Kategorier
diskussion & debatt

Detär mamma som intresserar sig för barn. Inte pappa.

I övrigt har jag gett upp. Det här är absolut inte riktat mot min man specifikt. Eller din. Eller min kompis man. Det är liksom bara såhär det är. Och jag kunde inte bry mig mindre om ifall just DIN man faktiskt gör exakt hälften. För 1) du inbillar dig bara och 2) inga regler utan undantag

– Enligt Ellen

Detta påstående att det är mammor som inte släpper in papporna är jag så jäkla trött på. Vadå ”släpper inte in”? Här har vi en grupp människor som är vana att ta för sig och som inte låter osäkerhet hindra dem men helt plötsligt heter det att de är bortkörda och osäkra? Vilket skitsnack egentligen.

Jag ska tala om hur det ligger till: de är inte tillräckligt intresserade. Då är det en himla skön ursäkt att luta sig tillbaka på: mamma släpper inte in. Hon tar över. Buhuhu osv. Och är de intresserade så förväntar de sig fortfarande att slippa anstränga sig och bara glida in och ta över i situationer där mamma har tio gånger mer erfarenhet och kunskap. Inte bara för att hon gjort detta tio gånger mer utan för att hon INNAN barnet ens kom till världen gjorde det till sin business att lära sig. Lära sig om hur bebisar funkar, vilka behov de har, hur man gör i situation X.

Det är mamma som hänger på familjeliv. Det är mamma som läser böcker om barn. Det är mamma som läser föräldrabloggar. Det är mamma som köper och läser MAMA och Vi föräldrar. Det är mamma som tittar på bebis- och förlossningsprogram på TV. Det är mamma som intresserar sig för frågor kring barn. Inte pappa. Pappa lutar sig tillbaka, trygg med att hon fixar biffen. För att sen gnälla om att hon inte lämnar över det käraste hon har till en slappfarsa med noll koll och för att hon berättar hur man gör eller för att hon säger till när han gör fundamentalt fel.

”Låt pappa göra på sitt sätt och sänk kraven!”. Herregud va???

Läs gärna Enligt Ellens inlägg i samma ämne:

Varför förälskelser är livsfarliga och varför män suger:

sänka kraven

Läs även: 

Mäns oförmåga att klara av de enklaste ting:

mäns oförmåga

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Detär mamma som intresserar sig för barn. Inte pappa.”

Fyfan vad det här inlägget slog hårt i magen. Var är modet att ta steget till en skilsmässa? Varför finner man sig i att leva med en inkompetent, lat, bekväm, otacksam människa som glömmer bort att man fyller år TVÅ ÅR I RAD?! … Vill inte att mina barn ska se så man städar, tvättar, gör matlistor och planerar ”i smyg” när de sover så KANSKE de inte lär sig att det ska vara såhär. Men barn är smarta.
Tack för bra inlägg och länkar ♡

Åh. Om du har den ekonomiska och sociala tryggheten att ”kunna” välja skiljsmässa så hoppas jag verkligen att du finner styrkan att ta det steget. Livet är för kort för att curla oansvariga och lata män. Stort lycka till.

Så sant, tyvärr. Jag är lyckligt skild sedan två år från en väldigt intelligent företagsledare, som var helt jävla ointresserad av våra fyra barn. Karln kunde planera budget för bygge och personalutbildning av en medicinsk produktionsanläggning i ett annat land, men var helt fucking handfallen när det gällde att organisera hämtning/lämning av två barn på varsitt kalas en vanlig lördag. Och familjerätten tror att ”båda föräldrarna är lika kompetenta” när det UPPENBARLIGEN INTE STÄMMER.

Jag håller med! Sänk absolut INTE kraven på papporna. Man riskerar väl inte barnens välmående och hälsa för att kraven på papporna ska sänkas!? Ren idioti, speciellt när dessa råd kommer ifrån myndigheter eller t.ex. BVC/MVC och liknande. Detta är dock en skild diskussion emot den om delad föräldraledighet känner jag och viktigt att jag påpekar det. Om båda är överens om hur man vill dela upp tiden så ser jag inget problem med någon lösning nämligen. Men sänkt för bövelen inte kraven eller standarden vad gäller barnen! Nej nej nej!

TACK TACK TACK för att du är tillbaka och TACK för att du skriver om detta!
Mitt såkallade ”jämställda” samboskap har efter barnets födelse visat sitt rätta anlete. Vem offrar plötsligt samtliga hjärnceller på bål för att få vardagslivet att funka? Jo – JAAAAAG! Åå vad han ska få torka mig i röven när jag blir förtidsdement pga slutkörd frontallob. Alltså det är jävligt lätt att upprätthålla en illusion om att ”MIN man är iaf inte som andra män” innan kidsen gör entré i livet. Plötslig falls det tillbaka i de där rollerna man fått med sig hemifrån, de där rollerna man svurit på att inte falla in i i förhållande till egna familjelivet. DET ÄR FAN OMÖJLIGT Å GUUUUUD VAD JAG HATAR NÄR BEKANTA KVINNOR PRATAR OM DERAS JÄMSTÄLLDA MÄN! My ASS att de är! Jag älskar min sambo men inte fan är han jämställd trots hans försök. Usch jag kräks i min mun och sväljer. //sjukt trött på att projektleda min familj

En väldigt viktig poäng som du har och som jag ofta tänker på, precis som du säger, är att det är JAG som läser och köper böcker om barn, JAG läser bloggar om barn, JAG är med i flera grupper på fb som rör barn, JAG som tittar på förlossningar på tv och får gåshud samt bölar mm mm..
Detta för att jag är genuint INTRESSERAD. Alltså jag ääälskar att läsa om hur barn fungerar, hur andra mammor gör med sina barn, bästa maten, roligaste lekarna, hur de utvecklas, samspel, anknytning etc. Min sambo? Intresserad? Jo han tar ju väl hand om våra barn men djupare intresse av allt som rör barn? njä. Han lyssnar/ser på hur jag gör sen kör vi på det liksom för det fungerar bäst.

Nu håller jag kanske inte riktigt med LD om detta men i vår familj är jag precis som du intresserad av barn i största allmänhet utöver mitt eget barn. Min man dock är intresserad av vårt eget barn enbart och inte lika mycket av andra och jag är ärligt inte säker på att det gör så stor skillnad i omsorgen om henne i praktiken men kanske i hur vi reflekterar över vårt föräldraskap. Jag har liksom både praktiskt personliga planet och metaplanet medan han är fokuserad på vad som sker här och nu med vårt barn enbart.
Jag vet som sagt inte om jag håller med LD här då min man faktiskt behövt just att jag tagit ett steg tillbaka och aktivt låtit honom finna egna sätt och lösa problem. Jag är uppvuxen i en familj med många barn och sedan många syskonbarn medan min man knappt sett en bäbis före vårt barn föddes. Jag kunde helt enkelt massor bara av att varit runt barn medan han fick lära sig allt nytt. Min systerson fick just sitt första barn, han hanterar sin son ungefär med samma lätthet som jag så jag tror att erfarenhet gör väldigt mycket i hur lätt man har att ta an en föräldraroll.

Tänk att det fortfarande är så här…. När våra barn var i lågstadieåldern brände jag ut mig p g a allt ansvar hemma + heltidsarbete utanför hemmet. Det är 20 år sedan och inget verkar ha hänt på jämställdhetsfronten sedan dess… suck!

Jag får ofta höra från mina vänner i heteroförhållanden att dom önskar att deras man var lite mer lik min. Han är ordningsam, städar, handlar, tvättar, lagar mat, nattar barn, följer med på kalas, lämnar och hämtar på förskolan osv. MEN! vill jag skrika då, jag gör ju exakt allt det där jag med (förutom tvätten då, den har jag lämnat över helt). Han får enormt mkt cred för att han gör det där, allt det där som faktiskt är självklart, får jag någon cred? Nix, det händer inte. Och jag förväntar mig ingen, så att överösa min man med lovord för att han gör det som förväntas av honom är ju himla konstigt kan jag tycka.
Det där med barnen (eller barnet i vått fall) ska vi knappt börja snacka om. Han engagerar sig osv, är en bra pappa, mkt bättre än många jag känner, men vissa gånger vill jag typ slå en stekpanna i skallen på honom för att han har så svårt att tyda vår son. Han kan liksom inte se vad som är fel/bra/vad han vill utan muntlig kommunikation. Varför? Jo, för att det är jag som varit hemma med honom 99% av gångerna. Inte konstigt vår son blir så exalterad de gånger min man ska vara hemma med honom, det är ju typ feststämning för att det händer så sällan.

Sedan kommer svärmor och utbrister med tindrande ögon att jaaaa, sonen älskar verkligen sitt barn, hennes barnbarn. Okej? Borde han inte det? Det är ingen som hänför sig över hur mycket _jag_ älskar vårt barn. Nej, nej, tydligen är faderskärleken förvånande och hjärtsnörpande. IQ = blöt wellpapp.
Starta mig inte angående män som ’passar sina bar’/’sitter barnvakt’…
Tack för ett bra blogginlägg! Jag uppskattade mycket att läsa det. Så välbehövligt!

Först: åh vad jag är tacksam du är tillbaka – du kan omöjligen förstå vad du och dina inlägg betytt och betyder för mej – för hela min familj och vår livskvalitet (dvs mod att gå emot strömmen, amma länge, våga ifrågasätta fskl osv osv i oändlighet) DU GÖR SKILLNAD på riktigt, i riktiga liv.
Sen: tack! Är så ohyggligt trött på att folk generellt (enbart kvinnor och ffa folk utan egna barn) lägger allt ansvar på… Kvinnorna! Som att det är MITT ansvar att pappan tar hand om sina egna jävla barn? HUR ska jag tvinga honom intressera sej?! Genom att själv försumma? Alltså jag fattar inte.
Hört såååå många gånger att kvinnor får skylla sej själva, måste släppa in mannen och LÅTA HONOM försöka/hitta egna sätt osv.. Men alltså mina barn är inga jävla försökskaniner, typ HOPPLA Nehej det var ingen som hade FULL koll vid sjön för det kom en polare det var ju tråkigt! Eller vid gatan. Eller släpper ut barnet i en kofta mitt i vintern.
Män måste steppa upp och ta ansvar själva. Jag ska inte både ta ansvar för mej, barnen, mitt jobb, familjen och alla våra relationer, hemmet OCH MANNENS FÖRÄLDRASKAP.

Det är deppigt detta, och ligger sanning i det verkligen. Innan barn – jämställt (kändes det som), efter barn: 1800-tal. Jag är så besviken på det. Jag trodde verkligen att vi skulle bli föräldrar tillsammans. Men nej. Har blivit bättre nu när barnet är 5 år. Nu vill sambon ha ett till barn. Är det konstigt att jag ej vill?
Hade jag varit man då hade jag lätt velat ha fyra barn. Nu är jag kvinna, och orkar bara ett.
(gällande städning och kalas och födelsedagar osv är det inga problem alls)

Det är verkligen såhär. Så jävla trist. Är så glad att jag lämnade mitt barns pappa. Visst tufft att stå ensam med en tre månaders bebis men fan så mycket värre att samtidigt behöva hantera detta.
Va fan är det för fel män. Varför vill de inte vara delaktiga. Hur kan de bara skita i det? Jag fattar inte, jag fattar verkligen inte.
Tanken på att skaffa en ny partner i framtiden gör mig så deprimerad. Kanske skiter jag i det.

Att ”sänka kraven” och ”släppa in” är dessutom att balansera på en knivsudd för jag är ju skyldig att skydda mitt barn, även mot dess andra förälder – om denne nu skulle agera på ett sätt som är skadligt. Annars anses jag vara lika farlig för barnet som den som faktiskt utsätter det för fara, om jag antas ha vetat vad som pågår. Min man fick förklara att han överdrivit när han sade att han som regel lämnar vår tvååring ensam utan tillsyn på tomten (inget staket, plaskpool på tomten, tre meters stup på allmänningen bredvid, byggarbetsplats hos grannen mm) TVÅ MINUTER I TAGET! och jag fick psykbryt på honom för detta och skrek att jag ju inte vet om mitt barn ens kommer överleva att jag åker hemifrån. Jag jobbar på att lita på honom, han är en bra förälder och en jättebra pappa. Egentligen.

Tack för detta inlägg! Även om det är sjukt deprimerande.
Min man får konstant beröm från omgivningen för att han tar så mycket ansvar för sina barn. Får jag något beröm? Skulle inte tro det. Trots att jag tar så oerhört mycket större ansvar för barnen och för vårt gemensamma hem. VAAARRRFFÖÖÖÖRRR kan inte vuxna karlar sortera tvätt (hur kan det vara svårare att läsa tvättråd för än man än för en kvinna?), varför kan de inte se när blommorna behöver vattnas eller barnens naglar klippas eller lakan bytas. Gahhhh…
Den heterosexuella tvåsamheten är mest ett smart sätt för män att få gratis hemhjälp och avkommor. Det jävliga är att man kan älska sin man trots allt det där och att det leder till sån hemsk bitterhet. Aldrig i livet kommer jag dock lova att älska någon tills döden skiljer oss åt. På sin höjd kommer jag älska denna man några år till, tills jag tröttnat på att det är jag som måste komma ihåg hans familjs födelsedagar, tvätta hans kalsonger och skriva handlarlistor (i ordningen efter var de står i affären… så att han hittar…).

Vad händer om du struntar i hans familjs födelsedagar? Hur klarade din man att komma ihåg dem innan du kom in i bilden? Om din man inte fixar firande åt dem är det han som borde skämmas inte du.
Ju mer jag läser här desto mer styrkt blir jag i min föresats att inte skaffa barn. Och alltmer skeptisk till tanken på att bo tillsammans med en man.

En levnadspartner borde vara just en partner, inte som någon skrev här ovan att tvåsamhet är ett sätt för män att få gratis hemhjälp och avkommor. Kvinnor ”finner” sig med att ta allt ansvar men jag tycker vi ska förvänta oss mer av männen. Höja kraven. Skaffa inte barn med odugliga, ointresserade män. Hitta någon som delar ditt barnintresse, barnstrejka tills din partner är beredd att vara likvärdig förälder eller skaffa inte barn. Jag lever hellre i ett barnfritt men jämställt förhållande än i en familj där jag får ta allt ansvar.

Det är lätt att vars efterklok. Du kan aldrig förutspå hur det kommer att bli. Du kan aldrig veta. De flestas män är inte odugliga generellt och kär blir man ju pga annat. En man kan ha fantastiska kvaliteer men ändå bli en vanlig slappfarsa när det gäller.

I vår familj hjälps vi åt mycket, men det är långt ifrån lika. Jag är den som städar och tar hand om barnet mest, vissa dagar suger det och vissa dagar är det precis som jag vill ha det.
Men det är sant, mödrarna tar mest ansvar i de flesta fall när det kommer till kärnfamiljen, no doubt. Vilket ger ca noll cred, men har du en man som byter blöja är han världens bästa pappa!

Jag minns att jag läste ett utdrag ur boken ”Familjens projektledare säger upp sig!” och där fanns nån slags lista på vad män behövde lära sig för att kunna ta över ansvaret för familjen. En av punkterna var ”basic färgmatchning av kläder” så att man skulle kunna klä på barnen. Där och då kände jag att det kanske ändå låg nåt korn av sanning i att kvinnor behövde tagga ner lite och sänka kraven.
Jag tippar att det handlar om försprång. Att män känner att de ligger efter från början, och då blir reaktionen ”varför ska jag kämpa, min fru kommer ju ändå alltid att vara lite bättre än jag” snarare än ”nu får jag se till att komma ikapp”. Min man försöker förtvivlat få mig lite mer aktiv i skötseln av vår gemensamma trädgård, men jag HAR helt enkelt inte samma intresse, och har svårt att motivera mig att göra något när han gör det dubbelt så snabbt och bra som jag. Jag kämpar och försöker, men lika aktiv som nån med ett verkligt intresse för trädgårdsskötsel blir jag ju aldrig.
Vete fan vad man ska göra åt det. Hur får man män lika intresserade av barn och familj? På individnivå kan man ju få det att funka genom att acceptera läget, och förhoppningsvis ändå ha en någorlunda jämn fördelning av det totala arbetet i hemmet. Men på samhällsnivå skulle man ju önska att det hände något….

Jag tycker det är en väldig skillnad på att vara intresserad av trädgårdsarbete och att ta hand om sina barn. Trädgårdsskötsel är att jämställa med ett intresse. Man behöver inte vara ett dugg intresserad av barn i allmänhet eller disk, städning, planering, matlagning, tvätt och föräldramöten för att klara av att göra de sakerna. Det handlar om empati (såvida vi inte pratar om sjukdom och liknande som kan förhindra att man klarar av att ta hand om sina barn) och min iakttagelse är att män överlag saknar viktiga komponenter när det handlar om att bry sig om andra människor. De bryr sig varken om sina barn eller den de lever med tillräckligt mycket för att sätta sig själva åt sidan och göra tråkiga saker som inte ger någon utdelning i pengar eller omedelbar tillfredsställelse för egen del.
Ju äldre jag blivit desto mer har jag lämnat teorin om att män är som de är enbart pga uppfostran och normer. De kanske skulle gå att förbättra om normerna varit annorlunda men jag misstänker starkt att de faktiskt saknar det som gör att kvinnor inte står ut med sig själva när de ser sina barn fara illa eller vara olyckliga. Detsamma gäller för den de lever med. Män ser sin partner gå på knäna och må dåligt och de lyckas helt enkelt inte känna tillräckligt mycket för att vilja göra något åt det. Detta är på ett generellt plan naturligtvis, individer kan alltid fungera annorlunda än gruppen i stort.
Det här blir extra tydligt på nätet. Vilka är det som är anti-feminister, rasister, röstar på SD, tycker att alla som vill se mer rättvisa och medmänsklighet gnäller och ”gör sig till offer”? Det är män i en övervägande majoritet. Under alla inlägg, krönikor och artiklar där män får säga vad de tycker utan någon strängare moderering flockas de för att skuldbelägga de som far illa i samhället eller prata om yttrandefrihet, censur och lagen med en skrämmande känslokyla. Ni som följde Snubbarna på facebook vet vad jag pratar om när det handlar om äckliga, sexistiska,vulgära kommentarer som en öppningsreplik och hotfullhet som inbegriper våldtäkt och misshandelshot vid avvisning. Eller bara går till era egna och era väninnors liv.
Ur ett humant, människovänligt perspektiv är det något fel på män. De är bra på andra saker, men inte på att skapa människovänliga samhällen. Och det skulle förmodligen inte vara ett så stort problem som det är om inte deras beteenden råkat vara normen och det som ger pengar, beundran och en absurd förståelse.

Ja det är lätt att vara efterklok… Men jag som är fast i det här med två små (1 och 3) och huvudet håller på att explodera varje dag. Hur fan ska jag göra då? Att få honom genuint intresserad verkar ju inte gå och att släppa på allt själv vet jag leder till misär (bara att vara sjuk gör ju att allt havererar). Om jag separerar kommer ju alla tycka att det är självklart att han har barnen hälften av tiden och då kommer jag vara konstant orolig när de inte är med mig. Är det bättre att leva ihop då för barnens skull så att jag fortsätter att ha 90% av all deras omvårdnad (och 100% av allt ansvar) eller kommer jag bli en bitter människa?
Önskar det fanns ett enkelt svar…

Ja, bägge sidor finns, men det är helt ointressant i en diskussion om samhällsfrågor. Har man ett samtal med en kompis om sitt privatliv kan man naturligtvis prata om sig själv och de man känner hur mycket man vill. De gör väl de flesta av oss. Jag känner kvinnor som är psykopater eller på gränsen till iaf och jag känner män som bryr sig så mycket om andra att de bränt ut sig. Frågan är varför detta skulle vara intressant när man diskuterar varför världen ser ut som den gör. Anekdoter som ska visa att alla minsann inte är såna stjälper bara diskussionen. För vad vill man säga med detta? Vad tänker man sig att diskussionen ska leda till? Du kanske kan berätta?

Åh du ÄR verkligen ett geni… <3
lever i ett "jämnställt hetero-fröhållande" och, ja, han gör mer än många män i vår ålder, så det är ju ofta det dära "credandet" från andra håll om hur bra att han hjälper till (som om det vore mitt ansvar frånbörjan bara för att jag råkar vara vaginaägaren av oss två?) Men har den senaste tiden känt att det är något som tynger, att det känns som om, jag får dra det stora lasset, och då bara, ploppar du upp med den här fantastiska texten som liksom sätter ord på de textlösa tankarna. Hurra, länge leve Lady Dahmer! Det är det där satans ansvaret, att saker blir gjorda! Att huset städas och inreds, att listan skrivs OCH inhandlas till middagarna, att HANS syskon-barn får presenter som passar… Varför ska jag behöva deligera, och han få beröm för att bara göra det han blir tillsagd..?

Och sen när det separeras och man inte är överens om vårdnaden, då är det helt plötsligt skandaaaaaal att rätten dömer till moderns fördel i de allra flesta fall. Om nu ena parten tagit all föräldraledighet, all VAB, den dagliga omsorgen, omvårdnaden osv osv osv -så är det väl ganska självklart att det är den parten som anses kunna tillgodose barnets behov bäst.
Att sedan den andra parten KAN vara en bra förälder är ju knappast relevant när den andra parten redan ÄR det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *