Kategorier
diskussion & debatt

You know that shitty parent in the park using her iphone and totally ignoring her kid? Thats me!

Cissi Wallin skriver en krönika om föräldrar som sitter med näsan i mobilen när de egentligen ”borde umgås med sina barn”.

Kalla mig gärna moralist, teknikfientlig eller whatever men kan inte låta bli att tycka det är förbannat sorgligt med alla småbarnsföräldrar med uppenbart smartphoneberoende. Som sitter på rad på bänkar i lekparker totalt instängda i molnet. Medan kidsen ränner vind för våg och försöker slå knut på sig själva för uppmärksamhet. Hur hade jag känt om min morsa suttit sådär?

cissi metro smartphone

Jag håller såklart med om att mobilberoendet är problematiskt och att barn behöver mer närvarande föräldrar. MEN.

 Jag tänker att jag är en grym morsa på många sätt (och usel på andra). Jag samsover fortfarande med min sjuåring och femåring, jag ammade både i tre respektive två år, jag bar i sjal i två år per barn och skippade barnvagn för att sen byta till bakvänd barnvagn, jag hade dem hemma tills de var tre – de har fått sin beskärda del av närvarande förälder så om jag sitter med näsan i mobilen på lekparken eller ÖF så är det inte hela världen faktiskt. (Och man går väl inte till lekparken för att leka med barna? Man går ju dit för att de ska roa sig själva hehehe).

Nu måste man inte amma forever eller samsova men min poäng är att man inte ska dra slutsatser om främlingars föräldraskap utifrån en ögonblicksupplevelse. Dessa föräldrar du ser med näsan i mobilen kanske gör allting annat ”rätt”. Medan nån annan som aldrig har näsan i mobilen brister på andra områden. Om vi nu ska prata brister i föräldraskap. Men ingen gör allt rätt hela tiden.

”Förritin hade vi minsann tid med barnen’‘ NEJ det hade vi INTE. Vi hängde tvätt då. Och lagade mat. Och jobbade. Och läste böcker. Tittade på TV och pratade i telefonen. Och gjorde annat. Barn har aldrig fått så mycket uppmärksamhet som idag

Tänker att den här typen av artiklar mest känns fördömande mot en grupp som redan kämpar på med kraven. Vi behöver en break, inte fler förhållningsregler.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”You know that shitty parent in the park using her iphone and totally ignoring her kid? Thats me!”

Håller helt med dig! Föräldrar hade annat för sig förr också. Ja, det är inte bra om folk ägnar ALL sin tid åt annat än sina barn, men dessa personer tror jag inte är så många. Sedan så spelar det ingen roll hur man gör. Allt är fel. Tittar du på din smartphone? Dålig förälder. Ägnar du all tid åt barnen? Dålig förälder (du måååååste ge dig själv eeeeeegentid). Ger du barnet uppmärksamhet och hjälp direkt? Du curlar sönder dem. Får barnen vänta en stund på hjälp? Du ignorerar dem och ser dem inte. (Och nu menar jag inte sådant som kräver akut hjälp förstås.)

I’m with you! Skrev själv, för ett bra tag sedan (http://liselotte.livskick.nu/2014/04/10/foraldrar-med-faner/) om samma grej och kom då fram till att:
” Jag kan faktiskt läsa, lyssna och hålla koll på min unge samtidigt. Man vet när man måste slå på hökögonen. Man vet när det inte räcker med ett frånvarande ”mmm” till svar. Man vet att föräldraskapet ska innehålla både kvantitet och kvalitet när det kommer till tiden tillsammans, men att denna tid inte utgörs av 24/7.
Det är när en inte vet det som man bör börja fundera på sin mobilanvändning. Och tills dess avtackar jag mig alla samvetskval.”

Det är så himla lustigt detta. Det måste verkligen vara en förändring sen jag var barn. Jag har en mamma som var oerhört närvarande och kärleksfull när jag var barn, men hon lekte aldrig med mig och min syster. Pappa lekte med oss när vi var små men valde sedan att vara väldigt frånvarande resten av vår uppväxt. Så redan där säger det ju inget om hur en är som förälder bara för att en leker med barnen. Mina starkaste positiva minnen från när jag var barn är när jag lekte med kompisar, med min syster, eller faktiskt väldigt ofta själv. Skapa fantasivärldar, leva sig in i något helt annat. Kan inte föreställa mig hur det skulle varit att ha någon förälder som skulle glo på en 24 timmar om dygnet? Om jag hade vuxit upp idag hade kanske mamma några timmar av dom som jag lekte själv eller med andra barn suttit med mobilen men vad spelar det för roll vad hon gör? Var det bättre för att hon istället virkade eller städade? Så. Himla. Konstigt. Vad är det för kontrollbehovsidé om att om en inte vakar över sitt barn hela tiden är en inte närvarande? Vi åt middag och såg på tv på kvällen och hade det jättemysigt tillsammans och då hade jag och min syster spenderat merparten av dagen genom att underhålla oss själva.

Alltså så många, och större, aspekter av detta än själva smartphonandet:
1) Som du påpekar – föräldrar förritin använde ju inte all den tid som vi idag lägger vid mobilen rakt av på uppmärksamhet på sina barn. De behövde ju också beställa läkartider, jobba lite extra, läsa nyheter och höra hur det går med mormor etc. Något de då inte kunde göra i lekparken öht, utan barnen fick gå ut och leka själva medan föräldern satt i telefonkö, eller inte gå ut alls förrän föräldern var färdig med sitt.
2) Barn måste få vara IFRED nån gång! De barn som får grundläggande behov av kärlek, närhet, trygghet och uppmärksamhet uppfyllda mår väl bara bra av att få leka lite utan att någon vuxen lägger sig i och validerar/värderar/korrigerar hela tiden. Alltså jag tycker det är mycket jobbigare med föräldrar som HELA TIDEN kommenterar (högt! de är ju sån duktiga och uppmärksamma föräldrar!) vad barnen gör, än att se någon som tar det lite lugnt medan barnen leker: ’Har du klättrat upp dit SÅ DUKTIG du är!’ / ’Ojojojoj, kom genast ner – du kan SLÅ DIG!’ / ’Nej, så kan man INTE göra!’ / ’Nu leker vi att PAPPA är häst!’ / ’Nu är det mammas tur att gunga, TJOHOOO!’ / ’Vilken FIIIIN teckning!’
Skulle kunna skriva en avhandling om betydelsen av den fria leken. Ser det så tydligt med mina barn som gått i Waldorfförskola och KAN leka (jo, det är en kompetens) kontra en del kompisars barn som inte kan göra någonting utan input / idéer / uppmärksamhet utifrån. Dessa barn har dessutom ofta klara och väldigt snäva ’regler’ när de väl leker vad vissa figurer/roller kan och får göra, vilka vändningar leken/historien kan ta – ofta helt predefinierade utifrån väldigt fyrkantiga idéer om ’verkligheten’ eller direktimporterade från en film el likande (typ, star-wars-figurer/pippi/frostgänget kan bara göra EXAKT vad de gör i filmen, ’lejon kan INTE flyga’, ’sådär ser inte ett tåg ut’ etcetc ) och håller på och korrigerar de frilekande barnen konstant, precis som deras ’uppmärksamma’ föräldrar gjort (blir galen!).
Mina barn får, liksom dina, närhet genom samsovning, långtidsamning (inne på sjunde året utan uppehåll hehe) intresse för vilka de är och hur de har det och min fulla (tja, cirka) uppmärksamhet när de ber om det (tex när de har en ’föreställning’ de ska visa, eller behöver hjälp med något), samt att de får ta del av de många brister jag har som människa och förälder – men när de leker vill de faktiskt oftast vara ifred, och det får de!
3) Håller fullständigt med dig om at man inte kan veta så mycket om andras föräldraskap utifrån vad man ser utifrån! Är så totalt utmattad av att vi håller på med det här småfördömandet av helt vanliga människors föräldraskap där de flesta gör sitt allra bästa, men samtidigt missas barnen som verkligen behöver att någon ingriper om och om igen..

Fast inte säkert det är föräldrarna som korrigerat barnen så de ej kan leka. En del barn är mycket brådmogna och inte så mycket för fantasi lekar, utan leker på ett annat sätt.
Olika barn, olika lekar.
Lisa

Morsning korsning vilken trött krönika CW skrivit, nästan Joakim Lamotte-nivå på alla exempel på barn som slår knut på sig själva för att få uppmärksamhet från och barn som slåss pga föräldrar fast i luren.
Jag är så himla mycket med mina barn (1,5, 3 och 10 år); det är lekplatsen efter förskolan, Slottsskogen på helgen, väntrum hos doktorn, grejer på skolan och fotbollsträningar sent på kvällen. Det är alltid många föräldrar med, men aldrig att jag sett någon negligera eller utsätta sitt barn för fara på grund av sitt smartphoneanvändande.

Jag tycker det är lite magstarkt att moralisera så här om mobiltelefoni ich andra saker. Så länge folk har koll på sina barn och engagerar sig generellt och fostrar så behöver man inte komma med pekpinnar om små detaljer.

Bee : Fler och fler experter är eniga i frågan.
Beroendet är ett faktum som går ut över våra barn. Jag ser det ideligen.
Barnen behöver få FULL fokus när de vill berätta saker ( inte alltid såklart ) men många föräldrar lyssnar med ett halvt öra försjunken i din drog.

Hät sitter jag med nunan i min smartphone med 5 veckors bebis på armen och tvååring som glor på barnkanalen bredvid. Höll på att känna mig riktigt usel men slipper tack vare LD och kloka kommentarer här. 🙂

Elin ibland är det väl HELT ok.
Men om du skulle använda din telefon varje minut eller låt säga regelbundet under hela dagen när du är med dina barn …Ja då är det ju mer frågan om ett beroende

Ja herregud. Klart att det måste finnas gränser på mobilanvändandet men ibland känns det ju hysteriskt åt andra hållet istället. Barn behöver givetvis få uppmärksamhet och bli sedda men dom behöver också lära sig att allt inte kretsar kring dom precis hela tiden och att vuxna inte kan se och underhålla dom hela tiden. Vissa barn har nog fått FÖR mkt uppmärksamhet och behöver hela tiden bekräftelse på precis allt dom gör…

Jag har inga barn själv och kan inte uttala mig om hur det är att vara förälder (skulle antagligen vara sämst höhö), så jag aktar mig för att ha förutfattade meningar om andras föräldraskap, och skulle aldrig någonsin få för mig att påtala en brist hos någon förälder för denna, OM jag inte ser att barnet far illa/riskerar att fara illa. Detta kanske byter fokus fullständigt, men jag vet själv hur lätt det är att sväva iväg i mobilen, har missat hållplatser på bussen för att jag läste något på Facebook, jag missade att min rast var slut på jobbet, höll på att bli överkörd en annan gång pga instagram osv osv, listan kan göras lång. Jag jobbar på en arbetsplats där det rör sig i majoritet barnfamiljer. Miljön kan vara rentav livsfarlig för ett barn om föräldern inte är uppmärksam, och är ens ögon i telefonen går det inte att vara uppmärksam. Samma gäller i lekparker, på köpcentret, i väntan på bussen(!) och i alla situationer det kan vara farligt för ett litet barn att visas ensam (för när man är i telefonen är man nästintill någon annanstans). Denna aspekt tycker jag personligen är viktigare än att poängtera att ett barn behöver uppmärksamhet av typen ”se mig hör mig!”.

Ja jag tycker det är bra att införa förbud för telefoner på t.ex badhus , öppna förskolan , allmänna lekplatser , utomhusbad mm mm.
På flera skolor är det idag MOBILFÖRBUD och barnen lämnar in sina telefoner till lärarna för att de ska kunna leka på rasterna istället.
Ni hör ju hur det låter ?
Fler mobilförbud kommer !

Haha men förr i tiden (typ 10 år sedan haha) satt ju föräldrarna med en bok, vad är skillnaden? Innan det virkning och stickning. Och telefonjäveln satt FAST i väggen. Hur bra koll hade man då?

Linnea : Ja men hade din mamma med tidningen när hon hämtade på förskolan , åkte buss , lagade mat , var i parken , satt i soffan , gick på toaletten , var i tvättstugan eller lyssnade på dig ?

Det verkar som många mer o mer väljer bort smartphones. Jag hör många som säger att stirrandet i luren och dessa ständiga uppdateringar o gud vet vad har gått alldeles för långt och nu har många börjat använda gamla telefoner med bara ring och smsfunktion. detta för att vara mer närvarande i stunden och i umgänget med sina nära o kära.

Jag är så himla nyfiken hur folk (Cissi, Joakim L med fler) vet att alla andra kollar Facebook, instagram eller liknande och inte desperat försöker kolla vägbeskrivning, gps eller kontakta vännen man ska träffa eller kanske helt enkelt kolla klockan….

Pannan : Se dig omkring en dag och du ska få se barn vars föräldrar är fullkomligt beroende /fixerad vid sin skärm.
Barnets signaler går inte att avläsa lika bra om man ständigt går med proppar i öronen när man kör barnvagn. Eller stress – kollar i sin mobil nästintill tvångsmässigt.
Det sker överallt.
Det är oförskämt både gentemot sitt barn OCH vänner.
Lägg undan telefonen när ni umgås !

Jag är den där föräldern som har med en bok till lekplatsen.
Alltså, finns det något mer tråkigt än lekplatser? Eller att gunga ungar om å om å om igen.
Ja,jag gungar min minsta lite då o då, sen får det vara nog, vi är på lekplatsen för att de ska leka, inte att jag ska sysselsätta dem, då hade vi kunnat stanna hemma.
Jag kan inte minnas att morsan lekte med mig. Jag minns däremot att jag lekte enormt mycket själv, med playmobile eller my little pony eller satt o ritade och lyssnade på musik. Själv. På mitt rum.
Och jag älskade det. Och var fullkomligt trygg med vetskapen att behövde jag något så var morsan där i huset och skulle lyssna och hjälpa om det behövdes. Men jag ville vara själv, inte leka med henne, till det hade jag fantasi nog eller kompisar som var behjälpliga med.
Ska man nu klaga på något kan man klaga på dem som tvunget måste tända ciggen när barnet sitter i bärsjalen/vagnen framför.

Mamma leka? Nej inte på 70 talet.
Mamma inte delaktig i precis allt ungen gör? Välkommen till insta/facebook där den Perfekta Föräldern marknadsför sig och sitt lyckade liv.
Jag instämmer alltså.

(nu kommer ett förvirrat inlägg pga har koncentrationssvårigheter och kommer antagligen glömma bort vad jag håller på med cirka trehundra gånger obs) Alltså, jag har sedan jag var sexton/sjutton (är nitton nu) vägrat smartphones. Jag är inte teknikfientlig som så (eller ok lite) men jag tror inte att det är sunt att alltid vara uppkopplad till appar etc. Sen kanske jag utgår lite för mycket ifrån mig själv… MEN i alla fall!! Jag tycker hur som helst att om en ska kritisera smartphones så får en fan vara konsekvent. Alltså mammor har fått så jävla mycket skit för allt i alla tider och det är så knäppt med folk som kritiserar smartphoneföräldrar men är helt omedvetna om hur de till exempel själva beter sig mot resten av sin omgivning med sin smartphone? Nu när jag inte längre har en så känner jag att hela smartphonekulturen är rätt knäpp. Till exempel när en umgås med någon och den personen helt plötsligt försvinner in i en annan värld för att typ, spendera 30 min på att lägga upp en bild på instagram etc (jaha kul att träffas liksom?). Och det är knäppt att min mamma sitter och budar på tradera medan vi har en seriös diskussion vid matbordet, det skulle hon aldrig gjort förr. Essena O’neill (en tjej som sedan tonåren varit känd på instagram) har skrivit jättebra om det här. MEN, jag kan inte känna att föräldrar med smartphones är ett problem för sig liksom. En måste ju också ta hänsyn till vilken värld vi lever i. jag har valt att ta en omväg, jag har inte swisch, jag kan inte facebooka var jag än är, jag kan inte välja låt (är ju dock mer fördelar för mig att inte ha en smartphone än att ha en annars skulle jag ju haft en). Alla orkar tyvärr inte det och kanske framförallt inte föräldrar? Fattar ju också om en faktiskt älskar smartphonelivet och mår asbra av det, och då är det ju soft liksom men de flesta jag känner med smartphones uttrycker rätt ofta att de känner sig för beroende och jag vet många som nog skulle må bättre av att inte vara uppkopplade till sociala medier 24/7.

Hahaha! Lekplatsen är ENDA TILLFÄLLET som jag får fritid och Gosse vad jag passar på att läsa, prata med vänner och uträtta bankärenden. Man passar ju på när barnen kan roa sig själva! (PS och pluggar gör jag också på lekplatsen mohahaha)

Så sjukt trött på alla dessa jävla morsor som sitter på sina höga hästar och dömer andra mammor! Vad får Cissi ut av detta, fler läsare? Känner hon sig kanske lite bättre än alla andra och bara måste påpeka hur dåliga hon tycker andra är? För oj vad svårt det är att förstå att alla ”normala” föräldrar gör vad de tror är bäst för just sin familj.

Sign A : Jag brukar göra jämförelsen med en bok.
Det skulle vara precis lika illa.
Att man nervös -kollade i en bok en gång i minuten. Precis lika sjukt .
Uppsplitttrat och icke – närvarande beteende.

Jag är ingen lekmamma alls. Jag tycker det kan vara skittråkigt att leka men kan sitta bredvid och svara och prata och slösurfa samtidigt.
Pyssla gör jag gärna, bakar och lagar mat tillsammans med mitt barn. Spelar spel och lägger pussel. Läsa böcker. Han är med mig och veckohandlar, plockar varor och scannar, väger frukt och grönsaker och lär sig se skillnad på en zucchini och en gurka. Han får nyttja sin fantasi och skapa egna lekar.
Ja jag sitter nog med näsan lite ofta ner i mobilen. Men jag svarar på hans ändlösa mängder men frågor och funderingar och om jag nu inte vet vad en bärfis äter har jag en mobil som kommer tala om det för mig.
Och vill han kela gör jag det så gärna men att sitta och titta på Dumma mej för sjuttiotolfte gången intresserar mig inte ett dugg.

Jag har exakt samma tankar som du. Förvisso har jag ingen smartphone (det är nästan, nästan så att jag ber om ursäkt), jag har inte ens Facebook eftersom jag inte anser mig ha tid med det och inget intresse av att uppdatera och/eller följa andra. Oavsett vilket så tror jag att vi ska skala ner kraven på oss själva, det är väl snarare ett problem numera, att barn har svårt att leka på egenhand, att använda sin fantasi eftersom det till stor del finns så mycket som stimulerar dem utan att de behöver göra en egen insats (tänker t.ex. datorspel eller mobilspel). Jag har inga som helst dåliga samveten vad det gäller barnen, jag har kommit dithän i livet att jag är för trygg i mig själv och min mammaroll för att bry mig om den typen av skuldbeläggande. Jag tycker dessutom att det är ett större problem att alltfler unga människor blir osociala/ointresserad av människor/fysisk kontakt p.g.a. mobilanvändandet.
/Linda

Håller faktiskt med Cissi FULLSTÄNDIGT i detta. När jag växte upp så var inte varannan förälder i min närhet drogberoende. Dvs som vi ser idag bland dagens föräldrar -skärmknarkare.
Visst gjorde mina föräldrar olika praktiska ting men inte ENSIDIGT en återkommande grej. Barn far illa av detta. Tro mig. Föräldrar lyssnar inte längre och signalerar att barnet kommer i andra hand med allt detta skärmknarkande.
Jag tycker beteendet är fullständigt sjukt.
När jag är med mina barn får mobilen vila. Punkt. Om de inte leker eller gör annat själva…

För egen del märker jag hur jag ångestreducerar med hjälp av dator/telefon. I perioder där jag mår bättre blir det mindre eller obefintligt av den varan. I perioder när jag mår sämre kollar jag facebook mycket oftare .
Tänker mycket på detta för jag tror knappast att jag är ensam om det här, snarare tvärtom. Jag har ingen lust att dra slutsatser om andra som jag inte känner. Men jag kan ana att jag inte är ensam. Så när jag läste den där artikeln om barnmorskor som uppmanade föräldrar att lägga ifrån sig telefonerna på BB för att de missade barnets signaler, så kunde jag inte låta bli att undra om det rörde sig om föräldrar som också får ångestlindring av att kolla telefonen. Det känns liksom logiskt att ett sådant beteende kan bli ännu mer påtagligt i en situation där allt är nytt och själsligt omtumlande.
Jag tänker så mycket på det här hur det finns ”fin” och ”ful” ångestlindring. Och hur oändligt kontraproduktivt det kan vara att skamma olika beteenden, om orsaken till beteendet är just ångest. Hur det kan resultera i intensifierat beteende, mer ångest, intensifierat beteende osv i all oändlighet. Och hur man som utomstående ALDRIG kan veta hur det är att vara i någon annans skor.
Å andra sidan känner jag väl också lite att många av de här föräldraskammarkrönikorna och blogginläggen andas klickbete. Antar att folk måste försörja sig. Så jag försöker att bli lagom engagerad av sådant som jag ändå bara vet kommer att dränera mig på energi och förse mig med ungefär noll nya insikter. Jag menar, har man inte mer nyanserad världsbild än den som förmedlas i sådana blogginlägg och krönikor, så säger det kanske mer om en själv och ens situation, än om vad random personer i omvärlden pysslar med. Och eftersom jag vet väldigt lite även om de bloggare och krönikörer som håller på så här, så försöker jag att inte döma dem heller. Mer än att jag inte håller med i sak och tycker att de gott kunde lägga av med att skamma.

Ja Sara alla vi som jobbar och har utbildning inom dessa gebit SER att många vuxna missar barnens subtila signaler pga sina telefoner !
Det ÄR en drog. Och på Öppna Förskolan behöver man inte leka ( jag leker aldrig ) men man bör SE och kunna BEKRÄFTA sitt barn i samvaron med andra eller i en främmande miljö.
Våra telefoner är nog det mest sorgsamms som hänt oss.

Tycker också att både föräldrar och barn borde lugna sig med sina telefoner men det är ju inte som att alla sitter non-stop dygnet runt med sina telefoner antar jag? Cissi är en riktig hejare på att döma andra (och har alltid varit) och man blir minst sagt stressad av hennes dömande MEN jag blir även stressad och känner mig indirekt påhoppad av alla dina inlägg om amning, att hålla på o bära runt sina barn i sjal, samsova och så vidare. Du lyfter alltid det som att det är de bästa alternativet och det enda rätta. För min del är amning över ett år av olika anledningar inte ett alternativ, sjal absolut tills de är för tunga, samsovning slutar tidigt (definitivt inte när de är över 3 år!) av olika anledningar osv. Jag är så stressad och trött av ALLA MAMMORS TJAT om hur de uppfostrar sina jäkla ungar och hur de är så himla pedagogiska och bra och alla bara proppar en full med massa ”råd” och ”tankar” som ger en ångest. Jag skiter ärligt talat i att ni samsover än med era barn, i min familj är de otänkbart men ni gör det – kanon om de funkar. Men varför tror alla mammor att alla är intresserade av att veta och läsa om vad de gör med sina barn?
Sen förstår jag inte varför ett mobilberoende (säger inte att du har det) skulle ursäktas av att man samsover eller ammar i väldigt många år? Det ena har inte med det andra att göra.

Nu var det väldigt länge sen jag skrev om både amning o bära men jag är alltid väldigt noga med att aldrig kasta kängor åt de som gör annorlunda. Att prata om fördelar är ej synonymt med att skamma de som gör på annat sätt. Jag skriver ju om föräldraskap o utgår från att folk läser min blogg för att de vill läsa om det. Innan jag började skriva om feminism så var detta en blogg om just föräldraskap. Jag undrar varför du läser här egentligen för du har sällan nåt positivt att säga.
Själv är jag också intresserad av föräldraskap o min absoluta favoritblogg är ju vilda barn som bara handlar om nära föräldraskap. To each their own.
Jag förklarade i mitt inlägg varför samsovning o amning var relevant. Du kanske ska läsa om det.

Jag minns när jag var liten så satt min mamma och babblade i telefonen ute i köket medan jag sprang runt lite överallt och lekte i huset. Hon hade ingen koll. Eller så satt hon eller pappa och läste tidningen eller såg på tv… Eller satt vid datorn i ”datarummet” (nittiotalet 😉 )
Det känns ofta som att barn knappt får vara ifred nuförtiden. På mormors tid skickade hennes mamma henne att handla på affären 1,5 km bort, mormors mor rökte inomhus, drack whiskey framför barnen, gjorde en massa vuxengrejer som barnen inte fick, nuförtiden får man inte släppa ungen med blicken och jag har hört folk som klagat på föräldrar som dricker kaffe och äter godis framför barnen eftersom det är ”orättvist för barnen” av någon anledning. Vad ska man säga…?

Min mamma spelade tetris på nintendot…
Det jag reflekterat över är att ok, barnen får inte mindre tid av föräldrarna men nu är det EN SPECIFIK sak som är konkurrenten om uppmärksamhet.
Förr pratade man i fast telefon, det gör man nu i sin smartphone.
Kolla en karta/slå upp ett telefonnummer/hitta ett företag i gula sidorna => numera i smartphonen.
Spela spel/lägga patiens => smartphone
Skriva listor => smartphone
Fota eller spela in video => smartphone
Läsa tidningen => smartphone
Bankärenden, uppslagsverk, ordböcker, korsord, småprat – allt möjligt som förut gjordes med olika saker i olika miljöer görs nu på en smartphone. Vi kan till och med bprtprioritera vår trädgård och spela farmville istället.
Handla mat och julklappar, kolla post, elåtgången och att larmet är på hemma.. Det tar ju liksom inte slut, vi gör ALLT i smartfånen och jag förstår att barnen blir svartsjuka på dem och känner sig åsidosatta i högre grad eftersom det ser ut som att man bara sitter och gör en och samma sak hela tiden, dvs tittar i telefonen.

Hjerpe : Ja precis det är en SPECIFIK sak som tar barnens plats. Men många ggr är det onödigt skit som fb och sociala medier som går före barnens fulla uppmärksamhet.
Jag tror och vet att FLER OCH FLER föräldrar är medvetna och lägger undan sin ”drog ” till förmån för barnen.

När jag var liten läste mina föräldrar tidningen. Det var ok. Då var det också ok att de inte tittade på oss barn varje vaken sekund. Om jag läser något på paddan eller mobilen, då räknas det plötsligt som något annat, oavsett om jag läser tidningen eller annat. Då är det inte alls ok längre.

Ja men fiskade de fram tidningen en gång var 30e sekund ? Var de beroende ?
Idag är det för många som vilken drog som helst.
Och våra barn tar efter detta sjuka beteende och sätt att umgås på.

Jag blev utskälld av en äldre herre på Apoteket för att jag kollade min inköpslista i telefonen medan jag handlade och han tyckte att jag kunde ge fan i att ringa för jag var faktiskt PÅ APOTEKET!!! Minns inte om jag hade barnvagn med den gången eller om jag var där själv, eller om jag var gravid. Poängen är att det inte bara är föräldrar som provocerar bara genom att ha telefonen synlig.

Vad är den stora skillnaden mellan bärsele och bärsjal? Alltså jag vet ju hur de skiljer sig konstruktionsmässigt och utseendemässigt, men på vilket sätt menar du att de påverkar barnets stressnivå olika? Blir det stor skillnad för barnet om jag har det inåtvänd i bärsjal jämfört med inåtvänd i bärsele menar du?
/nyfiken nybliven mamma som står i valet och kvalet mellan bärsjal och ergonomisk bärsele

Det beror helt på hur man är som person vad man gillar bäst. Jag är mer bärsele-person tror jag och jag har gillat manduca-sele och mei tai mest även om jag också har en bärsjal som jag gillar om jag får till knytningen men det får jag inte alltid. Manducan använde jag senast i somras med en treåring på en mässa där vagn är väldigt besvärligt. Det funkade utmärkt trots att barnet väger 16 kilo (jag tror de är testade till 15 kilo men jag vet de som burit barn som vägt 30 kilo korta bitar utan problem så ett kilos övervikt skrämde mig inte).

Det ni många har missat här i ovanstående kommentarer är att det är stor skillnad på då och nu i beroendeproblematik.
Jag observerar ofta och skärmberoendet är så STARKT att vissa föräldrar kan kika på sin telefon 1 gång i minuten om de står på en lekplats med sitt barn. Fram o tillbaka ur fickan. Som ett tvångsmässigt tics.
Byt ut denna telefon mot en bok. Tror folk skulle undra vad det var för en galning som drog fram sin pocket en gång i minuten ur fickan samtidigt som hen försöker bekräfta och fokusera på sitt barn.
Eller komma hämtades på förskolan med en bok framför ansiktet ?!
Jag ser dagligen barn som förgäves försöker få sin FULLA uppmärksamhet av skärmknarkande föräldrar.
Hoppas fler öppna förskolor förbjuder telefoner när de är där och hänger med sina barn. Så bra gjort !!

Det är inte BEROENDE som många av oss pratar om och jämför med. Det är kravet på ständig uppmärksamhet. Stackars påpassade barn av idag, som måste förverkliga sina föräldrars Facebookfantasi om Det Perfekta Föräldraskapet. Det ständiga ”lyssna på subtila signaler” skapar oroliga och osjälvständiga barn snarare än trygga individer som kan själv.

Hear Hear! Men varför sticka in en liten liten pekpinne om att det är problematiskt med utåtvänd barnvagn och bärsele? Jag önskar verkligen att man i allmänhet kunde ha en lite mer ”sköt dig själv och skit i andra”-attityd till föräldraskapet! Jag är mer än lovligt trött på tips, råd, tjuvnyp, pekpinnar osv osv från andra föräldrar. För tro mig, en sjuuuukt stor del av min tankeverksamhet går åt till att fundera över hur livet ska bli så bra som möjligt för min onge! Förutom den delen tankeverksamhet som går åt till att ha dåligt samvete över att inte alltid lyckas (och ha dåligt samvete för att jag har dåligt samvete för det är ju inte speciellt konstruktivt….)

asså jag skiter fullständigt i det, min hållning är att det finns mkt som är sämre och mkt som är bättre för barnen men att föräldraskapet inte står eller faller för att man gör sämre val ena gången. Tänker att det också ska gå att prata om sånt som är bra resp. skadligt för barn UTAN att rikta en känga åt föräldrar som gör si eller så. Du kanske har ditt barn utåtvänd medan du gör annat som är ”rätt” och nån annan kanske har barnet bakåtvänd, gör sina egna pureer men ”misslyckas” på ett annat område.
det var alltså inte menat som en pekpinne, utan mer en ”vi kan peka på allt möjligt som är dumt” men vi vet ingenting om andras föräldraskap. Och ingen gör rätt hela tiden.

Ett stort tack till LD och ni kloka som kommenterar här. Jag har så himla lätt att börja tvivla på mig själv och alla pekpinnar blir som slag i ansiktet.
Jag gav mig tusan på att vara en närvarande engagerad mamma, inget fel med det men jag glömmer så lätt mina behov.
Jag är ensam på helgerna med mitt barn och gjorde bara sånt som han ville. Upp 06 och ha en lång frukost tillsammans (han höll på med sitt och jag satt redo att ge uppmärksamhet), sitta och leka timmar i sträck (trååkigt) bara kolla barnprogram och endast gå till lekplatser när vi äntligen tog oss ut.
Helgerna blev ångestfyllda. Tråkiga, långa och seega. Fick fredagsångest.
Men tack vare såna här inlägg tar jag nu fram en tidning till frukosten. Jag kollar sen mobilen en timme med gott samvete och säger åt sonen att gå och leka själv. Åker till cafe för att Jag vill dit och då får han anpassa sig. Och det här gör att våra stunder blir roligare och att jag orkar ge full uppmärksamhet regelbundet underdagen istället fför att halvhjärtat finnas där hela tiden.
Tänk er för innan ni kommer med ”expertutlåtanden”, det kan landa så jäkla fel.

Mina frukostar under barndomen var en mamma och låtsaspappa uppslukade av morgontidningen, på kvällarna ibland med böcker eller tv och någon lekpark gick vi inte till. Vi lekte på gården men mamma lekte inte med oss i den bemärkelsen, hon rensade ogräs eller så. Inget som traumatiserat mig inte, ser istället min uppväxt som bra.
Jag tycker att telefonen har blivit ett allmänt ohyfs hos alla, folk kan ta upp mitt i middagsbjudningar sin fåne och titta på youtube-klipp…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *