Kategorier
diskussion & debatt

Är hög arbetsmoral verkligen positivt?

Apropå skolplikt och plikkänsla och arbetsmoral som vi pratade om häromdagen, så har jag lite fortsatta tankar. Jag känner att nånting skaver när man pratar om plikt och ansvar för jobb och skola. Jag kan inte riktigt förklara hur jag menar men jag tänker på min man, som varit utbränd och som liksom står och vinglar på kanten till avgrunden hela tiden.
Jag vet inte om det hänger ihop, jag tror att det gör det, men han har enormt hög arbetsmoral och pliktkänsla gentemot sitt jobb. Så pass att han gett snart femton år av sitt liv åt det. Inte bara arbetsmyra åtta timmar om dagen utan övertid, helger, kvällar. Ofta obetalt. Han har konstant ångest om han inte blivit klar med nåt eller om nåt inte funkar som det ska på jobbet. ”Jag måste jobba ikapp, jag måste fixa det här, jag måste…..” Han kan inte släppa jobbet. Inte när han kommer hem, inte på semestern, inte alls. Pga just pliktkänsla och ansvar.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det men det skaver som sagt. Han är inte den enda som bränner ut sig för att de ger för mycket av sig själva till arbetet.
Är det verkligen så vi vill fortsätta fostra våra barn? Med samma pliktkänsla som våra tidigare generationer? Jobbet före allt oavsett konsekvenser? Vill vi att de ska sluta lyssna inåt, bita ihop, strunta i hur de mår för att de har ett jobb att sköta? Hur hjälper vi dem att hitta balans? Var går gränsen? Jag vet inte. Många frågor, inga svar. Men det skaver.
skarmavbild-2016-10-04-kl-14-26-00
(och det intressanta här är för övrigt att Oskar gick i slappa waldorfskolan och hade en lyhörd mamma som lät honom stanna hemma när han inte ville gå och en period var det varje dag)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Är hög arbetsmoral verkligen positivt?”

Du har så rätt. Är som din man i det avseendet och inte tackar någon en när man blir riktigt sjuk. Jag vill inte att nästa generation ska jobba ihjäl sig och inte heller låta myten om att ha mycket på jobbet/jobba mycket är uteslutande positivt. Man kan göra sitt, göra det bra och vara nöjd. Det är ändå ”bara”ett jobb. Livet är så mycket mer än det.

Jag tror att det är lite både och. Jag tror vi mår bra av att känna ansvar och plikt men inte till den gräns att vi mår dåligt av den. Det innebär också att olika människor reagerar olika och att toleransen för var min pliktkänsla skiljer sig mot din. Jag tror mer på att man måste låta sina känslor styra sina beslut. är jag sjuk så ska jag vara hemma. Jobbet är inte det viktigaste här i livet. Mår jag dåligt av psykiska besvär så ska skolan komma efter välmåendet. Jag tror att det handlar om att lära våra barn och oss själva att lyssna på vårt inre mera. Svårt är det, jag vet. Brottas varje dag med saker jag själv tycker jag borde hunnit på jobbet, mår dåligt över att jag måste vara hemma och vabba osv. Snurrigt inlägg men jag hoppas du fattar vad jag menar <3

Jag tänker att arbetsmoral är en sak, det du beskriver är något annat. Arbetsmoral för mig är när människor sköter sina jobb på ett sådant sätt att samhället fungerar. Här spelar förstås yrket roll för vilken påverkan din insats får på samhället. En kirurg utan arbetsmoral är sannolikt värre än en nagelteknolog utan arbetsmoral. Tyvärr drivs ju många människor av pengar och status snarare än moral i sina arbeten, vilket tex påverkar hur vissa läkare (jämfört med tex sjuksköterskor) bemöter sina patienter/klienter/kunder, samt påverkar innehållet i produktion på ett negativt sätt (folk vill sälja, manipulerar sina köpare och skiter i att det de säljer är dåligt eller rentav skadligt, tex inom tobaksindustrin och de som medvetet utvecklar beroendeframkallande spel för barn). För mig är arbetsmoral att utföra sitt jobb till samhälletsnytta med viss patos. Det behöver inte betyda att jobbet är viktigast i livet och att en ska bränna ut sig själv. Sen råkar det väl tyvärr vara så att de med hög arbetsmoral oftare bränner ut sig, men jag tänker att det ofta inte är arbetsmoralen som är problemet utan arbetsmiljön. Jag jobbar inom vården och har gått in i väggen, liksom många av mina kollegor. Ja, jag har god arbetsmoral, gör det där lilla extra för att mina patienter ska få bästa möjliga vård och bemötande. Men jag är inte på något sätt extrem. Däremot är arbetsbelastningen inom vården extrem och de människor jag värnar blir siffror i ett system. Jag tänker att det finns en fara i att måla ut arbetsmoralen som problemet, dels för att det lägger skulden hos den utbrände och dels för att arbetsmoral i sig är något positivt. Vi bör rikta ljuset mot arbetsmiljön, produktionshetsen och företagens girighet. Jag vet inte hur det fungerar i din mans bransch, men tänker att det vore intressant att nysta djupare i varför han inte kan släppa jobbet, varför han jobbar så mycket övertid, varför han mår dåligt. Är det verkligen pga hans goda arbetsmoral? Arbetsmoral vore väl att jobba de timmar han ska, göra gott de timmarna och sedan gå hem och släppa jobbet. Det och bara det är ju hans plikt. Är det inte andra saker som orsakar den där ”hetsiga” inställningen till jobbet, tex (eventuellt outtalade) krav utifrån eller en osund arbetskultur eller något annat? Jag tror inte att något arbete blir bättre utfört av att aldrig vara riktigt ledig och handlar det om lojalitet så mår ju inget företag bättre av att personalen blir sjukskriven. Men det är komplicerat, framförallt inom vården där du idag de facto behöver gå över dina gränser för att ge patienterna vad de behöver och samtidigt hålla produktionskraven, så har du arbetsmoral blir du lätt utbränd. Men jag tror som sagt på att ändra systemet, inte sänka arbetsmoralen.

Jag tänker ofta att vi är lurade… Vi är lurade att tro att vi föds för att jobba och ska dö utslitna. En del har gått på det med hull och hår och pratar om hur mkt de trivs och hur mkt jobbet ger samtidigt som dom ser helstressade ut och äter blodtryckssänkande medan andra hellre gör annat av sina liv och kallas för parasiter av den ihjälstressade delen av befolkningen ?

Arbetsmoral enligt mig är inte det du beskriver om din man. Arbetsmoral för mig är att man kommer i tid, gör sitt bästa och bidrar. Arbetsmoral är att inte vara en slacker, att inte sätta kollegor i skiten. Jag har arbetsmoral och presterar grymt MEN jag jobbar i princip aldrig över, skulle ALDRIG jobba obetalt och heller inte helger om det inte är något speciellt och beordrat av chef. Ingen kommer tacka en när man går in i väggen.
För mig är det otroligt viktigt att mina barn ska ha ett jobb/sommarjobb efter de gått ut nian och under gymnasiet. Men jag vill att de ska vilja själva, tycka det är kul, vilja tjäna pengar – jag vill inte tjata. Jag har otroligt svårt för 19-åringar som aldrig haft ett jobb och har noll arbetsmoral och slappar runt – oacceptabelt för min del och min familj.

Och om de inte vill själva? Om de tycker det är tråkigt Om de känner att studierna tar tillräckligt med energi? Om de är extremt blyga och inte vågar ringa upp arbetsgivare? Om de har funktionshinder som påverkar deras artbetsförmåga/förmåga att söka jobb? Om de har sökt flera jobb, men inte får något? Om de hellre vill arbeta ideellt på fritiden? Vad gör du då?
Som tonåring fick jag mat och husrum av mina föräldrar och fick använda studiebidraget till kläder och nöjen. Jag tycker det är helt rimligt.
Om ungdomarna själva vill jobba är det väl bra, men jag tycker du borde försöka bli mindre dömande mot de som inte jobbar vid sidan av studierna.
Jag var extremt blyg och hade ett odiagnostiserat funktionshinder. Mina föräldrar hade nog gärna sett att jag haft sommarjobb eller dylikt, men det gick inte.

Det du skriver om är inte arbetsmoral och pliktkänsla utan det låter mer som dålig arbetsledning, tänker att om inget ändras i hans arbetssituation så kommer han krascha igen, det kan det ju aldrig vara värt, kanske dags att byta jobb och få rimliga arbetstider och arbetsbörda. Inget jobb kan vara värt att riskera sin hälsa för.

Jag tycker inte heller att du beskriver arbetsmoral, snarare arbetsnarkomani som går snett. Det kan ju bottna i olika saker… Det är spekulationer så klart men jag tror inte att man blir utbränd endast på grund av arbetsmoral och pliktkänsla, det ligger djupare än så även om plikt kan bidra.

Jag förstår precis vad du menar. Man försöker överprestera för att man tror att det är vad som krävs. Vi lever längre idag men blir också sjukare.
Samhället är uppbyggt på ett sätt där man ska dö utsliten.

Svenskars arbersmoral prisas ju inte utomlands utan grund, om man säger så. Tyvärr är jobbet bland det viktigaste i våra liv och i samhället. Det är nästan det enda man pratar om, både hemma, med vänner och inom politiken. Jag önskar att livskvalitet var viktigare än att jobba ihjäl sig. Klart att man ska göra rätt för sig, om man kan. Men betyder det att man måste gå in i väggen för det?
Min svärmor har en redig arbersmoral, hon har gått in i väggen flera gånger och hon är bara 52 år… jag känner själv ångest över att behöva jobba så mycket som vi gör och då är vi ändå inte värst i världen. I USA är det förväntat att man jobbar 12-14h/dag och gärna obetald övertid också, för skitlöner. Helt sjukt.

Ja, intressant med det du skrev till sist om hans mamma och skola. Jag har aldrig blivit pressad eller tvingad till något som barn. Med det resultatet att som vuxen har jag kört på i turbofart. Jag känner att jag har gått miste om ting när jag fick sluta med det ena och det andra som barn istället för att få stöd och hjälp till att komma igenom det. Som oftast handlade det om dåligt självförtroende och begynnande ångest och det blev ju inte bättre av att jag slapp allt jag tyckte var svårt. Jag kom därför att utveckla en dålig idé om mig själv om att jag ger upp för snabbt. Så nu ger jag aldrig upp. Det funkar väldig dåligt. Jag försöker att vända det och i helgen sa jag upp mig från ett sidojobb som jag har velat säga upp mig ifrån sedan i maj. Min man fick skriva mailet. Jag kunde inte. Men det är en start. Jag är glad för att jag har brutit igenom det som höll mig tillbaka som barn och tonårig, men jag har gått för långt den andra vägen. Kanske har Oskar det med?

Det som är svårt är att vi ju i många fall måste jobba för att klara oss. Jag har extremt hög arbetsmoral. Pluggade länge, fick en examen… Och gick nästan in i väggen på nya jobbet, 24 år gammal. Jag är kvar på samma ställe och kämpar varje dag. Jag vet inte ens för vems skull längre.

Jag såg dokumentären ”the swedish Love theory” (finns på SVT play) och tycker – om än ev långsökt – den är kopplad till detta.. Hur samhället ändrades för att ingen ska ”behöva vara beroende” av någon annan ekonomiskt i ett förhållande (eh, för vi är ju ABSOLUT inte beroende av andra på alla andra vis?!) och på så via skapat ett samhälle där alla – från de allra yngsta till vår äldsta – lever ”självständigt” och isär… Alla ska jobba, alla ska tjäna pengar och vara nyttiga, guuuud så viktigt att klara sig själv ekonomiskt (och skit i att väldigt många inte alls klart sig särskilt bra ensamma osv osv)
Äh nu kanske jag var helt snurrig med alla amningshormoner och sömnlösa nätter. Sorry isf,
Men att disciplin skulle va någon strävansvärd egenskap hos mina barn är typ tvärtom sanningen. Önskar de snarare vågar lyssna inåt vad som är värdefullt och våga ge upp/byta snarare än köra på av disciplin.

Åh, har hört om den! Och ja, jag tror att någonting har hänt som har skapat denna märkliga svenska individualism som ändå räknar med samhällets stöd… för att vi slagit sönder ett annat stöd och vi sitter ensamma i våra lägenheter som vi minsann duktigt nog äger själva och jobbat hårt för, men det blir ändå inte bra.
Och jag tänker inte uppfostra nya arbetsmyror. Mina barn ska slippa den pressen, i alla fall hemifrån.

Åh det är så svårt det där. Jag tror som flera andra att det inte är arbetsmoralen som bränner ut oss. Eller ja, det var så jag tänkte precis när jag var på väg in i väggen och blev sjukskriven. Men med en hel del terapi och pratande med nya bättre chefer inser jag att det egentligen är annat som ligger bakom – kass självkänsla, tankar att mitt värde ligger i vad jag presterar på jobbet, tanken att ingen är ansvarig förutom jag och att jag därför måste fixa och trixa, ingen tillit till att chefen ser till att sånt som ska göras blir gjort etc etc. Jag försökte intala mig att det ”bara var ett jobb” men det gjorde nästan saken värre. Vem var jag om jag inte presterade på topp?

Nej, jobbet ska inte gå före allt oavsett konsekvenser. Plikten mot skolan/jobbet måste ställas i konflikt med plikten vi har mot oss själva och vår egen hälsa för att försöka hitta en balans mellan de. Vi har ju begränsade energiresurser att ösa ur varje dag och håller vi oss inte inom de gränserna bränner vi ut oss. Jag tycker det är sunt att du lär barnen att det är ok att ta en ledig dag för att återhämta sig. Vi behöver lobba mer för plikten vi har mot oss själva i form av återhämtning för att balansera mot det ensidiga hyllandet av arbetsplikten.

Jag tänker att pliktkänsla är ett rätt vitt begrepp också. Många män (nu tänker jag inte på Oskar, utan andra jag jobbat med) jobbar jättemycket och försummar samtidigt sin familj totalt. Så arbetsmoral -ja, men inte nödvändigtvis kombinerad med pliktkänsla.

Det som förvånar mig mest av allt när det gäller arbetsmoral är alla som jobbar övertid utan betalning.
Min mamma jobbar 150% fast hon har bara anställning för 80% och får bara betalt för 80%.
Likaså en vän hon jobbar 16 timmar per dygn men får bara betalt för 8 timmar. Det liksom ”ingår” i jobbet.
Även en till vän som jobbar sina 8-9 timmar om dagen, men kan jobba kväll och helg utan betalt.
Jag undrar då vart är moralen hos arbetsgivarna? Varför låta folk jobba utan att få betalt?
Jag skulle aldrig jobba utan att få betalt. Skulle jag jobba över då ska det vara betalt.

Något jag stör mig på är att man förväntas jobba under gymnasiet även fast de flesta gymnasieelever inte behöver jobba för att få ekonomin att gå runt. Det finns ett begränsat antal jobb och är det verkligen rimligt att flera av dem ska gå till folk som egentligen inte behöver jobba utan bara gör det för att man är duktigare om man jobbar?

Hur kan alla vara så säkra på att det är vattentäta skott mellan arbetsmoral och osunda egenskaper, arbetsnarkomani och allt vad det kallas? Man använder ju ordet arbetsmoral när man menar vad som håller sig inom det positiva sfären, men jag skulle gissa att det i praktiken är en glidande skala mot de förhållningssätt till arbete som är riskabla, för jag förstår inte vart den där tydliga skarpa gränsen skulle finnas, som skulle vara så självklar att ingen råkade passera den? att känna viss plikt mot en arbetsplats och arbetskamrater är sympatiskt och bidrar till att vi delar på arbetet i vårt samhälle. Att känna stark plikt mot arbetsplats skulle jag tro kan göra att man lättare bränner ut sig.
Det är ju liksom inte bara karriärkåta penganarkomaner som blir utbrända? Upplever snarare att det är typiskt människor som tänker mycket på att inte belasta kollegor och som oroar sig mycket för andras välmående som lär blir utbrända. Dvs positiva egenskaper egentligen, men kan bli farliga om man inte ibland kan göra det ”lata” valet.

Det låter gammaldags och så men jag vill lära mina barn moral och pliktkänsla. INTE specifikt arbetsmoral eller arbetsplikt. De ska förstå att man måste bidra (i rimlig mån) för att kunna begära. Att de har rättigheter men också skyldigheter. Men också att de ska räcka livet ut och därför måste ta hand om sig! Har man familj måste man hitta en jämvikt mellan plikt mot jobb, plikt mot familj och omtanke om sig själv. Inte plättlätt tyvärr.

Jag vet inte om det handlar om arbetsmoral. Kanske till viss del. Men för många som jobbar för mycket handlar det nog också om kassa villkor i arbetslivet och ren överlevnad. I min bransch är det hög arbetslöshet, ständiga nedskärningar, jobb ryker till höger och vänster och det är huggsexa om de arbetstillfällen som finns. Jag har jobbat med delvis annat i några år och är nu tillbaka och med versaler FÖRFÄRAD över vilka rubbade krav som ställs på många av oss inom mitt företag. Att jobba över (obetalt eller reglerat via flex) är standard. Folk svarar på mejl och jobbar extra hemifrån en sväng på kvällen. Att ta hem jobb över helgen (för att mildra arbetsbelastningen under veckan) är vanligt. Är man sjuk förväntas man ändå jobba så gott man kan hemifrån (eller så får man jobba i kapp i efterhand, det är få som jobbar så att någon annan kan gå in och täcka upp) Osv. Det är inget som uppmuntras officiellt av ledningen, men eftersom det ställs krav på att vi ska producera mer än vad som är rimligt blir det ändå en inofficiell uppmuntran. Visst borde man säga ”nä, jag hinner inte”, men när man vet att det håller på att skäras inom organisationen, eller har en tidsbegränsad anställning som kanske kan förlängas, då gör man ju inte det.
Vi fick nyss besked om en omorganisation och då poängterades gång på gång att man behöver vara stresstålig och klara av att jobba i högt tempo för att platsa i den nya organisationen och att det förväntas att vi ska producera dubbelt så mycket som idag på samma tid.
Varför ställer man upp på detta då? Kan man inte byta jobb och bransch? Jo, gärna. Jag har försökt. Men jag är 40, har inte en ekonomi som fixar att jag börjar plugga och är inte våldsamt eftertraktad på arbetsmarknaden. Har försökt få andra jobb, men insett att jag är totalt ointressant utom i min egen bransch. Eller ja, kanske skulle jag kunna få jobb som obehörig lärarvikarie.
Så jag kör på. Vet om att det inte håller i längden, att jag balanserar på gränsen av min ork, men känner mig fångad, Det handlar inte så mycket om moral – jag skulle gärna gå hem klockan fem och vara ledig på helgen – utan om att jag måste ha ett jobb och en lön. Och jag vet att många kollegor känner samma sak. Det är trötta, stressade människor som omger mig hela dagarna.
Revolution, ja gärna.

Jag vet inte om man kan koppla några dagar hemma från skolan direkt till arbetsmoral? Allt kan förändras då man kommer ut i arbetslivet. Hamnar man på en bra arbetsplats är det kul att ge allt, men i dagens läge där många arbetsgivare ser möjligheten att utnyttja detta så kan det bli farligt. Eller så tar man i för mycket själv, eller en blandning, eller en slump… Onda cirklar osv. En grej jag dock blir kvar och funderar på är lärarna i skolan – hur mycket extrajobb får de om eleverna missar lektioner? Beror säkert på hur bra de är och vad som lärs ut. (Själv hade jag klarat mig bra utan vissa idioter som predikade strunt)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *