Kategorier
diskussion & debatt

Det är ditt fel om du tar åt dig!

I självhjälpsböckernas och egoboostarnas guldålder så tycker jag att vi har fått en ”skyll-dig-själv”-attityd med på köpet. Vi fullkomligen dränks i tips på att förbättra vår självkänsla och även om jag är ett stort fan av att just jobba med den biten, eller snarare hjälpa våra barn och varandra att få en bra sådan, så […]

I självhjälpsböckernas och egoboostarnas guldålder så tycker jag att vi har fått en ”skyll-dig-själv”-attityd med på köpet. Vi fullkomligen dränks i tips på att förbättra vår självkänsla och även om jag är ett stort fan av att just jobba med den biten, eller snarare hjälpa våra barn och varandra att få en bra sådan, så märker jag av ett skuldbeläggande av kvinnor som är ”svaga” som stammar ur hela den här synen på att en bra självkänsla skulle hjälpa mot allt. (Som i sin tur snarare leder till prestationsångest och skamkänslor när man misslyckas med att bli sådär lycklig, STARK och tillfreds med sig själv som man borde vara.)

Att vara just ”svag” ses inte bara som en nackdel utan som ett dåligt karaktärsdrag som ofta hånas och förlöjligas och som ofta bestraffas. Tar man åt sig av elaka kommentarer eller påverkas man av sjuka ideal så ska man tydligen ”jobba med sig själv” istället för att kritisera eller försöka förändra det som får en att må just dåligt.

Underförstått: det är ditt fel om du tar åt dig.

Läs gärna Jenny P’s (brunheten) inlägg ”Patriarkatets hårdaste grepp”. Gillar ni mig så kommer ni älska Jenny. Hon är snäppet arrogantare och snäppet mer självgod än mig (Fast bara snäppet.) och avslutar sina inlägg med ”Amen” som sig bör för feministpredikanter.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Det är ditt fel om du tar åt dig!”

Jag tycker det är precis som du säger och att det totalt har exploderat. Jag tror det är en del av denna nyliberala era var en är sin egen lyckas smed.

Det är en sådan fruktansvärd förenkling av vad det innebär att vara människa. Denna nya filosofi saknar fullkomligt förståelse för hur en som människa påverkas av diverse omkringliggande faktorer, så som normer kring kön, etnicitet, kropp, makt, sexualitet, klass etc.

Sedan är det ju totalt oacceptabelt att erkänna att en påverkas. Att en kanske inte har världens självförtroende. En ska gå omkring och vara så jävla stark hela tiden. Det är helt omänskligt!

Det är väldigt tydligt när en ser till människor som mår dåligt, psykiskt dåligt närmare bestämt. En får absolut inte prata om det. För mår en dåligt så får en skylla sig själv! En tänker ju fel!

Jag tycker det är helt vidrigt och det åsamkar människor fruktansvärt mycket lidande.

Det är ju en ganska så befäst norm, att en skall vara lycklig, frisk, stark, ha gott självförtroende och självkänsla. Och alla som inte innehar dessa egenskaper som se till att ändra på sig! Och lyckas en inte så är en misslyckad som människa.

Känner absolut igen mig (ifall jag tolkade det du skrev rätt) jag är en person med alla känslor på utsidan.. jag tar åt mig och analyserar det mesta.. jag kan börja gråta av vad som helst och när som helst.. detta gör att folk ser ner på mig och man anses ofta inte passa till saker, för att det ofta är människor som kör över andra som klarar sig.. ex skådespelarbranchen där jag är intresserad av att kasta mig fram.. sedan är jag även intresserad av yrket psykolog, men har då fått sagt till mig att jag nog inte klarar av dig pga mitt känslospel.. kanske är det sant.. vad vet jag, men jag håller verkligen med om det du säger!

Lite samma tänk som med "tjejen får skylla sig själv att hon blev våldtagen för hon var allmänt flirtig, nu får hon ta konsekvenserna".

En gång så råkade jag råkade nämna för en killkompis hur nedstämd och dåligt självförtroende jag får när min mamma säger "ska du verkligen ha på dig det där?". Jag brukar ibland försöka skita i det, men ärligt talat så går jag ofta upp på rummet och byter om igen. För jag påverkas ju! Hur kan jag inte påverkas av det? Det är inte som att jag har byggt upp en stenmur runt omkring mig. Jag är fullt medveten om att världen observerar mig när jag är ute. Men det sket jag fullständigt i TILLS hon kom med den där kommentaren. Och min killkompis hade ingen som helst förståelse för att jag ibland går upp och byter om efter en sådan händelse. Han tyckte det var mitt fel att jag tog åt mig. Och visst håller jag med om att man kan bygga upp sitt självförtroende gällande sånt här. Men det större problemet, som han inte verkade se, var ju att mamma ifrån första början ens kläckte ur sig den där kommentaren. Att hon tog sig rätten att ge mig sin åsikt om vad jag klär mig i. Min killkompis fick mig bara att känna mig sämre som person för att jag tog åt mig av mammas kommentar. Jag vete fan hur man ska tackla det.

Jag förstår hur du menar, jag känner också så ibland, men upplever generellt en stor frihet och glädje med "skyll dig själv"-mentaliteten. För den innebär ju också att jag har makten i mitt liv och att jag väljer hur jag ska tackla och tolka det som händer.

Jag vet – det låter klyschigt, men det är SÅ mycket bättre än att gå runt och tro att vi är offer för omständighetern. Det är vi ibland, men hur livet blir är hur vi gör det! Jag har själv lyckats bli av med allergi genom självhypnos, och efter det så VET jag att jag är vad jag tänker.

Det där är ett problem nu för tiden anser jag när det kommer till förklaringsmodeller och behandlingsalternativ inom socialt arbete och psykiatrin, det är KBT-hysterin som lägger allt på att individen ska tänka sig glad istället för att se till sociala faktorer och samspel. Framförallt på barn och ungdomar blir det ett tungt ansvar.

Jag tänker att ju mer man intalar sig att man inte ska ta åt sig av sådant desto mer förnekar man sina egna känslor. Och när man förnekar sina egna känslor mår man dåligt.

Med en bra/bättre självkänsla har man lättare att handskas med andra (konstruktiva) kritik, elaka kommentarer mm och kan resonera med sig själv om sina känslor.

Men det är stor skillnad på det och att bara ta emot andras elakheter bara för att man är stark nog att inte ta åt sig.

Det beror nog på varför man gillar dig… om man gillar henne =) Jag föredrar ödmjukhet och blir direkt provocerad även om det hon skriver är klokheter! Så he funka int för mig!

Jag gillar ju dig för att jag uppskattar din ödmjuka sida som handlar om att man inte är perfekt. Arrogans tar jag bara fel och personligt. Även om jag inte vill… eller vet bättre. Det är så jäkla nedlåtande ton i arroganta uttalanden och hela poängen med att vi inte ska sura på varandra blir lite lätt, ja sur…

Alltså, du är grym. Hon är grym för de som följer och gillar henne! Och poängen med ditt inlägg var kanske något helt annat… men jag ville mest säga att vissa av dina läsare gillar dig för den andra egenskapen du åtminstone utstrålar ;-)Nämligen ödmjukhet!

Puss!

Jamen precis. En ska inte vara så jävla perfekt i att alltid vara postitiv, ha bra självkänsla och aldrig ta åt sig! Det är ju för fan omänskligt! Visst ska en jobba med självkänslan och öva på att gilla sig själv, men det blir bara bra till en viss gräns. Det viktigaste är att ACCEPTERA sig själv med alla sina sidor. Håller själv på att jobba med det och bloggar en hel del om ét: http://tantmango.se/?cat=21

So what om en tar åt sig eller ej. Det är fanimej inte ok att bete sig taskigt!

Nja jag tyckte hennes text mest var lång och i brist på charm och finess. Dina texter är ofta tydliga, raka med en stor portion humor och glimt i ögat. Det har hon missat. Din personlighet lyser igenom vad du än skriver om och att kunna förmedla det är beundransvärt och än har jag inte stött på någon konkurrent till dej i bloggvärlden och inte heller den här gången. Inte för att jag alltid håller med dej utan för att du har en personlighet och säregen skrivstil och massor av humor!

TACK för det här inlägget! Vet inte hur många gånger jag har avskytt mig själv för att jag inte är sådär stark som jag vill vara och skämts över vilken dålig förebild jag är som har ätstörningar. Jag jobbar på det hela tiden men ibland blir det så tydligt att jag inte klarar det och då tar jag ut det på mig själv (vilket i sin tur gör att jag känner mig misslyckad, vilket leder till att jag tar ut det på mig själv och så vidare..) Jag skulle aldrig skylla mitt mående på någon annan men när jag tar på mig all skuld själv blir det inte mycket utrymme kvar för kritik av det som faktiskt ledde till ätstörningen (samhällets kollektiva krav, ideal, stress – kan göra en lång lista) och det gör det förstås bara ännu värre för när jag är upptagen med att klandra mig själv har jag inte mycket tid eller ork till att skälla på samhällets del i det hela.

Så klart att alla tar åt sig av negativ kritik, det är mänskligt och ännu är vi inga robotar. Men det handlar ju mycket om hur man arbetar med kritiken. Och det är väl där skillnaderna ligger.

Sedan förstår jag inte grejen med att vara "stark" och "hård" och ta för sig och hela den baletten -att det ska vara det "rätta". Kan man inte bara få vara mjuk och snäll? Om man trivs med det? Ska folk behöva skämmas för att de hellre är snälla mot andra än "tar för sig"?

"I självhjälpsböckernas och egoboostarnas guldålder så tycker jag att vi har fått en "skyll-dig-själv"-attityd med på köpet." Så sant som det är sagt. Jag ser även en annan fara med detta. Som Sistergnu också tog upp, den här KBT- hysterin som lägger allt ansvar på individen själv. Och utan att på NÅGOT enda sätt förringa en diagnos som ADHD så kan jag ändå känna att den sätts lite väl ofta nuförtiden – på både barn oh vuxna. 

Allt detta sammantaget är ett ypperligt sätt att friskriva samhället, alla omkringliggande faktorer, någon betydelse, någon skuld. Allt är individens eget ansvar, inte är det något fel på samhället inte. Och häri ligger den stora faran… 

Kamouflerandet av samhällsproblemen. Av orättvisorna. Av ojämlikheten. Det ligger i den nykonservativa tidens anda och i skenet av detta är det inte konstigt att högern i dag är de som styr såväl i vårt land som i större delen av världen. Jag är djupt oroad över denna utveckling. 

I övrigt; tack för en bra, klok, ärlig, mänsklig och tänkvärd blogg!

Så passande, jag och min sambo hade just den här diskussionen igår om min otroligt elaka svärfar som hackar på allt hoss mig. Från en detalj i mitt utseende (som dessutom går i arv som alla i min släkt på min fars sida har), till hur jag klär mig, vad jag arbetar med (mansdominerat jobb, han tror inte att jag klarar av det även om han aldrig sett mig i min yrkesroll), vilken musik jag lyssnar på osv osv. Jag sa ifrån att jag inte är intresserad av att träffa honom så ofta för varje gång jag träffar honom så blir jag ledsen. Men min sambo har ingen förståelse för mig alls utan sa istället "Tror du att du är ensam om det här eller? Han är så mot alla, de flesta av mig och brorsans kompisar tycker bara att han är hur cool som helst. Du får helt enkelt inte ta åt mig!". Så i hans ögon så är inte problemet att han faktiskt har en väldigt elak far som sårar mig, utan att jag faktiskt tar åt mig och blir upprörd. Men detta verkar ju vara vanligare än vad jag trodde..

Jag har också svårt för det där kravet att man liksom måste ha bra självförtroende och självkänsla för att anses vara riktigt bra. Jag har själv brottats med att båda delar inte är något vidare under större delen av mitt liv. Den dåliga självkänslan har jag insett är en "gåva" från min mamma… Men jag tror inte att man kan tvinga fram en förbättring, för mig har det kommit med åren och genom att inse att jag faktiskt klarar jäkligt mycket och är värd mer än jag själv velat tro.

Att hela tiden få höra att man ska "egoboosta" sig kan faktiskt även göra saken sämre. För ett antal år sedan var jag tillsammans med en kille som kom med den strålande kommentaren "om du bara hade bättre självkänsla skulle du vara så mycket mer attraktiv". Jag kan ju säga att det inte fick mig att känna mig ett dugg bättre, snarare fick jag ännu sämre självkänsla eftersom jag nu även skämdes för att jag hade så dålig självkänsla…

Själva grejen att tidningen heter Egoboost, att boosta sitt ego. Jag vill då inte boosta mitt ego! Egot ser jag som den del av mig själv som är fåfäng, omedveten, har något att bevisa och tror att ytan/materiella värden är det som är viktigt.

Nej, jag vill hellre boosta den del av mig som är kärleksfull. Och låta den få styra mer och växa. Dvs; medmänskligheten, tacksamheten och den medvetna närvaron.

Och helt krasst så är det upp till var och en vad vi vill ta åt oss av.

Bara vi själva kan välja om vi vill uppleva att bli sårade. Det är att ta tillbaks kontrollen över sitt eget inre välbefinnande, att inte vara beroende av bekräftelse utifrån. Kay Pollack beskriver det exempelvis bra i boken "Att välja glädje".

Tack för din intressanta blogg!

/Marie.

Sedan tycker jag det är lite ironiskt när supersnygga tjejer som passar perfekt in på dagens skönhetsideal (smala, hjärtformade ansikten, plutiga läppar, vackra hårsvall, perfekt makade) sitter där och säger att det bara handlar om positivt tänkande och att alla borde sluta vara så självkritiska. Visst, alla kan ha problem med självkänslan, men jag tror att det är lättare att vara nöjd med sig själv om du faktiskt ser ut som samhället säger att du ska se ut. Att inte göra det och ständigt bombarderas med bilder på "vackra människor" är inte kul. Då är det inte så lätt att helt enkelt tänka positivt och sluta vara självkritisk. Hur fel det än är, hur svag det än gör mig, så kände jag mig ändå snyggare när jag var smalare än jag är nu. Tragiskt nog.

Jag blir så glad när jag läser ditt inlägg, dels för inlägget i sig, men också på grund av att du inte är den enda som tar upp det här för tillfället. Kanske vågar man hoppas att en resning mot detta ensidiga synsätt på begreppet självkänsla, som egoboost-vurmarna står för, är på gång?

Till exempel Underbaraclara blev nästan dränkt av kommentarer av typen ”äntligen någon som säger det här!” när hon bloggade om detta ämne

(http://www.underbaraclaras.com/clara-reflekterar/sjalvfortroende-ar-overskattat/)

Så behovet av protester och alternativ finns! Jag hoppas så innerligt att detta blir nästa stora grej! Försöker själv dra mitt strå till stacken eftersom ämnet engagerar mig: http://sparvboet.blogspot.se/2012/06/det-ar-inte-fel-det-ar-bara-sa-det-ar.html och http://sparvboet.blogspot.se/2012/06/skyll-for-guds-skull-pa-samhallet.html

Tack för en underbar blogg!

Självklart är det viktigt att arbeta med sig själv, om en bara förlitar sig till vilka ideal som syns i media eller hur mycket en bekräftas av sin omgivning blir självkänslan fasansfullt skör. Men det är äckligt det här med hur andra människor nästan ska frånsägas sitt medmänskliga ansvar bara för att: "det är ju ändå upp till en själv vad en tar åt sig av." Riktigt så enkelt är det inte alla gånger. Bara för att människor har eget ansvar för sitt välmående, kan en inte bete sig åt som en jävla idiot.

I fall där barn mobbats har jag ibland stött på det här resonemanget. "Men du valde ju själv att ta åt dig. Det är inte mobbarnas problem att du är svag, det är ditt." På riktigt alltså. Blir lika bestört varje gång. 🙁

Svar:
Förvånansvärt många som resonerar så där.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *