Kategorier
diskussion & debatt

en del har fått för sig att trygg blir man bara om man överges och tvingas till självtröst.

Det här med samsovning då rå. Fan vad det provocerar. Det provocerar om man har en bebis och det provocerar verkligen om man har en treåring. För små barn ska tydligen dresseras och vänjas vid ensamhet för en del har fått för sig att trygg blir man bara om man överges och tvingas till självtröst. […]

Det här med samsovning då rå. Fan vad det provocerar. Det provocerar om man har en bebis och det provocerar verkligen om man har en treåring. För små barn ska tydligen dresseras och vänjas vid ensamhet för en del har fått för sig att trygg blir man bara om man överges och tvingas till självtröst.

Vilken galenskap egentligen.

Trygg blir man om man får ett överflöd av trygghet. Vetskapen om att du aldrig är ensam eller övergiven, vetskapen om att någon svarar och kommer när du ropar. Vetskapen om att du alltid har en given plats vid mammas eller pappas sida.

”Då lär de sig ju aldrig att somna/sova själv!” hävdas det. Och så ska det femminutermetodas och SHN’as och osäkra föräldrar vågar inte lyssna inåt, vågar inte lita på sig själva utan lägger sin tröst (och sitt barns sömn) hos självutnämnda experter.

I en hel vecka nu har Ninjan somnat själv i sin säng. (i vårt sovrum) Jag har läst en saga sen har jag släckt lampan och sagt godnatt. Helt jävla fantastiskt. (hurra!) Vem säger att samsovande barn inte kan somna själva?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”en del har fått för sig att trygg blir man bara om man överges och tvingas till självtröst.”

Jag tycker över lag att de är de 'samsovande föräldrarna' som är hårda mot de föräldrar som har barn som sover själva i eget rum. Då är man tydligen en hård och kall förälder som skiter i sitt barns behöv.(Enligt FL då, men det är nog världens sämsta källa.) För mig spelar det ingen roll hur man gör, så länge föräldern och framför allt barnet trivs bra med det.

Vår dotter sov sämre i vår säng, så hon sov kant i kant med mig istället. Somnade själv, aldrig ett gråt, sov non-stop utan att amma/äta i 12-14 timmar. Kommer in till oss om hon vill något idag, 2 år och välkommen.

Sonen sover nu kant i kant. Äter på nätterna. Alla barn fungerar väl olika. Och jag har börjat känna lite att "gör en soc.anmälan då om du är så orolig för mina barn, eller mig som förälder".

liten emma om ninja sa i dag att hon ville sova i eget rum så skulle jag baxa in sängen på studs!

Så länge det sker i barnets takt så spelar det ingen roll var och hur man sover. Det de flesta sätter sig mot är den här dressyren och tvånget som många kör.

Jag har alltid fått mycket skit för att barnen sover hos oss (inte dottern längre men nu sover sonen där) för att det ska vara så farligt, att jag utsätter mina barn för grym fara – att PSD ökar. Båda BVC tanterna vi haft har sagt att det är bra för barnen, att dom behöver den tryggheten. Jag tycker det känns bra 🙂 faktiskt bättre.

Mina killar sover ihop i samma rum, förutom 7-åringen som numera har valt självmant att lägga sig i eget rum… lillkillen sover fortfarande hos oss, fast numera i egen säng alldeles jämte mig. Mitt psyke klarade inte av nattsnuttande varpå jag fick typ 20-30 min sammanhängde sömn 4-5 ggr/natt…

Alla är nöjda, lillebror får en hand på ryggen när det är oroligt och han blir lugn igen…

Barn är olika och det har verkligen våra två barn varit. Zack vaknade flera gånger om natten och vred och vände sig hela tiden när han sov hos oss. Jag ville ju gosa med bebis så jag blev lite besviken när han sov bättre i egen säng. Men det fick han göra från 4 månaders ålder.

Men nu har vi Leah som sover i vår säng varje natt fortfarande. Så nu får jag gos och närhet. Får se hur länge hon vill det. Zack kommer in då och då och är så välkommen också.

Men jag tycker att det är synd att det blir två läger för barn är olika och sover bäst på olika sätt. Det bästa för det ena barnet är inte det bästa för alla.

Jag är för samsovning och Toddo 3.5 år sover fortfarande hos oss. Han somnar iofs i egen säng inne på barnens rum men tassar upp till oss på nätterna. Lovi lillasyrra 1.5 år däremot sover i sin spjälis inne i barnrummet hela nätterna och blir allmänt irriterad av samsovning.

Det viktigaste är att alla får sova och det får vi alla göra i detta hemmet. Om Lovi hade levt rövare på natten och sökt trygghet skulle jag inte tvekat en sekund att ha henne i sängen. Men hon sussar tryggt i rummet på andra sidan lägenheten.

Påminner om mitt och mannens sovrum 😀

Har en extra madrass till de stora barnen som kommer upp på natten (4 och snart 6 år) På helgerna brukar dom få somna inne hos oss. Till en film 😮 Oh dear 😀

Plutten på snart 1 år sover bredvid mig. Han har en spjälis som han sover i också. Bredvid vår säng. Jättetajt 😀

Jag samsover och älskar det. Mitt problem är att jag inte vill gå och lägga mig när min son gör det, även om han sällan slocknar före nio. Hur som, han är svår att amma till söms dels tar det lång tid (jag somanr typ själv) eller så vaknar han när jag försöker smyga ur sängen. Så jag vaggar, det jobbiga är att han nästan alltid behöver bli lite ledsen först innan han somnar. Jag hatar det! Jga vill att han ska somna utan gråt, mendet är typ omöjligt. Några tips? Jag lämnar ju honom inte, skulle jag aldrig göra, han är alltså ledsen när jag håller i honom men det känns jobbigt ändå.

Håller med dig LD. Vi samsover och kommer göra det tills vårat barn själv vill flytta ut, det är mysigt att samsova. Fattar inte varför det provocerar.

kommer ut ur smygläsargarderoben och gör min första kommentar.

I den här frågan håller jag med dig till fullo!!

Vi har 4 barn och de har alla haft sina egna sätt att somna/sova. Yngstingen bli 5 i aug och har precis börjat sova själv i sin säng. För att han valt det själv. Oavsett hur deras insomningsrutiner sett ut så har de iallfall valt att somna och sova i egna sängar innan de nått skolåldern. 5-minutermetoden och liknande har jag aldrig förstått mig på. Folk gör väl som dom vill, men i min värld är det grymt att ge ett barn känslan av att vara övergiven på det viset.

Jag bor inte med min unges pappa, och hemma hos honom är det strängt förbjudet att samsova. Ungarna ska sova i sina sängar i sina rum.

Vi har varit i familjerätten och där TOG HAN UPP ATT UNGEN SOVER I MIN SÄNG HOS MIG. För det är så farligt och ungen kommer aldrig somna själv.

Han somnar själv, lilla barnet, men i min säng. Och han försäkrar sig om att han ska få sova brevid mig innan han somnar. Vaknar han på natten säger han alltid att "jag skulle bara kolla så du var här."

Han har säng i sitt rum, men för mig får han sova i min säng så länge han vill, det stör mig inte utan jag tycker bara det är fint.

Jag sov i mina föräldrars säng/brevid på madrass på golvet tills jag var 6-7, och jag kan somna utmärkt själv.

Vi samsover, fast det är inte självvalt. Jag sover helst själv om jag ska vara ärlig. Jag har alltid haft svårt att komma till ro och somna. När jag väl somnat är det nemas problemas men det är just insomningen som tar mig typ en timma och att försöka göra det med ett snarkande litet troll med hårda ortoser (klumpisar) är omöjligt vissa nätter. (Vi samsover nu för att vi tog bort hans säng när vi "stylade" lägenheten inför försäljning. Vi fick den inte såld och nu pallar jag inte att klämma in ytterligare en säng i vårt enda sovrum.) Jag tycker hela samsovningsidén i sig är HELT fantastisk och jag önskar att jag tyckte om det, jag gör verkligen det. Har du något tips om hur man kan komma in i det mysiga? Eller är du sådan som person att du gillar att sova nära? Karln är som en jävla kamin på nätterna också, vi snackar blöta pölar, och jag sover gärna i minusgrader. Hur sjutton kombinerar man oss i ett sovrum liksom? Du får ursäkta romanen men det här är något som liksom finns med mig hela tiden. För jag vill sova allihop i en gigantisk säng men jag, ja. Gillart inte liksom..

Vi sover i stort sett likadant, dock inte med 5-åringen & 8-åringen hos oss, men 2,5-åringen sover i sin säng precis bredvid vår. Nu kommer han dock att flytta ut till ett annat rum i en våningssäng med 5-åringen. 🙂 Detta sker innan bebis #4 föds. Jag samsover & ammar fritt tills dom är ca 2 år. Har aldrig kört med 5 min metoden & sådana saker. Hemska tycker jag! Mina barn har lärt sig att somna helt själva vid 2 år, utan skrik & panik.

Jag är varken för eller emot samsovning. Jag tycker att varje familj bör göra det som passar dem bäst. Min dotter somnar själv i egen säng och sover sedan bra hela natten. Om jag är i rummet så störs hon och kan inte somna. Vi delar sovrum så ibland händer det att hon kliver över till min säng, det är också helt ok. Men jag skulle inte kritisera föräldrar som samsover med sina barn. Barn är olika och familjer är olika och var och en gör det som passa just deras familj bäst.

Inte relaterat till just detta inlägget men jag har tänkt och skicka en liten hälsning ett tag så. I alla fall, grymt skönt att du verkligen säger som du vill, gör som du gör! Efter att hyfsat nyligen hittat bloggen har jag kollat igenom en hel del och attans vad grymt, man är inte helt ensam om att känna sig lite morbid haha! Har en facination för seriemöre jag med, just psykoligin bakom. Tack för att du gör vardagen bättre!

våran lille sover också hos oss, han är 14 månader och har bara sovit någon enstaka natt i sin säng senste 8 månaderna typ.

det är skitmysigt att ha honom hos oss och han får mer än gärna sova där, däremot hade jag önskat att han inte sparkade mig i ansiktet så ofta.. 😛

LD: Ja, att samsovning är tryggt och bra och fint på alla sätt och vis. MEN man måste vara medveten om att en liten bebis kan bli väldigt varm av just samsovning, vilket i sin tur ökar risken för PSD. Så man får vara lite medveten och vaksam med små barn. Men jag gissar att du redan har koll på det.

yevonde:

Precis så var våran son också när han var väldigt liten. (upp till nästan 1 år tror jag)

Han var tvungan att vara så himla trött att han bara skrek innan han kunde somna. Eller så skrek han iallafall. Han blev som inte trött nog innan han hade skrikit en stund 🙁

Så himla hemskt, men det gick inte på annat sätt.

Jag har heller aldrig låtit honom vara själv (han skulle ändå aldrig ha somnat då) utan har burit, vaggat, gungat spjälsängen..men nä, alltid var det skrik innan han somnade.

Ang hela inlägget så fattar jag faktikst inte hur man har hjärta att köra tex 5mm på sitt barn..

Min son ammades alltid till sömns tills han slutade amma helt, 9 mån, och då sov han med mig. Han vaknade bara mer om jag hade han i egen säng (även spjälsäng med öppen sida bredvid våran) eftersom han ammade så ofta.

När han slutade amma fick han sova i egen säng men i samma rum, vi vaknade bara av varandra hela tiden annars 🙁

När vi flyttade när han var strax över året fick han sova i eget rum, och först då slutade han vakna om nätterna 🙂

Jag hade gärna samsovit mer om det inte hade förstört allas sömn..

Alltså, först och främst så tycker jag att det är de som väljer att ha barnen i egen säng från tidig ålder och hjälper sina barn att få den sömn de behöver som får mest stryk i hela "söm-metod"-diskussionen.

De som samsover och matar sina barn nätterna igenom är de som anses fullt normala och sunda i det flesta fall, men det kanske bara är så att vi ser saker från två olika perspektiv.

Personligen har jag valt att inte hoppa på någon, däremot blir jag jävligt irriterad över att folk (fortfarande) blandar ihop SHN med en skrikmetod och att man överger sina barn när man hanterar sömnproblem på det sättet.

Alla som verkligen har LÄST AW vet ju mycket väl att hon anser att barn ALDRIG ska behöva vara ledsna eller känna sig övergivna, utan att man hela tiden ska visa att man finns och beskyddar dom från faror så att dom ska känna sig TRYGGA!

Nej, som sagt, jag undviker att hoppa på någon. Alla gör det som känns bäst och funkar bäst i den egna familjen. Bara för att jag tycker att vi gör på rätt sätt, betyder inte det att nån annan tycker att det är rätt sätt (även om det är det, höhö;-)).

Alla (eller de allra flesta) vill sina barns bästa, och det finns ingen anledning att klanka ner på den ena eller andra.

Jag hade sonen (1)i egen säng brevid min tills för nån månad sen, då fick han flytta ihop med storasyster (2,5) och han tycker det är jätteskoj Sonen har aldrig velat sova i min säng, dottern gjorde det i ett halvår. Nu sen de började dela rum har dock dottern börjat komma in till mig på natten och sover där varje dag. Jättemysigt, särskilt som deras pappa jobbar natt och jag får sova själv annars 🙂

Såg att nån frågade om det där med sex, FINNS det folk som faktiskt har sex i sovrummet efter att man fått barn? 😛 Jag kan inte ens minnas sist vi hade den möjligheten.

Hur sover ni som har barn som sam sover med er? Mitt barn har inte sovit med mig mer än första veckan i hans liv. Han sover hela natten och har gjort så sedan 3 månaders ålder. Har fått för mig att han sover mycket bättre i sin egen säng och just därför inte har vaknat/vaknar på natten. Jag tänker också att det måste vara lite jobbigt med sovställningen om det ligger ett barn bredvid som man inte vill råka väcka. Men tycker alla inblandade att samsovning är en bra idé så tycker jag att man gör som man vill.

Jag tycker att samsovning fungerar jättesmidigt, plus att det är mysigt. BVC och bekanta har ojat sig över det hela och påtalat att sonen inte kommer kunna somna själv. BVC sa uttryckligen "ni kommer få problem med honom". Jag har inte sett röken av några samsovningsrelaterade problem, och han kan utan problem somna utan att vi ligger bredvid när omständigheterna är såna att han måste somna själv. Är han trött så är han. Jag är helt övertygad om att trygghet föder trygghet, oavsett vad BVC och andra försöker få mig att tro.

Åhh LD… ÄNTLIGEN tycker vi likadant 🙂 Haha, nej jag tycker faktiskt som du lite nu å då (och som du vet, ibland absolut inte som du) men NU så.

Jag tror små barn behöver närhet, mat, sin plats i flocken å kärlek. Då får man trygga barn. Mina ungar sov alltid hos oss och man fick höra "de kommer aldrig kunna sova själva." Jorå, det kommer de visst, och vill visst oxå. Det löser sej lixom av sej själv. Tyckte det var så mysigt att natta barnen, läsa för dem och sen låg de å tisslade, tasslade, tvinnade varandras hår (å ibland slogs) innan de somnade.

Jag var helt övertygad om att Liam skulle få sova med oss hur länge som helst, men faktum är att han sover som en kratta i samma rum som oss. Ända sedan han fick flytta in i eget rum vid ca 1,3 års ålder sover han som en stock hela natten utan att vakna & gråta, vilket han gör när han bor i vårat sovrum.

(som han får göra när han är sjuk, varesig han vill eller ej, eller när vi har gäster som då får sova i hans rum)

Det finns nog ingen metod som är 100% rätt eller fel, man får nog prova sig fram men jag tror inte heller att det är bra att barna får gråta sig själva till sömns osv…

Johanna Sjöqvist – Samsovning skyddar mot PSD om föräldrarna inte röker och är opåverkade av alkohol och läkemedel. Hud mot hudkontakt hjälper barnet att kontrollera temperaturen. Man vet fortfarande inte vad som orsakar PSD, bara att det finns ett samband med vissa saker. Samsovning är inte en av dem!

Anledningen till att jag är kritisk mot att ha ungar i eget rum är för att jag märkte vilken skillnad det blev på min unge när hon fick skrika några minuter för att hennes pappa hade somnat när jag var i affären. Hon var helt förstörd i flera dagar efteråt och extremt klängig. Och då tänker jag på alla barnen som råkar ut för detta varje natt. 🙁 Men alla barn är olika, och det finns säkert dom som mår bra av egen säng. Men absolut inte alla.

Mitt barn sov i min säng tills han var cirka 3 månader. Sedan sov han i barnvagnen tills han blev för stor, sedan vaggan och nu spjälsängen. Alla tre grejer dock i vårt sovrum. Släpper inte iväg honom till eget rum än på ett tag 🙂 Tycker om att höra hans andetag.

Hur sover ni som har barn som sam sover med er? Frågar Hailey. Kan svara för mig. Vi har en stor säng och barnet mitt ligger mellan oss på sin egna kudde och med sitt egna täcke. Hon vaknar inte av att man rör på sig och när hon rör på sig och råkar lägga sig på någon av oss så flyttar vi bara på henne utan att hon vaknar, oftast sover hon en stillsam sömn. Vi sover alla gott och hela natten. Personligen tycker jag det är jättemysigt. Dottern är 19 mån.

Åsa: Om man är 10 och inte kan sova i egen säng så bör man ju kolla upp vad det beror på, varför har en 10 åring trygghetsproblem, har svårt att tro att det beror på att du samsov med henne i tidig ålder för barn vill alltid utvecklas om allt är som det ska och det naturliga är att vilja sova i egen säng efter småbarnsåren. Så mitt råd är att inte stirra sig blind på samsovningen utan på vad som sker i och med att hon har dessa sovproblem.

haha så där har vi med i vårt sovrum! Och ofta har vi tre sovande barn i sängen med oss, äldsta fyller åtta i höst…

Dock så somnar han själv i sin säng, ibland kommer han till oss (oftast) ibland inte, men varför inte?

Det är ju dels gör mysigt, och dels vill jag att han aldrig ska känna sig ovälkommen!

Min sambo berättade om när han var liten och hans pappa vart arg när han ville sova i sängen, och hans mamma fick komma o ligga med honom i hans rum och sen gå tillbaka, vilket resulterade i att han låtsades sova och sen låg vaken i alla fall, otrygg…och han minns det än idag!

Jag sov hos päronen lääänge haha

Mina kids kunde inte sova i samma rum (de hade våningssäng) pga den storas extrema känslighet för vissa ljud (lillebrorsans andetag tex), så i perioder så sov de bredvid mig i dubbelsängen varannan natt. (ibland sov den stora i soffan istället, om jag började snarka tex) Tills de var 10 och 8 år.

Nu har de fått varsitt rum (jag sover i vardagsrummet) Den stora har ofta haft svårt att sova, men det beror förmodligen på hans ADHD, inte för att han sovit bredvid mig. Den lilla har aldrig haft problem att somna, men han är väldigt kramig 😀

När de var små, upp till 2 år sov de alltid bredvid mig, de har sovit lugnast då, och jag tyckte inte om att de kunde vakna på natten och vara ledsen och jag kanske inte vaknade om de låg i annat rum.

hailey – Jag & ungen delar på en stor säng (160 cm) och båda sover väldigt bra om nätterna. Nemas problemas med sovställningar! (fast svettigt om somrarna blir det!) När jag var liten och sov i mor & fars säng behövde jag inte ligga nära, det räckte med att höra dom andas 🙂

Dottern sover i egen säng i vårt sovrum, född mars 08 alltså mer än 3 år. Hon har somnat själv i vårt rum (Sin säng) sen hon var 4 månader och slutade nattamma. Vi tycker helt enkelt inte att hon är gammal nog att sova själv. Hon säger själv att hon blir rädd i sin stora säng så valet är självklart för oss. Vi försökte en period men hon kom alltid in efter 1-4 timmar iaf så det la vi ner igen. Hon kommer nog knappast sova hos oss som tonåring iaf 😉

har ej läst kommentarerna (so feel free to ignore me om min fråga redan har blivit besvarad (eller ignorerad))

men… har ni sex? när ninjan ligger bredvid? och när tamlin ligger i samma säng? personligen har jag EXTREMT svårt att förstå hur ett par ens kan känna sexuella känslor när ett barn ligger bredvid i samma säng (eller ett barn över typ tre år i samma rum) för mig ger det äckelkänslor… och nej, jag likställer inte det som samma när man går till ett annat rum och är tyst som döden eller när barnet kollar på bompa osv…

för mig är det bara svårt som FAN att förstå hur man kan bli kåt på sin partner samtidigt som man hör sitt barns andetag… och jaja, jag vet att jag kommer bli dumförklarad nu… men men…:question:

Haha, EXAKT så där är det möblerat i vårt sovrum också.

Skillnaden är bara att hos oss är det jag som sover i sängen längst till vänster i bild eftersom vår treåring vill variera mellan att ligga nära mamman och ligga nära pappan.

🙂

Men nu är de ju också så lady att du inte vet alla anledningar som ligger bakom till varför en del föräldrar väljer till att börja lägga sina barn i deras spjälsängar och kan ju inte precis dra alla över kant om du förstår vad jag menar?

Fram tills min son var 1 år och 7 månader hade jag sövt han vid min famn men till sist kände jag också hur tungt de blev för min rygg pga jag är plattfotad och de tar på ryggen (jag är också en ensamstående mamma. Liam ville inte ligga bredvid utan han ville faktiskt rent av att jag skulle gunga. Även om jag ville fortsätta så, så var jag faktiskt tvungen till att tänka på min rygg.

Så jag började med att lägga Liam i hans säng och jag la mig i min och låssades att sova efter de man hade läst en bok, de gick hur bra som helst utan gråt och tårar. Två månader senare började jag lägga ner honom i sängen säga godnatt och en del dagar sa han ingenting och de andra kunde han protestera men då gick jag dit varannan minut och visade att jag fortfarande är kvar och sa godnatt.

Hade jag inte vart plattfotad så kanske jag hade kunnat fortsätta en stund till.

Jag somnade alltid hos mina föräldrar, sedan bar de in mig i min egen säng under natten. Jag höll på så jättelänge, alltså ända till jag gick i trean kanske. Hade rummet precis bredvid dom. så, jag tror det har gjort mycket till varför jag är som jag.

sofia nu har inte jag påstått att jag vet alla anledningar eller att alla barn som ligger själv har blivit dresserade och tvingade. Så länge barnet är ok med det utan protester så struntar jag i vart man lägger sina barn eller hur nattningen går till.

Men i ditt fall så fanns det andra alternativ. Min man är också plattfotad och orkar inte gå och bära. Jag har själv dålig rygg och bär inte heller. Däremot så lägger jag mig ner bredvid mina barn och ligger hos dem tills de somnar tryggt. För även om barnet hellre vill att man bär så är det fortfarande bättre att de får närhet än ingen alls.

ÅSA jag som säger som andra redan sagt; det är inte samsovningen som är problemet. (däremot kan det vara en lösning) Jag sov också hos min mamma tills jag var drygt 12. jag var extremt otrygg, extremt mörkrädd och fick senare panikångest. Inga av mina problem kan härledas till samsovningen, men det var iallafall en trygg känsla att jag var välkommen i sängen när jag ville.

HAILEY det normala sovmönstret för små barn är att vakna till då och då under natten. Det skyddar bland annat mot PSD.

Vi sover med Korvas mellan oss och Ninja bredvid mig i sängen bredvid. Sovställningar är inget vi bryr oss om. Ibland väcker vi varandra men då somnar vi om. Om man alltid sover nära så vänjer man ju sig. Du sover väl med din man? 😉

VRONKAN alltså, with all due respect till dig… jag har läst AW. Hennes bok och framförallt hennes inlägg och kommentarer på hennes forum och tyvärr; kärringen är tamejfan dum i huvudet.

SNH är en renodlad skrikmetod. Att hon låtsas som att skriket är "frågor" gör inte saken bättre. :thumbup:

Jag sov i egen säng från dag 1, och därför blev det en normal grej för mig. Man sover i sin egen säng helt enkelt. Aldrig ansett mig som en otrygg människa för det (ingen annan heller).

Min kusin däremot har sovit i sina föräldrars säng jämt. Hon är nu 7 år, och det blir alltid ett jäkla krångel med henne när man tex ska vara barnvakt eller om föräldrarna vill vara uppe lite längre än henne på kvällen.

Men sen finns de säkert andra de fungerar helt annorlunda för. Det är nog individuellt skulle jag vilja påstå.

sofia som sagt så länge barnet själv väljer och att det sker utan att barnet får ligga själv och spelar det ingen roll VART eller HUR man gör.

Fast ah, näe, det är ingen skrikmetod, för barnen ska aldrig behöva skrika sig till sömns i sin ensamhet. Föräldrarna måste alltid finnas där för att lugna och trygga barnet, något som inte ens kommer på fråga i 5mm till exempel. Varför skulle hon förresten vara dum i huvudet? För att hon inte tycker som du? Vad är det för påhopp liksom?

Inte en skrikmetod? skitsnack! Jag har följt henne i flera år nu och sett vilka vansinniga råd hon ger. Inte lämna bebisen ensam skrikandes? eh… jo. Ett tips man bland annat får är att IGNORERA "frågorna" och gå ut till köket för att slamra lite med kastruller eller sätta på HÖG musik. Man får ABSOLUT inte gå in, utan ska stå utanför dörren och ramsa om det behövs.

renodlad skrikmetod.

Och nej, hon är absolut inte dum i huvudet för att hon inte tycker som jag utan för att hon förespråkar metoder och bemötande som är skadliga och kränkande. bland annat.

5mm är humanare imo.

Du skrev (i en kommentar): "om ninja sa i dag att hon ville sova i eget rum så skulle jag baxa in sängen på studs"

VET hon att det är ett alternativ? Att det finns? Står det en säng redo? Oavsett om hon är 3, 5 eller 8 år när hon väljer den?

Jag tänkte på att barn kanske inte alltid vet vad det finns för alternativ. Våra barn kommer tex dela rum, ett sovrum och ett lekrum. Om vi skulle vänta med att ge dem "varsitt rum" tills dess att DE väljer, måste de ju först får reda på att andra kanske har egna rum? Koppla ihop det? Fråga varför de delar rum, komma på att man KAN ha eget rum, osv. Det kan ju ta flera, flera år?

jag är en produkt av metoder. Mina föräldrar blev under sent 70-tal beordrade av sköterskor och en läkare att använda 5 MM på mig.

Det har resulterat i att jag inte kan somna själv, är otroligt rädd för mörker och har grova sömnsvårigheter.

Tack för det liksom.

Jag får inte nämna det för min mamma, hon skäms så otroligt mycket, Först och främst för att hon inte lyssnade på sitt hjärta utan en sköterska som inte gillade daltande med barn. Barn skulle absolut inte li bortskämda.

Helt jävla galet.

När jag fick barn fick jag bara ett råd av lilla mamma. Håll aldrig på med några metoder!!!! De funkar bara på föräldrarna.

Och angående lilla fru Wahlgren. Jisses. Snälla nån, en mer WT morsa med Jesuskomplex får man leta efter. Det är min högst personlga åsikt. Och, jaaaaaaa, jag har läst hennes bok, på hennes hemsida, hört henne prata i tv osv. Hon ger knappast ett bra intryck när hon hånskrattar och röker cigariller….

Vi sover alla fyra (sex med katterna) i samma rum. Vi njuter av att vaka tilsammans och känner en enorm närhet och familjekänsla när vi sover ihop. Det är aldrig tjafs om vem av de vuxna som skall gå upp och byta blöja/fixa välling osv. Den som vaknar gör det. Vi ar fyra sängar i rummet. Stora killen sover i sin säng, lilltjejen har sin spjälsäng och så står det en 180 säng, full med kärlek och plats.

Och, herregud människor har ni bara sex i sängen?? Kom igen nu. Ligga kan man väl göra lite överrallt?

Haha, ni som har problem med att ha sex i samma rum som barnen sover. Hur tror ni det blev barn förr i tiden då en hel familj bodde i en enrummare? Det blev folk av dem också.

Men visst, har väl hellre högljutt flåssex än att behöva smygsexa för att ungen inte ska vakna i sängen bredvid. Så då kan man ju göra det någon annanstans än i sovrummet. 🙂

Både jag och sambon tycker det är supermysigt att samsova, även att man blir utsparkad på varsin kant när barnet ligger på tvären till slut ^_^

För mig känns det naturligt med samsovning, och jag sover som en sten, och dottern likaså. Hon är nu över 4 år, men får sova med mig så länge hon vill. Precis som många av er, så är jag övertygad om att hon kommer att välja att sova själv en vacker dag, när det är rätt för henne. Men just nu har hon behov av närhet, och ligger oftast och sover med en hand eller fot på mig, för att känna att jag är där. Barn är olika, såklart det finns barn som mår bäst ensam i egen säng, låter man barnet vägleda blir det inte så krångligt eller?

Trams är vad du skriver och det är alldeles uppenbart att du har läst det med fel ögon. Du menar på fullaste allvar att föräldrar (som jag tex) medvetet skulle kränka sina barn? Eller menar du att vi är så dumma att vi inte fattar att vi gör det? Här skulle jag kunna göra en lång utläggning om min sons välmående, att han aldrig gnäller och alltid är glad (förutom när han inte får som han vill eller när han gör sig illa). Men det hör inte till saken eftersom han bara är ett barn av många.

Till saken hör däremot att ett kränkt, illa behandlat och övergivet barn snarare blir apatiskt och tillbakadraget, och jag känner inget AW-barn som är så (och inget annat heller tack och lov). Däremot har jag stött på sådana barn, det är ju mitt yrke, men oftast handlar otryggheten om tvetydiga föräldrar som inte ge barnet säkerhet.

Härligt att det fungerar så bra! Det inger hopp 🙂

När vi flyttar in i husvagnen är det en dubbelgarderob i sovrummet som egentligen är till för tvättmaskin och tumlare.

Vi tänkte ta bort dörrarna, måla vitt, bygga en säng och sätta upp ett par hyllor med lampa.

Där får lilla N sova, om hon vill! Vill hon fortsätta i vår säng går det också bra, men den kommer finnas där som ett alternativ.

vronkan jag tror (och har själv sett och läst om det i forumet) att många osäklra föräldrar litar på AW och de andra "snh-experterna" och gör sådant som egentligen går emot deras inre instinkter. Precis som de som kör 5mm. Jag tror de tror att det är bra för barnet. De gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Ingen förälder skulle MEDVETET kränka.

Sen säger jag inte att ALLA barn far illa av skrikmetoder som 5mm och shn, men väldigt många gör det. AW tror att alla barn är exakt lika och har exakt samma behov och utgår från det när hon ger sina råd.

Om ett barn uppenbart mår dåligt så skyller hon på föräldern som "jamsar" och råder att vara mer sträng och ramsa högre. Vansinne.

skrotmamma njae….. hon vet att Vincent sover i eget rum, men vi har inte ställt dit nån säng än. Hon har så jävla litet rum och vi vill ju ite ta upp det med ännu en möbel om det inte behövs…… men kanske….. om/när Korvas är redo att kanske flytta till sidosängen så kan Ninja flyttas vidare??

/längtar o hoppas

Håller helt och full med! Helt garanterat kommer barnet att till sist sova i sin egen säng, jag känner ingen 16-åring som sover med mamma och pappa…

När jag växte upp var vi alltid välkomna in till föräldrarnas säng, det fanns alltid trygghet där.

Min brorson sa en gång när han var hos mina föräldrar: Det är så skönt att vara här farmor, för då sover jag alltid med dig. Hemma sover mamma med pappa, men jag är alldeles ensam.

Hjärskärande!

Vår son sover förvisso i egen säng större delen av natten (han är 1,5 år), med det är hans eget val. På morgonkvisten kommer han gärna och myser lite mellan oss, och det är så himla underbart!!

Jag kan ju säga såhär (som har läst barnaboken inte en eller två, utan tre gånger) att ett barn inte FÅR må dåligt. Man får vara arg, man får vara glad, men inte ledsen. Tror det är tredje gången jag skriver det nu och det verkar fortfarande inte som att du har läst det?

Det är det ju upp till föräldrarna att tillge barnet tryggheten.

Är man osäker som förälder så blir också barnet osäkert, och då spelar det ingen roll om du samsover eller ramsar med AW eller hänger upp och ner i taket för den delen. Är du osäker så känner barnet det, och blir osäkert själv.

Det är ju vi föräldrar som ska lära barnen om livet, känner dom att vi är osäkra så tror dom att vi inte kan. Och om vi inte kan, hur ska dom då klara sig?

Vad man än väljer att göra så är det osäkerheten och inte "metoden" (hatar det ordet) som är avgörande för barnets trygghet.

(förutom 5mm som är rent och skärt plågeri för både föräldrar och barn. fast har man varit utan sömn i flera månader förstår jag att man blir desperat och prövar, synd bara att det slår så fel på så många barn).

En liten växasäng där man kan förvara gosedjur eller liknande "så länge" kanske vore något?

Det blir ju rätt självklart att hon inte efterfrågar att få sova i "egen säng" om det inte FINNS en egen säng?

När vår "stora" fick eget rum så låg hon på botten i en KURA-säng (typ våningssäng, fast lägre, nedreslafen är madrass direkt på golvet)

Eftersom vi då visste att hon själv kan komma till oss när hon vill. Vilket hon gjorde, när hon ville. Och fortfarande gör. Vi ville inte ha henne i tex en spjälsäng som hon inte kan ta sig ur, då det blir "tvångsval", att kunna gå upp ur sängen själv, utan problem gör att hon kan välja.

Självklart får hon sova hos oss om något stökar.

När lilla har sovit hos oss (utöver första veckorna) har han bökat sig ur sängen och slagit i golvet…. inget bra.

Bara tankar.

vronkan fast det du säger och det AW säger och råder och skriver om i sitt forum är helt skilda saker.

Jag har som sagt följt den här människan i flera år nu. Jag har ganska bra koll på hennes metod och framförallt hennes råd till föräldrar som kör den.

SHN är lika förjävlig som 5mm.

Jo, men jag har också läst på en hel del ( eftersom hon var så extremt kritiserad och många i min omgivning reagerade med fasa då jag fick boken av en vän) och jag har en helt annan bild än vad du har. Jag var ju liksom tvungen att ta reda på vem männskan var. Och allt hon säger är inte bra, Och hon generaliserar mycket eftersom det är svårt att skriva specifikt om alla barn/familjer då alla faktiskt är olika (förutom att alla har samma grundläggande behov för överlevnad; kärlek, mat och sömn, det är det väl ingen som kan säga emot). Jag kan hålla med om att det inte är så bra om en förälder utan förmåga att tänka och sålla själv kanske inte ska ge sig på hennes tips, för det är nog inte optimalt ( men inte nödvändigtvis skadligt heller). Men för alla föräldrar med sunt förnuft, kärlek och omtanke har nog mycket "hjälp" och inspiration att hämta där, varesig man håller med henne eller inte.

Tack för ett trevligt och givande bollande såhär på morgonkvisten! Alltid lika kul:-):thumbup:

2011-06-16 @ 10:09:45

Postat av: Elin

Hm, hände nåt med förra kommentaren… Nåja, jag försöker igen;

Jag ska ha bebis i sommar och är totalt inställd på samsovning! Kan inte du skriva lite om hur man kan göra/bör göra för att det ska vara säkert? Det verkar vara det folk ifrågasätter när jag säger att vi ska samsova… Och det är så svårt att svara på innan man ens har fått bebisen!

Min förstfödda kunde inte ligga och amma och sov bättre i sin vagga, så han har sovit själv från start.Nu mer har han tagit över vår gamla 150säng och då ligger någon av oss alltid där tills han somnat. Att sova ensam har jag inga problem emd att barn gör men jag tycker det känns sorgligt att bara lägga ner dem och lämna rummet utan någon ordentlig "nattning" först.

Min äldsta sov i vuxensängen tills hon va runt två,då hon ville sova egen säng,sov dock i samma rum tills hon va runt fyra. Bebisen på nu fyra mån sover i vuxensängen nu. Vi sover alla bättre då,och det underlättar amningen regält nattetid. Finns inga belägg för att en förälder tex kvävt lr lagt sig på sitt barn vid samsovning nånsin. Dock ska det ju självklart inte ske med droger,alkohol lr sömnmedel i kroppen. Mina barn får sova med mamma och pappa tills dom inte har behov av det längre. Och angående sex, man kan ha sex överallt hemma,måste inte ske i sovrummet,MEN det går alldeles utmärkt att knulla med sovande ungar i sängen åxå,så det så;-)

Skrotmamman kom med ett fint tips där tycker jag; att ha en standby-säng i Ninjas rum. Även fast hon kanske inte kommer att välja att sova i den på ett bra tag än. För när den dagen kommer blir det inte en sådan omställning och hallaballoo som om man då åker och köper en säng och möblerar om i hennes rum. If you know what I mean.

Vi ställde in en säng i Minous rum ganska tidigt, hon var 1 och ett halvt tror jag, även fast hon samsov med oss exclusively tills hon var nästan 4. Den fungerade då som gästsäng. Det blev liksom ett naturligt alternativ efter ett tag och någonting odramatiskt eftersom den alltid stått där (enligt henne dådå).

Och en sak till: AW är en skabbig kärring som tex tycker att rökning under graviditet inte är nån fara eftersom ingen av hennes ungar blivit sjuka/dött än. Tanten är helt väck och jag tar mig friheten att tycka att folk som lyssnar och följer hennes sk råd är rätt så pantade. Varför ska det för övrigt vara så jävla bråttom att få små barn att "klara sig själva"? I sinom tid blir vi alla vuxna ändå,så låt det få ta sin tid lixom.

Kristinmandarin; fantastiskt! Du slog huvudet på spiken, för precis sån är jag. Pantad. Och bara för att aw skriver att det inte är "någon större fara med rökning" så började jag att röka under min graviditet, för jag sväljer allt med hull och hår och har inga egna iéer alls om vad som är rätt och fel.

Själv tar jag mig friheten att tycka att alla med lika förutfattade meningar och som drar många tusen föräldrar över en kam, som du gör nu, är rätt så pantade.

/gudsådumtskrivet.com

Håller verkligen med! Jag fattar inte det här jäkla hetsen efter att tvinga ungarna att sova själva. De är barn, de vill vara nära! Jag älskade att sova brevi mamma när jag var liten, men fick sällan det, bara när jag var riktigt sjuk, vilket gjorde att jag ofta låssades vara sjuk bara för att få sova brevi mamma. Ända tills jag var typ 13 älskade jag att sova nära mamma. Jag ser inget som helst fel i det. Jag blir så trött på den här distasieringe från sina barn i tidig ålder. Låta spädbarn skrika sig till sömns bara för att man fått för sig saker, behöver sängen för sig själv etc. Grymt och idiotiskt! Jag samsover med min unge och har gjort det hela tiden, hon är fem nu. Ibland väljer hon själv att sova i egen säng, ibland vill jag att hon sover själv och då förklarar jag för henne varför jag vill det och då är det inga problem, för hon är så pass stor att hon fattar. Men att låta en liten bebis ligga och skrika i panik i fem minuter åt gången, gå emot sin instinkt, låta bli att plocka upp ett gråtande barn, det är fanimej misshandel i mina ögon.

Varför vill man inte vara nära sina barn? Jag förstår verklige inte det.

Måste det jämt finnas rätt och fel?

Alla barn är olika,lika olika som vi vuxna är.Vill vissa föräldrar ha sina barn i sin säng så får dom väl ha det.Och vill vissa föräldrar att barnen ska sova i egen säng så får dom väl göra så?

Jag tror inte det handlar ett förbannade skit om vart ungen sover om dom är otrygga.

Jag tror isånnafall det har med hela hem miljön att göra.

Det finns förmodligen 1000 olika sätt att göra för att få ett barn att sova.Och förmodligen är nästan alla sätt lika bra eller dåliga,det beror ju helt på vem man frågar..

Har läst en del kommentarer här och mångar verkar tycka att man ska sova själv när man "växer upp" och att det är en del av utvecklingen i att bli vuxen att lära sig sova själv.. Det håller jag inte alls med om. Det är väl inte många vuxna som faktiskt sover själv? Tex En stor höjdpunkt i att hitta en partner att bo med är väl att man får någon att sova med? För mig känns det mest naturligt att man ska sova tillsammans med någon. Antingen sin partner, sin familj, sitt syskon eller sina barn.

Samsovning is da shit!

För den som undrar över PDS så är saker samsovning i opåverkat tillstånd det bästa skydd du kan ge! Man riskerar inte att kväva sitt barn i sömnen om man inte har någon form av sömnrelaterad sjukdom.

Studier på samsovande mammor och deras spädbarn visar att:

– sömncyklerna synkroniseras

– amningen fungerar bättre

– båda sover bättre eftersom sömnen och avslappningsförmågan gynnas av liggammandet

– psd och sömnapné förebyggs då bebisens andningsreflex stimuleras av den ökade halten koldioxid som föräldern andas ut på barnet

– temperaturen regleras automatiskt då föräldern och barnet har samma temperatur och blir det för varmt så drar föräldern i regel av sig täcket i sömnen utan att vakna/altnerativt vaknar av att det är för varmt

– samsovande barn gråter/skriker mer sällan och kortare stunder än barn som sover ensamma.

Dessa fakta går att dubbelkolla på Dr MacKennas hemsida om sömnstudier.

För den som undrar när samsovande föräldrar får knulla så måste ni ha synnerligen dålig fantasi om ni på allvar tror att en säng är det verktyg som får samlivet att bära eller brista. Herregud, jag har nog aldrig haft så ROLIGT sexliv som sedan barnen kom – smygandet, de ovanliga platserna, kreativiteten som lockas fram… Det var nog torftigare och mer förutsägbart innan, som sagt.

Och för den som tycker att det verkar fasligt trångt… Vi har två 160-sängar ståendes sida vid sida i vårt sovrum och har alltså säng mer eller mindre från vägg till vägg. Säng nr 2 kostade inte en krona så det behöver inte bli dyrare för det (i vilket fall som helst inte dyrare än vad det hade blivit med alla spjälsängar, växasängar och så småningom vanliga sängar). Vi är två vuxna, två barn och två katter i sängen och det är jättemysigt!

Här finns dessutom en mycket bra artikel utifrån en av McKennas egna artiklar om de senare studierna om samsovning:

http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/3/3597/LKT0612s955_960.pdf

Vrånkan: vad jag menade är att man inte automatiskt blir en expert på små barn bara för ut man klämt ur sig X antal stycken,något som Anna W visat väldigt tydligt tycker jag. Folk borde verkligen ta hennes sk råd med en jävligt stor skopa salt… Själv behöver jag för övrigt bara läsa hennes skitböcker EN gång för att förstå innehållet. Men,man kan tycka olika. Vissa väljer att dressera sina barn,medan andra accepterar det faktumet att det är just BARN och inte hundar det handlar om…

Måste tillägga att jag sov hos mamma när jag var 15…haha men det var bara ibland.

Och jag vet kompisar som sov med sin mamma när dom var mella n16 upp till 20…så mig stör det inte om alla är överens.

Kristinmandarin. Du förstår väl att det är allvarliga saker du skriver om? Jag är en av dom som inte hatar Anna Wahlgren, och jävlar vad hatad man blir själv. Påhoppad och genast anklagad för att behandla sina barn illa och det ena med det tredje. Det är jävligt frustrerande efter ett tag att alltid behöva stå till svars för sitt föräldraskap trots att alla kan se att min unge är en ovanligt välmående, trygg och glad grabb. En annan sak som inte är att leka med är att en av mina barndomskonpisar bokstavligen behandlades som en hund i sin fosterfamilj. Fick äta direkt från golvet, sova själv i en skitig källare och blev ignorerad i övrigt. Därför är det jävligt hårt, och jävligt dumt av dig att säga nåt så idiotiskt som att jag (å andra aw

Vrånkan: fast,med all hänsyn till din bekanta och dennes grymma upplevelser,så tycker jag att det känns som dressyr när man behandlar barn så det viset. Din sons välmående tvivlar jag inte på,men han är ju bara ett barn av väldigt många tusen,vilket du själv nämnde tidigare. Rent generellt så tycker jag det är fel att inte ge ett barn all tröst och närhet man möjligtvis kan,sedan är jag inte dummare än att jag kan förstå att det givetvis inte behöver vara så att alla barn som utsätts för olika metoder mår dåligt av detta. Ser dock detta med alla metoder som ska få små barn lr bebisar att somna själva och hela natten som en trend och en produkt av vårt stressade och egocentrerade samhälle.

Ah, fast det handlar ju bara om att sova. Man sätter ju inte sele på dom och tvingar dom att bete sig som vuxna. Tvärt om är mentaliteten att barnen ska få vara barn, få leka ohämmat och utforska världen utan att behöva stöta på rädslor och faror eller fyas och uschas åt..

Och visst fan ska ungarna ha närhet och kärlek, och visst fan ska man hjälpa och trösta när dom gör sig illa eller är ledsna. Så nej, du har ingen aning om vad du pratar om och verkar rätt inkompetent på området i största allmänhet.

Med dom orden lämnar jag den här diskussionen, men du är välkommen att kontakta mig om du vill fortsätta smälla huvudet i väggen!

Jag har en son och när han var nyfödd hade jag längtat efter samsovning. Mysigt vi skulle ha det! Han somnade varje kväll i min eller hans pappas famn. Min mamma gnällde när hon var hos oss, "Ska han ligga så när han är 15 år oxå? Jag brydde mig inte så vi fortsatte söva honom i famnen. Men samsovningen gav jag upp. Han vaknade mellan 5 och 10 ggr per natt och jag sov så dåligt. Så det blev spälsängen brevid istället. Jag lyfte över honom till mig när det var dags att äta, mös en stund tills han sov och sen lyfte jag tillbaka honom. När han var 10 månader så provade vi en vecka med att han sov i eget rum…Trist men ungen sov hela natten 3:e natten i eget rum. Jag tror att min mans snarkningar väckte honom på nätterna. Sonen är en alltid glad unge men jag tyckte att efter nätterna i eget rum så var han ännu gladare. Men jag gillar idén med samsovningen och får jag fler barn (troligtvis inte) ska jag testa igen.

Hm,verkar som jag får fortsätta "smälla huvudet i väggen" på egen hand,och kanske lika bra det när folk inte kan föra en diskussion i vanlig ton utan lixom bara måste haspla ur sig otrevligheter. I vilket fall vill jag poängtera att det vår just alla dessa (skrik-)metoder ang sömnen jag kritiserade,och inte barns rättigheter att vara fria individer,få leka,rätt att bli tröstade när de tex slagit sig osv. Jag tror det är viktigt att man inte blandar ihop äpplen och päron och för all del även apelsiner, i såna här diskussioner,(hur gott det än må vara med fruktsallad)

Precis så där har vi det också! Våra barn, 3 och 1,5 år, har var sin säng på utsidan om vår. Då kan de krypa över och sova på mammas/pappas kudde om de vaknar på natten, och ibland räcker det med att man sträcker ut en hand och smeker dem lite eller håller handen om de vaknar till och är ledsna. De trivs att ha det så och vi tycker det är toppen! Mysigt och ack så praktiskt, jag skulle avsky att behöva springa över hemmet till ett annat rum om nätterna. Dessutom skulle barnen vakna till mycket mer när de drömmer eller något, för de skulle behöva skrika mycket mer innan någon av oss hörde.

Lady Dahmer: Nej men jag sover med min tjej 😛 Men då är vi bara två i en 180 säng…inte tre eller fyra. Det blir ju trängre ju fler man är. Grejen är den att jag har aldrig haft så ont i ryggen som den veckan mitt barn sov hos mig och får jag ingen bra sömn blir jag en dålig mamma så jag föredrar att sova på 90 cm själv. Delar inte riktigt din syn på trygghet, tror inte att barn blir tryggare av samsovning. Är man själv som förälder lugn och trygg så tror jag barnet blir tryggt. Föräldrar som hela tiden stressar och oroar sig har (vad jag tror) otryggare barn. Skulle själv aldrig köra AW metoden men 5 min metoden har jag inga problem med.

Till er som samsover: undrar också om ni samsover för barnen vill det, för att ni vill det eller för att ni ville det från början och nu är barnet vant sig vid det (som barn i spjälsäng vänjer sig vid det)? bara nyfiken 🙂

jennie, jag har liknande erfarenheter av neo. Samtidigt lånade de ut kängrutröjor och tyckte man skulle låta barnet sova på ens bröst när man satt bakåtlutad i fåtöljen.

Jag fick förklara ett flertal gånger att jag viste hur man samsov säkert och betyga att jag inte skulle hålla dem till svars om något gick fel! Patetiskt!

Flera höll med mig men tydligen var det "sjukhusets policy att avråda från samsovning eftersom socialstyrelsen inte rekommenderade det". Enligt mig är det en jävla skillnad mellan att inte rekommendera och att avråda, men det kanske bara var jag…

När jag födde första barnet (på annat sjukhus) föreslog PERSONALEN att han skulle få sova i vår säng!

Hailey, mitt svar på din fråga är bådeoch. Första barnet visade klart och tydligt att något annat alternativ inte fanns. Andra barnet föddes för tidigt och jag kände att det var viktigt både för mitt lugn och hans hälsa att hålla honom nära mig dag som natt. Samsovning är ju BRA för barnen!

En motfråga: sover dina barn i egen säng för att de vill det, du vill det eller för att barnen vant sig?

Varför är allas barn så himla otrygga undrar jag? Daltar ni en massa med dem eller? Min dotter har aldrig samsovit med oss, sen 8 månaders ålder så somnar hon utan problem i sin egen säng i sitt eget rum, vägg i vägg med vårt sovrum. Hon är ett tryggt barn, men så sönderanalyserar jag inte mitt eget föräldraskap heller vilket verkar vara normen idag.

Det är ju inte precis så att man ignorerar sitt barns rop eller skrik bara för att de inte sover i samma rum…. Hade min dotter fått men av att sova själv så hade hon väl vaknat med ett panikartat skrik varje morgon och inte suttit och kallat mamma med ljuv röst som hon gör nu….

Anaiah: Som jag skrev inom parentes "som barn i spjälsäng vänjer sig vid det", jag har valt att mitt barn sover i spjälsäng för att jag vill ha det så och det har aldrig aldrig varit ett problem för honom, han somnade själv från dag 1. Jag tror inte barn har ett behov av att samsova, jag tror vi föräldrar skapar det…som allt annat vi skapar åt dem. De ärver våra fobier, rädslor osv om vi hela tiden gör uttryck för dem. Jag tror inte på något sätt att samsovning är dåligt för barnen, men det jag säger är att jag tror att föräldrarna har skapat det behovet. Barn vill ju vara själva, de vill inte vara klistrade vid sina föräldrar hela tiden…isf skulle de aldrig lära sig krypa eller gå.

Johanna: håller med dig om att man nästan allt du skriver. Min son är snart 8 månader o vi ska snart låta honom flytta in i eget sovrum. 🙂

hemskt att lämna barn ensamma när det enda dom vill ha är trygghet.

Min dotter sover fortfarande i samma rum som oss, inget som stör men hon somnar helt själv i sängen. När vi väl bestämde att hon fick somna ensam i rummet så gick det lätt som en plätt. kah berättade för henne att jag finns just utanför och att det bara var att ropa om det var någonting. Inget mera med det och läggningen gick galant.

Mamma mia: vem har lämnat sitt barn ensam? fattar inte. Att inte samsova är ju inte lika med att man lämnar barnet ensamt.

Fast Hailey, vad är det som säger att det inte är "behovet" att sova ensamma som "vi" skapat då? Globalt sätt (och även historiskt) så är det ganska ovanligt att barnen sover i sin egna säng utan sällskap. Viste du det? Rent fysiologiskt är vi väl anpassade för att ligga ner och amma, säger inte det ett och annat?

Om man begåvats med ett barn som vill och kan sova ensam så är väl det kul för de föräldrar som så önskar ha det, men säger inte det också ett och annat att ungefär 70% av tillfrågade föräldrar bekänner att deras barn sover i deras säng hela eller delar av natten (även om de också har en egen spjälsäng)?

Och jo, små barn VILL och behöver vara klistrade till föräldrarna. De allra flesta barn fungerar så och nej, generellt sätt så VILL de absolut inte vara just ensamma. Ja, delar av dagiden vill de vara ensamma, men samtidigt vill de ha sällskap. Barn och i synnerhet bebisar, fungerar absolut inte som vi vuxna varesig de är vakna eller sover.

Mitt intryck – efter att ha läst här – är, att det är mammorna som behöver samsovningen, inte barnen. Och jag undrar varför?

Jag begriper inte vad det är för trygghet att bara kunna somna i famnen t.ex.

Vad beträffar begreppet "kunna trösta sig själv" tycks Du, Lady, ha missförstått det. Det har inget med övergivenhet att göra, tvärtom.

anonym jag samsover för att det är bäst för barnet. Inte för min skull. Vore det skitsamma så hade jag gladeligen sängen för mig själv.

Och tror man att små barn kan trösta sig själv så vet man plågsamt lite om barns behov och utveckling. De ska aldrig lämnas själv med sig rädsla, ilska eller vad det nu må vara för känsla de känner.

Jag har inte missförstått nåt

Förmågan att trösta sig själv är en nödvändig utveckling och handlar inte om att bli lämnad ensam med plågsamma känslor.

Det handlar om att i den inre världen successivt skapa(s) ett stabilt inre objekt, man kan kalla det stabilt minne av mammapappa,som finns där även när objektet inte är inom synhåll.

Anaiah: Jo jag VISSTE det. Jag skulle gärna se de rapporter du hela tiden återkommer till, 70% och ligga ner och amma osv. LÄNKA GÄRNA! De flesta jag känner sitter och ammar men det kanske är vi som är norm brytande.

Håller med om att globalt och historisk sätt så är/har folk samsovit MEN det har ju inte med att göra att det är mysigt att ha tex. mormor, bebis och faster bredvid sig, det är ju för att de flesta globalt sätt inte lever på större yta än ditt sovrum och är fattiga och trångbodda. Det är ju först nu som vissa delar av oss har börjat bygga hus som förr ansågs vara en herrgård. Hade folk för 300 år sedan eller hela den globala befolkningen haft samma ekonomiska status så hade de ju inte valt att vara samsovandes i samma utsträckning som vi har det idag. Kolla på de som var rika på tex. 1700-talet, var de samsovandes med möjligen någon annan än sin make/hustru? Summering: jag tycker mig se ett mönster mellan lägre ekonomisk status och samsovning och när folk får högre ekonomisk status så minskar samsovning.

Behovet att sova själv eller ihop med någon har vi nog skapat oavsett vad vi väljer. Tror inte att bebisar har så många behov egentligen mer än dom basala: äta, sova och bajsa. Sen behöver dom stimulans, kel och ögon kontakt för att utvecklas och må bra. Vem som tillfredsställer alla de där sakerna spelar ju ingen roll. Jag ger mitt barn närhet under hela dagen, så jag är rätt säker på att han får det av mig och av andra så det räcker och blir över. Träffar man inte sitt barn så ofta så tror jag samsovning är ett bra alternativ.

Jag är som sagt inte emot samsovning, men det jag vänder mig emot är att många av er här inne inkl. Lady Dahmer förespråkar samsovning för att det "är bäst för barnet". Vilket man aldrig kan säga att det är, precis som jag inte kan säga att sova i egen säng är bäst för barnet. Det är ju bara egen övertygelse, inget som har en klar internationell studie bakom sig. Vi gör ju bara det som vi tror är bäst för barnet och det är det jag vill komma till, det är väl värt att lägga in ordet TROR i denna debatt – För ingen av oss VET.

Anonym: jag håller med dig och jag tror ett barn behöver lära sig det, jag tror inte att något barn far illa av det. Förr fick barn börja på förskola när de var 7 månader och väldigt många föräldrar måste jobba 100% = förr eller senare kommer barnet börja på förskola och de som gjorde det redan vid 7 månaders ålder har väl inga men idag eller?!

Hailey, jag HAR länkat, läs mitt första inlägg med länk från LT.

Nja, samsovning är nog mer en kulturell sak än en ekonomisk. I Hong Kong samsover nästan alla med sina barn, oavsett ekonomiska förutsättningar och de har lägst procentuellt antal fall av PSD i världen.

Du kanske tycker att det är komiskt när andra presenterar information du inte håller med om, men du kanske kan vara lite mer ödmjuk och åtminstone googla namnen och påståendena innan du ratar dem till förmån för dinamegna "teorier"…

Anaiah: Sluta att vara så sur, det var ju som jag skrev att jag "tror"…era teorier går ju ut på att ni vet att "det är bästa för barnet". kan du inte bara se det som att du kanske inte har rätt eller att jag kanske inte har det heller. Du vet inte den absoluta sanningen genom att du länkar till en debatt artikel. I en debatt artikel har personen som skriver artikel redan tagit ställning och har en bestämd uppfattning och försöker övertyga läsaren att just deras uppfattning är den rätta. Så för att övertyga dig i den här frågan har personen enbart tagit fram forskningsrapporter som överensstämmer med vad personen som skriver debatt artikeln tycker. Så den debatt artikeln kan du inte länka som fakta. Hade det varit en oberoende forsknings rapport hade jag varit mer intresserad.

Orsakerna till PSD är inte heller helt klargjorda, så där kanske vi inte heller ska gå in och tro oss veta en massa. Men du menar då att samsovning är vanligast i Asien, Sverige, Finland och Nederländerna om man ser globalt sätt?

Som volontär är jag rätt övertygad om att det inte ser ut så globalt.

Tillsist så tycker jag inte det är det minsta komiskt, hade du kommit med en annan syn om att du inte hela tiden har rätt så kunde vi kanske komma fram till att VI HELT ENKELT INTE VET någon av oss. hade du gett mig några namn hade jag säkert googlat dem…men jag läser inte igenom alla hundra kommentarerna här inne, man ska ju hinna vara en bra förälder också.

Om du hade öppnat ögonen lite istället för att tro dig veta den absoluta sanningen, kanske vi kunde haft en konstruktiv diskussion. synd.

Nu har jag inte läst kommentarerna (satan vad kommentarer på kort tid förresten!), så det här ganska blir en helt malplacerad kommentar.

Men, jag håller med dig!! Vilhelm, 3 år, har inte ens en egen säng. Vi kastade ut spjälisen när vi insåg att den aldrig användes, och han sover alltid i vår säng. Inga problem alls! Han är trygg, han somnar alltid själv (vi läser saga, släcker, pussar och går ut ur rummet), vaknar aldrig på nätterna. När han sover borta (hos sina farföräldrar) ligger han på madrass i deras sovrum.

Vi sover bra, han sover bra och är trygg rakt igenom!

Ah, alltid lika intressant att läsa runt bland lite äldre (även nya) inlägg i din blogg 🙂

Kunde inte låta bli att spinna vidare på det här.

Länkade även ditt inlägg om det här i min blogg, hoppas de är okej! 🙂

kram

/l.

Ah, de är alltid lika roligt att kika runt här på din blogg! Både bland dina nya och äldre inläggen 🙂

Kunde inte låta bli att spinna vidare på ditt inlägg den här gången, för de är så oförståeligt för mig att de skulle vara negativt att få sova med sina föräldrar.

Länkade även dig i inlägget, hoppas de är okej!

Du inspirerar så många! 🙂

Här är inlägget jag skrev.

http://nnillinn.blogspot.com/2011/08/hur-barnen-ska-sova.html

Kram.

/ l.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *