Kategorier
diskussion & debatt

Att vara hälsosam (smal menar de) för sina barns skull

Smala skammande människor som brölar sitt vanliga mantra: ”men för dina baaaarns skull då?! WHY WONT SOMEONE THINK OF THE CHILDREN era feta lata själviska jävlar?” (ok de säger inte det sistnämnda men det är typ det jag hör) – Är det inte viktigt att vara hälsosam (dvs äta viss kost, vara smal, träna) för dina barns skull?

Jag tänker så här va,  att hälsa har liksom jävligt lite med hur kroppen ser ut att göra, såvida man inte tänker på den ohälsa som uppstår när man blir bedömd, förtryckt och hatad pga hur man ser ut. Hälsa handlar liksom om att må bra psykiskt som fysiskt, och det psykiska ohälsan ökar och ökar och kvinnor speciellt mår bara dåligare och dåligare, i sina smala kroppar såväl som tjocka. Vi stressar, vi hetsar, vi skäms, vi har ångest.

Jag tänker också att det är viktigt för mig som mamma (om vi nu ska snacka om barnen) att lära mina barn matglädje och livsnjutning. Mat är gott. Mat kan vara nyttigt på olika sätt: det kan vara nyttigt för kroppen (byggstenar eller legobitar som vi säger härhemma) och det kan vara nyttigt för själen. (det som smakar gott och gör en glad). Mat är socialt och mat är kultur och mat är roligt och spännande. Matglädje. Det är viktigt för mig, som mamma, att förmedla till mina barn.

Det är också viktigt för mig som mamma att försöka älska mig själv, acceptera mig själv, må bra, göra det som får mig att må bra och aldrig aldrig aldrig någonsin banta, straffa, späka eller hata min kropp. Det senare är skitsvårt med tanke på det samhälle vi lever i men jag kämpar för att mina barn ska slippa växa upp i en miljö där själv- och kroppshat är normalt och uppmuntrat. 

Det är hälsa för mig.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att vara hälsosam (smal menar de) för sina barns skull”

Apropå katrins instagramkommentarsfält nu efter programmet så fanns det så många som liksom ville vara stöttande för tjocka personer men hade, enligt mig, helt fel persepektiv på det hela. Det var mycket ”kanske den personen försöker gå ner i vikt men pga sjukdom inte kan!” Osv. Kände bara, eller så vill den personen inte gå ner i vikt överhuvudtaget? Den trivs med sig själv? Är det så otänkbart?
Jag kände verkligen bara att de ville vara stöttande men de nådde liksom inte fram. Där märkte jag verkligen hur djupt förankrad fettföraktet är i samhället.
Och vill bara tacka för att du tar upp ämnet och att du orkar argumentera! Du behövs.

Jag är en av ”dom” som tränar för barnens och min skull. Känner inte igen mig i något av det du skriver om oss som säger så och blir faktiskt ledsen över alla de meningar du tillskriver oss. Kanske läser jag fel? Det finns vi som faktiskt motiveras av att träna för våra barn. Som mår psykiskt bra av att träna. Vi har hälsa och matglädje i vår familj. Aldrig är det fokus på hur smal kroppen är utan hur fantastisk den är som kan göra så mycket starka saker.

Fast jag uppfattade inte inlägget som kritik mot någons, t.ex dina personliga bevekelsegrunder för träning. Här handlade det ju om ett förklätt argument som människor använder när de vill klämma till tjocka. Det fula knepet att gå direkt på akilleshälen, att insinuera att tjocka inte bryr sig lika mycket om sina barn. Jag tror att LD inte har några som helst synpunkter på t.ex din träning och vilka drivkrafter som ligger bakom den. Så uppfattade i alla fall inte jag det.

Vad är egentligen hälsa? Vad är det att vara hälsosam? Alltså jag äter typ massa grönt, frukt och ekologiskt och äter inte kött. Är det nyttigt? Men jag är ju tjock? Är jag då ohälsosam? Men alla mina värden är ju bra? Jag är frisk på alla plan. Är det då hälsosamt trots vikten? Eller är man bara hälsosam som smal? Men smala kan ju ha sjukdomar också? Är dom ohälsosamma?
För mig är hälsa att må bra, inte hur jag ser ut, vad jag äter eller hur mycket jag tränar.

Jag har alltid varit smal och är det även nu- 40 år med 2 barn. Det är bara så jag ser ut. Möts såå ofta med åsikter om mitt utseende och har blivit kommenterad hela livet. Varför tror sig någon ha rätt att yppa åsikter om andras utseende? Eller liv? Suck. En stor kram till alla medsystrar och kom ihåg att vi ska stärka varandra- inte döma!

Klart att det ska finnas matglädje! 🙂 Däremot tycker jag visst att det är viktigt att man lär barnen att äta någorlunda nyttig och att det är viktigt att man rör på sig. Det är ju faktiskt för hälsans skull.
Och GIVETVIS ska man föregå med gott exempel inte banta och vara kroppsfixerad inför sina barn. Jag tycker att vi ska lära barnen att vara nöjda med sig själva men man bör väl ändå tänka hälsosamt?

Jag tänker såhär att om jag väger 100 kg så kanske jag inte orkar vara den som spelar fotboll med ungarna, klättra i träd, orkar vara med i en hel brännbollsmatch i skolan med ungarna… Jag kanske kommer få ont i knäna, rygg osv av min övervikt vilket kommer begränsa mig. Därför vill jag för mina barn skull aldrig hamna där. Kanske är det så folk resonerar som säger att man ska tänka på barnen?

Ha! Jag och min partner tog hand om min systers barn i ett par dagar och jag säger bara hahahahahaha på att orka spela fotboll, klättra i tråd och orka spela nån jävla brännbollsmatch! Driver du eller? Tror du alla smala människor orkar göra sånt hela dagarna? Vi är båda väldigt smala, min partner underviktig, och det finns inte en suck av en chans att vi hade pallat med det. Vi pysslade med ungarna, dansade i vardagsrummet, myste i soffan, letade efter dem när vi lekte kurragömma och sprang med när de cyklade. Min partner, som är UNDERVIKTIG, har problem med knäna och hade det därför kämpigt med springandet. Jag är mest lat.
Den som orkar mest är syrran. Hon är lite överviktig men vem fan bryr sig. Hon har ork som en jävla oxe.

Jag tränar faktiskt för min sons skull! Jag blir peppad att träna genom att tänka på hur mycket jag kommer kunna leka med honom! Sen är jag lika knubbig för det eftersom att jag ÄLSKAR MAT och allt det där man inte ”får” äta! Mat är väldigt viktigt i vår familj och genom träningen känner jag mig stark, inte smal! Men jag värdesätter att aldrig träna om jag inte känner för det!
Ditt inlägg var riktigt bra och sånt här behöver lyftas!

Vad menar du, att du inte känner någon som spelar fotboll med sina ungar?
Om jag skulle få en fråga av mina barn att typ vara med på en match då vill jag kunna säga ja.
Jag är medveten om att det finns överviktiga som är och kan vara fysiskt aktiva, men jag känner också många som inte kan vara det för de har ont i knäna o leder och detta pga övervikt, deras läkare har också sagt det till dom.t
Vidare är det bara att läsa om alla följdsjukdomar man kan få av fetma, ta 1177 länkar, högt blodtryck , diabetes osv. Om jag kan minska den chansen så varför inte.

Jag tyckte aldrig om mat när jag var liten. Ingenting var gott och det var inte kul att äta. Jag tyckte bara om fisk, rotfrukter, frukt och vissa grönsaker typ. Jag hatade allt som barn ”ska” älska. Köttfärs mådde jag illa av. Ketchup likaså. Pasta gick verkligen inte. Pizza, korv, köttbullar, plättar, godis, mjölk, oh nej, och tomater totalvägrade jag. Jag åt bara för att slippa höra mina föräldrars tjat, typ. Kanske låter det som drömmen enligt vissa, en unge som hellre äter fiskbullar än hamburgare och en banan hellre än en påse lösviktsgodis, men mina föräldrar var rätt less på att jag totalvägrade stoppa en makaron i munnen och till slut, när de insåg att det var kört, blev tvungna att koka potatis åt mig 😉
Jag var väldigt fysiskt aktiv men jag tappade snabbt intresset när den fysiska aktiviteten var i form av tävlingar och annat prestationsinriktat. Typ, att dansa hemma i vardagsrummet, jättekul! Att gå på danskurser och träffa andra som tyckte om att dansa, jättekul! Att gå i dansgrupper där man tävlade mot andra grupper om vem som dansar snyggast, inte roligt alls. Att sparka boll mot en vägg och lära sig trixa, jättekul! Att leka lekar med boll, jättekul! Att spela fotboll tillsammans med en massa tävlingsinriktade lagkamrater och föräldrar som står och skriker på en när man spelar, ren jävla ångest (för en femåring. Jag hamnade i ett bättre lag när jag var sju och började älska fotboll).
Jag älskade att bada i badhuset på fritiden men hatade att gå i simskola eftersom jag tyckte att man var tvungen att vara jätteduktig på att simma för att det skulle vara kul. Jag gillade inte hela grejen med tävlingar och kraven på att vara duktig. Och det spelade ingen roll att alla vuxna sa att man inte måste vara duktig, det viktigaste var att man hade kul, men jag märkte ju hur de oftast berömde de duktiga och verkade tycka synd om de som inte var lika duktiga. Och jag ville ju inte vara en ”stackare” så jag såg till att vara bäst på allt, annars ville jag inte vara med. Jag betedde mig väldigt buffligt och var en skitdålig förlorare och jag skämdes men det kändes som att hela min värdighet stod och föll med vad jag presterade.
När jag var ca 12 började det finnas yoga för ungdomar i min stad och jag slutade genast alla andra sporter jag höll på med. På yogan fanns det inga krav på att man måste vara duktig. Inga lag och inga tävlingar. Bara gå dit, andas i rätt takt, gör olika ställningar, skit i andra och fokusera 100% på dig själv, ingen kommer bry sig om det gick skitdåligt, det är ändå ingen som vinner eller förlorar något. Jag såg framemot yogan varje dag i veckan. På fotbollen kunde jag ha ångest och tänka ”tänk om jag gör bort mig? Då kommer jag få höra det jättelänge”. På yogan var det ingen som skrattade eller retades. Alla gjorde samma roliga poser och alla ramlade någon gång. Det var en speciell stämning också, så avslappnad och lugn, man ville inte reta någon som man just varit inne och haft en så trevlig stund tillsammans med. Jag älskar yoga, det är den bästa träningen som finns enligt mig 🙂 Simning är också underbart, lite samma sak där. Avslappnat och skönt men ändå riktigt fysiskt ansträngande.

Men alltså jag är så kluven där. Jag har växt upp med fatahaming. TYVÄRR! Vi ha alla varit smala i min familj men så fort någon av oss gått upp ett eller två kilo så har det blivit att man börjar gå på GI för att gå ner. Vi har växt upp med bra och god mat men min mamma har liksom varit den som har kommenterat andra, större människors syn på mat. Att man redan börjar prata om middagen på lunchen och sådär och då har det liksom blivit att nej, så får jag inte göra för då är jag matberoende och ohälsosam. Jag har lärt mig att inte äta för att det är gott för att jag själv liksom aldrig själv har kunnat njuta helt av maten för att om jag skulle njutit för mycket så hade det varit fel (i min egen hjärna) sedan om man velat ha en portion till bara för att det varit gott så har man fått höra det – äter jag för att jag är hungrig eller för att det är gott. Och att äta för att det är gott var fel. Första gången jag hörde ”du bör nog tänka på vad du stoppar i dig”så var jag nog 14 år och stod i trosor framför mamma. Då hade jag ett BMI som syftade på undernäring.
Jag är ju redan på visst sätt förstörd. Jag njuter inte av mat även om jag tränar upp mot 16 pass i veckan. Jag tränar för att jag älskar det, det är bara så och jag skriver faktiskt heller aldrig om det i sociala medier eftersom jag inte vill strö vidare den träningsresa jag smalhets jag själv blivit utsatt för. Men ja, jag tränar och handen på hjärtat så gör jag det för att jag älskar det. Så är det. Jag har ingen förstörd syn på träning. Men maten var problematisk i tonåren och nu så njuter jag aldrig av den.
Jag är verkligen orolig över att dra över min förstörda syn på mat på mina framtida barn. Ni som är så kloka, hur gör ni? Jag skulle inte må bra av att inte röra mig och jag tycker det är viktigt på så många sätt att mina barn fåe börja på aktiviteter (sociala, fysiska och psykiska (avbrott i tuffa läxor osv)) och att de får bra mat hemma. Jag vill ju att de ska kunna njuta av den och jag vill inte ha några godisförbud och sådant för att Jah också tror att det ger en besatthet på något sätt. Godis vill jag inte ska vara något speciellt eller vad man ska säga.
Kanske svammel, men jag hoppas någon förstår min fråga.

just hur man bäst förmedlar både matglädje och nyttiga vanor till barnen tycker jag är svårt! Samtidigt om vi har problem med fatshaming o dyl så har vi ju också en kultur som manar oss att ständigt köpa och äta godis, kakor mm. tex har vi en glassbil utanför vår 3.5 årings skola varje dag vid hämtning – och såklart vill han ha glass varje dag när han ser glassbilen! Så då är jag där med förbud, bara glass en dag/vecka, fast jag egentligen tror att det också skapar ett extra sug efter den där glassen…
Svårt tycker jag, vill gärna höra hur andra resonerar!

Jag brukar bara säga ungefär ”nej, vi ska inte ha glass idag, glass är gott, men kroppen behöver vitaminer också, och det finns det inte så mycket av i glass”. Eller nåt liknande. Alltså inte säga att glass är farligt/dåligt/onyttigt, men fokusera på att kroppen behöver annat gott också, och då måste det finnas plats till det.

Jag växte upp med världens bästa mamma & pappa. De var båda handikappade och kunde därför inte springa, åka skidor eller spela fotboll. De rökte båda två och gillade fet mat och vin. De har givit mig allt jag har med mig i livet, min livsglädje kommer från dem. Att älska sina barn och dela livet med dem beror inte på fitnessnivå, det är att förminska föräldraskapet.

Jag växte upp med kvinnor runt mig som jojkobantade. Min mamma har alltid hatat sin kropp och fortsätter än idag att prata ner sig själv. Härom dagen sa jag åt henne att hon måste sluta prata skit om sig själv. Föga förvånande så har jag levt med ätstörningar under mina tonår och fram tills att jag fick barn när jag var 22… Jag bestämde mig för att mina barn aldrig ska få påverkas av mitt kroppshat och insåg att de behöver ha en frisk mamma som orkar. Det vill säga, en som inte är sjukligt smal och svälter sig själv. Jag väger 30 kilo mer nu, 6 år senare men har fan aldrig mått bättre. Det är en ständig kamp för att jobba bort ätstörningsdjävulen som ibland försöker tränga sig på men mycket tack vare dig, Stina Wolter och Apansattigranen samt att jag slutat följa kontot där tränings och vikthets förekommer så lyckas jag hittills.
I andras ögon ser jag säkert ohälsosam ut nu, men idag äter jag mat utan att kräkas efteråt. Förut levde jag mest på te och cigaretter. Nu röker jag inte alls längre. Min sporre är främst mina barn! De ska ha en frisk mamma (nåja, adhd och ångest) som gillar sin kropp för att den fungerar till det den är tänkt. Vi har en avslappnad syn på mat här hemma, skule aldrig tvinga dem att äta men har vissa regler ändå som godis på lördagar och sånt där men då pratar vi om att det inte är bra för tänderna med godis för ofta. Att en del mat innehåller mer näring än annan kan vi också prata om men jag har aldrig pratat med dem om vikt utan folk ser olika ut helt enkelt och varför de gör det är ointressant.
Heja dig LD. Du är en stor inspirationskälla

Jag minns när jag var liten, bland mina allra tidigaste minnen. Hur jag brukade ligga riktigt nära mamma och knåda hennes mage.
Flera av dina bilder har påmint mig om de där trygga stunderna. Påmint om den mjuka runda magen. Helt perfekt precis som den är.
Mamma började äta annorlunda. Jag frågade varför och hon förklarade att det var för att få bort magen. Det här ögonblicket har satt så djupa spår. Det var så obegripligt att mamma inte ville ha kvar sin underbara mjuka mage, den mysigaste och mest trygga plats jag visste om.
Det var första steget mot att få inpräntat att jag hade fel som tyckte att en mjuk rund mage är helt normalt och till och med perfekt. Om magen inte är hård och platt får vi inte äta normalt. Banka banka in det budskapet tills de flesta tror det är sant och till och med inbillar sig att det är något sunt.
Om min mamma ska bli smal igen så måste hon svälta resten av sitt liv. Alla som önskar henne svält kan backa. Bara backa och låt människor vara ifred.

Folk gör allt möjligt ”för sina barns skull”. Men om sanningen ska fram har det nog mindre med deras barn att göra än dem själva. Barnen bryr sig säkert inte så mycket om vad föräldrarna gör, bara de älskar dem, men föräldrarna själva använder barnen som ursäkt för att passa in i samhällsnormerna. Föräldrarna kan väl göra vad de vill men skyll inte på barnen! Stå för om du vill passa in i normerna istället!

Jag har växt upp med en ätstörd mamma. Allt fett var dåligt och man fick inte äta nånting som ansågs onyttigt, för då var man tvungen att träna i flera timmar. Hon ses som hälsosam, men vad gjorde det med mig och min bild av mat?
Jag hatar att äta. Jag avskyr mat. Helst hade jag aldrig velat äta nånsin igen, utan hellre tagit ett piller som gett mig allt jag behöver.
Så fort jag flyttade hemifrån gick jag bananas på godis, läsk och onyttig mat. Äntligen kunde jag äta det när jag ville, hur jag ville, utan att få höra hur dåligt det var. Nu sitter jag snarare här med nån form av tröstätning. Det är inte heller nyttigt.
Men hur nyttigt är det att leva strikt och ha en ätstörning? Min morsa tränade, ofta. På min bekostnad. Hon tränade hellre än umgicks med mig. Så gör hon än idag.
Jag påstår inte att alla som tränar är såna, men man måste inse nån gång att hälsosam är inte lika med att träna. Hälsosam handlar om att MÅ BRA, med eller utan träning. Träningen är inte svaret på allt. Man botar inte fattigdom med motion. Man botar inte människor med psykotiska drag med motion. Man löser inga brott med motion. Allt handlar om att må bra och vara trygg. Det blir man inte av att träna, utan att få vara den man är och bli älskad för det, oavsett vad man gör eller inte gör.

Tycker att det är oerhört fult att insinuera att t.ex tjocka inte skulle bry sig lika mycket om sina barn. Dessutom är argumentet helt ointressant eftersom man inte kan dra några statistiska slutsatser om någons hälsa i det enskilda fallet. Jag kan komma på tusen andra grejer folk i allmänhet istället borde göra för barnens skull. Jobba mindre, inte dricka alkohol (ja, även måttlighetsbruk skapar otrygghet hos barn), ha en bättre kommunikation, ta mer ansvar för sina egna känslor. Till exempel. Jag gissar att de som kommer med det här fettskamningsargumentet med stor sannolikhet kastar sten inifrån ett jävligt fragilt glashus. För sanningen är ju att väldigt många vuxna gör allt möjligt som inte är toppen för deras barn. Och att vara tjock tror jag, ärligt talat, är en ganska oproblematisk grej i just det sammanhanget. Om de här personerna verkligen brydde sig om barn, skulle de få fullt upp med att påpeka helt andra grejer för folk i sin omgivning.
Sen tycker jag att det är helt kontraproduktivt att komma med pekpinnar till andra ändå. Men det är en annan sak. Ville här mer belysa dubbelmoralen som sådan.

Ja, bästa inlägget! Matglädje – så viktigt! Jag är (ofrivilligt) underviktig och blir ibland rädd att jag ska föra över ett skevt kroppsideal till min dotter – att hon får uppfattningen att det bästa skulle vara att man är lika smal som jag – det är det ju definitivt inte med tanke på hur dåligt man kan må av att inte har några kroppsreserver att ta av om man tränar, blir sjuk, typ glömt matsäcken och inte kan äta på 4 timmar, osv. Jag pratar ibland med henne lite om hur olika kroppar kan vara i formen och hur fina olika människor är i sina olika kroppar, vare sig de är tjocka eller smala, och jag pratar aldrig om mat eller träning i samma andetag som jag pratar om vikt (pratar över huvud taget inte om vikt inför mina barn). Jag visar också att jag är nöjd och glad över min egen kropp och klagar aldrig på mig själv eller på mitt utseende, men där blir det ju ett dilemma pga min undervikt, för det kroppsidealet vill jag inte att hon ska ha, samhället är alldeles för smalhetsfixerat som det är. Försöker hitta balansgången mellan att förmedla glädje över min egen kropp samtidigt som jag lär henne att väldigt smal inte är lika med ’rätt’.
På badhuset (dit jag nu vågat mig några gånger efter kanske femton års uppehåll!) får jag ibland väldigt långa och dömande blickar av andra kvinnor i omklädningsrum och duschar, och kanske inbillar jag mig, men jag kan riktigt se vad vissa tänker: Jag är en mamma som troligen späker och svälter sig, och min stackars dotter tvingas stå och se på och växa upp med detta sjukliga kroppsideal. Jag hoppas att folk som ser en underviktig kvinna och som automatiskt tror att det är självvållat ska tänka ett varv till och inse att undervikt kan bero på väldigt många andra saker också än tex anorexi/ätstörning. Man kan ju som jag vara ofrivilligt smal, eller så kan det bero på någon kroppslig sjukdom. (F.ö. ska man förstås inte stirra ut folk med anorexi heller, alla förtjänar respekt, oavsett.)

På tal om underviktiga mammor: Min mamma har hela sitt liv var lång och spinkig. Hon har alltid pratat om hur avundsjuk hon mig som är kort och kurvig, hon tycker hon ser så okvinnlig och tråkig ut. Och jag kan säga så här: Att ha en mamma som trycker ner sig själv hela tiden för att bevisa att min kroppstyp är finare än hennes är inte roligt alls. Jag vill ibland bara säga åt min mamma att hålla käften och sluta klaga för hon har en skitbra kropp för en 52-åring, hon har alltid varit supervältränad, är skitstark och har helt fantastisk kondition, och har aldrig varit sjuk eller haft värk någonstans i kroppen, folk brukar bli helt chockade när de får veta hur gammal hon är, de tror alltid hon är typ 15 år yngre. Det är bara jobbigt att lyssna på hennes gnäll om hur hon önskade att hon såg ut som mig istället. Om jag har i närheten lika frisk kropp som hennes när jag är lika gammal kommer jag vara överlycklig.

Ja, precis – poängen är ju att man ingenting vinner på att klanka ner på sig själv så där som din mamma gjort oavsett hur man ser ut, det i sig förmedlar ju bara till barnen att de har en mamma som inte är nöjd med sin kropp, och det är ju ingen bra lärdom man vill ge dem. Jag tänker att om jag visar att jag är nöjd och glad över min kropp och inte börjar dra in en massa värderingar kring min kroppstyp (jag är som sagt ofrivilligt smal) så lär jag mina barn att också vara nöjda över sin kropp, och visar jag på samma gång i mitt sätt att bemöta andra människor att jag respekterar och tycker andra sorters kroppar också är fina så lär jag dem att det viktiga är inte vilken kroppsform de har, utan att de tycker om och respekterar sin kropp oavsett hur den ser ut.
Det låter hemskt att ha en mamma som nedvärderat sig själv som någon slags strategi för att försöka få sin dotter att känna sig nöjd med SIN kropp – det mår ju verkligen ingen bra av!

Alltså detta. Tusen jävla år, hela livet! har jag späkt mig själv pga måste MÅSTE vara smal och alltså knullbar.
Kämpar som en galning med (men inte mot) mig själv och fettögon och sånt där. Och jag retar mig mer och mer, för alltså vafan? VEM är det jag ska vara smal inför!? Obegripligt att hålla på och ångesta över kroppsform när jag som bor inuti mig egentligen trivs bäst såhär: med mätt mage.

Jag har gjort en jäkla resa från tjock (och nä, jag har inte bara lajvat… jag var riktigt jävla FET) till ”lagom”.
Hade det inte varit för min son så hade jag nog aldrig fått tummen ur, jag har varit tjock i hela mitt liv och alltid varit frisk och hälsosam.
MEN… efter att ha gått ner 60kg, så kan jag inte annat än undra hur hälsosam jag var egentligen?
Jag hade vant mig vid att vara tjock. För mig var det så det skulle vara, man blir trött, man svettas, man flåsar efter tre trappor, man tackar nej till vissa saker för röven inte får plats, eller viss utrustning inte funkar för feta människor. För mig var det vardag, jag visste inget annat.
Jag är innerligt tacksam att jag ändrade det innan min son blev så stor att det började göra skillnad. Att dra runt en bebis i vagn var inga problem som tjockis, men när han blev större och vi skulle åka och simma/köra gocart/åka skidor… då hade det varit jättetrist att inte kunna haka på.
Jag hoppas att min son inte minns hur jag var innan utan att den förälder som gör intryck på honom är den mamman som vågar testa nya saker, som njuter av god mat, som kan hoppa studsmatta med honom, eller dra ut i skogen, paddla kanot, åka skidor, klättra på klättervägg. Som får plats i en biostol och äter godis som en 5-åring utan gränser. Som orkar gå en hel dag i London och se spännande saker. En mamma som visar att god mat är jäkligt underbart, men det är bara en del av vad som gör livet värt att leva. Att äta rätt eller fel, mycket eller lite, det ska liksom inte vara nåt man behöver tänka på, det bara kommer sig naturligt för att man ska orka göra och leva som man vill.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *