Kategorier
diskussion & debatt

Synen på pappor blir nog bättre när pappor slutar vara så jävla kassa föräldrar

Apropå Cissi Wallins inlägg om föräldraskap, pappor som är sidekicks och könsnormer så tänker jag på inlägget jag skrev för ett par månader sen där jag skrev att pappor är sämre föräldrar än mammor. (ohhh kontrovers osv. Men läs gärna!)

cissi

Det finns en unken förväntning att kvinnor ska ta hand om barn och familj. Mammor som kommer tillbaka till jobbet får frågan om var barnet är och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt detta vansinne. Detta är fett problematiskt och jag tror det till stor del bidrar till status quo. Kvinnor får inga hyllningar när vi byter blöjor, tar långa vaknätter eller maratonammar och våra män får aldrig höra hur glada de ska vara för att de har en fru som tar så mycket ansvar eller är så bra med barnen. Jag håller med Cissi i sakfrågan men jag kan faktiskt inte argumentera för att pappor och mammor är lika bra för det är helt enkelt inte sant.

Att många är tacksamma för att de har en karl som inte är helt jävla värdelös är inte bara för att man har skeva förväntningar utan för att pappor generellt inte tar samma ansvar som mammor. De glider undan, glider förbi, glider igenom – ses som kompetenta för att de vet vad som är upp och ner på en bebis, ses som fantastiska pappor när de tar barnen till parken en gång i månaden, hyllas så fort de inte suger röv. Meanwhile så är barn med om fler olyckor i pappornas vård än i mammornas.

Trots detta så ses pappors föräldraskap ses ofta som liiiiite bättre för de är ju så avslappnade och coola och inte lika hetsiga och oroliga som mammor (som om detta vore negativt? Fattar inte varför mammor ska bli mer som pappor när det faktiskt borde vara tvärtom). Medan mammor styr upp, tar allt ansvar, planerar, vårdar, uppfostrar, uppoffrar.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Synen på pappor blir nog bättre när pappor slutar vara så jävla kassa föräldrar”

Livstips på temat:
haffa en man som varit singelpappa i X antal år – kan allt om att namna kläder, dammsuga, tvätta både vittvätt, fintvätt och handtvätt, handla barnkläder i rätt storlek, hålla reda på födelsedagar, gå på föräldramöten, lappa kläder, sticka vantar, laga fiskgratäng, fixa matsäck, gympakläder, maskeradutstyrsel och barnkalas etc!

Får alltid höra hur bra jag har det som har en man som lagar mat. Men klagar inte…men resten av hushållsarbetet jag faktiskt gör. Ingen pretto..men är en jäkel på att ha tom tvättkorg o med det med tre barn. Beröm uteblir. Även om jag nu även hade stått för matlagningen också.

”Meanwhile så är barn med om fler olyckor i pappornas vård än i mammornas.” Och ändå vill många feminister promt tvångsdela föräldrapenningen till 50/50. Då kan det ju inte handla om barnens bästa som en del hävdar utan om något helt annat. Själv har jag tagit nästan hela tiden med mina tre barn. Det var ett val som både jag och gubben var överens om. Jag känner inte att det har varit något jobbigt eller en börda för mig utan det är något jag själv velat. Dock har jag istället fått ifrågasättande från omgivningen av den sakens skull. Jag bryr mig inte om hur andra mödrar väljer att göra och jag hade önskat att andra inte la sig i mig och min familjs vardagspussel heller. Nu ska man helst skämmas om man som mamma vill vara hemma med barnen länge. Angående problem med pension osv så finns det sätt att lösa det på också t.ex. genom delade pensionspoäng m.m. Låt var och en välja själv och sluta skuldbelägga och se ner på mammor som vill vara hemma med barnen om båda föräldrar är överens om det. Jag vill inte ha inskränkningar på mitt privatliv utan jag är en fri kvinna som har förmågan att tänka själv. Säger inte att alla tänker så, men väldigt många, speciellt på vänsterkanten.

Eller så kanske vi feminister vet att män kan skärpa sig bara de vill?
Jag tycker inte det är konstigt att ”familjer väljer” att kvinnan ska vara hemma mer med barnen. Det är en massa strukturer som leder fram till att det än idag är det som nyttjar familjen mest. Men det är inte orättvist om staten ska börja dela upp BIDRAGET jämställdare inom familjer. Det är mindre lyxigt för enskilda föräldrar.

Jag håller med, pappor är överlag kassa. Sen finns det fantastiska farsor som tar ansvar, har ungarna varannan vecka, är engagerade i skola och hygien, klädinköp och matlagning, är uppe hela nätterna och vabbar. Känner två såna. Sen känner jag såna som är lekfarsor, som inte vet vart linneskåpen finns i hemmet och som anser att en kvinna ska städa, laga mat och ta hand om barnen och jobba så klart.

Pappor suger, ja. Det gör mig förbannad. Jag vill dela föräldraledigheten 50/50 eller till och med lite mindre till mig då jag tjänar mer och hatar att sitta hemma men kan man göra det? Kanske att de lär sig mer då? Då är ändå min man så jävla grym, lika grym som jag när de kommer till sysslor osv, vi jobbar heltid båda två, städar lika mycket osv men undrar ändå om det kommer ändras om man skaffar barn?

THIS! Jag är tveksam till att producera barn, dels för att världen är överbefolkad, dels för att vi har brist på jobb och lägenhet men också dels pga det här med föräldraansvar. Jag tänker fan inte dra hela eller ens 60% av bördan. Det ska delas lika och det tror jag inte kommer ske.

Woooord! Varenda föräldragrupp jag gått i med mina tre barn har innehållit prat från bvc om hur vi måste släppa in männen, sluta tillrättavisa och sänka kraven… Men bara det att det sägs till en förälder som är där med sitt tredje barn och tjugosju månaders graviditet och ”gratis förberedelsetid” talar ju liksom lite för sig självt.
Aldrig träffat, eller hört om någon vars man är helt på eget initiativ lika intresserad och engagerad i sina barn som kvinnan.

Jag är lite inne på samma spår. Jag är i största allmänhet inte intresserad av att skaffa barn, men om jag gör det så vill jag dela lika på arbetsbördan. Men jag är så troligt skeptisk, för jag tror att män generellt lutar sig tillbaka lite och förlitar sig på att kvinnan gör det mesta av jobbet. Det är så djupt inrotat i människor att det är så, det är så förbannat segt att förändra.
Jag gör t.ex. det mesta i lägenheten som jag delar med min sambo (som är man). Det är inte så farligt eftersom det är inte så mycket mer arbete jag gör i jämförelse med honom, men det är ojämställt och jag stör mig på det ibland. Ibland får jag säga till honom att städa när jag tycker att jag har gjort för mycket under en period, och det känns lite förnedrande att jag ens måste säga till, för han märker inte det själv. Jag vill inte ens veta hur det skulle vara om vi hade barn och jag skulle behöva göra det mesta arbetet med att ta hand om dem. Jag skulle bli knäpp. Så några barn blir det nog inte. 😛

Jag är glad att jag har min man, han tar min 9 månaders direkt han kommer från jobbet, han lagar mat, städar, tvättar och fixar med de större barnen (5 och 7) jag tar bebisen på dagen och sen lämnar jag över till mannen. Vi. Er det jag hinner på dagen, en tvättmaskin ibland men oftast är jag en mamma som har fullt upp på dagen. Maken handlar, syr och ritar och pysslar med barnen. Får ofta höra hur tur jag har som har en sån snäll man. Borde vara självklart.

Usch! Män är ju överlag ganska duktiga på att ta för sig, så det känns så fel att kvinnor känner att de ”måste släppa in männen och sänka kraven”. Lite märkligt att männen plötsligt inte klarar av att ta kommandot själva.

Men är inte det väldigt mycket för att mamman inte släpper in pappan i planeringen och organiseringen? Visst, mycket ligger på pappan, blir ibland galen på min man som vill ”hjälpa till” och då tycker jag att vaddå hjälpa till, bara gör! Men han lagar all mat och där frågar ju jag om jag kan hjälpa till (och det gör jag… ibland). Vi måste kanske lita på att de kan också. För alla är vi ju individer som måste passa oss för generaliseringar där en grupp pekas ut att ha dåliga egenskaper.

Fast vadå ”släpper in” tänker jag? När jag var gravid googlade jag röven av mig för att veta så mycket om graviditeten och kids och allt som möjligt. Detta gav mig ett försprång när vårt barn sen kom. Inte för att jag på nåt sätt inte släppte in min kille i processen, utan för att han helt enkelt inte tog tag i att införskaffa info förrän ungen så att säga stod i farstun. Resultatet blir ju dock så klart att jag i många situationer vet mer och, vet att jag vet mer, och därmed inte utan vidare låter hans ord vara lag när det kommer till att bedöma om vårt barn är sjukt eller liknande. Det står ju varje förälder fritt att se till att vara påläst, men jag tycker inte man kan komma dragande sedan med att man borde få sin vilja fram i 50% av fallen när man valt att inte skaffa sig ordentlig info utan slappt förväntar sig kunna luta sig tillbaka på ”jag tror” istället för ”jag vet pga ….”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *