Kategorier
diskussion & debatt

Nej, vi kommer inte dela lika på föräldraledigheten denna gång heller!

Jaha, snart kommer en till avkomma till världen och med det en massa praktiskt som måste tas ställning till. Framförallt föräldraledighet och föräldrapenning och sånt som många frågar mig om. Man tänker kanske att ja Natashja är ju en feminist som vill leva jämställt så klart hon och Oskar kommer dela lika medan nån annan kanske redan reflekterat över min position som hemmamammafeministen som aldrig delat lika alls. Och så en hel drös med människor som ska tycka till om detta, inklusive jag själv såklart. För jag har såklart nån slags utopisk dröm om hur det BORDE vara och hur jag vill att vi som samhälle ska jobba åt samtidigt som jag är 1. egoist 2. bekväm 3. gillar pengar jättemycket 4. har en annan vision av hur jag vill att MITT liv ska se ut och det är tyvärr inte alltid förenligt med kravet på att en Riktig FeministTM bör vara självständig och jämställd (trots att vi lever i ett patriarkat där detta ändå är omöjligt oavsett hur jävla 50/50 du försöker dela på allt.).

Svaret på frågan är alltså: Nej vi kommer inte dela lika. Jag kommer vara hemma 100%. Sitta här på mitt nyförlösta feta arsle medan Oskar jobbar för brödfödan. Han kommer visserligen ta sin sedvanliga föräldralediga fredag som han gjort sen Ninja var liten plutt men ja det gör ju varken från eller till egentligen, mer än att jag har sällskap en extra dag i veckan medan jag ändå sitter klistrad vid en tuttande bebis.

Men varför Natashja, delad föräldraledighet är ju jätteviktigt?! Viktigast av allt! DINA STACKARS BARN osv osv. Nej det tycker inte jag. Jag värderar massvis med saker mer, till exempel:

  1. Tid med mina barn. Jag vill vara hemma med min bebis.
  2. Sen förskolestart. Ninja började förskolan som treåring, Tamlin när han var strax över två. Då behöver man en förälder hemma länge vilket kräver viss ekonomisk förutsättning. Som vi har när Oskar jobbar.
  3. Kortare dagar på förskola och fritids. Detta kräver en förälder som är hemma vid 15.00.  Svårt att kombinera med heltidsarbete.
  4. Amningen. Jag helammar. Flaska är uteslutet. (Om allt går som det ska såklart) Och nu ska jag inte upprätthålla myten om att man inte kan helamma och dela lika, för det kan man oftast men det kan också vara svårare att få till, speciellt om bebisen helammar länge som mina gjorde. Men jag värderar amningen mer än delad FL så detta är inget problem för mig. Även om bebisen under första året också blir mer mammig så är det a price I’m willing to pay om man säger så. De lär sig gilla pappa till slut.  Jag lovar!
  5. Ekonomisk trygghet och min levnadsstandard*: Jag värderar definitivt min mans pengar mer än att dela lika på FL’n. Jag är inte beredd att sänka min levnadsstandard. Jag vill bo i hus i en trygg miljö där barnen kan springa ut och in fritt, slippa kolla prislappar på ICA och ha råd med det som behövs utan att spara och lägga undan och vända på kronor. Är glad över att vi tog det beslutet redan från start. Annars hade Oskar tjänat mindre idag och vi hade bott på annan plats.
  6. Bla bla säkert fler anledningar, men jag tänker ärligt inte så mycket på det.

Jag vill helt enkelt inte dela lika. Jag vill göra så här. Ja jag vet att det har effekter på pensionen och arbetsmarknadsmässigt bla bla men jag tycker det är värt det, får ta smällen sen eller nåt. Jag har i många år skämts och försökt bortförklara och försvara det här beslutet när Duktigare Feminister ifrågasatt mig och jag har känt mig sämre och dummare men har äntligen kunnat landa i nån slags trygghet att jag bör göra det som funkar bäst för mig. Och att då också respektera att andra känner lika såklart. Sen så tycker jag absolut att vi fortfarande ska jobba för ett mer jämlikt samhälle där lika ansvar för barnen ingår, men det är ju ett mer omfattande samhällsproblem som behövs åtgärdas och jobbas med från flera håll samtidigt.

Blir ni sura nu? Håller ni med? Tänker ni att jag är dum? Sitter ni och gapar? Ler ni igenkännande? Berätta!

familjen

Men Oskar då, vill han inte vara hemma med sina barn stackars honom när du tar allt bla bla. Jo det vill han såklart. I hans drömvärld så behöver han ej gå till jobbet utan kan lalla runt hemma, odla grönsaker eller blommor och göra spel på fritiden och umgås med barna tills han blir trött men nån måste ju tjäna pengar och han har tre gånger högre lön än mig och det är ju ej förenligt med min lilla lista här ovan: vi vill ha ekonomisk trygghet och bo i villa. Och det här är ju inget beslut jag tagit över huvudet på honom utan så vi tillsammans valt att göra utifrån våra förutsättningar och önskningar.

*Ang. pengar, föräkringskassan har ett tak. Min mans lön är alldeles för hög och han förlorar mer än 50% av sin inkomst av att vara föräldraledig. Har man två normala löner så förlorar man inget på att dela lika. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Nej, vi kommer inte dela lika på föräldraledigheten denna gång heller!”

Ursäkta en dum fråga, men vad jobbar du med? Det har bara aldrig slagit mej tidigare att även du har ett jobb att knalla iväg till, du bor ju faktiskt inte bara i min dator. LD finns ju på riktigt.

Kör på för fan! Feminism handlar ju om att alla ska ha möjligheten att dela lika också samt att kvinnorna inte ska ha kravet eller pressen på sig att va de som ’ger upp sin karriär’ för barnen. Vissa värderar karriären andra tiden hemma. Det är ju ditt val. Jag håller med dig 100% verkar asnajs att va föräldrarledig om man har möjligheten, varför inte ta den?

Jag förstår dig. Om samhället sett annorlunda ut hade det varit lättare för föräldrar att dela lika. Men många förlorar som du säger på det. Jag och min make delar lika. Till skillnad från er tjänar jag bättre än min man, ganska mycket mer dessutom, och han har nu dessutom sagt upp sig och är arbetslös, ska pluggs i höst och tre år framåt. Alla har olika förutsättningar. Jag är trött på skammandet feminister emellan. Vi ska hålla ihop, inte skapa interna krig. ❤️ Stort lycka till med resterade tid av graviditeten, förlossning och allt annat! Kram

Jag tycker du gör rätt som gör som du/ni vill! Jag hade också gärna gjort så, men här är det jag som tjänar fett med cash och min sambo har noll inkomst för tillfället så för att det ska gå runt (vi bor också i hus) så kan jag inte vara hemma mer än 9 månader. Sen får jag snällt gå tillbaka till jöbbet. Om jag inte blir miljonär inom det närmsta för då kommer jag vara hemma lääääänge.

Förstår precis vad du menar. Var i liknande situation som ni för tjugotalet år sedan och valde detsamma. Vi beslöt då att sätta av en summa varje månad från makens lön till ett individuellt sparande för framtiden i mitt personnummer. Känns tryggt att ha nu när pensionen börjar närma sig och när det verkligen syns i det orangea kuvertet att jag var föräldraledig länge. Skulle jag bli ensam kan jag ändå klara mig själv även som pensionär.

Skiter eg fullständigt i hur ni lever ert liv men eftersom att du frågade; min enda tanke är vad som händer när Oscar drar, eller du drar, och du ska försörja dig själv. Hur mycket han tjänar är fullständigt irrelevant då va.

Varje familj gör som det passar dem bäst. Sen finns det alltid massa människor som har åsikter om det. Man kan ju faktisk skydda sin pension genom privat pensionssparande om man har råd med det,

Vi har samma situation. Jag inget betalande jobb och han en himla bra lön (också IT). Med första fick jag ett jobb när hon var tio månader så då delade vi lika, men efter 6 månader blev jag uppsagd och har varit delvis föräldraledig sen dess. Nu med tvåan är jag hemma länge och har ingen plan på att söka jobb, vill däremot plugga deltid när han närmar sig två.
Dubbelbestraffningen är så stark här. Jag kände mig som en kass mamma när jag började jobba efter tio månader (trots att jag fortsatte amma MYCKET) och nu när jag är hemma känner jag mig som en kass Qvinna och fru som inte karriärjäktar eller drar in pengar. Och så klart, för att min man inte är hemma mer med barnen. Han ska också ta ledig fredag from nu. (Men det är mest för att jag känner mig kvävd i hemmet. Hur jag nu har mage att känna så. Barnen är ju en gåva yada yada.)
Jag försöker vila i att det här är vårt val. Samhället ser ut som det gör och det kan vi inte ändra på här och nu. Vi har gjort en rad livsval för att jag ska kunna vara hemma längre och för att slippa ha barnen i stora barngrupper mer än fyrtio timmar i veckan, val som andra förvånas av.
Fler pappor borde ta ut mer föräldraledighet, ja. Men frågan är mer komplex än så.
Okej, rant över. Tack för att jag fick spy ut mitt liv här. ^^

Ush vad besviken jag vart av ditt inlägg! Följt dig länge tycker du ofta har väldigt kloka bidrag men detta är inget annat än hyckleri! Jag vet vad jag pratar om…jag har två barn o min man tjänar mycket mer än mig men han vart ändå föräldraledig för barnens skull men också för att stödja feminismen! När par som er pratar om jämlikhet så måste man när situationen kräver handling faktiskt stå bakom sitt ord! Jag ville inte att mitt materiala liv skulle gå före jämlikhet o därför var han hemma fastän vi förlorade mkt pengar! Vi lånade tillomed under den tiden,tänkte vi betalar när vi båd jobbar! Vart tog solidariteten vägen natascha? Om du inte står bakom dina ord vem ska göra det? Ni bidrar ytterligare till ojämlikhet! Grattis!

Underbart att läsa att ”alla gör som dem vill”. Alla vill ha förändring men ingen vill förändra sin situation för en förändring! Klassiskt, bara JAG slipper offra så kan jag tycka att samhället kan offra. Även imon feminismen behöver vi faktiskt säga som det är! Dunka varandras ryggar oavsett handling är inte konstruktivt!

Kan ju också handla om vad för slags förändring man vill ha och hur man anser att vägen dit ska se ut. Jag för min del är inte lika intresserad av att män och kvinnor generellt ska vara intresserade av samma saker som jag är av att det som anses kvinnligt att göra ska få högre status. Det är ingen tillfällighet att det kvinnor ägnar sig åt inte anses lika viktigt och värdefullt som det män ägnar sig åt. Varken när det gäller social status eller i reda pengar. Det hör samman med hur vår historia sett ut då vi tills för bara drygt hundra år sen levde i ett patriarkat i dess mest äkta betydelse. Om vi levt i ett matriarkat istället hade det kvinnliga perspektivet varit normen och det som alla skulle anses sträva efter. Så jag tycker inte alls att det är självklart att kvinnor ska förändra sin situation och offra sig för somligas idé om vad feminism (jämlikhet?) är. Du tror säkert att du sitter på sanningen och säger som det är, men ditt sätt att se det är inte det enda varken inom feminismen eller för andra kvinnor som arbetar för ett jämlikt samhälle.

Skönt att får vara olika! Själv skulle min man ta ut skilsmässa om jag krävde att få hela föräldraledigheten? För att inte tala om att jag själv skulle gå under om jag hade ”måsta” ta allt. Du värderar FL och jag värderade möjligheten att få gå på jobbet. Även om jag skulle vilja tycka att det är jätteroligt i mysigt att vara hemma under spädbarnstiden så uppskattar jag mkt mer att få vara hemma nu när dom är lite större, 2&3.(ska vara hemma hela sommaren). Jag var dock hemma över ett år med båda barnen då min man tjänade så pass bra att jag inte behövde ta ut fulla veckor, han vara ”bara” hemma 8 månader vardera med dem, men vi delade upp dagarna lika. Fast om jag hade en man som tjänade 3 ggr så mkt som mig kanske jag skulle ofdra mig om min man gick med på det alltså, pengar är ju rätt nice. Ha en fortsatt bra dag??/ lina

Du är ju uttalad feminist och vänsterpartist (eller Fi?) så jag undrar hur du tänker kring att vänstern låser allt fler å fler pappadagar?
Jag vill precis som du vara hemma med mitt barn medans pappan inte riktigt har det behovet och drar in mest pengar. Vi förde över så många dagar det gick till mig men sedan fick jag börja plugga på distans för att ha råd att fortsätta vara hemma med mitt barn. Jag bor i samma kommun som dig å här finns inte heller det extra vårdnadsbidraget som ger en liten ersättning för att ha barn under 1 hemma. Det känns lite som att vänsterpolitiken motarbetar den fria viljan väldigt mycket. Hur tänker du kring det?

Jag tänker att vi behöver fler, mer akuta, åtgärder för att förändra. Jag ser hellre att politikerna inför obligatorisk genus i skolor och förskolor och att vi jobbar mer preventivt inför framtiden än väljer åtgärder nu som inte tar hänsyn till att vi lever i ett patriarkat där kvinnor ändå tjänar sämre, får mindre möjligheter på arbetsmarknaden, bedöms annorlunda än män osv.

Tycker inte att du behöver försvara någonting även om jag förstår att en del strävar efter att vara pk-feminister (kom på uttrycket precis!). Jag har halkat in hos dig och många andra som för denna kamp av en tillfällighet när jag började gå hemma med min tjej som nu är 3 just för att jag var frustrerad över att inga andra mammor kände igen sig i särdelningen som gjordes mot mitt barn pga könet. Jag tänker att man kan välja att föra en kamp på många olika vis och att inget sätt behöver vara det andra likt eller mindre värt oavsett om man väljer den feministiska kampen, kampen för djuren, mot pedofili och andra saker som behöver förändring i samhället. Huvudsaken är att man är med och strävar efter förändring och gör så gott man kan samt är ödmjuk för andras åsikter också. Med det och ett medvetet reflekterande och agerande tror jag man kommer långt. Därför tänker jag att det sätt som funkar för er är just det bästa för er och att det inte gör att ert sätt att sträva efter förändring är mindre värt för det. Det är som jag upplevt det kring mitt föräldraskap; jag har haft en bild av hur jag sett mig själv vara som förälder men det innebär ju inte att den där ideala bilden är lätt att efterleva även om jag hela tiden strävar. Och jag tror det är så med det mesta, man kan inte alltid förvänta sig perfektion utan får acceptera att man gör sitt bästa och acceptera att det borde räcka tillräckligt långt för att man ska orka med som människa med allt som hjärtar brinner för.

Härligt att läsa! Det är just det här jag alltid vill lyfta fram i diskussionen om FL och om regeringen ska bestämma hur FL ska tas ut – låt varje familj bestämma själv! Skitsamma vad anledningen är så länge varje familj hittar en lösning som de är nöjda med.
Jag var sjukt trött på mitt jobb och såg FL som en härlig paus medan min man blir sjukt rastlös av att inte gå till jobbet varje dag (ja han har stora problem med att ha 4 veckors semester också men vi börjar lära oss hur vi ska hålla honom sysselsatt utan att jag inte får vara mitt lata och bekväma jag. Haha).
Jag tycker det är uppfriskande att läsa att ni, som familj, väljer det som passar er.

Så länge människor gör samma val som du själv så kommer vi fortsätta leva i det du kallar patriarkat – jag kallar det ojämställda villkor på arbetsmarknaden och i föräldraskapet .. något som upprätthålls av sådana som du själv och inget påtvingat ”patriarkat.
Det du sysslar med är hyckleri och inget annat.
Vill man lära sina barn något för framtiden så föregår man med gott exempel — man dumpar inte över det man själv inte orkar stå för på andra och definitivt inte på nästa generation.
Det enda sättet att motverka dessa ”bekvämlighetslösningar” är lagstiftad individuell föräldraförsäkring — Det skulle innebära att mäns roll som föräldrar stärks och att kvinnor slapp drabbas av den ojämställdhet du och de som gör samma val som du skapat på arbetsmarknaden – en ojämställdhet som drabbar kvinnor i fertil ålder oavsett om de har barn eller inte.

Vi har en tacksam situation där vi tjänar nästan lika mycket, jag och min man. Faktum är att jag tjänar lite mer än vad han gör. I och med det har vi tagit beslutet att jag är hemma nästan 1 år och sedan är han hemma 6 mån till att börja med och så får vi se sedan om han vill vara hemma längre eller ta ut några dagar i veckan.
Själv skall jag jobba deltid för att optimera tiden med familjen.
Jag tror ändå att, även om man skall sträva efter jämlikhet, att det viktigaste är att man som föräldrar har en tanke och plan som båda är överrens om.
Jag har svårt att se hur det kan vara ett problem att välja att vara hemma med barn. Är inte en del av den feministiska ideologin att vi skall ha samma rätt som männen att välja? Så varför skulle jag vara mindre feminist om jag väljer att vara hemma med mina barn? Speciellt om jag jar gjort alla tänkbara överväganden gällande karriär, pension osv.
Jag titulerar mig gladeligen som feminist men bara för det anser jag inte att jag måste stressa tillbaka till mitt jobb bara för att vi skall dela lika på föräldraledigheten.
Jag anser att vi jobbar så mycket vi kan för att just vi skall få ett så jämställt förhållande som möjligt och för att vi skall ha ett gemensamt ansvar för vårt barn. Sedan blir det inte alltid så. Det är lätt att falla in i stereotypa roller, men då får man ju göra övervägandet i den situationen huruvida det är värt att slåss för jämställdheten i just den lilla frågan.
Jag älskar att vara mamma, jag älskar att vara med mitt barn. Jag väljer att prioritera mitt barn först, alltid.
Jag väljer att vara mamma i första hand, alltid.
Det gör inte mig till mindre feminist. Anser jag 🙂
Tack för en bra blogg! (Och andra sociala medier där du dyker upp)

Är själv arbetskritisk med avseende på hur arbete definieras av samhället idag; att vara heltidsförälder är i allra högsta grad ett arbete i mina ögon. Vill helst att samhället inte värderar sina medlemmar utifrån deras karriärer eller hur mycket ”nytta” de gör för samhället där ”nytta” är väldigt snävt definierat.

Vi har gjort lika. Min sambo tjänar väldigt bra och vi har vant oss vid att leva bra. Jag är arbetslös pga att jag flytta till min sambos stad när jag blev gravid och fick då säga upp mig från mitt arbete. Jag har varit hemma med barnen senast åren. Min sambo vill så klart vara hemma med sina barn, men ekonomiskt skulle det inte funka. Han är väldigt engagerad i dom ändå, och vi delar lika på alla sysslor 🙂 Nästa år är det dags för mig att börja jobba/studera.

Vi gjorde som ni. Min man hade också förlorat 50% av sin inkomst om han varit hemma, samtidigt hade jag ett skitjobb där jag inte alls tjänade bra vid tillfället. Jag ser absolut fördelarna med delad föräldraledighet, men tycker att det finns många andra faktorer som också har betydelse för det val en gör. Vi kommer med största sannolikhet att göra ungefär lika även nästa gång, jag kan inte tänka mig att gå till ett jobb när jag har en bebis hemma, så jag är väl också egoist.

Ohh så kul det var att läsa denna text 🙂 förresten länkades den via ”hemmaföräldrars nätverk” på Facebook(finns på nätet med).
Jag är 28 år och har precis fått 3e barnet. Vi har valt att ha våra barn hemma på heltid. Vi har inga direkta förutsättningar för det men vi klarar oss genom att pussla och jobba deltid. Jag tar typ all föräldraledighet, min sambo börjar ta några timmar här och där sen när jag börjar jobba. På så vis jobbar vi båda men barnen är hemma 🙂 vet inte hur vi löser det sen när dagarna är slut men där är vi inte än på länge.
Blev så glad av din text, precis så tänker jag med ju och jag önskar bara vi också hade en stor rejäl lön men vi tillsammans får nog ut ca 30 000 när vi båda jobbar. Bor i en 3a som vi hyr. Det jag vill komma till är att detta är något vi valt för att vi tror på detta, såhär vill vi ha det och min stora mardröm är att politikerna ska lyckas genomföra något som tvingar oss att dela lika helt. Hela min plan och tanke om vad jag vill ge mina barn i livet skulle krossas om så sker.

Jag tänker att man får börja i andra ändan av jämlikhet. På arbetsmarknaden. Hemma kan väl var och en få bestämma hur man vill ha det! Och när folk snackar om att det är semester att gå till sitt jobb- det beror väl helt och hållet på vilket jobb man har! I vårt fall har jag en skiftarbetande man- just nu när jag är FL tycker jag att vi är hemma båda två. När jag jobbar går vi omvarandra helt och hållet. Nu vill han ”tyvärr ” ta en del av dagarna på vårt sists barn så sista terminen (jag är lärare) ska pappan vara hemma. Med dom andra två har jag I princip tagit två år per barn (jobbat när han ändå varit ledig för att dryga ut kassan). Så att som stat gå in och bestämma när allas liv och jobb ser så olika ut ger ju ingenting! (Till saken hör att på pappret ser det ut som våran familj delar 50/50 då han kan plocka dagar när han har långledigt-på så sätt får vi jämställdhetsbonus…. )

Varför kan inte föräldrarnas GEMENAMMA inkomst ligga till grund för föräldrapenningen? Baserat på att man tar 50/50.. Då skulle ekonomin inte styra vem som tar ut föräldraledigheten…

Är helt med på att du gör som du vill, och håller med i kommentaren från dig ovan om att ingen har rätt att bli besviken osv pga de val du gör.
Men har alltid så svårt för den här sortens retorik eller vad det ska kallas, där en motiverar sina val med att det är strukturer som behöver ändras, att jag som individ inte behöver välja ”rätt” pga vill hellre tjäna pengar osv. Tänker alltid att det är så typ rika vd:ar tänker när de väljer att ta emot miljonbonusar och gömma i skatteparadis, att aja detta är fel men jag gillar ju pengar. (OBS att jag inte är dumihuvet, utan fattar att det inte är direkt jämförbart med det du skriver och att folk som gömmer pengar i skatteparadis ofc inte är jämförbart med om du är mammaledig eller ej).
Jag har så svårt att se hur något någonsin kommer ändras när folk predikar att man inte behöver göra uppoffringar utan att man ska välja det som är bäst för en själv.
Jag är alltså helt för (eller snarare totalt åsiktslös pga ej min plats att döma) hur ni väljer att dela upp er föräldraledighet, men blir provocerad av hur du väljer att liksom motivera det.

grejen är ju att alla gör uppoffringar. Men att alla har olika förutsättningar och positioner för detta. Nån kanske kämpar med att inte gå under medan nån annan klarar av att ta massa duktiga beslut och nån tredje står på barrikaden och en fjärde gör nåt annat. Kvinnor har redan så jävla mycket krav på sig, vi behöver inte fler.

Fy fan va du är bra.
Jag fortsätter att förespråka att föräldrar ska få göra precis som de vill med SIN föräldraledighet!
Det enda som borde förändras är att den skulle förlängas till det dubbla, minst!

Jag personligen tycker att det blir mer jämlikt om varje familj får bestämma själv hur det ska vara med FL och anpassa det efter den egna situationen. Alla har inte möjlighet att dela lika, alla vill inte dela lika och det finns faktiskt kvinnor som VILL vara hemma med sina barn så länge som möjligt. Att ta bort det fria valet är inte förenligt med feminism i mina ögon. Känner som du, att ja det blir ju en del avkall på pension osv men vad spelar det för roll när jag kan ge mina barn en fantastisk start på livet istället?!

Yes! Önskar att vi kunde fokusera på åtgärder som ökar kvinnors makt över sina egna liv, istället för att inskränka den genom att tvinga ut alla utan undantag i arbete efter en exakt lika lång föräldraledighet. Genom att kvinnor ”offrar sig”, ska samhället bli bättre. Eller hur? Eller så offrar de sig till ingen nytta och det är samma skit i slutänden, fast med mindre tid för barnen, kortare amning och mer stress och press. Vad man än gör som kvinna så är det fel, medans männen bara kan göra rätt eller ännu mer rätt. ”Åhhhh är du hemma en HEL MÅNAD med ditt eget barn, vad DUKTIG du är som hjälper till hemma…” ARGH!

Jo det är hyckleri. Man kan inte äta kakan och behålla den. Vill du ha ett jämställt samhälle måste du börja med dig själv. De viktigaste förebilderna i ett barns liv är dess föräldrar och de gör som vi gör, inte som vi säger. Så de ser dig ta all tid med dem och deras pappa ingen…

Jag har börjat med mig själv. Jag gör så gott jag kan för att bidra till ett samhälle där kvinnor inte ses som andrahandsmedborgare. Och jag tror att både jag och min man är fantastiska förebilder för våra barn. Jag är övertygad om det. Jag är även övertygad om att jag ger ett stort bidrag till feminismen och kvinnors möjligheter och förutsättninga, samt systerskapet och synen på kvinnor genom det jag faktiskt gör: bloggar och skriver och deltar i debatten vilket jag INTE gjort om jag jobbat heltid nån annanstans.
Jämställhet och genusmedvetenhet står och faller inte med delar ledighet eller antal kronor i plånboken. Det finns så många olika sätt att göra det på. Och jag tror definitivt inte att man blir en bra feministisk förebild genom att skuldbelägga kvinnor som inte klarar av att leva upp till den postpatriarkala bilden av hur en feminist ska vara. Att leva som om man redan levde i ett postpartiarkalt samhälle gör ingenting för jämställdheten, det skapar bara en illusion.
Tid med pappa får de ändå. Hade jag och oskar båda jobbat heltid som andra föräldrar gör så hade de inte fått MER tid med pappa. De hade fått mindre tid med mig såklart, men vet ej om det är att föredra. Ledigheten är ju drygt åtta månader var liksom, men föräldraskapet är man fast i iallafall tills de är 18.

Bra sagt! Jag skulle aldrig offra saker som är viktiga för mig för att vara en ”bra feminist”. Däremot är det viktigt att min man den dag det beger sig är redo att ha en öppen diskussion om vem som ska vara hemma och inte utgår ifrån att det bara är jag. Hos oss är det jag som tjänar tredubbelt så vi får se hur allt blir.

Jag är helt för att lösa föräldraledigheten så som det passar ens situation. Då jag var den som hade och ff har anställning så var jag hemma lite kortare tid med barnen och jag minns inte ens om nån hade synpunkter på arrangemanget. Kör på ert vis vetja! ?

Så härligt att läsa och att du står för ditt val! Jag har valt hemmamammalivet med mina tre flickor framför mitt arbete som lärare och människor omkring mig och samhället vill få mig att skämmas för detta val. Jag är hemma 100 % och det kommer jag vara många år framöver. Som vi trivs med vårt val, alla fem ?

Vi delade lika. Vi tjänar ungefär lika mycket. Båda har jobb de trivs med så ingen av oss vill vara hemma jämt. Men vi har tagit ut FL lite om vartannat och varit hemma länge, det har passat oss bra. Jag förstår om man gör som ni om den ena parten tjänar mycket mer. Det är ju där problemet ligger tycker jag, att män generellt tjänar mycket mer än kvinnor, inte hur individer väljer att göra utifrån de förutsättningarna. Det tråkiga som jag sett i min bekantskapskrets hos vissa par där mannen inte tagit ut FL är att han då hamnar utanför familjen på något sätt, det är mamman och barnen på ena sidan och pappan på andra. Mamman lever bara i familjen medan pappan har ett annat liv på sidan av, som han många gånger prioriterar före familjen. Och pappan har inte ansvar för något annat i hemmet förutom att dra in pengarna, vilket lett till slitningar i relationen. Men det kanske mer är ett förhållningssätt som blottläggs i samband med FL snarare än ett resultat av FL.

Måste bara fråga, du skriver att flaska är helt uteslutet. Varför då?
Och hur ser du på kvinnor som aktivt väljer den?
Jag valde flaska frivilligt. Utan ”orsak”.
Det dåliga samvetet från omvärldens kommerser har så sakteliga börjat lägga sig.

Jag skiter i hur andra gör. De tycker jag andra ska göra också. Föräldraskapet står och faller inte med amningen och man behöver ingen orsak annat än ”jag vill”.
Jag avstår flaska för att det kan äventyra amningen, liksom napp kan. Och jag tror att amningen är bra och viktig så därför vill jag amma utan risk för att den sabbas. 🙂

Att ta hand om sina egna barn borde värdesättas och vara ett alternativ till förskola. Det borde också subvebtioneras, gärna på samma sätt som förskolan subventioneras idag. Det borde ses som ett ”riktigt” jobb. Jämställdhet ska inte gå ut över barnen. Varje familj ska kunna bestämma hur just deras liv ska se ut, föräldrar måste kunna få välja hur deras barn ska växa upp, vad som passar dom bäst. Det är inte bra för alla barn att börja förskola tidigt.

Innan jag fick barn var planen utlagd in i minsta detalj. Jag hemma ett halvår. Han hemma ett halvår. Unge på förskola. Vi båda heltidsjobba. Punkt slut. Inga barn eller män skulle förstöra min karriär!
-13 föddes mitt första barn efter 9 månader helvetesplåga av graviditet. Jag blev förlossningsdeprimerad. När han var ett halvår var jag igen gravid och mådde skit. -14 föddes mitt andra barn. För mig blev det plötsligt viktigt att amma och att vara lyhörd för barnens behov. Vi var hemma ett halvår tillsammans jag å deras far efter andra barnets födelse, att skola in ett barn före tre års ålder blev otänkbart. Amning blev viktigt, att amma på barnets villkor. Att lyssna på barnens behov blev viktigt (deras behov kommer aldrig vara förskola eller att mamma och pappa ska jobba heltid) vilket innebar att vid halvåret var inte mitt andra barn redo att sluta amma och vara med pappa…
För mig som var så jäkla bestämd innan barnen blev barn och föräldraskap nåt livsomvändande. Karriär? Hur fan är det viktigt före deras behov stod jag plötsligt och tänkte. Förstöra? De förstör väl inget alls! Dela med deras far? Jaha så HAN ska få vara hemma efter att första bajsåret är gjort och det plötsligt är kul att ha barn? Nej, tack. Det går att vara närvarande och engagerad som far utan att ta flest föräldradagar – det är inte där skon klämmer.
Vi skulle lätt kunna dela 50/50. Men det skulle inte vara fördel för vår familj och det är inte heller nåt vi vill. I slutändan lär vi båda ha varit hemma lika mkt ändå, vid sex år börjar barn skola… Tre år var per barn lär vi i slutändan ha ”tagit ut”, men det kommer inte synas statistiskt. Vi skiter i det. Vårt prio är oss och våra barn.
Det jag sörjt mest i detta är inte min sk karriär eller det sk offer jag gör utan att jag inte tas på allvar. Jag hånas för att jag vill vara med mina barn, alla mina feministiska åsikter räknas som blaha blaha och kvinnor som Lisa där ovan som helt lägger ansvar på MIG att vara ”solidarisk” och slänga barnen i armarna på sin far 6 månader gamla och sen i förskolan 12 månader gamla för samhällets skull är inte alls ovanliga att möta. Inte alls.

Det tråkiga är att majoriteten av alla kvinnor resonerar som du, att de minsann vill vara hemma med barnen och av ngn outgrundlig anledning så har de större rätt till föräldraledigheten än pappan. Själv skulle jag aldrig skaffa barn med en man som accepterar att han inte får vara hemma, oavsett hur mycket ekonomiskt vi går back. (Och ja vi går back) Hur ska lönerna annars någonsin bli lika?
Klart jag vill vara hemma med vår dotter så mycket det bara går, men det vill min man också! Jag helammar och pumpar så vi båda kan mata (hade lätt kört ersättning om det ej gått att pumpa) vi delar helt på föräldraledigheten och det är jag stolt över. Inte bara utifrån att det krävs för att kvinnor ska sluta diskrimineras lönemässigt och i anställningar, utan även utifrån min mans relation till vårt barn. Att inte dela lika är bara bakåtsträvande och egocentriskt. Och JA majoriteten skulle ha råd ekonomiskt att dela lika, så skyll inte på det. Oftast gäller det bara stt sänka levnadsstandarden.

Man måste väl få göra så som passar ens familj bäst utan att staten ska lägga sig i och tvinga folk hit och dit. Om man förlorar inkomst (så mycket som Oskar gör) och går back ekonomiskt på att vara hemma med sina barn, vari ligger rättvisan där?
Å andra sidan kanske man klarar det ett par månader om man tjänar stora pengar och har sparat lite till en föräldraledig-buffert? 🙂

Föräldrarförsäkringen är fantastiskt som ger oss en möjlighet att vara hemma länge med våra barn. Men någonstans måste man väl sätta en gräns för hur mycket som känns rimligt att betala ut.Om vi skulle börja täcka upp för alla höginkomsttagande pappor skulle rätt mycket av Försäkringskassans budget gå till det. Jag ser ingen poäng i att våra skattepengar ska gå till betala höginkomsttagare typ 80 000 i månaden för att vara hemma med sina barn.

Det jag ser när jag läser texten är hur lyckligt lottad du är som har en man som möjliggör för dig att ha den livssituation du har. Som inte tvingar dig ut i arbete för din försörjning. Det är något att vara tacksam över. Sen kan man ju diskutera det där med jämställdheten och så men det är en annan fråga.

Framförallt lyckligt lottad att vi ekonomiskt kan göra så här! Det är ju tyvärr en klassfråga och DET kan jag skämmas över i dessa debatter. Här sitter lilla Natta med en man som tjänar massvis så hon inte behöver göra si eller så, medan mammor och pappor pusslar och sliter för att få det att gå ihop.

Förstår och håller med fullkomligt.
Vi hade dukat under, ekonomiskt, om vi delat lika.
Gubben är egen företagare och tar alla jobb han kan få för att få saker och ting att gå ihop som det är.
Om han skulle förlora kunder pga pappaledighet så hade det varit förödande för oss.
Nu är trollen så stora så vi är förbi allt det där (inga planer på tillökning heller).
Själv har jag inte jobbat heltid sen stortrollet var litet.
För att vi velat ha det så och i perioder varit tvugna (efter första fl fick jag bara 75% pga minskat behov hos.)

Jag är inte helt säker heller på att dela föräldrapenningen helt lika tvångsmässigt är det som kommer att driva fram ett mer jämställt samhälle. Jag tycker att det är intressant att i länder där det knappast finns någon statlig föräldraförsäkring eller motsvarande (föräldrarna måste antingen börja jobba igen efter några veckor eller säga upp sig för att vara hemma med barnet) så finns ändå dessa löneklyftor mellan kvinnor och män (då faktorer som deltidsarbete och erfarenhet, utbildning osv korrigerade för). Någon annan kanske vet detta men har man teorin att om man ”tvingar” alla att dela lika så kommer även vabbande och deltidsarbete jämnas ut mellan kvinnliga och manliga föräldrar?

Anledningen är ju, precis som du säger, att många kvinnor i dessa länder faktiskt stannar hemma med barnen obetalt. Det leder ju till att kvinnor i ”barnafödande ålder” ses som ett extremt osäkert kort anställningsmässigt samtidigt som det göder idén om att kvinnor egentligen inte hör hemma i arbetslivet och därmed nedvärderar kvinnors kompetens. Dvs precis samma strukturer som vi ser här också men som vi också kan se påverkas till det bättre i takt med att det blir mer naturligt att pappor är föräldrar på rikigt – något som vi till väldigt stor del har just de låsta föräldrarledighetsmånaderna att tacka för.

Jag var en av dom som till en början predikade om delad fl men har börjat tänka om. Fl-frågan är sjukt mer komplicerad än hur själva dagarna uppdelas.
Pappor är generellt sämre föräldrar. Det här kan ju låta kontroversiellt(?) men jag menar inte att det är så biologiskt. Kolla statistik. Om pappan är ointresserad av att vara hemma men tvingas att vara det kommer det betyda att barnet antingen är hemma med en förälder som inte vill, eller att hen blir tvungen att börja på förskola tidigare.
(Vet någon hur det ser ut med ensamstående föräldrar? Skulle de få ta ut hela själva?)
Jag skulle som Natasja skriver hellre se preventiva metoder eftersom det är ett strukturellt problem, inte hur var och en väljer att dela upp sina dagar.
Kanske också något slags skydd som gör att personer som tar ut sina dagar inte förlorar på det (sänkt lön, dålig pension ovs)
Dessutom vet jag inte om någon vill offra sin ekonomi i jämställdhetens namn. Är det verkligen det bästa för barnen, eller för familjet, eller för sig själv? Är det verkligen upp till varje enskilld person att ”skapa” jämställdhet? Det är väl en lite större fråga än så

Är väldigt kritisk till hela arbetssamhället i sig och pressen på alla människor att ”göra karriär”, trots att systemet inte är konstruerat så att det är möjligt för alla att lyckas med det. En gång i tiden var det ett viktigt feministiskt avgörande att frigöra kvinnor från hemmet, idag ser jag det som ett viktigare avgörande att som samhälle röra sig bort från vårt nuvarande ekonomiska system (vilket jag i o med den teknologiska utvecklingen vi lyckats uppnå nu anser ha spelat ut sin roll) och frigöra alla, kvinnor som män, från arbetsslaveriet. Jag ser det helt enkelt inte längre som en feministisk fråga att kvinnor ska göra karriär. (Sjukt OT men kan verkligen rekommendera dokun ”Inequality for all”, finns på netflix!)
Sen beundrar jag verkligen människor som är beredda att offra, eller viga beroende på hur man ser det, sitt liv åt sina ideal, oavsett om det handlar om kvinno-människo-eller djurättsfrågor, ni är hjältar. Ser dock inte att som kvinna avstå FL som en speciellt viktig fråga i det sammanhanget. Och man kan beundra människor som offrar väldigt mkt för kampen, utan att skuldbelägga individer som inte vill ge upp en trygg tillvaro. LD gör dessutom så enormt mkt för kvinnor och för feminismen i Sverige, förstår inte hur man har mage att kalla henne en hycklare?

För mig handlar feminism till 100% om att alla människor ska få välja sina egna liv, oavsett kön! Att alla kvinnor och män ska kunna välja yrke, kläder, livsstil osv osv osv utan att tvingas följa nån sorts norm. En norm är ju just nu att alla medvetna personer ska dela lika, MEN jag tycker helt enkelt att alla ska få göra som dom vill! Jag tycker att det är alldeles strålande att du som ”offentlig feminist” visar ett annat sätt att leva än dom flesta andra ❤️

Jo, de där lät ju kanon.. att en ska få välja själv… men det är ju de som är problemet.. Folk tror att dom väljer men de gör dom ju inte när de säger att männen måste jobba för att få in tillräckligt med pengar. Det är ju samhäller som bestämmer åt oss och det är en fet kvinnofälla att de är hemma länge med barnen…

Bra att ni följer er egen väg och gör det som känns bäst för er! Jag och min man kallar oss inte feminister men lever nog mer jämnställt än de flesta, delar 50/50 på föräldraledigheten och sysslorna i hemmet. Min man tjänar dubbelt så mkt som jag gör, därför la vi undan innan förlossningen så att vi inte skulle behöva sänka vår levnadsstandard när barnet väl kom.
Även om jag tycker att det är upp till varje familj att styra kan jag tycka att det är bättre att vara jämnställd i praktiken än att skriva och prata om att det är viktigt. Det går alltid att hitta förklaringar till varför man inte vill/kan vara jämnställd just nu…
Jämställdheten börjar i hemmet och det är också det som är lättast för den enskilda att påverka.

Hur kommer det sig att det oftast är kvinnorna som väljer att stanna hemma som skammas medan deras män som väljer att jobba oftast går utan kritik?
Det känns också ganska patriarkalt att karriär (som ses som typiskt manligt) är något eftersträvansvärt medan att ta hand om barn (som ses som kvinnligt) ses som sämre. Det känns som att det är mer fokus i samhället på att kvinnor ska välja att jobba (anser själv att vara en delaktig förälder är ett jobb men det gör tyvärr inte samhället) än att män ska välja att stanna hemma.

Instämmer med dig vad gäller att pappor går utan skam om dom väljer att jobba. Tycker män ska skämmas som inte tar ut FL, i mina kretsar har det alltid varit självklart att dela FP, någon enstaka man har jobbat istället och fått mycket att förklara, många har fått sänka sin standard under några år men det har det varit värt många gånger om i mänsklig vinst.

Vi delar inte heller lika. Det funkar helt enkelt inte om vi vill bo kvar här, och det vill vi. Att flytta skulle vara sämre för barnen.
I diskussioner brukar jag oftast bara nämna själva uttaget av pengarna, och då delade vi 60-40 med första barnet. Med andra nu har pappan tagit alla dagar hittills men det är jag som är hemma.

Det är upp till er att göra som passar er, enligt min mening. Man måste få livet att fungera.
Vi har gjort andra val och för oss har det inneburit att vi har försökt dela lika. Det blev inte så med ettan av olika omständigheter, men med tvåan. Dock har maken varit hemma med barnen minst 4 månader på heltid.
För mig var det viktigt att min man fattade vad det innebar att vara hemma på heltid med små barn… och den polletten trillade ner ganska snabbt även om jag tror att det tog ett tag för honom att erkänna.
Sen är vår ekonomiska situation annorlunda, jag tjänar mer än maken (ca 1.3 gånger hans lön). Dock är inte skillnaden inte större än att familjen tillsammans hade samma nettoinkomst oavsett vem som var hemma beroende på att skatterna förändrades.
Vårt sätt att dela har fungerat för oss, men fungerar inte för många andra.
Jag tycker att det är viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att vi har olika förutsättningar och jag kan inte bestämma hur någon annan ska göra.

100 % av föräldraledigheten?!
Hur påverkas barnen? De växer ju upp i 50-talets könsnormer, mamma pysslar och pappa går till jobbet och fixar pengarna. Kan man kompensera det genom att klä barnen som ”clowner” och inte raka sig under armhålorna?
Hur påverkas man som kvinna? Att sätta sig i en sådan beroendeställning av en man? Vad händer om han drar, eller behandlar en illa? När hela ens egen och barnens livsstil hänger på pappas pengar?
Jag har svårt att förstå att en feministisk förebild som har så mycket åsikter om andra och deras val av leverne, blir försörjd av en man? Varför? Lathet? Egoism? En feminist som inte utbildar sig, inte skaffar sina egna pengar, det känns så främmande för mig.
Dessa mammor, som det ofta klankas ner på, som jobbar för att köpa Hello kitty-klänningar till sina små prinsessor och spiderman-kepsar till sina små prinsar. De gör en feministisk gärning bara genom att gå till jobbet och visa sina barn att kvinnor inte behöver be en man om pengar.

Fast så enkelt är det inte. Jag har ännu så länge tagit ut 100% av min dotters föräldraledighet men min man gick inte till jobbet, han var arbetslös och senare sjuk. Han gjorde visserligen praktik ibland och andra grejer men han var hemma nästan hela tiden som jag var trots vårt uttal a la 50-tal. Jag är kommer vara hemma även denna gång då han nu äntligen är på väg in i arbetslivet efter alla hans svårigheter och jag unnar honom att jobba och få gång sitt liv med egen försörjning. Om han får ett mer stabilt jobb kommer han dock mest troligt vara ledig på deltid sedan och får han ingen förlängning på nuvarande jobb så kommer han då börja ta ut de dagar som är vikta för honom som är kvar från dottern så det kommer se bättre ut i vår fördelning, på pappret för rent delningsmässigt när det gäller ansvar är det redan ganska bra.
För att maximera pengarna skulle vi förstås valt att jag kanske var hemma de första månaderna och han sedan tog ut resten men det var inget jag ville, jag ville vara hemma minst 10 månader, helst ett år. I och med att han blev sjuk lagom till denna tid så blev det inte så utan jag var hemma 19 månader istället. Det kändes för länge för mig men lagom för dottern och jag gjorde gärna detta för henne. Denna gång tror jag dock att beroende på hur vårt liv ser ut att jag kommer vara hemma ca 14-15 månader och min man eventuellt lite till. Jag kommer vara hemma mer ensam mest troligt men det känns OK, det är de val vi gjort denna gång för att kunna skaffa barn när vi ville och inte vänta ytterligare 2-3 år. Om vi däremot fått barn och båda haft jobb och SGI så hade vi gjort som vi planerat första gången, ca 10 månader för mig och minst 6 för honom men antingen hade vi sparat en del dagar så vi kunnat stanna hemma lite till om vi vill.
Sedan tror jag på att ”skola in” pojkar i det där med bäbisar. Min syster lät sina tonårspojkar vara hemma med deras lillasyster när hon var drygt ett år och båda är extremt duktiga med små barn och bäbisar och älskar bäbisar. Jag minns mycket väl hur de satt där med min dotter, en månad gammal, i sina stora skitiga skruvarhänder och var tårögda över hur söt hon var. Den äldre är pappa idag och har tagit mest ansvar och mest föräldraledighet av föräldrarna så här långt och jag tvivlar inte på att den yngre inte kommer vara engagerad den dag han får barn. Utöver detta har de också haft en rätt engagerad pappa själva vilket säkert inte gjort saken sämre.

Tack för ett lysande inlägg. Jag tjänar mer än min man, ganska mycket mer och ändå är det jag som tar alla dagar och är hemma med barnen. Varför? Jo han är egenföretagare och kan inte vara hemma på heltid i månader i streck. Han kommer hem tidigare på eftermiddagarna och han låter mig ta sovmorgon när jag behöver det. Jag prioriterar att vara hemma med mina barn och amma som du sa.
Jag tar ofta illa upp när jag hör den feministiska debatten. Att de vill få mig ut i ett ekorrhjul där jag inte hör hemma. De här åren är så värdefulla och barnen växer upp så fort. För mig är feminism att jag får 100% möjlighet att välja det liv jag vill ha!
Kram!

Jag kommer också vara hemma aslänge pga att min man tjänar sjukt mycket mer än jag.
Dock kan det ju vara bra att ha i åtanke, när man drar hela ekonomi-förklaringen, att samkönade par i signifikant högre grad delar lika på f-ledigheten även om en av dem tjänar mer. Så märkligt nog är den här ”men vi gör såhär av ekonomiska skäl och han rååååkar bara tjäna mer och därför blir det såhär” vanligare bland heteropar. Tänk så det kan råka bli.

Enligt studier så tar de män som tjänar minst dessutom ut minst föräldrarledighet (där det alltså rent ekonomiskt skulle göra minst skillnad att dela 50/50 i och med att det mesta av lönen skulle täckas av föräldrarpenningen), samt även i heterorelationer där kvinnan tjänar mera än mannen så tar hon ut mera ledighet.

Vi kommer inte heller att dela. Jag pluggar och måste fortsätta (pga har äntligen fått arslet ur vagnen trots add, plus att jag annars får vänta två år innan jag får fortsätta eftersom mitt program bara börjar vartannat år på orten där jag pluggar), så jag kommer vara hemma tills snippan håller ihop, sen tillbaks till skolan, med man och bebis i släptåg. De får roa sig bäst de vill, och jag får amma på rasterna.
Chocken detta möts av? Att jag ska ”fortsätta mitt liv”, medan han får ”sätta allt på paus”? Trots att han tjänar bra och jag går på CSN? Folk fattar inte hur vi tänker. Men den ekonomiska förlusten kommer att vara utraderad inom ett år efter att jag fått jobb. Och sen det viktigaste : han vill. Han vill vara hemma, ta alla chanser han kan få att vara förälder till en bebis. Jag har gjort den resan två gånger tidigare, men detta är hans första (och förmodligen enda) chans att heltidsvårda en bebis.
Jag är så tacksam för att vi har möjligheten att välja hur vi vill göra. Men SÅ trött på folk som ska lägga sig i, döma och kritisera mig. Ingen jävel tycker att det är något att lyfta ögonbrynet åt att pappor går tillbaka till jobbet efter tio dagar. Men om en mamma gör det? Då jäklar ska hon få veta att hon lever. (Och att hon är en USEL mamma)

Bästa jag läst på väldigt länge. Träffade mig rakt i hjärtat. Vi kör samma upplägg. Hos oss finns det inte något ditt eller mitt utan det är vårt. Vem som drar in pengarna är obetydligt då det ändå delas lika. Jämställdhet i all ära men inte på bekostnad av våra barn!

Å vi gjorde tvärtom, för jag tjänar mycket mer. Däremot är det lite problematiskt att man kan hamna i problem med pension etc. Borde det inte vara så att all pension som tjänas in parallellt med FL skulle delas rakt av?

Man får börja med sig själv även om det innebär uppoffringar. Har aldrig förstått varför höginkomsttagare ofta ”inte har råd” att vara hemma. Manliga sådana i regel. Om jag som butiksanställd kan spara för att ha råd att vara föäldraledig utan att ändra mina levnadsvanor borde rimligen en person som hamnar långt över taket också klara det. Skulle aldrig vilja skaffa barn med en person som inte ville vara med barnet. Skulle älska att vara hemma med vår dotter i flera år men hennes pappa vill ju liksom också umgås med henne. Hon är ett nu, ammas fortfarande. Fått utpumpat i flaska sedan start så jag kunde fortsätta träna och ha ett liv vid sidan av, har gått prima.

Vi gjorde så att jag var hemma på heltid och mannen jobbade.
Vi var jämställda. Han fick som han ville och jag fick som jag ville. Han älskar sina barn , men han står inte ut med att vara hemma längre perioder. Han behöver jobbet för att känna värde, och må bra och känna att han presterar. Han prövade ta ut en månad och han kände det var inte för honom. Däremot uppskattar han att jag är hemma, att jag orkar, jag vill och kan vara hemma. För han vill gärna att våra barn ska vara hemma och ha en trygg uppväxt och slippa dagis och all stress.
Så för oss är det jämnställt och praktiskt att jag är hemma och han jobbar.

Så tänker vi med. Jag mår inte bra av att vara hemma. Sen jag började jobba har jag blivit en bättre förälder. Min kille däremot älskar ”mammagrupperna” och gemenskapen, jag blev bara deppig och kände mig kass. När jag slutade amma och började jobba blev det toppen att vara mamma. Det bästa är ju att man hittar det sätt som passar en bäst.

Vi har ett barn som är 2 år. Vi har gjort som man ”ska” typ. Jag var hemma 10 mån, mannen 6 mån. Jättebra för oss som par att vi fick dela på upplevelsen av att vara ensam ansvarig för ett så litet barn. Men Ruth BEHÖVER mig mer än hon behöver sin pappa. Jag är förste tröstare/nattare osv. Får vi fler barn hade vi gjort annorlunda. Det är inte det första året som bestämmer om pappan blir närvarande eller inte.

Oj. Jag blev jätte, jätte, jääätteeeförvånad av hur ni väljer att göra. Och nog i ärlighetens namn lite besviken (eftersom du frågar). Man får välja som man vill men ändå väljer alla att göra på samma sätt. Liksom. Som ngn skrev ovan är hon hemma fast att hon tjänar mer. Det finns jämt en anledning. Tänker på Maria Svelands sommarprat för X år sedan när hon pratade om just detta. Fått för mig att du inte värdesätter utan snarare kritiserar medelklassens materiella värden och konsumtion etc. Men jag måste ha fattat fel. Får som inte ihop det riktigt.

Ni bör ju ha rätten att bestämma själva inom familjen hur ni vill göra? Feminism handlar för mig även om att man ska kunna lägga upp sitt liv med/ utan barn så som passar bäst. Alla familjer är ju olika, jag har också varit den som varit hemma mest med barnen..det passar för oss och barnen tar ingen skada av det.

Tack!
Jag är också hemma med min son som är 2,5 och maken jobbar. Vi har ingen möjlighet att dela lika. Jag har ingen dröm om karriär heller. För mig handlar livet om nära och kära och framförallt mina barn. Jag har ammat mycket och länge, vi kan vara jämställda utan att kvinnor ska förvandlas till män. Flaska kan ge barn tuttförvirring, varför gå emot naturen.

Tyvärr påverkar ju ditt individuella val ALLA kvinnor som kollektiv grupp. Även kvinnorna som delar 50/50 eller kvinnor som aldrig får barn….
Så länge merparten av alla kvinnor väljer exakt samma val som du/ni gör kommer kvinnor ses som osäkrare arbetskraft. Min pojkvän tjänar också mycket mera än mig. Men har man en sådan hög lön som din och min man -över 40.000 uppåt har vi samtidigt dom bästa förutsättningarna att spara i minst 9 månader, ännu längre om graviditeten är planerad. Jag menat inte att anklaga dig som person…jag är uppgiven över att individuella val får strukturella konsekvenser.

Det är inte rimligt att enskilda kvinnor ska bära oket av att deras val riskerar att gruppen kvinnor kommer att anses vara osäkrare arbetskraft. Fokus i debatten bör riktas mot de attityder som råder gällande arbetsmoral och att de i dagsläget är normerade efter den traditionella mannens arbete.

Bra inlägg! Skönt att höra att det finns feminister som kan ta hänsyn till sina känslor och göra aktiva val som är bäst för både familjen och barnen. Själv är jag inte feminist alls – bara för rättvisa och lika möjligheter. Tycker att demokratiskt samhälle alltid ska värna om individen – att vi är olika och vill olika saker. Själv har jag varit mamma i drygt 18 år – till 6 barn – och lyckats vara hemma nästan hela tiden. Känner mig stark, fri, självständig och jämställd – jag och min man kämpar för att tillsammans få ett så bra liv som möjligt för oss och våra barn. Vi hjälps åt i allt.

Har själv inga barn, men tycker allmänt att det är viktigt inom feminismen att tänka på hur det är realistiskt att applicera den i sitt eget liv. Tänker lite på hur du resonerade den där gången då du debatterade i nyhetsmorgon om könsuppdelade badhus. Visst skulle man i en perfekt värld vilja att allting var helt jämställt, men samtidigt måste man tänka på vilken värld man lever i just nu och vad som faktiskt är realistiskt. Såklart ska man alltid sträva efter att förbättra, men alla kan inte göra allt samtidigt liksom. Dessutom tycker jag utifrån min uppväxt att just tidsuppdelningen inte är det enda som spelar roll, mina föräldrar tog lika mycket ledigt men ändå kom jag närmare mamma, det var mycket oftare hon som gick på föräldramöten, frågade hur det gick i skolan, ordnade fritidsaktiviteter, små detaljer som visade att hon brydde sig mer.

Vi gör likadant. Jag är hemma & har så varit i snart 14 år. Egentligen mer men första barnet föddes för snart 14 år sedan. I vår familj hade det inte funkat att båda jobbar heltid, knappt deltid för ena, då min sambo har nya jobbtider varje vecka – ibland olika flera dagar i veckan & det kan förlängas osv. Det går inte att båda jobbar då utan en av oss måste finnas tillgänglig för barnen. Och vem som skulle vara den personen var enkelt då jag aldrig jobbat (vi fick första barnet när jag var 18) & barnens pappa har alltid haft ett jobb. Dock tog han ut 6 mån fp nu med yngsta, men då hade vi ju bara hans fp + bb. Funkade men hade inte velat ha så en längre period.

Just det, det där taket… Men om han har föräldralediga fredagar och betydligt högre lön så hoppas jag att han tar ut även lördagar och söndagar. Jag och min fru gjorde så iaf för att det skulle gå ihop. De dagar som jag tog ut på helgen motsvarade vad hon skulle fått på hela veckan som student.
Och tar karln din 3 dar i veckan så duger väl det, jämställdhetsmässigt.

Tror du inte det är svårt att förändra mansrollen, mansnormer och mäns beteende, om vi inte (bland annat) genom delad f-ledighet visar våra söner (och döttrar) att båda könen är inkluderade i föräldraskapet (och ekonomisk utveckling/status)?! Jag skräms av ett samhälle som skyr klassiskt manligt dåligt beteende (våld, våldtäkt, sexuella trakasserier, härskartekniker etc; från barn till vuxna), utan att vilja förändra det i grunden. Och i min värld börjar grunden i barndomen och i uppfostran. Där bör mannen vara mer delaktig, anser jag, om en vill ändra allt negativt som kommer med mansrollen. Hur tänker du om det resonemanget? (Med all respekt för dina val!! Även om jag inte förstår dom/hur du menar riktigt). /Linda

Jag tror genuspedagogik i skolorna är där vi ska börja. Starta med en stadig grund. Lagstifta mot sexism, jobba preventivt i skolor o förskolor, jobba för att förändra synen på manligt o kvinnligt osv. Vem som är hemma mest under en period på 18 månader tror jag inte gör så stor skillnad.

Förlåt att jag frågar, men vad i hela världen gör han? Jag vet, spelutvecklare, men vilket spelföretag i Sverige betalar ut de (förmodar jag) slags höga löner för att kunna pröjsa för både villa i ett bra område, samt kostnaderna för att ta 3 ungar från första året fram tills dom flyttar hemifrån?
Vet du om dom anställer folk?

Såg en riktigt bra kommentar under inlägget på fb:
”Kan medfeminister snälla sluta använda pensionsfrågan till att trycka dit andra kvinnor som gör mer traditionella ”val” när det gäller barn och familj? Det är nästan som om det går skadeglädje i det hela ”hoppas det känns lika bra om 40 år”. Pensionssystemet är skit och missgynnar kvinnor. Kanske lägga krutet på att reformera det istället?”
Verkligen obehagligt med de här individbaserade attackerna på kvinnor som redan är de som förlorar, nästan hur de än gör.

Jag är kluven i frågan. Tycker för det första att alla skall göra som de vill, och leva som känns bra och mysigt för dem, oavsett hur det är. (Okej, vissa gränser finns ju såklart, men ni förstår grundtanken.) Men samtidigt så är jag för en lagstadgad delad föräldraledighet eftersom jag tror att just ojämlik FL är en stor bov när det kommer till skapandet av olika löner, yrkesval, arbetslivsdiskriminering och fastställandet av normen av kvinnan som den viktigaste föräldern.
Skrev mitt exjobb om just FL, och förvåningen jag upplevde när den tidigare forskningen visade på att ekonomi i regel är vad föräldrar uppger är skälet till att kvinnan tar majoriteten av FL, men att det i praktiken inte ser ut så. Oavsett vem som tjänar mest i en relation, så är det generellt kvinnan som är ledig.
– Kvinnan tjänar mest: Hon har råd att vara hemma
– Mannen tjänar mest: Vi förlorar för mkt om han är hemma.
– Kvinna och mannen tjänar lika mycket: Kvinnan är hemma (ofta pga att hennes jobb anses mindre viktigt i jämförelse med mannens)
Jag tror på att leva sina liv i stort sett som man vill, men om man orkar och har möjlighet så tror jag att just FL är ett riktigt jävla bra ställe att lägga energi på om man verkligen vill skapa förändring. Dock hoppas jag på lagstadgad jämlik uppdelning, men säger verkligen inte att det är det enda rätta i sammanhanget.

Hej!
Intressant inlägg som väcker en massa tankar hos mig. Givetvis försöker alla göra det som är bäst för dem, utifrån värderingar och förutsättningar. Detta gör att det är svårt att ifrågasätta ditt beslut då du anger rimliga skäl till varför du gör som du gör. När det gäller ekonomin undrar jag bara om det verkligen stämmer att din mans lön efter skatt blir 50 % lägre när han är föräldraledig? Varför jag vill ifrågasätta det är inte för att säga att ni inte kan räkna, utan för detta att det kostar så mycket att den som tjänar mer är hemma är en vanlig missuppfattning som för det mesta används som skenargument (istället tycks skälet vara det, precis som du skriver, att mamman är hemma längre för att hon inte är sugen på sitt jobb/gillar att vara hemma medan pappan gillar sitt jobb/inte gillar att vara hemma länge + förväntningarna på båda könen förstås.)
För att man ska förlora 50 % av sin lön efter skatt på att vara föräldraledig krävs mer än 62 000 kr i månadslön (nu förstår jag att din siffra var ungefärlig och han kanske tom tjänar ännu mer än 62000 kr i månaden, men om han har ett jobb där kollektivavtalet ger extra ersättning, vilket de flesta högavlönade jobb har så kommer det bli betydligt mindre än halva lönen som han skulle avstå.)
Vidare kan jag tro att det bästa för familjens ekonomi på lång sikt är att du på något sätt börjar tjäna mer pengar, det känns nästan i ditt inlägg som att du använder föräldraskapet som ett skäl att slippa utforska möjligheterna att skaffa en högre inkomst på något sätt. Givetvis är det jobbigt att jobba/plugga, att säga att du inte kan börja tjäna mer pengar på något sätt känns lite som att ge upp på något sätt. Men förstår samtidigt att det är soft att slippa försöka göra karriär.
Slutligen, om du tänker fortsätta var försörjd av din man och vara hemma mycket, bör du för att ha sann ekonomisk trygghet, se till att pengar avsätts till dig/din pension. Sanna Lundell hade en poäng : http://www.expressen.se/dinapengar/experten-sanna-lundells-miljonkrav-rimligt/
Lycka till!
/Johan
(Trebarnspappa som var hemma halva tiden med alla barnen, mest för att det kändes självklart att göra så.)

Jag är inte helt säker på varför jag blir så ofantligt provocerad av detta inlägget men jag blir verkligen det! Jag blir provocerad av att du inte tycker det är viktigt att din man är hemma men blir ännu mer provocerad av att han inte bryr sig och inte är det! Jag blir provocerad över hr viktigt lyx är för dig och att du inte har några planer på att dra in pengar och jobba själv. Varför dessa saker provocerar så mycket är jag inte säker på. Kanske för att jag är totala motsatsen och resonerar tvärtom eller kanske är jag avundsjuk på kvinnor som inte behöver jobba och blir försörjda? Samtidigt är min största mardröm att vara beroende av min man. Kan inte tänka mig en mer utsatt position och det kommer aldrig hända, då ammar jag hellre kortare tag, ungarna dör inte av det.

Jag säger ej att det är oviktigt. Bara att andra saker är viktigare för oss. Och jag säger inte heller att min man ej bryr sig, men nån måste jobba.
Lyx? Knappast. Eller ja klart det är lyx att bo i villa. Men annars konsumerar vi liksom inte. Köper ej dyra saker, reser ej, går ej på dyra restauranger och köper inga märkeskläder.
Jobba vill jag. Men jag saknar gymnasieutbildning o jobb växer ej på träd. Hade absolut välkomnar en lön till. Iallafall när barnen börjat förskola.

En fråga till: Detta handlar ju om dina personliga val men hur ser du på om det skulle införas en helt individualiserad föräldraförsäkring där föräldrarna fick lika många dagar var?

Det känns lite sorgligt att läsa ditt inlägg (skriver jag bara eftersom du bjöd in till tänkande kring det). Inte för att just ni valt att ha det så utan eftersom det är ständigt återkommande hur det alltid finns argument för att inte mannen ska vara hemma. Ekonomiskt, kulturellt, strukturellt, personligt… Det påminner så mycket om hur jävla långt vi har kvar till jämställdhet i praktiken.
Det blir lite extra sorgligt eftersom för många runt omkring mig är det självklart att pappan ska arbeta (ofta väldigt mycket) medan barnen är små och mamman vara hemma. Där det, högst sannolikt, skulle gå att dela mer. Alla kan inte det, jag vet. En del har bakgrunder och skäl som jag inte vet ett skit om. Men jag tror också att många skulle kunna dela mer, eller rättare sagt att även pappor skulle kunna vara hemma mer. Och ekonomi- eller karriärkortet är så vansinnigt lätt att dra då. Både inför sig själv och andra. För en del, inte alla, kunde man kanske gjort på ett annat sätt som gynnat fler. Jag tror att vi har grymt mycket på att vinna av att ha män som är mer delaktiga i familjen, mer delaktiga i vardagen kring sina barn, så det är lite sorgligt att påminnas om hur långt ifrån verkligheten det är.
MEN jag tänker också att det är sorgligt på en generellt plan. Inte på individnivå. Barn som har det bra är aldrig sorgligt även om en förälder jobbar mer än den andra.

Jag håller med dig och ser precis samma sak i min närhet. Dessa barn har det bra. De har fantastiska mammor, som de får se mycket av. Och så har de pappor som de inte får se så mycket av, eftersom ”pappa måste jobba”. Och när pappa är hemma är han trött och måste vila, och ibland har han sur och gnällig, ”för pappa jobbar så mycket och är trött”.
Det känns som att jag på något vis flyttar tillbaka till 50-talet när jag ser och hör det här, trots att det handlar om moderna, medvetna människor i storstad.
Jag har läst alla kommentarer och inlägget, jag accepterar att vi alla resonerar olika. Jag förstår logiken i att min vän, som har ett låglöneyrke inom vården, tar alla föräldraledighet för barnen, och att hennes man som är hög finanschef och tjänar tresiffrigt jobbar. Samtidigt gör jag det inte alls. Deras ekonomi skulle inte falla av att han tog ut åtminstone en del av föräldraledigheten.
Min väns man, som är min vän också, är en jättefin pappa som älskar sina ungar och gör en massa kul med dem (nu tänker jag på 50-talet igen; pappa är fest, mamma vardag). Men när jag pratar med honom slås jag ofta av att han som tvåbarnspappa är mer förvånad av hur krävande det är ta hand om barnen en hel dag, fixa en lämning på förskolan eller liknande, än vad jag som inte ens har barn är. Jag tänker att något går förlorat där.
Och det spiller också över i reaktionerna som en annan kompis och hennes man får – hon har valt att gå tillbaka till jobbet efter tre månader medan hennes man stannar hemma. Detta är, enligt den frånvarande pappan och ganska många andra, helt otroligt uppseendeväckande och konstigt, hur kan hon inte vilja vara hemma längre? Vad känner pappan? Vad säger pappans arbetsgivare? Kollegor? Och hur är det att vara ensam pappa bland alla mammorna i lekparken? Höhö.
Jag tycker inte att det här är helt enkelt. Jag förstår också att man på individplanet inte vill göra uppoffringar – klart man vill behålla sin ekonomiska standard, som mamma vara så mycket som möjligt med barnen och det här passar oss.
Men att bara säga ”alla får göra som de vill” och ignorera konsekvenserna, eller tänka att de inte blir särskilt stora, tycker jag definitivt är att göra det FÖR enkelt för sig.

Jag brukar säga att man får dela som man vill, men att samhället inte ska sponsra ojämställdhet. Dvs att jag anser att allt utöver 50/50 får man betala själv. Men märker att jag är kluven när jag läser resonemang och argument härinne.
För egen del var jag hemma 8 månader, mannen 4. Hade en väldigt tuttglad bebis, och ammade väldigt mkt fortfarande efter 8 månader, vilket såklart stressade mig när jag skulle börja jobba igen. Just amningen GÅR ju inte att få jämställd, precis som man inte heller kan kräva att mannen tar halva graviditeten eller halva förlossningen.
Å andra sidan har jag sett massvis med tjejkompisar hamna i den där klassiska kvinnofällan där mannen inte tar någon föräldraledighet alls och därmed verkligen INTE FÖRSTÅR vad det innebär att ha ansvar för ett barn. Och att detta mönster fortsätter resten av föräldratiden, det handlar alltså inte bara om 18 månader, utan om hela uppväxten där kvinnor förväntas ha huvudansvaret och männen kan vara roliga lekpappan när det passar. Sjukt dåligt för alla inblandade, inte minst för barnen.
Så ja, för många familjer tror jag det hade varit positivt med obligatorisk pappaledighet faktiskt.

Hur tänker du/ni att man kan reformera pensionssystemet så att det gynnar även dom som inte ägnat sig åt förvärvsarbete? Frågan är ärligt och öppet ställd, inte menat att ha nån snipig ton.
Jag är nog en själv en sån feminist som tycker att hemmafruskapet är en kvinnofälla, varje kvinna borde ha en egen inkomst så hon inte blir ekonomiskt beroende av sin man, bla bla bla. men tycker samtidigt att det finns en poäng med tanken att arbete inte nödvändigtvis innebär frihet. Men jag vet inte riktigt hur ett pensionssystem skulle se ut om det ska vara till nytta för människor som inte jobbat. Blir det inte lite som en a-kassa för folk som inte är med i a-kassan? Eller tänker jag helt fel?

Jag tycker att ditt inlägg handlar om två saker. Dels hur man delar upp föräldraledigheten. Där håller jag med dig till hundra procent. Det är bra för barnen att bli ammade (om det funkar), ha föräldrarna hemma och börja förskola sent. Tycker jag. Det jag reagerar på är den andra delen, att du inte jobbar. Jag undrar hur man kan se det som att du inte jobbar? Du skriver ju som en journalist, målar som en konstnär, debatterar (i tv!) som en politiker och är känd som en kändis (finns de som är kända för mindre). Om du inte hade pratat öppet om
Att du är beroende av Oskar hade jag inte kunnat gissa att du inte tjänar så mycket. Jag förstår inte, du är jätteaktiv. Om något får du ju isf för lite pengar i förhållande till det du gör. Det borde folk reagera på och inte att du ska göra mer. Fair enough att folk var neggo om du satt hemma och bakade till dina barn varje dag (vilket jag också tycker är en vettig sysselsättning), men jag förstår inte hur folk kan få det till att du inte jobbar.

Blir också provocerad av din retorik. Du är för lat för att ge upp dina privilegier och pappan lär känna sina barn så småningom? Du är ju i detta fallet privilegierad som kvinna som lever i ett samhälle där du i mycket större utsträckning får chansen att se dina barn växa upp. Du måste ju förstå att det sticker folk i ögonen när du gjort dig en karriär på att säga åt män att de ska ge upp sina privilegier? Om det är sant att ni inte har råd att bo kvar om ni skulle bli av med 50% av din mans lön så visst, då fattar jag att man inte flyttar bara för att göra ett feministiskt statement. Det låter dock som ett svindyrt boende!! Sen att din man är med på banan är ju inte så konstigt. Han är ju också uppvuxen i ett patriarkat där detta är normen! Vet att du är smart och ni verkar båda vara jättebra föräldrar, det ifrågasätter jag inte alls. Men ja, det provocerar och ja det känns absolut som dubbelmoral.

Tycker du att hemmamammor är lata? Det tycker inte jag. Tycker du att hemmamammor som dessutom bloggar, skriver krönikor och debattartiklar samt driver flera andra plattformar är lata? Då har vi olika definition på det.
Och ja vi har tre miljoner i lån samt de utgifter som krävs för villaboende.
Och ja jag är privilegierad. Mkt tacksam för detta. Ver ej hur dessa privilegier går ut över andra mindre privilegierade men du kanske har svaret på det?

Min sambo och far meddelade när frågan om barn blev aktuell att han inte vill ta ut någon större del av föräldraledigheten, så jag har i princip tagit 100% med båda barnen. Den yngre är nu fem månader och jag kommer vara hemma tills hon är närmare två år. Helst skulle jag gå tillbaka till jobbet när hon närmar sig ett år, men jag har beslutit mig för att stanna hemma längre för att jag tror att det inte är det bästa för barn att skolas in så små. Men om jag bara tänkte på mig själv skulle jag som sagt gärna fara tillbaka till jobbet, då jag har ett arbete som jag brinner för. Jag är också rätt så ny i min chefsposition och kan känna stress över att vara borta så länge. Jag har dock turen att ha den tryggheten med ett jobb att gå tillbaka till och som jag trivs med. Men det absolut bästa för mig (och mest jämställda) skulle vara om min sambo delade lika på FL med mig. Men det vill han inte (säger att han inte skulle klara av det psykiskt och jag tror honom). I vårt fall är det jag som tjänar mera pengar och för att jag skall ha råd att vara hemma så hamnar jag använda av mina sparpengar. Av sambons lön är det inte mycket över då lånen och andra utgifter är betalda.
Jag bor i Finland och föräldraledigheten här är inte lika generös som i Sverige (ca 9 månader med 70% av lönen varav 6 reserverade för mamman. Efter nio månader möjlighet med upp till tre år vårdledig men då 400-600€ i månaden). Överlag så befinner sig Finland i en ekonomisk svacka och har en regering som gör det allt svårare för barnfamiljer, så valmöjligheterna för föräldralediga krymper hela tiden så snart är det väll en lyx och klassfråga om man kan vara hemma länge som är förunnat de arbetslösa och höginkomsttagare. De andra kommer att vara tvungna att återvända till jobbet snabbare än innan för att få ekonomin att gå ihop.
Realiteter.

Jag har inte alls med ditt och din familjs upplägg att göra, men undrar lite över att det låter som din mans psykiska hälsa är viktigare än din? Eftersom du säger att du helst vill dela lika på föräldraledigheten och gå tillbaka till ditt jobb som du trivs med. Istället är du hemma för dina egna sparade pengar för att din man ska kunna göra som han vill? Vill inte kritisera dig eller dina val, men tycker det låter märkligt…

Har gjort samma. Skulle aldrig ”offra” mina barn till förmån för ”exakt lika”. Jag och min man ÄR inte lika och har inte samma intressen – jag älskar att vara hemma med barnen, göra aktiviteter och ordna lekträffar osv, han behöver tid ”själv” (dvs på jobbet med kollegor osv) för att vara en glad människa. Det som stör mig så otroligt är att HANS behov är så högt värdesatta och Målet Att Sträva Efter medan det är totalt förkastligt att vilja vara med sina barn och sätta deras bästa först (för oss har deras bästa betytt att få vara hemma så länge det går, långtidsamning, nära föräldraskap osvosv)
En feminism som går ut på att alla ska ha Mannens Traditionella Intressen och Personlighet är inte en feminism jag vill vara med på. Hur var det nu – genus var att alla egenskaper/intressen skulle värderas lika högt: inte att alla människor oavsett kön ska tycka och vara exakt LIKA. Lika mycket VÄRDA är INTE samma som lika.

Fast här tänker jag: Vad är det som gör att just du och din man har de här ”behoven” och ”intressena”? Nu vet jag inget om din och din mans specifika situation, men jag känner igen det här resonemanget från andra håll. Vi kvinnor gillar att vara hemma med barnen, fixa aktiviteter och lekträffar etc. Männen behöver egentid. De leker och skojar med barnen men blir så trötta, kvinnorna får ta över, de är bättre på det där.
Behöver inte kvinnor tid själv? Kanske inte alla. Men många. Men det där får man liksom trycka undan, för det finns barn och ett hem att ta hand om.
Kan det hänga ihop med att vi kvinnor tidigt lär oss hemmabiten och barnbiten medan männen inte gör det och därför är ovana vid den? Och självklart lär de sig den ännu mindre när de inte utsätts för den, dvs inte är hemma med sina barn utan på jobbet?
Mina killkompisar utan barn har oftast (ej alltid) varit mer handfallna med och omkring barn, än vad jag och mina tjejkompisar har varit. Tror verkligen inte att det beror på någon modersinstinkt, utan att vi helt enkelt har socialiserats in i den rollen och det beteendet. Vi har tränat på det där sen dockorna – lärt oss att bete oss på vissa sätt, bli bra på vissa saker och tycka att de är roliga för att 1) det förväntas av oss 2) vi har fått möjligheten att prova på dem.
Många av männen i min bekantskapskrets som inte tagit någon föräldraledighet är själva uppvuxna med mammor som varit hemma och tagit den traditonella rollen, och pappor som satsat på jobbet och varit ganska frånvarande. Det är nog ingen slump att den rollen reproduceras när de själva får barn.
(inser att vi är ett par olika hanna här i kommentarsfältet)

Hej igen!
Inser efter att ha tänkt efter att hur ni väljer att ta ut föräldraledigheten är det minst problematiska. Spelar roll vem som är hemma något längre, sålänge relationen i övrigt är jämställd.
Du säger i princip: Jag väljer att inte skaffa ett ok jobb/utbildning/ karriär för det är för svårt/jobbigt för mig. Istället väljer jag att vara hemmafru och blogga om jämställdhet och bli försörjd av min högavlönade man som inte kan vara hemma med barnen av ekonomiska skäl.
Nu tänkte jag skriva att det var en onormalt icke jämställd arbetsfördelning redan på 70-talet, men jag kom av mig och insåg att det måste vara jättesoft att vara hemmafru/konstnär. Vem vill inte vara försörjd och bara göra det man känner för att göra. Alla stora konstnärer behöver en mecenat, eller hur?

Men det är väl så att om alla familjer ’väljer själva’ väljer merparten att kvinnan är hemma….först när man öronmärkte månader som bara pappan kunde ta så började papporna faktiskt ta ut dem?
Klart du ska göra det som är bäst för din familj, du har ju heller ingen traditionell anställning. För oss med anställning ÄR det viktigt att även pappan är hemma någonting då detta på lång sikt kommer att göra arbetslivet mer jämlikt. Om ALLA anställda är f-lediga, vabbar etc inte bara kvinnorna…

Inte helt samma situation men nu till sommaren kommer jag vara hemma istället för att sommarjobba. Jag kommer volentär-arbeta några dagar i veckan men annars kommer jag bara vara hemma och ta hand om hushållet. Det blir så mycket att göra när han jobbar och jag studerar! Dammsuga, ta hand om vår hund, tvätta, diska, laga mat. Det ska bli skönt att kunna vara hemma under sommaren och fixa allt sånt som försummas under året. Sen har säkert jätte många åsikter om att jag är ”hemmafru” och försörjs av min sambo men det är deras problem inte mitt. Stå på dig tycker jag! Du behöver inte försvara dig liksom

Inte helt samma situation men nu till sommaren kommer jag vara hemma istället för att sommarjobba. Jag kommer volentär-arbeta några dagar i veckan men annars kommer jag bara vara hemma och ta hand om hushållet. Det blir så mycket att göra när han jobbar och jag studerar! Dammsuga, ta hand om vår hund, tvätta, diska, laga mat. Det ska bli skönt att kunna vara hemma under sommaren och fixa allt sånt som försummas under året. Sen har säkert jätte många åsikter om att jag är ”hemmafru” och försörjs av min sambo men det är deras problem inte mitt. Stå på dig tycker jag! Du behöver inte försvara dig liksom

Apropå förhållandet till pappan. Jag ser på anknytning till 1:a anknytningspersonen som betydelsefull, en mall som barnet använder sig av för att förhålla sig till andra människor. Om det första förhållandet är tryggt och förutsägbart så blir barnet öppet för andra relationer, exempelvis pappan, trots att han är på en annan plats 8 timmar om dagen. Så var det för mina barn. Jag var hemma med dem i fem år och min man pluggade under större delen. Våra barn var trots detta väldigt benägna att vända sig till honom, för tröst och kärlek. Jag lade märke till att de var mindre mammiga än barn, vars föräldrar hade delat lika på föräldrarförsäkringen. Det gjorde att jag tvivlade mindre på vårt beslut. Så olika det kan vara. Viktigt att följa sina barns och sin egen röst.

Hej lady dahmer! Intressant inlägg! Jag är nyfiken på hur du ser på ditt pensionssparande och hur ni går tillväga med det, när du är hemma 100 % med alla barn? Ha det fint!

Jag var helt för delad föräldraledighet tills min mamma undrade hur jag trodde det skulle ha fungerat i vår familj. Pappa veckopendlade till sitt jobb och stod knappt ut med oss barn under helgerna han var hemma. Delad föräldraledighet hade ju varit en mardröm.

Vi kommer inte heller dela lika när min bebbe kommer. Eftersom jag inte har något jobb så kan inte min man vara föräldraledig ens om vi nu skulle vilja det. Det skulle inte gå att leva på enbart hans föräldrapenning. Blir irriterad på de som tycker att vi ska dela jämställt fast vi inte har något annat val. Fast det är väl normen att båda föräldrarna ska ha jobb och bra löner.

Jag håller med!
Tack för det här inlägget det avlastade mina feministaxlar något oerhört. Alltför många föräldradagar kan vara tunga att bära men du gick från klarhet till klarhet och jag håller verkligen med.
Kram Sara

Det är som att det var vår situation du beskrivit. Samhället är inte anpassat för att egenföretagande män ska kunna vara jämställda, ändå vill en del låsa fler dagar till papporna. Jag vill ju också att det ska vara jämställt så klart, men jag kan inte på individnivå axla det ansvaret. Inte som vår familjs jobbsiutation ser ut iaf. Jag har en trygg anställning och har betydligt lättare att vara hemma än min man. Plus att jag prioriterar helamning, ingen napp, bära nära m.m. Jag tycker mamman är lite viktigare än pappan i början, för barnet, för pappan är ju barnet så klart lika viktigt hela livet ut. Men ur barnets persepktiv så finns ett större behov av mamman än pappan det första året, tycker jag. Och ja, pappan får en bra relation med sitt barn ändå, även om mamman är hemma mest i början. Tack för ett bra inlägg!

Detta är ju ett val ni har gjort. Varför komma med fler ursäkter hela tiden. Det är som det är med livet. Hade jag haft den möjligheten du har hade jag gjort det in a heartbeat. Med det sagt så känns ekonomiursäkten ändå lite urvattnad. Om han tjänar så sjuuuuuuuukt bra som du säger och får ut 50 % av detta så har han ju förmodligen ut mer än många som jobbar ändå, lägg där till att du då hade kunnat jobba så hade ni nog överlevt ett halvårs föräldraledighet ? Varför inte bara säga att ”vi vill inte dela, vi vill göra såhär” och så får det vara bra med det.

Vem kommer med ursäkter?? Är ju ganska tydliga med att det är ett medvetet val. Jag säger ju att jag inte vill dela. Att vi vill göra så här. För att vi värderar annat högre. Eller menar du att orsak är ursäkt? Att det varit bättre om vi valt så här utan eftertanke eller motivering? Ba ”det blev så”?
När det gäller oskars ekonomi så hade vi definitivt överlevt bara på hans fp också. Men vi hade inte kunnat bo kvar här. Vi hade måsta flyttat till billigare boende.

Vi kommer inte heller dela lika. För en grupp man ALDRIG diskuterar är de familjer med bara en inkomst. Vi lever på en lön för att jag valt att ta ytterligare en examen på universitetet. För att på sikt kunna ha ett betydligt bättre jobb och högre inkomst än jag annars hade kunnat få. Så jag kommer vara hemma med kommande barn också och är så glad att läsa att även någon som titulerar sig feminist resonerar med ungefär samma argument som jag själv gör. Mycket trevligt inlägg i debatten som annars ofta kokas ner till att kvinnor ska göra allt, jämt.

Själv hade jag önskat att min pappa hade varit föräldraledig, för att jag tror att vi hade haft en bättre relation idag. Tror även att mina föräldrar hade fått en bättre relation och därmed inte skilt sig, ifall de hade delat lika.

Ja, eftersom du frågar: jag tillhör de som blir provocerade av ditt val. Ett av dina argument är att du minsann tycker om att ha tid med dina barn. Jaha, vem tusan tycker inte om det? Vi delade lika trots att jag, liksom du, älskade att vara hemma med ungarna. Detta eftersom föräldraledigheten är ett privilegium, som jag tycker att barnens pappa också hade rätt till. Feminism är inte bara ”mer av allt jag tycker är mysigt”. Feminismen förpliktigar också, tycker jag. Dessutom gör hemmamammor att snubbar kan jobba mycket mer än sina kvinnliga kollegor, på obekväma tider och övertider, och därmed bidrar de (ni) till arbetsmarknadsfördelar för männen (jo, i vissa branscher är detta mkt påtagligt). Jag uppskattar dig som debattör och tycker att din blogg gör nytta men i denna fråga anser jag att du plockar russinen ut kakan på ett sätt som minskar feminismens trovärdighet. Jag skulle ljuga om jag sade annat. Med detta sagt önskar jag dig såklart ändå en fin tid hemma med dina ungar.

Tycker inte det är nåt att skämmas för. Alla väljer det de vill. Visst så finns det olika förutsättningar som påverkar våra val och det är ren skit när en del har sämre möjligheter att välja just det DE vill. Men till den grad vi kan så ska valet vara VÅRT. Vi har valt att dela nästan helt lika. Vår levnadsstandard gick att bibehålla trots detta på grund av våra förutsättningar och på grund av att vi har rätt låg standard till att börja med. Har inte hus t.ex. Detta är vårt val utifrån våra förutsättningar. Det ska ingen annan klanka ner på. Likaså ska ingen klanka ner på ert val.

det är ju definitivt inte ens slump, men kan ofta vara så det är också rent krasst. Just för att vi formats så olika. Så hur kommer vi åt det, tänker jag? (Retorisk fråga, ni vet ju vad mitt svar är hehe)

Detta är helt sant. Om man inte är höginkomsttagare dvs. Och ja buhu stackars rika liksom hehe. Men ofta är det ju så att man, som i vårt fall, anpassat leverne efter inkomst. Tagit stora lån eller köp hus som man då kanske behöver sälja eller flytta ifrån om man går ner på 50% av inkomsten. Vi skulle fortfarande ha det hyfsat bra ekonomiskt om detta hände, men vem vill flytta?

Du får självklart göra precis som du vill och har noll åsikt och sjävklart kan man vara ”en god feminist” oavsett hur man delar föräldraledighet. Det jag däremot har en åsikt om är när du spottar på kvinnor som inte ammar eller som har sina barn under tre på förskolan (OBS ej inget specifikt i detta inlägg men sett dig i miljoner kommentarsfält de senaste åren). Det tycker jag är jävligt anti-feministiskt.

Nu ljuger du så du tror dig själv Frida. Eller så är du verkligen verkligen usel på att förstå skriven text. Nu blir jag faktiskt riktigt förbannad.
Jag har aldrig spottat på kvinnor som inte ammar eller kvinnor som har sina barn på förskolan innan tre.

Jag har tidigare tänkt att kvinnor ”borde” jobba nu när kvinnor tidigare har stått på barikaderna och kämpat för rätten att jobba men jag har tänkt om. Det som kvinnor har kämpat för är rätten att välj hur ens liv ska se ut, inte rätten att jobba. Viktig skillnad. De kvinnor som vill vara hemma med sina barn ska kunna välja det och de kvinnor som inte vill ska kunna välja det. Kvinnor är fullt kapabla att göra sina egna livsval.
Det sagt så tycker jag att det vore bra med en diskussion om hur man som familj ser till att hemmamamman (eller hemmapappan) får någorlunda ekonomisk trygghet ifall någonting otrevligt oförutsägbart händer tex en skilsmässa. Att gifta sig, att göra extra avsättning till pension för hemmaföräldern, ekonomiskt avtal om fortsatt försörjning ett antal år ifall det blir skilsmässa, livförsäkring på den som drar in pengarna för att kunna lösa ev huslån vid dödsfall osv osv. Nej det är inte så roligt att tänka på sådant men det är ännu värre att stå med stora ekonomiska problem den dagen som det oförutsedda händer.

Egentligen bryter man inte normen om man är hemma?
Jag är ju hemma på heltid med mina barn. Mannen jobbar. I dagens läge är ju normen -dagis,dagmamma och att kvinnor och män ska jobba gärna heltid + ha egentid.
Jag ser det snarare som en kvinnofälla om jag både ska jobba, missa tid med barnen och ta 50% i hemmet.
Jag ser det inte som en vinst att klättra i karriär och missa småbarnstiden.
Jag vinner ju snarare på att vara hemma och få återhämta sig efter förlossningar (vissa har varit sjukt tuffa och jag har fått blivit sjukskriven efter), amning, småbarnstid.
Mannen är extremt delaktig i barnen trots att han jobbar. Hans fokus är alltid hemmet efter jobbet. barnen kommer först. Det är inga grabbkvällar, ute på krogen dagar, gymmet träningar i veckan, fotboll eller dylikt.
Han älskar att vara hemma med barnen efter jobbet och få lägga barnen och göra rutiner och hushållsarbete.
Dock vill han inte vara föräldraledig eller vara hemma på heltid. Då han tycker det blir för monotomt att vara hemma med barnen. Han behöver mer stimulans. Medans jag trivs med rutiner, och vara hemma och sköta om barnen. win win kan inte vara en kvinnofälla.

Det här gör mig ledsen och ganska förbannad. Du, samt alla i tråden som resonerar ungefär ”jag skulle vilja meeen” har fel. Det finns gott om forskning som visar att inkomst har väldigt liten betydelse för vilka val föräldrar gör. Försäkringskassans egna siffror visar t ex att om kvinnan bidrar till 0 el 80 % av hushållets totala inkomst i princip kan kvitta – uttaget av föräldradagar är ungefär detsamma (att omvänt förhållande gäller för papporna behöver jag nog inte förtydliga). Vi är alla fångade i strukturen, men det vore mer rakryggat att erkänna det än att på olika sätt försöka motivera valen utifrån ekonomiska aspekter. Dina specifika bevekelsegrunder är säkert relevanta för dig, likaså är alla andras men hur intressant är det egentligen att resonera utifrån individ? Samma resonemang applicerat på andra områden skulle på sikt göra vårt samhälle outhärdligt att leva i. Föräldraskapet är något alldeles särskilt på det sättet att egoismen tillåts grassera och att varje ifrågasättande av detta skapar ramaskri. Som kanske framgår är jag en varm anhängare av delad föräldraförsäkring därför att jag tror det är en jävla nödvändighet om vi ska få fart på saker. Och ja, för min del får staten gärna lägga sig i dom frågorna eftersom vi nu själva haft makten sedan 1974 – och åstadkommit hur mycket?
Men, och ännu viktigare. Jag är en fn föräldraledig pappa, som efter ca 3 veckors föräldraledighet insett att jag inte förstått vad det innebär att vara förälder förrän nu. Min dotter var ca 7 månader när jag gick hem, och trots att jag varit högst närvarande ända sedan hon föddes har jag sannolikt lärt mig mer på dessa 3 veckor. Det går säkert att bli en bra pappa även utan föräldraledighet, men varför satsa på att ta igen massa i efterhand när vi lever i ett land som erbjuder goda möjligheter för båda föräldrarna att vara hemma? I kommentarsfältet har jag sett en del antydningar och ibland direkt uttalade åsikter om att pappor är sämre föräldrar/mindre lämpade/jadajada – ja så har det kanske varit historiskt sett eftersom pappor inte ENGAGERAT sig i sina barn. Föräldraskap handlar inte om att skjutsa till fotbollsträningen eller att hämta flest dagar från dagis. Föräldraskap handlar om att vara närvarande, engagerade, tillgänglig – allt givetvis såväl fysiskt som emotionellt. Och ingen når fram till det genom sporadiskt deltagande och lattjande med barnet, det är ett hårt jobb som antingen görs eller inte.

Jag hade räknat med fler inlägg och resonemang som Martins, så därför blir jag glad när de ändå dyker upp här i tråden. Jag förstår, som jag skrev någonstans tidigare, att reflexen är ”min familj, mitt val” och ”jag vill göra det som är bäst för mig”. Men att man inte kan eller ens vill försöka se detta i ett större perspektiv, utan bara går i försvarsställning, gör mig lite förvånad.
Så enkelt som många gör det till i den här tråden – så här vill jag göra, det här handlar bara om mig och min familj och får inga konsekvenser, säger du något annat så är du bara ute efter att skamma kvinnor, så skit i mina val du – är det inte. Det är min övertygelse.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *