Kategorier
diskussion & debatt

Är föräldrabloggare gränslösa?

”Det är aldrig ok att lämna ut sitt barn till allmän beskådan” säger barnpsykologen Margit Ekenbark och upprör en hel del föräldrabloggare men jag tycker ändå att hon har en del poänger. Jag tror inte det är skadligt per se att blogga om sin barn och jag tror få barn kommer må dåligt av att […]

”Det är aldrig ok att lämna ut sitt barn till allmän beskådan” säger barnpsykologen Margit Ekenbark och upprör en hel del föräldrabloggare men jag tycker ändå att hon har en del poänger.

Jag tror inte det är skadligt per se att blogga om sin barn och jag tror få barn kommer må dåligt av att det finns bilder på dem på nätet i framtiden. Barn idag växer upp i en helt annan tidsålder än vi gjorde och jag tror det blir fel att försöka applicera våra känslor på det som händer nu. När våra ungar blir äldre så kommer det snarare vara ovanligt att inte hitta bilder på sig själv.

Men var går gränsen egentligen? Jag postar mycket bilder på mina ungar. Jag postar bilder på dem när de leker men också när de känner. Däremot så är jag lite mer restriktiv vad jag skriver för jag vill inte hänga ut deras privata egenheter eller sådant som i framtiden kan upplevas skamligt och jobbigt och där drar jag också en gräns vid ålder. Jag kan skriva om Tamlins potträning NU, men om två år så kommer jag skriva annorlunda.

Jag tror man får göra skillnad på det som hör till barns normala utveckling och sådant som har en mer personlig karaktär. Jag skulle exempelvis aldrig blogga om svårigheter eller problem som till exempel sängvätning. Jag tror det kan bli ödesdigert för ungarnas självkänsla. Mitt bloggande handlar ju mer om mitt föräldraskap än om ungarna. De finns bara med i periferin men har ingen egentlig huvudroll. Tycker jag iallafall?

Margit talar om gränslöshet och föräldrars uppmärksamhetsbehov och jag är benägen att hålla med. Jag läser många föräldrabloggare som verkligen hänger ut sina ungar på ett sätt som jag kan tycka är lite för privat. Jag säger inte att min gräns är rätt för det är nåt som ingen av oss egentligen kan spå men jag kan bara relatera till min egen pinsamma barndom och utifrån det ta beslut som känns rätt i magen. Ibland har jag gått över gränsen kan jag känna i efterhand och då rättar jag till det. Jag har raderat både text och bilder här och där och kommer antagligen radera mer i takt med ungarnas ålder.

Jag var ett sånt där barn som kände skam för allt och hade just en sån där gränslös mamma som gärna visade bilder på mig för mina kompisar eller berättade pinsamma anekdoter och jag minns tydligt vilken oerhörd skam jag kände. Bilder på mig som två bast i blöja var väl ingen big deal eftersom att alla har blöja men bilder på mig som sex bast i en konstig hatt eller görandes en ful grimas var ju skitjobbiga.

Man får använda lite jävla omdöme helt enkelt. Vad kommer vara ok om fem år? Vad kan uppfattas jobbigt?

Våra barn kommer ha ett liv på nätet utöver det vanliga. Vår uppgift nu är ju att lära dem vilken slags bilder som är ok och vilka konsekvenser de kan ge om de inte är det.  Och det här att allt skulle finnas kvar är även det en sanning med modifikation och nåt som sägs av folk som inte riktigt vet hur nätet funkar.

Hur tänker ni angående det här?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Är föräldrabloggare gränslösa?”

Förr tänkte jag inte alls. Skyller på naivitet och låg ålder. Idag känner jag dock att jag troligtvis borde gå tillbaka och radera vissa inlägg, kommer jag troligtvis också att göra. Har slutat nämna namn på karln och barnet också för den delen. När jag har tid över så kommer nog bloggen ändras en hel del. För jag håller med. Vissa grejer är liksom inte okej…

Det är en svår fråga. För jag läser en hel del mammabloggar som lägger ut bilder och namn på barnen, men personligen skulle jag aldrig göra det själv. Det finns inte en bild på mitt barn på vare sig bloggar eller fb, nåt jag är stolt över att jag stått emot alla som vill ha bilder på vår lilla tjej.

Jag tycker att man bör vara restriktiv med att lägga ut bilder på bebisar och barn på offentliga bloggar. Man kan fråga sig vad de överhuvudtaget ska där och göra? Vad är meningen med att lägga ut bilder på bebisar och barn?

Barn kan inte försvara sin egen integritet. Det enda sättet för dem att lära sig att ha integritet och att det är rätt att försvara den är att vi vuxna försvarar den åt dem, tills de kan det själva. Där tycker jag att det ingår att skydda dem från allmän beskådan, speciellt om de är i affekt, det vill säga i en sårbar position. Våra barn är privata personer, inga djur eller spektakel som ska visas upp. De har rätt till ett ordentligt privatliv, och där tycker jag att det ingår att inte massor av människor vet hur de såg ut den där dagen när de grät i sandlådan i ettårsåldern… Och ålder spelar ingen roll. Man är lika mycket människa med rätt till privatliv och man är en månad och om man är tre eller trettio år.

Personligen får jag ut exakt ingenting, förutom ett visst obehag, av dina bilder på Tamlin och Ninja – det enda intressanta är kläderna och dem kan du ju visa utan att deras ansikten och känslor syns.

Jag pluggar just nu min sista termin innan jag är färdig förskollärare och ville bara berätta för dig vilken stor roll du har spelat i min framtida yrkesroll. I skolan läser vi om genus lite då och då men det tas sällan upp till diskussion, samma ute på praktikplatser. Genus tillåts inte ta så stor plats. Tack vare dig har jag sett genus ur ett helt annat perspektiv och insett vikten av att låta barn vara individer utan att kategorisera och värdera vilka de är och vad de gör. Du har alltså hjälpt mig att komma till insikt vilket över tid kommer att påverka en hel drös med barn som jag kommer att vara i kontakt med både i mitt yrke och i mitt privata liv, för att inte tala om mina framtida egna barn. Därför ska du ha ett stort tack och en rejäl eloge för att du skriver om det du skriver. :love:

En som går över gränser bloggar visserligen inte (tack och lov!!!) men hänger ut sina barn alldeles för mycket på facebook! Enligt min smak. Jag tycker visst att man kan försöka sätta sig in i vad man själv hade velat ha på nätet. Jag var ju mobbad i skolan så all smuts folk hade kunnat få fram om mig hade ju använts emot mig. Då hade jag inte gillat om min mamma skrivit om toaolyckor på facebook eller i bloggar efter att jag var blöjfri. Typ "NN magsjuk, sket på golvet, MM kröp i det. Kul att vara mamma nu!!!" (true story). Men normalt vardagsgrejs tror jag inte är någon fara.

Helt ärligt ser jag inget problem med att lägga upp bilder på ens barn. Jag har inga barn nu men är det något jag inte vill se på Internet är det bilder från tonåren. Men bebisbilder rör mig inte en fena. Inte förskoleåldern heller direkt. Jag tycker hela tankesättet "Inte exponera sina barn för allmän beskådan!" är ett konstigt uttryck. Vadå exponera sina barn för allmän beskådan? Så fort jag går ut med mina barn exponeras de för allmänheten. Jag tycker debatten om integritet blir överdriven och jag tror helt ärligt inte att det är vad som ursprungligen menas. Att inte skada den personliga integriteten för mig innebär att inte på något sätt förödmjuka en person (i det här fallet barn) offentligt. Så jag kan ju tycka att inte vilka bilder som helst bör publiceras på Internet eller alla åldrar (absolut inte tonåren som för de flesta är en jobbig period).

Barn idag kommer "växa upp online" så när de kan agera själva så låt de själva få välja vad de vill publicera, kanske istället förklara vad hen inte borde publicera (utvikningsbilder) för talesättet "Det som publiceras på Internet finns föralltid kvar." stämmer delvis. Det är viktigt att se till att det som kommer upp när en söker på ens namn inte är negativt.

Idag är det ju så att arbetsgivare har börjat googla som rutin på arbetssökande för se vad som finns och skrivits. Tonåringar skulle jag rekommendera skriva under pseudonym på offentliga sidor istället för sitt fullständiga namn. Inte för att tonåringar inte ska tillåtas uttrycka sig utan tvärtom, när jag blev vuxen insåg jag att mycket saker jag sa som tonåring är helt absurt. Jag vill gärna inte att folk kan googla och läsa detta, som jag som förvirrad tonåring skrev.

Respektera barnen för all del, men att förneka Internet som en del av vår vardag och framför alltid framtida vardag är bara dumt. Frågan vi bör ställas oss är vad vi publicera och hur. Du kanske kan publicera/skriva mer saker på Facebook/G+ om du se till vilka som ha rättighet att se/läsa det. I en blogg kanske du ska göra allt mer ytligt. Att publicera bilder på sina bebisar är inget kränkande enligt mig, men du kanske inte lägger upp en bild på tonåringen såvida du inte ha frågat henom först. För en tonåring kan föra sin talan. Och jag vet personligen som ta illa upp av att se bebisbilder på sig.

Sista meningen blev lite fel.

"Och jag vet personligen INGEN som tar illa upp av att se bebisbilder på sig."

Jag tror på att använda sitt sunda förnuft. Jag har väldigt svårt att tänka mig att helt "vanliga" bilder och små vardagsanekdoter på något sätt kan bli jobbiga för barnen i framtiden. Däremot tycker jag man ska vara försiktig med att lämna ut för mycket om barnets personlighet och egenheter. Tycker inte heller att nakenbilder är okej.

Men om någon som läser din blogg alltid printscreenar och sparar dina bilder, ja då kan dom ju finnas kvar hur länge som helst. Självklart kommer denne person ändra namn på bilderna men de kan postas var som helst och hur ska du kunna hitta dom egentligen? Jag tycker man ska tänka på vad man postar för bilder.

Väldigt intressant att du bloggar om det precis nu när jag i dagarna tagit beslutet att ta bort en massa bilder på mina barn. Enbart på facebook har jag raderat massor av album på barnen (som jag hade glömt bort lite) just för att de redan tjänat sitt syfte: att visa dem för släktingar. Jag kommer numera kontinuerligt ta bort bilder efter några månader när jag har lagt upp dem. Å andra sidan är det internet, och som ngn skrev så kan man print screena och saker kan finnas kvar för evigt när de väl hamnat på nätet.

Och det är väl det som är den största skillnaden mellan att gå ut i parken och att blogga om hur det var i parken (med bild). Vistelsen i parken kommer troligtvis inte dokumenteras av någon. Kanske fastnar den på en å annan näthinna och har man otur så finns det nått psyko som tar bild lr nått. Men när man bloggar om det så handlar det inte om troligtvis och sannolikheter – utan om att det Garanterat hamnat på nätet. Jag tycker det känns helt fel när jag ser någon som bloggat om sitt barn och man kan enkelt bland kategorierna bläddra sig fram genom FLERA ÅR av barnets liv! Det är som att ha familjealbumet för allmän beskådan. Jag har själv lite så och det kommer ändras snarast.

Förutom det, så håller jag med dig. Det är annorlunda nu. Det kommer vara vanligare att hitta sig på nätet än tvärtom. För egen del så hoppas jag bara det finns ett fåtal bilder, och inga pinsamheter. Jag bloggar ändå om så mkt annat om vårt liv att jag inte vill outa dem för mkt. För din del, som har en större blogg, så förstår jag att du tar bort och sånt och också det här med att tänka på vilden ålder de är.

:thumbup:

Jag har tänkt på detta rätt mycket den senaste tiden och kommit fram till att jag ska dra i bromsen. Har redan börjat ta bort inlägg/lägga inlägg som privat, jag kommer inte lägga upp bilder på samma sätt osv. Det känns helt enkelt inte bra i magen att fortsätta som förr. Men jag kan inte säga att jag har en absolut åsikt i frågan utan kan bara säga vad som känns bra för mig. Det är väldigt knivigt och jag förstår och håller på sätt och vis med båda sidor. Ja du ser. Jag kan knappt skriva en vettig kommentar om saken.

Det ÄR skitsvårt. Jag grubblar fortfarade. ofta. Över mitt beslut att blogga om mitt föräldraskap och knodden. Även om jag aldrig visar hennes ansikte eller skriver hennes namn, känns det ibland otillräckligt.

Även om det blir precis som du säger, ett vanligt fenomen att de uppvuxna barnen har sin uppväxt på nätet- så tycker jag ändå inte det rättfärdigar det.

Jag försöker skriva om MIG som mamma. inte om knodden som dotter. Att beskriva mina fram-och motgångar i mitt föräldraskap behöver jag inte exponera henne mer än att en bild kan beskriva en situation eller en känsla. Och det gör den oftast även om jag pixlar hennes ögon.

Vi kan omöjligt veta hur de kommer påverkas av VÅRT beslut att skriva om dem. Och är det verkligen ett beslut som är vårt att ta?

Tjena.

Nä jag vet inte. Jag skriver namn, lägger ut bilder och hela baletten. Har aldrig ens funderat över det.

Inget hemligt, inget hemskt eller sånt som är personligt, men om Melinda tappar ett kilo mjöl över sig kan jag lova dig att jag fotar.

På tal om att blogga sina barn, idag bloggar jag mig själv som barn i min serier "klädstilen från beckomberga".

läs gärna!

http://dan-syndrom.se/?p=4441

puss o kram dan

Jag vet inte hur mina barn kommer uppfatta mitt bloggande när de blir större, men jag skriver gärna om sånt som jag tycker är lustiga påhitt från deras sida. Det kommer ju en tid då ALLT är pinsamt enligt barnen, men när det väl går över så kanske de också inser det roliga. Annars är det mest vardag och hur jag upplever att vara mamma till tre (snart fyra) små barn. Det intresserar väl kanske inte gemene man direkt.

Men jag håller med dig om att inte lämna ut alltför privata saker, man behöver ju inte skriva att ens barn har för trång förhud och allt vad det kan vara. Vem har nytta av att veta det?

Sen tänker jag lite på det här med skräckhistorier om folk som "tagit över ens liv" med hjälp av allt för mycket information. Det känns ju ganska otroligt att någon skulle lyckas med det, men man vet ju aldrig. Konstigare saker har väl hänt. Jag skriver inte ut precis var vi bor, men det är ju inte så svårt att ta reda på – oavsett om jag hade bloggat eller inte.

Nej, det är en lite knepig fråga det där. Man vet ju inte hur det blir i framtiden.

Eftersom jag själv har valt att vara anonym tycker jag att mitt barn också har rätt att vara det. Jag publicerar inte bilder där man kan känna igen honom, förutom på kläderna, och har inte skrivit ut hans namn på nätet. När han är större kan han själv välja vad han lägger ut på nätet om sig själv.

Men jag tror inte att de barn som "hängs ut" på nätet kommer att få problem av det i framtiden, om några år finns vart och varannat barn på nätet, i blogg eller på fb. Blir ett barn retat finns orsaken på annat håll än på nätet. Men när det gäller mitt eget barn vill jag vara mera på den säkra sidan och inte publicera för mycket.

Jag håller inte med Petra L här ovan om att åldern skulle vara oväsentlig.

Alla människor har rätt att bli respekterade givetvis, men du kan inte säga att ett spädbarn har ett privatliv som är jämförbart med en vuxen människans. det mesta ett barn under fyra-fem år gör är styrt utifrån instinkter och utvecklingsfaser. Ett äldre barn, tonåring och vuxen agerar först och främst utifrån sådant de funderat på och framförallt valt. Att diskutera sin treårings trotsutbrott, för att ta ett exempel, är därav inte utelämnande på samma sätt som om en vuxen människa skulle ventilera sina sorger.

Det ligger inte i ett litet barns intresse att ha ett privatliv, tvärtom delar de flesta allt med alla tills de lärt sig att det inte passar sig eller tills åldern fått dem att bli mer introverta och börja vilja ha hemlisar, vilket brukar ske där i femårsåldern. helt enkelt: ålder är visst väsentligt!

Jag skriver om mitt liv i min blogg och mitt barn är en stor del av det. Att utelämna skulle bara vara konstigt. Men jag skriver aldrig om riktigt privata grejer och lägger inte upp t.ex. något naket. Jag tror alla får avgöra sina egna gränser samt lyssna till sina barn när de blir gamla nog att veta vad det handlar om och kan avgöra vad de själva vill.

Hej! Nej, jag har inte alls ngt behov av att lägga ut bilder på mitt barn, barn reagerar inte som vi och jag vet inte alls hur hen kommer att ta det senare i livet. Jag tycker att barns individualism och integritet är viktig, och jag försöker värna den så gott jag kan: det är säkert inte hela världen, men för mig att det en del av ett större förhållningssätt till hur jag vill vara som förälder, och hur jag förhåller mig till mitt barn som en individ med egen vilja och egna gränser!

Det här med att man säger hela tiden att "gillar du inte det jag skriver behöver du inte läsa" "och jag skriver för min egen skull" tycker jag är lite skitsnack. Jag bloggar om mig och min son, men jag har lösenordsskyddat, jag bloggar för min egen skull och för att ha koll på hans utveckling, lägger in bilder osv. Tycker inte att man ska lägga ut bilder på sina barn på internet.

tänker att det är upp till var och en. Själv har jag valt att inte skriva eller lägga upp bilder på mina barn till allmän beskådan på nätet. Har inte heller bilder på mina yngsta på facebook. Min äldste är stor nog att själv ha fb och lägger upp egna bilder på sig själv. Jag hade inte uppskattat bilder på mig själv som florerade på nätet. Inte bara det. Du skriver att det kan vara pinsamt för barn med tex text om potträning etc. Jag tror det är mycket mer som kan vara pinsamt…

T ex tror jag att det som ungdom kanske inte är jättekul att ens mamma skrivit så öppenhjärtligt om sig själv och lagt upp bilder på sig själv heller. Vet inte om det är så för dina barn, men jag själv hade känt så.

lina jag bloggar inte för min skull. Då hade jag lagt ner för länge sen. Dock så bloggar jag på mitt sätt.

Jag har inga barn, men har en syster som roade sig med att lägga ut halva familjealbumet på Facebook och sedan taggade mig på alla foton där jag är med, bl a bebisbilder. Jag upptäckte att antalet foton på mig på Facebook hade gått från 2 (teckningar) till drygt 40 bilder. Jag avtaggade alla och sa till henne att lägga av.

Hon menade på att det är hennes liv och jag är en del av det. Jag menar på att jag måste få avgöra själv och att hon bör fråga folk innan hon taggar dem. Hon kan lägga ut bilder (med visst omdöme, tack) men låt bli att tagga innan hon frågat. Jag har valt att inte ha några foton alls av mig på FB.

Hade jag haft barn – ren hypotes – så hoppas jag att jag låtit bli att lägga ut bilder, eftersom jag själv antagligen inte uppskattat om de satte igång med att blogga om mig i sin tonår med tillhörande bilder etc.

Ibland blir gränsdragningen vid just internet absurd. Precis lika mycket som man kan lägga ut för pinsamma /intigritetskränkande foton på sina ungar på internet kan man ju råka sprida fel berättelser i grannskapet med lika öderstigra konsekvenser. Man ska respektera barns gränser…

Jag kan tycka att det är väl inget konstigt att lägga ut bilder på sina barn, men precis som du skriver (om jag uppfattade det rätt) så får man anpassa bilderna lite efter ålder. Man kanske inte lägger ut bilder på sin sjuåriga dotter i underkläder på samma sätt som man kan göra på en tvåmånaders bebis.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *