Kategorier
diskussion & debatt

Barn ska inte behöva hantera att de är oönskade

Hormoner & Hemorrojder har tillsammans med Cissi skaffat en podd och första avsnittet handlar om att ångra sina barn. Vi pratade ju också om just det i vår podd också, minns inte vilket avsnitt nu. (Glädjeflickorna för nån som råkat missa, skitbra podd) Anyway, de hänvisar till en krönika skriven av Isabella Dutton: Having kids is my biggest regret. (Läs!)

Two years and four months after Stuart was born, I had my daughter Jo. It may seem perverse that I had a second child in view of my aversion to them, but I believe it is utterly selfish to have an only one. I felt precisely the same indifference towards her as I had to Stuart, but I knew I would care for Jo to the best of my ability, and love her as I’d grown to love him.
Yet I dreaded her dependence; resented the time she would consume, and that like parasites, both my children would continue to take from me and give nothing meaningful back in return.

Jag kommer att tänka på den franska författarinnan Corinne Maier som nån gång för ett par år sedan kom ut med en bok där hon berättar att barn inte bara förstör livet utan att hon också ångrar sina barn.

Och det här blir jag faktiskt sjukt jävla provocerad av om jag ska vara ärlig. Inte av känslorna, för man rår inte för hur man känner och det kan vara svårt att veta innan hur det ska bli (fast nån jävla aning lär man väl ändå ha?) och det finns ett problem med att vi lever i en kultur där kvinnor framförallt förväntas att skaffa dem oavsett om hon känner tvivel eller ej. (Och tvivel viftas ofta bort tyvärr, när de borde tas på allvar)

Men jag blir provocerad av att de inte bara uttalar dessa tankar högt (illa nog) utan att de till och med skrivit texter, till och med en jävla bok om hur värdelöst deras liv blivit pga barnen? Hur de inte bara skojar om att barnen är parasiter, utan faktiskt tycker och säger det. Samt sitter i intervjuer år efter år och berättar om detta hemska trauma.

ångra sina barn

Asså ärligt, hur jävla egocentrerad narcissistisk är man då? Jag jag jag och mina känslor, jag och mina neuroser, jag och mina problem jag jag jag mig och mitt buhu. Var finns barnen i detta?

When Stuart was three weeks old, I pushed him in his pram to the shops for the first time with our red setter Amber in tow. Outside the baker’s I tethered the dog to the pram and left Stuart outside with Amber while I bought a loaf and cakes. It was not until I got home, made myself a cup of tea and started eating my cake, that I realised something was amiss. My dog wasn’t there waiting for her usual titbit.

So the first thought that impinged on me was: where is Amber? I missed the dog before it even occurred to me that I’d left Stuart outside the shop.
I can’t say, even then, that I was worried. I just rang the baker to check Stuart and the dog were still outside, retrieved them and came home.

Återigen, känslor kan man inte rå för, de finns där oavsett om man vill eller ej men när man uttalar sådan här tankar och känslor högt så kommer andra människor i kläm. Det finns liksom två barn som får ta emot och hantera detta. Och det är fan oförlåtligt. (Hur har de mått genom livet kan man undra.)

Ta upp det med din terapeut, men låt barnen slippa deala med dina personliga neuroser och ångest.

Nu är de båda lite extrema, för de verkar ha ångrat barnen helhjärtat och det är ju nåt annat än att man vid jobbiga tillfällen ifrågasätter beslutet att skaffa barn men även då tycker jag att man bör vara försiktig med hur man talar om det och med vem. Man måste komma ihåg att det finns en mottagare (eller flera) som inte bett om att få komma till världen och vars självkänsla, trygghet och psykiska hälsa är helt beroende av att mamma och pappa älskar och vill vara med dem.

Det är ju dock som sagt en enorm skillnad på att känna ånger ibland och att helt ångra sina barn och det är skillnad på att ibland låta sina behov stå i fokus och på att alltid göra det.

Hur tänker ni kring det här?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Barn ska inte behöva hantera att de är oönskade”

Mår illa när jag hör såna idioter yttra sig. De förtjänar verkligen inte sina barn och barnen borde omhändertas. De kan inte ha det värre än med såna föräldrar. Fy faan rent ut sagt 🙁

Jag gissar på att det kan skapa livslång ångest som det kan vara väldigt svårt att bli av med. Att veta att den person som du borde kunna räkna med mest i hela världen och som skall älska dig helt förutsättningslöst innerst inne på allvar önskar att du inte fanns.
Idiot!

Jag mår dåligt och blir ledsen i hela kroppen över att tänka på att vissa föräldrar känner såhär inför sina barn. För mig är barn det mest öppenhjärtliga och förväntansfulla som finns i denna värld, jag kan ofta avundas mina barns oändliga glädje över att bara finnas till och deras fascination inför de minsta (och för vuxna ofta helt ointressanta) saker. Att då tänka att vissa föräldrar ångrar att de fått denna gåva i sina liv är hemskt sorgligt. Jag håller med – man kan inte rå för sina känslor men som vuxen bör man då inse att detta ska undanhållas barnen i all möjlig mån. I vissa fall är ignorance bliss. Som förälder borde man också lägga sitt ego åt sidan och sitt behov av bekräftelse genom att berätta om detta inför allt och alla och som sagt diskutera med terapeut eller andra vuxna under former som gör att barnen inte kan få reda på det. Att känna sig oönskad av den person som borde älska en allra mest måste vara fruktansvärt.

Egentligen kan de väl inte ångra sina barn, hoppas jag, utan ångra att de är egoister som föredrar sitt eget liv utan barn framför det liv de har varit med och skapat. Jag försöker ofta se det normala i tankar relaterat till föräldraskap men det här ingår inte i vad som är normala känslor och funderingar. Det här är något som man borde diskutera med sin terapeut och försöka hitta en lösning på. Jag tycker det är skitsvårt att vara en förälder och jag önskar ofta att jag var mer närvarande och mindre egoistisk. Barnet jag har fått är ju den som ska vara nöjd och tillfreds och min uppgift är att ändra på mig så att det fungerar. Jag kanske är ute och cyklar men har vi verkligen rätt till så många rättigheter som föräldrar?

Håller med dig i det mesta om det här ämnet.
Jag tycker att man ska kunna prata om att det går att ångra att man skaffade barn och man bör alltid ifrågasätta den starka barnnormen vi har i samhället. Blir OERHÖRT provocerad av människor som säger att man aldrig ångrar barn, för jag tror det leder till att folk slår ifrån sig tvivel inför föräldrskapet och sen står där med barn och önskar att man lyssnat på sin magkänsla. Man kan absolut ångra att man skaffade barn! Föräldraskapet är inte för alla.
Men barnen i fråga ska inte behöva hantera de känslorna som du säger. Att känna sig oönskad måste vara en oerhört tung börda att bära, som troligtvis följer med en livet ut

Precis min tanke! Åsikten att ”man kan aldrig ångra ett barn” är ju så vansinnig! Det finns väldigt många oönskade barn därute… Synd bara att det verkar värre att vara oönskad av sin mamma än av sin pappa?

Jag blir chockad av hur man har mage nog att öppet ångra sina barn. Man får känna och man får ångra, men att ta ut det på en oskyldig liten varelse är fan fel. Jag är själv oönskad och inget har pajat mitt liv mer än det, trots andra övergrepp och diagnoser. Inget gör lika ont som att veta att en förälder ångrar en eller inte vill veta av en. Jag blir både förbannad och ledsen. Varför gör man så mot någon man borde älska och skydda?!

När min dotter föddes för snart två år sedan fick jag en förlossningsdepression. Kände lite grann att det liksom inte var så noga att vi tog med henne hem från BB osv. Men hade
Även bra stunder från start också. Sen dess har det varit en lång känslomässig bergochdalbana av skuld och skam och glädje och sorg. Terapi såklart. Trodde länge att jag inte älskade mitt barn – och varför detta i så fall?!? Förstå skuldkänslorna!!
Efter ett tag insåg jag dock att jag visst älskar mitt barn och inte ångrar henne, men älskar absolut inte att vara mamma, och önskar ibland att jag inte var det. Därmed inte sagt att jag någonsin skulle vilja vara utan henne i mitt liv. Att prata med andra om detta har också varit någon slags terapi, för förlossningsdepression är också tabu, lärde jag mig snabbt.. Och har också känt skuld över att jag delat med andra människor att jag först trodde jag inte älskade henne. Insåg först efteråt att – tänk om hon skulle få veta detta? Men eftersom jag nu landat i att det handlar mer om min identitet än om henne, och eftersom jag nu kan känna väldig glädje med henne och absolut inte ångrar HENNE, så känns det ok. Det var ju för min överlevnad också som jag delade mina känslor.
Med det sagt – min pappa lämnade oss när jag var liten. Har inte brytt sig nämnvärt sedan dess och i hela mitt liv har jag kämpat mot känslan av övergivenhet, dålig självkänsla och allt som kommer på köpet när ens egen förälder inte vill vara med en. Och det vill jag aldrig någonsin att min dotter eller någon annan ska behöva uppleva.

Jag tror den här typen av känslor är väldigt vanliga, framförallt för kvinnor. Låter som du har sunda och rimliga tankar och känslor kring det. Tror det är viktigt att vi skapar trygga rum för kvinnor att prata om sånt här också, och det är ju möjligt utan att det drabbar barnen. Att få ventilera på rätt plats kan snarare hjälpa en att bli en tryggare bättre förälder. 🙂

Varför skaffa ÄNNU ETT barn när man ångrar det första? Jag tycker det är vansinnigt att skaffa barn om man inte vill ha det.
Att utsätta barnet för offentlig publicitet på det där viset är inte okej. Men samtidigt är nog barnet, i alla fall som äldre, högst medveten om att mamma inte vill ha det. DET är något att skriva om. Mamman bör gå i terapi tycker jag. Inte för att rätta till oönskan utan för att inte skada barnet psykiskt i fortsättningen.
Aborträtt är en bra idé. Utnyttja den om preventivmedel inte funkar.
Sen är det ju helt åt helvete att kvinnor förväntas vilja ha barn hela tiden. Nä alla vill inte. Inte alltid, några inte alls.

Känner framför allt att det är problematiskt att just den här personen står som talesperson för en ganska viktig rörelse. Precis som andra här ovan skriver – föräldraskap är inte för alla. Men om man glömmer ett barn obevakat på gatan en längre stund utan att oroa sig? Well, då har man mer problem än att man inte är världens mest entusiastiska förälder, för det känns som rätt orimligt beteende oavsett vems barn det.
Det stora problemet här tycker jag är att att kvinnor skammas som innihelvete för sånt här medan det snarare är rätt normalt för pappor (åtminstone i dassboksvärlden, men den brukar ju tyvärr vara ganska representativ).

Jag tänker att det är jätte viktigt att det lyfts, viktiga ämnen som är otroligt tabubelagt. Motsätter mig endast i att de valt att inte skriva/på olika sätt sprida sina tankar under ett pseudonym. Hade de valt det hade barnen inte behövt drabbas och ämnet hade kunde lyftas och problematiseras utan att skapa trauma hos de barn som är oönskade.
Tror många upplever sig oönskade redan som det är. Barn till föräldrar som lever i missbruk eller ohälsosamma relationer som aktivt väljer något annat framför barnen är tillräckligt traumatiserande. Så att läsa en bok om sig själv där det sida per sida beskrivs hur oönskad en är, är på inget sätt acceptabelt.

Alltså någon form av intellekt har väl människorna? Jag känner på mig att depressionen kommer komma tillbaka, att jag kommer vara sur och irriterad, kommer inte få min sambos uppmärksamhet, söndersliten fitta alternativt isärslitna magmuskler, sömnbrist, högljudda barn… Nej, jag fattar att jag inte bör skaffa barn. Mest p.g.a. miljonerna jag kan lägga på mig själv. Kanske ändrar jag mig när jag blir äldre. Men, jag anser att det värsta ett barn kan genomlida är att vara oönskad. Alltså innerligt oönskad. Och det tänker inte jag utsätta någon för.

Är liiite kluven om vilken sida av detta staket jag egentligen står på. Å ena sidan har jag själv varit ett barn som verkligen fått veta att jag mest varit ett misstag och till onödigt besvär (oftast dock mer underförstått, dock ej exklusivt – det med hunden var det hög igenkänningsfaktor på, då den huvudsakliga förmyndare jag själv haft bl a uttryckligen sagt till oss att dennes hundar varit lättare att älska än oss syskon), å andra sidan vet jag att dylika konversationer med kvinnor i min närhet har betytt mycket för oss båda (dock har jag ju då främst varit åhörare i egenskap av väninna och detta har, självklart, diskuterats utom dessa barns vetskap) – för dom som ett sätt att ventilera känslor av hopplöshet och enorm smärta, och för mig (som upp till en viss punkt var så sjukt indrillad i konceptet att ALLA SKA HA BARN att jag kanske aldrig annars ens ifrågasatt det och kommit fram till min nuvarande ställning = frivillig barnlöshet) som en motpol till baby-hetsen (tillsammans med bl a förlovnings-hets) som, tro det eller ej, varit jävlig närvarande i mitt liv enda sen jag fick mitt första längre förhållande (VAR FUCKING 15 då för övrigt!).
Tycker det är skrämmande med hur många forum det ändå finns som främjar folk med livmoder att måla upp orealistiska förväntningar på föräldraskap. Fuck knows att hade jag fått barn medan jag fortfarande var (väldigt) öppen för det hade jag själv dels gått helt och hållet i spillror och dels känt mig som (och förmodligen också varit) en förskräcklig förälder. Tänker att det bra som kan komma ut av dessa konversationer därför är att oss egoister får möjlighet att inse detta innan det är försent.
Så: Tycker det känns orättvist att beskylla kvinnor som ganska troligen blivit lurade hela sina liv angående hur föräldraskapet ”ska/kommer vara” för att per automatik besitta diverse karaktärsdrag (eller t o m sinnessjukdom, WTF!?) när deras värld förmodligen rämnat, men håller helt med om att en då fortfarande har skyldighet att hantera situationen med barnens bästa i åtanke när det redan gått så långt att en har dom.

Jag läste hela artikeln och tydligen var pappan den som absolut ville ha barn och var den känslosamma, gosiga, kramiga föräldern medans mamman var lite mer frånvarande och rätt ointresserad. Han tog en traditionell kvinnoroll och hon en traditionell mansroll. Synd bara att det verkar som hon var hemmamamma och han den som jobbade utanför hemmet.

Håller med dig, LD. Men Sahara, detta var ett intressant perspektiv! Man kan ju älska och uppfostra sina barn med glädje själv, men man behöver ju inte vara ensam, och för många kanske det är mycket roligare om man är flera att ta hand om barnen och om dom själva därmed får träffa sina barn i måttliga doser. Som att få hjälp av familj/barnflicka, förskola etcetera. Om man inser att man älskar sina barn – men inte vill ändra sin livsstil och friheten och vill hoppa över sandlåde-stunderna och har möjlighet till att få hjälp så är kanske det ett ok alternativ. Eller förstås en väldigt närvarande pappa istället för den traditionellt närvarande mamman.

Jag tycker att det fullständigt omdömeslöst att gå med sånt offentligt med tanke på barnen och så omdömeslösa människor borde nog inte ha barn så på ett sätt så överbevisar dom ju sig själva.
Tycker däremot att förlossningsdepressioner och tankar kring sin otillräcklighet är något helt annat.

Om man ångrar sitt barn så får man ta det med sin terapeut. Barn ska aldrig någonsin kunna få råka höra eller läsa att mamma eller pappa ångrar att dom fick barn. En sån information kan ge livslångt lidande för barnet. Det provocerar mig oerhört att läsa om mamman som fick ett andra barn för att det var värre för barnet att vara ensambarn.

Jag ser inga problem egentligen med bokens ämne eller att den publicerades men jag ser ett problem att den inte publicerades anonymt då jag tror att det hade varit en bättre väg att gå MEN jag tror också att hennes barn lär nog förstå/veta tids nog ändå att mamma inte riktigt älskar dem som hon ska oavsett om de hittar boken eller inte, tyvärr. Jag fattar dock verkligen inte varför skaffa ett till men jag vill inte skamma någon jag inte känner utifrån några få citat.

Jag befinner mig i den skaran som preliminärt kanske aldrig kommer skaffa barn. Tycker också språket i just de citaten ovan är _väldigt_ kallt och håller med om att det hade känts fruktansvärt att växa upp med om det var jag som var hennes barn. Tror ju inte för en sekund att det inte lyste igenom i uppväxten oavsett om hon skriver offentligt eller inte. Men jag undrar om du (/ni) tycker det finns några forum eller sätt som det är ok att diskutera upplevda nackdelar med att skaffa barn eller att man ångrar sitt beslut?
Med hela samhällets press på att alla ska bli morsor, och framförallt som jag vacklar på gränsen, så är det väldigt skönt att kunna läsa på hur livet påverkas av ett sådant beslut. Från många synvinklar. Jag menar, så fort man går bortanför ett muntligt samtal finns risken att barnen kan läsa det. Samtidigt kan jag ju inte gå runt till varenda morsa jag känner och fråga om de ångrar sina barn och i så fall varför.

Något jag tycker folk inte är informerade om är att förlossningsdepression kan yttra sig olika. Ingen törs knappt prata om det, inte heller skaffa hjälp..
Jag fick en lång förlossningsdepression efter mitt första barn. Men min postpartum var helt annorlunda än andras. Så fort jag sa att jag hade postpartum så trodde folk att jag skulle göra illa min bebis, att jag inte tyckte om barnet eller att jag skull glömma barnet eller liknande. Var jätte hemskt att folk hade den uppfattningen… Så jag slutade berätta och umgås med folk.
Jag hade en lång och svår första förlossning och det satte såklart tonen för det hela. Och ja jag hade lite svårt att ”känna” kärlek eller ens förstå att jag blivit mamma. Dock beskydda mitt barn vart högst på min lista! Jag kunde inte känna kärleken, men fan den som ens kom i närheten av mitt barn. Då var jag som ett Lejon. Så beskydda, vaka hela natten, amma, vara nära, och håll koll dygnet runt var mitt jobb. Jag gjorde mitt yttersta hela tiden. Och det var nog där jag skilde mig från andra mammor med förlossningsdepression. Jag ville vara med barnet hela tiden, jag ville inte ha barnvakt, ville inte lämna bort och hennes säkerhet var det viktigaste för mig. Efter 1 år så började sakta känslorna komma, och känslan av kärlek började infinna sig. Och sen släppte lite känslan av överbeskyddande.
Jag har fått förklarat av en kurator varför det blev som det blev. Jag utsattes för trauma när barnet föddes = Jag trodde både jag och barnet skulle dö. Så fast jag fick förlossningsdepression så knöt jag mig och barnet hårt till varandra och våran upplevelse var densamma. Dom på förlossningen hade behandlat både mig och mitt födande barn illa därav överbeskyddande som kom till från början.
Jag önskar fler pratade om deras förlossningsdepression och hur den yttrat sig, och när den var över. vilken hjälp fick man? Och hur man ser på saker från friska ögon. Det behövs mer information.

Min mamma har sagt att hon ångrar att hon skaffade barn, om hon skulle göra om sitt liv.
Riktigt töntigt.
I vilket fall, jag är av åsikten att det är egoistiskt att överhuvudtaget påtvinga någon annan livet (inte automatiskt att all egoism är negativ, obs obs), så OM man gör det, då jävlar ska man se till att dom har det bra, inte bara tills dom är 18, utan se till att vara där för den man försökt bli gravid att spawna fram och påtvinga att medvetande. Man KAN göra detta aldlees exemplariskt utan att ”curla” någon, OM MAN ÄR INTRESSERAD vilket man bör vara om man tar ett sådant steg (snackar nu såklart inte om diverse surprise graviditeter osv utan folk som medvetet går av preventivmedel, medvetet försöker och medvetet inseminerar osv och tar hormoner och adopterar).
Mamma sa det i affekt, och whatever liksom. Jag vet att hon älskar oss nu, men om hon ej träffat oss skulle hon inte gjort det. OCH DET SITTER I, det kan jag lova. Jag har inte ens sagt det till min bror för jag VET att han ej skulle kunna hantera det för han har redan ångest emellanåt bland annat över diverse guilttrippar att vi ska vara så tacksamma som ”FÅTT” livet och allt föräldrarna brytt sig om att göra för oss. Liksom, det tycker jag är default inställning, att vara intresserad av sin avkomma, inte att avkomman ska vara tacksam för att the producers inte är ointresserade.

Så sanna ord. Jag hoppas många resonerar som du gör… Jag har också fått leva med mycket skuldkänslor och det är jag så jävla trött på. Säger ofta till mina föräldrar att ”hjälp mig inte då” när dom gnäller men då säger dom omedelbart ”men vi VILL hjälpa dig men vi vill att du ska veta hur mycket vi kämpar för dig och du borde känna dig TACKSAM”. Givetvis känner jag då inte tacksamhet, utan skuldkänslor. Vill så gärna säga nästa gång att ”Jag kämpar så mycket för eran skull och ni ska verkligen känna er TACKSAMMA att jag gör mitt bästa”

Jag tycker inte att det är så lätt som vissa i kommentarsfältet gör. Jag är en av alla de kvinnor som fått höra att det är synd om mina barn, att jag aldrig borde skaffat två (vänta ba till folk får höra om trean som är på G), att jag inte förtjänar mina barn och att mina barn borde tas ifrån mig.
Det har aldrig varit synd om mina barn. Någonsin. Jag älskar mina barn. Men nej – hade jag kunnat backa tiden hade jag aldrig skaffat dem. Första året med ett barn suger (jag hatar allt med saken – alltså allt) och graviditeten suger än mer (alltid enormt smärtpåverkad). Jag älskar inte nåt barn direkt på förlossningsbordet och jag ser den första tiden som ett tungt jobb. Sömnbrist påverkar mig, att aldrig få vara ifred påverkar mig och ja – jag har glömt att jag haft mina barn och fantiserar ofta om att inte ha dem alls. Det är högt älskade, väl respekterade och omhändertagna barn. De är helammade länge, vi samsover, vi skippar förskolan, vi använder inte barnvakt innan barnen kan säga till själva och vi använder oss av ett nära föräldraskap. Vi lägger ALL energi och tid på barnen, just för att vi valt att skaffa dem och de är vårt ansvar. Men nej – jag är inte den där mamman jag trodde jag skulle bli och har uttalat det med… Och mig hoppar man på exakt så som många i kommentarerna ovan uttrycker.
Mina vänner med barn som skolat in så fort de kunnat med orden ”det är så skönt att slippa barnen några timmar” (friska välmående människor med pengar nog att vara hemma i åratal och så är trots inskolning) eller ”då tar man ba hem dem på kvällen och så somnar dem, man slipper allt krångel” dessa människor får minsann inte kritik !? För mig är DET ett galet sätt gentemot sina barn, skulle ALDRIG i mitt liv skola in mina barn för att slippa dem. Tänk att växa upp med föräldrar som hävdar sig ha lagt all sin tid på sina barn, och kärlek, men med argument likt ovan? Jag hade iaf upplevt det värre att ha hört sånt av min mor än att ha varit högt älskad och ömt vårdad men kanske inte exakt vad min mor trodde det skulle ha blivit.
”Felet” denna kvinna isf gör imo är att berätta offentligt med sitt namn om sina känslor inför sina barn. Inget annat. Att prata om det är aldrig fel, vi är fler som inte älskar att vara mammor och det måste sluta vara tabubelagt att få säga. Är mkt nyfiken på vad hennes barn tycker om hennes uttalanden, de kanske inte alls ser på det så som många som kommenterar. Att skriva en bok om hur jag lätt kunnat backa tiden och göra om beslutet hade jag inte gjort, av respekt för mina barn. Samma respekt som gör att jag ser till att mina barn har det bra och är noga med vår tid tillsammans. Kärleken till dem har, precis som denna kvinna skriver, successivt vuxit fram.
Mina barn kommer aldrig att vara nedtyngda av att jag idag kan tänka mig att livet varit lättare utan dem, det är inte deras ansvar precis som LD skriver. Att säga att jag inte borde få skaffa barn eller behålla mina barn är däremot galet kränkande. Imo har mina barn det bra, snart fyra och tre år gamla och aldrig behövt spendera en enda dag utan sina närmsta anknytningspersoner. Älskade och omhändertagna, men inte alltid enormt önskade. Det finns med säkerhet önskade barn som har det värre.

Delar försvann: Jag menar alltså att saker inte behöver vara så svarta och vita som det lätt kan låta när en provoceras av en text eller någons känslor i tryck. I min värld beskriver kvinnan absolut helt tabubelagda saker, och ett beteende som mycket liknar mitt i min förlossningsdepression men… Jag förstår henne och enligt hennes egna ord har hon trots allt gjort allt hon kunnat för sina barn med respekt och kärlek bakom handling (även hon reagerar på att man snabbast möjligt lämnar iväg sina små men ingen kritiserar sådant på samma sätt).
Som sagt är jag extremt nyfiken på hennes barns tankar kring detta… Är barnen inte berörda så blir det ingen ”häxjakt” från mig. Det är barnens känslor som blir viktiga.

Boken har jag inte läst och vet ingenting om, så den kan jag inte uttala mig om. Tyckte att citaten ur kröniketexten var rätt knäppa och egotrippade men efter att ha läst hela krönikan är jag inte alls särskilt arg eller upprörd. Jag tror att även om alla graviditeter i världen var önskade och efterlängtade skulle det nog förekomma att folk av olika anledningar upptäckte när bebisen kom att de egentligen hade trivts bättre utan. Tror att det är EXTRA viktigt att beskriva sånt även offentligt. Det är såklart skitviktigt att det är på rätt sätt och i rätt tid. Men finns det inget samtal alls om dessa känslor utan bara skäll och skam är det nog tyvärr troligare att föräldrarna kukar ur totalt av skuldkänslor och ångest än att de typ skärper sig och bli normala, och då är det deras barn som får lida.
Situationen som beskrivs i krönikan tycker jag ändå är ganska idealisk (efter omständigheterna): när barnen är där och det inte känns kul så grottar hon inte ner sig i självömkan, eller tar ut det på barnen, eller inbillar sig att hon inte har något ansvar gentemot barnen bara för att hon inte vill ha det. Hon accepterar sina känslor och sätter sen igång med att ta hand om och älska sina barn fast hon kanske hellre hade varit utan. Känslorna är okej men att låta dem styra agerandet hade inte varit det. När krönikan skrivs är båda barnen 30+ och i det skedet tror jag inte att den här texten gör så stor skillnad. Däremot kan det vara viktigt för nyblivna föräldrar som kämpar att få se att andra också känt såhär och inte blivit typ fritzl utan ändå lyckats göra ett acceptabelt föräldrajobb, och berättar om känslorna under eget namn utan att skämmas (hade såklart inte varit ok om barnen var små).
Det är såklart frestande att spekulera i hur mycket barnen ”känt av” under uppväxten och hur älskade de känt sig, men det vet vi ju faktiskt inget om.
Sen är det jävligt irriterande att hon passar på att snacka lite skit om mammor som jobbar och/eller inte ammar där i mitten, men…

Ja exakt så går mina tankegångar med… och ang. jobb och amning tänker jag också att hon gjorde allt det där minst 30+ år bak i tiden – det såg lite annorlunda ut då.

Det är helt riktigt att barn inte ska behöva hantera att de är oönskade – men sättet att lösa det på är inte att deras mammor bokstavligt inte ska få berätta det för dem – för vi ska inte lägga det på kvinnorna igen. Kvinnorna behöver säga att de oönskar sina barn för annars kommer aldrig situationen att lösas. För det må vara kvinnorna som känner känslorna att de inte önskar sina barn, men vi måste väl se så mycket längre än så? Varför, varifrån kommer detta? Skrik på patriarkatet, männen, samhället – de kan dra åt helvete, de ger halva befolkningen outhärdliga livsvillkor – att kvinnor inte längre kan hantera den roll som är deras är långt ifrån bara deras problem, om ens alls. Jag tycker alla kvinnor borde stå upp för dessa känslor – visa var det skaver, vad som är så obarmhärtigt fel. Peka med hela handen tills alla tvingas att se.
Om män fick barn skulle det vara på de finaste sjukhusen (och hemmen!), med de bästa barnfarskorna, med organiserade skyddsnät, med den högsta statusen och med ett fast jobb och en fast inkomst som far – för resten av livet. En kropp ärrad av barnabärande skulle vara högsta mode och att ens tid gick till barnen det allra högsta. Att få barn skulle vara det enda självförverkligande som tänkas kunde. Och inte fan skulle de då oönska sina barn. Nu, för en kvinna, innebär barn allt en man inte är – ingen status, inga pengar, inget självförverkligande – och vi tycker det är konstigt att vi har ångest!? Skrik ut den, trampa dem på tårna. Var inte rädd för att trampa barnen på tårna – de fattar, de har den där gnagande känslan av oönskadhet i sig oavsett vad vi mammor säger högt eller inte. Att vara ett älskat barn är något helt annat än att vara ett oönskat barn.
Vi kvinnor ska inte tro att det är vi som oönskar barnen – patriarkatet ska inte få plantera även den skulden i oss. Den ska det fan få bära själv.

Jag är ett av alla barn vars mamma vid upprepade tillfällen har sagt att hon önskade att hon gjort abort när hon väntade mig. Det gör nått med ens självkänsla kan jag lova. Min mamma är psykiskt sjuk (uppenbarligen) och är alkoholist sedan många år tillbaka. Inte för att det ursäktar nått dock.
Jag är av uppfattningen att barns behov alltid ska komma i första rummet. Alltid. Och om man då som förälder anser att man inte klarar av att ta hand om sina barn, ja, då är det förälderns jävla skyldighet att söka hjälp hos myndigheter, exempelvis hos socialtjänsten. Att säga högt att man ångrar sina barn, det är fruktansvärt och lämnar oerhört stora sår. Tro mig, jag vet.

Jag tycker man bör problematisera attityden att kvinnor förväntas vilja ha barn, eller skaffa trots motvilja för kvinnor ska vilja ha barn, oavsett sina förutsättningar att bli en bra mamma, punkt slut. Jag till exempel, som kämpar med psykisk ohälsa och drogmissbruk, får ofta frågan om när det är dags att fundera på barn. Samtidigt som samhället dömer kvinnor som mig och tycker att vi inte borde få föröka oss… Och jag VILL inte föröka mig. Jag vill inte att ett barn ska behöva växa upp med mig som förälder. Jag är för övrigt homosexuell och infertil så mina chanser att få barn är ju lika med noll, och adoption är inte heller något alternativ av uppenbara anledningar. Jag sörjer detta! Jag ville trots allt ha barn, av helt egoistiska skäl. Jag blev tyvärr tvungen att acceptera faktumet att jag inte kan ha barn när jag nyss fyllt tjugo och nu har jag lärt mig leva med det.
Däremot tycker jag det är vidrigt att hänga ut sina barn på det där sättet, säga att man ångrar dem. De bad inte om att födas! Ångrar man sina barn pratar man med en terapeut och ser till att barnen inte får veta om det. Det skadar en oerhört mycket att känna sig oönskad och oälskad av sina föräldrar, ta det från någon som själv har upplevt det trots att de sa att de älskade mig mest av allt på hela jorden. Att jag var pappas favorit. Det var som att mina föräldrar försökte kompensera för sina negativa känslor mot mig genom att skämma bort mig och sätta mig på piedestal, men jag märkte att kärleken mot mina syskon var mer genuin.
Vissa saker ska inte normaliseras. Sexualiserande av barn, sexuellt våld och att inte älska sina barn, till exempel. Inte skambelägga föräldrar som drabbats av förlossningsdepressioner, föräldrar som av olika anledningar inte kan ge sina barn kärlek trots att de vill, föräldrar som är rädda för sina barn eftersom barnen misshandlar familjen, absolut inte. Men jag tror ni förstår.

Jag tycker helt klart att det är bra att detta pratas om, eftersom att vi har en sån stark barn-norm i samhället där det hörs ifrån höger och vänster hur barn enbart berikar ens liv, hur en aldrig kan slå känslan av att få upp ett barn på bröstet, hur en alltid älskar barnet när det väl är här, att moderskapet liksom kommer naturligt. Det farliga med det är att folk som tvekar, eller folk som helt enkelt är rätt säkra på att de inte vill ha barn ändå påtvingas normen av att en bör ha barn, med kontexten att bara barnet är fött så kommer du förstå vad alla pratar om. Och väljer du att gå på magkänslan och inte skaffa så kommer du ångra dig prick hela livet sen och sitta och gråta som pensionär. Då tror jag att det är lätt att börja ifrågasätta sina egna känslor och istället börja tänka att ”jo men vi ska kanske..?” Däremot så tycker jag precis som du att det självklart inte bör göras under ens riktiga namn. Jag tänker att detta skulle kunna vara något tidningar/poddar/något annat tar upp, men då med anonyma föräldrar som får berätta om sina känslor och erfarenheter. Jag vet att jag själv tvekat jävligt mycket eftersom att min magkänsla säger att jag faktiskt inte vill ha barn. Men samtidigt så är det som att samhällsnormerna kryper sig på och jag har ibland svårt att avgöra vad som är magkänsla och vad som är andras förväntningar på ett lyckat liv. Att höra om kvinnor som faktiskt ångrat sitt barn gör mig starkare i mitt beslut att lyssna på magkänslan, för att det helt enkelt inte handlar om någon magi där allt är rosaskimrande och kommer naturligt bara ungen är född oavsett känslor innan.

Oj, vilket svårt ämne!
Det finns ju uppenbarligen en anledning till att det är tabu att ångra sina barn, speciellt då för kvinnor. Isabella glömde sin son utanför bageriet, det kan i alla fall jag relatera till lite, att en i början inte är van vid att ha ansvar för en annan människa (iofs hade hon ju redan hund). Har själv hört berättas av nyblivna föräldrar hur de packar hela bilen inför semestern och sedan kommit på att barnet saknades. Och män som glömmer barn i bilen/på dagis är ju en klassisk ”rolig historia”. Aldrig att dessa slutar med ”och han grät av skam och ånger”, utan det är haha, så ego och tankspridda män är, jaja, så är det ju.
Jag tror vad som upprör så mycket med Isabellas berättelse är inte bara att hon ångrar barnen (som naturligtvis är hemskt och inget någon i en perfekt värld ska behöva växa upp med), utan att hon är:
1) öppen med det- inte bara exponerar sitt eget tabubrott, utan också låter hela världen, inklusive barnen (någon gång i framtiden), veta att de är oönskade. Det är mycket mer accepterat när män gör så, fast de flyttar oftast bara och slutar höra av sig.
2) så pass insiktsfull och välformulerad att hon t.o.m. kan skriva en krönika om det. Det vanliga beteendet är ju att antingen fly(tta) eller trycka undan känslorna och straffa barnet undermedvetet istället. Kan du uttrycka dessa förbjudna känslor i ord borde du också kunna ha ”bättre” känslor, eller ”bättre” förnuft = inte känna så, eller hålla tyst, utom till psykologen.
Jag tror att det är hennes sätt att försöka bearbeta det hela, kanske inte helt lyckat, men inte hellre värre än t.ex. när min kompis pappa (som varit kall mot hen hela hens liv) plötsligt utbrister, mitt i ett gräl (när kompisen är vuxen) ”Jag ville aldrig ha dig, det var din mamma som vägrade abort”. Nu var ju kompisens skada redan skedd, vare sig pappan hade sagt detta eller inte skapade han djupa sår under uppväxten. Isabella har ju faktiskt kommit över sin motvilja mot första barnet och älskar det. Att skriva om det var kanske hennes sätt. Ok, inte optimalt , men i alla fall bättre att erkänna känslorna och jobba med dem.
Kvinnor måste få var operfekta. Och var är pappan i historien? Varför inga ramaskrin om att han borde ta barnen med sig och vårda och älska dem?

Kritiken riktar sig inte främst mot att kvinnor inte är perfekta utan mot att önska livet ur sina barn offentligt. Att prata om sina känslor är bra. Att berätta för sina barn att man aldrig ville ha dem är inte bra. Man kan prata om känslor utan att skriva en bok eller en krönika. Och är det samhällsdiskussion man är ute efter kan man skapa en sån utan att riskera skada sina barn. Det finns inget egenvärde i att det ska bli accepterat att föräldrar ångrar sina barn.

Snälla kan inte du reagera på claudia galli senaste post om knark/godis? blir så upprörd!!! och flera mammor som instämmer och tycker att godis är lika med knark osv. snälla förstår dom inte att ÄTSTÖRNINGAR och vikthets hälsohets mathets är skadligare än att ungen äter bullar på kalas??? usch blir så jävla illa till mods av detta hetsande, äppelskivor med kanel och kvarg osv osv osv.

T.o.m jag som håller på med ”fitness” går fan i taket av sånt där, sockerfria kalas med gräddklädda meloner och morotsstavar, for the love of god, man måste få NJUTA av livet, jag skulle aldrig överleva utan godsaker, det är en av mina största njutningar, trycka bullar tills jag mår illa är bland det bästa jag vet. Herregud, njut, lev, slappna av, ha det bra, och nej, påskgodiset är inte som att injicera heroin i barnens ådror. Gaah!

Min pappa ville inte ha mig men mamma ville ha mig. Han tyckte hon skulle göra abort men vägrade och han hotade med att lämna henne men hon sa att inget han gjorde skulle få henne att ändra sig och han stannade. Min pappa har när jag var i tonåren erkänt att han önskade livet ur mig hela graviditeten och ville att mamma skulle få missfall och till och med att jag skulle dö under förlossningen. Han sa att han dock inte kände så från när jag var född. Men han sa även att hans känslor la sig i vägen för vår relation. Jag var i tonåren då och helt ärligt var jag bara lättad. Jag kände att jag fick en förklaring varför han kändes som han inte riktigt ”var med”.
Jag hatar inte pappa, jag är mest ledsen för hans skull, att vi inte kunde träffas och mötas ordentligt innan han dog strax innan jag födde 17. Jag tycker mest synd om honom som inte fick lära känna mig helt än att jag tycker synd om mig själv för att jag inte fick lära känna honom.
Det ska sägas att jag alltid känt mig älskad och omhuldad av min mamma medan min syster och mamma haft mycket mer problematisk relation.

Åh. Nu har jag läst alla kommentarer och fått lite ångest för att jag gjort ett radioprogram kallat ”jag ville hellre dö än att föda barn”. Mitt barn var sannerligen inte efterlängtat eller älskat från start och jag mådde sjukt dåligt över detta. Mest mådde jag dåligt av skamkänslorna: jag hade ALDRIG hört om någon som inte var lycklig över sin graviditet och sin lilla bebis och kände mig som ett monster. Mina bekanta har i efterhand berättat att de trodde jag hade en förlossningsdepression men ingen vågade prata om det med mig. Det var som jag inte kunde öppna hjärtat förrän jag kunde ta itu med skammen och skulden över varför jag inte var lycklig.
Jag kommer ihåg första (och enda) gången en kollega yttrade att hon inte heller njutit till fullo över den första tiden hemma med sitt barn, alltså lättnaden: kanske var jag inte ett monster? Kanske kan jag ändå bli en bra förälder när mörkret lättar?
Jag fick så många hårda ord efter det där radioprogrammet, men även många varma kommentarer från de som kände igen sig, och jag förstår verkligen att det är ett provocerade och tabubelagt ämne: att säga att en inte är en lycklig mamma. Jag vill absolut inte att mitt barn någonsin ska tvivla på att jag älskar henne men ja, hade jag hört andra prata öppet om att det är okej och inte helt sjukt att känna mörker istället för babylycka så hade skammen jag kände inte tagit bort det lilla ljus som fanns.
Tack för din blogg: den är precis så varm och mänsklig som jag behöver!

Fast Malin det du pratade om i ditt program verkar inte bara samma som avhandlas här. Att må dåligt under grav och att inte vara himlasvalande glad i början och att helt ångra sina barn är milsvidd skillnad skulle jag vilja påstå. Eller?

Har läst kommentarerna och de är ju fyllda av folk som tycker att sådana kvinnor i princip år monster och fruktansvärda som ”önskar livet ur sina barn!” Men jag kan inte låta bli att fundera, är det vad de gör? Det verkar ju mer som att de önskar att de aldrig blivit mammor och ja, indirekt innebär det att barnet ej skulle ha blivit fött men det är ju inte det som är kruxet. Jag förstod det som att de till slut älskade sina barn oxh tyckte att de var underbara människor men att de fortfarande önskade att de själva aldrig fått barn.
Kommer det vuxna barnet i kläm då? Alla är ju någons barn, ska alla vuxna skyddas från andras dåliga mående som de inverkat på trots att de inte gjort något fel? Nja. Är kluven. Kanske för allas välmående? Kanske inte för att det kan ha förlösande effekt? Jag tänker att som barn måste man ju veta. Kvinnan i artikeln hade ju barn som aldrig gick till henne för stöd och tröst. Det verkar ju som att de visste från det att de var riktigt små? Jag tänker att om man då har vuxit upp med detta kan det vara skönt att höra att man själv är en fantastisk person som inte gjort något fel utan det var helt enkelt fel på mamma som satte sig själv i en roll som hon inte borde ha gjort.
Jag tror att n stor anledning till att det skaver så mycket för mig är dels att jag vill att kvinnor ska få utrycka allt det fula och mörka de döljer för att kunna må bättre. Dock kan jag tycka att det bara är grymt att göra innan barnen är vuxna och utflugna sen länge.
Men en annan anledning till att det skaver är papporna. De lämnar, de önskar bort, de är mycket verbala om det. Och det är helt okej, ingen höjer ett enda jävla ögonbryn. Varför får de önska bort? Varför har kvinnan ett större ansvar? Varför roterar barnens välmående runt henne, oavsett om de är 5 år eller 40?

Jag tänker att det MÅSTE göras enklare för ciskvinnor att sterilisera sig. Att bli gravid (och misslyckas med abort) är en av mina största mardrömmar.
Har f ö en vän vars ex försökte manipulera honom till att skaffa barn med henne. När den risken finns känns sterilisering fan som en billig livförsäkring.

Tror en del skaffar barn för att man ”ska” och inte för att de vill. Särskilt om man är kvinna så är barnnormen otroligt hård. Vill man inte ha barn så är man konstig helt enkelt eller kommer ”växa från det”.

Har själv växt upp med en mamma som sa minst en gång i veckan att hon ångrade att hon fött mej och mina bröder. Att vi var dumma, inte skulle tro att vi var något etc etc. Dessa kommentarer kom ofta då hon var trött, om man råkade smutsa ner, spillde ntg, var för högljud etc. Aldrig någonsin har ngn av oss fått höra att hon älskade oss, tyckte om oss eller positiva kommentarer. Självklart har detta påverkat oss. Har själv ett barn och 2an på g i magen och jag vill aldrig att mina barn ska få uppleva de känslorna. Att känna sig oönskad och oälskad av den som samhället anser ska älska en mest gör så ont. Dessutom blev kommentarer från andra buxna så konstiga och helt främmande när människor generaliserade och sa: då blir din mamma stolt! Din mamma måste vara jätteglad för dej! Saknar du din mamma? Nu ska vi pyssla morsdags kort! Etc.

Jag tycker också att Dutton är en röv när hon skammar andra mödrar som, enligt henne, är stora hycklare som sätter barn till världen utan att viga hela sitt liv åt att ta hand om dem. Jag hade fan hellre haft en mamma som var tvungen att jobba hela tiden än en som ångrade att jag fött och såg mig som en parasit men went throught the motions som en ”ska”…

Oj vilka hårda kommentarer det var här! Otroligt obehaglig läsning.
Jag känner inget behov av att döma människor som ångrar sina barn. Det är sorgligt för alla inblandade.
Jag tror att det att en person talar/skriver om sin ånger ofta kan vara bra och läkande också för relationen till barnet (ett äldre/vuxet barn då). Med allra största sannolikhet så vet/anar barnet redan förälderns känslor och det kan bli lättare att på sikt hitta fram till en fungerande relation om man kan vara ärliga mot varandra.
Min mamma ville aldrig ha barn. Hon fastnade i det pga samhällets förväntningar och att hon levde i en tid och social miljö där abort inte var ett tänkbart alternativ. Jag visste redan som barn att hon ångrade att hon blivit mamma. Vet inte hur jag visste för som jag kommer ihåg det sa hon det aldrig rent ut förrän jag var i tonåren, men då kom det inte som en chock, utan bara som en bekräftelse på något jag redan visste. Kanske kände jag det helt enkelt bara på mig, märkte att hon inte var likadan som andra mammor. För att vara lite motvikt till vad många tidigare skrivit, så har inte den vetskapen varit särskilt smärtsam för mig och jag ser inte den som något som förstört mitt liv. Jag upplevde redan som barn hennes känslor som….rimliga – tyckte aldrig det var något konstigt med att någon kunde vara ledsen och besviken över att behöva ta hand om barn när man egentligen drömde om andra saker i livet. Och tänkte aldrig att det var mitt fel, att jag var ett ”dåligt barn” utan bara att hon inte passade som mamma. Vet inte varför det inte var en stor grej för mig. Kanske för att jag hade andra vuxna omkring mig som var mer kärleksfulla. Och att mamma ändå gjorde sitt bästa utifrån sin förmåga, hon struntade inte i oss barn och var aldrig (medvetet) elak.

För mig var det viktigt att barnen var önskade eftersom jag själv kom till av en slump. På något sätt fanns vi också till vi syskon för att förverkliga min mamma. Och ja, jag har haft mina issues.
Sen fick vi två barn och så tre och familjen såg ut som min ursprungsfamilj vad gällde könssammansättning och därför blev det inget fjärde för att det var 50% chans att den skulle se ut som min urfamilj. Vi är vi liksom.
Jag tycker, och det var viktigt för mig, att försöka sätta barnen främst. Visserligen har väl också jag förverkligat mig i viss mån, pluggat och så, men det mesta av fritid och aktiviteter har handlat om barnen. Curling – ja visst !
Eftersom jag är en i grunden en person som är rätt ointresserad av heminredning och hushållsarbete och matlagning och sånt, så tycker jag att en av de bästa prestationer som jag gjort i livet var att ge mina barn mat i stort sett varje dag. De har ju också haft kläder på kroppen och mått skapligt bra tror jag. Jag tror att jag varit en good-enough förälder och jag hoppas att jag inte skadat mina barn alltför mycket psykiskt.

Det här är läskigt saker. Jag tror å ena sedan på att man måste få berätta om vad som tynger en, men jag är också uppvuxen med en pappa som vet om att han endast finns till för att hans föräldrar ville ha en tjej. Hans kön var en besvikelse för sin mamma. Jag tror så starkt på att han skulle vara en mycket tryggare människa om han inte visste om det och bara hade blivit älskad som ett barn.

Vi är 10 syskon (7 tjejer och 3 killar). Vi döttrar har alltid fått höra från vår mor att hon hellre hade haft bara söner. Att allt är enklare med söner osv. Sen har hon matat på med sin ånger över att ”ha skaffat barn”överhuvudtaget. Det är ett jäkla under att jag mår så bra som jag gör idag, trots allt…

Om vi pratar Sverige idag tror jag att den väldigt instrumentella synen på familjebildning bidrar till att alltför många barn föds utan att vara så önskade som de kanske borde fått vara i ett idealiskt samhälle.
Ta bara Försäkringskassans snabbhetspremie, som får folk att försöka stressa fram ett syskon till det första barnet långt innan de är redo, enbart för att spara en eller ett par tusenlappar i månaden. Finns otaliga trådar om det på Familjeliv om någon undrar vad jag pratar om. Det finns officiell statistik på hur det genomsnittliga mellanrummet mellan barn nummer ett och två krympte rejält när snabbhetspremien infördes på 1980-talet och tyvärr är jag så pass cynisk att jag inte tror att det enbart betor på att människor äntligen vågade ge sin längtan utlopp.
Lite tillspetsat är den allmänna meningen att när man har ett fast jobb, en bra SGI, möjlighet att få bra bostadslån – och förstås ett stabilt heterosexuellt samboförhållande eller äktenskap sedan en tid tillbaka – då ska man försöka bli med barn.
Det allra, allra viktigaste, att känna efter ordentligt om man känner någon längtan eller inte, ja det har liksom glömts bort någonstans på vägen.
Ett exempel är attityden mot kvinnor som gör abort – den som har alla de yttre förutsättningar ”samhället” tycker är nödvändiga för familjebildning döms ofta betydligt hårdare än den som är arbetslös, studerar eller harvar runt på vikariat.
Aspekter som om huruvida kvinnan vill ha barn, känner sig redo för barn eller ens tycker om barn verkar betydligt mindre viktiga, av någon märklig anledning.
Å andra sidan finns det samtidigt på sina håll en nästan lika fördömande attityd mot unga mammor, och då pratar jag inte om omyndiga tonåringar utan de som får barn i 20-årsåldern – oavsett hur önskade och välkomna deras barn än är.
Jag har jobbat med unga mammor och visst – det är mycket möjligt att de inte var representativa för gruppen i allmänhet – men de hade påfallande ofta en väldigt realistisk bild av vad det innebär att ha en bebis. Många av dem hade tagit ett stort ansvar för och spenderat mycket tid med betydligt yngre småsyskon eller sina äldre syskons barn.
Samtidigt har jag hört många som blivit föräldrar i 30- eller 40-årsåldern och på allvar blivit chockade över att bebisen vill bli buren / ammad så fort den är vaken , eller att den vägrar sova någon annanstans än bredvid föräldrarna.
Säkert en konsekvens av att generationerna lever väldigt åtskilda och många familjer väldigt isolerade i Sverige idag. Tror inte det är så ovanligt att 30-åringar som blir föräldrar aldrig hållit i en nyfödd tidigare. Synd. Många skulle kunna göra ett betydligt mer informerat val om huruvida föräldraskap verkligen är något för dem om de hade större erfarenhet av och kunskap om hur spädbarn är och beter sig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *