Kategorier
diskussion & debatt

Ilska är min drivkraft

Ilska är skrämmande. Arga människor, arga kvinnor i synnerhet, är skrämmande. Vi har lärt oss att kvinnor ska vara behagliga och tillmötesgående och när hon inte är det så blir folk stressade. Då är hon hysterisk och behöver lugna ner sig. Ilskan avfärdas som ett hinder i kommunikationen men men det säger mer om lyssnarens […]

rabiat

Ilska är skrämmande. Arga människor, arga kvinnor i synnerhet, är skrämmande. Vi har lärt oss att kvinnor ska vara behagliga och tillmötesgående och när hon inte är det så blir folk stressade. Då är hon hysterisk och behöver lugna ner sig. Ilskan avfärdas som ett hinder i kommunikationen men men det säger mer om lyssnarens förmåga än om den arga kvinnans.

Jag klarar av att vara klarsynt, skarp, nyanserad, genomtänkt, djup, saklig även när jag är arg. Snarare mer då eftersom att min ilska är min drivkraft. Att bli avfärdad som nån som inte kan föra ett konstruktivt samtal eller få folk att lyssna bara för att jag är arg är faktiskt ganska nedvärderande.

min ilska 3 min ilska min ilska2 min ilska4

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

32 svar på ”Ilska är min drivkraft”

Åh så jobbigt det har varit att lära sig att bli arg. Jag var en sådan som grät så fort jag blev upprörd, för det är sådan min mamma är och jag antar att man blir som man umgås. Insikten att man får mer gjort och får mer respekt om man istället blir heligt förbannad har gjort stor skillnad i mitt liv. Men det har varit jättesvårt, och många tycker att man är ”otäck” när man är arg. Jag försöker också göra mitt bästa för att mina döttrar ska lära sig att inte böla ”i onödan”.

Att vara arg, ilsken, frustrerad är naturligtvis normala reaktioner man har, men jag tycker det kan vara intressant att se hur man hanterar dom känslorna i relation till andra människor. Man kan ju som vissa säger leva ut dom känslorna på ett verbalt aggressivt sätt att tala eller skriva. Eller så kan man som vissa andra anser få ur sig sin ilska genom att vara pedagogisk, lugn, sansad. Jag för min del har mycket lättare att ta till mig ett budskap av den senare sortens metod.

Jo det är ju sant men om man vill få ut ett budskap så måste man väl förmedla det på ett sätt så att mottagaren kan ta till sig det.

Jo det håller jag med om. Inom en rimlig gräns. Jag har inga problem att bli lyssnad på eller få ut mitt budskap så när nån enstaka person klagar så tar jag det för vad det är: en enstaka person. Det finns människor som har svårt att lyssna också.

Tror dock inte jag är ”en enstaka person”. Min uppfattning är att många hellre läser dom ”milda” feministbloggarna.

som svar på din sista kommentar, kan inte svara den direkt: enligt sökning igår på bloggportalen, kategori feminism, är inte du störst, det är Underbara Clara som är det

Jo, det stämmer. Fast Underbara Clara är inte en feministblogg. Hon har bara feminism som en kategori (man väljer tre kategorier på bloggportalen). MEN om du tar dig tid att gå igenom hennes fantastiska arkiv och läser hennes inlägg om feminism (och annan politik) så kommer du finna att hon både svär och är arg.

Man kan dock inte glädja alla…Man skriver utifrån en själv och uttrycker sig på sitt sätt. Passar det inte så är det ju ingen som tvingar en att läsa under pistolhot. Man väljer själv vilka exv bloggar man vill följa. Jag tycker inte denna kritiken är ok. Tycker faktiskt att den mest är nedvärderande. Något slags försök att ”sätta dit”. ”Din blogg är inte störst, Din blogg bla bla”. Sluta med sånt, stämningen blir skittråkig. Det är enkelt: Läs inte, du har möjlighet att välja bort!

Jag är inte så haj på twitter så jag tar det här istället; din ilska får mig att orka stå upp och ta diskussioner på jobbet som gäller ”genustjafs” (citat från en kollega med penis)…

Det intressant det där med kvinnor och starka känslor. I miljön där jag växte upp kändes det inte som ett problem att kvinnor visade mycket känslor (även om kvinnors känslor, särskilt ilska, ”förstås” förlöjligades och förminskades ibland) – man kunde som kvinna gapa, skrika, svära och sätta ner foten helt obehindrat 😉 I min partners familj och bekantskapskrets är däremot det där med gapiga kvinnor absolut tabu. För dem är själva essensens i att vara kvinna (även om de kanske inte skulle säga det själva) att vara mjuk, mild, vän, förstående, självuppoffrande och aldrig höja rösten. Där jag kommer ifrån konstrueras kvinnlighet mycket mer med utseende och intressen. Vet inte om det är en klassfråga kanske.

Jamendetärjudetsomärgrejeeen!!! Att folj inte fattar?? Alla de med rätta ilskna/rabiata/provocerande feminister som för debatten framåt gör ju det för att de (eller vi, för där räknar jag in mig själv) ör pedagogiska, tydliga, konkreta, väl underbyggda osv. Är man helt osammanhängande och ogenomtänkt och bara svär och skriker rakt ut hade man väl inte nått någonstans.

Den som säger att de inte kan ta till sig den hårdare tonen använder det för att den helt enkelt har svårt att se patriarkatet och ojämlikhet i stort eller för att den inte vill se. Och som du säger, kvinnor som vågar säga ifrån är provocerande i sig, vad vi än säger. Likaså när jag i egenskap av homosexuell gör anspråk på att få ta plats med mina perspektiv i åtminstone nästan lika hög grad som heterosexuella, då blir personer som är homofober OCH personer som inte fattar normkritik irriterade. ”Var nöjd med att du blir accepterad!” eller ”Du ör ju inte lika normal som vi andra, rätta dig i leden och försök efterlikna oss normala så mycket du kan istället för att sticka ut ännu mer!”

Jag tror att vissa förväxlar ’rabiat’ med en kvinna (för det är väl bara kvinnor som kallas rabiata?) som inte ber om ursäkt för sig själv eller sina åsikter. Jag gillar din rättframma stil.

Jag sällar mig till skaran som ÄLSKAR att du är så arg. Och samtidigt så jävla bra på att träffa mitt i prick på så oerhört viktiga frågor/problem. Tack för det! Fler borde våga vara riktigt jävla förbannade då och då. Det är rätt befriande med känslostormar, trots allt. 🙂

[…] Det pågår återigen någon slags debatt kring debatten här i feministbloggosfären: Vem når längst i kampen för en jämställd och jämlik värld – den som är lugn och pedagogisk eller den som vågar ryta ifrån rejält och ilsket provocerar? Sara Schmenus skriver att hon är nöjd med den ”etikett” hon har på sig själv, som pedagogisk och på gränsen till mild, ibland nästan övertydlig i sin feministiska argumentation. Lady Dahmer irriteras av vissas uppfattning om att ”God Ton”-feminister når längre och slår fast att hennes ”rabiata” och ilskna framtoning lett henne dit hon är idag; en kvinna ska enligt normen vara följsam och behagande, och det är ju den normen vi vill vidga! (läs här och här.) […]

Ilska kan trigga igång adrenalin och hos en del kan det leda till att hjärnan jobbar snabbare och man reagerar snabbare. Jag har t.ex. haft en del riktigt givande diskussioner som arg 🙂 Fast tyvärr har jag en grej som aldrig funkar… Ibland när jag blir arg så kommer tårarna och då misstolkas hela jag :-/

Ok, så vi har lärt oss att kvinnor ska vara behagfulla och inte arga …
det kan inte vara så att man öppnat för att det är ok att män är ara och krigiska av sig? Varför ska mannens rätt att vara norm vara tongivande? är det inte bättre att de lär sig att bete sig civiliserat?

jag gillar generellt inte ilska, gap och skrik och folk som är arga titt som tätt.

Fast en sak som jag är JÄVLIGT trött kvinnor som sätter på sig offerkoftan och inte slåss för sin rätt vid tex. separationer.
det är så jävla (ursäkta) många kvinnor som
VÄLJER att gå lottlösa från hus och hem vid en separation istället för att kräva och hävda sin rätt.
Så visst- det behövs lite mer jävlar anamma och kvinnor som vågar ställa krav. men det är ju egentligen inte likalydande att man ska vara arg som i… arg.

”Vi har lärt oss att kvinnor ska vara behagliga och tillmötesgående och när hon inte är det så blir folk stressade.”

Hmm…lustigt att du säger det – för jag upplever att kritiken mot mig, både här och på andra platser är just att jag inte är så där behaglig och tillmötesgående …. Jag står för och argumenterar för mina åsikter och det verkar ju stressa rätt många …

Jag förstår hur du menar. Jag har läst dina kommentarer, som jag tycker att har varit sakliga och lugnt skrivna. Och jag har läst svaren du har fått på dem, som bitvis varit rätt hätska. Det verkar lite som att några personer gärna skriker på andra, men själva vill bli ödmjukt behandlade. Det går inte ihop för mig heller.

Jag tycker det är befriande med arga kvinnor. Gärna brutala, som tar plats, är lite grov med orden och vägrar be om ursäkt för det. Jag har hela mitt liv fått höra att jag beter mig ”okvinnligt” eller ouppfostrat medan mina killkompisar som jag umgicks med aldrig fick skit när de ifrågasatte, var högljudda eller lite uppkäftiga. Idag är jag stolt över den jag är och tycker det är trams när folk påstår att jag är lite väl grov eller högljudd. Då pekar jag finger åt dem.

Bästa LD. Och alla andra smarta kvinns här – hur ska jag ta diskussionen? Jag skrev en status på min Facebook ang ett bemötande i mitt barns skola som jag inte tyckte var ok (ur genussynpunkt) och hela diskussionen slutar med att en man jag inte vet varför jag är vän med, har träffat honom en gång, berättar för mig att jag inte är feminist. Han hävdar att han är så trött på all skit jag postar på Facebook (har bl.a. länkat inlägg hit) och han vet så mycket om mig som jag inte vill ska komma fram (?) så jag ska lägga ner min ”moralpredikan”. När vi diskuterade vad statusen handlade om kunde jag absolut ta det, då var vi fler som diskuterade och jag tycker det är väldigt kul att diskutera saker jag brinner för, men ju längre det gick flöt han ifrån ämnet och började klanka ner på mig personligen.
Alltså – jag vet att det här förmodligen är en skitsak. Men när han kommer, och berättar för mig (”Du är inte feminist Jonna”) blir jag så jävla kränkt. Vill liksom inte hoppa på’n tillbaka. Hur gör en!?
/ förbannad och sjukt trött feminist

”Hur menar du nu”
”kan du utveckla det?”

Läs/lyssna på Elaine Bergqvist bok om Härskartekniker! Få DEM att börja hacka, och inte veta vad de ska säga när du ber dem ”hur menar du?” och de ska börja förklara sig, kan bli riktigt roande ibland…

Åh herregud! Jag går fullkomligt bärsäkragång när jag är arg! Då kommer inget vettigt ur mig, bara -argh, gurgel, gnärf-.
jag funkar bäst och är som vassast och farligast när jag är så där kallt iakttagande och -hur menar du nu?-

Det här fick mig att tänka på att de flesta av dina läsare nog är kvinnor. Jag antar det av namnen på de som kommenterar och skriver på twitter. Har inte tänkt på det förut men det är ju rätt logiskt att de som tilltalas är just kvinnor, som kan känna igen sig utan att känna sig utpekade. Jag tror att många män hellre söker sig till just de där ”snällfeministerna” för att de har lite svårt att svälja den ilska som ju ofta är riktad mot män.
Jag tycker att både arga feminister och milda feminister är fantastiska och gör ett toppenjobb. De arga för att de lyfter fram styrkan i att vara arg, tar sig rätten till sin ilska, visar vägen för andra kvinnors ilska. De snälla för att de orkar fånga upp och argumentera med de där som lätt blir tjuriga av andras vrede. Båda behövs, det får vi aldrig glömma.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *