Kategorier
diskussion & debatt

Manär ju inte misslyckad för att man älskat många gånger

Min mamma har ju barn med två män och min pappa har barn med två kvinnor. Detta har resulterat i att jag har en helbror och två halvsyskon på vardera sida mamma och pappa. Det som är så lustigt är att halvsyskon inte riktigt räknas som riktiga syskon i mångas ögon. För mig är det obegripligt. Att kalla mina syskon för halv- nånting är också obegripligt. Det gör jag aldrig. Jag har syskon. Punkt slut. En syster och två bröder. Det finns inget halvt med det. Men andra verkar fixerade vid det.

Och det hänger antagligen ihop med den där gammaldagsa synen på barn som riktiga och oriktiga. Riktiga barn var de som man fick inom äktenskapet och alla andra var bastarder. Ogiltiga.
En annan sak angående kvinnor som gifter om sig eller kvinnor som har barn med många män, man ser gärna dessa kvinnor som tragiska. Misslyckade. De misslyckas med att hålla ihop familjen. De misslyckas med att skapa kärnfamiljen och som vi vet är enda vägen till sann lycka (jag är sarkastisk såklart) och de misslyckas med att behålla mannen. Dålig kass kvinna.
Men jag ser det som tvärtom!
Elaine skrev också ett inlägg, ”men gud har hon barn med fler?” om detta fenomen igår och hon skrev bland annat:

En bekant till mig skäms över att hennes mamma har gift sig fem gånger. ”Hon är så pinsamt naiv” sa hon och höll sig för pannan. Jag log och sa ”Nej, hon är sån härlig optimist som fortfarande tror på kärleken. Jag ska vara lika optimistisk som din mamma när jag blir stor.” Och så sträckte dottern på sig och kände en gnutta stolthet.

Ja precis så!
Tänk er ett långt liv. Med allt vad det innebär. Kärlek som kommer och går. Erfarenheter. Relationer. Hade jag fått barn med mitt ex, vilket inte varit orimligt då vi gjorde slut när jag var runt 26 bast så hade jag haft barn med två män. Inga konstigheter. Hade vi börjat tidigt och jag och Oskar hade splittat efter första barnet (Inga konstigheter det heller) så hade jag ju garanterat hunnit med barn med ännu en man (låt oss låtsas att jag hade fortsatt med män).
Livet är långt. Relationer kommer och går och man är inte misslyckad för att man älskat fler gånger eller fler människor. Tvärtom! Vilken ynnest liksom. Vilken tur. 
Många av er säger att så länge barnen inte hamnar i kläm så är det inga problem, men har ni tänkt på att de ofta hamnar i kläm för att papporna är skit? Inte för att mamma är det.
Mammor tar oftast sitt ansvar. Hon tar hand om sina barn. Föder och göder dem medan pappa glömmer bort, går vidare med sitt liv och skiter i ungarna han satt till världen. Det är inte mamma som gör att barnen kommer i kläm men ändå är det hon som får bära hundhuvudet. Det var ju hon som skaffade barn med fel man. Hon skulle ha tänkt innan. Hon skulle gjort annorlunda. Hon skulle… och så vidare.
Det är alltid kvinnan som får ta ansvar medan mannen smiter undan. Varför är det så egentligen?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Manär ju inte misslyckad för att man älskat många gånger”

Jag har en halvbror sen innan mina föräldrar träffades. Honom har jag aldrig träffat, vi hade noll kontakt fram tills jag var 17 och har liksom aldrig varit en del av varandras liv.
Jag räknar inte honom som ett ”riktigt” syskon. För vi har inte en syskonrelation, vi har en ”vi är kompisar på facebook, men jag har klickat unfollow för han postar massa rasistisk skit”-relation.

Har alltid tyckt att det som spelat roll när det gäller vilka syskom som ”räknas” är hur ens relation ser ut, om men vuxit upp ihop och den sortens saker. Inte hur många föräldrar man har gemensamt.

Jag har förmånen att ha 7 syskon, tre yngre som jag växt upp med och som jag delar både mamma och pappa med. Jag har också fyra äldre syskon som jag inte växt upp med som jag bara delar mamma med. Jag tycker det är fantastiskt på så många sätt, att vi är många och att min mamma vågade och ville ha många barn. Min stackars pappa är nog (om än världens bästa pappa) fortfarande lite i chock över min mors fertilitet. Men glädjen över många syskon är stor, den var extra stor när min mamma dog när jag ung.
Jag har dock en bror vars fru är noga med att poängtera att vi ju inte är riktiga syskon… Första gången vår lillasyrra hörde det var hon ledsen i flera veckor. För vi ser oss som riktiga syskon (inga helor eller halvor) och våra pappor ser varandras barn som viktiga och nästan som ens egna. Mina äldre syskons pappa var på mitt bröllop, spelade och var genuint glad. Det var en fin känsla och det känns äkta. Vi umgicks hos min syrra en hel vecka, lagade mat, pratade och det känns fint att ha en extra vuxen i mitt liv som ser mig som sitt barn på ett sätt.
I mitt/vårt fall har vi haft en icke-ansvarstagande mamma men därmot två fantastiska pappor som ägnat 20-30 år vardera åt att uppfostra och ta hand om sina barn. I slutändan är jag tacksam för mina syskon, alla mina fantastiska syskonbarn och att våra pappor oavsett vad vår mamma gjort velat och kämpat för att VI ska ha en relation med varandra.

Har oxå varit med om det här med att andra poängterar att man är halvsyskon. Min äldre bror o jag delar mamma men har olika pappor. Men han har inga andra syskon än mig o vår lillebror. O vi har ju växt upp ihop o båda är mina bröder lika mycket. När min storebrors äldsta son döptes blev min lillebror gudfar o jag presenterades av delar av min storebrors frus familj av hennes pappa. ”Hej, jag är As lillasyster” säger jag varpå min brors frus pappa säger till sin släkting ”Ja, hehe, halvsystern alltså”
Blev helt ställd. Kände mig så förminskad. Jag är ju den enda systern min bror har men räknas bara halvt i hennes farsas ögon. Fortfarande arg på den där jävla gubben för det. Haha. Dock kommer min brors fru från en väldigt borgelig familj där det här med hel o halv o född i äkta säng nog är lite viktigt.

Jag har en jävla massa kusiner. Hela, halva, ingifta och till och med frånskilda, haha. Ärligt talat är där några jag inte riktigt vet om jag har blodsband till eller ej.. Spelar verkligen ingen roll. Dom är mina kusiner ändå.
Gött med så många. Inger lite kraft i ”är du inte snäll mot mig så hämtar jag mina kusiner”. Inte för att jag var en av tuffingarna som sa så i skolan men ändå..

Ett exempel jag har på att barnet kommer i kläm är detta. En kvinna har ett barn och träffar en man som barnet inte kommer överens med, kvinnan flyttar ändå ihop med denna man och får två barn med honom. Det äldsta barnet kommer därefter i kläm hela sin uppväxt pga att hen inte kommer överens med styvpappan och styvpappan ser till sina biologiska barn i första hand och sätter styvdottern på undantag. Mamman hoppas hela tiden på att det ska bli bättre vilket det aldrig blir.

Ja, det är konstigt att kvinnor som har barn med flera män, men tar hand om sina barn ska bära hundhuvudet när män som helt skiter i sina befintliga barn och skaffar ny familj gång på gång inte är ngt att prata om, utan även där är det ju KVINNANS FEL, för hon borde ju inte skaffat barn med en sån man. Hur man än vrider och vänder på det är det ju kvinnans fel, som vi vet.

Jag har inget problem med att kvinnor eller män har barn med olika personer. Däremot kan jag bli jävligt irriterad på att folk skaffar massor med barn, i samma eller olika förhållanden och sedan inte orkar ta hand om dem. Hur jävla svårt ska det vara att inse sina begränsningar?! Då kan jag också undra om det ska vara nödvändigt att skaffa barn i varenda förhållande. Varför inte nöja sig och försöka orka med set man har. Finns det INGET annat man kan ha ett förhållande till??

Jag känner mig lite delad kring det här. Alltså, jag tycker INTE att det endast hänger på kvinnan, att det är kvinnans fel om hon skaffat barn med ”fel” man, eller om hon har fem barn som alla har olika pappor, osv osv. Så länge barnen trivs och tas hand om så är det ju inget fel i det. MEN ibland känner jag att vissa människor inte tänker sig för innan de skaffar barn. Barn är inte alltid planerade förvisso (jag var inte planerad själv), och det slutar väl oftast gott i slutändan, men ibland så blir det lite… förhastat. Jag har en vän som har ett småbarn med en man hon inte längre är tillsammans med, och hon har ofta sagt att hennes ”längtan efter barn var så stor att hon skaffade barn med honom i rädsla för att hon aldrig skulle få barn annars”. Nu är hon tillsammans med en ny man, som förvisso verkar ta hand om hennes barn och bry sig om hen något sånär, men det här småbarnet verkar ha det lite tufft just nu. Fair enough att de flesta barn säkert är jobbiga i några perioder, men de planerar nu att skaffa barn tillsammans trots det. De bor i en liten lägenhet, har en massa husdjur som jag misstänker egentligen inte trivs jättebra på den lilla ytan, och ett småbarn som just nu mest känns som ett problem i deras ögon. Och de vill skaffa barn tillsammans så snart som möjligt. Jag förstår mig inte på det. Varför inte ägna den lilla tid, energi och ork de har till det barn som redan existerar? Jag är rädd för att hen kommer känna sig utanför och oälskad om hen får ett syskon i den situationen hen befinner sig i just nu. Så detta oroar jag mig för – samtidigt som jag tänker att det har väl inget med mig att göra, liksom, varför ska jag bry mig om ifall de skaffar fler barn eller inte? Svårt det där.

Min pappa har en ny fru sedan ca 13 år tillbaka. Han var gift med min mamma i 14 år. Men eftersom jag var 18 år, nästan 19 år, blev hans nya familj inget problem. Pappa har två barn och hans fru har två… De har två respektive fyra barnbarn var och både pappa och hans fru finns till och räcker till för oss allihopa! Hans fru är en fantastisk person. Pappa också. Synd att de bor i Sthlm.
Det hade kanske blivit annorlunda om jag och min lillebror och pappas frus två döttrar inte varit (nästan) vuxna när de träffades, men pappa är den som alltid funnits där för mig och min bror när mamma svek oss för sina nya kärlekar. Pappa har alltid valt oss först och inte dragit sig undan sitt ansvar som pappa. Mamma har gjort sina misstag, och valt idiot-män framför mig och min bror (som flyttade hem till pappa pga det! Jag hade följt med om pappa inte bott i Sthlm. Avskyr den staden). Jag bodde med brorsan och pappa i flera år innan dess och även ensam med pappa när brorsan flyttade hem till mamma. Mamma bodde i en stad ca 10 mil bort pga hennes arbete. Sedan bodde jag med mamma och brorsan tills brorsan flyttade hem till pappa. Älskar min mamma, men inte en del av de korkade val hon gjort…
Vem lämnar två barn i 10 och 12 års åldern ensamma hemma en hel kväll för att träffa en man? Och inte hör av sig? Vi var jätteoroliga att något hänt vår mamma…! Finns några historier att dra! Alla mammor tar inte alltid sitt ansvar i alla situationer. Även om vi inte blev misshandlade eller kränkta på annat sätt av vår mamma så känns det som ett slag att bli ersatt av en man. Om så bara för några timmar när vi inte visste när eller om mamma kommer hem! Ingen är perfekt, men ingen man kommer någonsin emellan mina barn och mig för jag vet hur det känns. Som ett barn känner det.

Håller med om att de är kvinnan som tar sitt ansvar och gubben drar och går vidare. Men när mina föräldrar skilde sig när jag va 9 år bodde jag kvar hos pappa. Och man kan inte säga att mamma tog det så bra, och jag gjorde det också lite med flit eftersom jag tycker att hon lämnade pappa och mig. Flyttade in hos en man hon träffade på jobbet. Gud vad hon bråkade om mitt beslut att stanna. Hade jag inte valt det hade jag nog inte haft någon bra relation med pappa. Han är väldens bästa pappa men han tycker inte om att tvinga sig på folk och är typ asocial,.. Har också en äldre bror på varsitt håll. Pappa har inte kontakt alls med hans äldsta (mamman där bråkade om ensam vårdnad om honom när jag var liten). Mina två halvbröder som inte alls är syskon egentligen kallar sig bröder. Jättekul för dom men jag känner ibland att jag blir bortglömd, men jag är ju syster och dessutom 5 och 7 år yngre. Har alltid räknat båda mina bröder när folk frågar hur många syskon man har, kommer nog alltid göra det även om jag bara har kontakt med en.

Jag har halvsyskon, vi har samma pappa. Jag säger halvsyskon för att folk ska förstå att vi delar pappa men inte mamma. Annars antar de att min mamma har fler barn och det har hon ju inte. Så jag säger ”halvsyskon” för att folk ska förstå rätt (om de frågar). Jag är 7 och 13 år äldre. Vi växte inte direkt upp med varandra då jag flyttade fram och tillbaka mellan mina föräldrar.
Mellanbarnet (den som är 7 år yngre) började hänga på min farsas snack om hur sjuk i huvudet min morsa var (tillsammans med sin mamma = min styvmor) och har lagt sig i saker hen inte har en aning om. Jag sa upp kontakten med farsan för 3 år sen och syskonen blev liksom inräknade i det. Sörjer så klart att min farsa förvrider synen mina syskon har på mig men jag tänker att de en dag kommer vara vuxna och kanske förstå mer. Å andra sidan är ju min farsa som han är så.. vem vet.

I många andra kulturer gör man inte så tydlig skillnad på hur du är släkt utan familj är familj, kusiner, sysslingar, mostrar etc och även vänner om man så vill. Jag förstår inte behovet att markera hur man är släkt om någon inte frågar det uttryckligen. Har lärt mitt barn att de du vill kalla familj är familj, blodsband eller ej. Hans gudföräldrar är familj etc, samma med sysslingar etc. Och nej blod är inte tjockare än vatten. Jag brukar tänka att skulle jag tolerera detta beteende hos en vän om en ur familjen, om inte, så tack och hej. Jag hör prat hela tiden om hur man står ut med sin släkt etc, gör inte det då? Livet är för kort för att ödsla på usla relationer, familj eller ej.

I min familj är vi sju barn, alla med samma mamma och pappa. Hela min uppväxt fick man höra av random vuxna om hur märkligt det är med så många barn, om hur min mamma orkar, om vi eventuellt tillhör någon sekt kanske? Näe, det bara blev så, svarade man och skämdes. En gång när vi hade skaffat en ny bil så kom en gubbe fram till mamma i butiken och skrockade att man minsann ser vart barnbidragen gått. Sjukt.
Tyckte själv i perioder att det vara skitjobbigt att vara så himla udda i relation till alla andra familjer som nöjde sig med två ungar. Men nu när jag själv är vuxen så tycker jag ju att det är svincoolt med en såhär stor skara människor som har samma släktband. Själv har jag ETT barn och börjar mer och mer förstå vilken jävla hjälte min morsa är som dragit det här lasset. Gått igenom sju graviditeter, trotsåldrar, tonårsfaser, och till på köpet jobbat mellan graviditeterna. Min pappa har ju alltid funnits där men det är nog mamma som styrt skutan.
Min point är väl mest det att det tycks inte spela nån roll om man är helsyskon heller, bryter man mot normen så ska folk påpeka det. Trist.

I vårt fall är det tvärtom. Jag har en bonusson vars pappa alltid varit och är närvarande och en mamma som smiter. barnet vill inte till mamma. Men mammor får alltid rätt, oavsett vad barnet, pappan eller utomstående i vår närhet säger. Så det är tårar och ledsamheter varje gång han ska till henne. Mammor kan också smita..

Jag är en del på dejtingsidor och dejtar således en del och fy fan vad jag hatar män som bara har sina barn på helger och nåt lov och inte verkar ta nåt vardagligt ansvar för sina barn. De går bort direkt och så kommer de med undanflykter om hur de behövde flytta till andra sidan stan för jobbet, inte går för de reser så mycket med jobbet eller att de bor för litet. Undanflykter och undanflykter! Hell no, tänker inte vara tillsammans med en man som inte kan ta ansvar i privatlivet eller anpassa och kompromissa eller värre bli tillsammans och få barn med en sån man. Jag vill inte vara ensamstående i en relation då skaffar jag hellre barn själv.

Hade jag varit man hade jag skämts över de plågsamt låga förväntningar som omgivningen ställer på dem i egenskap av fäder. Kvinnor hyllas i princip aldrig för att hon gör det rätta; tar ansvar för sina barn. Men när en man gör det är han nån j-a hjälte. När jag beklagade mig för min mamma om hur mitt första barns pappa bara tog hand om saker när jag bad om det (blöjbyte, matning, köpa nya kläder, t.o.m att UMGÅS med barnet) var hennes svar: ”Ja men var tacksam för att han i alla fall gör det när du ber om det, många gör inte ens det.” Blir än idag förbannad över det tragiska svaret.

Min mamma gifte om sig när jag var fem och jag fick då nya syskon på köpet som nye mannen hade med sig. Och folk är besatta av att få veta vilka av mina fem syskon som är ”bioloooogiska” och vilka som jag ”egentligen inte är släkt med alls”. För mig känns det hemskt att dela upp mina syskon i A-lag och B-lag (för biologiskt smäller alltid högre för de här människorna). Precis som att det spelar nån roll när man levt som en familj i alla år. Folk är inte kloka.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *