Kategorier
diskussion & debatt

Jag vet inte om detär min eventuella ADD eller om jag är dåligt uppfostrad

Elaine Eksvärd skriver ett ganska så provokativt inlägg om ADHD (det blev en hel del drag i kommentarsfältet) som jag inte håller med om även om jag kan relatera till vissa delar av det. Jag kommer till det.
skarmavbild-2016-10-15-kl-14-02-30
Jag står fortfarande i den där jävla kön för utredning. Jag har genomgått psykologträffar för att reda ut om jag borde utredas och psykologen sa att jo det finns starka indikationer på att du har ADD. Och det tror jag också. Antingen det eller så är jag dum i huvudet. Man kan visserligen vara både ock sa psykologen när jag vädrade dessa tankar och ja det är väl lite det Elaines inlägg handlar om också: Människor som gömmer sitt dåliga beteende bakom diagnoser.
Jag är impulsiv. Det vet ni som hängt med ett tag. Jag pratar och skriver först och tänker eventuellt sen. Ibland inte alls. Ibland för mycket för ibland skriver och säger jag saker som jag tänker just då, ni vet den där inre monologen och oprövade tankarna man har … de spyr jag rakt ut emellanåt. Sen tänker man efter en sekund till och får nya rimligare tankar som man kanske skulle väntat på.
Jag brukar tänka att det inte är den första tanken som definierar oss utan den andra dvs alla kan tänka dumheter men sen när man tänker efter så inser man att det var just dumt. Men jag hinner skriva fem inlägg på den tiden det tar innan jag tagit mig vidare till nästa tanke för jag kan liksom fastna kvar i impulsen. Och det skapar konflikt och upprörda känslor.

Jag vet inte om det är min eventuella ADD
eller om jag är dåligt uppfostrad.

Kanske både ock.
Förmodligen både ock. 

Detta är nåt jag såklart jobbar aktivt med, och jag lär mig hela tiden av mina misstag och konflikter och blir bättre på att ta ansvar för det jag säger och skriver, framförallt att tänka efter innan jag uttrycker mig men det tar också tid. Det är en process.
Elaine skriver också:

Allt gick så snabbt för dom, eller munnen gick så snabbt och ögonen såg nästan skräckslaget på när munnen hasplade ur sig saker som varken var bra för dom eller personerna som de pratade om. Jag nästan såg hur de skämdes under tiden munnen gick i ett men att de ändå saknade impulskontrollen att vara tysta.

Jag skrattar skamset av igenkänning. Exakt så är jag. Och jag hatar det. Jag hatar att jag är så. Och detta förvärras i stressiga situationer. Jag hatar nya situationer eller att träffa nya människor, speciellt människor som man kanske måste bete sig extra bra inför typ potentiella arbetsgivare. Då kan jag blurta ut vad fan som helst, oftast osmickrande random saker om mig själv. Det är som att hjärnan slutar funka och nån slags reptil-neanderthalarhjärna tar över. ”Ugh! Blö blö blö!”
Som den där gången jag sa att jag egentligen inte tycker om barn. På anställningsintervjun. På en förskola. (Jag fick jobbet dock?!) Och jag kan inte ens förutspå det. Förutspå vad jag kommer säga eller om jag kommer göra bort mig och jag har alltid väldigt mycket ångest av detta. Men jag kan inte hjälpa det. Eller det kanske jag kan, jag vet faktiskt inte. Men jag vet inte hur.
Dock så är jag skitbra på att hålla människors privatliv privata. Jag är grym på att hålla hemligheter och tar andras tillit och förtroenden på allvar. Till och med om vi blir ovänner. Det krävs mycket innan jag bryter det och då har jag alltid en bra anledning. Jag skvallrar såklart ibland, för att jag vill dock. Inte för att jag måste, för att jag inte kan kontrollera mig, utan för att jag tycker om det. Jag är en skvallerkärring, det medger jag. Men jag respekterar vänner och bekantas integritet och jag skvallrar inte om allvarliga eller privata grejer.

Cissi Wallin har ADHD och jobbar också på med sig själv som jag gör. Hon svarar på Elaines inlägg med att berätta om sina egna erfarenheter, om bristande respekt för andras integritet, om impulser, om självrannsakan och eget ansvar. Att man har en diagnos betyder inte att man är en galning som inte kan bete sig. Det kan man såklart, men det kan vara svårare. Det kan vara en längre process att ta sig dit och man kanske måste be om ursäkt örti gånger mer än normalstörda.
Hon skriver:

Vi har alla ett ansvar. Oavsett diagnos eller ej. Det finns ju personlighetstyper som lätt fastnar i svartsjuka, eller missunnsamhet. Då måste man fatta det, inse sina issues och ta tag i skiten. Överlag är många himla duktiga på att krampaktigt hålla allt från jobbig barndom till nån sorts diagnos som ansvariga för osofta beteenden man slänger sig med.



Jag håller inte med Cissi om att alla kan ta ansvar eller ”ta tag i skiten” dvs förändras. All har nämligen olika förutsättningar för det och lider man till exempel av svår psykisk ohälsa så kan det vara omöjligt. Dessutom kräver det nån form av självinsikt för att ens börja den resan. Och sen ska man veta hur och vad man ska göra. 
Och när det gäller Elaines inlägg så håller jag inte med henne om att var och varannan människa slänger sig med diagnoser. Det är faktiskt jäkligt svårt att få diagnos, det vet alla föräldrar som slagits mot vårdapparaten, som fått kämpa för att ens bli tagna på allvar. Ja, idag är det vanligare med diagnoser och det kan säkert upplevas som en ny trend.
Inte för att ADHD inte fanns innan men för att vi inte fick diagnoser. Vi fick höra att vi var bråkiga istället. Lata. Slappa. Korkade. Och så har jag känt hela livet så jag är så jävla glad för de barn som idag får tidiga diagnoser och faktiskt kan få växa upp med en känsla av att vara en annan sorts människa istället för en dålig sådan.
Ni som har adhd eller annat, hur tänker ni? Läs gärna Elaines och Cissis inlägg och återkom gärna här med era erfarenheter och tankar! (Påminner om god ton även om ni blir arga eller upprörda!)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag vet inte om detär min eventuella ADD eller om jag är dåligt uppfostrad”

Skrev i Elaines inlägg nyss då jag jobbar inom psykiatrin. Undrade om hon skulle vara lika snabb med att ifrågasätta en somatisk diagnos. Brukar man uppfatta allergi, migrän, magkatarr (diagnoser som ej ses på utsidan och som också ökar…) och tänka att ”det här är en person som påstår sig ha migrän men som bara är en latmask som vill slippa jobba”… Vad är skillnaden?

Känner så igen mig i att de kan bli total pannkaka om man ska prata med ”viktiga” människor, här om veckan skulle jag prata med chefen om någonting men han fattade ingentingutav de jag hade svamlat om i några minuter, men jag bara skrattar åt de och hoppas de blir bättre nästa gång 🙂

Jag är vuxendiagnosticerad med ADHD och har en kraftig variant av den enligt utredningen jag har tagit. Har dessutom fått the extended version med arbetsprov (arb. terapeut som observerar medan jag arbetar med hushållsgöra för att se hur jag agerar mm) intervjuer och allsköns tester.
Jag HATAR när man ursäktar dåliga beteenden med ADHD. Jag OGILLAR när folk som inte HAR diagnos lättvindigt tror de har bokstavskombo pga lite slarviga eller så. Om man däremot på riktigt tror att man HAR en diagnos, som exempelvis du med ADD, så har jag full respekt för det.
Vad min erfarenhet säger är att eftersom man är född med sin neuropsykiatriska funktionsvariation så är det ju så att man inte har någon annan verklighet att jämföra med. Jag vet inte hur en ”normalstörd” hjärna funkar, därför ogillar jag att skylla på min ADHD-hjärna.
Ja, min hjärna är som en överfylld motorväg med fjorton vägbyggen, en del omkörningar och lite väg-gupp här och var men det är ju hur jag är. Jag vet inget annat och kognitivt går det ju att göra massor för att stävja det man rent praktiskt får problem med.
Jag vet att jag har lätt att förlägga saker, därför har jag system för det. Har inte tappat bort något/förlagt något på typ 10 år nu för att jag tog tag i den biten. Samma sak med att passa tider och annat som lätt blir besvärligt för oss med ADHD. Ställ larm, man har ju för fasiken larm i TELEFONEN. Det finns så otroligt många sätt att komma runt såna problem idag.
Däremot så håller jag helt och hållet med dig om att föräldrar som får barn med diagnoser har oftast fått kämpa grismycket för att få den där diagnosen och att det underlättar för barnet. Hade jag fått reda på att jag hade det jag har som barn, hade jag sluppit en hel skolgång där jag trodde jag var dum i huvudet, när det istället visat sig att jag är över normalkurvan för intelligens men har noll och inget arbetsminne what so ever. Lärare trodde jag var korkad eller lat, eller båda delarna och det sätter sig på självkänslan. Det är först efter 35 (är 37) som jag faktiskt insett HUR smart jag är och kunnat börja lita på det.
Så jag är för diagnoser för ”patientens” skull men emot att man sedan använder diagnosen som en sköld för att slippa jobba med sig själv. Typ så.

Jag har adhd-lindrig form, vilket innebär att jag har adhd men lyckats tillgodogöra mig så pass mkt strategier att jag för det mesta fungerar okej. Jag fick högt på den kognitiva delen av testerna vilket säkert förklarar saken. Jag är sjukt framgångsrik på jobbet, uppfattas som kreativ, organiserad och noga (haha!) egentligen är hjärnan ett jäkla kaos, hela hela tiden. Min hyperaktivitet är ofta inom mig, i form av en miljon tankar samtidigt. Jag har lärt mig styra den till att bli kreativ ist och kan hyperfokusera i timmar. Folk uppfattar mig därför som att jag har outtömlig energi och tålamod. Många är avundsjuka på min framgång och ytterst få skulle ens tänka tanken att jag har adhd.
Hemma däremot, där kommer smällen. All energi är slut exakt varje dag. Jag orkar inte följa ett samtal med min sambo för hjärnan far iväg, då uppfattar han att jag inte lyssnar och tror att jag inte bryr mig. Jag glömmer saker vi bestätmt och beter mig därför egocentriskt. Jag har svårt att se sambons perspektiv i diskussioner för jag orkar inte lyssna klart på honom när han är alldeles för långdragen i sina utlägg, så jag avbryter hela tiden. Jag planerar in att göra tio saker varje ledig dag, för jag får feeling. Att tiden bara räcker till att göra två av dessa hinner jag inte tänka på, så jag stressar. Jag går in i badrummet för att plocka ur tvätten men börjar sortera städskåpet ist, att sambon får vänta påklädd i hallen har jag glömt bort.
Men som sagt, på jobbet märks det inte. Betyder det att jag väljer att vara trött och snurrig hemma? Eller handlar det om att jag lärt mig strategier som räcker i jobb-sammanhang, men hemma har jag inte lika bra sådana? Jag skyller aldrig på min adhd, men den förklarar mycket av varför det blir som det blir. Jag gör inte ovan för att jag ÄR egocentrisk. Jag gör ovan för att jag än så länge inte har lärt mig att göra på något annat sätt. Vissa saker kan bli bättre med strategier som kalender, påminnelser, gå ner i arbetstid, motion osv. Men vissa saker kommer antagligen bestå exakt hela tiden. Att jag skulle välja det aktivt är ett jäkla hån. Blir så sjukt provocerad av sånt. Hoppa in i min hjärna för en dag, tror en timme räcker faktiskt, så får vi se sen om du fortfarande anser att jag ’väljer’.

Jag har varken sökt eller fått diagnosen ADHD. Känner dock igen mig i din beskrivning gällande hur du fungerar i arbetet och hur du sedan blir i hemmet. Mitt tips är att försöka hitta strategier för att skapa ett mellanläge på jobbet (jag vet, det är skitsvårt), men grejen är att privatlivet är så otroligt mycket värt – hur mycket man än älskar sitt arbete måste man dra en gräns. För annars är det lätt att hamna där jag är just nu – sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag har KBT en gång i veckan för tillfället och har märkt stor skillnad. Har fått hjälp att börja sortera i min kaosartade hjärna och mitt privatliv har blivit bättre. Kommer nu oftare ihåg vad min sambo sagt och ger inte alls lika luddiga svar som innan. Har fått strategier som jag hoppas ska gå att implementera även i arbetet. Jag vet att det kommer vara svårt, men har bestämt mig för att min hälsa är mer värd än om jag alltid gör extra saker på jobbet (och få höra ett extra ”vad duktig du är”).
Lite luddigt men det jag vill säga är: ta hand om dig! Du verkar ha hittat strategier på vissa plan, fortsätt utveckla dessa så att du även orkar ha ett liv utanför jobbet.

Jag har påbörjat utredning, vart på samtal på öppenpsyk o ska fylla i papper nu hemma som jag ska skicka in. Dock blev jah tveksam. De sa när jag var där att om man får diagnosen adhd så kommer man behöva gå på kontroll regelbundet för att få behålla körkortet. Är det nått mer som kan påverka livet negativt om man får en diagnos? Jag har ju liksom klarat mig i 34 år utan diagnos o blev helt enkelt lite fundersam nu. Blir man diagnostiserad så är man väll det för alltid? Läskigt. Men annars fick jag en dålig känsla av Elaines inlägg. Kände mig träffad. Jag är en väldigt utåtagerande o frispråkig person, dock så fick jag så mkt skit för det under gymnasiet så jag blev nån annan, i nästan 10 år spelade jag en perfekt version av mig själv. Valde att vara helt tyst för att inge riskera att säga nått dumt. Nu när jag är över 30, med två barn, varav ett av dom verkar vara som jag så orkar jag inte spela nån annan. Slappnar jag av i sociala sammanhang o låter mig själv vara jag så säger jag tokiga saker för jag kan inte alltid avgöra vad som är lämpligt att säga, jag har svårt att se konsekvenserna av mina ord, det är inte förrän jag ser folks reaktioner som jag kanske fattar att d var tokigt d jag just sa. O jag är väldigt impulsiv, det mesta jag gör är på impuls, kan planera vad jag ska göra men gör sällan det utan kommer på nått annat som jag har lust med o gör det istället. Sen kan jag hålla med om o även jag har tänkt att man diagnostiserar för lätt nu. Läste att barn som fått Adhd diagnos lika gärna kan ha järnbrist o vid utredning bör man kolla så att inte det kan vara andra orsaker som ligger till grund för barnets beteenden. Men om jag går till mig själv. Jag har alltid trott att jag är som jag är pga mina föräldrar o miljön. Mamma som är väldigt egoistisk o alltid bara sett saker ur sin egen synvinkel o bekräftade mig aldrig. Pappa som är alkoholist. Men när jag själv fick barn (tvillingar, tvåäggs) o såg att ett av dom är mkt som jag o den andra inte är det trots att de växt upp i exakt samma miljö under samma tid så omvärderade jag saker lite, kanske har jag fötts med vissa av mina svårigheter? Jag tror det nu iaf.

Du skriver att man vid utredning borde utesluta andra orsaker. Jag kan glädja dig genom att berätta att det görs alltid! 🙂 När jag skulle utredas fick jag till exempel vänta ett år på att min depression skulle bli bättre. Annars kunde den påverka resultatet.

Är lärare för äldre åldrar. Har ej läst Elaines post eller din särskilt noga. Inlägg från mig ändå, med två reflektioner: 1. mental funktionsvariation börjar normaliseras. Det är bra. Ingen behöver skämmas. Alla (vettiga) lärare kör sedvanliga anpassningar för add, adhd, dyslexi, ångest osv på rutin, även utan officiell diagnos. 2. Ungarna slänger sig med sina diagnoser och får gehör av ovettiga lärare som ba ”ungen har add, kan ej strukturera sitt arbete” och ungarna ba ”yey, nån annan gör jobbet åt mig asnajs jag går hem och styr upp värsta avancerade attacken i mitt asavancerade dataspel yey”. Så det är liksom både bra och dåligt. Hoppas på att normaliseringen fortsätter men att fokus ligger på att utarbeta strategier för att hantera liv/skola/jobb för berörda personer.

Min erfarenhet av hur skolor hanterar detta är minst sagt varierad. Allt handlar om resurser och vilja hos ledningen att göra de anpassningar som krävs. När diagnos finns på papper. Odiagnosticerade barn får verkligen inte någon individuell anpassning trots att man som förälder kämpar vid varje jä— utvecklingssamtal och påpekar att vissa karaktärsdrag har funnits sedan de föddes och vi har kämpat hela livet med dessa ”problem” och försökt få lärarna att se till individens förutsättningar i stället för att få alla likadana.

Jag blir skitledsen av hennes inlägg. Med Asperger så är det verkligen inte så att jag ursäktar beteenden, men jag är jag. Vissa älskar hur jag är, andra tycker jag är ouppfostrad och borde skärpa mig. Jag kan inte vara alla till lags och har gjort ansträngningar för att vara normal, och guess what, det fungerar inte. Jag är inte normal, men kan jag inte bara få vara som jag är istället? Måste ALLA tycka jag är behaglig? Många uppskattar mitt sätt att vara annorlunda på så även om vissa tycker det är obehagligt är det inte fel. Jag saknar det här filtret. Jag vet inte naturligt vad som är normalt att säga eller inte, så försöker hålla mig till sanning och ärlighet för att vara på den säkra sidan. Men förstår att jag inte är lämplig i alla sammanhang också. Gilla det eller ej, vi kan ju alltid undvika varandra om det nu är så himla obehagligt att alla fungerar och är olika.

Kan även tillägga att impulskontroll hos mig med Asperger är normal, men vet ej vad som är personlig information och inte. Om någon anförtror sig inför mig så brukar jag ställa frågan rakt ut om det är privat info. De som känner mig brukar vara tydliga och kategorisera infon innan. Jag gör detsamma när jag berättar något. Man gör ju gärna rätt fast för att kunna det behöver jag lite rakare, tydligare kommunikation. Jag kommer även vara lite rakare och tydligare gentemot andra. Kan säkert appliceras på de med adhd också. Tror det blir lättare att hantera impulser med UTTALADE krav på det.

Man får inte alls som vuxen diagnoser bara så där….så det är inget som alla ”slänger sig med”.
Så vida inte man själv diagnostiserar—och det är ju en annan femma.
Sjäkv har jag svår, kronisk PTSD. Med återkommande depression. Tog år att få dessa diagnoser.
Och tro mig! Jag kan inte ”skärpa mig” och sluta ha flashbacks och skit.
Går hos en utmärkt psykolog en gång i veckan och en psykiatriker en gång i månaden.
Jobbar jätte hårt med att bli ”bättre”.
Kram till den som behöver det!
Peace~

Något jag tänkt på angående folk med diagnoser som adhd/add/bipolär/borderline… Jag är ganska övertygad om att folk med en relativt kass uppväxt lättare får diagnoser som t.ex. adhd/add. Det är inte för att dom inte lärt sig att bete sig som folk, utan för att dom inte blivit stöttade eller fått verktyg för att göra saker lättare i livet. Jag och två av mina syskon har diagnosen adhd och mitt tredje syskon har aldrig blivit utredd men hon har det säkert också, vi har haft en ganska sketen uppväxt och aldrig fått något stöd från våra föräldrar. Vi har alla fyra svårt att hantera livet i vuxen ålder, svårt med jobb, skola, relationer osv… Min man däremot, han har förmodligen också någon slags diagnos men han kommer från en familj där han blivit älskad vikorslöst. Han har lärt sig hur han ska hantera sina svårigheter på ett vettigt sätt.
Sen har jag för mig att ca 5% av Sveriges befolkning har diagnosen adhd/add så att man stöter på någon då och då är knappast konstigt.

Jag blev så förbannad att jag kokade när jag läste Elaines inlägg. Inlägget i sig är inte bara oerhört kortsynt och ytligt utan det finns inte ens en uns av vilja att försöka förstå verkligheten hos andra människor. Snarare så stinker inlägget av en nedvärderande ton där Elaine själv försöker hobbyanalysera och bryta ner en funktionsnedsättning och avfärda de neuropsykiatriska symptomen som dåliga karaktärsdrag. Blev chockad när jag såg att du skrev något om god ton där inne med tanke på att du brukar vara först med att både stå rakryggad och upp för andra människor. Det är på grund av sådana inlägg som hon skriver och den okunskap som hon predikar som gör att människor Med adhd, eller andra, funktionshinder alltid ifrågasätts eller inte tas på allvar. Jag tycker att det är väldigt allvarligt när man, med den plattformen hon har, faktiskt sätter sig ner och skriver ett inlägg fylld med denna okunskap. Det är ett hån. Det är att slå ner på alla som har kämpat hela sitt liv, som har gjort sitt yttersta för att passa in i normen. Så hemskt att trivialisera och förminska alla dessa svårighet och peka finger och på något sätt antyda att många av dessa människor använder sin diagnos som ursäkt för att släta över sociala snedsteg. Hur skulle det vara om man tog sitt ansvar och läste på innan man uttalade sig? Om man faktiskt tog sitt ansvar och läste på eller eventuellt talade med någon sakkunnig så skulle man få reda på att människor med adhd har bristande impulskontroll samtidigt som många har svårt med sociala koder samt samspel. En diagnos får man inte lättvindigt och en utredning brukar ta ungefär ett år. Ingenting man gör bara sådär.

Jag kommer ihåg när jag skulle beskriva för en person i min närhet hur det känns att man kan räkna ned tiden på sin koncentration, hur rastlösheten (hyper) kickar in utan förvarning och man pratar utan att tänka. Då sa denna person ” så känner alla ibland”.
JA!!!! IBLAND!!
När man har adhd så är detta vardag,hur är det att inte känna så en dag ??? Undrar jag?
Hur är det att på riktigt höra det människor säger ? Att på riktigt känna en slags ro ut i fingertopparna?
Jag har känt det med medicin med medicin som efter några veckor ger mig huvudvärk från morgon till kväll.
Adhd är på rikigt adhd är inte någon diagnos att slänga till höger och vänster .

Ja, känner igen din situation! Jag skulle aldrig våga berätta eller försöka förklara för min omgivning om min diagnos. Jag orkar inte utbilda för att sedan bli förlöjligad. Men jag beundrar att du vågade även om det gick på röven och gör det i många fall. Om jag skulle behöva omgivningens stöd så brukar jag numera formulera mig annorlunda. Typ: jag fungerar så här och vill att du beteer dig på det här viset och har förståelse för det här och det får du lov och respektera. Det har visat sig vara mycket mer effektivt i många fall. Förklarar man sig hamnar man gärna i en offerroll och omgivningen tar en ej på allvar tyvärr.

Jag fick göra IQ tester innan jag ens fick bli utredd för min diagnos. De ville kolla att jag inte var helt enkelt dum i huvudet. IQ testerna gick bra och sedan sa de att jag med så fina resultat inte behövde gå en utredning. Då gick jag till ansvarig beslutsfattande person och började gråta, efter det fick jag remiss till bup, och utredningen tog ca ett år. Fick göra om IQ testerna igen på plats. Jag hann fylla 18 innan jag fick min diagnos och massor med skoltimmar missade jag för att utredas och genomföra diverse tester. Är det här folks syn på lätt???

Konstigt att de utför såna iq tester ? Intelligens har många olika former det borde psykiatrin vara väldigt medvetna om. Under min utredning som pågick i 6månader , så gjorde man olika typer av intelligenstester, allmänbildning, inlärningssvårigheter , planeringsförmåga, impulskontroll, minnestester, osv.
Iq har inget med adhd att göra, däremot kan personer med adhd vara ojämna på så sätt att en sak är väääldigt lätt o en annan super svår!
Får man fråga vart i Sverige detta var?

Att det blir vanligare mes diagnoser är väl också för att det är inte lika tabu som tidigare när man var ”lat och korkad” typ. Skulle mitt barn få svårigheter i framtiden skulle jag kriga för att hon får en utredning och (eventuell) rätt diagnos så hen kan få bäst hjälp pch förutsättningar.

Impulsivitet kan vara olika för olika personer med adhd.
Jag tror det är vanligt bland folk att det glöms av att vi med adhd har också olika personligheter och livsstilar. På samma sätt blir då impulsivitet olika.
Jag pratar utan att tänka men jag är inte gränslös. Innan jag fick min diagnos för 10 år sen så handla jag även impulsivt. Men eftersom jag nu är medveten så är planering och struktur det som räddar mig från impulsiva handlingar .
Men trist att folk ursäktar sig med sin adhd. Alltså man har ju ”sjukdoms insikt” ( jag vet ingen sjukdom).
Men som sagt det är skillnad på impulsivitet och gränslöshet

Natasha, om du har väntat jättelänge på att utredningen ska dra igång kan du höra av dig och åberopa tremånadersregeln. Det gjorde min man när han hade väntat i en evighet. Det är en rättighet man har inom Stockholms läns landsting. Om du åberopar den rättigheten måste de skaffa fram en psykolog inom tre månader. Eftersom de ofta har väldigt långa köer själva så måste de i de flesta fall köpa in tjänsten från privat sektor. Man ska inte behöva vänta hur länge som helst. Min man har ADHD, by the way.

Jag blir beklämd av Elains inlägg.
Har själv fått en första kallelse till vuxenpsyk för en eventuell utredning kring om jag har ADD eller ej. Kuratorn som jag har pratat med tycker att det finns fog för mina misstankar. Sedan får jag se hur det går när jag har mötet, om det blir vidare utredning eller ej.
Har hoppat mellan olika utbildningar sedan gymnasiet, varvat med perioder av arbetslöshet och ungdomsförmedling. Nästan alltid dagdrömt på lektionstid såvida det inte har varit ett ämne som intresserar mig, för då har jag plötsligt inga problem med uppmärksamheten. Blir väldigt fokuserad när jag väl gör något som ligger inom mina intresseområden. Men börjar någon prata om ointressanta saker så går det in genom ena örat och ut genom andra, det är som att jag inte lyckas registrera det.
Aldrig lyckats skaffa några egentliga kompisar. Som liten umgicks jag med min tremänning och kusin eftersom jag växt upp med dem. Nu bor vi alla på olika orter så det blir ensamt då jag för tillfället är megastressad och får ångest titt som tätt efter en utdragen ibs-utredning och har lagt plugget till bibliotekarie på hyllan och går hemma dagarna i ända. Helst ville jag jobba med djur som djurskötare, men mina betyg är långt ifrån att duga till en sådan utbildning.
Är totalt ur balans och känner mig otrygg där jag bor, som tur är har det bestämts att vi ska flytta till större ort där det finns släkt. Förhoppningsvis kan jag efter en tid på nya orten plocka upp studierna med ny energi igen.

Läser att du vill bli djurskötare, men inte har betygen och hoppas att det är ok med ett tipps? På större orter finns ofta katthem, och de behöver nästan alltid hjälp från volontärer. Inte betalt, så klart, men bara att få vara med djuren och göra något gott som dessutom intresserar dig kanske kan göra livet lite lättare? Vet att alla är olika, så kanske passar det inte alls dig, men för mig har djuren och gemenskapen på ett katthem varit guld!

Att folk ”gav” dig diagnosen asperger för att du inte ville prata i telefon är ju inte riktigt sant…. men vill man uppfatta det så så visst. Tummen upp.
Adhd har alltid funnits men förr var inte kraven lika höga i t.ex skolan, så det märktes inte på samma sätt (på studieresultaten). Däremot fick många med adhd höra att de inte kunde bete sig osv och det var ju för att man inte visste om dessa diagnoser.
Och jag blir trött på att man aldrig tar psykisk ohälsa på allvar, oavsett vad det gäller. Typ som att man VILL sticka ut, bli mobbad, hamna i konflikter eller ses som ”konstig”. Man slipper inte undan ett skit på det sättet, även om folk vill tro det. Man blir snarare pushade mer för folk tror att man är lat. ”Du kan mer”. ”Om du bara…”. Det går inte att ”bara”. Det går inte att undfly sin egen hjärna. Man kan inte separera sig själv från sin kropp. Man är fången. Blir så trött. Det är en kamp varje jävla dag för att orka fungera normalt och i ett allt hårdare samt kallare samhälle. Jag har kämpat i snart 2 år för att få igång en utredning. Det är inte direkt så att diagnoser kastas hejvilt på folk. Man får kämpa som ett jävla as och ligga på. Det har gått så långt för mig att jag spelar in alla läkarbesök/psykiatribesök för de lovar allt möjligt men inget händer. Jag har stått i kö till en psykolog i 9 månader när väntetiden egentligen är 6 månader. Och nu har de kommit på att de visst inte alls satt mig i kön. Det glömde dom… ”oj då”. Så nu får jag väl vänta i 6 månader till. Man tar inte sånt här på allvar nånstans. Man lyssnar inte på folk. Man vill inte betala för en utredning, för det är dyrt och tidskrävande. Så en diagnos får man inte hur som helst. Orkar inte ens skriva mer om det här. Blir bara arg. Ta en psykiatrikurs eller nåt.

Ja, jag tycker att det används för ofta och för lättvindligt. Liksom att de som har det använder det som ett skydd istället för att ta eget ansvar. Deras diagnos är en anledning att göra andra illa och sen kan man då själv eller som förälder slänga ur sig att ”visa hänsyn xxx har adhd”. Det är mina erfarenheter.
Det är också min väldigt bestämda uppfattning att psykiatrin fått dille på dessa diagnoser adhd,add, asperbergs, autism och att de sätter in folk på behandlingar och utredningar som egentligen inte alls är adekvata. Jag blev remitterad till psykiatrin i Motala för att få hjälp i en svår livskris som innebar en stor stress. Någon krishantering eller stresshantering har fortfarande inte givits FEM år senare. Däremot gjordes tester redan första gångerna, sedan har man sagt att jag skulle ha en personlighetsmässig sårbarhetsstörning och när jag uttryckligen frågade efter hjälp med posttraumatisk stress skickade de en kallelse för utredning om aspersberg/autism. De svårare upplevelserna, de har jag fått bära själv – det har ju gått sådär…

Jag blir lite beklämd att du tänker att folk skyddar sig med beteende och gömmer sig bakom diagnos, för det fungerar inte att göra så. Vi som har diagnos har exakt samma krav på oss som resten av samhällets medborgare har. Men faktum är att jag också har rätt, precis som du att ställa krav på min omgivning. Jag får säga: jag är autist och när du pratar med mig vill jag att du säger det du menar och är rak och tydlig i ditt sätt att kommunicera.
Vi har ju också rätt att kräva ett sjysst beteende mot oss även om det är vi som råkar vara Minoritet.
Jag ställer inte krav på min omgivning för att jag tycker det är kul att leka speciell, jag måste det för att kunna leva upp till samhällets krav som inte någon kommer ifrån. Jag måste orka tjäna pengar och betala hyra, samt se till att min hälsa fungerar. Jag kan inte göra allt det och låtsas vara normal samtidigt.
Jag är för övrigt verkligen ledsen att du inte upplever dig hjälp av psykiatrin. Min mamma blev för övrigt förbannat över att jag har Aspbergers och skrek åt mig att jag skulle kräva att läkaren tog bort den, hur det nu skulle gå till.
Min poäng är i alla fall att det är vanligt att även vi bemöts av bristande respekt av människor utan diagnos, och bristande respekt utförs av alla. Inte specifikt mer av oss som har diagnos.

Kan inte uppkomsten av dessa diagnosers populäritet ha med bedömningsmaterialet att göra? Man skriver ju om diagnoser och kriterier ibland i de skrifter som psykologer arbetar efter så att de kan inefatta fler eller färre fall.
Tänker på bipolär sjukdom som jag är lite mer intresserad av, där man delar upp i typ 1 och typ 2. Vet man inte detta och jämför en bipolär typ 1 med en bipolär typ 2 kommer man ju tycka att typ 2 bara slänger sig med diagnosen 🙂
Hade de döpt typerna till helt olika namn hade saken varit en annan 🙂

Jag blir så arg och så ledsen över okunnighet nät det gäller ADHD och andra diagnoser. Det har alltid funnits personer med dessa diagnoser men de har inte vetat om det. För det var inte lika viktigt förut. För ett par hundra år sen. För 40 år sen trodde man att det växte bort. För 10 år sen började man fatta Att även vuxna som inte fick diagnosen på 70-talet kanske hade det ändå.
Att vissa tror att det är en modediagnos kanske beror på fler saker:
– många fler får diagnos nu för det är underdiagnosticerat (dvs vuxna som haft det hela livet)
– det är inte lika skämmigt att ha en psykiatrisk diagnos idag
– nyligen har en kampanj genomförts för att uppmärksamma diagnoser och Att det kan funka ändå
– dagens tempo och krav gör att diagnosen märks tydligare
/anhörig

Elaine och ursäkta uttrycket, har RN kvast uppkörd i röva. Stelare och mer ”korrektare” mordlpsniksmänniska får man leta efter. jag har ingen diagnos men känner folk med diagnoser och en av dem pratar på, delar med sig men den andra gör inte det, det handlar väl snarare om personlighet också. Känns snarare som att det är Elaine som försöker se ner på folk med diagnoser och ursäkta alla som inte lever upp till hennes ”korrekta” sätt att vara på med diagnoser än den som har diagnosen själv. Blir trött på folk som hon. Är någon lite för glappkäftad så går man väl ta å inte göra koncersationen vidare själv. Nu hänger hon ut sina vänner anonymt men hennes vänner vet vilka de är så snacka om att ge folk publikt ångest…

Jag har adhd som skiner genom mig på många sätt, och det ofta på ett bra sätt. Att ha den diagnosen är inte bara negativt. Visst ställer jag till det för mig ibland, men jag är vuxen och kan ta ansvar och resonera kring mitt beteende, både med mig själv och andra. Att ”skylla” på min diagnos gör jag inte. Jag är den jag är. Inte heller är jag ouppfostrad. Jag har barn med adhd, ett barn som är klok, empatisk och trevlig. Och har dålig impulskontroll. Vi är inte en diagnos.

Min son fick diagnos inom autismspektra när han var 2 år och idag är han 6 år. Han är skitsmart och överaktiv, detta kan köra slut på mig och hans pappa totalt.
Diagnosen gör inte att man ursäktar ett dåligt beteende utan gör att vi äntligen har rätt till att få lite stöd i samhället. Det stödet är dock minimalt och vi tycker det är skitskönt att kunna få landa där ibland.
Vi kämpar varje dag med att få vår son att inse att han är så jävla fin och duger precis för den han är. Att det är helt okej att vara sig själv, på riktigt!
Att vissa människor hänger upp sig på bagateller (enligt mig ) skiter vi fullständigt i!
Ett dåligt beteende är inget vi hänger upp oss på då människan har skapat ett samhälle där man ska passa in och vara på ett visst sätt.
Vårt prio 1 är inte att vår son ska passa in och tillgodose andra människors behov. Vårt prio är att vår son ska vara lycklig, må bra med att vara den han är och tillgodose sina egna behov!
På så sätt lär han sig att han behöver inte förändras som människa utan kan behålla sina goda egenskaper,på gott och ont.
Vi har nolltolerans på våld och kränkningar men utöver det får han uttrycka sig som han vill. Som är varje människas rätt, med eller utan diagnos.
Jag funderar mer på varför människor har ett behov att ifrågasätta människor och deras diagnoser? Vad är det som stör? Jag förstår inte riktigt? Är ni orolig för dessa människor? Stör det er? Hur påverkar det er? Är det jobbigt för ER för att ni inte kan få ta ut er irritation på dessa beteenden?

Kvinnor med ADHD är mer benägna att hyperprata än vad män är. Har en ADHD har en bland annat problem med att reglera sina energinivåer och ofta också problem med impulskontrollen. Min ADHD fungerar som så att jag i sociala sitationer (ofta i sådana där jag känner mig lite osäker) går igång på min egen nervösa energi och sätter igång att hyperprata så att det ibland viner saliv ur munnen på mig.
Ofta berättar jag andekdoter ur mitt eget liv som går ut på att förklara för andra hur dålig jag på olika saker. Sedan går jag hem ifrån det sociala eventet och då kommer bakslaget. Dels skäms jag ihjäl för att jag pratat alldeles för mycket och är inte heller på det klara med vad jag sagt och hur det uppfattats. Min energinivå har plötsligt gått från att vara helt maxad till att ligga på 0. Det kan för mig ta flera dagar att återhämta mig när jag har varit ute för att socialisera med okända människor.
Om det bara vore så enkelt att man bara kunde skärpa till sig om man ville så skulle det inte finnas ett behov av att ha diagnoser. Ingen vill vara ett socialt ufo och jag har aldrig någonsin upplevt att jag fått särskilda privilegier av att upplysa folk om min diagnos. På sin höjd kan det underlätta kommunikationen ett tag. Men det slutar i princip alltid med att folk använder min diagnos emot mig.

Kvinnor med ADHD är mer benägna att hyperprata än vad män är. Har en ADHD har en bland annat problem med att reglera sina energinivåer och ofta också problem med impulskontrollen. Min ADHD fungerar som så att jag i sociala sitationer (ofta i sådana där jag känner mig lite osäker) går igång på min egen nervösa energi och sätter igång att hyperprata så att det ibland viner saliv ur munnen på mig.
Ofta berättar jag andekdoter ur mitt eget liv som går ut på att förklara för andra hur dålig jag på olika saker. Sedan går jag hem ifrån det sociala eventet och då kommer bakslaget. Dels skäms jag ihjäl för att jag pratat alldeles för mycket och är inte heller på det klara med vad jag sagt och hur det uppfattats. Min energinivå har plötsligt gått från att vara helt maxad till att ligga på 0. Det kan för mig ta flera dagar att återhämta mig när jag har varit ute för att socialisera med okända människor.
Om det bara vore så enkelt att man bara kunde skärpa till sig om man ville så skulle det inte finnas ett behov av att ha diagnoser. Ingen vill vara ett socialt ufo och jag har aldrig någonsin upplevt att jag fått särskilda privilegier av att upplysa folk om min diagnos. På sin höjd kan det underlätta kommunikationen ett tag. Men det slutar i princip alltid med att folk använder min diagnos emot mig.

Jag är diagnostiserad med ADD, blev diagnostiserad vid 23 års ålder, nu är jag 26. Jag blir så förbannad på de som påstår att ”i så fall har alla add/adhd”, nej.för.fan. Jag mådde skit under min uppväxt, jag var deprimerad redan på dagis kan jag minnas och runt årskurs 1 ville jag begå självmord. Jag visste inte vad depression var, jag visste inte vad add var, bara att nånting är fel med mig, jag funkar inte som alla andra, jag mådde dåligt och skämdes och försökte dölja detta för att inte visa att jag inte fixar allt som ”alla andra” barn gör. Och jag gick som osynlig genom hela grundskolan OCH gymnasiet. ”Du kan ju bara du vill”. Lat, egoistisk, seg, nonchalant… jag ser verkligen INTE mig själv som dessa saker, men det är så folk uppfattat mig. Även blyg, men jag var inte blyg alla gånger, ofta orkade jag bara inte prata, jag orkade inte/kunde inte lyssna på vad folk samtalade om t ex, och det uppfattades som blygt. Om man inte sa nått. Ja, jag orkar inte dra upp hela min livshistoria, och nej ingenting var egentligen ”dåligt” utåt sett i min barndom. Men om till och med ett barn vet och förstår att något inte är rätt, kan inte folk fatta att det inte är det då?

Skrev i Elaines inlägg och fick det förtydligat för mig. Personerna hade alltså inte någon ADHD diagnos. Dom var självdiagnosticerade. Det är ett beteende som jag avskyr. Det kommer fram på två sätt: folk som hävdar att dom har ’lite ADHD’ och devalverar diagnosen så att omgivningen inte uppfattar vilka svårigheter man har när man har riktig ADHD. Eller ’kändisar’ som babblar om hur dom använder ADHD egenskaper för att lyckas i arbetet. Sen läser man på lite mer och ser att dom är självdiagnosticerade. Det gör att omgivningen tror att alla kan använda sin ADHD till att lyckas i arbetslivet. Har man inte en diagnos eller som du fått höra av experter att det finns starka indikatorer ska man ALDRIG påstå att något man gör är på grund av ADHD.
Sen håller jag med dig angående vad Cissi sa om att det inte finns några ursäkter. Det finns det visst och det är nästan skammande att hävda att det inte finns det.

Ja, det sker en konstig delad uppfattning som att vi med diagnoser får en massa fördelar. Det är ju så långt ifrån sanningen det går att komma. Wake up, DET FINNS INGA FÖRDELAR SOM SERVERAS. Inte i skolan, inte på jobbet och inte socialt. Man måste snarare kämpa sig blodig för att hålla sig på samma/högre nivå som de andra. Det är ingen slump att diagnostiserade människor i stor utsträckning får utmattningssyndrom. Att påstå att det är glassigt och man slipper ansvar när man drar fram sin diagnos är så mycket bullshit det kan bli.

+1
Vi får inte ens möjlighet till att få hjälpmedel beroende på var man bor, utan man är tvingad att köpa saker som inte sällan kostar en bra slant.
Min diagnos har inte gett mig någon av den hjälp jag hade hoppats på genom att få diagnos, ingen hjälp från psykiatrin när jag fick diagnosen för att hantera chocken/förändringen/acceptansen. Jag fick söka mig till vanlig vårdcentral och kurator utan större kompetens inom NPF. Gav mig ingenting. Jag har inte fått hjälp med strategier varken för vardag eller jobbet, min familj har inte fått någon utbildning, JAG har inte fått utbildning. Och som sagt, vill jag ha hjälpmedel får jag bekosta det själv. Jag har fått medicin utskrivet men även den får man ju på nåder.
Allt annat får man ordna med och söka reda på själv!

Elaine gör mig ofta förbannad och nu återigen. Det som gör mig mest äcklad är att hon som inte har diagnosen kallar ADHD och andra diagnoser för ”Superkrafter”. Det kan personer med diagnos göra om de vill och känner så men att hon ska kalla det så är ju ett hån.

Vet inte ens om jag vågar läsa Elainses inlägg för just ilska får min ADD att koka och impulserna blir som värst.
Det här med impulser i sociala samspel lider jag mest utav, jag blir så exalterad av andra och suger åt mig deras energi (antagligen i brist på egen) så hjärnmotorn går på full låga (enda gången jag får utåtriktad hyperaktivitet) och tillslut hasplar man ur sig det ena eller det andra totalt idiotiska.
Jag är väldigt väl uppfostrad, så jag vet mycket väl vad som är rätt och fel och hur man ska bete sig. Men jag KAN inte kontrollera det. Det är som en bil som glider på en isig väg, missar man att bromsa i rätt tid så finns det ingenting man kan göra för att få stopp på det. Och det finns så mycket jag har sagt och gjort som jag har skämts så gruvligt för och ännu kan skämmas för 100 år senare, och hur det har förstört relationer… Inte konstigt att jag utvecklade social fobi och med den extrem kontroll för vad jag säger och gör, att jag hamnade i ett läge där jag inte sa eller gjorde någonting då den kontrollen är lättare än att stoppa impulser.
Men jag känner också igen mig i integriteten och att hålla hemligheter. Det finns decennier gamla hemligheter jag ännu håller inne på om personer jag inte ens har relation med längre. Och det kanske är extremt, men löften är löften?

Alltså, vi har alla en släng av människa. T om de med npf-diagnos har det!
Min äldsta son fick tre diagnoser när han var 15 (ADD, Aspergers och Tourettes). De som utredde honom uttryckte sig på ett väldigt bra sätt: ’De med diagnoser har alla drag som alla utan diagnos har. Men pga svårigheter att undertrycka vissa beteenden så till den milda grad att de blir handikappade av det, så får de en diagnos. Variationen bland människor med NPF är precis lika stor som bland de utan. Så låt de som handikappas av sina funktionsnedsättningar få ha sina diagnoser ifred och förringa inte deras behov att faktiskt få den behandling de behöver. Och så kan vi andra sluta skylla ifrån oss på saker vi faktiskt kan hantera, men vi orkar inte.
Ungefär så tänker jag.

Tycker att detta inlägg är spot on. Tycker att du lyckas förmedla komplexiteten kring ADHD på ett sätt som inte framkommer i något av de länkade inläggen.
Att (försöka) behärska sin impulsivitet är väldigt mycket ett moment 22. För att kunna behärska sin impulsivitet måste man ha impulskontroll, vilket liksom är själva problemet med impulsivitet. Hur enkelt/svårt detta är, är ju högst individuellt och det bör man vara ödmjuk inför.

Kvinnor får ofta sin diagnos i vuxen ålder. Eftersom vi har blivit förbisedda i skolan och därför inte fått det stöd vi behövt har vi stora kunskapluckor och betyg som inte räcker för att gå vidare till högre studier. För de kvinnor som trots in ADHD gått ut med bra betyg kan problem te sig tydligare just när en blir vuxen och ska ta allt ansvar själv. Tillvaron blir kaosartad och en klarar inte av att hantera den vardag som neurotypiker gör på automatik.
En person med ett neropsykiatriskt funktionshinder har svårt att automatisera saker. För en person med ADHD kan en så enkel sak som att tvätta kläder bli något helt kaosartat. En neurotypiker gör detta per automatik: hen vet hur man sorterar tvätten efter färg och tvättangivelser, hur tvätten bör torkas, ser till att hänga upp tvätten rätt, att den viks efteråt och läggs in i rätt fack i garderoben efteråt osv. Det sker på automatik till skillnad från hur det kan gå till när en person med ADHD ska ta sig an uppgiften. Att misslyckas med sådana enkla saker gång på gång är inte bara en knäck för självförtroendet. Det är också otroligt stressande och man hamnar på efterkälken.
Så när en som kvinna i vuxen ålder ska ta igen 40 år av ständiga misslyckanden är det väl inte svårt att förstå att det i princip är omöjligt? Inte blir det heller lättare av att folk att man beter sig som man gör för att man är lat och nonchalant.
Ett tips till skeptikerna är att titta på Svenni Kopps förelasäningar på Youtube. Hon forskar kring ”Psykisk ohälsa hos flickor med ADHD och autism”.
https://www.youtube.com/results?search_query=svenny+kopp

Jag måste säga att jag för en gångs skull håller med Elaine. Vet inte om det är vanligare bland oss yngre (dvs under 30) men i kretsarna jag rör mig i har nästan alla diagnoser… som de gett sig själva för ”de behöver ingen doktor att berätta för dem vad de redan vet”. Sen visst, vissa av mina vänner har ”giltig” diagnos, dvs. fått det bekräftat av läkare, men det som de alla med diagnos har gemensamt är att de faktiskt försöker bli ”bättre” och göra något åt det. Sen har vi de med självdiagnoser och skyller allt på den och mer eller mindre förstör totalt för de som har diagnos men försöker leva såpass ”normalt” liv som möjligt. För dem är inte diagnosen en ursäkt, det är en förklaring, och med hjälp av den så kan de hantera det som orsakar besvär i vardagslivet. Det är väl där skillnaden ligger, och jag tror att det är viktigt att ta upp den med.

Åh LD du kloka fina människa. Måste få skriva av mig lite nu för ditt inlägg satte igång en massa tankar hos mig!
Jag går just nu hos en psykolog för att utreda om jag behöver utredas för ADHD/ADD. Har tagit mig 4 år av psykologprogrammet för att tillslut söka hjälp. Jag är fortfarande väldigt tveksam på om jag har en diagnos, men kände tillslut att jag kan inte utreda mig själv. Ville iaf råda tillsammans med en färdig psykolog som inte är… mig själv. Haha. JO. Till saken.
Jag hade ”inga problem” som barn. Skolan funkade, relationer funkade, familj osv funkade. Alltid fått jättehöga betyg, behövde inte direkt anstränga mig för detta. Behövde inte lyssna på lektioner för att fatta. Vilket ju var praktiskt eftersom jag inte orkade lyssna en hel lektion. Har aldrig gjort det. Kommer nog aldrig göra. Det var först i gymnasiet när jag läste matte C som jag insåg att min vanliga strategi – lyssna på min ipod tills genomgången var över så jag kunde få komma igång – inte funkade längre (matte c var för svårt). Alla lektioner dittils hade jag antingen sovit eller dagdrömt. Jag byggde upp enorma, intrikata världar i huvudet och underhöll mig där istället. Gör fortfarande detta.
Hemma dock. Det var här jag reagerade när jag läste ditt inlägg. Jag må ha klarat skolan bra, men var det något jag fick höra hemma var det att jag var lat. Så himla, obotligt lat. För jag glömde tömma diskmaskinen, ta upp mat ur frysen, städa mitt rum. Glömde skolböcker, läxor, sköt upp allt till sista minuten. I mina föräldrars ögon var jag lat och dålig. Jag försökte under hela min uppväxt förklara att jag glömde. Att jag inte städade mitt rum var för att jag började, men hittade en bok under soffan som jag bara skulle bläddra lite i och… eller att jag var på väg att ta upp mat ur frysen men då ringde mormor och när vi hade pratat klart så hade jag glömt. Eller att jag plockade ur halva diskmaskinen, men glömde resten för att jag såg en katt i trädgården och sprang ut för att klappa den. MEN DE VILLE ALDRIG FÖRSTÅ. Åh vad det var frustrerande. Och än idag slåss jag med min självbild som lat, dum. Universitetet har varit riktigt svårt för mig. Det finns inte en chans att jag orkar med en tretimmars föreläsning. Eller att ta mig igenom en 600 sidors kursbok. Det händer bara inte. Jag i 4 år har jag klankat ner på mig själv för detta. Försökt tala om för mig själv att det bara är att göra det. Att det handlar om vilja. Om att ta sig i kragen. I 4 år har jag försökt ”ta mig i kragen”. Inte fan har det lyckats. Sökte tillslut hjälp då slutet av förra terminen var så stressigt att jag helt tappade koncepten. Bara grät och grät. Låg på golvet och hade sån ångest för att jag inte fattade, för att jag inte kunde läsa den där jävla boken. Rymde in i fiktiva världar och försökte stänga ute resten. Och alla skrek på mig att jag måste upp ur soffan, stänga av tv-serien jag för tillfället var besatt av och bara göra den där uppgiften.
För juste, jag blir besatt. Helt besatt ibland. Av böcker, filmer, tv-serier… De biter sig fast i mitt huvud och sen KAN JAG INTE TÄNKA PÅ ANNAT. Det går inte!!!!!!! Det kan pågå i flera veckor, månader ibland. Ibland längtar jag efter att min sambo ska gå hemifrån så jag slipper prata med någon… bara kan få sitta vid köksbordet och vara helt uppe i mitt huvud, där besattheten pågår. Försvinna in i en annan värld som är så mycket mer spännande.
Ok detta blev väldigt virrigt. Min tanke handlade om det här med latheten. Pratade med min mamma häromdagen om att jag funderar på att jag har ADHD. Det sköts ner stenhårt. Det hade hon ju sett. Hon är ju ändå min mamma (om du bara visste hur lite du visste, mamma). Men de såg ju! Hon såg ju att jag glömde, sköt upp, tappade bort. Drömde iväg, tappade fokus. Eller pratade nonstop. Detta påpekades ju, gång på gång på gång på gång… men jag var lat. Lat, lat, lat. Jag undrar: vad syftar en till när en berättar för sitt barn att den är lat? Vad betyder det ens? Jag fick höra det så ofta att det blev en del av min självbild. Lat, och dålig. Slarvig. Vad vill en uppnå? Det är inte som a

Näe, som mamma ser man inte alltid diagnoser. Jag gjorde det inte först. Ibland vill man inte se, och efter att ’inte ha sett’ en lång stund blir det pinsamt. Vet inte hur många gånger jag så åt honom ’Det är inte det att du inte kan, det är det att du inte gör!’. Tack och lov använde jag aldrig ordet lat, men många andra gjorde det. Nu vet jag ju att det berodde på att han nästan helt saknade egen motor och jag skäms som en hund. Men han tycker att jag sonat mitt brott med råge, och jag har bett om ursäkt för att jag inte fattade bättre/snabbare. Så jag ger mig själv lite slack.
Hoppas att din mamma kan göra detsamma för dig. Men skammen, att som förälder inse att man förstod för lite och älskade för mycket för att göra något, den är inte helt lätt. Det är en sorg i sig. Tur att barn/ungdomar har så mycket tålamod med sina föräldrar…

Alltså, tror att mycket av den kritik mot att det ”slängs ut för mycket diagnoser” är väldigt felriktad. Om man kollar på t.ex. USA så blir jag totalt förskräckt av hur STOR procent SEXÅRINGAR som får ADHD-diagnoser och dessutom medicineras för det. Men där kan man förklara det totala diagnos-kaoset med att de är ett kapitalistiskt paradis där det är industrier som styr så sjukt mycket, och där läkemedelsindustrier ska få in pengar, sen skit samma hur många som faktiskt behöver medicineras liksom ..
I svensk kontext blir det VÄLDIGT mycket annorlunda även fast jag PERSONLIGEN är skeptisk till läkemedel i stor mängd. Men samtidigt är det, precis som många redan säger, självklart att fler får diagnoser nu när diagnoserna faktiskt finns, till skillnad från tidigare.
I korta drag så känns det som att i svensk kontext så är det rätt många som direkt av bara projicerar motståndet mot att diagnoser är ”the easy way out” från Amerikansk kontext. Visst blir det säkert mycket enklare att skriva ut medicin och sätta en diagnos när det är så pass mycket press på den svenska vården som det är, men samtidigt innebär den pressen också att många som faktiskt har diagnosen och behöver medicin och/eller hjälp inte har en chans att få den.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *