Kategorier
diskussion & debatt

Hur är det egentligen med det där manshatet?

Då och då — inte så ofta – i diskussioner så dras mitt gamla inlägg om manshat upp. Folk tycker ju om att peka på andras fördomar för att känna sig öppensinniga och fördomsfria själv, och jag med min uppriktighet är ett tacksamt offer. ”Titta där – på henne! Hon hatar män minsann!” och så […]

Då och då — inte så ofta – i diskussioner så dras mitt gamla inlägg om manshat upp.

Folk tycker ju om att peka på andras fördomar för att känna sig öppensinniga och fördomsfria själv, och jag med min uppriktighet är ett tacksamt offer. ”Titta där – på henne! Hon hatar män minsann!” och så för en liten stund så totalignorerar de det faktum att de själva är så proppfulla av olika föreställningar, fördomar och rädslor.

För fulla av skit är vi alla. Skillnaden är att vissa av oss öppet erkänner våra brister i förhoppning att kunna skapa dialog och förändring.

Jag tror nämligen att man – på diskussionsforum och bloggar – tjänar på att man vågar vara ärlig och öppen med sina innersta tankar och fördomar. Även de mindre fina. Ventilering och uppriktighet. För att väcka tankar, debatt, diskussioner. Det är utvecklande. Det ökar förståelsen.

Och tolkar man mitt inlägg om manshat bokstavligen så är man ju inte fattat nånting.

För de som är extra tröga, saknar läsförståelse eller helt enkelt inte läst min blogg ordentligt så får jag helt enkelt förtydliga mig själv; Jag hatar inte människor för att de har en kuk mellan benen. Jag hatar inte män för att de är född med en Y-kromosom eller för att de tillhör det kön de gör. 

Jag hatar mansrollen. Könsrollen. Män är inte sin könsroll. Det är inlärt beteende. En social konstruktion.

Jag hatar inte individer. Jag går inte runt och är arg hela dagarna eller blänger på och hatar varje karl jag träffar. Jag skiljer på den enskilda mannen och Mannen/kollektivet/mansrollen.

Jag har inte speciellt mycket hat i mig alls om jag ska vara ärlig. Jag är väldigt harmonisk och lycklig. Neurotisk javisst, men inte i behov av psykologihjälp.

Jag är lika kritisk till kvinnans roll, men skillnaden är att kvinnorollen inte skapar förövare. Kvinnorollen är inte ansvarig för våld och död, krig och blod på samma sätt som mannens roll är. Kvinnorollen skrämmer och hotar mig inte, även om den begränsar och i stor mån skapar just offer.

Jag påstår inte att allt är mannens fel eller att mannen är roten till allt ont. Det stora problemet i vårt samhälle är ju de makstrukturer som både kvinnor och män hjälper till att upprätthålla. Nästan slåss för att upprätthålla. Traditioner och kultur. Normer och värderingar. Som begränsar och förslavar. Inte bara oss kvinnor utan även våra söner, fädrer, bröder och män.

Män blir inte svin för att de är biologiskt skapade så, utan för att de fostras till det. Och vi är ”offer” av samma anledning. Könsrollerna och könsfostran är orsaken. Och det gör det så mycket viktigare att vi breddar rollerna, låter pojkar och flickor få växa upp utan förväntningar och fördomar utifrån sina kön och utan att tvingas in i beteenden och roller som är rentutsagt destruktiva.

Och man måste fan kunna prata om sina känslor kring män och rädslor och upplevelser utan att nån ska ta det som en krigsförklaring. De flesta kvinnor jag känner kan sympatisera det jag känner men många är rädda för att erkänna det just pga att det är ett sånt tabu att känna sådana känslor.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur är det egentligen med det där manshatet?”

Hade du skrivit som du skrev nu hade nog inte lika många blivit så upprörda som dom blev när du skrev manshat-inlägget…

Jag förstår helt vad du menar nu när du förklarar hur du menar och jag håller med dig till fullo.

Jag tolkade ditt inlägg precis som du skrev det och ja visst kalla mig dum för att jag inte förstod vad du menade… men hade det inte varit lättare att bara skriva det du menar än att skriva typ "jag hatar män!"…?

Nu kommer jag inte riktigt ihåg vad du skrev i det tidigare inlägget och jag hittar det inte heller men jag kommer ihåg att jag blev sjukt provocerad av det och det blev jag absolut inte nu när du faktiskt förklarade vad du menade med hela manshatar-grejen.

Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med detta… 😀

Men nu förstår jag i alla fall vad du menade med det inlägget och det gjorde jag INTE innan.

Jag hatar inte heller individer, jag hatar t.ex. inte min sambo som är feminist. Däremot kräks jag på manssamhället som till varje pris vill upprätthålla åtskiljandet mellan manligt och kvinnlig. De senaste dagarna har jag tyvärr mer än en gång snubblat över nyckel-lås-diskussionen och jag blir nästan galen. "Höhö, en nyckel som kan öppna flera lås är en bra nyckel, men ett lås som kan öppnas av flera nycklar är ett kasst lås, höhö". Jag vet inte hur deras snoppar ser ut, men sist jag kollade så min muff inte ut som ett lås och jag vill inte ha den jämförd med ett sådant. Särskilt inte när det betyder att jag inte får bejaka min sexualitet för att jag är kvinna medan det är helt ok att män bejakar sin sexualitet för att de är män.

När du skriver så där så borde varenda rabiat feministhatare förstå – förstå att det finns en TANKE bakom det där med feminism, att vi inte "blir" det för att vi vill utrota männen och föda provrörsbarn, att vi inte är übermaskulina lesbor hela bunten osv osv… Feminist och feminism är så vantolkade benämningar att jag knappt vågar kalla mig för det, för då ska jag plöstligt kunna och veta allt, försvara mig och mina ståndpunkter gentemot varenda skrämd, arg och förvirrad man, översköljas av ilska av desamma eftersom jag uppenbarligen vill kapa kuken av alla karlar.sucka

Anyhoo så ska jag hänvisa till det här inlägget nästa gång jag upplever att jag talar med en vägg =)

Jag brukar ofta hävda att det som hatar män på riktigt är bioligisterna & könsrollsivrarna;

De som hävdar att män ÄR på ett visst sätt just för att de har kuk, att testosteron gör män "överkåta" så att de inte kan kontrollera sig, att det är "naturligt" för män att vara otrogna, osv. Det är ju inte direkt positiva egenskaper som ingår i machorollen…

Jag å andra sidan, radikalfeminist, genusinsnöad & ofta kallad manshatare, hävdar att män är bättre än den könsroll de tilldelats! Alla människor har samma potential att bli empatiska individer.

Så vem är det som hatar män av de två alternativen, egentligen?

hmm, jag blev inte provocerad när jag läste det först, jag förstod direkt hur du menade, men är det verkligen tabu att prata om manshat? I mitt land ALLA kvinnor hatar män och det är så vanligt att kvinnor pratar skit om män så att man nästan tappar meningen i hela ämnet. Jag blir däremot skrämd av vissa kvinnor som skapar hat,avundsjuka,skvaller just mellan kvinnor. DET skrämmer och hotar mig i vardagen, varje dag. Jag har riktiga vänninor! men, jag upplever de flesta kvinnor som falska,som inte vet vad ordet "vänskap" betyder.Från min egen erfarenhet så har män sina bästa vänner från typ de var 9-10 år, men kvinnor? Oftast ingen vän alls. Kvinnor förstör allt för varandra hela tiden och sen lär sina pojkar att de inte ska hjälpa sina fruar. Det är sorligt. Annars håller jag med ditt inlägg!

bra skrivet! något sånt önskar jag att jag kunde svara min sambo när vi har våra genusdiskussioner. du är mycket smart lady dahmer!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *