Kategorier
diskussion & debatt

Att skaffa barnär ju ingen rättighet

Malin Wollin ställer sig kritisk till anonyma spermadonationer. Hon skriver:

Jag är själv väldigt nyfiken på hur man förklarar för ett barn att det inte finns någon pappa, eller fast det gör det, men inte på det sättet, och även om han ”finns” så ”finns” han inte, förstår du? Och du får inte ta reda på vad han heter. Eller jo, men först när du är arton, men livet går så fort, snart kan du ta reda på om näsan är morfars eller pappas.

Låter jag hård?

Livet är hårt.

Särskilt för den som saknar rätten till halva sitt ursprung tänker jag.

Cissi Wallin håller med och skriver bland annat:

[…] gör det omöjligt för barnet att söka sin pappa OM hen vill, sen senare i livet. Jag är varken sociolog eller barnpsykolog men tror (utefter magkänsla) att i stort sett alla vill kunna söka sina rötter. I alla fall veta att möjligheten finns. Sen kanske man skiter i att ta den, men…

Jag tycker personligen att argumentet ”alla vill väl…” eller ”barnens bästa” är helt orimligt att ställa sig bakom. För det är massvis med saker som man hade velat och det är mycket som är bättre och sämre för barnen.

Jag hade tex velat växa upp under bättre materiella förutsättningar med bättre socialt och kulturell kapital (jag är från underklassen) och sluppit gå i gamla kläder och äta fiskpinnar fem dagar i veckan. Och om man ska resonera utifrån samma argument som Malin och Cissi gör: ”barnens bästa”, borde man kanske låta bli att skaffa barn om man har för låg inkomst och inte kan ge barnen det andra kan? Jag är uppväxt med en mamma som i perioder lidit av psykisk ohälsa som i sin tur påverkat mig mycket negativt och tänker att man kanske borde låta bli att skaffa barn om man inte är helt välmående? (Obs tycker inte så egentligen, retoriskt påstående).

Min pappa är ingen officiell spermadonator men hade mycket gärna kunnat vara det, men han var bara en vanlig kass pappa som sket i mig. Han satte sitt spelmissbruk före sina barn. Kanske mamma var oansvarig som skaffade barn med en sådan man? För det var ju inte så att hon inte visste att han egentligen var jävligt kass. Eller? För att inte tala om de dåliga pojkvänner hon senare drog hem – att växa upp i en miljö med män som slår mamma sätter djupa spår. Ska ensamstående mammor verkligen dejta, är det bra för barnet? Ska vi kräva nån slags kontroll för att barn inte ska utsättas för män som kränker? För att inte tala om mig själv. Jag har så jäkla mycket issues och brister som jag vet kommer påverka mina barn. Borde jag ha avstått från att skaffa dem. After all, barn är ju ingen rättigheter som man brukar säga. (som jag visserligen ställer mig bakom)

Jaja ni hajjar nog var jag vill komma.

Äh jag vet inte, men att inte kunna söka sina rötter känns faktiskt som en petitess gentemot andra problem som kan uppstå i en ganska så normala familjer. Jag förstår faktiskt inte varför detta ens är nåt man funderar på eller behöver ta ställning till.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att skaffa barnär ju ingen rättighet”

Skaffar barn gör man väl i nån slags självuppfyllan. Jag vet inte. Jag har fem – inte nödvändigtvis för att jag är en toppenmorsa. Det kan bara barnet själv avgöra. Oftast får man väl det klart för sig först när ens ungar är vuxna.

Tycker termen ”skaffa barn” i sig är sinnessjuk, som att det är en vara man kan klicka sig fram på nätet – det spelar ingen roll om det är ett sambopar, en singelkvinna någon annan som säger detta, termen gör mig illamående. ”Ge liv”, eller ”Skapa liv” är bättre termer att använda, anser jag själv. Problemet som många föräldrar har, som du själv pekar på Lady Dahmer, är att de är totalt oförmögna att se saker från de smås perspektiv – så nej, det är ingen alls garanti att du är en bra förälder bara för att du (gett liv) på ”rätt sätt”, allt handlar om vad du faktiskt ger barnet.

Det blir så tramsigt att försöka förbjuda den artificiella anonyma spermadonationen när den ”naturliga”, t ex supa till och ligga med minst två killar inom 24 timmar en knappt känner på främmande ort, inte ifrågasätts annat än ur ett moraliskt perspektiv. Kanske samhället dömer turist-slamp-mamman som klantig, men de skulle inte tycka att hon var självisk som skaffar barn utan far, utan ändå tycka att hennes barnlängtan och beslut var fina eftersom det skedde ”naturligt”.

Klart många skulle tycka hon var självisk.
Dock är det svårare att lagföra mot klanteri och feg inställning till abort eller egoism i den situationen.
Det finns ju dock de som alltid är empatiska genom att ständigt se kvinnor som offer för antingen män, eller bara känslor ”det var för jobbigt att göra abort”. Etc.
Så det finns olika spektra. Själv skulle jag inte skaffa barn förrns min ekonomiska och mentala situation var stabil.

Men det handlar ju om att skapa bäst förutsättningar för barnet. Tycker barnet ska ha rätt at få veta sitt ursprung, hur många biologiska syskon det har och inte minst sjukdomshistoria inom bio-pappans familj. Hadde det varit möjligt for barnen som kom till på krogen att få veta det samma hadde ju det varit bettre också. Jag skulle vilja höra vad dom som har gått igenom en donorresa för att få barn tänker kring detta??? Och gärna vad barnen tänker när dom bluvit stora nog att forstå. Vill ochså tillägga att jag känner en liten familj som fick barn via donor i Danmark. Barnet mår toppen och kommer ha et fint tryggt liv med sin mamma. Åsikten jag forsöker framföra er att jag tycker barnet har vissa rättigheter till at veta sitt biologiska ursprung,

Jaha ”bäst förutsättningar”? Då kanske man ska problematisera fattiga föräldrar eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa precis som dl skriver här. Hur skapar de bäst förutsättningar för sina barn? Då borde ju alla som inte har en viss nivå av ekonomiskt, kulturellt, socialt kapital avstå från att skaffa barn.

Har aldrig haft någon kontakt med min pappa och det är inget jag har lidit av. Minns dock när fyraåriga jag försökte förklara för mina jämnåriga vänner att det inte alls behövdes någon pappa för att ett barn ska bli till, hehe.

Har en vän som är oskuren. Han tycker inte att han är mindre känslig för det.
Men hur kan man veta om man aldrig haft motsvarande?
Då måste man titta på samhällets statistik i stort för att se skillnaderna.
Stabil familjesituation gör en hel del.

Ja, vad är egentligen rätt förutsättningar för barnet… det kan man verkligen fråga sig… och vem har rätt att bestämma det?
Jag hade också ”en vanlig skitpappa” som inte brytt sig om mig under uppväxten, så inte hade det varit så annorlunda med en spermadonator. Kanske mer spännande att tänka på vem det skulle kunna vara dock, då det blir en mystik i att inte veta. Men det går ju inte att säga att det automatiskt blir ett trauma för de barn som inte vet vilka deras pappor är. Det allra viktigaste är ju ändå att barn har en eller flera föräldrar som är där både fysiskt och psykiskt och bryr sig.

Det går ju inte i ett kort svar här förklara hur man tänker kring hela den här frågan men utgångspunkten för mig är att barnet så långt det bara går har rätt till sitt ursprung. Visst händer det att barn blir till av onenighters och att barnafadern förblir okänd, shit happens liksom, men att medvetet välja bort barnets halva ursprung känns för mig väldigt konstigt. Man undrar vilka bevekelsegrunder mödrarna har för det valet. Alltså jag är seriöst nyfiken.

Jag kommer aldrig sluta klandra mamma för att hon skaffade mig med — och stannade trots att både hon och jag led av hand vidriga humör och personlighet — min biologiska pappa. Jag kan inte se hur det är OK att göra så mot ett barn. Min mamma är amazing på alla sätt och vis men samtidigt vet jag att hon valde honom före mig och dessutom valde att blunda för hur dåligt jag mådde för att hon till varje pris ville ha ett hus och sin trädgård och inte kunde kasta ut pappa för att han inte ägde en spänn (de skrev över allt på mamma för att hans FEM andra barn inte skulle få något när han dog). Jag klandrar henne VARJE DAG och varenda gång hon säger ”usch hur kan hon stanna med honom” om en man som är hemsk mot sin fru/sina barn är det som en kniv i magen. Jag tycker inte att hon hade rättigheten att skaffa mig med honom för att hon hade barnlängtan. Han var hemsk mot mig. Han slog mig aldrig men den psykiska terrorn han utsatte mig för har satt djupa spår. Och som jag sa: min mamma är idag den som står mig närmst, men det finns också barriärer mellan oss för jag litar inte på henne. Jag berättar inte hur jag mår, för när jag skar mig som yngre sa hon ”jaja gör vad du vill men du behöver ju inte ha kortärmat i alla fall” eller när jag mådde så dåligt att jag fick panikångest och skrek i telefonen att jag inte orkar mer och hon satt mitt emot pappa och liksom hånade det jag sa. För att hon haft det liknande så skulle JAG också palla. Sluta älta. Nä. Jag har INTE valt detta och när mamma uppgivet säger ”men om jag inte hade varit med din pappa hade jag ju inte fått dig” säger jag ”det hade ju varken du eller jag vetat om — jag hade skitit i det”. Jag tycker inte att man ska skaffa barn om man har obotliga, genetiska sjukdomar i familjen (”det kan ju hoppa över en generation”) och jag tycker inte att man ska skaffa barn med en vidrig person. Hon visste hur han var. Hon visste att han producerat tre ungar förutom mig och adopterat två och att han vägrade ha kontakt med någon av dem. Hon visste, och ändå skaffade hon sig ett liv med honom. Hur gör man då? När man älskar sin mamma och VET att hon gör vad som helst för en, men samtidigt också vet att hon lät dig utstå ett helvete i tjugo år (han dog tack och lov, aldrig varit lyckligare eller mer tillfreds) för att hennes dröm om hus och trädgård gick före hennes barns välmående? Hur gör man? Det viktigaste för ett barn om jag utgår från mig själv är kärlek. Pengar, boendesituation och ”lyx” — jag hade bytt det mot tillit varje dag. Hur känns det liksom att veta att man är älskad men ändå ha svart på vitt att man ändå inte blir satt i första rummet? Hon var inte ens kär i honom.

Innan jag träffade min man övervägde jag donator eftersom jag alltid velat ha barn. Dock var det ett absolut krav att det skulle vara en donator som inte var an0nym just för att jag tycker att det minsta man kan göra för sitt barn är att ge dem ett namn om man väljer att skaffa barn ensam. Jag tycker det är riktigt fult att lura till sig ett barn genom att ha oskyddat sex förresten, det händer förstås av misstag att barn blir till så men att medvetet försöka få ett barn på detta sätt tycker jag är fel. Som sagt, ett namn anser jag vara ett minimum om man bara har en förälder. Jag ser inte en donator som pappa men den är ändå den genetiska bidragstagaren eller vad man ska säga och helt betydelselös kan jag inte se honom som i sammanhanget, det är trots allt 50% av barnets gener.

Väldigt intressant ämne! Vem är en lämplig förälder, vad innebär det? Ska vi ha ”körkort” för att skaffa barn? (Orimligt, såklart, men det är vad dessa frågor mynnar ut i ang lämpliga föräldrar).
En liknelse från adoptionen är att för ca 100 år sedan handlade adoption om barnens rätt till en familj (många ensamma barn pga fattigdom och krig). Idag handlar det om blivande föräldrars rätt till barn. Samma resultat men en annan ingångsvinkel.
Är själv ett barn ärrat av barndomen. Och ärligt talat, vem är inte det? På olika nivåer och med olika förutsättningar. Jag tror de flesta är ärrade på ett eller annat sätt. Har ingen lösning, men ämnet är verkligen intressant och min tankeprocess går för fullt 🙂

Jag är adoptivbarn och det är ju lite samma situation som att bli till med en donator av något slag. Jag har ärligt aldrig mått dåligt av att inte veta vem som avlat mig, vems gener jag har. Jag har däremot upptäckt i lite högre ålder att jag styrs mer av mina gener än jag trott. Jag är nämligen väldigt olik mina föräldrar. Mina föräldrar är med andra ord de som adopterade mig. Precis när jag själv hade fått barn var jag nyfiken på mina biologiska föräldrar och tog kontakt med min biologiska mor. Vi träffades, hade en jättehärlig helg ihop och sen var jag nöjd. Jag har inte haft någon som helst kontakt med henne eller med min biologiska far. Däremot svetsades bandet mellan mig och mina underbara adoptivföräldrar ihop ännu hårdare av träffen. Jag blev nämligen ännu mer säker på att förälder är den som väljer att vara det. Den som finns där när man är förkyld, som blåser på såriga knän, som tjatar om att man ska plocka upp på golvet, som lagar favoriträtten när man fyller år, som gråter av lycka när man gifter sig, som direkt ser på dig när du är lite ur form. Det är en förälder – inte den som ev bidrar med ett gäng gener. Så kör på med allt vad donationer heter. Om någon känner så stark lust att bli förälder att de utsätter sig för alla undersökningar och utfrågningar – då är de säkert redo.

Åh TACK snälla för ditt inlägg i det här. Jag har följt hela grejen med PoP och Malin Wollin, Cissis inlägg och läser nu det här och har haft en jävligt usel dag. Jag har världens finaste barn, som kom till med hjälp av donation. Jag brottas jättemycket med mitt beslut även om det var väldigt självklart. JAg tror att många med mig som sitter i samma sits också gör det. Barnet har en öppen donator, jag vet inte om han kommer att intressera sig eller ej. Vi får se.

Jag tycker nog att skaffa barn är en rättighet till viss del. Alla som skaffar barn gör det ju av egoistiska skäl. ”att skaffa barn är ingen rättighet” hörs nästan bara av personer som lever i en heterorelation MED barn. Tror det kan vara svårt att relatera till människor som är barnlösa och har en enorm längtan efter att skaffa barn. Jag är 29 år och singel och längtar sjukt mycket efter en unge. Kan absolut tänka mig en donator ( till och med anonym) för att få det jag så hett längtar efter. Men är verkligen ingen lätt fråga, tycker det är bra och intressant att det debbateras. Staten bekostar ju i dagsläget ivf och annat just för att människor ska ha rätt att få hjälp att skaffa barn när det inte funkar på naturlig väg. Och att skaffa barn med en killkompis eller nåt är ju inte lika lätt som det låter, alla mina är iallafall upptagna eller ointresserade.
Har förstått att du LD vill ha ett till barn men att din man inte är lika pepp. Hur gör man i en sån situation? Är ju också ett problem när båda inte vill och i och med det så antar jag att du förstår hur stark längtan kan var.
Tack för en grym och otroligt läsvärd blogg.
Kram

Jag tror att det funnits tillräckligt många ensamma mödrar i historien för att det ska vara en tramsig diskussion. Det är, precis som du skriver, inte värre än andra ”lite sämre” förutsättningar.
Jag tex lider av psykisk ohälsa men har barn ändå. Det är inte de bästa förutsättningarna för mitt barn men det är gott nog.

Det är flera som efterlyser information om hur man i allsindar som kvinna kan välja att skaffa barn från donerade/köpta spermier. Så låt mig upplysa er! Jag är en kvinna på 25 år och för några år sedan träffade jag mitt livs kärlek, det är också en kvinna och vi är så upp i öronen förälskade i varandra så att hälften vore nog att räcka en hel livstid. Vi kommer att gifta oss nästa sommar och i samband med det inleda inseminationsprocess i grannlanded Danmark. Vi kommer att använda oss utav spermier från en öppen donator och förhoppningsvis kunna bära varsitt barn (ej samtidigt) från samma donator och därmed blir våra barn biologiska halvsyskon. TRO MIG! Att det är min största sorg i livet att inte kunna skaffa biologiska barn men mina drömmars kvinna, att våra barn ska få mina fötter och hållning men min (blivnade) frus läskigt vackra ögon – en sån sak som är en självklarhet för de flesta (inte alla) heterosexuella par. Trots detta så vill vi, precis som de flesta andra vuxna människor som förälskat sig och bestämt sig för att tillbringa sina liv tillsammans, bilda familj tillsammans. Därför är vår enda utväg, då vi längtar så otroligt mycket efter barn att gå via Danmark (då vi anser att det är alldeles för mycket byråkrati och väntetider i Sverige och vi även har det bra ställt ekonomiskt för att kunna bekosta detta). Vi väljer öppen donator, inte för att våra barn i framtiden ska tro att de har en pappa att leta upp, utan för att vi inte kommer ta beslutet om de ska söka upp mannen som så vänligt (av vilka skäl som helst) gjorde det möjligt för oss att bilda familj, utan det ska vara deras beslut oavsett vad de har för anledningar. Jag kan inte garantera att vi kommer blir världens bästa föräldrar, men jag kan garantera att vi kommer göra allt i vår makt för att våra barn alltid ska känna sig som de mest älskade barnen på detta jordklot.
Det är precis så det ligger till för oss och säkerligen har de flesta homosexuella par liknande känslor.

Jag har svårt för det där med barn. Jag vet inte själv vart jag står. Min uppväxt var också skit, vilket jag lider av än idag men jag har också genetiska grejer som försvårar livet för mig själv eller min släkt. Bör man då skaffa barn och riskera att de får lida hela sina liv med trasiga kroppar? Hur mycket ansvar bör man ta för en människa som inte ens finns ännu? Är det själviskt att skaffa barn när man vet att man själv lider av t.ex reumatism, psykisk ohälsa, har ärftlighet för hjärt- och tarmsjukdomar? Hur resonerar andra kring detta?
Sen tänker jag också på hur världen ser ut. Det finns få lägenheter, jobb och det blir allt svårare att flytta hemifrån även om man är 25 år eller uppåt. Samhället blir kallare och hårdare. Planeten är överbefolkad och det finns barn utan föräldrar som lider runt om i världen, bör man ta hand om dom först eller hur gör man?!

Som flera andra skrivit så skaffar folk typiskt barn av egoistiska skäl. Har full förståelse för att människor gör vad de kan om en av olika anledningar inte har en situation som ses som optimal. Tycker faktiskt att det är rätt ogint att tycka att andra ska ”se till barnets bästa” (dvs inte skaffa barn) om en själv haft tur och lever i en annan situation. Livet förändras också och en kan inte förutse vad som kommer att hända. Håller verkligen med LD om att det i så fall finns massa olika aspekter en kan granska och hugga på. Har inga egna barn men en sak som jag tycker är intressant är hur se flesta verkar ha saker som ”det här gjorde min förälder och det ska jag inte göra”. Min mamma har t ex berättat om vad hennes såna saker var p g a hur mormor varit och de sakerna var toppen för mig men sen har jag ju tänkt samma tanke om andra saker om jag eventuellt får egna barn. Det verkar vara väldigt svårt att vara förälder och tror hur en än gör så kommer en skada sina barn på något sätt.

Det är många som slänger sig med ”barn är ingen rättighet”. Och det är klart det inte är det. Men jag undrar ändå, vad betyder det – egentligen? Vad vill en ha sagt när en drar ”barn är ingen rättighet”-kortet? Och varför är det just när spermadonation diskuteras som det hela tiden måste påpekas att barn inte är en rättighet? Menar en då implicit att barn ÄR en rättighet, så länge en inte är infertil/ensamstående/homosexuell?

Julia: +1.
Helt obegripligt f.ö. att det har tagit så lång tid för Sverige att lagstifta om rättigheten att ensamstående kvinnor ska få inseminera. Var det från april 2016 det ska bli tillåtet? (Typ 1996 hade känts fräschare.)

Det blir problematiskt när du hela tiden utgår från dig själv. Visst du kanske hade det värre (?), men det innebär väl inte ett minskat lidande för det barn som mår dåligt av att inte känna till sitt ursprung? Vi kan ju sätta ditt lidande också i perspektiv, och så kan vi hålla på så i all oändlighet. Eller också kan vi inse att det inte går att klassificera lidande på det viset.
Sedan är det ingen ”petitess” att inte kunna söka sina rötter. Adopterade barn löper fyra gånger så hög risk att ta livet av sig. Det är ju knappast en petitess. Det är ett grundläggande behov för en människa att veta var hen kommer ifrån. Så är det bara.
Det är en komplex problematik du är inne på, och det känns som du förenklar något enormt. För det finns mycket som visar på att det faktiskt kan vara mer skadligt att vara ”rotlös” än att växa upp i en dysfunktionell familj. Barn till anonyma spermadonatorer löper två gånger så stor risk att ha brutit mot lagen innan de fyller 25, lika stor risk föreligger för att de ska utveckla ett missbruksbeteende.
Jag undrar av ren nyfikenhet, eftersom du säger att det här inte är ett problem vi ens bör diskutera, om du kollar upp fakta när du skriver så som du gör?

Hur vet du att det är just på grund misslyckanden med att ”söka sina rötter” som självmorden är överrepresenterade bland adopterade?
Till att börja med så finns det ganska många adopterade som har alla möjligheter i världen att söka sina rötter om de själva vill när de blir myndiga. Det är knappast så att alla barn som adopterats av svenska föräldrar är hittebarn som någon någon ställt på trappan till ett barnhem och där ingen har någon som helst aning om barnets bakgrund eller vilka de biologiska föräldrarna är. De fallen är snarare undantag än regel.
Det finns mängder med andra orsaker och teorier om varför adopterade är överrepresenterade när det gäller självmord. Många har t.e. x varit med om traumatiska händelser under sina första levnadsår, de kanske viktigaste åren i en människas liv. Många har genomgått uppslitande separationer innan de får sitt nya hem hos adoptivföräldrarna. Väldigt många har utsatts för rasism i Sverige, något det fram tills ganska nyligen inte pratats särskilt mycket om b.l.a därför att nästan alla svenska adoptivföräldrar som utlandsadopterar hör till övre medelklassen och ”vi” är ofta inte vana vid att tänka på rasism som något som även kan drabba personer från högre samhällsklasser.
Det är också vanligare att internationellt adopterade barn har medfödda skador, sjukdomar eller funktionshinder, det är inte så sällan just därför de inte adopteras av en familj i sitt hemland istället.
Allt ovanstående skulle man kunna tänka sig kan bidra till att adopterade är överrepresenterade när det gäller självmord, så jag förstår inte varför du väljer ut en helt annan sak, som inte ens stämmer in på majoriteten av de adopterade som enda förklaring.

barn klarar också mer än man tror. Annars skulle nog inte jag överlevt heller som maskrosbarn. Jag har hört att det är SUNT att reagera på en sjuk miljö/uppväxt. Det är klokt. För då kan man få hjälp. Dvs terapi. I det kan du bryta ett dåligt socialt mönster som du kanske, om du inte reagerat, bara fortsatt att föra vidare. Det pratades om generationerna och vilka som klarar sig bra och bättre.

Om det nu är så att barn som adopterats/spermadonerats mår sämre än andra barn så bör en också fråga sig varför. Mår de sämre just för att de är adopterade/spermadonerade eller mår de sämre för att de växer upp i ett samhälle som ser den heteronormativa kärnfamiljen med egenproducerade barn som det bästa sättet att växa upp på?
Är det någon som vet hur till exempel skilsmässobarn mår nuförtiden gentemot förr då det var ett oerhört socialt stigma att ha skilda föräldrar? Och kan en i så fall dra paralleller där?

Bra kommentar Calle! Det spelar ingen roll om man träffar nya människor på jobbet eller på en middag. Jag och mina adopterade vänner har precis samma erfarenhet. Det första folk frågar är var man är född, om man har träffat sina ”riktiga” föräldrar, svarar man nej så måste dem veta varför och säger man att man inte är intresserad så blir folk oerhört provocerade och så fortsätter dem att tjata. Det är ju fantastiskt trevligt att människor som man aldrig har träffat börjat prata om så privata saker, pang på bara! Jag har faktiskt sagt till folk att det verkar som om dem är mer intresserade av min biologiska familj än vad jag är. ”Men har du haft en bra uppväxt då”? ”Eeh, jo tackar som frågar, hur var din uppväxt då, berätta”? Först då brukar folk backa.

När jag säger att barn inte är en rättighet menar jag barn som man inte själv kan skaffa. Man kan inte förbjuda folk från att föda barn. Däremot är jag kritisk till surrogatmödrar. Jag är således inte helt positivt inställd till adoption men allt beror på situation. Det mest etiska vore att om adoptivföräldrarna finns och egentligen vill behålla sitta barn (läs: de är fattiga), så bör man istället hjälpa än ta deras barn. Jag skulle känna mig hemsk som tog någon annans barn för barnets föräldrar är fattiga. Spermadonationer är väl OK så länge det lämnas frivilligt vilket det väl gör.

Visst handlar det i väldigt många fall om att de biologiska föräldrarna är fattiga. Men långt ifrån alltid.
Det kommer alltid i en viss grad finnas människor som absolut inte vill – oavsett hur mycket stöd de blir erbjudna- eller detabsolut inte kan – och då pratar jag inte om att inte kunna på grund av fattigdom- ta hand om ett barn men som upptäcker alldeles för sent att de är gravida. Till och med i Sverige, som har en generöst tilltagen aborträtt och i princip gratis sjukvård, även om de barnen jag pratar om är betydligt färre här än i andra länder.
Det kommer också alltid i en viss grad i alla samhällenfinnas föräldrar som dör och efterlämnar minderåriga barn som ingen i släkten vill eller kan ta hand om.
Adoption i viss skala kommer förmodligen alltid att finnas på grund av ovanstående.
Vad som är problematiskt med den svenska synen på adoption är att det ses som något av en naturlag att barn ska adopteras hit från fattiga länder i syd eller öst medans det omvända vore helt otänkbart. Hur fattigt ett land än är finns det i stort sett alltid åtminstone en klick välbeställda ofrivilligt barnlösa människor som mer än gärna skulle adoptera ett barn fött i Sverige vars föräldrar t.e.x förolyckats i en trafikolycka.
Sedan är adoptionsindustrin i sig som nämnts full av korruption på sina håll och ibland är det mer eller mindre människohandel.
Här i Sverige har vi däremot alldeles för få nationella adoptioner . Många barn som föds i Sverige men aldrig någonsin kommer att kunna bo hos någon av sina biologiska föräldrar får flytta runt mellan olika fosterhem istället för att få ett stabilt och varaktigt hem hos adoptivföräldrar.

Sen finns barn som har ett helvete med biologiska föräldrar och får ett värdigt liv med adoptivföräldrar. Som kanske slipper år av terapi för att dom fick komma till adoptivföräldrar.
För en hur mycket en kan tycka att det är föräldrars förbannade ansvar ta hand om sina barn, och älska sina barn finns det föräldrar som aldrig skulle skaffat barn eftersom att dom varken älskar dom eller tar hand om dom. Anledningen till detta är ingen ursäkt. Men är så fallet är det alltid barnet som ska stå i centrum och få all trygghet och kärlek barnet behöver.

Jag kan på sätt och vis förstå hur dom tänker. Det är säkert jätte jobbigt att veta att man ALDRIG kommer kunna söka sin ena förälder. Något som slår mig är att finns det inte så pass många spermadonatorer att man kan ta bort dom anonyma? Eller vill typ alla vara anonyma? Jag tänker annars hade det ju varit väldigt enkelt, då kunde alla göra valet att söka efter sin biologiska förälder om de velat.
Men jag fattar poängen med det du skriver oxå LadyD

Bintan: ”Det är säkert jätte jobbigt att veta att man ALDRIG kommer kunna söka sin ena förälder.”
Snälla, tänk ett varv extra på hur du uttrycker dig. En donator är INTE en förälder!! Det är mottagaren/mottagarna av den donerade sperman som är föräldrar, ingen annan.

Att stanna kvar i relationen för barnens skull är inte heller lyckat om kärleken tagit slut mellan parterna betyder det ju inte att kärleken tagit slut till barnen. Barn känner vad som är. Det går inte fejka och hålla ihop bara för att. Med ständiga gräl och bråk. Om föräldrarna mår bra på var sitt håll och samarbetar kring barnen är det bättre än att föräldrarna har ett helvete ihop.

Som släktforskare som givit sig in på DNA-släktforskning så säger jag bara … anonyma? Ha ! Det finns få ”hemligheter” av detta slag som kommer att vara särskilt hemliga i framtiden. Fick veta att en bekants mamma hade ett annorlunda mitokondrieDNA än vederbörandes moster vilket betyder att dessa systrar har olika mammor.
Och det räcker att släktingar till den möjlige fadern gjort DNA-test för att man med hyggligt stor säkerhet ska kunna lista ut vem det är.

Jag har valt att inte skaffa barn eftersom jag (1) inte känner ett behov av att föra vidare mina gener; (2) kan knappt ta hand om mig själv och skulle absolut inte kunna ta hand om en unge på det sätt som jag önskat att jag kunde; (3) finns ingen brist på barn i världen – mänskligheten lever vidare utan mitt bidrag; (4) använder hellre min tid och energi på att förbättra situationen för alla barn genom att verka för att förändra samhällets baston från grymhet till medmänsklighet än att spendera samma tid och energi på att göra ett uruselt jobb i att uppfostra en enda unge.
Det är mina egna resonemang som har vuxit fram inifrån; ingen har pådyvlat mig de och jag vill absolut inte pådyvla de på någon annan. Vad mig anbelangar står det var och en fritt att agera utifrån sin egen förståelse av hur verkligheten fungerar när det kommer till rättigheter att skaffa barn. Sen kan man beklaga att det finns bristande förstånd. Jag hade helst sett att mina föräldrar inte skaffade så många barn som de gjorde men de förstod inte att vi syskon blev emotionellt försummade p.g.a. att vi var så många. Men så fungerar evolutionen; misstag görs tills förståndet ökar om vad som fungerar eller inte och utveckling sker.

Som dotter till en ensamstående mamma på 80 talet var det annorlunda. Att de inte ens var gifta och sen skilda var skandal. Mamma älskade mig dock och fanns alltid däR för mig när jag behövde henne. Hade inget behov av symbolen pappa eftersom han lämnade oss när jag var fyra. Men hade en stark relation till mina morföräldrar när jag växte upp. Visste alltid om att jag var älskad när jag växte upp och det är i mitt tycke allt ett barn behöver.

Håller inte med dig här och blir ledsen. Ledsen för att jag är gift med någon som inte var sin pappa är och inte har någon möjlighet att leta upp honom. För honom är så mycket trasigt för att han inte har den möjligheten.
Skriver lite i affekt och ser att du redan fått många svar.
Men min åsikt är att man verkligen ska försöka ge ett barn möjlighet att söka sina biologiska rötter. Just för att jag har sett hur viktigt det kan vara.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *