Kategorier
diskussion & debatt

Vadär hedersvåld?

Ok, jag har lite lösa tankar att testa öppet. I min FB-grupp ”Varför apor aldrig bär rosa klänning” så frågar en av medlemmarna så här:

Vad anser ni att man ska kalla det Fadime och Pela drabbades av? Hur anser ni att man ska arbeta mot det och för att hjälpa personer i liknande situationer?

Frågan bottnar i debatten kring hedersvåld där argumentet emot begreppet utgår från att vi i svensk kultur också har hedersvåld. Exempel på detta är pappor som vaktar sina döttrars sexualitet genom att exempelvis hota att skada eventuella sexpartners eller män som misshandlar eller begränsar sina fruars livsutrymme. Detta bottnar ju i samma grund som det hedersvåld som sker i andra delar av världen, patriarkatet och en gemensam kvinnosyn. Så långt håller ju jag också med. Det är ju tveklöst liksom.

MEN!

För att svara på frågan i starten av detta inlägg (och i fb-gruppen) så tycker jag ändå att hedersvåld (och hedersmord) är ett bra begrepp och jag vet inte om jag riktigt håller med om att vi har hedersvåld i sverige på samma sätt.

När mitt ex slog mig, tvingade mig att klä mig täckande, förbjöd mig att sminka mig och gå ut samt prata med män osv så handlade det inte om heder så mycket som om ägande. Hans heder var inte hotad och jag tror inte han upplevde det så heller, att han på nåt sätt skulle lida socialt om jag betedde mig på fel sätt. På sin höjd skulle nån kanske kunna tycka att hans tjej var en dålig hora, dålig kvinna osv. Men inte på samma nivå som när vi talar om hederskultur och han skulle inte bli socialt utanför eller straffad på nåt sätt pga mig. Däremot så ansåg han att jag var hans dvs hans ägodel och därför skulle anpassa mig efter hans preferenser. ”om jag älskade honom skulle jag vilja det” typ.

Förstår ni hur jag menar? Är jag ute och cyklar?

Medan Pela och Fadime mördades pga sociala påtryckningar, i en kulturell kontext där man är en del av ett kollektiv och där individen får stå tillbaka. Där flickor och kvinnor bär hela familjens anseende och då heder. Misslyckas hon med detta så får resten av familjen lida. Kanske blir de utstötta eller på annat sätt bestraffade.

Bra analys! ^^^

Har ni några tankar kring detta? Finns det bättre begrepp eller ord för att beskriva det som Pela och Fadime utsattes för eller för det jag och andra svenska kvinnor lever i? Är det nån skillnad? Vad är hedersvåld egentligen? 

Denna kommentar i apornas tråd tyckte jag var bra:

Balansgången ligger väl i att vara medveten om likheterna samtidigt som en ser skillnaderna. Att inte gå vilse i kulturrelativism och säga ”precis det här finns i Sverige också!” men samtidigt inte vara kulturobjektivistisk som rasisterna och säga att ”vår” tappning av hederskultur är så jäkla mycket bättre än någon annan (eller att t o m påstå att den inte existerar). Olika uttryck av patriarkalt förtryck måste bemötas på olika sätt, så långt tror jag iaf de flesta är överens.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vadär hedersvåld?”

Jag har inte levt i ett förhållande eller familjeförhållande dör jag blivit fysiskt misshandlad. Psykiskt möjligtvis, eftersom jag är kvinna. Jag tror att alla kvinnor kan känna igen sig i känslan av att sitta vid ett bord omgiven av familj och släkt, männen pratar, alla lyssnar, men en av kvinnorna vid bordet gör sin röst hörd är det med viss överseende (från männen) innan de (oftast) ignorerar det och diskuterar vidare.
Jag känner mig respekterad och älskad av min man och mina manliga släktingar, men inte just vid dessa tillfällen, när män samlas i grupp.
Det känns både olustigt och lite ”grottmänniskoaktigt”.

Tycker absolut vi kan kalla det hedersvåld. Då det ju är våld i hederns namn. Jag tror att Fatima, Pela och alla andra kvinnor som dödades i hederns namn skulle vilja att vi kallade det våldet, för just vad det är. När det kommer till hedersvåld så är ju också fler än en person, familjemedlemmar/släktingar inblandade. Och det handlar om att bevara familjens/mannens heder. Våldet planeras oftast långt i förväg, och med stöttning av flera personer inom samma släkt.
Tjejer som själva varit utsatta för det, kallar det för hedersvåld. De växer upp i en kultur där det pratas mycket om hedern och de får lära sig hur de ska förhålla sig till hedern, så den inte tappas. Jag har också varit i våldsamma relationer, där killen ville ha äganderätt över mig. Men det handlade inte om att han skulle behålla någon heder, och han hade ingen i sin omgivning som stöttade hans sätt att behandla tjejer. Ingen skulle döma honom utifrån hur jag var/eller vad jag gjorde. Endast han gjorde det. Han hade heller inte växt upp i en släkt där man pratade om hedern, hur högt den värderades och hur kvinnor respektive män skulle förhållas till den. När det kommer till hedersvåld så är det väl särskilt utmärkande, att en hel släkt och även människor utanför släkten som växt upp i samma kultur tycker det är något rätt, de värderar hedern högt och den står före mycket annat, tex att t o m döda sin egna dotter eller syster.

En grej jag undrar över är varför hedern inte är kopplat till hur pojkarna uppför sig, tex hur duktiga de är i skolan. Det verkar inte vara så många som bryr sig om även om traditionen säger att dessa söner ska växa upp till familjeförsörjare.
Jag mår illa av att tänka på hederskultur, det känns så främmande, så medeltida. På det viset är det kanske bra att se likheterna till kvinnoförtrycket som finns i min sfär – så att muren inte blir oändligt hög mellan mig och de som lever med hedersproblematik. Men ja, jag vet inte. Har iaf gått med i GAPF och hoppas kunna göra nytta där.

Håller med om din analys Lady Dahmer, och om vikten av att hitta en balans där man kan bekämpa hedersvåldet aktivt, men samtidigt se att det bara är olika sätt för patriarkatet att ta sig uttryck. Däremot håller jag inte med om den sista kommentaren om att vi i sverige har andra former av hederskultur, vi har traditionellt inte en hederskultur utan som sagt, andra former av kvinnoförtryck.

Jag tänker att hederskultur kommer i olika former. Jag är uppväxt med en stark och helt uttalad prägling att min sexuella renhet är en av byggstenarna i min familjs heder. Att min förmodade, påstådda promiskuitet var en skam som berörde hela familjen och som minskade mitt värde och även mina föräldrars anseende. Min sexualitet var aldrig min att utforska eller äga, den var hårt reglerad och en familjeangelägenhet. Samtidigt som jag drabbats av våld, social utfrysning och psykisk skada av familjens åsikter om mina (ofta påstådda) utsvävningar har de aldrig varit en fråga om hot till livet. Jag är uppväxt sekulärt kristen helyllesvenson från medelklassen, om det spelar roll.

Jag tycker att det är rimligt att göra en skillnad mellan olika grader av helvetet. Är själv uppvuxen inom svensk frikyrkorörelse och med mamma som, född i ett Sverige där det fortfarande var skamligt att födas utanför äktenskapet, försökte använda sina barns fromhet för att själv framstå som god kristen och vinna respektabiliteten hon ansåg sig vara född utan. Jag pallar inte beskriva allt in i minsta detalj, men man behöver ju inte mycket fantasi för att förstå att det bland annat innefattade att inte ha sex före bröllopsnatten och försöka undvika frestelser som kan leda till det. Men oavsett all skuld och skam och kontroll har hon ju funnit sig i att vi valt våra egna vägar när vi oundvikligen gjort så, oavsett utomäktenskapliga barnbarn, aborter, runtknullande och mångåriga samboskap. Dessutom har det bara varit hon som varit problemet. Men även inom frikyrkorörelsen har det ju hänt hemska saker pga försök att hålla en snygg fasad.
Skuld, skam och rädsla för att göra mamma besviken? Ja. Rädsla för livet eller att uteslutas ur familjegemenskapen? Nej. Jämför jag med vad flera av mina barndomsvänner levt igenom känns det nästan fånigt att klaga. Jag har inte behövt överge mina drömmar för att någon annan bestämt hur mitt liv ska se ut t.ex. Folk runtomkring mig tyckte det var mer behjärtansvärt att hjälpa mig att ha en tonårstid som är ”normal” för en genomsnittlig unge i Sverige snarare än att skvallra för min morsa så fort jag inte betedde mig som om jag ville bli helgonförklarad.
Klarar man inte av att se nyanserna är risken överhängande att man osynliggör saker som vi måste se. Vem hjälper vi när diskussionen snarare handlar om vad vi ska kalla saker?

Jag har vuxit upp som Jehovas vittne. Jag har vuxit upp i en hederskultur. Mitt liv och mina val gjorde att jag förlorade hela min familj, min släkt och alla mina vänner. Jag var en skam för församlingen. Vad individer tycker är sekundärt. Min mamma tycker nog egentligen inte att min synd är värt ett livstidsstraff, men Hon kan inte kontakta mig pga kulturen, grupptrycket och angivarsamhället.
Generellt så är det skillnad med hederskultur och patriarkalt ägande/våld. Hederskultur handlar om gruppens godkännande. Att man anger de som handlar utanför normen och att hela gruppen måste stötta besluten för att behålla äran och hedern.
Det är mindre vanligt i icke-hederskultur att man håller koll på varandra och anger de som bryter normer.
Jag känner igen mig så mycket i fadime och pela. En stor Skillnad är dock att jag aldrig behöver vara rädd för våld/död.
Jag tror att ordet heder i hederskultur ställer till det. Heder är ett begrepp som används så sällan i svenska språket. Säger man stolthetskultur eller något annat som är jämförbart så är det lättare att fatta. Gruppkultur kanske.
Men nej, helt jämförbart är det nog inte. Men jag blir samtidigt trött på att man ser hederskulturer som livsfarliga men glömmer hur farligt patriarkatet också är.

Vill bara skicka dig en virtuell kram. Finns inget okej i att bli behandlad så som du blivit. Och du har ingen skuld till någon skam. (jag vet dock att det bränner som f*n ändå, men skulden den ligger inte hos dig)

Jag får nog hålla med dig, LD. Tyckte du förklarade det på ett bra sätt. Vi har haft denna hederskultur, t.ex under medeltiden och senare. Då hängde hela familjens heder och anseende på hur kvinnorna i familjen betedde sig och de skulle alltid sätta familjen i första rummet samt gifta sig med den fadern valde. Punkt slut. Vi har haft det så.
Men idag skulle jag nog vilja säga att det nog är med individuellt idag, i Sverige. Möjligtvis en svartsjuk partner som känner att hen äger sin partner, men inte att hela familjen är med och förtrycker. Det är som du säger, mer kollektivt.
Vi har ju inte samma behov av kollektivet i Sverige idag som andra länder, möjligen pga vårt sociala skyddsnät eller att vår levnadsstandard har ökat. Det har man inte i många andra länder och då hänger allt på familjen, släkten, barnen, grannarna, klanen, byn osv. Så jag håller med dig.

Jag tror att en viss hederskultur existerar här även om den har en mer indirekt och subtilare bestraffning än den hederskultur man vanligtvis talar om.
Kvinnan har genom historien varit en statussymbol och verktyg för mannen. Hon har hela sitt liv varit bunden till olika män. Först till sin fader som den goda dottern som uppfostras till att vara en traditionellt sett ärbar kvinna som ska hitta en make. Hon ska hålla på sin sexualitet för den tillhör den framtida maken och ska formas efter hans behov och preferenser. Under äktenskapet ska hon vara monogam och föda sina make ett gäng barn som ger honom prestige i form av bevisad potens, söner som kan ärva och döttrar som kan giftas bort till en annan man för att stärka band mellan familjer.
En del av detta lever kvar än idag. Man ska som kvinna vara sexuell men endast på ett sätt som uppskattas av manligheten. Kvinnan ska dessutom inte vara för sexuellt utlevande innan hon hittar sina fasta partner för då är hon ”billig” och har inget värde. Vissa mäns behov av ägande av kvinnor kan kanske också tolkas som ett symptom på hederskultur. Det finns en prestige i att äga en kvinna som ses som ärbar och attraktiv. På flera ställen på nätet kan man även läsa diskussioner om hur hemskt det vore att få en dotter som ligger med många olika partners. Men jag skulle säga att bestraffningen i mer sekulära kulturer oftast inte är lika direkt.
Det viktiga är att vi inte låter människor med en rasistisk agenda kapa samtalet om hedersvåld för att utnyttja det för deras egna smutsiga propaganda. De är egentligen inte särskilt intresserade av kvinnors situationer förutom när de kan använda den för att plocka poäng.

Jag har levt i ett land med viss hederskultur och jag tycker inte det går att jämföra med hur svenska familjer behandlar döttrar. I Sverige kanske det finns familjer som inte vill att dottern ”ligger runt”, men det är en helt annan mentalitet bakom viljan. Det handlar inte om att familjen blir föraktad och skammad om hon gör det, inte heller att familjen får svårt att gifta bort henne, det är överhuvudtaget inte familjens uppgift att leverera en oskuld till den framtida maken och hans familj. En svensk kvinna som har haft flera sexpartners kan ändå bilda familj, ingen svensk man vägrar att bilda familj med henne bara för att alla vet att hon haft sex. Och så vidare.

Hej lady Dahmer.
Håller med dig i din dialys. Finns helt klart en mer eller mindre uttalad hederskultur över hela världen. I Sverige är den kanske mindre vanligt förekommande i det avseendet att vi pratar om en kollektiv heder där verkliga eller upplevda konsekvenser för kollektivet blir resultatet av att individen utmanar de normer som kollektivet upprätthåller. Sen är det viktigt att komma i håg vissa saker.
Många människor utmanar inte de normer som finns i samhället och är därmed ovetande om de konsekvenser som skulle ha uppkommit. Många etniska svenskar som bryter mot starka normer riskerar konsekvenser som utfrysning, uppsagda relationer och liknande.
Även för människor som lever i betydligt mer kollektivistiska miljöer är inte den vanligaste konsekvensen mord och misshandel utan utfrysning och avståndstagande. Vilket ofta är jobbigt nog.
Misshandel, hot och våld utgör toppen på isberget av sociala konsekvenser för normbrytare. Den som utövar våldet och hotet ser sig inte sällan som hotad/provocerad och upplever sig stöttad i detta av den grupp personen tillhör. Tex utsätts hbtq-personer ofta för detta av både kända och okända.
I utpräglad kollektivistiska samhällen finns ibland en förväntan från omgivningen att familjen ska markera kraftigt mot normbrytare beteende för att hindra det från att accepteras i kollektivet. Detta är mer utpräglad i grupper där kollektivet utför en viktig faktor för försörjning och gemenskap. Det förekommer därmed mindre i Sverige än på vissa andra håll.
Slutligen vill jag varna från GAPF då detta är en förening som driver på islamofobiska föreställning. Finns säkert bättre föreningar.

Jag tycker som flera andra varit inne på att det är stor skillnad på om det finns en eller flera förövare.
De utsatta behöver ofta olika slags hjälp beroende på om det är en eller flera förövare det är frågan om och faktiskt också beroende på om förövaren är en partner / före detta partner eller hela eller delar av ens ursprungsfamilj.
Kontaktförbud och fotboja för och på förövaren tex är åtgärder som förbättrat livet för många kvinnor som lämnar ett misdhandelsförhållande men om du är hotad av 15 personer som hela tiden täcker upp och skyddar varandra samt enas om lögner de ska dra för myndigheterna är situationen en annan.
Någon sa någon gång att hedersvåld snarare borde likställas med att lämna ett kriminellt gäng eller en destruktiv sekt istället för ett genomsnittligt misshandelsförhållande och hen hade nog en poäng.
Man måste också känna till att hedersvåld inte ENBART går att reducera till att slå vakt om kvinnors kyskhet.
Att säga att man är helt asexuell och därför aldrig vill gifta sig och ha sex är absolut ingenting som skulle accepteras i många familjer som utövar hedersvåld trots att det skulle innebära att man bevarar sin kyskhet hela livet.
Det är inte extremt ovanligt att kvinnor utsätts för hot och våld i hederskulturer för att de vägrar att gifta sig ( och därmed ha sex) även fast det inte finns någon annan potentiell sexpartner inblandad.
Och sönerna. Ja, i många fall tillåts de ha sex med vem de vill innan de gifter sig även om det oftast inte alls är något som uppskattas eller applåderas utan snarare något man ogillar men ser genom fingrarna på.
Men det innebär definitivt inte att att de får välja vem de vill till livspartner utan det ska vara om inte någon föräldrarna valt ut så åtminstone någon ut den egna gruppen som föräldrarna godkänt.
Vilket ju visar att hederskultur inte bara handlar om kvinnors kyskhet utan också om hur föräldrar ser sina vuxna barn som ägodelar, om hur kollektivets bästa alltid anses väga tyngre än individens rättigheter och om hur lojalitet och plikt mot gruppen prioriteras före allt annat.
Saker som många svennar som vuxit upp i destruktiva samfund säkert kan känna igen sig i.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *