Kategorier
diskussion & debatt

Bloggbarn är kanske nya tidens barnmodeller?

Molly älskar kameran och att bli fotad, skriver Paula. Det gör nog de flesta barn tänker jag fast det handlar nog mer om förälderns uppmärksamhet än om kameran i sig tror jag. Sen är det antagligen kul att få betrakta sig själv. Mina barn kan ju sitta i timmar och glo i fotoappen på ipaden, […]

Molly älskar kameran och att bli fotad, skriver Paula. Det gör nog de flesta barn tänker jag fast det handlar nog mer om förälderns uppmärksamhet än om kameran i sig tror jag. Sen är det antagligen kul att få betrakta sig själv. Mina barn kan ju sitta i timmar och glo i fotoappen på ipaden, göra miner, skratta och titta på sig själva.

Paula funderar även lite på barnmodellande och jag erkänner att tanken varit frestande, inte för mina barns skull utan för omvärldens. Mina barn är så jävla coola och roliga. Det är därför jag envisas med att visa upp dem här i bloggen även om jag innerst inne egentligen känner att det kanske är … fel?

Men tillbaka till barnmodellandet. Är det en bra idé? Jag måste ge ett rungande NEJ på det. För att inte vara så svart/vit som jag kan verka ibland så vill jag ju givetvis påpeka att det finns nyanser. Självklart kan barn vara modeller utan att det kan blir jobbigt/skadligt men då menar jag den typen av modell där man fotograferar barnen i sin naturlighet. Kanske sätter ner barnet i lämplig miljö och låter barnet vara barn. Inga instruktioner, inga kommentarer, … ja ungefär som man som förälder gör. Fotar ungarna när de leker eller agerar med varandra. Jag vet att en del fotografer gör just så. Det känns mer ok.

Men de traditionella barnmodellerna fotas inte så och modellyrket är utan tvekan bara en inkörsport till utseendefixering och ångest även om barnen tycks tycka det är roligt. De bedöms och recenseras och ratas i vissa sammanhang och lär sig att visa upp sig, posera och vara söta. Så nej. Bara nej.

Mitt råd till föräldrar i allmänhet är helt enkelt att de ska fundera på hur ungarna kommer må i längden, även om det är roligt just då samt på hur deras självbild kommer att se ut om de hela tiden får höra hur söt och gullig och fin de är och om detta dessutom sker under dessa premisser.

Hur tänker ni kring detta?

20140204-103730.jpg

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Bloggbarn är kanske nya tidens barnmodeller?”

Vi läggerr inte ut vår dotter på nätet av den anledningen att hon inte kunnat säga ja eller nej till detta själv. Jag skriver heller aldrig ut något speciellt säreget om henne av samma anledning. Vi kan ju inteveta idag var och hur dom bibilderna kan komma att påverka henne i framtiden.

Så ledes blir barnmodellande ett stort nej. Dels av anledningen ovan. Dels pga det du skriver i ditt inlägg. Plus att modell är ett yrke och mina barn ska själva få välja med vad och när de vill börja jobba. Jag vill låta mina barn vara barn så länge de bara kan…

Det var ju väldigt enstaka tillfällen som barn fotades förr. På min tiiiid, så var det ju så att de som hade hundratals bilder på sina barn innan de ens fyllt ett år hade föräldrar som var fotografer. Nu tror jag de flesta nyblivna föräldrar tar hundra bilder det första dygnet med bäbisen.

Det har blivit en annan kultur kring fotogragerande. Lätt att fota, billigt som tusan (inget slösa på film här inte) och tillgängliga i en stor bredd av elektronikvaror i hemmet.

Sällan är man själv den som är avslappnad eller obrydd i att ta fotografier. In med magen, ut med bröstet, rätta till håret och le sådär sensuellt och ”kvinnligt.” Jag tror nyckeln i att ändra hur vi ser på poserande barn, är att ta tag i sitt eget poserande innan. Är det så jävla viktigt att vara snygg på alla bilder man någonsin tar? Måste varje ”ful” bild bli ett hack i självförtroendet, eller kan det hjälpa till att bygga det?

Lite så tänker jag.

Tycker oavsett utseende (säger du att ditt barn passar extra bra som modell är ju du den första att bedöma det på ett ytligt sätt, det är faktiskt bara yta som fastnar på en (reklam-)bild) att det är totalt oacceptabelt att skicka in ett barn i modellbranschen, orkar inte ens börja förklara det grundläggande (male gaze (finns det allvarligt någon reklam utan?), kommersialisering av människor (både de som medverkar och de som ser reklamen) etc etc in i evigheten) MEN – det att ett barn är ’sött’ eller ’vackert’ (och ja: vem älskar inte att se sitt eget barn på bild..?) kan väl vara en extra anledning till att absolut INTE låta det vistas i miljöer som är utseendefixerade (men Paula menar tydligen att modellbranschen inte är utseendefixerad?!) – eftersom sådana barn riskerar att få höra ’positiva’ kommentarer om sitt utseende i massvis ändå, och av sina föräldrar borde få hjälp att balansera sin självbild till att inkludera andra egenskaper genom sammanhang där sådana bejakas.
Har bekanta som har ett extremt ’sött/vackert’ barn (alltså den där som blir vald på barnhemmet i Rasmus på luffen: lockig, storögd, symmetrisk, rosenkindad..) som alltidALLTID får kommentarer, från totalt okända så fort de förflyttar sig. De jobbar stenhårt med detta för att det är helt tragiskt vad det gör med barnets självbild..

Är oerhört glad att våra barn inte förstod engelska de månader vi bodde i Kanada där folk kommenterade hur ’cute’, ’beautiful’ och ’amazingly blue eyed/whatever’ etcetc de är HELA TIDEN. Stora, då 2,5 år förstod nog ändå till slut vad kommentarerna rörde sig om, konstaterade: ’de tycker nog att vi är söta’. Och förstod då också att det även var kopplat till visst beteende och yttre attribut/kläder..

PS: tycker barnet det är ’kul’ att bli fotograferad kan man ju.. ..fotografera det..? tycker barnet det är kul att se sig själv på bild så är väl album/ipad/telefonen ok – det måste väl kanske inte vara på varenda buss/vägg/tidning?

Visst, i din blogg på dina bilder syns deras personligheter (jag älskar ju att se de vilda/glada/busiga/uppfinningsrika/i rörelse etc), antagligen av många orsaker:
– den som tar bilderna står dem nära, de kan vara helt naturliga;
– de är i sin hemmiljö eller i situationer där de kan känna trygghet;
– de bär sina egna kläder/kläder de själva valt att ’framträda’ i;
– i bloggen kan man se ganska många bilder av dem (över tid) och på så sätt ’lära känna’ dem och deras uttryck;
– med ditt (som känner de extremt bra, och antagligen tar ganska många bilder) urval av bilder framhävs såklart dessa ’coola’ eller ’roliga’ eller ’insert’ personligheter (någon annan hade valt tex bara de ’söta’ bilderna av sina barn)
– bilderna är helt oredigerade/oretuscherade;

I reklamsammanhang tror jag inte alls många av ovanstående faktorer uppfylls, inte heller att någon är intresserad av att uppfylla dem, eller att de kan uppfyllas innanför vad reklam faktiskt är.. annars fin tanke med ’mångfald’ och introducerande av andra kvaliteter än bildskön/säljande. Det ’säljande’ är ju nyckelordet om det är reklam vi pratar om vilket i sig själv är extremt reducerande. Självklart går det att få fram personlighet, djup och stämningar genom fotografi, fotokonst – men nu var det väl reklam vi pratade om?

Tycker alltså inte att fotograferande av (sina) barn är fel, ej heller att visa bilderna på valt vis – problemet uppstår för min del när man säljer sig till ett syfte man faktiskt inte alls har kontroll på och som är rakt igenom kommersiellt..

Om man tänker att man vill se sitt barn i reklam måste det ju också innebära att man tycker reklam (för/om/till barn) är bra, och jag tycker ju att reklam bara är rätt så äckligt och förorensande – för själen, ögat, det offentliga rummet, kreativiteten, tanken..

..och när jag skrev ’du’ som i ’säger du att ditt barn passar.. ’ menade jag inte du=Natashja utan du=man/en.. om det var där det uppstod något slags missförstånd, alltså inte ute efter att ’ta’ dig – men intressant diskussion!

Pa tal om detta blev jag helt morkradd nar jag laste om att Katrin Zytomieska och Bingo Rimer ska gora en dokusapa av sina barns uppvaxt, i ett sammarbete med Youtube-media. Den yngste ar nagra veckor tror jag, mellanbarnet ar val 3-4 ar, och den aldsta flickan ar val kanske 11-12 ar.
Snacka om att mjolka pa barnens bekostnad…. (..som jag uppfattar det i alla fall..)

Å vad svårt. Det är så svårt att fundera över ”vad kommer mitt barn att må bra/dåligt av” som vuxen. Sånt som jag är sur på mina päron över är ju inte det som de tänkt sig, direkt.
Nu kommer jag att tänka på mina ”fin-bilder” som jag har på väggen av ungarna. Det är ju bilder där de är ”söta” – typ. Fast det är de ju hela tiden. Särskilt på de tokiga bilderna, men de hamnar ju inte på väggen?!
Hm.. får kanske se över det där.

Vad i hela fridens namn är det för litet gulligt hus du har som står bakom barnen?

Jo jag håller med dig absolut, som du skriver är det ju verkligen dubbelt.

Jag kan reta mig på folk som pikar föräldrar som visar barnen på Facebook, det finns en person som med jämna mellanrum är moralens väktare. Hon kritiserar föräldrar som skriver saker om sina barn och lägger upp bilder. Jag fattar såklart vad det är hon försöker säga men jag känner att åtminstone jag tagit ett medvetet beslut i hur jag visar mina barn i sociala medier. Jag tror inte man ska ta för givet att de som visar bilder på sina barn inte tänkt igenom det väldigt noga. Det finns faktiskt inget rätt eller fel i det utan det är en bedömningsfråga tycker jag. Jag har vänt och vridit på denna fråga och är medveten om de risker som finns, ändå vill jag fortsätta lägga upp bilder. Jag har inte många ”vänner” och jag vill mest visa barnen för släkt och vänner som bor långt bort. Jag skriver naturligtvis inte vad som helst och visar inte vilken typ av bild som helst. Och barnen är enormt delaktiga såklart, de gillar att fotas och vi har en pågående diskussion om internet och bilder. De är för unga för att själva ha ett Facebook-konto men tillräckligt stora för att jag ska kunna förklara för dem hur det funkar. De har vänner som har fått instagramkonton men jag tycker det är för tidigt. När de får ha sånt kommer jag vara med och ha översyn. Fram tills den dagen kommer gör jag vad jag kan för att undervisa dem kring detta. Jag vill att mina barn ska ha koll på ny teknologi och sociala medier och sånt från ”tidig ålder”. De ska vara medveten om riskerna men framförallt jag vill att de ska kunna njuta av underbara www precis som jag gör!

Just barn som blir modeller får nog inte bara en inkörsport till utseendefixering utan ett medvetande OM att utseendet är viktigt och att de ska se ut/agera på ett visst sätt- i längden blir det ju ett sätt att tvinga in barnen i stereotypa led, som även samhället hela tiden gör. Men jag skulle önska att barns medvetande om sitt eget utseende kunde komma mycket senare än det gör i dagens like-törstande samhälle… De kommer tids nog att bli medvetna om sitt utseende, men hellre att de själva väljer när det sker än att de ska tilldelas det redan vid 3, 4, 5 års ålder.

Att ha bilder på sina barn ser inte jag som ett problem. Jag visar gärna upp min pojke och kommee också visa upp nästa MEN jag avsäger mig alla kommentarer om deras utseende (nu är det ju pojkar så dom får mest veta hur duktiga dom är och inte hur söta dom är). Inte heller skulle jag sätta min fantasidotter i bikini och fota henne. .

Ja… Det känns bittert idag 🙂

Jag tänker nog mer på att inte bidra till att pränta in upplevd betydelse av utseende och prestationer hos mina barn, än vad jag tänker på att det inte ska finnas spår av dem på nätet. Foton på nätet som jag själv inte tycker är kränkande eller kan användas i kränkande/olagliga syften är okej, även om jag inte lägger ut det på min blogg alls (än). Bebisen som kommer snart kommer nog att få synas där.

Däremot detta ständiga berömmande om hur fina de är och vad bra de är… Det blir så ledsamt. Har också en vän vars dotter är helt magisk. Hon har alla attribut som uppmärksammas (stor råddjurögon, långa ögonfransar, skrattgropar, oftast glad) och får höra det HELA HELA tiden. Av alla. Som ettåring. Tror nästan inte folk ser vad hon gör ens oftast, utan bara hur hon ser ut. Det är så ledsamt, Gud vad hon kommer få kämpa med det. Och så redan sexualisering på det; hon kommer få alla pojkar på fall, hennes pappa får vakta på henne i framtiden osv…

Jag är väldigt tveksam till att låta barn vara modeller, egentligen modeller överhuvudtaget eftersom det blir väldigt mycket fixering på utseende, dessutom ett väldigt stereotypt utseende. Det finns inte så mycket utrymme för variationer.

Mina barn vill gärna bli fotade, ibland. Jag vill helst fota och filma dem när de gör saker för att få dem så naturliga som möjligt. Jag vill föreviga saker de gör, inte hur de ser ut. Men 6-åringen har börjat vilja posera. Jag tror att det mest har att göra med att han vill styra fotot även om det inte är han som fotograferar…
Annars älskar de att fotografera, båda barnen har egna, billiga, enkla digitalkameror som de använder. Det är rätt roligt att titta på deras bilder för man ser lite vad som är favoritobjektet ganska snabbt. 3-åringen kan tex ha 200 bilder på sina fötter (ibland även andras), med och utan strumpor eller på sin nalle i olika situationer.

Har hört nånstans att barn som ”klassens clown” klarar sig bättre i kriser som vuxen än vad tex ”den söta/snygga” gör. Man gör alltså barn en otjänst om man proppar de med ytliga värderingar. Även om man säger ”gullig!”
Obs: jag jobbar på det!!
Tänkvärt.

Barnet tror jag inte kommer att vara så roligt för att kränga på sig massa kläder, stå i varmt ljus, ligga, sitta, tillsammans med andra barn och inför vuxna som de inte känner. Vara iväg i flera timmar kanske en hel dag, vad ger det barnet? Vill barnet bli fotad duger det bra att fota hemma. Jag ser igenom texten direkt, det är mamman som får uppmärksamhet när hon sedan får ”visa” upp denne i reklamen för pop. Barnet ger det inget, och ska inte heller vara en del av barndomen… har väl aldrig hört så många olyckliga barndomshistorier om de föräldrar som puschat sina barn inom medialuppmärksamhet??

Jag spyr på bekreftelsemanin som löper genom Sveriges bloggar och instagram. Ändå läser jag skiten, (mitt eget fel jag vet) men när jag blir allt för ha-galen och mår allt för dåligt av hur perfekta ”alla” är, går jag in på bra bloggar som denna så man får andas och vågar tro att visst duger jag som jag är.

Jag har otroligt svårt för bilder på barn där man ser tydligt att de poserar eller när man ser någon som ska ta kort på sitt barn och barnet (oftast en flicka) svankar och lägger huvudet på sned med ett leende, vilket jag sett barn i 3-4-årsåldern göra. Barn ska inte behöva lära sig hur de gör för att se så ”fördelaktiga” ut som möjligt, vilket även blir fallet om de är modeller.

Även om jag tycker att mitt barn är sötast i hela världen vill jag fånga henne när hon gör naturliga saker, när hon leker, gosar med katterna, busar osv. Det är ju de stunderna jag vill minnas, inte att hon poserar framför kameran med ett påklistrat leende. Jag ber henne nästan aldrig att titta på mig när jag fotograferar, utan om jag vill att hon ska titta på mig pratar jag med henne för att få ett naturligt uttryck.

Vårt barn har dessutom en väldigt stark vilja och integritet, som gör att hon ofta säger ifrån när hon inser att vi tänker fotografera. Det kan ju kännas trist att inte få fånga det där speciella ögonblicket, men det känns ändå viktigare att respektera hennes vilja. Motsägelsen i att hon inte gillar att bli fotograferad men ändå älskar att se bilder på sig själv har inte gått fram än 🙂

Måste människor över huvud taget visa kläder? Möjligen på modevisningar då, men kataloger och sånt.
Fick HMs nya katalog för inte så länge sen och jag kunde fasen inte koncentrera mig på kläderna utan stirrade mig blind på modellerna och det är väl inte riktigt syftet gissar jag?
Så nej, barn ska inte (heller) behöva modella. De ska i så fall fotas av nära och kära när de leker eller har annat skoj för sig…

Fast modellerna visar ju hur kläderna sitter på kroppen vilket skiljer sig från hur de ser ut när de ligger mot ett platt underlag eller hänger på en galge.

Det hade dock gärna fått variera modellerna något och inte hålla sig till så extrema ideal som knappt någon kan leva upp till.

Håller faktiskt med. Tycker att det är enklare att se om ett plagg passar mig om det inte sitter på en modell. Dels för att jag vet att plagget ändå aldrig kommer se likadant ut på mig då det ofta är fixat med klämmor och grejer för att det ska sitta så bra som möjligt och dels för att jag har långt ifrån en modellkropp. Snarare ger det mig ångest över att utbudet tycks minska om man ska vara modellsmal för att plagget ska se bra ut, en tanke jag inte ens tänker om jag köper kläder från sajter där de inte använder sig av modeller. Barnkläder förstår jag verkligen inte varför man använder modeller till, är fler benägna att köpa kläder om de ser hur de ser ut på? Tycker mest det är trist att se barn med stela poser och leenden, de framställs ju aldrig som de barn de är utan ska se ut som små vuxna. Fy.

Nej, gillart inte. Som du säger, är den en säker inkörsport till utseendefixering. Sedan så ska inte barn dömas pga utseendet. Usch.
Jag lade inte upp bilder på barnen på bloggen jag hade, gör det inte heller på facebook. Mest för säkerheten men också för att bilderna kommer alltid att finnas där och det valet har inte mina barn gjort i sådana fall.

Min hund ser fantastisk ut pa bilder och alskar ocksa att posera for kameran!
Jag tror att majoriteten av foraldrar tycker att just deras barn ar det finaste, sotaste, gulligaste, smartaste etc etc….det ar naturligt. Och jag tror att dom flesta smabarnen tycker att det ar roligt att spela apa, posera och spexa framfor kameran. Dom far positiv uppmarksamhet da och berom for att dom ar fina och gor nagot bra.
Nar ett litet barn blir uttaget for att modella sa ar det en ego boost for foraldern i fraga tror jag, TITTA MITT barn ar vackert, hon/han ar modell nu! Foraldern far bekraftelse. Barnet vet ju inte vad det handlar om. Senare nar flickan (for det handlar mest om flickor) vaxer upp och kanske inte langre passar in i modell industrin pga av ”fel” utseende (fel vikt, fel langd, fel kropsstyp, fel utseende osv) da kanske det kommer att bli svart att acceptera det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *