Kategorier
diskussion & debatt

Att dra sitt strå till kampen

Under debatten om föräldraledighet så pratade vi mycket om jämställdhet och kampen för den. Många argumenterade för vikten av att göra skillnad och dra sitt strå till stacken. Att göra feminism och leva som lär dvs vara feminist på riktigt. Jag känner alltid att den typen av resonemang är obehaglig och krävande,  att kravet på att feminister (kvinnor) ska leva och andas feminism på rätt sätt bara är ytterligare en patriarkal strategi för att ogiltigförklara oss som individer men också feminismen som så.

Det finns lika många sätt att göra feminism på som det finns feminister tänker jag. Nån gör si nån annan gör si, vissa av oss orkar mer, andra orkar mindre, en del vill stå på barrikaden medan nån annan har fullt upp med att sluta självhata. Jag resonerar som så att allt kvinnor gör för att må bättre är ett steg i rätt riktning oavsett hur litet steget är. Feminism kan vara kampen för ett rättvist samhälle men det kan också vara kampen för att få sina tjejkompisar att må bra. Små bäckar och enorma åar åt alla håll.

Och hur gör man skillnad ”på riktigt” egentligen? Hur mäter man det? Gör jag till exempel nån skillnad med mina texter och mitt samhällsdebatterande? Går det att mäta? Har det betydelse i det stora eller lilla eller inte alls? Vad räknas? Många retoriska frågor men det är intressant när andra tar på sig uppgiften att värdera och jämföra varandras insatser (eller brist på sådana)

Och utifrån min egna individuella situation, om jag nu måste göra skillnad, om jag nu krävs på ett engagemang för förändring, vad är att föredra? Att jag valde att jobba vidare inom barnomsorgen eller att jag började blogga? Hur avgör jag det egentligen? Ingen aning faktiskt och såklart jag tvivlar ibland om jag gjort bra och rätt val.

kampen kampen2kampen3

Kan man vara en bra förebild fast man lever stereotypt ibland? Är jag en bra förebild om jag sminkar mig till exempel? Om jag gör det som kvinnor ofta gör? Och vad visar jag mina barn egentligen när jag stannar hemma och pappa går till jobbet? Lär jag min dotter att självuppoffra och göra mig beroende av nån annan och lär jag min son att gå i pappas fotspår? Allt påverkar ju, det tror jag faktiskt. Speciellt när vi går i gamla fotspår så cementerar vi en världsbild, speciellt den som barnen betraktar från sina fördomsfria ögon. Vill jag inte ha ett nytt samhälle med nya möjligheter för mina barn och hur går jag till väga för att nå dit, kan jag fortsätta såhär eller behöver jag förändra mig radikalt? Finns det nivåer och mellanting?

Vet ni, jag har faktiskt inga svar alls på detta. Jag blir tokig av alla funderingar. Jag nojjar hela tiden över varje litet beslut jag tar. Jag oroar mig för att mina barn ska gå i mina fotspår. Jag vill att mina barn ska ha ett annat liv än det jag fick även om jag mår bra här och nu.

Så vad visar jag mina barn? Jo jag visar dem massa skit, det gör jag. Jag visar dem en mamma som är livegen. Bland annat (och mycket mycket mer) Men jag visar dem också att mamma kan jobba och självförverkligar på ett alternativt sätt. Mamma skriver nämligen. (Och målar) Och får betalt för det. Och hon skriver sånt som andra vill läsa. Detta vet ju barnen. Det är kanske lite mer abstraktare än det konkreta i att pappa säger hej då på morgonen och åker iväg till ett kontor men jag hoppas de förstår ändå. (De ser ju att pappa jobbar hemma också)

Men det bästa jag visar dem är när vi går ut bland folk och främlingar kommer fram till oss och berättar att de älskar mig, att jag förändrat deras liv, hjälpt dem med olika beslut, gett dem styrka, lärt dem så mycket. Jo detta händer oftare än ni kanske tror. Och jag tror det gör enormt mycket för hur de ser på mig och på det jag gör, jag hoppas iallafall det. Att de kanske blir lite stolta? Förstår att man kan förändra på olika sätt? (Även om jag försöker ge dem genuin självkänsla som inte är beroende av prestationer) Känner att deras mamma är någon och gör något?

Hur gör ni skillnad?
Har ni några konkreta tips på eller tankar kring feminism i vardagen,
i det stora såklart men också det lilla och privata?

(Här räknas ALLT, om så bara det är att just du tar ett bad varje kväll eller tackar nej till saker för att du behöver det för self care är också en jätteviktig feministisk strategi!)

(Barnen ville absolut ha en varsin kopia av denna artikel.)

Obs detta är inget försvarstal utan en reflektion kring något som spelar stor roll för mig. Jag kanske förändrar livet för ett visst antal kvinnor och ja det kanske inte förändrar samhället på ett större plan men för mig, FÖR MIG som enskild kvinna, har det gjort en enorm skillnad i hur jag ser på mig själv. Och om inte det är ett feministiskt framsteg så vet jag inte vad det är.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att dra sitt strå till kampen”

Åh, vad jag gillar dig! Jag kanske inte håller med dig om allt alltid men i detta om fl så håller jag med till 100%. Jag väntar också mitt tredje barn och vi kommer troligtvis inte dela särskilt mycket på fl denna gången heller men det är vårt gemensamma beslut och det passar vår bäst!

För typ 10-15 år sen var jag mer av typen som tyckte att varje god feminist åtminstone skulle ha ett jobb. Men jag har tänkt om och insett att det inte är så vansinnigt enkelt som många vill göra det till. Att man ”gör skillnad” och bidrar till den feministiska kampen bara genom att tjäna egna pengar och vara framgångsrik kvinna är ju också grovt förenklat. Jag menar, Margaret Thatcher eller Katrin Zytomierska håller väl knappast kvinnokampsfanan högt, eller?

Det är rätt konstigt det där, för i så många andra sammanhang säger man att ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något”, så varför ska det inte gälla feminism? Jag tror inte att någon orkar ta alla strider och gå emot alla normer hela tiden. Om jag ser till mig själv kan jag t ex konstatera att jag (kvinna) tjänar betydligt mindre än min sambo (man), å andra sidan beror det på att han har bytt jobb flera gånger de senaste tio åren, medan jag gick från ett välbetalt jobb till eget företag där jag visserligen har lägre inkomst, men i stället mår betydligt bättre och sköter allt själv.
Sambon intresserar sig mer för inköp av teknik (traditionellt manligt), fast jag kör bil mer och bättre. Och även om jag t ex försöker välja genusmedvetet och med mångfald när det gäller vad vårt barn läser och vilka filmer hon ser orkar jag inte alltid göra en analys av allt utan ”skräp” slinker igenom. Däremot pratar vi aldrig illa om våra egna eller andras kroppar för att försöka ge en positiv kroppsbild. Så här kan man ju hålla på i all oändlighet och räkna upp de ”bra” och ”dåliga” saker man gör, men jag tänker att minsta lilla bra sak man gör är ett steg i rätt riktning, det är aldrig förlorat. Sedan orkar som sagt ingen göra allt hela tiden, det betyder inte att de val man gör som inte strävar mot jämställdhetsmålet nollställer de val som faktiskt strävar ditåt. Något är bättre än inget.

Med risk för att dra på mig din vrede så känner jag att det är lite upprepning av dina tidigare inlägg om fp. Jag tror nog att dom flesta redan har uttryckt vad och hur dom tycker om saken, finns inte så mycket att tillägga egentligen.

Du är en fantastisk feministisk förebild och OM du bidrar. Det var när jag läste din blogg jag upptäckte feminism och ”hittade hem”, och det stärkte mig oerhört! Jag har börjat engagera mig och försöker föra budskapet vidare, inte minst till de barn jag har omkring mig.
Jag är absolut för delad föräldraförsäkring, men tycker inte att man på individnivå ska vända in och ut på sig för att ”bidra”. Relationer och mående mm är viktigare.

Eftersom att jag har helt motsatt åsikt än du har så tänker jag försvarar dig åt dig.
Som redan stipulerat så avskyr jag hycklare och dem som väljer politik för dagen som passar mig bäst.
1 Jag känner nog inte att det är det du gör, men det spelar ingen roll för 2 tänk så här. Att du väljer att göra som du gör och tänker på ditt vis och dessutom gör det offentligt gör ju i sig att folk får chansen att tänka igenom det de tycker och kan då ta ställning till delad FP med genomtänkta åsikter. Hade du inte tagit den positionen du gjort så hade inte debatten varit här för folk att kunna blida sig en åsikt och bli stärkta utifrån sina egna reflektioner, oavsett vilken sida de är på.
Så oavsett om du enligt någon inte lever som en ska enligt feminism så kommer du alltid att föra feminismen framåt så länge du skapar debatt då du bidar till ställningstagande.
Mao du kan aldrig göra feminismen en otjänst så länge du har den här plattformen då du alltid för debatten framåt oavsett hur du väljer att leve ditt eget liv.
PS Mos i huvudet pga sovit endast 2 h så om någon känner att de vill fritt omtolka mina ord och skriva ned det mer lättförståeligt, feel free.

du har en bra poäng här som jag inte reflekterat så mkt över, har samma erfarenhet av dels mitt egna kommentarsfält men också andras (och familjeliv!!) där man inte alltid deltagit men iallafall betraktat debatten, läst allas argument, lärt sig ett och annat, fått nya perspektiv och faktiskt antingen förändrat eller utvecklat sin egen åsikt eller ställning. I samtalen så utvecklas man ju, oavsett vad man står från början. Och jag har ju själv ändrat åsikt och perspektiv utifrån sånt jag själv skrivit oavsett hur stadigt jag trott mig stå innan. Win win med andra ord!

Vardagsfeminism: inte skratta åt ”skämt” som nedvärderar. Pratar om mig själv som stark och trygg och glad inför mitt barn. Pratar om feminism hemma. Tänker feministiskt om saker jag gör. Gentemot vårt barn väljer vi böcker som vi tycker är normkritiska och ej stereotypa. Påminner folk om att dottern nog kan vara gay och att det ska sluta läsa in kärlekskänslor i hennes relationer med andra barn.
MEN, jag fastnar ofta i motsatser mellan feminism och mitt barns behov av sin mor. Som jag redan pratat om, avslutade en välfungerande amning alldeles för tidigt (i min och dotterns smak).
I det stora så pratar jag alltid feministisk och jobbar för att inte döma andra kvinnor. Alls. När folk hugger på mammor eller tanter eller småflickor så försvarar jag. Alltid.

I ärlighetens namn är jag lite allergisk mot när folk uttrycker ”det här passar oss bäst” när det gäller snedfördelad fl, för min erfarenhet (som ju är begränsad, det lär ju finnas exempel åt andra hållet också) är att de par som säger så ALLTID har fördelningen mamma hemma – pappa jobbar. Vaddå strukturer?
MEN jag har fått tänka om lite (bl.a. tack vare LD) och backa, för – surprise! – världen är inte svartvit. Självklart tycker jag att vi bör sträva mot delad fl, men ibland kommer verkligheten i vägen. Det gäller även dem som deltar i den feministiska kampen. Det är svårt att leva på ett helt jämställt sätt i ett samhälle som inte är det. Därmed inte sagt att vi inte ska försöka göra jämställdhet och kämpa och göra skillnad, men vi kan fundera ett extra varv på om vi verkligen ställer rimliga krav på varandra? Kanske bättre att sluta ställa krav och jämföra, och istället stötta varandra?
MVH mamma som delar lika på fl men helst inte byter däck…

Du ger mig så enormt mycket. Har haft ”dåligt samvete” för att jag inte ”gör allt rätt”. Men inlägg som det här får det att kännas mycket bättre.
Min vardagsfeminism består mest av att diskutera med människor i min närhet. Försöka ifrågasätta saker de säger som är tokigt samt bidra med nya tankar. (lite som du gör, fast på en extremt mycket mindre plattform) Mitt tips för mer feministisk vardag är att prata mycket med sin partner (speciellt i en heterorelation) för hur ni ska skapa en mer jämställd vardag tillsammans. Behöver inte vara likadelad FL utan kan vara vem som ser till att ungarna har med sig gympakläder eller vem som tvättar bilen. Alla har olika förutsättningar och ingen kan göra allt.

Det gör så ont i mig att det hela alltid ramlar tillbaka till hur fel en som kvinna gör!
Att se vissa reducera storheter och åstadkommanden till ingenting för att en-två sak inte faller dem i smaken.
Jag kan säga det att det finns dagar då jag tycker att dina ord är det mest revolutionerande en människa kan stöta på och det finns dagar då jag kan undra vilken vagn du är tappad ifrån. Det är just DÄRFÖR jag älskar dig. För det är just de dagar jag tycker du är ute och cyklar som jag reflekterar som mest. Det är ju hur mycket lättare som helst att hålla med än att behöva tänka för sig själv. Så jag hoppas aldrig det kommer en dag som jag tycker som du gör rakt igenom 🙂
Att inte dela lika på FL är en sån himla bagatell i mina ögon. ska en bara för att vara ”en riktig feminist” inte tillgodose familjens behov? Vi kommer dela lika för att vår blivande lilla familj kommer gynnas mest av det. Och hade vi varit i samma sits som ni hade vi antagligen gjort som ni och inte delat lika. Heja hela familjens välmående! 😀

Jag tror på att jobba med mig själv. En själv är den enda en kan förändra och genom att läsa, lyssna, lära,tänka och analysera förändrar jag mig själv och då förändrar jag också världen, om än så lite.
Eftersom jag har barn så är jag ju också en förebild, vare sig jag vill eller inte, och det är också något jag tänker mycket på. Misslyckas förstås hela tiden för en har ju sitt bagage som är så svårt att göra sig av med men jag tänker på det i alla fall. Och pratar med barnen. Massor.
Det finns lika många anledningar som det finns människor och alla gör väl så gott de kan och mer kan en inte begära. En kan bara gå från där en står.
Heja-hurra till oss alla!

Min feministvardag:
Inte skratta med åt sånt som inte är roligt. Det blir konstig stämning ibland men man vänjer sig faktiskt.
Peppa andra kvinnor vars familjer/partners försöker kväsa deras drömmar, åsikter, personliga egenskaper.
Alltid ha mig själv högt på priolistan. Säga nej till allt som jag inte vill göra så att jag hinner med det jag VILL göra. Här ingår även att vägra förklara/försvara mina val ständigt, och inte ge efter när folk försöker guilttrippa mig.
Säga JA till grejer som jag vill göra! Även sånt som inte riktigt passar sig enligt patriarkatets normer. Här ingår också att skita i vad andra tycker är ok att lägga pengar på. Det är mina pengar och jag gör vad jag vill med dem.
Älska och ta hand om min bästa kompis kroppen. Aldrig dissa den, inte ens när vi är ensamma och absolut inte inför barn.
Alltid ha utgångspunkten att en kvinna är en allierad. Lite som syskon, vi kan bråka sinsemellan men utåt är det enad front. Här ingår också att gödsla med komplimanger. Jag vet att vissa tycker att komplimanger är problematiska men de flesta kvinnor lyser upp som solar när en främmande kvinna säger att de har fantastiskt hår, snygga skor eller gjorde en grym fickparkering så jag kör på det.
Premiera kvinnor. Har du fått service av en kvinna på en typiskt manlig arbetsplats? Gjorde hon ett bra jobb? Maila huvudkontoret och berätta hur nöjd du är. Nästa gång du är inne, fråga efter henne om hon inte syns till.

För min del är nog det mest feministiska jag gör för mig själv. Visst tar jag debatten både inom politiken och med vänner, och där tror jag att jag gör skillnad, absolut. Men det största är nog det jag enbart gör för migsjälv. Att jag tar ett steg tillbaka, att jag aktivt försöker lägga undan mycket av det inlärda kvinnliga, som att ta det emotionella ansvaret, ha koll på även makens släktingars födelsedagar, ta det största ansvaret med städningen hemma o.s.v. Jag och min make snackar jättejättemycket om sånthär, varför det inte känns okej att han sätter sig ned med sina bröder efter maten, medans jag och hans mamma dukar av, varför jag inte vill ta ansvar över hans brorsbarns presenter, o.s.v. Det är kanske primärt självomsorg för min del, och relationsvårdande. Jag vet av erfarenhet från tidigare relationer att jag med tiden kommer in i något kontroll-läge där jag tillslut nästan tar över allt p.g.a. att han är oduglig ändå, och att det liksom börjar pyra irritation och en känsla av att vara mamma till sin partner om det blir så att den ena tar för givet och den andra drar allt (stereotypa kvinnliga saker d.v.s.) Så min revolution är nog mer en revolution i mitt egna liv. Där jag kan sitta hemma en del dag och plugga medans mannen jobbar, och ändå inte ta tag i disken p.g.a. hade inte lust. Där han minsann får ta duka av efter familjemiddagar lika mycket som jag, även om det inte förväntas av honom. Där min orgasm är prick lika viktig som hans, där min kroppsbehåring har lika mycket rätt att finnas som hans. Där jag inte behöver prestera för att duga, utan att jag faktiskt också bara kan få vara, och det är okej, medans han faktiskt får prestera lite och inte bara vara van med att det liksom räcker att bara existera. Sen tror jag inte att ett heterosexuellt förhållande någonsin kan bli helt jämställt. Men det har gjort mycket för mig, och för våran relation, att jag inte bara sopar runt honom hela tiden och han bara kan glassa. Nu tror jag att jag är privvad som har en snubbe som aktivt vill prata om dessa saker och verkligen anstränger sig för att möta upp mig. Men ja, det är det största som hänt i mitt liv, mitt självhat har liksom dalat på köpet när jag numer faktiskt kan tycka att jag också har rätt att bara finnas, att det räcker.

Då det är första gången jag kommenterar här måste jag börja med att tala om att jag verkligen gillar dina texter. I mitt fall så har dina texter verkligen ökat min medvetenhet och fått mig att fundera med över genus och jämställdehetsfrågor.
Ärligt så är detta med feminism ganska nytt för mig. Jag har (såklart) alltid ansett att ”jämställdhet är bra”, men jag har aldrig sett/kallat mig själv feminist. Den stora anledningen är nog att feminismen och feminister ärligt talat skrämmer mig. För en, ej insatt (som mig), känns feminismen ovälkomnande och väldigt dömande, tyvärr. Min uppfattning är, att det är svårt att bli accepterad inom feminismen om man inte följer den ”mallen” som en god feminist ska göra.
Jag gillar ditt sätt att skriva och förklara, du har fått mig att fundera och ökat min medvetenhet, jag gillar din syn på feminismen helt enkelt. Jag uppfattar det som att du står för en, ja vad ska man kalla det, ”snällare” och mer tillåtande feminism. Att du står för en feminism som även jag kan relatera till.
Jag vill absolut inte provocera någon med mitt inlägg här. Bara delge mina tankar, som en ”icke-feminist”, och hoppas att någon kan förstå vad jag menar?

Jag tar diskussioner med personer i vardagen. Pratar med vänner och familj, försöker förstå dem på djupet, vad som påverkar dem i olika situationer och hur de tänker. Delar med mig av mina egna tankar, känslor och åsikter. Visar mig sårbar så att andra vågar göra detsamma, så vi kan förstå och stärka varandra. Jobbar även på att sätta gränser för mig själv och gentemot andra, komma bort från det där ”att vara en duktig flicka” (Som i prestera-prestera-prestera och klara allt). Det är saker som jag känner gör skillnad för både mig och min omgivning, även om det inte är att ”stå på barrikaderna”.
Tack för ett öppenhjärtigt och fint inlägg, LD!

Tre feministiska saker jag gör (mycket har jag lärt från dig!):
* Jag har slutat ta på mig ansvaret för mäns misslyckanden, och slutat ta på mig ansvaret för att bibehålla ”trevlig stämning”. Det var ett stort uppvaknande när jag äntligen insåg att jag gjorde detta, herregud som jag slagit knut på mig själv förut! Nu är det slut med det. Jag tänker inte vara ”mjuk och behaglig” och tänker inte hålla tyst när jag ser att människor inte beter sig okej. Det blir ofta sjukt dålig stämning och jag får mycket(!) skit för det, men oj så stärkande det varit för min egen självkänsla.
* Kommenterar ALDRIG människors (barn och vuxnas) utseende och pratar med folk i min närhet om problematiken i att göra detta.
* Peppa och stärka personer i min omgivning istället för att skamma. Har inställningen att (förtryckta) människor gör så gott de kan utifrån de förutsättningar de har.

Förutom inspiration i feministiska frågor vill jag lyfta att det är tack vare dig jag fick upp ögonen för menskopp. Varje månad sedan ett antal år tillbaka jublar min vagina över att slippa tamponger och jag jublar över hur mycket smidigare det är att ha mens. Liten förändring, enorm skillnad! Self care i allra högsta grad <3

Har personligen aldrig riktigt förstått den här kritiken emot dig eftersom du mer eller mindre jobbar hemifrån. Du inte bara bloggar utan skriver ju även artiklar som publiceras i tidningar osv och gör man det är man ju per definition journalist/krönikör och det är ju ett yrke oavsett inkomst. Sen om jag ska vara ärlig har jag aldrig riktigt förstått varför du inte ansökt om en fast anställning på någon tidning, typ Aftonbladet eller eller någon annan tidning, känns som du borde vara hyfsat attraktiv för tidningar som dessa.

Typ omöjligt att få fast anställning på tidning, existerar knappt, frilansa kan man göra men kan vara svårt utan journalistutbildning. Du kan då heller inte välja på samma sätt vad du ska skriva om – speciellt om du mot förmodan skulle bli fastanställd på en tidning.

Jag tycker inte staten ska lägga sig i hur man fördelar. Sen tycker jag att om man inte delar 50/50 så bidrar det till att det går segt framåt och det missgynnar framtida generationer. Den ena tanken utesluter dock egentligen inte den andra. Men man ska inte beskylla enskilda familjer eftersom förutsättningarna suger. Det måste till förändringar på löneutvecklingen för kvinnor och andra områden innan man kan lagstifta om något sådant. Den här frågan ligger mer abstrakt för mig och feminister som skuldbelägger varandra gör det till en väldigt konkret fråga, kanske av frustration?

Jag vet inte vad som är viktgast, eller bäst när det kommer till själva kampen. Men om jag fick rangordna i mitt eget liv, så känner jag att något av det största man kan göra, är att ge andra verktyget att tänka kritiskt och att ”se” strukturerna. Om man lyckas med det, så tänker jag att det sprider feminismen och grunderna inom den på ett sätt som kan göra stor skillnad. Jobbade ett tag som samtalsledare för tjejer i 8:an, och där jobbade vi mest med att skapa en förståelse för vad en norm innebär, och visa på att det finns situationer där man kanske gör något, utan att egentligen veta varför. Blev jätteintressanta, och roliga diskussioner med tjejerna, och i den åldern går det så jävla fort, och kunskapen fastnar direkt, och de kunde själva komma på massor med exempel på saker som de aldrig hade ifrågasatt förut. Det var guld att se när de kom igång, och där försöker jag lägga min egen kamp nu.
Jag har vänner som har en djupare, och mer akademiskt belagd analys, men själv jobbar jag bättre på gräsrotsnivå. Även om det bara är att förklara för någon full kille som vill ”veta varför det kallas feminism och inte jämställdism”. Där har jag inga problem med att vara utbildande, och jag tänker att då kan jag dra det strået, för att underlätta för de kvinnorna som faktiskt inte orkar/vill hålla på att utbilda idioter dagarna i ända. (Ibland suckar jag också dock, och ba men goooogla en gång i ditt liiiiv, snällaaa.)

För mig är ekonomi oerhört viktigt. Har säkert att göra med att min mormor blev änka med två barn hemma och de gick från medelklass plus med hemmafru till att mormor fick skaffa sig ett jobb och försörja familjen. Inget trauma och enligt min mamma hade de vad de behövde, mat på bordet och kläder, men såklart inget överflöd. Dock blev det oerhört viktigt för min mamma att skaffa sig en utbildning och stå på egna ben. Det har sen funnits med mig och min syster och jag vill aldrig bli ekonomiskt beroende av en partner. Min man har tagit ut ca 25% av FL, vilket jag inte försvarar. Är för en delad FL. Tycker staten tydligt skall ta ställning för hur skattemedlen skall användas, sen får man göra som man vill och prioriterar. Saker jag kan bli bättre på: intressera mig för teknik, inte säga ”det fixar pappa” om det som jag tycker är tråkigt. Sluta projektleda hemmet (jag är inte ens en kontrollmänniska och tycker att min man är en lika bra eller tom bättre förälder än mig, varför tar jag på mig så mycket?) sluta göra saker för att min man väntar ut mig osv. Vi är inte jämställda och jag tänker inte sällan att mitt liv vore lättare om vi skilde oss och jag hade barnen varannan vecka. Inte aktuellt än. Dock är det skönt att veta att jag kan skilja mig om jag blir tvungen, så att säga.

Det feministiska jag gör är främst att läsa på om feminismen och försöka förstå världen, det har verkligen hjälpt mig jättemycket, även små detaljer, för jag tror på att allt hänger ihop och det är helhetsbilden som är viktigast. Feminismen står och faller inte med tex. enbart delad föräldraledighet, visst är det att föredra ju fler saker man kan ”göra på ett feministiskt sätt”, men jag tror de flesta gör så mycket de kan och orkar och är medvetna om. Det viktigaste feminismen gör för mig just nu är att den hjälper mig förstå att det tex inte är mig det är fel på när jag utsätts för sexism, att jag inte borde må dåligt av att se objektifierande media, men också att det är förståeligt om jag blir påverkad undermedvetet. Feminismen hjälper mig att försöka inte döma andra kvinnor för hårt, att inte värdera dem efter sitt utseende, och det tror jag också gör mig till ett bättre inflytande på kvinnor i min närhet än jag skulle varit annars, de ska tex. inte behöva oroa sig över att jag ska kommentera deras utseende, bortförklara mäns dåliga beteende mot dem, misstänkliggöra dem etc. Kort sagt inte låta mitt internaliserade kvinnohat gå ut över andra, jag vill att vi alla ska kunna finna en fristad hos våra medsystrar.

För mig är feminism att jag som kvinna ska kunna välja precis det liv jag vill.
Jag utbildade mig till civilingenjör. Jag har jobbat som chef. Jag har startat företag både i Sverige och utomlands. Jag har jobbat på flera olika managementkonsult-byråer. Drivit egen byrå.
För att nu lagt precis allt sånt på hyllan. Gjort en karriärs-paus. Är hemma på heltid sen några år med barnen. Älskar det.
Kommer börja jobba, men i lugnare tempo, om några år.
Livet har olika faser och jag känner mig så sjukt glad och stolt att jag vid i princip varje givet ögonblick följt migsjälv och min magkänsla.
Läsa teknisk utbildning var inte självklart när alla mina tjejkompisar läste juridik, lärare eller till något inom vården.
Men det svåraste beslut att ta, och det som omgivningen haft väldiga problem med att acceptera – det är att pausa yrkeslivet i några år.
Vet inte om detta är en följd av den svenska feminismen som kräver att man ska vara precis så ”manlig” i sina val som jag varit hittills? Men det är så sorgligt hur inskränkta människor är. Och hur det verkar som att mångas livsmål är att få en bra pension. ”Tänk på pensionen!” Hojtas det hej vilt åt mitt håll. ”Tänk på att inte allt kan mätas i pengar!!” hojtar jag tillbaka 🙂
Jag lär mina barn att livet inte måste se exakt lika dant ut hela tiden. Jag lär dem att man kan välja – man kan ha både och om man är lite smart. Och framförallt lär jag dem att lyssna på sig själva, att göra som de själva vill, vara sanna mot sig själva och leva ett liv som de kommer vara nöjda med på sin dödsbädd.

Jag tänker såhär:
Det är omöjligt att inte feminista som kvinna i ett patriarkat, alla kvinnor försöker överleva och anpassa sig på bästa möjliga sätt. Så om någon har bättre förutsättningar för att feminista, good for them.

Jag har full förståelse för att ni inte delar på föräldraledigheten utifrån er situation och utifrån era prioriteringar. Men jag håller också med dem som säger att det är ett strukturellt problem att det i en majoritet av fallen råkar vara kvinnan som vill vara hemma.
Jag upplever att som kvinna så är jag i underläge i mitt hetroförhållande där båda parter vill göra karriär. Som kvinna förväntas jag att vara den som tar det lilla extra ansvaret för barnen. Och det skapar bitterhet hos mig. Så för mig som kvinna upplever jag att samhällets normer påverkar mig negativt.
Därmed sagt ser jag absolut inte ner på kvinnor som vill vara hemma mer med sina barn – tvärtom, jag tycker att ni har positiva normer och värderingar som män i större utsträckning borde anamma. Jag kan vara avundsjuk på er som vill vara hemma mer med era barn då jag ibland tror att ni har det mer friktionsfritt med er partner och då jag ibland känt att barnens bästa kompromissats bort för jämställdhetens skull (tidig inskolning på förskola i mitt fall och då tog jag ändå majoriteten av föräldraledigheten).
Jag tycker dock att jag i det stora hela är positiv feministisk förebild för mina barn genom att visa att det går att göra karriär utan att försaka familjen om båda föräldrar turas om att dra ett tyngre lass under ”kritiska” perioder. Men det har varit extremt många konflikter med min man på vägen för att nå dit vi är idag där vi har turats om att göra karriär. Sorgligt och lite bittert för mig personligen.

I min vardag som förskollärare i förskoleklass (6åringar) tar jag så mycket chanser jag får att prata genus, samtycke och rätten till sin kropp med ”mina” barn. Jag försöker bemöta deras frågor som är HBTQ-relaterade på deras nivå och försöker vara där och stanna upp och låta dem fundera & så där.
I lördags gjorde jag något jag aldrig gjort förut – jag sa ifrån på skarpen när några manliga bekanta försökte vara roliga med våldtäktsskämt. Det var ett spontant motangrepp, och efteråt blev jag förvånad över hur lätt det var att säga STOPP! Och jag blev fundersam över att jag inte sagt ifrån tidigare till andra. Jag skäms inte över att jag inte sagt nåt innan, för nånstans har jag varit rädd för att ”sabba stämningen”… Det intressanta i lördags var att jag INTE gjorde det, utan det bara rann ut i sanden och killarna försökte inte ens bortförklara eller rättfärdiga… De bara ”okej, vi fattar grejen, vi lägger av”. Inte för att jag vet om de aldrig kommer göra om det, men det kändes ganska skönt att mitt budskap gick fram just då.

Just när det gäller FP är jag stark förespråkare för att man ska dela 50/50. Och det valet gör jag och min sambo för kampen, liksom. Så jag blir en smula ledsen när alla vi som väljer detta reduceras till att vi gör det pga att det ”passar” oss.
Men annars är i alla fall du jätte viktig för mig som feminist. Nu mer än någonsin när jag blev mamma till en son. Jag älskar det faktum att du får mig att tänka till, att du öppnar upp ögonen på mig och gör mig medveten. Jag älskar dig!
Jag skulle aldrig kunna förminska dig eller din betydelse utifrån de val du gör i ditt liv. Jag är ateist men din blogg är för mig lite som bibeln är för kristna.

Ja men man kanske också gör det för sitt bästa? Det viktigaste i sitt liv är en själv och ens familj. För mig är det iaf det. Det kommer alltid gå först. Var glad istället för ledsen. Att människor gör det som är bäst för deras egna familj och välmående i just denna fråga.

Jag har slutat skämmas (!!) för att min partner försörjer mig och jag är hemma och tar hand om barnen, tack vare dig. Så från en kvinna till en annan : tack!
Efter första barnet förväntades jag att sluta arbeta och stanna hemma av allt och alla, svärfamilj och okända på öppna förskolan (obs bor inte i sverige). Som god feminist blev jag så provocerad att jag glömde att tänka och känna och börja jobba heltid igen när min fl var slut och barnet ett år. Hitta din blogg när jag var gravid med min andra och börja typ böla över att jag faktiskt kunde få va feminist OCH vilja va hemma med mina barn. Börja inte jobba igen efter andra barnet. Fanns viss ångest över det beslutet men när det var taget bara lättnad. Äldsta barnet börjar skolan nästa år och jag vill påverka och bygga hennes självbild så mycket jag kan innan hon skjutsas ut i skolan, då finns det liksom ingen återvändo.

Tycker delad FP är extremt viktigt, tycker även det är sunt och bra om staten tar ställningstagande i detta. Förstår att det inte passar alla men förändringar måste ske så kvinnor inte hamnar i situationer där pension och löner går åt skogen. Jag är väl kanske inte personen som gärna skulle vilja va hemma länge med barnen o stanna hemma mer än 50 % men definitivt inte när jag vet hur det påverkar min karriär, min lön och min pension och så vill jag att min man ska dra samma lass som mig. Det gör att vi väljer 50/50 utan snack.

Jag försöker framförallt att jobba på mig själv. T.ex att självhatet som jag utsätter mig för alltför ofta bara är ett resultat av patriarkatet vi lever i, det blir enklare att ba ropa ”LÄGG AV för helvitte” till sig själv då hehe. jag försöker prata med barnen runtomkring mig, typ mitt gudbarn på 6 år om feminism på ett sätt så att hon förstår. Jag säger till också om jag tycker någon beter sig kränkande/sexistiskt etc i vardagen

Det är så otroligt sorgligt att det numer för kvinnor är lön, karriär och pension som är mycket viktigare än tid med sina barn.
Tänk om det istället, för männen, bli IT viktigare med tid för sina barn, istället för just lön, karriär och pension?
Har femenismen lyckats eller kanske misslyckats när dessa mega-kapitalistiska värderingar vunnit?

Jag och min sambo lever ganska jämställt på vissa sätt. Vi har delat på föräldraledigheten först så att han tog ut mer än mig och andra gången 50/50 men det berodde mycket på att hans arbetsplats hade en jämställdhetsbonus vilket innebar att han fick ut föräldrapenning + pengar från landstinget så att han i realiteten fick ut 90% av sin lön (han är höginkomsttagare) annars hade vi nog inte haft råd eftersom min inkomst består av CSN. När barnen började på förskola så insåg vi att det är svårt att jobba 100% och plugga 100% samtidigt som man har små barn så vi har turats om att plugga eller jobba 75-80%. Just nu så pluggar jag 100% på universitetet och han jobbar 80% och tar mer ansvar hemma. Den som kommer hem först lagar mat. Vi delar alla läggningar osv rakt av varannan dag,
Men jag tycker inte att jag är mer feminist bara för att vi delat lika egentligen. Det har blivit så på grund av jämställdhetsbonusen och att jag lider av psykisk ohälsa vilket innebär att jag helt enkelt inte ”orkar” ta på mig mer än hälften av jobbet. Alla mår bättre om vi helt enkelt delar lika och det är ju en viktig faktor, att det ska vara funktionellt i en familj.
För vissa är det enklare än för andra att ”leva som man lär”. Det känns som att diskussionen beror på att folk skiljer sig åt i hur man tänker kring etik och ideologi. Handlingsetik eller om man tycker att intentioner är viktigare.

När jag läser vilka hatiska kommentarer du får rent av från ANDRA KVINNOR(medelålders Svenssons till och med om man ser deras profilbilder)så tänker jag :
a)Hoppas det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som mobbar och tar ner andra kvinnor
Och
b)Någon som undrar varför barn mobbar i skolan när deras mammor sitter och näthatar på fritiden?Patetiskt.
Jag har nio barn och bara det gör väl mig till ett givet hatobjekt för somliga ”feminister”.
Men gissa vad?Jag skiter i det.Det finns så mycket avund och hat bakom ”normala” fasader.
Man får ha det i åtanke.
Kram

Jag var hemma 1.6 år men tanken var först 6 mån… men på riktigt så ville jag inte lämna över, och killen ville hellre jobba så jag kände hur kan man inte vilja vara hemma med sitt barn isf jobba. I efterhand är jag jävligt glad över det känner liksom feministiskt eller ej – jag ville vara hos mitt barn och då ska man ju göra det för sin egen del.
Men till frågan vad jag gör:
Jag brukar låta mitt barn stöka/hälla själv/ göra själv, låta, röja, synas – trots att jag är mamma och ”borde” stilla/uppfostra/korrigera.
Jag brukar busa och skojja mycket ”lektant” för att bredda normen.
Jag gör inte städ och disk så ofta som det känns som kvinnor generelt enligt norm gör.
Jag snaggade mig häromdan och kom på att jag faktiskt genom en sådan grej breddar mitt barns perspektiv på utseende.
Försöker låta mitt barn vara med i vardagssysslorna så mkt som möjligt för att hen ska bli en ansvarsfull vuxen
Jag låter mitt barn leka med det den vill och har bra blandning leksaker.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *