ställa upp” sen man var i tonåren så sätter det sina spår. Det och alla andra normer om sexualitet och hur heterosex ska gå till.
När man hamnar i ett förhållande med en kille som tycker precis så så finns allt det i bakhuvudet. Hade speciellt ett sånt förhållande med en sån kille som inte alls tog hänsyn till vad jag ville.
Han tjatade i en halv evighet o tog på mig, o jag sa nej ”jag har inte lust, vill inte, jag mår inte bra, sluta” och ibland så gav han tillslut upp men varje gång DET hände så var det subtila hintar om att det inte var okej ändå. Han blev avståndstagande och irriterad/sur. Sen så fick han mig att känna skuldkänslor, att det var fel på mig, som att jag var elak för att jag inte ville. Det här gjorde ju självklart att jag hade ännu mindre lust.
Det ledde tillslut till att jag gav upp ibland. Jag gjorde det för att det är sånt folk förmedlar hela tiden i samhället, att det var sånt som förväntades av mig (kvinnor). ”Jag kan ju inte förvänta mig att han vill fortsätta vara med mig/tycka om mig om vi inte har sex/du måste ställa upp.” För det gick heller inte att förmedla att HANS beteende var en del av problemet till att jag inte ville. För då blev han ”sårad” och då fick jag skuldkänslor för det också. Samtidigt så var det noll närhet annars från hans sida.
Jag njöt inte överhuvudtaget. Jag tänkte bara ”jag vill inte det här”. Allt eftersom så började det här bryta ner mig. Under ett tillfälle så låg jag bara och stirrade upp i taket under sexet och började helt plötsligt storgråta och kunde verkligen inte sluta. Sen så ville kroppen gråta varje gång jag hade sex. Jag fattade inte exakt varför just då.. även om det var självklart egentligen.
Sen dess att jag kom ifrån det här sista förhållandet i en rad såna förhållanden o lite tid gått så bestämde jag mig för att ALDRIG mer ”ställa upp” på att ligga eller låta någon röra mig när jag inte vill. Det är helt bisarrt att man ska förväntas göra våld på sig själv och att andra ska få göra det på det här viset.
Om min eventuella partner inte kan respektera att jag inte vill ha sex just då, om jag mår dåligt, är ledsen, bara helt enkelt inte är sugen eller annan anledning o därför kanske lämnar mig pga detta så får den personen ta och göra det. Jag kompromissar inte där.
I den relation jag har nu så har jag högre sexlust o bra sex för första gången i mitt liv. Eftersom min partner respekterar när jag inte vill. Inget tjat, inga subtila hintar, inget surande bara ett helt neutralt okej och är förstående och sen är det inge mer med det. Om jag inte vill prata om det dvs. Oftast så sägs det inget alls för att han har redan fattat att jag inte vill för att han kan läsa av mig. Ibland så myser vi bara, ibland har vi ”bara” oralsex, ibland vill jag inte ha någon beröring alls så då kanske vi bara pratar, eller så går jag och gör något helt annat själv och han nått, eller kanske hittar på annat tillsammans, spelar osv. Det här är den första människan jag varit med som har respekterat mig, och betett sig som att det är självklart. Det är helt bisarrt. Att det är den första alltså. Som beter sig som att han älskar hela mig även om vi inte har sex vissa perioder, som är mer än partner.
För första gången någonsin så kan jag njuta av penetrerande sex. Jag tror att den här pressen förstörde så mycket. Att det låste sig totalt. För förut så fick jag nästan aldrig orgasm med andra människor. Jag intalade mig att jag ”har svårt för att komma, men det gör inget” men när jag var ensam så kunde jag komma på ingen tid alls så det var ju egentligen inte sant. Nu så får jag orgasm praktiskt taget varje gång..
Jag vet att det inte är så för alla, att sexlusten ändras alltså, att det finns en miljon anledningar till att den ser ut som den gör och alla är ju inte som mig men jag kunde iaf inte njuta av sex med andra förrän jag träffade en människa som respekterade mig och när ALLA krav gällande sex och hur sex ”ska” gå till försvann. Eller inte bara sex, utan alla normer om hur

Ett tips jag fick när jag som yngre hade problem med att jag inte kunde ha sex, det låste sig för mig psykiskt och fysiskt så jag kunde inte bli våt. Kände mig bara pressad och tillslut ville jag inte ha sex alls.
Psykolog sa att det man kan testa är att först ha en period där man bestämmer att nu ska vi inte ha något sexuell umgänge, den perioden måste man ju bestämma men det ska inte bara handla om några dagar utan kanske någon månad så det verkligen blir en längre tid. Då kan båda ställa in sig på det, att nu blir det inget sex, allt vi gör är bara kramas, pussas och rå om varandra.
Sen efter det så var nästa steg att allt sex initierades av mig, det var bara jag som startade, helt enkelt för att jag psykiskt pressad så fort han myste med mig för jag trodde han ville ha sex. Men med den här regeln kunde jag slappna av för båda visste att om det skulle bli något så var det jag som styrde. Det hjälpte oss ur krisen och idag har vi ett bra samliv.
Det finns såklart en lång bakgrund till att det blev så från början och det låg mkt i att jag just hade sex för att han ville och jag kanske inte alltid var lika sugen (men ändå tillräckligt för att vilja ha sex), vi var unga och okunniga båda två och körde på ändå vilket på lång sikt ledde till problemen.

Jag är den som vill mer, men skulle aldrig få för mig att pressa min partner eller tjata eller annat för att få ha sex. Jag vill ju inte ligga med en som inte vill. Och jag har aldrig tänkt tanken att hen skulle vara den onormala eller så. Däremot får olikheten i vilja mellan oss tråkiga konsekvenser ibland. Jag kan tex låta bli att närma mig för att jag tänker att hen nog inte vill nu heller (fast jag ju inte kan veta det) och det blir att jag aldrig nästan tar initiativ (vilket hen ändå gillar att jag gör ibland) för att jag är rädd att hen upplever press då. Det tär också på en att bli avvisad vilket gör att man hellre låter bli att göra något alls. Jag har ofta känt mig ensam i vår relation pga att jag inte får så mycket närhet/sex som jag skulle vilja. Dessutom har vi ju nästan alltid sex när hen vill eftersom jag då har längtat länge, och om jag någon gång inte skulle vara sugen när hen vill så blir hen nästan förvånad och lite kränkt över att bli avvisad. Ja ni förstår, det blir konstigt helt enkelt. Jag upplever också detta som något som är oerhört svårt att prata med min partner om. Jag känner för min del att detta skapat någon slags barriär mellan min partner och mig när det gäller det sexuella som jag inte vet hur vi ska hantera. Tack för att du tar upp detta LD, mycket intressant att läsa din och andras syn på detta! Och skönt att veta att man inte är ensam om sådan här problematik.

Oj det där kände jag igenom mig mycket i! Och i början blev det värre än det egentligen var av att alla jämt säger att killar alltid vill ha sex, och då undrar man ju vad det är för fel på en själv. Fast man vet att det är helt orimligt och att alla killar inte alltid vill ha sex.
Gör också som dig att jag är försiktig för att aldrig pressa.

Det är verkligen problematiskt med olika närhetsbehov i en relation. I min nuvarande relation är mitt närhetsbehov tusenfalt större än min partners. Ibland verkar det som att han inte har något närhetsbehov överhuvudtaget vilket gör att det skapas en obalans där jag längtar efter någonting han inte kan ge mig. Vi har haft många gräl om detta där jag känt mig oälskad/obekräftad och han sagt att hans obefintliga närhetsbehov inte har med mig att göra. Jag förstår att behoven kan variera och det går naturligtvis inte att pressa någon annan till kroppskontakt. Ändå kan jag känna att fysisk närhet är så grundläggande mänskligt att jag har svårt att riktigt förstå hur man inte kan ha något behov alls av någonting som hela våra första år i livet grundar sig på. I varierande grad är väl självklart men inget alls? Jag menar, det har ju gjorts undersökningar på råttor att oxytocinet som utsöndras vid beröring sänker stressnivåerna och ger ett stort välbefinnande. Jaja, alla är vi olika, måste väl bara acceptera att han visar sin kärlek på andra sätt.

”Jag kan inte ha strumpor, ingen får röra mitt ansikte, tyger och kläder kan kännas obehagliga, jag kan inte ta i olika saker med händerna pga känns fel och jobbigt. Vad detta beror på vet jag inte, men jag tror det är så jag är skapt helt enkelt”
Det är faktiskt ett symptom på ADHD. Det sa de till mig när jag gjorde min utredning. För mig är det dock inte så.

Jag är inte så intresserad av sex har aldrig tyckt det varit något speciellt (har aldrig haft orgasm) men kan tycka att det är lite okej i början av en relation (typ ett par veckor).
Mitt ex var kåt nästan hela tiden, jag gillar kramar men kunde inte krama honom utan att han blev jättekåt och behövde komma innan han kunde lugna ner sig. Detta var jättejobbigt men jag gick med på att ha sex, jag tänkte att det var en fair deal att jag fick de kramar och pussar jag ville ha och han fick sitt sex. Så höll det på i flera månader men jag tyckte allt mer att det bara var en oskön kompromiss. Jag sa åt honom att han fick runka istället. Han sa att det var fel på mig (jag har ju ”velat” innan) han pratade hela tiden om att i en bra relation så har man faktiskt mycket sex trots att jag faktiskt från början av vår relation förklarat att jag inte är så sexuell.
TW våldtäkt. Någon gång efter jag bara gått med på att ha sex typ en gång i veckan eller varannan så vaknade jag med sperma klibbande mellan benen. Jag blev förskräckt han hade alltså haft sex medan jag sov (vaknade inte pga sömntabletter) jag konfronterade honom och undrade vafan liksom. Han ba: trodde du var vaken blabla (han vet att mina tabletter knockar mig efter en timme jag tagit dem). Men sen var det inte mer med det jag tänkte inte så mycket på det samtidigt som jag skuldbelade mig själv (man kan ju inte precis kalla killen man frivilligt är ihop med för våldtäktsman och fortsätta vara ihop med honom liksom)
Men detta gjorde såklart att jag hade ännu mindre lust till sex så jag förklarade att han fick faktiskt ta och använda sin egna hand när han blev så kåt, jag ställde upp på sex ca varannan vecka. Men det var inte bara det att han kunde runka han ”behövde ta på mig” jag vaknade varje morgon av att han höll på och tafsade på mig juckade och gned sin penis mot mig medan han runkade. Jag tänkte inte på det då att det skulle vara något konstigt med det han runkade ju precis som jag bett honom men nu mår jag så jävla dåligt när jag tänker på det. Han har dessutom haft sex och kommit i mig medan jag sovit ytterligare en gång.
Vet att denna texten blev lång och vet inte riktigt vart jag vill komma med den, jag tror bara att jag behövde få det ur mig. Plus att jag tror att detta är viktigt att prata om.

Ville mest bara svara hur mycket jag känner med dig här!
Hade lika väl kunnat vara mina relationer med män du beskriver här, har precis samma erfarenheter – sömntabletterna, ”kompromisserna” om att ställa upp si och så ofta och allt annat du tar upp. Hur man skuldbelägger sig själv och förtränger (som du skriver vet man innerst inne att detta är våldtäkt, samtidigt går den kunskapen inte ihop för man kan ju inte vara tillsammans med en våldtäktsman?!). Har inga lösningar, vill bara att du ska veta att du är långt ifrån ensam om dessa erfarenheter. Vet hur dåligt man mår, man vill inte behöva tänka på det. *styrkekramar*

Jag är emotionellt hämmad av flera olika anledningar och gillar inte alls klängiga typer. Jag känner mig fångad och instängd när folk ska hänga på en som en igel. Jag tycker inte om kramar heller (men lärt mig att gilla det när jag kramar maken), men kramar helst inte andra.
Lever man då med en väldigt emotionell partner kan det bli en hel del krockar. En känner sig instängd och den andre känner sig avvisad. Men det handlar väl egentligen om att kunna prata om det och gå lugnt fram, till slut hittar man en balans som funkar.
Min man har dessutom större sexlust än mig. Min försvann efter en djup depression och har inte kommit tillbaka snart 3 år senare. Vi har sex ibland och jag känner mig inte tvingad eller så, utan njuter. Men jag känner ändå inget sug eller längtan efter det. Han däremot likställer sex med närhet medan jag ser det mer som nåt primitivt man gör när man har behov av det. Jag får närhet på andra sätt än just genom sex.
Och han kan tjata ibland men jag säger ifrån. Det är inte mitt jobb att få bort hans kåthet och att jag får ÄNNU mindre lust om han pressar mig. Efter ett tag gick det in och nu är vi mer avslappnade kring det hela.
Gäller att man prata och är öppen, utan att peka ut fel hos den andre (för då blir hen väldigt defensiv).

Det här är bra. Det är så här du når fram som bäst. Rakt och ärligt och välskrivet från både hjärta och hjärna. Jag saknar den här sortens inlägg och sörjer varenda gång dina inlägg bara är ilska och ångest. Du behöver inte vara arg du behöver utveckla den här sidan. Då kommer du växa.

Seriöst, du hör inte hur dömande din kommentar låter? Ilska är inte något som alltid är ett val, ibland kan det vara en fullständigt naturlig och berättigad reaktion. Och vem är du att bestämma vad LD ”behöver”? Varför måste man alltid utvecklas och växa? Kan man inte bara få vara en komplex och mångfacetterad människa som ibland är arg, ibland glad, ibland djup och ibland tramsig? Isses!

Min sexlust försvann i samband med att jag utvecklade vestibulit för ca 5 år sedan. Jag försökte ha sex med min man, men det gick ju åt helvete såklart och sedan dess har jag förknippat sex med smärta. Detta är så in i helvete tabu och ingen (förutom en barnmorska) vet hur det ligger till. Jag älskar min man mer än allt annat och han har aldrig pressat mig till sex. Aldrig att han på något sätt fått mig att känna mig skyldig. Men det är en stor sorg. Det är klart jag vill ha sex med min man, men det funkar bara inte. Jag har försökt få hjälp genom olika kvinnokliniker, medicinering, sjukgymnastik i grupp för kvinnor i liknande situation med mera men jag blir inte bra. En barnmorska jag träffade häromveckan angående detta tyckte att det var ett stort problem och att jag måste jobba för att få tillbaka sexlusten ”den kommer inte bara och knackar på dörren”, jag skulle ha sex på andra sätt med min man helt enkelt. HUR JÄVLA LÄTT ÄR DET EFTER ÖVER 5 ÅR? Alltså, det är ju inte bara det penetrerande sexet som inte funkar, det finns ingen sexlust! Trots det så älskar vi varandra och om man då läser bloggar som till exempel Cissis inlägg så mår man så in i helvete dåligt över sig själv. Fick en dotter för 1 år sedan genom heminsemination. Vi ville ha barn, men sex funkar ju inte, men det gick alldeles utmärkt med en spruta. Tack för din fina blogg och dina kloka inlägg! Blev helt matt nu, aldrig ”talat ut” om detta tidigare. Ingen vet, inte ens mina bästa vänner. Kram

Åh, jag känner så med dig. Jag har haft problem (i varierande grad) med vestibulit i ca 15 år och det har verkligen varit ett helvete till och från. Det senaste året har problemen nästan försvunnit helt och sexlusten håller sakta på att komma tillbaka men det är ju ingen beställningsvara direkt.
Jag önskar så att jag kunde ge dig något konstruktivt tips men ärligt talat – trots ett otal gynekologbesök och massor med ”tips” – vet jag inte ens varför problemen plötsligt försvann. Jag slutade iofs med p-piller men dels hade jag gjort det en gång tidigare och dels har du ju uppenbarligen inte gått på p-piller hela tiden så tyvärr.
Jag håller tummarna för att det ska ordna sig för dig <3

Jag tänker att män och kvinnor egentligen har samma behov av närhet (generellt, med individuella skillnader bland män och kvinnor) men att det yttrar sig på olika sätt. Män lär sig tidigt att sex är 100% njutning och den enda acceptabla av närhet medan kvinnor lär sig hur man bäst skyddar sig mot graviditet och dåligt rykte och istället utvecklar andra, riskfria, former av närhet.

Jag har varit den som haft en större sexlust i tidigare förhållanden. Jag känner att lika mycket som andra känner att det är ”fel” på dem som inte vill kände jag att det var fel på mig. Jag tror egentligen den andra sidan av myntet inte är vackrare än den andra. Rädslan att en än gång bli avvisat och känna skuld för sin lust är inte särskilt kul det heller. Jag kan förstå ångesten många tar upp angående närhet och en outtalad press på att ställa upp lika väl som en känsla av att inte vara åtrådd och en längtan efter närhet som aldrig blir besvarad är jävligt jobbig den också. Idag då jag lever ensam har jag bestämt mig för att inte ingå i en relation där närhet och sexlust är för olika, båda blir lidande och för mig är det en allt för viktig faktor i en kärleksrelation för att kompromissa.

Nadja satte fingret på något riktigt viktigt i sin citerade kommentar.
Frågespalter i tidningar och på sajter som vänder sig till tonåringar eller ungdomar ger – tack och lov- för det mesta tjejer rådet att stå upp för sina gränser, aldrig ”gå med på” att ha sex om det inte känns 100 procent rätt, lyssna på sin kropp och aldrig pressa sig själv till sex om lusten inte finns där o.s.v.
Tyvärr är det inte alls lika vanligt att en vuxen kvinna som vänder sig till en frågespalt i en tidning eller sajt med äldre målgrupp får samma slags svar.
Hon kan istället få höra att allt sex inte behöver vara 100-procentigt ömsesidigt jämt, att det inte är så farligt att ”ställa upp” för sin partner och ge sexuell tillfredsställelse på något sätt även om man själv inte är kåt och liknande skit.
Jag bara undrar, exakt NÄR menar dessa sexexperter som svarar i frågespalter att man ska sluta stå upp för sina gränser, sluta lyssna på sin kropp, sluta pressa sig själv och istället börja ”gå med” på sex fast lusten inte finns där?
När man lämnar tonåren? När man blir sambo? När man bildat familj?

Det är ganska skrämmande hur sexexperter ger råd till kvinnor och hur manssamhället pressar, och alltid har pressat, kvinnor till hetero-sex som de inte är intresserade av. Ur boken ”Leva ihop”, utgiven av Folkhälsoinstitutet 1999:
”Om kvinnan alltid är trött när mannen vill älska med henne känner han sig inte bekräftad, bara oälskad. Vet hon hur viktig den bekräftelsen är för honom och deras inbördes relation, kanske hon ibland kan möta honom i ömhet, även om hon just då inte har så stora sexuella behov.”

Reagerade på att du skriver om svårigheter med tyger som ”känns fel”, beröring och handkontakt. Är en HSP, highly sensitive person, och tror att även du, Dahmer, kan tillhöra denna gruppen. Finns en del forskning på området och många sidor. Det som är den mest övergripande förklaringen, enligt mig själv, är att som HSP blir allting mer intensivt. Vi känner av stämningar i rummet, saker kan ”kännas” för hårt, kladdigt, ljust, mörkt. Vi upplever färger, former, material, ljud på helt skilda sätt än andra människor, även energier.
Det påverkar vår energinivå, vilket blir problematiskt för omgivningen. Vissa dagar är vi motiverade till tusen och kan starta en miljon små projekt, har idéer, vill förändra världen och dansar på torget av lycka. För att sedan, vissa dagar, ligga i soffan och knappt orkar trycka på fjärrkontrollen till tv:n.
Efter att ha följt din blogg ett tag och läst en del inlägg tror jag att det kan ge dig en förklaring. Och anser att jag håller mig till ämnet, för närhet blir även det komplicerat, eftersom det upplevs/känns på ett helt annat sätt. Ta hand om dig, det du gör är viktigt.

Det här är så bra sak att lyfta. Normen dikterar ju att en ska vilja ha sex och vara nära (även om de två inte alltid händer tillsammans). Och normen dikterar att det finns ett problem att lösa om en part inte vill, för visst ska ju alla vilja under rätt/bra omständigheter? Jag skulle nog tro att set bästa vore att prata sinsemellan om sina behov, och försöka förstå varandra. Men det är fullt av problem det med. Dels kanske inte alla vet hur de ska prata om det, dels kanske inte alla kan distansera sig från normen. Då blir det ju svårt att förstå, för när vi ifrågasätter normer så ifrågasätter vi också det som tas för givet, det självklara, det vi uppfattar som en naturlig del av verkligheten i sig självt. ”Så här SKA det ju va!”. Därför är det ännu viktigare att frågan lyfts, och jag tycker du gör det bra.

Födde på Huddinge sjukhus. Eftervården av mig som mamma bestod enbart av att en sköterska hade ett allvarligt samtal med mig och min man där hon betonade hur viktigt det var att han drog på sig en kondom när han hade sex med mig när vi kom hem. Hon sa fyra gånger hur viktigt det var med kondom så länge jag blödde rikligt. Jag blev så chockad och orkade inte bråka med ett nyfött barn i famnen. Orkade inte ifrågasätta det lämpliga i att förutsätta att alla nysydda vill ha sex direkt vid hemkomsten på bb. Att en kondom hanterad av händer knappast är steril och kan ge infektioner ändå. Att det fanns tusen andra råd hon kunde ha givit en nyförlöst kvinna och hennes partner. Som råd med amningen. Hurvida det bör gå ett par dagar efter förlossningen innan kvinnan bär tunga kassar vid handling osv. Om vikten av lugn och ro i början. Men jag orkade inte. Blev bara chockad och tyst och åkte hem med tusen frågor och grät..:(

Tack för en bra bloggpost, det är definitivt relevanta frågor som behöver lyftas.
Jag lyssnade på en relationsterapeut förra sommaren som gick igenom den här problematiken där ena partnern är klängigare och den andre är mer undvikande. Enligt terapeuten är det den klängigare av de två som måste göra det primära arbetet som består i att lära sig att underhålla sig själv och därmed ge den undvikande partnern utrymme att vara för sig själv. Den undvikande partnern kommer att kunna möta den klängigare när hen känner att hen har fått tillräckligt av egen tid. Något som jag håller med om. (För mer info: http://www.alturtle.com/archives/100 )
Jag och min partner är numera båda undvikande och kräver mycket tid för oss själva, så vi fungerar hyfsat bra när vi väl är tillsammans. Men det har tagit oss tio år att komma till den insikten då vi i början växlade sinsemellan om att vara den klängigare partnern. För oss har det handlat mycket om att lära sig definiera sina gränser och respektera de. Något en borde ha fått med sig från barndomen, men det missade vi. Det har blivit några övertramp i båda riktningarna med tiden och det har väl bidragit till att båda numera är mer undvikande 🙂

Jag har velat ha lite mer sex än min pojkvän hela vårt förhållande. Tror bara jag fungerar mer så, jag onanerar ju mycket oftare också. Vill inte tänka att det är något fel på någon av oss, det är ju bara att vi råkar ha olika lust. Vill inte kalla det sexuellt behov heller. Jag har inte något behov av att ha sex med honom (eller någon annan), utan lust att ha det. Jag kan ju låta bli att ha sex hur länge som helst, t ex som singel, så jag tycker det är konstigt att kalla det behov. Dessutom kan jag ju alltid onanera.
Vill absolut INTE att han någonsin, någonsin ska ha sex med mig för någon husfrids skull! Skulle kännas jättejobbigt och fel. Då vill jag mycket hellre att han säger nej, även under en lång period.Varför skulle jag vilka ha sex med någon som inte vill ha sex med mig? Jag kan ju tillfredsställa mig själv, om jag verkligen längtar efter sexuell stimulans. Däremot skulle jag tycka det var jobbigare om han inte ville ha någon typ av fysisk närhet, alltså typ kramar och sånt. (Fast det kanske är för att jag inte varit med om det, och därför tänker att det skulle indikera att något var fel?)

Fördelen med att vara poly eller att leva i ett öppet förhållande är att man slipper sådana siuationer i större utsträckning.
Slipper vara helt beroende av en persons närhet.

Mycket bra skrivet, håller fullständigt med! Sex ”bara för sakens skull” är väl inte sex, eller iallafall inte bra sex enligt mig. Jag och min nuvarande partner är välidgt nykära och umgås precis hela tiden. Men jag personligen tycker inte att sex är någon höjdare. Tar hellre och onanerar i 15min är spenderar timmar på en sexakt. Då kommer diskussionen snabbt upp varför jag onanerar och inte vill ha sex vid diverse tillfällen, som att det skulle vara något fel på min partner. Hon är helt perfekt inget jag skulle villa ändra på. Men när jag, mannen i förhållandet, som ska framstås kåt som ett djur (för det är väl alla alfa hanar?), inte vill ha sex då är det genast fel på henne och vårt sexliv. Jag har upprepade gånger förtydligat att allt är som det ska, men spänningen hänger ändå alltid där i luften. Längtar redan till den tiden i förhållandet då det inte är samma förväntningar på ett aktivt sexliv…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *