Kategorier
diskussion & debatt

Varför inte tipsa våldtagna kvinnor om att bjuda hem sina förövare på en kaffe? Han kanske har haft det jobbigt hemma!

Diskussionen om hur man ska hantera barn som slår ens eget barn pågår inne hos bloggbevakning. Jag får ett ”tips” från en av läsarna:

Alltså jag fattar att personen typ ”menar väl” och ja jag fattar också att barn som är elaka ofta mår dåligt eller på annat sätt inte fått lära sig hur man är snäll, men sånt här blir jag faktiskt jätteirriterad på. Liksom, varför i hela helvete skulle jag bjuda hem ett barn som slår och kränker och skrämmer mina barn? Jag kan inte begära att N ska umgås med sin förövare?
Jag skiter väl i om han har fina sidor också? Jag hoppas verkligen att min dotter skiter i det. Om inte så kommer jag definitivt lära henne att göra det. Det där är ju en del av problemet i samhället, kvinnor som konstant ursäktar sina misshandlande svin till karlar med att de egentligen är snälla och fina och inte alltid slår. Jag förstår varför när man resonerar så här.
Skulle nån av er resonera som kommentatorn ovan, om ni var i samma sits? Tänk om ni har en kollega på jobbet som beter sig hotfullt mot er. Bjuder ni hem denne för en fika då? Frågar om ni ska ta en öl på lunchen? Nej självklart inte. Ska vi ge det rådet till kvinnor som misshandlas och våldtas också? Att de ska försöka umgås med sin förövare för det kan ju vara så att han haft det jobbigt hemma?
Varför varför varför kräver vi av barn att de ska vara så förstående och empatiska mot människor som gör dem ILLA när vi själva aldrig skulle göra detsamma själv? Jag fattar faktiskt inte.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Varför inte tipsa våldtagna kvinnor om att bjuda hem sina förövare på en kaffe? Han kanske har haft det jobbigt hemma!”

Mina mobbare var också barn. De var lika jävliga som tonåringar, och de flesta även i vuxen ålder de få gånger vi setts. Jag bjöd inte hem dem som barn, jag skulle inte göra det nu och jag skulle inte bjuda hem deras barn. De är vider hela högen!

verklihen inte! Bryr mig inte om att det är ett barn eller ifall han ”mår dåligt” eller favoriten nu för tiden ”han har ADHD, han kan inte hjälpa det”. Kan man inte bete sig kan man gott fan stanna hemma! Och om man ändå befinner sig bland folk och beter sig som ett as, då förtjänar man samma behandling tillbaka. Vi är alla individer med ansvar för hur vi beter oss, ÄVEN barn. Barn kan också vara assholes, och många gånger växer dom upp och fortsätter att vara ett asshole…….

… för att folk har behandlat dem som skit för att de var ett ”asshole” som barn. JAG. BLIR. SÅ. TRÖTT på vuxna som stämplar och sätter värden på barn. Fyfan vilket översitteri. Ni är inte bättre än östermalmsdamerna som inte vill att deras barn ska umgås med Ronja Rövardottern i klassen för att hon inte är tillräckligt ren och prydlig.

Precis som Annanas skrev. Det är en väldig skillnad på barn och vuxna. Barn ska vi lära, vuxna borde ha lärt sig. Med det sagt tycker inte jag heller att N ska behöva tvingas att umgås med ”förövare”, men att öht KALLA barn för ”förövare” är ju inte så lite skevt. Även i sådana här sammanhang finns det bättre ord att använda när man pratar om BARN.

Jag vet inte om du märker det själv, men du får det till att handla om ett barn och en massa vuxna. Det handlar inte om ett enda barn i det här fallet. Ninja ska inte ingå i gruppen som ska ”lära barn” hur man beter sig(vilket hon tvingas göra om hon förväntas anpassa sig efter det andra barnet eller ta hänsyn till hans känslor inför det våld han utsätter henne för).
Och ja, det är skillnad på barn och vuxna vad gäller saker som impulskontroll och konsekvenstänkande men det är inte dessa som diskuteras. Det som diskuteras är att ett barn, Ninja, blivit sårat och kränkt. De känslorna blir inte mindre verkliga eller mindre starka för att barn känner dem, eller för att ett annat barn orsakat dem. Att lära Ninja slå tillbaka när hon utsätts för våld är inte bara att lära henne skydda sig själv fysiskt, utan även psykiskt. Det är VIKTIGT att hon inser att hon har modet och styrkan som krävs för att slå tillbaka och att hon har förmågan att skydda sig själv.
En annan skillnad mellan barn och vuxna är ju dessutom mognadsgraden; att kräva att Ninja ska kunna lägga sina känslor åt sidan och rationalisera kring varför det andra barnet beter sig som det gör är inte rimligt. Det är heller inte rimligt att lägga någons dåliga mående i knät på en åttaåring. Det enda Ninja behöver veta om vad som ligger bakom det andra barnets agerande, är att hon inte har någon som helst del i det.

Fattar inte heller, blir så sjukt provocerad av dessa diskussioner – så många som anser att barn inte har någon rätt till självförsvar?? Märklig åsikt att komma från feminister (som jag antar att många som kommenterar här är), som ju i alla andra sammanhang brukar kunna förstå skillnaden mellan självförsvar och förtryck. Men som vanligt rusar vuxenvärlden till mobbarens försvar. Det som provocerar mest är nog ändå allt snack om att stackars mobbaren har en diagnos. Kanske har han, kanske inte, något som ingen verkar tänka på är att det, iaf enl min erfarenhet, är betydligt vanligare med det omvända, att barn med diagnoser pga sitt annorlunda beteende väldigt ofta blir offer för empatistörda bullys och att det sätter spår för resten av livet.

Och btw är jag alltid lika förvånad över hur snabbt folk ska försvara mobbare. ”Vet du hur han har det hemma?” Öh so what? Det gör det inte okej att bete sig illa mot andra.

Nej det är inte Ns sak att fundera på hur han mår. Men din. Du skrev för ett tag sen. Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Ta ett beslut och var en person som kanske kan se igenom och göra skillnad.

Så som mamma ska man bara sitta och titta på? När ett barn är elakt mot ett annat barn kan det ALDRIG vara synd om det elaka barnet. Däremot kan det vara synd om det elaka barnet hela tiden, p.g.a. saker som händer hemma osv. Men det kan ALDRIG försvara ett vidrigt beteende. Och just då kommer jag aldrig tycka synd om de som är elaka.

Japp, min pappa bjöd hem en mobbare PLUS hans mamma. Han stal mina mest värdefulla pokemon kort, låste in sig, grinade och slog/kicksparkade mig för att han inte fick leka med alla mina leksaker. Så nä inte så lyckat.

PISSDÅLIG IDE!
Jag blev mobbad som liten, fyra-femåring, av två äldre tjejer som bland annat slog mig sparkade mig och kastade sten och annat och spred ut rykten.
Jag berättade om detta, och då slog denna snillerblixt dagisfröknarna. Att vi skulle leka tilslammans, medan dom vuxna satt och fikade.
Vi lekte inte tillsammans, men dom var inte heller elaka mot mig under vuxen uppsikt, slutsatsen: Jag hade ljugit om allt. Tillochmed mina föräldrar trodde det, och jag fick gå och be alla om ursäkt för att jag ljugit.
Sedan skulle det räknas som mobbing om jag INTE bjöd in dom till mitt kalas, så dessa tjejer finns båda med på bilderna från mitt kalas. Ett kalas jag i övrigt blackoutat, har inget minne av det.
Det är åldersfascism och inget annat, att tvinga barn till detta, när man VET med sig att man ALDRIG som vuxen skulle göra det själv om var i den sitsen.

100% medhåll ang åldersfascism. Helt sinnessjukt hur barn förväntas stå ut med traumatiska övergrepp och misshandlandlar. En vuxen kvinna som slagit ner sin misshandlare hade här hyllats som hjälte, ett barn som försvarar sig blir själv en förövare, lika illa (kanske tom värre?) än sin plågoande. Det är så man får ont i magen av hur vissa resonerar.

Barm gör som vuxna gör. Så om inte ni har lust att bjuda hem snuskkollegan eller han som tafsade er på krogen är det skevt att förvänta sig att era barn ska behöva ha en sådan människa i sitt hem. Sen så kan man självfallet göra orosanmälan om det nu skulle vara så ”synd” om den som beter sig illa. Sluta fundera på det, anmäl istället om ni tror att barn brukar våld mot andra barn för att de far illa själva!

När jag gick i 2:an så var det en kille som retade mig för mitt namn. Varje dag, varje rast. Jag sa detta till min två år äldre storasyster. En dag efter skolan kom hon och ”tryckte upp honom mot väggen” och sa till honom att säger han så en gång till så får han med henne att göra.
Efter det sa han aldrig något till mig igen och jag kan inte ens minnas att han sa hej en gång undra resterande 7 år.
Våran pappa har också alltid lärt oss att slå tillbaka hårdare för då vågar dom inte ge sig på oss igen. Kommer mest troligt säga det till mina egna när dom kommer.

För mig är det där 100 % subjektivt. Kan inte säga att det är ett varken bra eller dåligt råd. Jag hade gjort det, både med kollegor/barn/vänner/främlingar. Men det hade HELT berott på vad det var för typ av kränkningar som skedde.
Jag tycker dock att det är annorlunda när det är barn, inte för att deras känslor är mindre viktiga, men för att deras känslor är så känsliga för förändring. Det är så mycket lättare (tror jag) att få barn att ändra beteende och uppfattning, och då kan faktumet att två individer lär känna varandra (även om det bara är ytligt) påverka situationen avsevärt. Dock skulle jag aldrig tvinga mitt barn att umgås med sin mobbare, men jag hade kanske föreslagit det och gjort det om barnet själv gillat idén. (Vilket jag exempelvis faktiskt gjorde som barn när vi hade en mobbningssituation i lågstadiet.)

Den avgörande skillnaden är väl ändå att mobbaren i skolan är ett barn, medan hustrumisshandlaren är vuxen. Man kan ju också fråga sig varför så många pojkar växer upp till våldsamma män, och vad som hade hänt om de hade behandlats annorlunda som barn, både av sina egna föräldrar och av omgivningen. Om man säger till barn att de ska slå tillbaka, slåss för att skrämma, hota för att göra sig av med mobbare, då kommer steget till våld alltid att vara ganska litet, även när de är vuxna.
Jag tycker inte heller att du ska sätta Ninja i en situation där hon måste umgås med sin förövare som något slags experiment, för att se om det kan ”göra honom snäll”. Framförallt inte om hon känner sig otrygg. Om hon själv tycker att det är en bra idé kanske det kan vara värt ett försök. Du som vuxen borde däremot inte skita i mobbarens goda sidor, eller skita i hur han har det hemma.

Tack LD för att du alltid står på den utsattes sida.
Jag var mobbad från förskolan till 2an för att sedan byta skola och bli mobbad igen i flera år. Om jag fick pengar för varje gång en KURATOR eller lärare sa åt mig att det egentligen är synd om mobbaren och att mobbaren har det jobbigt hemma, skulle jag vara miljonär.
Och absolut finns det mobbare som mår piss. Men det finns också mobbare som inte alls mår piss, som bara är sjukt elaka själviska personer. Och hur jävla piss mår inte offret? Jag skiter i om mobbaren gråter sig till sömns varje natt, för det kommer offret också göra – fast MYCKET längre. Jag ser idag hur de som mobbade mig sen år tillbaka har startat ett riktigt liv, med barn och familj och mognat sig och förlåtit sig själva, medans jag fortfarande måste gå KBT, lider utav panikattacker och socialfobi på grund av vad som förstörde hela min barndom. Jag är så otroligt trött på människor som försvarar och på nåt sätt tror att det ska hjälpa om man bara tycker lite synd om den som mobbar. Usch. Bra inlägg!!

Känner likadant som dig Amanda, jag är 22 år idag och var mobbad till och från under min skoltid. Jag sa aldrig ifrån, blev alltid ombedd att vara ”den bättre människan”, ha överseende och kan än idag inte säga ifrån. Önskar att någon peppat mig så som LD peppar sin dotter, då hade jag nog varit en annan person idag.

Mina barn, allrahelst äldsta dottern, var under låg- och mellanstadiet utsatt på samma sätt som ditt barn. På den skolan försvaras mobbare på alla sätt, från att de har olika diagnoser till att det är trassligt hemma.
Jag har sagt åt mina barn att slå tillbaka.
Det vuxna i skolan tar inget ansvar.
De ringer inte ens hem om nåt händer.
När min son blev sparkad i huvudet av en äldre tjej och mina döttrar såg det sa lärarna att de måste sett fel, för ingen vuxen hade sett att det hände.
När en av lärarnas dotterson hotade att döda mina barn sa läraren att det skulle väl aaaaaaldrig den lilla gullungen göra.
Fy fan för vuxna som låtsas att mobbare är oskyldiga änglar som bara behöver förståelse.
(Måste även tillägga att det är såhär det fungerar på den skolan, mina barn är inte mer utsatta än nån annan)

Det många inte tänker på är att barn ibland mobbar för att det är KUL. Det var inte länge sedan jag var 10 år och mobbad av flera barn i skolan. De barnen som mobbade mig hade det INTE jobbigt hemma. De tyckte att det var kul att se mig gråta, de tyckte att det var kul att jag fick utbrott när jag blev mobbad och hotat, på köpet blev de stämplade som coola och populära för att de mobbade mig. Hur vet jag att mobbarna inte hade det jobbigt hemma? Jo, för några månader sedan hade vi ”återträff”, vi gick i samma klass i två år, så har inte träffade mobbarna på 6 år. Vi började prata och jag frågade varför de mobbade mig. Mobbarna tittade ner i marken och erkände, de mobbade mig ENDAST för att det var kul, för att det var en rolig underhållning. Visst, de bad om ursäkt, fast att be om ursäkt nu, 6 år senare hjälper inte. Som många andra har jag psykiska problem orsakade av mobbingen, medan mobbarna bara mår lite dåligt nu i efterhand och har lätt att förlåta sig själva.

Ja mobbare behöver verkligen i te ha det dålig hemma. Jag var mobbad på dagis ( ja dagisbarn kan mobbas! Säger det för folk blir gärna förvånade eller ifrågasättande nät jag säger det) av två separata gäng. Ett tjejgäng som var lika gammal som mig och ett killgäng som var ett år äldre. Träffade en av killarna på en efterfest på gymnasiet och tyckte han verkade helt okej då så jag konfronterade honom. Han mindes inte men sa förlåt ändå. Jag tror honom! Man minns verkligen inte allt från den åldern och för honom var det ingen speciell grej att minnas medan det har påverkat mitt självförtroende för livet. Enligt vad jag vet i efterhand så var det INGEN av mina mobbare som hade det dåligt hemma.

Ring soc, gör en orosanmälan. Barnets beteende beror ju tydligen enligt vissa här på att det är synd om honom för att han har det svårt hemma, så då bör ju bakgrunden till beteendet kunna utredas.
Är det så att ungen bara är en elak liten jävel (för ja såna finns) med slappa mähän till föräldrar så kanske ett besök från soc iallafall blir motivation till att ta itu med problemet.

Det är skillnad på barn som slåss urskiljningslöst i affekt och barn som mobbar. Jag har mycket tydliga minnen från lågstadiet där några skitungar tyckte att det var roligt att plåga en kille i klassen. De var på honom som iglar; petade, knuffade, härmade, retade, tog hans grejer, de höll på i princip dagligen så att han fick utbrott och slog dem. Sen skyllde lärarna på honom, för man fick ju inte slåss…
Barn med diagnoser är enligt alla studier jag sett mer utsatta för mobbning än andra barn, så jag tycker att det är ytterst märkligt att folk börjar yra om diagnoser så fort någon beter sig illa. Inget i den här historien antyder att pojken inte kan kontrollera sig.

Jag tycker bade och i denna fraga.. haller sjalvklart med dig i din text, men nar jag var liten fick jag stryk av aldre kille pa skolan, min pappa tog kontakt med hans pappa och vi akte dit sa killen kunde be om ursakt, minns det som saaaa jobbigt att behova aka till nagon jag INTE VILLE TRAFFA. Lang historia kort, vi kom dit, killen skamdes som en hund och pappan sa till sin son ”du vet ju hur det ar, man maste be om ursakt nar man slass, jag ber alltid om ursakt till mamma nar jag har varit for hardsint”. Till och med jag som gick i lagstadiet fattade ju att pappan pucklade pa mamman hemma.. efter det sa tyckte jag sa synd om pojken (han rorde aldrig mig mer.., eller nagon annan vad jag sag) Det var hemskt och en sa himla trakig lardom men det gav mig insikt till att folk blir som de blir av olika anledningar. Verkligen inte alla, det finns barn som ar sma skitar, men jag tyckte aldrig illa om honom efter det..

Tycker att Lopuise Hallin sa nagot som var sa himla bra och iallfall for mig, tankevackande, i barnvagns podden ang mobbning (inte retning etc) och det ar att det ar OMOLJLIGT for en foraldrer att ga emot och slass mot en hel lararkar om ens barn blir mobbat (for ofta sa far man inte medhall eller stod) och att man genast ska flytta pa sitt barn, aven om det ar orattvist och man vill sparka ut mobbaren, sa tar det ofta for lang tid och det sker pa beskonstaden av ens egna barns valmaende. Mobbning ar sa otroligt skadligt och paverkar ofta ens sjalvfortroende langt upp i livet att det viktigaste ar att fa bort sitt barn direkt ifran den omgivningen och mobbaren. jag har alltid tankt att det ar mobbaren som ska ut..

Skrev ett eget inlägg på frågan inspirerad av ditt. Det här är en så jäkla svår fråga.
Jag har varit den där mobbaren. Jag förstår mekanismerna för… vissa barn… i alla fall som mobbar andra.
Samtidigt skulle jag kunna mörda om mina barnbarn blev utsatta. Det är jätte jättesvårt. Känner med er och hoppas på en snar lösning. Kram Asta

Ska läsa! Jag har också varit bråkig som barn. Av olika anledningar. Dock var jag aldrig våldsam mot andra barn om jag inte hade god anledning dvs de var våldsamma först och då bara om jag visste att jag hade en chans att värja mig. Oftast hade jag inte det. Fysiskt eller mentalt. Jag fattar hur det är att vara trasig. Jag kan se mobbarens perspektiv också och känna empati för det, men jag väljer att sätta offrena i fokus. Och då främst mitt eget barn såklart. 🙂

Jag har själv blivit mobbad/ misshandlad som f*n som barn av andra barn men tycker ändå inte att man ska uppmana till våld mot barn. Barns hjärnor är ju långt ifrån färdigutvecklade plus man vet aldrig vad de har i sitt ”bagage” . Dock så tycker jag att föräldrarna/ skolan ska tvingas ta sitt ansvar både när det gäller offret och mobbaren. När det gäller vuxenmobbning däremot, som jag också blivit utsatt för, på arbetsplatsen så har jag nolltolerans.

Hur tvingar man skolan och föräldrarna att ta ansvar. Rent konkret, hur gör jag det? Hotar jag? Vad? Jag vet faktiskt inte. Jag kan uppmana dem att göra det. Be dem att ta tag i det. Kräva. Men jag kan inte tvinga.

Varför är det alltid värst för mobbaren/förövaren? Även de grövsta brottslingar kan ha haft en jobbig uppväxt, är det en ursäkt? Ska man tycka synd om alla som gör andra illa? Nej.
Det är OFFRET det är synd om, om något. Det är där stöttningen ska finnas. Javisst, det handlar om ett barn nu och barn är inte färdigutvecklade. Men varför ska en mobbad unge behöva befinna sig i samma hus som sin mobbare? Inte nog med att mobbaren nu vet vart offret bor utan nu är liksom hemmets trygghet också invaderat av den här personen.
Nej tack.

Om v inte pratar om just den här situationen utan generellt, varför skulle en diagnos eller svåra hemförhållanden vara en ursäkt? Tänk om offret har en diagnos och svåra hemförhållanden PLUS blir mobbad…?
Dessutom, om eventuell diagnos eller svåra hemförhållanden gör att ett litet barn ger sig på ett annat, ja då är det väl verkligen dags att ta tag i den situationen snarare än att ursäkta våldsamt beteende samt låta det fortgå.
Det blir som en missriktad omtänksamhet att sitta och gissa om mobbaren eventuellt har några problem som kan förklara beteendet.

Jag tycker också det är helt sjukt att behöva umgås med sina mobbare. Nät jag blev mobbad hade vi ett möte med mobbarna och deras föräldrar och efter mötet mådde mobbarna jättebra för de trodde allt var bra och behövde inte ha dåligt samvete. Men jag bytte skola ändå.
Däremot är jag fundersam till att slå tillbaka. Jag tänker om det vore mitt barn. Som blev slagen/mobbad. Ska jag då lära honom att slå tillbaka med risk att skapa ännu fler män som slår? Eller förstår de skillnaden? Eller ska man bara lära mobbade flickor att slå tillbaka?

Vuxna har extremt svårt att ta barn och barns känslor på allvar. Det börjar när vi låter våra barn skrika sig till sömns som spädbarn och slutar liksom aldrig… Vi ignorerar dom helt enkelt. Samtidigt som vi förväntar oss att dom ska växa upp och bli välfungerande vuxna.
Förslaget att bjuda hem barnet som utgör en otrygghet för ditt barn är så befängt att det inte ens borde diskuteras… Så vidrigt.

Jag frågade min dotter (8 år) hur hon såg på det här med att slåss och slå tillbaka och fick veta att på hennes skola är självförsvar helt ok. De hade en väldigt tydlig ”trappa” för hur barnen ska agera om de utsätts för våld. Säg stopp, funkar inte det ta dig ifrån situationen och gå till en vuxen, funkar inte det försvara dig själv. Det i kombination med att de tar väldigt allvarligt på våld skapar en trygghet hos barnen. Min dotter stod så säker och rak i ryggen när hon berättade hur hon skulle göra. Kändes SÅ bra.

Den där trappan verkar felvänd
”De hade en väldigt tydlig ”trappa” för hur barnen ska agera om de utsätts för våld. Säg stopp, funkar inte det ta dig ifrån situationen och gå till en vuxen, funkar inte det försvara dig själv.”
När barnet tagit kontakt med personal på skolan så är det DENNES ansvar att ta tag i situationen. Klart en ska kunna försvara sig MEN det är en himla skillnad på självförsvar och råd från föräldrar om att slå hårt och sikta på t ex näsa för blodvite. Tänker också att många här som beskriver sin utsatta situation i skolan (mobbade) inte gått i skolan på några år och skollagen ändras kontinuerligt så en hel del har hänt sedan NI gick i skolan.

Men vad i herrans namn är det som gör att så många ska ursäkta mobbingen? Komma med de där trötta ”det är nog värst för dem själva? Eller : men vi vet ju inte hur hen har det hemma? Nej, vi vet inte det och vet ni vad :JAG SKITER I DET! om vi säger såhär: om ni har någon på er arbetsplats som beter sig som ett as och trakasserar er dagligen, skulle ni då också börja sia om hur hen har det hemma? Att ”mjo, men x kanske har det jobbigt hemma med familjen osv..”. Nej. Knappast. Bara för att man har det svårt i livet så kan man inte gå runt och vara elak och kränka andra. Att man borde få hjälp med måendet må vara sant men det är inte upp till den utsatte att att lösa det. Helt absurt att avkräva något sådant. Och det där med att ta det med föräldrarna, i vår skola fanns det ungar vars föräldrar försvarade dem. Hela tiden. Deras små änglar skulle minsann aldrig blablabla. Jag är så in i helvete trött på allt daltande och mesande. Det ska ursäktas , lindas in och förringas. Den utsatte ska alltid stryka på foten , vända andra kinden till osv. Jag har inga barn ännu men skulle jag få och barnet blir ustatt och skolan inget gör så JÄVLAR!!!

Åhhh, jag hade ju lovat mig själv att ge upp med att diskutera med äggkoppar men jag kan helt enkelt inte låta bli. Så hur gör jag det här bäst då? På ett språk så att ni förstår? SKA JAG KANSKE SKRIKA HÖGST OCH LÄSA ERA KOMMENTARER SOM FAN LÄSER BIBELN OCH PÅSTÅ ATT NI HÅLLER MOBBARE OM RYGGEN OCH ATT NI RYGGDUNKAR HUSTRUMISSHANDLARE FÖR STACKARN KAN JU HA HAFT DET JOBBIGT HEMMA SOM BARN!!!!1
JE-ZUS. Nån jävla måtta får det väl ändå vara på bristen av retoriskt tänkande. Jag har ALDRIG ställt mig på någon mobbares sida, Jag har ALDRIG kallat ett barn för förövare. Att jag överhuvudtaget använde mig av begreppet ”förövare” är för att visa på hur skevt JAG tycker att det är att använda det ordet när man pratar om barn. Och angående liknelsen kring hustrumisshandel så sa jag: ”Hade jag varit en kvinna som blivit utsatt för misshandel av en man hade jag med ert resonemang kunnat bli förolämpad av att ni likställer det med vad ett barn utsätter ett annat barn för på skolgården.”. Läs det igen: ”MED. ERAT. RESONEMANG”. Jag talar alltså inte om hur jag resonerar, utan hur ni resonerar och ni verkar ju hålla med mig om att erat resonemang är rätt galet.
Sen förstår jag verkligen inte hur det kan vara så jävla svårt att hålla en saklig diskussion utan att hålla på och lägga till en massa egna slutsatser mellan meningarna. Det är fan helt sjukt hur ni håller på och skriker högst för att tysta den som bara försökt belysa en annan aspekt av problemet. Jag är ofta väldigt privat av mig och har aldrig någonsin tidigare skrivit NÅGOT online om hur jag haft det som barn. Det här var alltså första gången. För att jag kände att det var viktigt. För att jag under hela låg- och mellanstadiet blev utfryst och mobbad av barn och deras påhejande föräldrar för att jag hade varit ett bråkigt barn på dagis. Och enligt er är jag alltså en sån som legitimerar mobbning och ställer mig på mobbarens sida. I mina ögon är det ni som är mobbare och det märks inte minst av hur ni beter er här. Det är fan inte klokt hur trångsynta folk kan vara. Ni gör mig uppriktigt ledsen.

Jaha, och exakt vid vilken tidpunkt är det enligt dig okej att kalla ett baaaaaaaarn för förövare då, ”kloka” Sara?
Du är väl ändå medveten om att man blir straffmyndig och enligt lagen tvungen att ta ansvar för sina handlingar när man fyllt femton även om man juridiskt är barn i tre år till?
Om ett gäng där hälften av personerna är fjorton och hälften är femton år gamla regelbundet slår , hotar och trakasserar skolkamrater som inte gjort dem något , är hälften av antagonisterna bara stackars baaaaarn som har det svårt och bara behöver lite empati medan den andra hälften är förövare enligt dig?

Ja, jag är av sorten som anser att man måste bemöta våld med våld. Polis och militär bär vapen för att vara överlägsen i väpnad Konflikt. Lycka till att resonera dig ur en misshandel.
man kan inte uppmana ett offer att ta emot för man får inte slåss, de kan riskera att dö i värsta fall.

Verkar vara olika bud!
Ber om ursäkt om mitt råd på Bloggbevakning gjorde dig.m upprörd.
Dock vill jag säga att jag harcerfarenhet av ”slå hårdare”-råd och de spåren sitter djupt. Det gick med andra ord inte så bra och slagsmålen blev värre.
Jag som förälder hade tagit till alla knep för att få rätsida på det. Hur fel det än kan kännas för dig som vuxen så är de fortfarande barn (som vi vet kan vara förjävliga…).
Lycka till.

nej asså blev inte upprörd på så vis så du behöver inte be om ursäkt. Men den typen av resonemang gör mig sur. Tycker det är ett dåligt råd som inte tar hänsyn till den utsatte. Ok, om det är småkonflikter eller nån som retats lite – då kan det absolut finnas en poäng med att styra upp innan det blir värre. Speciellt om det är små barn. Men inte när det gäller mobbing eller kränkningar eller om barnet är rädd för personen.

Som svårt mobbad från ettan till sexan måste jag bara säga: Snälla, bjud inte hem barn som mobbar ert barn! Och ta inte heller med ert barn hem till mobbaren för att prata ut! Mina föräldrar gjorde både och, och jag kände mig så fruktansvärt utsatt och maktlös. Glöm inte att även små barn faktiskt kan vara utstuderat elaka. Och ögontjänare! Nog kan de leka fint en stund, eller lova att aldrig mer vara taskiga. Men vad hjälper det, NÄR DET INTE HJÄLPER?! Jag önskar att mamma och pappa i stället hade lärt mig det LD säger: Ta ingen skit – och slå tillbaka om du måste. Det var först när jag lärde mig det, helt på egen hand, som livet blev drägligt igen.
Jag har läst alla kommentarer och kan sympatisera med båda sidorna, allt behöver inte vara svart eller vitt. Det är hemskt att många barn far illa hemma. Eller har en jobbig diagnos som leder till oönskade beteenden. Men det absolut viktigaste om DITT barn blir mobbat är att DITT barn får känna sig tryggt! Det jag hade behövt var någon som kramade, lyssnade, förstod och sa: Det är inte ditt fel – och jag ska hjälpa dig.
I dag har jag själv en liten dotter – och som jag ska kriga för henne om det behövs! Och ALDRIG ska jag lägga varken skuld eller ansvar på HENNE för att någon annan tar sig rätten att skada henne.

Jag blev lite småretad i lågstadiet och fick rådet att ”strunta i dom”, vilket gjorde att det hela eskalerade till mobbing i mellan- och högstadiet. Det sitter fortfarande i (är 46 år). De FÖRÖVARNA förstörde mitt liv, jag blir aldrig fri från deras handlingar. Hade jag fått rådet ”slå tillbaka ännu hårdare” hade jag mått bättre idag. Du gör helt rätt LD, det är N:s framtid som formas nu, hon kommer minnas unge E för resten av livet.

Jag tror det kan vara lite olika från situation till situation, från människa till människa.
Blev mobbad som kille när jag var liten, men jag har alltid varit stark själv och tagit styrka inombords och inte externt ifrån som att få bekräftelse av andra. Det gjorde att jag inte reagerade på mobbningen, jag tog inte åt mig som andra gjorde, jag förblev opåverkad.
Det som hände var att mobbningen slutade på grund av en orsak. Det var inget kul längre, de kunde inte ha någon makt för jag påverkades inte. Inte alltid men ofta är det ju så att någon fortsätter så länge det har avsedd effekt.
Säger inte alla människor klara göra samma sak men att lära folk att själva ha en god självkänsla och tro på sig själv tror jag kan hjälpa samhället i många frågor. Om man har synen att man ska ändra på alla människor på jordklotet omkring sig så att de beter sig på rätt sätt mot mig så kommer man aldrig att må bra. Det är en utopi.
Om man istället lär sig att stärka sig själv och på riktigt må bra inombords, ja då finns det istället inget som biter på en och man kan börja leva sitt liv som man vill.

Man blir fan mörkrädd av att läsa vissa kommentarer här… Vem i hela helvetet skulle vilja ha sin mobbare hemma på fika? Sin misshandlare? Den människa som kanske förstör ens liv eller får en att avsluta sitt eget liv? Det spelar ingen roll om mobbaren är sju, sjutton eller trettiosju år. Jag tycker som du LD att det är helt rimligt att lära Ninja slå tillbaka som jag minns att du skrivit om förr! HELT RIMLIGT. Om jag får barn någon gång så ska jag se till att säga samma sak. Mina barn ska aldrig behöva vara de snälla, överseende som faktiskt ska ta hänsyn till någon som mobbar, kränker och misshandlar dem.

Alltså, dags för dig och make att steppa upp och bli vuxna. Självklart måste ni prata med mobbarens föräldrar och betona att det deras barn gör är fel. Om skolan failar, alltså. Hjälper inte det, flytta ert eget barn, det kommer inte att bli bättre om föräldrarna nu är bänga och inte tar itu med sin egen unge.
Att lägga ansvaret på ert eget barn genom att säga ”slå tillbaka” är inte så smart. Som att säga att det är hennes problem.
Och nej, barn föds inte med god självkänsla, det är en komplex mix av gener, omgivning och föräldrar som visar att de är just vuxna och på sina barns sida.
Samma när du frågar om råd för hur göra så de slipper skämmas: lägg inte ut bilder på dem, berätta inte om dem, lägg inte ut så explicit på din amning som du gör nu, inte dig själv lr andra nakna. Bara att jämföra bloggandet med ett vanligt jobb:man skulle inte visa sig naken där eller lämna ut sina barn inför andra okända.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *