Kategorier
diskussion & debatt

// Gammal Debattartikel // Trygg kan man bara bli av ett överflöd av trygghet

Från sekunden Ninja föddes och barnmorskan la ner henne bredvid mig som om det vore det mest självklara i världen så har jag haft mina barn nära. Och självklart är det ju för bebisar har ett medfött behov av konstant närhet och Ninja ville inte ha det på nåt annat vis.   Barn behöver ju […]

Från sekunden Ninja föddes och barnmorskan la ner henne bredvid mig som om det vore det mest självklara i världen så har jag haft mina barn nära. Och självklart är det ju för bebisar har ett medfött behov av konstant närhet och Ninja ville inte ha det på nåt annat vis.

 

Barn behöver ju mycket kroppskontakt, genom hela barndomen men kanske allra mest när de är nya och samsovning främjar anknytningen, speciellt om man kanske inte är hemma så mycket. (den arbetande föräldern ill exempel) I sömnen är man inte medveten men närheten påverkar och stärker de band som finns där.  Det är mysigt och barnen är trygga och omgivna av vår lukt, andning och ljud. 

 

Studier visar att samsovning synkroniserar sömncyklerna  vilket i sin tur främjar sömnen. Bebisens andningsreflex stimuleras även av förälderns utandningsluft och förebygger därför PSD, alltså tvärtemot vad ”råden” säger men de råden är baserade på undersökningar där man har inkluderat rökare, missbrukare, berusade, kraftigt överviktiga, medicinerade och sjuka samt olika platser som soffor och annat. Säker samsovning är ju en helt annan sak än att full somna bredvid sin bebis i en osäker soffa. 

 

Men trots alla fördelar så sömndresseras och ensamhetstränas små barn för att vissa har fått för sig att man bara kan bli trygg och självständig om man tvingas till självtröst. Det femminutermetodas och SHN’as runt om i landet.  Barn lämnas ensamma i mörkret med sin rädsla och i bästa fall kikar föräldern in var femte minut för att visa att “nej, jag kommer inte in, du får klara dig själv nu”. Barnens förtvivlan reduceras till ”frågor” som sen förminskas och ignoreras.

 

Mina barn har aldrig behövt lära sig att sova själv och idag somnar de snabbt och smärtfritt. Vi har alltid anpassat oss efter barnen och nattat där vi befinner oss för tillfället, igår blev det på soffan mellan mamma och pappa, och det har resulterat i trygga barn som sover genom hela natten. För trygg kan man ju bara bli av ett överflöd av just trygghet. Och genom vetskapen att föräldern alltid kommer när man ropar.

 

Och självständig blir man om man får upptäcka världen utanför föräldern i sin egen takt. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”// Gammal Debattartikel // Trygg kan man bara bli av ett överflöd av trygghet”

Tja. Sonen har sovit själv direkt från början, men däremot har han blivit upplockad och kramad, gungad, matad, mysen så fort han gett ljud ifrån sig. Han sover som en sten, utom nu på sista tiden då han håller på att få kindtänder och då får han ligga på sin pappas mage och sova. Jag har aldrig sett ett tryggare barn.

Femminutersmetoden tycker jag däremot är vidrig. Fem minuter, det känns ju som flera timmar om man bara står och lyssnar på ett ledset litet skrämt barn.

Som vi tjafsat om detta jag och min man, och andra släktingar. Det har gjort mig så uppgiven att få höra att jag ska skylla mig själv för "att jag inte orkar ta fighten" med att lämna barnet självt utan istället "skämma bort det" som jag gjort med min dotter. Men det övergår mitt förstånd hur folk på all var kan tro att en bebis utan reflektionsförmåga och konsekvenstänk kan dra slutsatsen att den är trygg för att man INTE finns där.

Nu har jag inte egna barn, men jag tycker det verkar helt loco att låta en nyfödd bebis ligga ensam i en spjälsäng och sova, jag vet personer som har för sig att det är bäst att "vänja" dem vid detta från början. De har legat i mammans mage i 9 månader och ska sedan sova ensamma i säng så snart de kommer ut. Förstår verkligen inte.

Jag har inte barn själv, men jag minns själv barndomsskräcken de gånger jag var tvungen att sova själv i ett mörkt rum och tryggheten i att ha min mamma andas bredvid mig. Mina barn kommer givetvis att få sova hos mig om de känner att de vill det. Skulle aldrig utsätta dem för otryggheten i att vara ensam och rädd.

Jag har inga barn men om jag hade dom sa hade jag definitivt samsovit. Jag kommer ihag hur mysigt det var att sova med min Mamma o jag minns aven hur radd jag var nar jag hade mardrommar o hon inte var dar for att jag sov sjalv. Jag tror pa att samsovning bidrar till trygga barn.

@Lisa MondoCane:

Jag tror du har missförstått hur 5-min-metoden fungerar? Jag använder den inte själv, men vad jag har förstått ska man inte låta barnet vara ledset och rädd (då ska man plocka upp det). Däremot är det okej att det ligger och gnäller lite.

Men, det kan ju vara jag som missförstått också. Har som sagt inte provat själv 🙂

Vi har samsovit med våra barn hela tiden, men vi har ändå STORA problem med vår två-åring, han vill helt enkelt inte sova på kvällarna… och han vill absolut inte somna själv. Så nu när vi har två barn (varav en nyfödd) då är det extra klurigt, för då måste båda föräldrarna alltid vara hemma vid sänggående. Något tips till det kanske?

Kunde inte ha sagt det bättre själv, samsovning is the shit!

Pernilla, vi hade samma problem, varenda nattning tog flera timmar. Det som funkade för oss var att ta bort sovningen på dagen. Det blev lite extra tröttgnäll de första dagarna men sen vande han sig, nu somnar han på 15-20 minuter vid kl 19 istället för 22.30. Kan det vara något för er?

Vikten av närhet känns ju rätt självklar. Stenåldersmänniskorna lade säkert sitt barn i en annan grotta så de skulle få sova ostört… ha ha.

Em: Så som jag förstått femminutersmetoden så skall man lämna barnet i fem minuter, sedan gå in och plocka upp barnet och lugna det. Sedan fem minuters gråt, för att gå in och klappa på barnet. Sedan fem minuters gråt, försöka lugna barnet och till slut skall barnet förstå att mamma eller pappa inte kommer och att det kan sluta kalla på föräldern. Nu kanske jag fått själva klappandet eller tröstandet om bakfoten, men så har jag i vilket fall uppfattat grunden – förstök trösta, låt gråta, försök trösta, låt gråta. Till sist somnar barnet av utmattning och lär sig att somna själv eftersom hen vet att det inte är någon idé att gråta. Man skall inte låta barnet gråta hysteriskt eller uppnå panik, men låta barnet gråta får man göra. Rekommenderas från fem månader.

http://www.viforaldrar.se/artiklar/femminutersmetoden

Vi körde aldrig någon metod men lät barnen somna själva i sina spjälsängar. Det funkade bra med våra tre barn, skulle aldrig ha låtit dem skrika sig till sömns men de har aldrig haft några issues med sömnen. När de var bebisar så stod ju spjälsängen precis bredvid vår säng, det är visserligen inte samma sak som kroppskontakt, men det kändes bra och det har fungerat bra. Våra barn har växt upp till trygga individer så jag har ingen som helst oro över att vi gjort fel.

Jag är inte alls emot samsovning på något sätt, jag tycker det låter bra, men det kändes verkligen aldrig naturligt för oss. Jag samsov med mina föräldrar som barn och jag minns det mest som jobbigt, kanske beror på att de hade vissa av de problem som du tog upp ovan.. Hela min uppväxt var allmänt otrygg så för mig hade det nog varit bäst att hålla mig långt borta från mina föräldrar, även nattetid. Tyvärr.

Våra barn delar rum, och vi är trångbodda, så de får säkert en hel del trygghet av att ha sina syskon i sängen bredvid och att veta att mamma och pappa bara behöver ta typ tre kliv typ så är vi hos dem.

@Emma: Det är helt loco och något bara vi i västvärlden på sistone fått för oss. Bebisar är gjorda för att sova nära intill. Vuxna, speciellt mammor är gjorda för att vakna vid minsta andningsuppehåll eller annat tecken på något onormalt med bebisen.

@LD: Kunde absolut inte hålla med dig mer! Trist med vuxna som istället för att ta tag i sina egna sovnojjor inför samsovning vill tvinga bebisar att sova ensamma i förtid.

@Mamma Lola: Starkt av dig att stå emot. Vet själv hur svårt det kan vara med släktingar som tycker spädisar ska sova i eget rum från start.

Är själv inne på andra barnet vi samsover med. Den äldsta 3,5 har just fått eget rum och sover hela natten i eget rum om hon inte är sjuk eller så. Hennes eget val. Hon har sovit intill mig eller maken sedan hon kom hem från bb. Först i samma säng, sedan i egen intill vår. Från 3 år kunde hon vid behov somna själv i annat rum till sagocd om det var kris med minsta bebisen och jag var själv med bägge. Nu snart fyra med eget rum tycker hon inte vi behöver ligga intill och natta, räcker med att sitta på en stol. Vi har tagit det i hennes egen takt och låtit henne bestämma. Har aldrig varit några sömnproblem. Inget nattvandrande. Inget gnäll. Är bara när hon är sjuk hon vill ha oss intill hela natten nu. Är övertygad om att samsovningen de första åren har lagt grunden för det. Inga metoder, inga sömnscheman, inget 5minutande. Bara ta barnet och gå och lägga sig själv med det. Förstår ärligt talat inte varför folk har fått för sig att man kan "skämma bort" ett barn genom att ge det obegränsat med trygghet. Det är ju knappast så att barn vill samsova med sina föräldrar för tid och evighet. Så varför inte låta dem få det så länge de själva känner behov av det?

Varför har du ett behov av att hävda dig själv genom att predika så om samsovning. Alla barn är inte lika vet du. En del trivs bättre med att sova själv och blir störd av föräldrarnas snarkande m.m Är det så att du är osäker i din föräldraroll och måste framställa dig själv lite bättre än alla som inte samsover? Våra barn är trygga ändå!

Svar:
Ja, jag vet inte? Du som verkar ha talang för det där med att analysera kanske kan berätta för mig? För övrigt är jag inte speciellt osäker i min föräldraroll, tvärtom, jag är övertygad om att jag har rätt. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har inga barn själv men vi funderar mycket på "barnuppfostran". Min ena chef och hans fru har kört på 5-minutersmetoden, deras barn vaknar nu mitt i natten och gallskriker och är helt otröstlig, men han säger att det är som om att hon gör det i sömnen säger han vilket gör det hela mycket värre tycker jag.

Jag tror inte att barn måste samsova när de blir lite äldre, när de är bebisar är det ju helt ok och säkert nödvändigt, men jag tror på att få barnen att känna sig trygga i sitt eget rum, det behöver inte alls betyda att de måste vara ensamma, men det är det som jag tror är det bästa. Men vi får väl se när jag väl får barn själv =)

@ Anna-Lena: Funderade också mycket på det här med samsovning innan vi fick barn. Trodde då att det var en hippiemetod för att klema bort barn. Sedan fick jag själv barn och jag och min man ändrade uppfattning helt. Kändes helt naturligt att ha bebis intill sig ifrån dag ett..

Mina barn har i perioder samsovit med oss. Idag så somnar de i sina egna sängar på kvällen, ibland sover de hela natten där och ibland kommer de in till oss.

En period gjorde vi ett litet annex till vår säng (spjälsängen stod bredvid med ena sidan borttagen så det blev en extra sovyta) för det minsta barnet och då sov det stora barnet också i vår säng.

Idag så har det stora barnet en stor säng (140x2m) så om det skulle hända att båda barnen vill sova med oss och vi tycker att det blir för trångt så kan en vuxen lägga sig där ensam eller med ett barn.

I stugan har vi en familjesäng (våningssäng med bredare underslaf) i barnens rum och oftast sover de tillsammans i den. Ibland så sover vi vuxna med vars ett barn (vi har inte så breda sängar att det får plats 2 vuxna och 1 barn i dem.

Speciellt mitt stora barn har haft behov av att tanka närhet på nätterna och jag kan inte för mitt liv tänka mig att neka honom det. Nu sover han de flesta nätterna i sin egen säng och det har kommit helt naturligt. Det är hans eget val.

Vi nattar barnen genom att sitta eller ligga bredvid dem. Med det stora barnet pratar vi lite om allt och inget. Även om det ibland tar lite tid så är det en ganska mysig stund och går väldigt friktionsfritt. För mig är det viktigt att barnen gillar att gå och lägga sig och jag vill inte göra det till en kamp för då blir det lätt något negativt.

Det stora barnet har vi alltid nattat på det viset, medans det lilla barnet i början gärna låg och filosoferade (eller vad spädisar nu gör) en stund innan han somnade. Men sen kom en period när han började vilja ha sällskap när han skulle sova och då fick han det.

Jag tror på att försöka göra sovandet till något trevligt och då fungerar det inte med tvång. Lika lite som jag tvingar mina barn att äta skulle jag tvinga dem att sova själva när de inte vill.

Jag har dock haft fördelen med att ha lättsövda barn och det har fungerat bra att "flyta med". Jag förstår att de som har barn som i princip aldrig sover försöker det mesta för man orkar inte själv om man inte får sova.

Jag väntar mitt första barn om tre veckor och är helt inne på det här med samsovning. Blev så glad när det dessutom var det som rekommenderades på MVC! Har hört om folk som blivit idiotförklarade när de inte har spjälsäng, men i min föräldrakurs rekommenderades att bära i sjal och samsova. Härliga nya tider!

@LD: Fast borde vi inte istället för att säga att vi är för samsovning (som ju vissa definierar som barn i samma säng, andra i sängen brevid osv.) Istället prata om hur Ofrivillig Särsovning är något i grunden främmande och ganska skrämmande för spädisar/småttingar?

Jag har funderat lite över samsovning och hoppas få svar.

Min man och jag sover med hunden mellan oss just nu och mannen vänder sig rätt ofta över hunden utan att vakna. Jag däremot vaknar av minsta lilla rörelse eller ljud.

Vi har inga barn planerade just nu, men är båda för samsovning i framtiden. Kommer han att ändra sitt sätt att sova när ett barn kommer? Jag kommer inte få en blund på nätterna av rädsla av att han ska lägga sig på barnet.

Jag vet att det inte är din mening att statuera bra exempel för att få andra att verka sämre, men jag blir så trött på "såhär ska man göra annars är man en dålig mamma"-inlägg. Låt familjeliv stå för den biten av skuldbeläggning. Jag har aldrig pallat samsovning i längre perioder för att jag får jätteproblem med rygg och nacke, sambon har nästan rullat övet vår son i sömnen och vår säng är helt enkelt för liten. Vi brottas med sömnproblem varenda j*vla natt och är så trötta så jag skulle kunna spy och då känns det nästan som ett hån med "det behöver inte vara svårare än såhär"-inlägg.

Jag vet att jag överreagerar som nästan börjar gråta när jag läser om hur himla lätt andra verkar ha det. Vill bara inflika att det inte "bara" är att samsova så löser sig problemen för alla.

Men det finns ett litet problem, som kan bli ett stort problem! Min son är 6 månader nu och vill inte sova själv, så han får förstås sova hos oss. Jag märker dock att det inte finns något som helst utrymme för sexliv när han gör det, för jag tänker inte ha sex i samma säng som han sover. Under en kort period är ju det okej, men till slut blir ju vårt förhållande lidande och det mår ju inte barnen bra av heller. Hur ser du på det?

Detta verkar ju så självklart att det är svårt att förstå att det finns människor som inte förstår!

Jag skulle önska att vuxna människor tog sig en funderare över när de känner sig som mest trygga, i en relation t.ex; när den andra personen alltid är där och ger respons på eventuell oro och osäkerhet, eller när personen dyker upp lite när som och inte alltid ger en den bekräftelse som man behöver. Och om en vuxen inte skulle känna sig trygg med någon som beter sig på det sistnämnda viset, hur kan man förvänta sig att en liten bebis ska kunna det??

Nä usch, jag tror verkligen som du, trygg kan man bara känna sig om man får ett överflöd av trygghet. Och en känsla av trygghet tror jag är väldigt viktig för att sedan kunna bli mer säker i sig själv och självständig. Om jag någonsin får barn tänker jag verkligen se till att de aldrig behöver tvivla på att de är älskade och trygga.

@ Anonym: Varför inte prova med att ställa sängen mot en vägg/ett hörn så du kan ligga mellan barnet o mannen om ni är oroliga? Så kan din man ta intillgosandet i vaket tillstånd?

@Ida-Fida: Vi löste det problemet genom att sätta in en extrasäng/bäddsoffa i ett annat rum för lite vuxentid senare på kvällen/tidig natt innan vi gick in och la oss i sovrummet. Sedan på efternatten/småtimmarna när det är störst risk att barn vaknar var man på så sätt redan på plats i sovrummet och slapp gå upp någonstans. Win-win för alla. Just nu bor vi minus ett vardagsrum pga renovering och då får man vara lite kreativ. Kök och badrum funkar det med..

Jag samsover med min son, nyss fyllda 2 år, och har ingen plan på att sluta. Han har en säng i vårt sovrum, och han brukar leka i den. Jag hoppas på att kunna få honom att känna sig lugn och trygg i den så småningom, men än så länge ingen stress.

Samsovning var bra för oss, men för den skull tror jag inte det är för alla. Många jag känner har bebissängen/korgen precis intill sin egen säng, och jag tror det funkar fint med.

Personligen tycker jag hemskt illa om 5-min metoden och skulle inte utföra den på mitt barn – men bara för att man inte samsover så innebär det ju inte automatiskt att man praktiserar den.

Hur många gånger har man inte fått höra, "eran son sover säkert mellan er tills han är 15 år, heheh!". Jag har aldrig riktigt förstått den kommentaren? OCH? Risken är ju inte så jätte stor att en tonåring skulle VILJA sova mellan sina föräldrar bara för att han gjorde det som 3-åring!

Vi har tre pojkar, varav alla har sovit mellan oss sen nyfödda. Någonstans på vägen har det sen själv valt sina egna sängar. Jävla massa "måsten" som människor går omkring med, som man dessutom bestämmer sig för att behärska INNAN man änns har barn! Slappna och leverera lite feelgood istället!

ps. Det går att ha sex även på andra ställen än i sängen.

Jag förstår hur du tänker, men jag tycker det blir lite fel när man framställer det som att bara för att man inte samsover så lämnas barnet gråtande ensamt i sitt rum.

Vår dotter sov i sin säng nästan ända från början, pga att min sambo då tog mediciner som han själv upplevde fick honom att sova djupare än normalt och han var därför rädd att inte vara tillräckligt rädd om barnet i sömnen. Vi har dock aldrig någonsin låtit henne ligga ensam i sängen och vara ledsen,utan har alltid tagit upp henne direkt. Hon har heller aldrig fått gråta sig till sömns, utan ammades eller vaggades (i famnen) till sömns när hon var riktigt liten, och senare har vi suttit bredvid sängen tills hon somnat.

Vi har aldrig upplevt någon som helst otrygghet från barnets sida, utan hon vet att vi alltid finns där. Så jag tror inte riktigt på att sova ensam alltid är lika med otryggt barn, även om jag förstår fördelarna med samsovning.

Tycker samsovning låter jättebra! När vi hämtade hem vår lilla hund (inte samma sak som barn, jag vet) så kändes det självklart att han skulle få sova med oss. Jag är övertygad om att det kommer kännas lika självklart den dagen jag har en bebis, för det känns bara fel att låta någon som är så liten och hjälplös få klara sig själv bara för att det är natt.

Det roliga är att den som har samsovit mest är den som sover sämst..

De tre stora barnen somnar bra och sover hela nätter utan problem. Minstingen somnar på 2 min men vaknar till och från hela nätterna. Han har ett enormt kroppsbehov och han sover bäst om jag ligger och håller om honom stora delar av natten. Jag sover ju så där….

I vårt fall innebar att lyssna på barnet att han fick vara för sig själv när han sov. När han sov mellan oss vaknade han konstant, i egen säng sov han hela nätter och var väldigt nöjd. Vaknade han och gnydde så var vi där direkt och lugnade och var nära. De första 1,5 åren sov han i egen säng men bredvid våran, därefter i eget rum precis intill vårt. Nu är han snart tre och har precis börjat komma in till oss om nätterna för att han drömmer mycket, vissa nätter vill han bara att vi kommer in och sitter ett par minuter tills han somnar om, han får själv välja. Jag har aldrig mött en tjurigare bebis än honom, jag var ett tag orolig över att han morrade så ilsket när man hade honom i knät, men blev jätteglad när man la ifrån sig honom, jag kände mig inte behövd på det sätt jag hade förväntat mig helt enkelt. Idag är han väldigt trygg i sig själv, han vet att vi alltid finns där för honom och säger själv till när han vill gå och lägga sig. De gånger jag frågar om han vill sova med oss svarar han nästan alltid nej. Vi kramas, pussas och är nära på många sätt under dagtid, men på natten vill han vara själv. Så man får inte glömma att barn är olika, samsovning är säkert jättebra på alla sätt, det säger jag inget om, men det funkar inte för alla. Det återstår att se hur det blir med barn nummer två.

För min del har det aldrig varit mysigt att samsova. Vi försökte en kort period men det var trångt, bökigt och vi sov lika illa alla tre. Att gå omkring i ett vakum dagtid gjorde mig till en sämre förälder då jag inte var lika uppmärksam på barnets signaler.

Barnet fick flytta in i eget rum vid 4 veckors ålder och därefter sov vi alla gott om natten. Det är kolsvart i hans rum för han sover bättre då och vaknar inte alls lika tidigt.

Rutiner på mat och sovtider har vi haft hela tiden för att det känns bäst så.

Med rutiner har vardagen blivit mer förutsägbar vilket har gett oss trygghet att våga göra saker.

När jag pratar om rutiner så menar jag inte ett fast schema på minuten, utan mer "nu är magen full och då VET jag att han sover två timmar".

Vi har inte rusat in vid minsta pip eller gnäll. Ibland har det varit lite bökande innan han hittar en skön sovställning men aldrig att jag skulle låta honom ligga och skrika. Något jag har märkt är att han sover mycket bättre med ljud omkring sig än tystnad.Så om han vaknat till någon gång räcker det med radio,spola kranen, prat osv för även det ger oxytoscinpåslag om det är ljud barnet känner sig bekant med. Och om vi har gått in till honom har han blivit otroligt arg för han VILL ju sova på natten.

Kalla det vad ni vill men hos oss fungerar det och hela familjen är nöjda med det här upplägget.

Jag har samsovit med alla ungarna när de var som minst, lättare att amma och jag upplevde att barnen kände sig trygga.

Men satan i gatan vad jag sov dåligt. Trots att jag stöttade upp med kuddar runt om så fick jag på de första 4 – 5 månaderna aldrig somna till riktigt.

Sedan när jag var så trött att jag var redo att skicka ut ungen i trappan, så insåg jag att det var kanske läge att testa att lägga över i barnsängen. Det tog ett litet tag, men sedan sov de lika bra där, och herregud vad jag behövde sova den stunden de sov.

Jag tror snarare som så att det viktiga är att prova sig fram vad som passar en själv och sitt barn bäst.

Men hur påverkar det föräldrarna och i sin tur barnen att aldrig ha egen-tid? Att alltid ha barnen hos sig på nätterna påverkar ju faktiskt också föräldrars sexliv, mys och egentid, och det i sig påverkar hur hela familjen funkar?

Svar:
kan man bara ha egentid i sängen?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

AHH! Jag har länge varit så himla osäker på sättet många "nattar" sina barn och här har vi svaret, svaret för mig anyway. Vill bara kopiera texten och slänga upp den på väggen eller nåt! Slänga ut som flygblad, stoppa ner i varenda människas brevlåda/inkast etc. DU är verkligen den klokaste människan jag vet!

Bra ord! 🙂

vad tycker du om personer som låter andra personer bära runt på deras nyfödda bebis typ precis då de har kommit hem från BB? jag skulle inte tillåta att andra skulla klänga och sådant på mitt barn från början.

jag kommer ihåg när jag blev adopterad och var 4 år, och jag tyckte det var skitjobbigt att folk skulle krama och klänga på mig. Då jag tror att det är ännu viktigare att mina adoptivföräldrar är nära mig bara, för att skapa kontakt.

men jag fick sova hos dom ganska långt upp i åldern, tills jag själv slutade.

Svar:
Jag tycker det är bra att nyfödda får anknyta till flera vuxna, men de ska inte skickas runt som vandringspokaler och viktigast är att lyssna på bebisen om hen är nöjd eller ej. För adopterade barn är anknytningsprocessen dock väldigt känslig så där bör man iaktta försiktighet.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Martina: Detta är rätt för LD och hennes familj. Det finns fler familjer som gärna vill ha det så.

Men det är inte rätt för alla familjer, så spara på miljön och strunta i flygbladen!

Jag håller med till 100 %. Jag har själv sovit länge i samma säng som mina föräldrar, och när jag blev äldre(8 år ungefär) så läste min pappa alltid för mig tills jag somnade. Han jobbade mycket så den tiden blev liksom "vår". Även min lillasyster har sovit i vår pappas säng tills hon fyllde 13, eftersom att det fanns plats i dubbelsängen då vår mamma flyttade ut, och hon var mörkrädd.

Detta har gjort att jag alltid har haft en väldigt bra kontakt till båda mina föräldrar. Speciellt till min pappa. Nu kommer det här nog låta lite konstigt, vilket det absolut inte borde, men jag har heller aldrig varit obekväm med nakenhet runt mina föräldrar. Många av mina andra tjejkompisar säger att de skulle dö av skam om deras pappor såg dem topless, medan jag springer runt så efter duschen hela tiden. Vår relation är liksom så… inte sexuell. Gud vad det här låter konstigt. Men alltså ja, det är precis så det är. Inget är pinsamt mellan oss liksom, och jag har aldrig behövt skämmas över något. Och jag tror att det beror på att vi i så många år har sovit ihop.

Jag har inga barn, men jag tycker nog att man måste utgå lite från varje familj, det som funkar för en familj kanske inte funkar för en annan. Jag tror inte trygghet endas kan ges genom en form och det är att man sover tillsammans utan trygghet handlar ju om att ha någon när man något händer.

Väldigt bra skrivet, har själv funderat mycket på den panik (som syns väldigt tydligt på Facebook) som råder över folks bebisar och att barnen ska sova själva i egen säng. Om de vill sova med föräldrarna – låt dem då! Vad gör det? Och det kommer garanterat inte vara hela livet i vilket fall.

Kul att det funkar för din familj! Min dotter däremot tog bara skada av samsovning. Hon är extremt lättväkt och under spädbarnstiden kunde hon sova så lite som 4 timmar per dygn. Var otroligt orolig över hennes utveckling. Visar sig att hon sover betydligt bättre UTAN mig i närheten. Nu är det så att vi bor i en tvåa, så samsovning vore definitivt det mest praktiska. Men men, vill ju att tösen ska få sin sömn. Fick helt enkelt inse rätt tidigt att mitt barn sover bäst själv. Nu när hon är äldre (sex år) så funkar det bättre att samsova, hon är inte lika lättstörd.

@Maja: Samsovning kräver kanske en del justeringar för att fungera, en större säng till exempel, eller att göra plats för barnets säng alldeles intill ens egen.

Med samsovning stöter man i perioder på sömnsvårigheter som handlar om att barnet stör en, men jag föredrar i alla fall att bli störd av en trygg unge som drömmer och kickar mig hakan framför att väckas av ett illvrål från rummet bredvid och behöva lämna täcket för att gå iväg och trösta en rädd liten krake.

Jag tror säkert att samsovning funkar för vissa, medan andra väljer egen säng till barnen. Man ska göra det som känns bäst och naturligast.

Ibland känns det konstigt att läsa det du skriver om barn – du utnämner dig själv till expert som vet allt. Varför skulle du vara så mycket bättre än andra? Inget illa ment, men jag undrar vad du grundar din expertis på? Din erfarenhet av två barn?

Anna Wahlgren utnämde sig ju också till expert och alla gick på det.

Nej, alla mammor som läser här. Ni är själva precis lika mycket experter som LD. Och beträffande era egna barn så är ni MER experter än LD. Det som funkar med Ninja och Tamlin funkar inte alltid för alla barn.

Förlåt LD om du tar illa upp, men hur tror du det känns för en trött mamma som inte samsover att läsa hur "fel" hon gör enligt dig? För du VET ju inte om hon gör fel, du bara gissar och din erfarenhet är mycket begränsad. Dagens sanning kan ibland vara morgondagens osanning.

Svar:
I min blogg skriver jag ganska självsäkert om det mesta. Dvs det jag tror är rätt. Detta gäller föräldraskap, feminism, genus osv. Hur det känns för en trött mamma tänker jag inte ta ansvar för. Mina åsikter grundas på mina egna erfarenheter men också på kunskap och forskning. Jag läser mycket. Jag ser mycket dokumentärer och jag tar del av mycket forskning som intresserar mig. Jag har ofta dialoger med andra som har samma intresse, är medlem i föräldragrupper online och har jobbat inom förskolan i många år. Så.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Känns skönt att läsa sådant här ibland när man känner en viss trötthet på samsovningen och önskar att man hade börjat "lära" barnet att sova själv från första början. Men o andra sidan har min dotter aldrig haft problem att sova på nätterna eller att somna (om hon inte varit upp i varv och busig dvs). Men jag hoppas ändå att hon snart ska börja finna sin egna säng minst lika bekväm, det börjar bli lite trångt i våran säng nu 🙂

Det är ju superbra då samsovning fungerar. Man får dock inte glömma att det finns föräldrar som sover som krattor när det ligger ett barn bredvid. Självklart så är mitt barn det viktigaste för mig och därför sätter jag stort värde på en utvilad mamma.

Vi har använt oss av SHN och vår dotter sover lungt och tryggt i sin egen säng och har aldrig legat själv och gråtit utan tröst.

Det finns ingen lösning som fungerar för ALLA familjer.

Om PSD: jag ska få barn i sommar och har fått rådet att sova i samma rum med bebisen, och absolut inget råd om att inte sova i samma säng. Sedan har vi båda föräldrar fått rådet att inte röka eller dricka, men inte mot samsovning. Men det kan vara olika för olika landsting antar jag.

Svar:
Du kommer inte få rådet att sova med ditt barn eftersom att BVC’er ofta är efter och tar hänsyn till forskning som är både gammal och felaktig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag håller med dig till 100%! Så skönt att läsa det här, tack! Det är så sorgligt att barns basala behov av närhet inte uppfylls, och att det är en självklar del av vår kultur. Spjälsängar, bebisrum, bebisvagnar och metoder är ju mycket vanligare än samsovning och bärsjalar i vår kultur.

Många som redan har stött och blött ämnet, men väljer ändå att lämna ytterligare en kommentar i denna brännheta debatt!

Själv blev jag uppfostrad efter Barnabokens alla regler, och min mamma har alltid predikat för mig att Anna W är fantastisk och att det ENDA som fungerar när en unge ska sova är att den får SKRIKA, för jag hade visst skrikit hela nätterna och de vagnade mig över trösklar så jag hoppade en meter upp i luften. Fine, tänkte jag när jag var gravid, det är så man gör…

…men så kom den där ungen och njae, det kändes inte riktigt rätt att bara lägga ner det skrikande paketet och dra vagnen fram och tillbaka. Jag hade panik de första veckorna (månaderna), det ska erkännas, "man måste ju ha rutiiiineeer!!" men sakta sjönk det in att, näe, det är nog bättre att lyssna på ungen och på oss, skit i rutinerna. Han sov intill mig de första månaderna när jag ammade nattetid, men sedan har han inte varit ett sådant barn som sover så bra intill andra, han har behövt lite space. Nu när han just börjat förskolan, ja, då är det en orolig period och då vill han komma in till oss nästan varje natt. Heeelt okej, bara mysigt 🙂

Som vanligt skriver du övertygande och träffsäkert. Ännu mer skulle jag säkert tycka om jag förstod förkortningarna du använt i texten. Vad är PSD och SHS?

Jag tror att när min tid kommer kommer jag nog ha svårt att lägga ifrån mig bebis när den sover, finns det något bättre än att ha en komplett trygg varelse dela kroppsvärme?

Svar:
PSD = plötslig spädbarnsdödSHN = sova hela natten (anna wahlgrens sovmetod)
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag haller med dig, kloka ord. Var son sover med oss i sangen. Aven om han ar 7 manader ar han trygg med oss och sig sjalv sa att saga. Barn behover narkontakt och karlek. Dessa metoder ger jag inte mycket for. Klart att barnet med tiden slutar grata och somnar for ingen kommer och trostar det.

Vi var döenvisa med att låta ungen sova själv från början, i 1.5 år. Sen stod vi inte ut längre. Det var kämpigt, tog tid, var obekvämt, och det tog på ens psyke att höra ens unge skrika i spjälsängen.

Nu har han sovit hos oss i 8 månader och det är underbart! Vi har MER egentid och MER mys i familjen nu, eftersom ungen somnar snabbare och tidigare med oss i vår säng än i sin egen. Vi går ju liksom UPP ur sängen när han somnat vid 20ish. 4 timmar egentid räcker gott o väl och alla är nöjda =) Tänk om vi lyssnat till våra hjärtan från början och inte på alla goda råd? Har mycket dåligt samvete över det!

Det är aldrig antingen eller… Jag tog det lite pö om pö. Började med att han fick somna vaggandes i min famn utan att amma, sen la jag ned honom när han nästan nästan sov, sen tidigare, klappade och sjöng, slutade klappa, sjöng enbart tills han sov och tillslut när han var kanske 1.5 kunde jag natta – sjunga en vaggvisa och lämna rummet. Det små stegen tog jag i hans takt och det tog över ett år. Kändes helt naturligt för oss.

Tycker inte alls att jag varit hård eller att han saknat trygghet, tvärt om.

*dumma som skickar iväg kommentarer innan man är klar!*

däremot så hittar jag ord som "vissa" och "mina"

okej, hittade ett "bara" men jag tror faktiskt dom flesta håller med om det, för ingen har skrivit något annat.

men hur skulle det vara att tänka lite själv?

kanske förstå att en bloggare, på sin egen blogg, utifrån sin egen erfarenhet, skriver en text om vad den tycker och upplevt?

kanske förstå att det INTE behöver gälla allt och alla helt tiden, känner man sig inte träffad, så behöver man inte bli förolämpad för det!

om det funkar för ens eget barn på ett annat sätt, fine, men det betyder inte att det LD skriver är fel på något sätt (eller erat) utan bara olika

och LD är faktiskt (utifrån min erfarenhet) väldigt påläst och faktiskt tänker (vilket fler borde prova på)

om ni ska bli förolämpad, bli det av "rätt" sak, för just nu framstår ni (för mig) bara som väldigt trögtänkta.

Jag är övertygad om att det finns många andra skäl till om barnet är tryggt eller inte. Min son sov sina första dagar i livet mellan oss, sen fick han sova i spjälsängen bredvid oss. Han sov hela nätter direkt, inga problem med inskolning på förskola eller något. Jag tror inte på något sätt att vi är bättre än några andra föräldrar, men jag tror vi är lugna och att vår son känner av det och blir trygg av det. Vaknar han (väldigt sällan) på natten så bär vi in honom till oss. Fick jag välja själv skulle jag ha en helt egen säng, utan sambo till och med 😛 . Samsovning funkar säkert bra för er och då är det väl bara att köra…good for you…men det är inget för oss.

Låter mycket klokt tycker jag!

Jag och min man ska bli föräldrar i juli för första gången, och jag vet att min man är väldigt orolig över att ha barnet sovandes i samma säng då han sparkar till ganska mycket just när han somnar. Har du några tips? Exakt vad är säker samsovning egentligen?

Bra sammanfattat!

Vi samsover med våra två barn. Har aldrig haft en tanke på att göra på något annat sätt. Vi som föräldrar har aldrig känt igen oss i alla de diskussioner föräldrar har om "den ständiga tröttheten". Våra barn sover dåligt om de är sjuka. Är jag trött beror det oftast tex på att jag gjort som nu, läst bloggar mitt i natten.

Jag blir fan irriterade på föräldrar som klagar och klagar på att de är så trötta för att de prompt skall sluta ge sina barn mat nattetid vid 6 månader. För de har minsann fått information fån BVC om att barn inte behöver äta nattetid. Tacka fan för att de skriker! Det värsta är väll egentligen när de slutligen tystnar…

Så, god natt!

Har två barn som sovit hos oss. 17 åringen sov till han var 10-11 år. Nu sover lillbror som snart är 10 varje natt.För min del var det nog av ren lathet som de fick sova i vår säng.Men om en månad kommer lillsyrran och banne mig om hon inte ska lära sig att vara trygg i sin egen säng. Första året är ju mysigt och praktiskt att ha sängen brevid vår men sen!!!lika tryggt i sitt eget rum. Hoppas att jag fixar det 😉

Härhemma resonerar vi som så, att så länge alla sover bra så spelar det ingen roll var man sover. Här flyttar vi runt lite. Behoven får styra. Vill man sova hos mamma o pappa så går det bra, vill mamman eller pappan sova ostört på soffan eller i gästrummet så får man lov till det med.

Vi har aldrig kört med samsovning som rutin, inte heller metoder utan lyssnat på barnen o låtit deras behov styra. Den enda reglen vi har är att alla ska somna tryggt.

Min dotter har alltid sovit jättebra själv men ville somna i min famn tills hon var över 1. Min son sover också bra i sin säng men nattas med förälder bredvid varje kväll.

Barnen somnar lugnt, sover hela nätterna o jag tror att vetskapen om att de alltid är välkomna upp till oss i sängen räcker för dem. De behöver aldrig vara rädda o kallar de så kommer vi, oavsett tid på dygnet.

Är gravid med mitt första barn just nu, och i boken BVC skickar med hem efter första besöket står att exempelvis att om barnet sover i sin egna säng kan det minska risken för PSD. Tycker att det låter konstigt att de "ligger efter i forskningen och använder sig av gamla opålitliga tekniker" som du påstår. Deras enda jobb är ju sådant som har med just barn att göra. Om man inte kan lita på BVC, vilka kan man lita på då?

Svar:
tänk logiskt istället. Det vore evolutionärt självmord om barn dog av att sova med sina föräldrar. Vilket annat djur lägger sina barn på en annan plats för sömn?
Du ska kunna lita på BVC men var källkritisk. De studier som ”bevisar” att samsovning ökar risken för PSD gjordes i usa. Där tog man inte hänsyn till droger, missbruk, sjukdom, fetma, fylla eller andra osäkra faktorer. Dessutom var marginalerna minimala. Säker samsovning däremot har bevisat BRA inverkan på barns hälsa. Dessutom dör lika många barn i ”sängrelaterade” olyckor som i PSD. (i usa alltså, där studierna gjorts)
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Rebecca: Så som jag läst så har många gått emot rekommendationer om samsovning det första halvåret då sängen är så mjuk och har mycket man kan kvävas på. Man rekommenderar inte att små barn sover väldigt mjukt, med täcke eller speciellt varmt. Vi är ju menade att sova tillsammans med barnen, men inte på mjuk madrass inlindade i tjocka täcken. Men det finns mycket forskning som går emot de rönen också, precis som LD säger.

Tack för era svar. Man känner sig fruktansvärt osäker i vecka 10, oerfaren och med alla råd som hela tiden går emot varandra. Speciellt om inte ens BVC vet vad de pratar om. Jag får nog helt enkelt känna vad som känns mest naturligt instinktivt när barnet väl är här så blir det nog rätt. Och forska runt lite själv också kanske.

Svar:
Sluta lyssna på andra är mitt råd. Känn efter själv. Jag är så jävla självgod och tror alltid att jag har rätt och det har tamejfan varit min räddning som förälder eftersom att jag aldrig brytt mig om olika ”råd” jag fått. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Håller med många andra som upplever att du utnämner dig till expert och ska tala om hur dåliga alla andra föräldrar är som inte samsover.

Finns hur många barn som helst som inte gör det och blir normala barn,tonåringar och vuxna. Inga konstigheter alls. Alla föräldrar får göra det som känns bäst för dom.

Själv skulle jag bli tokig av att ha en unge i sängen.

Svar:
OM jag hade skrivit att alla som inte samsover är dåliga föräldrar så hade jag förstått din kritik, men nu har jag aldrig skrivit detta så jag ber dig vänligt att inte lägga ord i min mun. Tack.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Fast samsovning funkar ju inte för alla? Så kan man ju inte riktigt säga. Vår dotter sover allra bäst i egen säng och eget rum. Hon är trygg och vet att hon bara behöver ropa så finns vi där. Skulle aldrig falla mig in att låta henne ligga och gråta på nätterna. Hon har naturligtvis sovit hos oss som spädis, både i vår säng och i en bedside crib. Men vid 6-mån funkade inte det längre då ingen sov. Och för mig är det viktigt att veta att hon är trygg även om jag inte är alldeles bredvid. Våra läggningsrutiner gör att hon vet vad som är på g och dagens rutiner gör att hon alltid är trött när kvällen kommer. Att hon sover så bra gör det också enklare att frångå rutinen när vi måste om vi är bortbjudna kvällstid tex.

Svar:
Hon var helt nöjd med detta från början utan att ni fick lära henne?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det är precis sådär jag tänker/ känner också. Min svärmor är dock av en annan uppfattning och det skiter jag iof i. Min man och jag gör vad vi anser är bäst- samsova. Däremot vore det GUTT att kunna hänvisa till ngn vettig forskning/ artikel eller dylikt när hon tar upp ämnet nästa gång. Har du ngt tips?

PS. Tack för din blogg, du är bloggbäst!!!!

Hon var inte nöjd någonstans vid den tiden utan vaknade jämt. När vi till sist prövade att ha henne i eget rum sov hon bättre. För henne blev det ingen större skillnad, vi är fortfarande där på två röda om hon vill (babyvakt gör att vi hör minsta pip) men med skillnaden att hon inte blir störd av oss och därför vaknar mindre. Dock spenderade hon sina första månader i livet med att alltid sova i min famn, vaknade så fort vi la ned henne. Så jag är beredd på att hon säkert kommer ändra sig igen och då är hon välkommen att sova mellan oss. Bara hon sover! Av de föräldrar jag känner har det varit prio ett,.

Samsover fortfarande med mina barn, de är 6 och 8 år. Så skönt att slippa vandra runt på natten, vaknar någon av mardrömmar finns jag där och kan bara klappa lite lätt för att barnet ska somna om. När de var små sov jag hela natten eftersom det funkade så bra att amma när man sover tätt. Faktum är att minstingen sov på mig de första månaderna för att hon hade problem med polyper som täppte till näsan så andningen blev ojämn. Enda sättet för mig att koppla av och kunna somna var med henne på bröstet, då hörde jag hennes andning och hon andades lugnare av min andning dessutom.

Dubbelsäng med sidovagn har vi kört med, d.v.s barnsäng som sitter ihop med dubbelsängen och bara har en gavel. Barnen är nöjda och jag med.

Inga problem att sova borta i egen säng/alt skavfötters med kompisen heller.

Samsover fortfarande med mina barn, de är 6 och 8 år. Så skönt att slippa vandra runt på natten, vaknar någon av mardrömmar finns jag där och kan bara klappa lite lätt för att barnet ska somna om. När de var små sov jag hela natten eftersom det funkade så bra att amma när man sover tätt. Faktum är att minstingen sov på mig de första månaderna för att hon hade problem med polyper som täppte till näsan så andningen blev ojämn. Enda sättet för mig att koppla av och kunna somna var med henne på bröstet, då hörde jag hennes andning och hon andades lugnare av min andning dessutom.

Dubbelsäng med sidovagn har vi kört med, d.v.s barnsäng som sitter ihop med dubbelsängen och bara har en gavel. Barnen är nöjda och jag med.

Inga problem att sova borta i egen säng/alt skavfötters med kompisen heller.

Vi körde fem minmetoden när barnet var fem mån och det gav oss livet tillbaka. Tipset kom från BVC då hon endast kunde sova i babybjörn eller i famnen. Jag känner mig trygg i att detta var det bästa i vår situation. Är också helt med på att andra sätt kan funka på andra barn.

Jag hade ont i magen och kände mig som världens sämsta mamma när jag gick hem från Mammagruppen senast… Vi pratade om bebisens sömn (vi har barn mellan 3-6 mån) och alla mammor skröt om att bebisarna sov så bra. Varenda unge somnade själv och sov sedan hela natten. Jag kände mig dålig, trots att min lilla tjej har sovit jättebra sedan hon föddes, eftersom vi måste natta henne. Min sambo eller jag lägger oss med vår bebis, sjunger en sång, läser lite och myser och oftast somnar hon på 20 min ungefär. Sedan har vi antingen henne kvar mellan oss eller så flyttar hon till spjälsängen bredvid vår säng. Vi bor i en etta så hon är alltid ganska nära oss

(Forts…. :)) För oss har det funkat jättebra och vår lilla tjej är en jätteglad bebis och vi upplever henne som trygg…så trygg hon kan vara vid 6 månader… Ändå känns det som att JAG är dålig som vill mysa och natta henne ordentligt och inte bara lägga ner henne och gå… Varför är det så?! Varför räcker det inte med att vi som liten familj har hittat en metod som funkar för oss?!

Jag blev hursomhelst glad för det här inlägget, även om vi inte samsover "helt" så känns det bra att det finns de som förespråkar en mjukare metod! Heja dig Lady Dahmer!

Hej. När våra två äldsta barn var små var vi hemma mycket med dom, inget dagis, och dom har alltid varit nöjda med att sova i sitt gemensamma rum i sina egna sängar. Med våran sladdis har vi jobbat mycket mer (framförallt mamman) och hon sover i våran säng fortfarande fast hon är 9 år. Så jag tror nog att det man inte får på dagen tar man igen på natten. Eller så är det vi som klänger oss fast vid minstingen ;)Huvudsaken är väl att man gosar, myser, pussar, kramar och bara njuter av sina barn, huxflux är dom stora!!! <3

Utöver alla de fördelar som nämns ovan är det oxå fantastiskt mysigt att ha sin lilla bebis så nära det bara går. De växer upp snabbare än man kan ana så det är bara att njuta nu.

Mycket bra inlägg! 2 av 3 av mina barn har samsovit. Mitt tredje barn ville dock sova i egen säng från start, så det har hon fått. Men dock i samma rum som oss föräldrar. De har själva sagt ifrån när de vill sova i egna sängar/rum.

Min son sov alltid med oss och nu när han är fyra så sover han fortfarande på vårt sovrum. Sover era barn i ert rum eller har dem eget? Jag tycker det är dags att han flyttar på eget rum, men han vägrar för han är så rädd om natten. Då har ju inte samsovingen hjälpt alls. 🙁

Svar:
hur menar du att samsovningen inte hjälpt? Hade det funkat bättre, tror du, om du tvingat honom trots rädsla att sova själv? Att barn är rädda på natten är inte konstigt eller ovanligt. Då är det desto viktigare att de får sova på en plats de känner sig trygga. Mina barn sover fortfarande med mig. Det får de fortsätta med tills de själva är redo. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *