Kategorier
diskussion & debatt

Hur kommer man åt utanförskap i skolan?

Jaha, då bölar man innan dagen ens börjat. Det krävs OMFATTANDE arbete för att motverka utanförskap och mobbing, det räcker inte med fina ord och en tillsägelse då shit happens utan empati och solidaritet måste vara integrerat i hela läroplanen. När jag jobbade inom förskolan så jobbade vi på en av förskolorna med empati som […]

Jaha, då bölar man innan dagen ens börjat.

solen

Det krävs OMFATTANDE arbete för att motverka utanförskap och mobbing, det räcker inte med fina ord och en tillsägelse då shit happens utan empati och solidaritet måste vara integrerat i hela läroplanen.

När jag jobbade inom förskolan så jobbade vi på en av förskolorna med empati som tema (istället för det sedvanliga ämnet typ vatten eller matematik osv) och vi såg, i slutet av terminen, ENORM skillnad på barnens beteende och framförallt på sättet de bemötte varandra samt hanterade konflikter.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur kommer man åt utanförskap i skolan?”

Blev alldeles tårögd… Önskar att alla skolor arbetade mer aktivt och med eftertanke mot utanförskap redan från det att barnen är små. Som förälder är det verkligen en av mina största rädslor att mitt barn skall bli utanför.

Det är jätteviktigt att man jobbar med att motverka utanförskap och mobbing aktivt hela tiden även som vuxen. Även om det tar sig andra uttryck i vuxenlivet.

Jag vet att på barnens förskola jobbar de mycket med det och i perioder (när det kommer in flera nya barn på avdelningen) så jobbar de extra mycket med att stärka gruppen och få en bra relation mellan barnen.

För dem är det inte alltid självklart att sära på barn som bråkar mycket utan de arbetar istället med barnen tillsammans så att de lär känna varandra bättre och blir bättre kompisar och på så sätt har de motarbetat mycket konflikter.

För mig är det detta som gör att jag tycker att det är en så bra förskola, visst att de håller på med matte i vardagen (räknar hur många bestick som ska dukas fram osv) är också bra. Men just deras värdegrundsarbete där man lär barnen att respektera varandra och vara bra kompisar är det absolut viktigaste.

Klart man ska lära ut empati i skolan, bra tanke med solen. Sen tror jag på tidig betygsättning och disciplin, att man sätter tydliga krav på barnen. Dagens flumskola är en katastrof.

Fast barn mår bra av struktur och ordning i skolan. De mår bra av att få belöning i form av betyg. Att kombinera det med empatiundervisning tror jag skulle vara det bästa.

Nej. Barn mår inte alls bra av belöning i form av betyg. Betyg är en extrem stress då man alltid bedöms och det blir lite av en tävling (man måste ju ha bra betyg). Barn behöver absolut inte den stressen. Jag håller med LD om att waldorf är bra, iaf i början när barnen är små, då de inte fokuserar på betyg alls utan bara på barnen som personer och man får utveckla sina kreativa sidor på ett fritt sätt. Man lär sig ju allt ”vanligt” också, men inte alls på det inrutade, tråkiga sätt som på en vanlig skola. Jag vet då jag gått på både waldorfskola och vanlig.

jag håller inte med alls. Belöningssystem är ofta ”effektiva” men stressar. Att värdera barns prestationer hjälper inte barn att tro på sig själv och ger dem inte en bra självkänsla. Och har ingen effekt alls på empatin eller beteendet.

Fast att tävla behöver inte vara förenat med negativ stress. Barnens hjärnor reagerar på direkt belöning. Och när barnen får dåliga betyg så kan skolan åtgärda det i ett tidigt skede. Självförverkligande är fint och kreativitet, men grundskolan är till för att förbereda barnen inför vuxenlivet. Matematik, språk/grammatik, historia m.m är viktigt. Utan barn som växer upp som ansvarstagande, lärda vuxna kommer vi inte få ett fungerande samhälle. Att belönas för prestationer gör att man vill prestera mer. Problemet i skolan är att barn inte lör sig prestera och att barn har för många val. Pedagogisk valfrihet och analyser hör hemma på universiteten, inte i grundskolan. Ett barn kan inte analysera något denne inte vet något om. Grundskolan ska förmedla baskunskaper. Kolla på Finland och jämför med Sverige. Om man inte ställer krav på barnen, om man inte har disciplin så det blir ordning och reda, om man inte låter barnen tävla och prestera så börjar de tävla i annat (vem som är coolast m.m.) Jag vill att lärarkåren får mer auktoritet, tuffare utbildning och bättre lön. Att ge barnen 1000 val som de inte kan hantera, det är däremot stressande och de blir ängsliga.

Man behöver inte ett betygssystem för att hålla reda på barnens kunskap och prestationer.

Ja belöningar triggar hjärnan. Det betyder inte att det är positivt.

Att matte, historia, språk osv är viktigt är en subjektiv åsikt. Jag tycker kreativitet, känsla och mer sk ”flummiga” kvaliteer är minst lika viktiga om inte viktigare.
Jag håller heller inte med om att barn börjar tävla i annat om de inte tränar i prestationer. Du har uppenbarligen aldrig besökt en waldorfskola. Tävla är nåt vi är barnen genom att jämföra och uppmuntra dem att vara bäst eller prestera mest.

Att inte ge barnen tusen val håller jag med om, men det har inte med den här diskussionen att göra.

Brand New Me: ”Fast att tävla behöver inte vara förenat med negativ stress. Barnens hjärnor reagerar på direkt belöning.
…Att belönas för prestationer gör att man vill prestera mer.”

Ja, allas hjärnor reagerar på direkt belöning, men som Lady D säger så behöver det inte alltid vara positivt. Sedan är att tävla inte förenat med belöning för alla barn, något som går emot vad skolan är till för. Den är till för att ge ALLA barn kompetens. Att tävla när man är liten är heller inte samma sak som att konkurrera när man är vuxen.

Att belönas för prestationer, dvs yttre belöning sänker den INRE motivationen.
Det finns ett känt experiment där barn fick belöning(kommer inte ihåg i vilken form) per visst antal lästa sidor skönlitteratur, det visade sig att även de barn som redan hade ett intresse för att läsa tillslut enbart gjorde det för den yttre belöningens skull. Den minskade inre motivationen för läsning kvarstod efter experimentet var över.
Vill du höja barnens kompetens så ska du fokusera på att höja den inre motivationen, inte den yttre.

Det skolan behöver jobba med är att öka den inre motivationen hos barnen och det görs INTE med tävlan mot andra barn, det görs genom att barnet får uppleva sin egen kompetenshöjning, dvs,”jag är bättre på detta nu än jag var förut”.

Sedan finns det ju det där med självuppfyllande profetia. Ex. en lärare får på förhand veta att vissa barn i klassen är duktiga(det stämmer inte nödvändigtvis överens med barnens faktiska kompetens). Läraren behandlar då de barnen som om de vore duktiga =barnens kompetens höjs.
Och tvärtom, läraren får veta att vissa barn har svårt i skolan, läraren behandlar barnen som om de hade det svårt i skolan=barnens kompetens höjs INTE och barnens motivation sänks.

Mitt barn har adhd.i klassen får de en stjärna för varje dag de sköter sig och det tas bort en stjärna när någon inte gör det.har de full stjärnpott får de se på film på fredagen. Ofta är det mitt barn som ser till att stjärnor tas bort. Han är så ledsen varje gång. Å gissa vad klasskamraterna gillar honom. De går i fyran. har sagt till 1000 gånger. Men nejdå, det är ju så jävla bra med belöningsystem!

Håller absolut inte med! Struktur, javisst kan väl vara OK. Inte många som mår bra av kaos. Men betyg i så låga åldrar är ett gissel. Det tvingar barn redan från början att jämföra sig själva med andra och det missas väldigt ofta (även av lärare och andra vuxna)det faktum att barn utvecklas olika fort i olika ämnen. Min son är jätte-duktig på matte (brås på mig) men inte så stark när det gäller finmotoriken. Vilket redan nu, när han går i tvåan har gjort att hans kreativitet har hämmats för att: ”Han vill inte rita, för han ritar så dåligt (läs: Sämre än de andra barnen”).

Jag vet inte riktigt vart jag står i frågan, men en del barn jämför sig nog redan med varandra. När jag gick i ettan fanns det en lättläst bänkbok, normal och en svår. Vad avundsjuk jag var på barnen som läste den svåra och jämförde mig konstant med dem, typ att jag också kunde läsa lika fort. Det var en personlig berättelse som inte alls står för att alla barn är likadana som jag är. För mig var det bra med tävling.

Jag håller mig lite mittemellan där. Jag tycker inte det ska vara tidiga betyg och nån kadaverdisciplin vill jag inte veta av. Sån skit håller de på med på ställen som Lundsberg och de är inte precis kända för sin brist på mobbning. Hård disciplin och styva hierarkier bygger nästan alltid på såkallad ”kamratfostran” och pennalism. Det är ett recept på riktigt sketna värderingar.

Men Waldorfskolor har sina egna problem, med exempel som barn vars trumhinnor värkt sönder då skolsköterskan envisats med lök-avkok istället för att se till att barnet slussas vidare för antibiotika. Flera Waldorfskolor har också sina egna mobbingproblem och de är, om möjligt, än mer envetna med att sopa dessa under mattan än ställen som Lundsberg: de är FINA människor så de har välan ingen mobbning? De undersöker inte ens, trots klagomål från föräldrar vars barn får regelbundet stryk av kamraterna eller tvingats tillbringa rasten ute, utan jacka, mitt i vintern.

De systemiska felen i såväl pennalistiska system – som Lundsberg – eller självförhärligande strutsskolor som de enskilda Waldorfskolor där ovanstående hände, så är de i slutänden så att egentligen handlar det om huruvida de vuxna i en given skola är engagerade eller inte.

Ett populärt sätt att illustrera detta brukar vara att visa en bild av en nerskitad toalett på en Roadhousekrog där allt är trasigt och det är bajs högt upp på väggarna samt ett screenshot av en kommentarstråd på Youtube med frågan ”Vad har de här två gemensamt? – Ledningen bryr sig inte ett skit.”

Och där har du det. Bra skolor börjar alltid med en bra ledning. Engagerade rektorer som anställer engagerade lärare.

I Sverige har vi mobbingskolor där barnen lär sig fuck all för att ledningen inte bryr sig. För att vi behandlar läraryrket som något vem som helst kan göra, helst 70 timmar i veckan för skitlön. Och för att vi kommunaliserade skolorna.

Problemet startade redan på nittiotalet men det har förvärrats av varje mandatperiod sen dess och det har nästan varit som att varje ny skolminister/utbildningsminister tävlat i att bry sig mindre än den föregående. Det är svårt att föreställa sig någon slå Björklunds och Sabunis nästan legendariska apati men vem vet?

Jag bor i Storbrittannien. Här har vi tidiga betyg och mängder av centraliserade prov. Vi har också skitmycket problem med mobbning och ungdomar som inte kan läsa ens enkla texter.

Tidiga betyg, kadaverdisciplin och centraliserade prov är velbeprövade metoder. Resultaten är inne och de är entydiga: De fungerar inte ett jävla någe. ´

Så om alla disciplinkåta stridspittar kunde ta och sluta med den refrängen så vore jag tacksam, för den är otroligt irrationell. Det vore som att envisas med att alla ska hälla vatten i tanken på bilen för det vore så mycket bättre om bilar gick på vatten. Att bilarna inte startar är ett senare problem som inte drabbar dem, de kör ju diesel. Det är testat – det funkar inte. Ge er.

De bäst fungerande skolsystemen i världen (se Finland, till exempel.) har en helt annan taktik. Enda anledningen till att det tjatas om disciplin är att tjatarna VILL att det ska funka, för det är billigare än att uppgradera läraryrket och satsa resurser på skolorna.

Och innan nån irrationell mupp frågar. Nej, jag är inte lärare. Jag känner inte ens några lärare. För ingen verkar vilja bli lärare om de kan slippa. Jag undrar varför?

Får man fråga vilken waldorfskola det är som sopar all mobbning under mattan? Jag skulle inte personligen välja waldorf för egna framtida barn då jag inte är ett stort fan av antroposofi, men att säga att waldorfskolor skulle ha större problem med mobbning (och ha som princip att inte sätta in åtgärder när det dyker upp) än andra skolor, vilken som helst, håller jag inte alls med om. Mobbning kan uppstå överallt och det är fruktansvärt när man inte får bukt med den på ett bra sätt. Men jag har vänner som själva gått på waldorfskolor och vänners barn som går i det nu där man har rejäla handlingsplaner för sådana situationer och är väldigt snabba med att reagera samt aktivt arbetar med både värdegrund, empati och gruppdynamik i klasserna. Har du exempel på motsatsen tror jag att det i så fall är enskilda sämre hanterade fall och inget man kan anklaga waldorfskolor i stort för.

Fast LD. Hur ska samhället leva vidare på kreativitet och känsla? Om vi ska gå framåt då måste vi lyfta dem som presterar sämre och stimulera dem som presterar bra i skolan. Skolans syfte är inte att den ska vara rolig, undervisningen bör dock vara så att barnen rar till sig den men vi kan inte ta ifrån oss våra skyldigheter som vuxna och tro att barnen är porslinsfigurer som bryts ner av krav och kunskap. Vilken besvikelse det skulle vara för dessa barn när de sedan skulle försöka prestera i den vuxna världen. Att ge barnen de brinner fungerar inte riktigt i skolan. På fritiden ja, på högskolan ja. Varför är vi rädda för att barnen ska ha tråkigt? För att knyta an till empati och ditt inlägg så tror jag, för att få fungerande människor så måste dessa lära sig baskunskaperna, empati är en sådan kunskap. En stark lärare gör att elever knyter an till denna, barn söker sig automatiskt till hierarkier. Kan de inte få en ledare i läraren och får de inte prestera och krav på sig så kommer de söka sig till sociala grupper (gäng) som sätter egna regler och en konsekvens blir mobbning.

Min man lever ganska bra på kreativitet och känsla och jag vågar påstå att de flesta som för samhället framåt är människor som har visioner och klarar av att tänka outside the box.
Jag tror inte på att ”lyfta dem som presterar sämre” för som systemet ser ut nu så ska alla prestera lika. Varför lyfta barn som har noll intresse för matematik eller språk? Varför inte istället lyfta dem i det de brinner för? Alla har olika förutsättningar. Alla kan inte vara bra på matte. Vi värderar viss kunskap högre än annan och DET är problemet. Jag tror för övrigt att barn lär sig bättre när det är roligt så håller ej med om att skolan inte ska vara rolig eller kravlös. Det handlar inte om att barn inte får ha tråkigt utan om att lärandet ska vara lustfyllt och stimulerande.

Dessutom behövs det fortfarande inte ett betygssystem för att hjälpa barn att utveckla talanger eller lära sig.

Och jag tror inte alls man behöver en ledare för att lära sig empati. Jag lär mina barn att inte följa auktoritärer överhuvudtaget och att alltid ifrågasätta det ledaren säger.

Svara

Att ifrågasätta är bra, men då krävs det också kunskap. Det du skriver om fungerar väldigt bra på individuell nivå, och det är varje förälders fulla rätt att ge barnen möjlighet till att göra det de brinner för. Strukturellt sätt i en skola så fungerar det inte, inte i ett samhälle heller. Utan matematik, inga ingenjörer, utan prestationer inga framsteg m.m. Baskunskaper är ett måste för att ha kunskap om vår omvärld, vi kan inte förändra världen om vi inte har kunskap om varför vi gör som vi gör. Historia (idéhistoria) är exempelvis jättenyttigt att kunna för att förstå varför vårat samhälle ser ut som det gör idag, kanske tråkigt för vissa men nyttigt. Samma sak med matematik.

En visionär är inget annat än en drömmare om denne inte har någon sort specialkunskap för att skapa det denne drömmer om. Jag försöker förklara här att vi behöver struktur och måsten i skolan men att det är oerhört nyttigt att förena det med kreativitet, empati och självförverkligande på hemmaplan eller vid sidan om grundämnena.

Barnen och föräldrarna kan inte styra skolan ideologiskt och individuellt. Skolans syfte är att förbereda barn inför vuxenlivet. Och vuxenlivet ställer krav, vi behöver läkare, ekonomer, lärare, psykiatriker, forskare av olika slag, författare, städare, industriarbetare m.m. för att ha ett fungerande samhälle. För att välja det man brinner för och har talang för så behöver man en grund att stå på. Man behöver lära sig att det ställs krav på en, att det finns en samhällsordning etc.

Det är ingen som sagt att vi ska ta bort matte eller historia. Jag ifrågasätter systemet som det ser ut idag samt tror ej det behövs betyg för att få barn att utvecklas eller intressera sig för saker.

Nu vill jag inte märka ord när det kommer till matte men vi tycker olika. Både du och jag ifrågasätter systemet.

Det finns studier som visar att kreativt och konstnärligt utövande ökar förmågan att lära sig och ta till sig teoretisk information. Det handlar om att stimulera båda hjärnhalvorna lika mycket. Den traditionella skolan är väldigt dålig på det, den har en undervisningsform som nästan enbart stimulerar ena hjärnhalvan och det blir mest information som åker ut lika snart som den åkte in. Det absolut bästa sättet att lära sig något är genom glädje och lust, då erövrar en kunskap som håller livet ut. Och även för en matematiker krävs det ett visst mått av kreativitet om en skall bli riktigt duktig, att vara kreativ handlar inte bara om att kladda lite med en pensel utan främst om att tänka och associera fritt och gå nya vägar, göra sådant ingen tänkt på eller provat innan. Det går tvärtemot disciplin och hierarkier. Kreativitet är applicerbart på alla de flesta yrkesområden och absolut nödvändigt för utveckling och nya framsteg. Att hämma lusten och kreativiteten är att hämma mänskligheten!

Sedan förstår jag inte resonemanget ”förbereda barn inför vuxenlivet”. Förhoppningsvis är barnen redan vuxna när de inträder vuxenlivet och de är då själva med och utformar vad vuxenlivet innebär. Bara för att vissa kompetenser och egenskaper är mer gångbara just nu betyder det inte att det är de som råder om 20 år. Det finns en rigid vuxennorm i samhället som jag starkt ifrågasätter (och egentligen vill tala såå mycket mer om, men det skulle bli en halv uppsats minst). Men det jag tror är det absolut bästa en kan göra för sitt barn, och i förlängningen även samhället, är att förutsättningslöst bygga upp hen till en lycklig, kompetent, empatisk och självsäker individ efter sin egen förmåga och intresse. Då tror jag de är bra rustade för vad än framtiden har att komma med.

Sa himla bra kommentar! Det har vill jag verkligen ta till mig i hur jag ”uppfostrar” min dotter.

Jag håller med om att alla har olika förutsättningar men inte så olika ”biologiska” förutsättningar för att lära oss olika saker.Hjärnan är plastisk så även om vi bara övar 20 min per dag på något så har det skett förändringar(i hur signalerna går) redan efter fem dagar.
Jag tror det är uppväxtmiljö, yttre belöning och tävlan att göra att vi får människor som är olika bra på olika saker, visst vi har då både olika förutsättningar biologiskt OCH socialt, men jag tror att skolan som den ser ut nu skapar/förstärker mycket utav de olika förutsättningarna.

Jag tror att vem-som-helst kan få vilket intresse som helt mer ”rätt” uppmuntran. Sedan är vi olika bra på olika saker beroende på vila anlag men framförallt beroende på hur tränade vi är på ngt.
Barn och vuxna lär sig bäst när de har ett intresse för det de lär sig, för kunskapens egen skull, dvs. att det är roligt att ha kunskapen, jobba med den och utveckla den.

Den här är rätt intressant med http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U

Sedan undrar jag vad du Brand New Me menar när du säger ”Stark lärare” och ”krav på barnen”.

För min del så är en stark lärare någon som är empatisk, som kan se enskilda barns behov och perspektiv. Som kan förstå och uppmuntra det som skulle ge barnen intresse för ämnet/ämnena. Och som också kan lära ut empati, samarbete och användandet av kunskapen liksom kunskapen i sig. Jag tror, utefter min egen erfarenhet, att det finns många sådana lärare som kan detta, jag tror inte lärarna i sig är problemet, jag tror problemet är bristande tid och resurser.

Det måste även tas hänsyn till barnens utveckling och förmåga när det ställs krav på dem. Många glömmer att hjärnan växer på samma sätt som resten av kroppen när man är barn och ungdom, det går inte ha samma krav på dem som på en vuxen (sedan kan man ju fundera lite på vilka krav man faktiskt kan ha på en vuxen också, vi är inte gjorda för alla de krav som ställs på oss idag, men det är en parentes). Barn och ungdomar har inte den kapaciteten.

Håller med dig. Och stark lärare har de egenskaper som du beskriver men också en annan viktig egenskap, en stark lärare vågar vara vuxen och bestämma i sitt eget klassrum.

Ps. Man ska inte lägga skit på dagens lärare eller elever. De gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar generellt sett. Jag tycker att man ska höja intagningskravet på lärarutbildningen, höja lönerna och börja med en pedagogik som är baserad på neurobiologisk forskning och inte basera skolsystemet på ideologier som det är nu.

Så bra svar, LD! Det viktigaste en skola kan erbjuda tror jag är glädje till kreativitet.

Min syster är kreativ som in i helsike och därmed också en fantastisk matematiker. Hon dansade balett 6 dagar i veckan under hela gymnasietiden. Jag tror att kreativiteten hemifrån och tillåtande miljö gav henne det spelrummet.

För egen del suger jag på matematik och jag klarade av ett MVG under högstadiet tack vare en kreativ miljö i övrigt (gick i musikklass). På gymnasiet fick jag knappt ett G i matematik C på grund av mobbing och oengagerade lärare.

Jag vet vad jag hade prioriterat att satsa på som skolminister.

”Varför lyfta barn som har noll intresse för matematik eller språk? Varför inte istället lyfta dem i det de brinner för?”

Barn är INTE FÖDDA MED KUNSKAPER INLAGDA. Jag hatade matte fram till sexan då vi fick en ny mattelärare som plötsligt fick mig att älska matte. Du kan, nej du FÅR som pedagog inte bestjäla barnet på framtid genom att helt platt konstatera: ”Nej. Hon visar inget intresse för djur. Det blir nog aldrig en naturvetare av henne. Bäst vi utvecklas hennes sinne för popmusik, hon ääälskar ju Melodifestivalen!”

(det var lite OT)

I övrigt håller jag med dig om empatin. Det är tragiskt men tyvärr faktum att empati inte är något alla föräldrar lär sina barn. Därför kan ju skolan hjälpa till där. Bor man med föräldrar som inte säger hej till grannen för att grannen heter nåt konstigt i efternamn och har parabol som förstör fasaden, ja då är det svårt att ha med empatin hemifrån. Då är det ju bra om skolan finns där och ger en knuff i rätt riktning.

riktigt så svartvitt behöver det inte vara, men jag tycker att vi ödslar barnens tid och kompetens genom att klämma in dem i de mallar som finns tillgängliga idag. Alla barn är olika och har olika läggning. Huruvida det är medfött eller socialiserat spelar mindre roll.

Jag hade personligen mått bättre om man tagit vara mer på mitt målande och tecknande än om man envisats med att jag skulle lägga mer tid på det teoretiska. Resultatet var att jag skolkade mig igenom hela låg-, mellan- och högstadiet och slutligen hoppade av gymnasiet.

Det är inte viktigt att vara bra på allt. Det är till och med omöjligt och skapar bara en massa stress och ångest hos barnen.

Varför var det viktigt att du lärde dig älska matte? Är det något som ingår i ditt jobb idag t.ex?

Yes, efter att hela min barndom intalats av diverse välmenande släkt att jag var ”duktig på språk och konst” så upptäckte jag matte och teknik nån gg i högstadiet – och sedan i gymnasiet – och där läste jag inte ens naturprogram! – så då fick jag läsa upp matte, fysik, kemi etc. för att kunna komma in på civ. ingenjörsutbildningen. Och ja, jag jobbar med matte dagligen. Och yes, jag har fortf. lättare för språk och konst än matte. Men genom att kombinera både min talang för det kreativa och kunskaper inom det teoretiska så skapar jag en balans som låter mig skapa kreativ teknik.

Men äsch, jag är väl ingen representant för allmänheten. Men:

Min poäng är att bildningen inte bör vara ensidig. Skolans uppgift borde vara att allmänbilda – och visst låta barnet utveckla de sidorna hon finner roliga! – men också, och faktiskt med tvång (eller snarare god pedagogik), lära henne sånt som hon i sin egenskap av BARN dvs. oerfaren okunnig etc. varelse inte förstår nyttan av ÄN men kommer kanske att ta glädje av senare. Det är inte för inte som både läkare och militärer förr i tiden lärde sig både musik och att måla. Ingen kan bli bra på allt – men det är inte skolans uppgift att rikta in barnet. Det gör hon så fint själv så småningom, bara hon får rätt kunskapsgrund att stå på. I slutändan handlar det om goda, engagerade lärare.

Intressant att du tycker så olika när det kommer till lärande i skolan och hur du tycker man bör fostra sina barn. Med ditt ressonemang när det kommer till skolan är det väl inte så konstigt att vi har de könsroller vi har idag. Kan du utveckla lite varför du tycker att man i skolan bör fokusera på det man har intresse för och är bra på medans man bör fostra sina barn att utforska även de ”icketraditionella” sidorna som man inte har varken intresse för eller är bra på?

Jag tycker inte det ena bör utesluta det andra. Med ett bra genusperspektiv i skolorna så hjälper man barnen att utveckla intressen utanför sin könsroll. Att dessutom se till att låta barnen prova på olika saker för att på så sätt hitta nya vägar och intressen är ett annat viktigt verktyg. Men att sätta barn i skolbänken och kräva att de blir lika bra och duktiga på ett visst antal utvalda ämnen är varken realistiskt eller barnvänligt. Jag ifrågasätter dessutom värderingen av kunskap som den ser ut idag. Varför är det så viktigt att kunna namnen på sveriges kungar men inte lika viktigt att kunna sy? osv.

Med kreativitet, fantasi/intuition och känsla kan du komma hur långt som helst!! Det är ju grunden i allt, det som för oss och världen framåt!
Som kloke Einstein sa: ”Information är inte kunskap. Den enda källan till kunskap är erfarenhet.”
Och med lite nyfikenhet och kreativitet får du erfarenheter som ger dig både kunskap och framgång i livet!
Tror att vi alla skulle vinna på att vara mer kreativa och gå på vår känsla/intuition – det är en av nycklarna till lycka vill jag påstå! 🙂

På min sons förskola arbetade pedagogerna med SET (social emotionell träning). Massa övningar och lekar som rörde empati och som implementerades i hela verksamheten. Som förälder var det jättekul att följa arbetet och det ledde till många fina diskussioner och samtal hemma.
Sen började min son skolan och då var det hej då till allt liknande arbete. Där var ”pojkar pojkar” och ”lite skämtsamt ret” en del av vardagen. Pisstrist, och då rör det sig om kommunala verksamheter i samma stadsdel.

Detta var klockrent(!) sagt Lady Dahmer:
”Man behöver inte ett betygssystem för att hålla reda på barnens kunskap och prestationer.
Jag tycker kreativitet, känsla och mer sk ”flummiga” kvaliteer är minst lika viktiga om inte viktigare.”
Så sant, håller med i allt! 🙂
Tänk om fler resonerade som du!!
Dina barn kan skatta sig lyckliga, för de har en otroligt klok mamma!
<3
/Ina

Men hur arbetade ni med empati? Det hade jag tyckt var intressant att läsa med om, hur det faktiska arbetet såg ut.
Jag behöver nämligen lite tips om hur jag kan jobba med barnen gällande just empati och respekt!

Lästips och mer handfasta tips mottages gärna!

Fast alltså. Vi hade ett liknande system på min låg- och mellanstadieskola, och det var KATASTROFALT. Jag blir nästan ledsen när jag tänker på det. Det fanns en utmärkt sten där man kunde sätta sig ifall man inte hade någon att leka med och då kunde alla se att man var ensam och erbjuda sig att vara med i leken eller något. Men det var ju ingen som ville sätta sig där, för du vill inte visa att du är ensam och inte har någon att leka med. Man vill inte belysa sin ensamhet själv, man vill ju att andra ska se den ändå.

Det finns så många studier som visar på att nä man märker ut utstötthet på detta viset ökar klyftan mellan dessa individer och resten av gruppen. Det handlar om noll tolerans mot uteslutning. Ett aktivt arbete mot att stärka de utstöttas roll i gruppen, visa att de är attraktiva lekare. Sen är det viktigaste att skapa goda relationer. Ge barnen redskap att lyckas och växa. Det är ditt ansvar som vuxen att vägleda barnen genom att vara en god förebild.

Jag tänker bara på hur jävla katastrofalt illa det blir om man då vågar sätta sig på stenen och faktiskt ingen kommer 🙁

Hade jag satt mig på en sån sten så hade inte en jävel kommit iaf.

Skolan ska styras av människor inom skolans värld, och inte vara en politisk spelplan som ändrar sig så fort det blir regeringsskifte.
Skolledningen bör vara engagerad ja, och de arbetsuppgifter som rektorer har idag tar alldeles för mycket tid ifrån det viktiga: att finnas på skolan, synas bland eleverna och backa upp sin personal.
För mycket styrs av pengar och konkurrens skolor emellan, hur många elever tappar vi till nästa läsår? Hur mycket måste vi spara? Var drar vi in? Vi delar den klassen och slänger runt eleverna i de övriga, sparar in lite på lärartjänsterna osv…

Våga ställa krav på föräldrarna! Skolan ska inte uppfostra grundläggande värderingar som att man ska respektera andra människor! Man ska ha med sig det hemifrån. Likaså att man ska komma i tid, ha med sig material osv.
Sen spelar det ingen roll hur mycket värdegrundsarbete man lägger tid på, om eleverna kommer hem och lär sig från sina föräldrar att det visst är skillnad på människor.

Lärare behöver bra balans mellan sina arbetsuppgifter, och utökad till för mentorskap, mindre antal elever att vara mentor för, så att man också hinner skapa en relation och ett förtroende, hinner följa upp osv.

Och ja, mer flum! Jösses, dagens elever saknar fantasi så man blir mörkrädd.

Betyg klarar vi oss tyvärr inte utan i dagens system… det är uppbyggt som det är. Men betyg tidigare är totalt meningslöst. Det ska finnas dokumentation på elevernas kunskaper. Man ska inte kunna komma på, i åk 8 att Kalle inte kan läsa. Jag förstår i ärlighetens namn inte hur sånt kan missas.

Jag var med när vi skulle betygsätta åk 6:orna för första gången…

Och allt detta tjat och jämförelser internationellt. Klart att vi ska ha en fungerande skola. Men inte ska våra elever behöva ha kravet på sig att prestera för nationens skull?!

Jag tror att barnens brist på fantasi beror på uppväxten, har de fått leka själva och inte alltid blivit uppassade? Har dom bara haft leksaker dom plingar och låter? Isf krävs det inte speciellt mycket fantasi om allt hela tiden är en underhållning.

Om inte de presterar för nationen skull så kommer nationen till slut gå under. Självförverkligande kan man ägna sig åt utanför grundskolans ramar.

Svensk skola behöver fokusera på annat än att jämföras med andra länder. Idag är utbildningen inte ens likvärdig i den ena kommunen jämfört med den andra.

Jag är inte emot att man ska ha krav på eleverna i skolan, men att lägga nationens framtid på deras axlar, när vi inte skapat de bästa förutsättningarna för dem, är inte rätt. De är vår framtid, men de lever tyvärr i nutiden som inte är deras skapelse.

Så har det alltid varit och kommer att vara. Vems axlar ska nationens framtid vila på om inte först på oss och sedan våra barn osv.? Vi lever i ett globalt samhälle, därför är det viktigt att den svenska skolan ska kunna prestera och utmärks sig i internationell tävlan.

De har något liknande på min sons förskola. Det finns en plats inne och en plats ute. En dag kom jag tidigare än vanligt för att hämta och då stod min son och ett annat barn där. ”Vad gör ni?” Undrade jag. ”jo vi har nu hittat varandra och ska leka och nu försöker vi bestämma vad vi ska leka för nu när vi har hittat varandra så är det här platsen där man bestämmer lek också, och jag vill göra det här och R vill göra det där så nu försöker vi komma på nåt som båda vill.” Och sen blev det ju lite jobbigt eftersom jag kom, men då bestämde vi alla tre att jag skulle hänga löst ett tag tills R hittat någon annan att leka med.
”för nu hade ju R och jag bestämt, faktiskt, och man måste göra det man har bestämt tillsammans”.

Så det är dubbelt liksom. Först hittar man nån att vara med och sedan bestämmer man demokratiskt vad man ska göra.

Och sen är jag också rädd att det här kommer att förstöras i höst när skolan börjar…

Det här är så jäkla viktigt. Det gör så ont när man tänker på barn som blir excluderade. Jag växte upp i en liten skola. Vi fick lära oss att ta hand om varandra. Lärarna såg till att vi gjorde detta. Tex genom att heja på den som var sämst på gympan. Bra steffe, hejade vi när steffe sprungit 60 meter. Han gjorde sitt bästa och hejades in i gemenskapen. Sedan var han ett teoretiskt geni, så vi fick hjälp och uppmuntran av honom. Blev någon retat, blev det samtal i hela klassen m en gång. Ska sånt vara så svårt egentligen?
kramis
http://mickandialog.wordpress.com
SOCIAL DETOX, DEL 2. ENERGITJUVENS 10 BUDORD.

Det med att lyfta i klassen tycker jag är superviktigt! Det blir sällan av i högre stadier då man träffar sin klasslärare så lite.
Har däremot träffat flera lärare i de yngre åren som har det tillvägagångssättet. Och just det att de låter båda parter berätta sin upplevelse, så får alla en insyn i att man kan se saker på olika sätt.

Oj, vad smart! Jag var ockdå väldigt duktig teoretiskt i skolan, men lider sedan den tiden av social fobi till stor del pga de traumatiska idrottslektionerna.

Hej!

Mycket bra tankar här och roligt att läsa diskussionen! Jag har dock inte läst allt som står.

Jag skulle bara vilja poängtera grejen med solen, det är verkligen en bra grej att man lyfter frågan om mobbning upp på ett konkret plan.

Sen tror jag att barnen är framförallt föräldrarnas ansvar, i dagens samhälle lägger vi otroligt mycket press på att skolan ska ta hand om våra barn fastän att dom först och främst är vårat ansvar som föräldrar. Vi påverkar barnen hur deras självkänsla blir. Sverige är ett typiskt…”lägg över ansvaret på alla andra land”. Ett exempel är ju att man istället för att ta tag i saker själv väntar på att någon annan ska agera tex om grannen stör ringer man securitas istället för att själv bemöta grannen, eller när man går på bussen och chauffören kör fel är det ingen som höjer sin röst och hjälper chauffören utan man väntar på att någon annan ska göra det.

Samma sätt att tänka kommer in i vårat föräldraskap, alla föräldrar har det yttersta ansvaret för barnens utveckling både emotionellt och i skolan.

/Petra

Fint! Min lillkusin som är snart åtta kom till fritids en dag på sportlovet och blev lite ängslig eftersom han inte såg något barn han kände. Ett äldre barn kom då fram, la armen om honom och sa att du kan få vara med oss. Jag blev nästan tårögd, tyckte det var jättefint.

I skolan tror jag det är viktigt att lära barnen att de har ett gemensamt ansvar för att ingen ska lämnas utanför, att man pratar väldigt mycket om sånt och verkligen uppmuntrar barnen när de är fina mot varandra. Och att man lär dem sätta gränser när någon är dum och att de vuxna verkligen går in och hjälper barnen att lösa konflikter. Vissa barn är ju mer konfliktsökande eller har problem med det sociala vilket ibland leder till att de inte får vara med de andra barnen. Tycker det är de vuxnas ansvar att hjälpa sådana barn och samtidigt lära de andra barnen att visa förståelse utan att för den sakens skull acceptera dålig behandling.

Det är så otroligt viktigt att skolan är engagerad när det kommer till hur man ska behandla varandra.

När jag på mellanstadiet blev så mobbad att jag inte ville leva längre valde skolan att dra igång ett pr-jippo om hur de inte hade någon mobbning, första sidan i tidningen och allt. Att jag slutat äta var inte viktigt i deras ögon.

Ååh vi har något liknande fast en solsten! En stor sten med en målad sol på där barnen kan sätta sig om de är ensamma. Numera sitter nästan aldrig någon där då de flesta barn faktiskt redan från början frågar kompisar om de vill vara med alt. att barnen nu vågar fråga själv eftersom de vet att de alltid får vara med. Skitbra!

En viktig sak är att göra barnen delaktiga tycker jag. Min dotter berättade att det var rätt hög ljudnivå i klassrumet och läraren sa då lite gnälligt att det här oljudet skulle inte hen vilja jobba i minsann. Klart barnen förstod vad hon menade men det blev ju mer ett anklagande. Tänk om läraren istället tagit sig tid att göra barnen delaktiga och låtit dem ta reda på hur hög ljudnivå som var bra för dem att jobba i. Precis som med exemplen här ovan om att se den som känner sig utanför eller som inte är så bra på en sak och hjälpa den. Att göra barnen delaktiga och ge dem ett ansvar.

Lite sent ute med en kommentar kanske men men,
Detta är såklart en fin tanke, och alldeles säkert inte gjort av illvilja, men jag ser ett problem; nämligen att barnet som ställer sig i solen/rutan/vidstenen whatever hamnar i en beroendeställning till resten av barnen , skuldbeläggs för sin ensamhet och själv tvingas ta ansvar för sitt utanförskap. Jag utbildar mig till förskollärare och där har detta system diskuterats, och personer med erfarenheter av systemet i fråga kunde vittna om hur det tex. alltid var samma barn som stod i ”solen” och att vissa barn till exempel valde att helt enkelt inte ställa sig där alls, för att de visste att de ändå inte var accepterade i gruppen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *