Kategorier
diskussion & debatt

Är det ok att prata om andra till andra?

Bambi skrev ett ganska tankestimulerande inlägg om skitsnack häromdagen och det fick mig att fundera lite kring det här med att snacka om andra till andra. Vad är skitsnack, vad är ok, hur får man snacka, vad har vi för behov och varför gör man det? De flesta av oss har flera olika slags relationer till […]

Bambi skrev ett ganska tankestimulerande inlägg om skitsnack häromdagen och det fick mig att fundera lite kring det här med att snacka om andra till andra. Vad är skitsnack, vad är ok, hur får man snacka, vad har vi för behov och varför gör man det?

De flesta av oss har flera olika slags relationer till olika sorters människor, det är jobbarkompisar, chefen, bekanta, partners, grannar och vänner. Vi samspelar med människor dagarna i ända och det väcker känslor och tankar som ibland behöver bearbetas och ältas, både på gott och ont.

Att kunna prata av sig när man är upprörd, ledsen, missförstådd, arg men också glad och uppspelt är ett behov de flesta av oss kan relatera till och varför är det då ett sådan tabu att man applicerar det på just vänskap? Om jag tar upp ett problem jag har med min partner med en vän och ber om råd, inte skulle man tolka det som skitsnack? Varför blir det då så känsligt när man gör detsamma när det handlar om en kompis?

Självklart känns det aldrig roligt att vara den det snackas om. (om man får veta) Man vill ju gärna tro att ens vänner alltid tycker lika mycket om en, aldrig blir arga, irriterade eller upprörda. Men har man en relation med en människa så blir det inte sällan en konflikt förr eller senare.

Inte heller är det kul att vara det där lyssnande örat alla gånger, (intressekonflikt) men samtidigt så har vi ett behov av att känna oss förstådda så jag tillrättavisar aldrig den vän som vill älta en relation med mig. Det är inte min uppgift. Jag lyssnar och ger råd och kanske ett annat perspektiv. (utan att ta någons parti) Jag vill ju att mina vänner ska känna sig trygga med mig, oavsett vad det gäller.

Jag tar inte illa upp av tanken att mina vänner diskuterar mig bakom min rygg så länge det inte handlar om smutskastning eller förlöjliganden. Jag litar på att de jag har runtomkring mig faktiskt tycker om och bryr sig om mig och jag inser att de alla har ett behov av att prata emellanåt. Även om mig.

Hur tänker ni?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Är det ok att prata om andra till andra?”

Jag förstår att man har att ibland prata av sig med nån om en vän och brukar göra det.

Men jag tar väldigt illa upp om jag får veta att en vän har pratat om mig med nån annan.. Ja,jätte motsägelsefullt men sån är jag. Jag blir piss off och tänker,varför prata hen inte med mig först?

Känns som att de snackat skit om mig och sen vill jag helst inte umgås med den "vännen mer"

Men det är tur att man inte får veta allt ens vänner sagt om en till andra..

Jag är kontrollfreak!

Svårt att tänka mig att nån skulle störa sig på mig 😉

Jag tänker nog mer som så, att om det som sägs är blandat med både positiv och negativ kritik så går det bra. Om man säger:" Jag tycker hon är bra på det och det, snäll osv – men jag tror det här…" och kanske tar upp problemet då. Vad det nu må vara.

Jag känner också att när man är med någon som hela tiden skjuter ifrån och inte ser sig själv i sammanhanget, ja då blir det svårt att diskutera en tredje part. Eller ibland med vissa så kan man känna att det enda man har gemensamt är att tala illa om andra, samt att vederbörande gör så att jag känner att jag inte tycker om mig själv pga det, ja – då är det destruktivt och dåligt. Då vet man också att det som sägs, talas lika mycket om mig när jag lämnat rummet och då väljer jag bort den vänskapen. Jag tror alla har ett behov mer eller mindre att ventilera saker, men ibland kan det bli för mycket av den varan och det känns som man vill gå och duscha efteråt för det känns så solkigt. Om man inte har några andra gemensamma nämnare än att tala om andra, då är det väl också ett tecken att relationen inte är så bra, oavsett vad.

För mig är det faktiskt inte skitsnack om det man tar upp är sant. Däremot kan det ju vara känsligt med åsikter man kan ha om andra.

Säger t.ex. en kompis till mig (äkta scenario, vi är p.g.a. detta och mycket, mycket annat i hennes beteende) att hon tycker att min lillebror är ful för att hon "inte tycker att negrer är snygga" så får hon stå ut med att jag inte bara blir förbannad på henne direkt utan även snackar om vad hon sagt till andra.

Ibland blir man faktiskt ställd när en kompis säger eller gör nått sjukt mot en, jag kan iaf bli det, så jag inte kommer mig för att säga nått tillbaka. Att jag då inte går till denne och säger "det du sa gjorde mig ledsen" får personen faktiskt då ta för ofta var ju just det syftet.

Men att säga saker som att "Jag tycker att vår gemensamma vän klär sina barn fult" är väl inget vidare att få höra att någon har sagt om en hur sant det än må vara för den som sagt det.

Sen kan man ju fundera på vad man ska säga till vem. Jag kan säga mer grejer om vad jag tycker och tänker om folk till min sambo, för jag vet att han inte kommer ta det vidare, än vad jag säger till en gemensam vän som kanske tycker det är en bra idé att ta upp det med den andra.

Jag tar det som mer eller mindre en självklarhet att någon av mina vänner ringer någon efter en dispyt vi haft och säger att jag är en riktig "idiot". För det första vet jag att det är i stundens hetta, för det andra gör jag likadant och för det tredje, som du skrev, så länge hon/han inte smutskastar mig och min person är det ok.

Det är alltid känsligt sånt här men man måste få prata av sig med någon när man är som mest förbannad/irriterad.

Jag och min mamma har en konstig relation.. Hon brukar prata skit om min syster med mig och jag brukar inte vara dålig själv på att "hänga på"

Hon skulle aldrig erkänna att det är skitsnack utan bara att "hon säger som det är" fast det säger hon inte till min syster.. Jag skäms innerst inne när vi pratar bakom ryggen på min syster. Men jag tror att mamma har ett behov av att få bekräftelse av nån annan om hon ex störde sig på nåt min syrra gjorde eller sa mot henne..

Och jag är säker på att hon snackar om mig med min syster och bro+hennes sambo.. Men det har jag liksom valt att blunda för för jag är inte bättre själv..

Nån som känner igen sig?

Jag tycker det är självklart att man blir arg på folk i sin närhet ibland och då behöver man ventilera. Men att det man ventilerar ska komma tillbaka till den man pratat om DET är äkta skitsnack! Har precis råkat ut för detta när min svåger berättat för svärmor att jag minsann pratat skit om henne på Twitter. Mhm. Jag blev arg på henne och skrev det. Tycker ju att det är bättre att häva ur mig sånt till folk som inte känner svärmor. Men varför berätta för henne? Vill man att vi ska få en dålig relation?

Att berätta att man stör sig på något en gemensam vän gör, att man blivit upprörd eller ledsen av något denne gjort eller liknande tycker jag är okej. Att rakt av klanka ner på och smutskasta personen är inte okej.

Jag skulle rösta på dig nu men då stod det

Error 503 Service Unavailable

Service Unavailable

Guru Meditation:

XID: 922317595

——————————————————————————–

Varnish cache server

Jag kunde dock öppna alla andras röstsidor utan problem!!!!

Jag tar för givet att mina vänner "snackar skit" om mig ibland, men jag tar också för givet att de talar väldigt gott om mig. Ingen människa är perfekt och har både goda och dåliga sidor. Har man känt någon länge och väl så blir man varse om vilka brister personen har, och för mig är det självklart att man ska kunna prata om de bristerna. Både med andra för att ventilera eller förstå om man tänkt rätt, men lika väl med personen som man har problem med. Skitsnack är för mig ett tecken på kärlek, att man tagit sig tid att utforska sin mors/väns/partners alla sidor, att man kanske inte gillar alla sidor men älskar personen ändå.

Jag ventilerar med min basta van, och hon med mig. Det kan vara om gemensamma vanner vi har, eller manniskor i var narhet som den andra inte kanner personligen. Det ar alltid efter att nagot hant, kanske har personen i fraga agerat konstigt i en situation, och vi kollar med varandra om det ar nagot vart att ta upp med personen eller om vi bara borde lata det vara etc. Det kan ocksa vara nar vi har blivit sarade eller sa. Jag litar pa att mina vanner, precis som vi gor, tipsar varandra om att ta upp vad det nu kan vara med personen i fraga – inklusive nar de pratar om mig. For i sa fall sa vet jag ju att antingen har de pratat om det och kommit fram till att det var kanske inte sa illa i alla fall, eller fatt radet att prata med mig, och forhoppningsvis gor det. Det ar ingenting jag oroar mig sa mycket over, for vanner som ar rent falska de brukar man inse att man borde sluta umgas med ganska fort. Jag vet att folk omkring oss tror att vi sitter ihop i princip, jag och basta vannen, sa ingen skulle nog komma pa tanken att komma till henne och snacka skit om mig och jag skulle bli mycket forvanad om hon hade nagot att saga till nagon annan om mig da vi pratar om allting som skulle kunna leda till ett brak eller irritation med varandra allt eftersom det kommer upp.

Andra manniskor som man kanske ar bekant med, men som inte ingar i vanskapskretsen, de far garna prata pa om vad de vill. Sarar inte direkt nar det ar nagon som inte kanner mig – kanns mest patetiskt och det ar ganska latt att ruska av sig nar man vet att de man star nara vet sanningen och/eller skulle vara mer oppna och arliga.

Tycker det är skillnad att diskutera sin partner med en vän efter som vännen och partnern antagligen inte har en lika nära relation.

Vänner emellan är man mer likställda och därför blir det känsligare om två vänner diskuterar en gemensam vän, och det sätter den personen man diskuterar med i en mer komplicerad situation.

Jag tycker att det kan vara okej att prata igenom saker som hänt osv, ibland behöver man en annat perspektiv på saker och ting från en vän. Men jag har ändå svårt att förstå varför man ska diskutera andras personlighet, utseende eller vad det nu än må vara.

Jag anser att det är en stor skillnad mellan att snacka skit och ventilerar ens tankar/åsikter. Vad som är skillnaden kan nog enbart avgöras av vad som är syftet med det man berättar. Ibland kan man behöva prata med en tredje part för att skapa sig en förståelse kring en viss situation, detta innebär även att man kan se ens eget agerande och det handlar inte om att lägga skuld på den andra utan istället försöker förstå. Ex om man säger till Kalle " Nu när jag skulle ha min födelsedagsfest dök aldrig Lisa upp och hörde inte heller av sig, jag blev sårad osv…Vad tror du det kan bero på?" i jämförelse med "Nu sket den där Lisa i att komma igen och hon hörde hellre av sig, jäkla egoistiska människa som alltid vill att världen ska kretsa kring henne osv"

Klart man måste få ventilera.

Det är stor skillnad på skitsnack och vad man faktiskt tycker.

Det är en sak om man säger "dumma fanskap" om någon än att säga att man faktiskt säger vad man tycker. Sen är det ju helt och hållet hur man lägger fram det.

Jag pratar om andra med andra och säger vad jag tycker. Skitsnack höll man på med på högstadiet.

Jag kan hålla med dig att man har ett behov av att ventilera saker och behöver göra det med vänner. jag gör det själv. däremot tycker jag att man ska vara lite uppmärksam på vilket sätt man gör det på. Dels tycker jag inte man ventilerar sig med vem som helst hur som helst, att snacka vitt och brett kan bli skitsnack nästan vad det handlar om så länge det inte är beröm. Man ska också vara lite observant så att skitsnack inte blir det sätt att umgås, något som jag tycker är rätt vanligt. Att umgås genom skitsnack blir en form av negativ kontakt menar jag och det påverkar en själv negativt och stämningen negativt. Inte minst tycker jag man ska rannsaka sig själv, varför stör detta mig? Ligger det något hos mig som jag borde jobba med som gör att jag retar mig på andra? Varför har jag ett behov av att dela med mig av detta? Om det är något som det verkligen ligger finns en anledning till kanske man faktiskt ska ta upp det med personen ändå. Särskilt om det är någon som man känner skulle kunna ändra sig om det personen blev mer medveten om det. Sen vet jag också att man ibland känner att det inte är lönt att diskutera saker med vissa utan att det gäller att bara försöka stå ut med personen ifråga när man måste ses.

Jaa, jag tycker inte det är någon fara att ventilera några problem med någon utomstående. Särskilt inte om det är något man har svårt att ta upp med personen det handlar om. Däremot skäms jag när jag märker att den här "ventileringen" glider över i något taskigare, och man märker att man plötsligt står och häcklar någon eller skrattar åt den. Även om den inte hör det är det fett onödigt! Det är inte så att jag hånar folk ofta bakom deras ryggar men ibland kommer jag på mig själv med att prata om någon på ett sätt som enbart är elakt och egentligen onödigt. Då tycker jag man kan kalla det skitsnack!

Själv vet jag att andra (tillomed vänner) snackar skit om mig. Jag bryr mig inte särskilt mycket, jag brukar avpollitera dessa personer och deras negativa energier ganska snabbt. Därför har jag bara ett fåtal nära vänner.

Varför jag är så hård inom detta område beror på att jag upplevt 9 års mobbing och har väl ett ganska bra försvar, så här på "äldre dar". Men jag håller med dig att även en vän har rätt att prat om mig med andra men så som Maria kommenterade längre upp så vill man ju helst att de både ska prata positivt och kritiskt om en, utan att förlöjliga och pajkasta. För jag står själv för att jag pratar om andra med andra när de inte personligen är närvarande.

Jag tror/tycker att det är skilland på konstruktiv klagan och skitsnack. Har man problem emd en kompis och pratar om det med någon annan för att få stöd och råd, är det en sak. Skitsnack för mig är att till exempel sprida hemligstämplad information, eller medvetet smutskasta någon annan utan annat syfte. Få personen man pratar med att tycka illa om personen man pratar om. och för mig är det big No No. Men att klaga på någon måste man få göra, för att komma över det, kanske kunna hantera det. Som du säger, i alla relationer händer bra och dåliga saker. Man måste få dela med sig och bearbeta alla. Sedan får man väl tänka efter HUR man pratar om andra… säger man "Asså, Annie är så jävla dum i huvet, så jävla besserwissrig hela jäkla tiden, vet du vad hon sa igår…" måste man förstå att Annie, om hon hört, blir ledsen. Men säger man "Pratade med Annie igår om en sak och hon sa… men jag håller inte med… bla bla men hon gav sig inte" är det ju en annan sak.

Vi är snabba med att använda ordet skitsnack. Snabba med att ta illa vid oss och gärna skylla våra tillkrtakommanden på andra istället för att reflektera över hur vårt agerande tas emot. 🙂

Om min vän A och sager att min andra vän B har pratat skitsnack om mig , och även om det allt är sant så kommer jag aldrig mer att prata med A, för om A inte brydde sig att såra mig och berätta det rakt i mitt ansikte så jag ska vara försiktigt just med A, inte B som har pratat. Det är något som jag läste länge sen, "var rädd för den som använder vapen inte den som tillverkar vapen".

Det hälpte mig så mycket och jag har verkligen goda vänner som jag har förtroende för för resten av mitt liv. Jag vet om jag ringer mitt i natten och ber de komma, så skulle ingen av de inte ens fråga varför och komma genast. Fast det fanns människor som ville förstöra för mig, och om jag var dum så skulle jag tro på de, men jag valde de som hellre pratar om mig bakom ryggen än rakt i mitt ansikte (om jag nu ska tro att de ens gjorde det, alltså prata om mig bagom min rygg)

Jag tror inte att mina kompisar snackar skit så mycket. Eller jo, det gör vi ju, om varandra, men det behövs ibland.

Om man är skitirriterad över någonting som man redan tagit upp med kompisen i fråga men ändå känner att man måste få utlopp för lite ilska sådär på toppen så tycker jag att det är bättre att klaga åt någon annan än att gå värsta nerd rage på kompisen det redan är lite spänt med. skulle i alla fall inte bli arg om mina kompisar gjorde så mot mig.

Ja och naturligtvis menade jag då inte att jag går och snackar till vem som.

Man pratar med sin näramste/familj/partner för inte är vi skapta för att hålla allt inne och bara suga på karamellen.

Vi måste nog få ur oss en hel del. Nu kanske jag är mer inne på klag. Huvudsaken är som sagt att det inte går över till onödigt skitsnack som bara är skit eller helt enkelt inte sant så det susar om det.

Vissa saker kan dock vara bra att hålla för sig själv, andra inte.

Jag brukar vara noga för mig själv att tänka att personen satt jämte mig när jag pratade, allt som jag säger ska jag även kunna tänka mig att säga direkt till personen… och jag har skitsvårt att framföra både kritik och komplimanger… vilket jag försöker ändra på, jag försöker säga minst en positiv sak till någon varje dag.

Jag är inne på din bana.. Men jag förstår hur Bambi känner, jag har också tänkt många gånger ''vad säger hon om mig, om hon säger såhär om NN!?''.. Lite otäckt att böja tänka på..

jis jo det är dubbelt det där. Å ena sidan det jag skriver om men å andra sidan så funderar man ju i samma banor som Bambi.

Skitsnackare ska man nog hålla sig undan. Alltså de som inte har nåt syfte med sitt snack annat än att göra ner. (arga ord i passion efter en konflikt är förståeligt)

Jag tror alla människor måde medvetet och omedvetet kan släng ur sig saker om andra, som kan kännas som prat bakom ryggen på någon, Vi människor behöver på något sätt få ventelera om vissa saker vi hört eller sett.

Själv gillar jag verkligen inte när andra pratar bakom ryggen på mig, eller med mig. Är det så att man hört, sett eller tycker någonting om en annan människa tycker jag bästa sättet är att bara prata med personen det gäller..men tyvärr är det ju inte alltid det går och då tycker jag nästan bakom ryggen prat kan vara bra. Personligen vill jag dock inte höra/veta vad andra säger om mig bakom ryggen. Kan de inte ta det med mig personligen så kan det inte vara så super viktigt!

Har precis hamnat i denna situation själv. Det snackas om min sambo och en massa lösa rykten om att han är otrogen, vilket verkligen inte stämmer!

Det är så jävla olustigt att man inte kan lita på någon. De som man tror är trevliga och är bra personer snackar skit när man vänder ryggen åt!

HATAR folk som snackar om andra! Har de inget bättre för sig, nä fy fan för människor som snackar skit!

För mig är skitsnack lika med osanning. Alltså att hitta på saker om andra. Annars får man prata om vem man vill med vem man vill, så länge det inte är saker man fått reda på i förtroende (big no no att föra sånt vidare).

Jag har supersvårt för sånt här. Kan iofs bero på att jag har Aspergers o verkligen noll koll på hur man ska relatera till andra personer. Någon kan berätta en sak för mig som jag vitt och brett för vidare utan att egentligen förstå att det är en stor sak. Knepigt att förklara men mina vänner (de få som orkar med mitt autistiska sinne) gör klart för mig vad de berättar bara för mig o som jag alltså inte ska berätta för andra. 🙂 Intressant att följa diskussionerna i din blogg oftast. Får en liten inblick i hur "ni andra" fungerar o tänker.

wow. Klickade mig in på din blogg efter ett antal dagar utan dator och läste det här. Hur kan du alltid lyckas träffa rätt med vad jag tänker?

Just nu har jag hamnat i världen jagvetintevad med mina vänner. Alla vänner ventilerar skit om varandra till mig, jag lyssnar och ger ibland några tips. Har någon gjort mig på dåligt humör så kan jag ibland be om råd av någon vän i kompisgänget (farligt med dessa kompisgäng). Nu har en varit arg på mig av anledning denne inte berättar för mig och har suttit och smutskastat mig och hittat på en hel del saker om mig som inte stämmer. Eftersom jag "kom in sist" i kompisgänget ( för det spelar stor roll hur länge man har varit vänner, det är inte vilket relation man har till varandra utan det är antalet dagar man kännt varandra som räknas) så är helt plötsligt det jag försöker berätta för mina arga vänner oviktigt för att dom "inte känt mig så länge och litar alltså mer på alla andra i gruppen".

Så nu ligger jag varje kväll och funderar på vad som egentligen hände med ärlighet och vad som hände när vi helt plötsligt slutade lita på varandra. Varför kan vi inte vara glad åt varandras lycka och sluta försöka smutskasta varandra. Är det någon gen som gör att vi är oförmögna att vara glad för att andra har det bra?

Jag tycker inte att det är skitsnack om man på ett hyfsat neutralt och beskrivande sätt tar upp ett problem man har med en vän, inför en annan vän. För att få råd/prata av sig. Men om det går över till att snacka om irrelevanta saker, som hur ful personen är, eller fara med osanningar, eller om man bara syftar till att svartmåla personen… då tycker jag att det kan kallas för skitsnack. Men det är en helt annan sak och precis som du skriver är det ju accepterat att prata av sig om ett problem man har med en partner, så varför ska det vara så problematiskt om samma sak sker angående en vän? Dessutom är väl ens partner lite som ens vän också.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *