Kategorier
diskussion & debatt

Man behöver inte vädra sin inre monolog högt

Cissi svarar på kritiken hon fått ang. anonyma donatorer (och annat löst tyckande) i sitt inlägg ”kravlar vidare i getingbon”.

Jag tänker såhär att man kanske inte måste uttrycka alla åsikter öppet. Och så tänker jag på att vi som har mycket åsikter behöver bli bättre på att rannsaka oss själva: Varför tycker jag såhär? Är min åsikt rimlig eller trång? Vad bottnar den i?

Samt bredda perspektivet: varför problematisera exempelvis anonyma donatorer när man samtidigt tycker det är helt orimligt att problematisera att människor med psykisk ohälsa skaffar barn? Varför problematisera hemmafruar om man inte också kan eller vill problematisera konsekvenserna av långa dagar på förskola, nannys och mammor som väljer karriär? (Obs jag tycker alltså inte att nån av dessa behöver problematiseras, däremot kan man tala om positionen och konsekvensen av exempelvis kvinnofällor som begränsar oss eller mansnormer som får barnen i kläm)

Ibland måste man fundera lite mer på om våra åsikter bottnar i genomtänkta analyser eller tycker vi bara lite efter magkänsla där våra egna fördomar och fördömanden styr? Och är det senare rimligt att låta ta plats? Var går gränsen? (jag har alltså inga svar egentligen, är obotligt impulsiv själv och behöver definitivt ofta tänka till och om)

cissi wallin

Nu menar nån kanske att hallå ska vi förbjuda folk att vädra sina fördomar offentligt, hur lär man sig nåt då? Och ja det kan ju absolut finnas lärdom i de samtal som uppstår när nån annan trampar i klaveret eller uttrycker sig problematiskt – jag har många sådana tillfällen att tacka för de begränsade insikter jag nått hittills. MEN! Att gömma sig bakom åsiktsfrihet för att spy ur sig varje impulsiv tanke är inte heller så konstruktivt, man behöver inte vädra sin inre monolog högt liksom.  (Obs jag talar för mig själv här också pga är fucking expert på att bräka ur mig det ena och det andra, sa jag att jag misstänker ADHD/ADD?)

Man kan utveckla sina tankar och bredda sitt perspektiv genom att ta del av just ett bredare flöde snarare än att ta plats själv på andras bekostnad.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Man behöver inte vädra sin inre monolog högt”

Amen på det! Exakt så.
Tror ofta att uttryckandet av en viss åsikt snarare är ämnad att mata den egna självbilden/bekräfta den egna världsbilden än faktiskt omsorg om dem man säger sig värna.
Jag ser dessutom ofta en tendens hos mig själv att snarare bli irriterad när en åsikt jag haft utmanas. Det är ju helt knäppt! En borde ju bli glad! Men det är ett tydligt tecken på hur stark roll egot har för åsikter som vi tror kommer ur intellektuella och rationella resonemang.
Ett exempel på det var att någon apropå förhållandena i Bangladeshs sweatshops helt sonika påpekade att den akuta fattigdomen i Bangladesh halverats på typ tio år. Det är ju en nyhet en bara borde bli GLAD för. Men istället kände jag ett styng av irritation över att det tydligen inte var så jävla enkelt som min hjärna vill att det ska vara. Vilket är jättesynd, för den vetskapen skulle ju kunna problematisera de förhållanden som FORTFARANDE är orimliga i Bangladesh, på ett mer nyanserat sätt…

Åh vad jag känner igen mig i det! Och i andra, för det är ju alltid lite roligare att döma andra än sig själv så därför tar jag ett exempel på det 😉 Ibland när jag ser domedagsprofetior om hur mycket värre världen blivit med våld och krig och hemskheter och hur vår medmänsklighet och empati för varandra bara blir mindre och mindre, så länkar jag till den här föreläsningen av Steven Pinker och berättar lite om hans forskning och vad han kommit fram till (vilket är att världen aldrig varit ett bättre ställe ur ett minskat våld – mer empati-perspektiv och att det inte finns något som tyder på att det håller på att vända).
https://www.youtube.com/watch?v=o5X2-i_poNU
Men folk blir inte ett dugg glada av det. De blir förbannade. ”Sluta lägg ett rosa skimmer över verkligheten!” var det en som svarade. En annan vanlig respons är att folk tror att man säger att allt är bra så nu kan vi bara luta oss tillbaka och vara nöjda. Jag tror inte jag varit med om något som provocerar folk mer än när man länkar till vetenskapliga fakta utan att lägga några egna värderingar i det. Folk tycker sig ”höra” argument om både ditten och datten som inte finns där. ”Så du menar att det är hälsosamt att vara jättefet? Hahaha, du är ju dum i huvudet!” -när jag länkar till till vetenskap som kommit fram till att fetma inte uppstår pga lathet och frosseri. Eller ”Det är ju sjukt vad folk säger i feminismens namn! Jävla manshatare är vad ni är!” -när jag länkar till vetenskap som kommit fram till att kvinnors makt över sina egna kroppar och reproduktion har varit en bidragande orsak till att våldet minskat i världen pga att män har haft (och har i vissa delar av världen) en tendens att använda kvinnor som bebisfabriker och iom det slåss med andra män om makten över kvinnorna.

Jag brukar tänka att hjärnan är som en maskin vars jobb är att spruta ur sig tankar. Och det är ju inget problem i sig. Problemen uppstår när vi tror att hjärnan måste ha rätt bara för att tankarna finns där. Hjärnan är så otroligt skicklig på att ge oss illusionen av att det den säger dels är logiskt, rationellt och förnuftigt och därmed rätt och riktigt, och dels att vi har har kontroll över vad vi tänker och vad vi tror på. När det i själva verket är så att tankar bara dyker upp utan att vi har någon kontroll över det öht. Och det jobbiga är att även om man är fullständigt medveten om det här så är hjärnan så förbaskat skicklig på att bevara illusionen att den inte går att genomskåda mer än i kortare stunder och egentligen är det också utanför vår medvetna kontroll, om man ska vara riktigt meta.
Ett exempel: Jag har ägnat mig åt en hel del självskadebeteenden i mina dagar. Jag slutade med det för en fem, sex år sen och det var tack vare att jag insett att inte behöver tro på allt hjärnan säger. Tanken att jag ska skära mig dyker upp allt mer sällan, men när det händer tänker jag: Men lägg av din jobbiga jävel. Håll inte på med det där tramset. Här ska inte skäras ett enda dugg och sen är det bra med det.
Jag upplever det som att det finns en del i min hjärna som är jag och så finns det en del som är någon slags automatiserad åsiktsmaskin. Och när jag genomskådar vad åsiktsmaskinen håller på med (vilket jag såklart inte lyckas med alls lika ofta som jag skulle vilja) och säger till den att jag minsann fattar vad den håller på med 😉 så tystnar den. Intressant som sjutton tycker jag.

Det låter lite som tankegångarna i ACT-terapin, att man måste lära sig att ignorera den (skadliga) inre rösten – bara notera, acceptera att den är där och sedan skjuta den åt sidan. Väldigt intressant!

Jag skrev lite på Cissis inlägg också, ungefär såhär:
Visst ska man kanske inte klampa på i träskor varje gång man uttrycker en åsikt, men finns det ändå inte lite mer utrymme för att vara ”ärlig” med sin åsikt om det är i en blogg?
Om jag läser en facktidning, då förväntar jag mig att det är fakta och någorlunda objektivt. Om jag läser Hänt Extra så är jag medveten om nivån på sanningshalten, om jag läser någons personliga blogg så inser jag att det är väldigt vinklat och en persons åsikter.
Även om jag har ämnen som ligger mig nära om hjärtat och du skriver om det på ett sätt som får mig att spräcka blodkärl, så behöver jag ju inte vifta med kränktflaggan och börja skrika. Det är ju bara din åsikt. En dag när jag är på rätt humör kanske jag tar upp en diskussion för att få dig att se mitt perspektiv, en annan dag kanske jag bara rycker på axlarna och låter det bero.
Jag har exempelvis ändrat åsikt om mycket genom att läsa både din och Cissis blogg. Ibland läser jag nåt och vill kasta kaffekoppen på skärmen, men sen använder jag hjärnan en sväng. Jag kanske kommer fram till HELT motsatt åsikt till din, men då har jag i alla fall tänkt igenom, läst kommentarer, kanske läst på mer för att jag blev nyfiken… och BILDAT mig en uppfattning. Det är sånt jag tycker är kul och särskilt om det innebär att jag måste ifrågasätta mina gamla åsikter och fördomar. Jag känner mig smart när jag har fått ändra åsikt för att jag lärt mig nåt nytt. Det håller hjärnan elastisk och flexibel 😉

Jag fattar hur du menar! Det är en konst att inte ta åt sig av grejer en finner dumma på nätet.
Samtidigt kan jag bli sjukt störd över att människor får betalt och världens mediautrymme för löst tyckande som inte är förankrat mer än i deras personliga feeling. Särskilt när det är i frågor som faktiskt inte bara handlar om olika åsikter, utan sånt som kan döma och trampa på redan utsatta grupper. Typ ofrivilligt barnlösa, eller varför inte överviktiga. (Tycker att du LD är världens hjälte som lyfter och visar på det.)
Samtidigt så är det ju så världen ser ut. Idag är ofta berättelsen om framgång ofta viktigare än innehållet i någons produkt. Lite förenklat: framgångsrika personer kan tycka massor av saker om saker, utan att det egentligen är förankrat i någon direkt kompetens på området de tycker grejer om. Blondinbellas jobb är liksom inte att vara t.ex genusvetare, det är att vara Blondinbella. Och då blir en konsekvens olika konstiga hen-inlägg och missuppfattningar som hon hade sluppit prångla ut om hon spenderat en kvart på google. Hen-debatten är liksom inte ens intressant för henne egentligen, det är bara en lös fundering som pyser ut i evigheten, eftersom hennes jobb som sagt är att pysa ut lösa funderingar i evigheten. Och detta är hon ju skitduktig på. Men det betyder inte att funderingarna i sig är speciellt relevanta. De KAN förstås vara det, men funderingarna i sig är ändå inte i centrum i den medialogiken. I centrum är berättelsen om en framgångsrik, frispråkig och orädd ung kvinna.
Men jag tycker att det är jättesvårt att förhålla sig till detta faktum. För när en åsikt väl uttalats och fått stor spridning, så har den ju ändå det. Och då är risken stor att en onyanserad uppfattning får denna orimliga spridning. Personerna som sprider uppfattningarna kan såklart låtsas att de inte har något ansvar för det, att det ”bara är deras åsikt” och så vidare. Men jag tycker nog ändå att man har ett moraliskt ansvar. Att bara relativisera och göra det till en fråga om ”olika åsikter” mellan jämlikar tycker jag är att göra det väldigt lätt för sig. Särskilt om en konsekvens av åsikterna blir att utsatta personer ytterligare förminskas och riskerar att drabbas av fördomar.

Jag tror inte det finns någonting det inte går att prata om. Att prata om allt är det enda som hjälper .
Jag kan känna mig triggad av vissa ämnen . Det är inte säkert jag är medveten om det just när det sker att det är triggad jag blivit, förren efteråt när it’s all said and done.
Ibland kan någon annans avslöjande om sig själv få en att avslöja nåt liknande. ”Jag har också gjort en abort!” (OBS ett exempel) Kanske för att man själv inte bearbetat det ordentligt.
Det är en svår balans gång ibland. Det är inte säkert att man innerst inne själv ville avslöja vissa saker. Bara för att nån annan var det.
Inom vården pratar man om att inte bli för privat med sina ”patienter”. Alla blir det dock ibland, för det är en svår balansgång som sagt. Men om man vet om det med sig själv , kanske man kan stanna upp och tänka: ”oj! Nu gjorde jag det igen” och sen bara bli tyst och sluta. Blir man för privat bränner man lättare ut sig. Det handlar om ett professionellt förhållningssätt. Det är patienten som ska stå i centrum.

Värderar både dig och Cissi som två viktiga kvinnor i media, samhället och olika debatter. Ni är ganska lika varandra i era resonemang, även om ni har olika åsikter. Jag är fascinerad av hur er relation funkar? Det känns för oss läsare ofta som att du ”muckar” med henne i hennes kommentarsfält och att det finns massor med groll i luften. Hur funkar det liksom att sitta på en söndagsmiddag när man dagen innan battlade bakom tangentborden? Ringer ni varann och snackar igenom grejer? Eller är ni bara sjukt mogna och duktiga på att alltid skilja på sak och person så att relationen inte påverkas av meningsskiljaktigheter? F.ö är jag helt övertygad om att du kommer stå med i framtida historieböcker som en av 2000-talets viktigaste kvinnor som var med och sparkade igång jämlikhetsrevolutionen och belyste föraktet för tjocka människor. Coolt!

Jag tycker nog att man kan och bör prata om det mesta. Om man sitter på sin egen kammare och tänker så får man ju inga nya intryck av andras åsikter och det gör ju att man lätt fastnar i sitt eget tänkande. Nej fram för olika infallsvinklar och åsikter så kanske en och annan tankebana man har kan gå in på ett nytt spår. Eller oxå blir man ännu säkrare i sin egen övertygelse.

Att bräka ur sig otrevligheter utan eftertanke är inte synonymt med adhd, särskilt inte hos kvinnor(symtomen hos flickor och pojkar skiljer sig markant, och det är pojkars beteende som ses som typiskt *surprise*). Möjligen menar du heller inte att det är det, men det är uttalanden som ditt som bidrar till att folk som inte vet om min diagnos antar att jag inte *vet hur jobbigt de har det* som inte kan hjälpa hur de beter sig för de har minsann adhd. Som gör att folk som vet att jag har adhd menar på att jag nog är feldiagnosticerad/ovanlig pga att jag är kapabel att sitta ner och hålla käft när någon pratar. Att jag inte kan plugga, jobba, ha en hobby, sova, se klart en film, sortera tankar, det är liksom sekundärt, för jag kan ju bete mig respektfullt(!) och då har man ju inte adhd. Suuhuuuuuck.

Jag bräker inte ur mig otrevligheter, jag är impulsiv och säger det jag tänker utan att tänka efter ordentligt. Ibland är detta otrevligt, ibland dumt, ibland bra. Detta är ett typiskt adhd-drag. Dvs att ha sämre impulskontroll. Detta betyder inte att alla är så eller att jag inte klarar av att hålla käften. Nu vet jag visserligen inte om jag faktiskt HAR adhd, men detta är en av de saker som gör att jag (och min psykolog) misstänker adhd/add.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *