Kategorier
diskussion & debatt

Bara misslyckade föräldrar slår sina barn.

När man tror att man behöver daska barnen i rumpan för att de ska lyssna eller smiska dem på fingrarna för att de ska lära sig nåt, ja då har man helt enkelt misslyckats som förälder. När man tror att man behöver slå sina barn för att fostra dem så har man brustit i sitt föräldrarskap. […]

När man tror att man behöver daska barnen i rumpan för att de ska lyssna eller smiska dem på fingrarna för att de ska lära sig nåt, ja då har man helt enkelt misslyckats som förälder. När man tror att man behöver slå sina barn för att fostra dem så har man brustit i sitt föräldrarskap.

Och nu röstar Nya Zeeland om rätten att få misshandla sina barn. Och svenska juristen (en annan kass skitmorsa) Judy Harrod-Claesson kämpar för rätten att få fortsätta slå sina. Och jag bara tappar hakan.

Jag har haft den här diskussionen massvis med gånger förr. På Familjeliv och på SKC, och argumenten för att slå är alltid samma; ”ingenting annat funkar”.  Dessutom hävdar dessa lobbyister att vi andra, som inte kränker våra barn, kommer få ouppfostrade skitungar som inte vet rätt från fel. ”Herregud ba, ungarna behöver ju disciplin!” som om disciplin och aga gick hand i hand.

Lata fantasilösa idioter.

Vad hände med respekt? Varför anser man som vuxen att man har rätt att agera envåldshärskare? Varför anser man att barns rätt till att bli bemötta som jämlikar inte ska tas på allvar? Varför inte ta vara på barns naturliga sammarbetsvilja?

För att ett barn ska lära sig lyssna på dig så behöver DU föregå med gott exempel. Hur ska ditt barn lyssna, respektera eller tycka det du säger är viktigt om du inte lyssnar och tar barnets åsikter och känslor på allvar? För att få respekt så måste man först ge respekt. Det finns inga genvägar. Så enkelt är det.
 

”Det man inte uppnår med att prata kan man inte uppnå med att slå”. – Annan Bloggare.

Sure, jag förstår att man ibland som stressad, trött småbarnsförälder kan ställas inför något som får det att brista helt. Man är ju bara människa. Ibland begås det misstag.

Och visst förstår jag att man i farliga situationer kan reagera instinktivt och lappa till ungen. ”Så du skulle hellre låta din unge bli påkörd!?” (nej, jag utdelar hellre ett knytnävsslag i ungens fejja – men jag planerar att motverka att situationen ens uppstår)

Men det är en enorm skillnad på att göra fel och veta om det (för att sen be om ursäkt) och att hävda sin rätt att slå och göra det i syfte att fostra. Det senare är oursäktligt.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Bara misslyckade föräldrar slår sina barn.”

Så bra skrivet!

De värsta är också det argumentet som jag hört lite varstans: "Min förälder slog mig som barn, och jag tog ju ingen skada av det, jag är som vem som helst idag – så varför skulle mitt barn ta skada av det."

Jo- du blev visst skadad din idiot – annars hade du inte ens övervägt att skada ditt barn!

" Och visst förstår jag att man i farliga situationer kan reagera instinktivt och lappa till ungen. "Så du skulle hellre låta din unge bli påkörd!?" (nej, jag utdelar hellre ett knytnävsslag i ungens fejja – men jag planerar att motverka att situationen ens uppstår) "

Klockrent skrivet!

Den som tror att den har rätt att slå sina barn, oavsett hur, har fan inte rätt att ha barn överhuvudtaget! Våld har väl för fan aldrig löst ett problem?? Jisses…

Att det ens ska komma att bli en diskussion om man ska få slå barn eller inte? jag blir mörkrädd. Men tydligen finns det fortfarande puckon här i världen! :thumbdown:

Åhh, jag bara älskar dig mer och mer!

Allt man gör mot sitt barn lär barnet sig att göra mot andra. Så om man istället för att slå sitt barn när det beter sig fel faktiskt pratar med barnet och även lyssnar så lär sig barnet att det är så man hanterar problem. Vilket både föräldrarna och barnet har stor nytta av.

Oj, VA??? Rösta om det??? Min haka är lika tappad som din, och mina ögonbryn sitter skyhögt!

Det är precis som om att folk tror att respekt och rädsla är samma sak. För ett barn kan väl inte bli annat än rädd och lessen för ett gäng slag i ansiktet menar jag..

kan någon ens säga emot dig i detta….?

ytterligare ett klockrent inlägg av allsmäktiga lady dahmer! du är som en uppfriskande käftsmäll av sunda och vettiga åsikter.. din blogg följer jag in i döden! :love:

Jag erkänner; jag har slagit tösa på fingrarna, men aldrig mer när jag insåg hur jävla dum i huvudet jag var. Mest chockerande är att jag fick rådet att slå Embla på munnen när hon bet mig av BVC.

Det är ju naturligtvis lyckat att lära barnen att våld är det enda som löser problem, eller hur?

Nä, det här är en helt osannolik debatt. Hur kan man debattera för att få LAGLIG rätt att slå sina barn? Att slå barn. Ofattbart. Jag som uppfattade NZ som en trevligt och relativt upplyst land. Så fel man kan ha…

Vadå bara misslyckade föräldrar misshandlar sina barn, du kan ju inte påstå att alla utlänningar är misslyckade bara för att deras kultur är annorlunda än i sverige 😉 ? annars har du helt rätt ! :thumbup:

Tack för dina inlägg på min blogg.

Nu försvann de tyvärr, eftersom jag bestämde mig för att radera alla Z:s inlägg, vilket gjorde dina kommentarer överflödiga.

Men det är alltså ingen kritik mot dig, eftersom jag verkligen uppskattade din input, men en konsekvens av min städning i blogginläggets kommentarflöde.

För övrigt vill jag instämma till hundra procent i ditt motstånd mot misshandel av barn. Det är ALDRIG rätt att slå barn.

Jag har tre viljestarka och envisa tonåringar, och de är extremt medvetna, väluppfostrade, ansvarstagande, kloka, insiktsfulla, glada och välfungerande personer. Jag har ALDRIG slagit mina barn. Aldrig hotat med våld, aldrig hotat med något alls, faktiskt.

Jag har rutit till ibland, rätt bullrigt, men vanligen har jag då senare bett om ursäkt för detta, och förklarat varför jag blev arg, och sen har jag resonerat med mina barn om vad som är ändamålsenligt beteende.

Numera, när de är tonåringar, kan jag även diskutera vilka psykologiska överlevnadsstrategier som är mest konstruktiva i längden. Och det verkar funka.

Barn är inte så dumma som man kan tro – om man är dum själv.

Ja alltså du har så rätt.

Jag har alltid respekterat min pappa och både jag om min syster är väluppfustrade (mina föräldrar har alltid fått höra vilka fina barn de har) óch jag tycker själv att jag blivit mycket bra 😀

Min pappa har liksom aldrig någonsin höjt rösten till varken mig eller min syster, han har förklarat oc pratat och lyssnat och ja.. precis som det ska vara.

jag har heller aldrig tillbaka varit kaxig eller skrikit till min pappa.

min mamma däremot har varit lite mer skrikig (ok mycket) och hon och jag har haft mycket problem.. mina föräldrar e skilda..

men iaf..

det ja vill ha sagt är att du har fullkomligt rätt och jag förstår inte vad det är folk inte förstår som tror de måste slå sina barn.

det räcker med kärlek 😀

Alltså, nu är jag no way near att vara redo för att bli mamma, men jag får övning med min systerson. Jag är helt säker på att han har en bokstavskombination eftersom han beter sig PRECIS som min lillebror, som har en bokstavskombination.

Om lilla Linus gör något olämpligt och ballar ur på grund av det så kramas jag bort det och sedan pratar vi om vad det är som gick fel, varför det gick fel och varför man inte ska göra så igen. Han är fanimig bara 7 ännu men det funkar utmärkt på honom. Kärlek löser allting, det är jag helt säker på 🙂

det idealiska är ju givetvis att man ska kunna tala sansat med sina barn i alla situationer. Jag är inte emot att man är fysisk med sina barn. (inte som bestraffning dock. aldrig!)

Att hålla i sitt barn eller hålla fast eller ta tag i armen kan ibland vara nödvändigt. Det beror ju helt på situationen. Att som vissa föräldrar ta tag i armen HÅRT – inte för att det egentligen behövs – utan för att man är arg och vill göra illa (fast det skulle aldrig erkännas) är ju förkastligt. Men att ta tag i armen på ett barn som fått ett utbrott och t.ex pucklar på ett annat barn – då är det en annan femma. Om du förstår hur jag tänker.

Helt rätt och ett viktigt ämne nu när det tydligen finns strömmar av människor som vill misshandla sina barn.

Det finns inget behov alls av att slå sina barn. Det är ett fiasko som människa.

Jag jobbar på dagis och en tanke som jag haft är att små barn delar en fin egenskap med hundar. Nämligen att de hemskt gärna vill vara till lags, det är bara det att de inte alltid förstår vad man vill att de ska göra och inte heller alltid mentalt klarar av det. Barnen älskar till exempel att få hjälpa mig när något små-snickeri ska göras och ni skulle se ögonen skina på en liten femåring som fått spika fast något som vi faktiskt tänker använda och sedan får beröm för det.

Sinnet kan löpa amok för dem ibland och ibland spårar det ur, men viljan finns där att vara 'ett snällt barn'. Jag har aldrig under alla mina år varit i en situation då det inte räckte med en tillsägelse och kanske en flytt till en lugnare plats tills sinnet rusat färdigt.

Med gott exempel och klara regler i den åldern har man skapat en god start.

Våld skapar ögontjänare. Det är en värld av skillnad mellan "Jag gör inte så, för det är fel." och "Jag gör inte så, för då får jag stryk". Inte bara för att alternativ två är hemskt utan även därför att när barnet växer och inte längre går att misshandla till lydnad så försvinner alla spärrar.

Mina föräldrar är goda människor och slog aldrig mig, inte en enda gång. Min mammas nya man efter skilsmässan gjorde det dock vid ett tillfälle när jag var tolv. Jag förstod inte ens vad han gjorde först, utan jag trodde det var ett misstag. Han måste ha sträckt sig efter något bakom mig och varit klumpig tänkte jag, och sedan försökt igen och igen? För mig fanns det inte på kartan att en vuxen människa skulle slå ett barn, utan det var först efteråt när jag rest mig upp från golvet och funderat en stund som jag förstod att det var med flit.

Det säger jag inte som tragedi – de såren är läkta sedan länge – utan mer som exempel. Det fanns inte på kartan för ett barn som inte blivit slaget att någon skulle ta till våld när vi var osams om något. Och det finns ännu idag inte på kartan att jag själv skulle slå mina barn. Det är inte ett av de tillgängliga alternativen.

Skit snack! Slå upp ordet AGA- har inte med misshandel att göra.

Kolla in för hela friden svenska samhället – ni har förstört era barn med er slapphet. AGA betyder inte att man misshandlar sina barn. Ge er ……

Man talar först med sina barn – man talar igen – man talar igen medan man samtidigt är ett gott föredöme …. men ibland hjälper det inte – det är där AGA kommer in. Och jag kan lova dig att det har inget med misshandel att göra.

Mina barn/ungdomar är då inga som hänger runt på stan vid midnatt och bråkar och kör knivar i varandra. Nej! Ta reda på era ungar hörrni! Lite Aga skadar då inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *