Kategorier
diskussion & debatt Tjock verklighet

Ingår man i normen så blir det problematiskt när man säger att man inte tänker anpassa sig till den.

Får bara feta, rasifierade, handikappade känna utanförskap? Får bara de som inte passar in i den vita smala normen känna kraven från patriarkatet? Får bara de som inte passar in i den vita smala normen problematisera utseendehetsen. FÅR BARA DE SOM INTE PASSAR IN I NORMEN…. Nu tar vi det en gång för alla: nej, […]

Får bara feta, rasifierade, handikappade känna utanförskap? Får bara de som inte passar in i den vita smala normen känna kraven från patriarkatet? Får bara de som inte passar in i den vita smala normen problematisera utseendehetsen. FÅR BARA DE SOM INTE PASSAR IN I NORMEN….

Nu tar vi det en gång för alla: nej, absolut inte. Jag har aldrig påstått det heller. Jag har tvärtom gång på gång på gång förklarat (tydligt) att det inte handlar om att man inte får känna sig utanför, ful, fel eller drabbad av normer, ideal eller på annat sätt må dåligt om man är smal eller vit eller snygg eller vad det nu må vara. Jag har heller aldrig sagt att det bara är överviktiga som har rätt till vissa känslor. Så.

Jag säger heller inte att man inte får skriva om dessa känslor av otillräcklighet som normativ, tvärtom, men jag ifrågasätter och kritiserar hur man gör det. Att avfärda kritik som hatisk eller påhopp eller påstå att jag hänger ut de jag ger kritik är fruktansvärt oärligt men ett enkelt sätt att undslippa självrannsakan. Tyvärr. Men är man överhuvudtaget intresserad av att motverka normer och patriarkala krav så är det tamejfan nödvändigt att vara öppen för kritiska röster samt självrannsaka sig själv om man ska delta i debatten.

I Bloggkommentatorernas kommentarsfält så tappas det dock respekten för mig. (Åhnejbuhu) Nån tycker att det är dags att vi feta håller käften och låter de andra komma till tals och ja det är ju ett återkommande problem, vi tjockisar bara tar så himla mycket utrymme överallt. Och nån annan är trött på att jag är ”fixerad vid tjocka kroppar” och nån tredje undrar varför jag försöker bestämma vem som får känna si eller så.

bk bk2

Men nej jag är inte fixerad vid tjocka kroppar. Samhället är fixerad vid tjocka kroppar och jag har fått nog av det. Ja, patriarkatet skadar alla kroppar och det har jag gång på gång tydliggjort. Jag försöker inte förminska normativa kvinnors utsatthet eller ångest, tvärtom, men att låtsas som att vissa kroppar inte drabbas hårdare än andra tjänar bara de med privilegierna.

Som kvinna granskas du alltid. Men som tjock eller rasifierad kvinna granskas du mer. Det är tamejfan skitviktigt att synliggöra och tala om, om vi vill komma framåt.

Och det jag försöker förklara med mina inlägg här är att steget till att lära sig acceptera, älska eller trivas i sin kropp är hundra gånger kortare och enklare när man har en kropp som samhället älskar, lyfter fram samt hyllar. Steget att lära sig acceptera, älska eller trivas i sin kropp när samhället hatar, äcklas av, skammar och osynliggör din kropp är nästan omöjligt.

Det handlar inte om att jämföra lidande eller förminska människors ångest utan om att vara medveten om att det är skillnad på att tillhöra normen och stå utanför den. De enda som tjänar på att vi låtsas som att alla har det lika svårt är de som har sitter i toppen.

Så hur kan man då som normativ närma sig i debatten? Hur kan du som smal eller vit eller hetero eller cis göra för att motverka normer och ideal? Genom att lyfta fram de som är utsatta dels genom att tala om problematiken (kanske genom att belysa sina egna privilegier) och dels genom att låta de utsatta tala för sig själva samt lyfta fram dem när de gör det. Jag skriver t.ex nästan aldrig om trans- eller rasifieringsfrågor men lyfter gärna de som gör det.

Ingen kan ha koll på allt eller veta precis hur de ska uttrycka sig, men tillsammans kan vi lära oss. Elin t.ex har ju inte gjort nåt fel, jag beskyller inte henne, däremot så vill jag problematisera det hon (och andra med henne, Elin får bara agera exempel för ett vanligt förekommande fenomen nu och ska inte hållas ansvarig) skriver och hoppas att hon och de som läser mitt inlägg funderar vidare på detta.

Sen tycker jag att Elin (och andra kvinnor oavsett storlek) ska fortsätta våga visa sina kroppar på bild, men då utan att göra en grej av det. För som normativ är det dumt att använda sin kropp som verktyg (minns ni t.ex kändisarnas ”sluta sminka er”-kampanj? Eller den där bilden på en perfekt kvinnomage med bristningar som skulle vara peppande för kvinnor som föder barn?) men vill du ta del av att normalisera eller visa en kropp som inte är perfekt så GÖR DET, men gör det utan att lyfta fram det som något speciellt.

Det räcker med att bara låta sin kropp synas och finnas och bara vara utan att ursäkta den. För ingår man i normen så blir det problematiskt när man säger att man inte tänker anpassa sig till den. Men att visa bilder på avslappnade kvinnor som trivs med sig själva, det är bara inspirerande.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ingår man i normen så blir det problematiskt när man säger att man inte tänker anpassa sig till den.”

Jag förstår vad du skriver, och håller med till viss del. Men jag undrar samtidigt: vem är det som bestämmer vem som ingår i/tillhör/är normen? De som inte tillhör normen? De som tillhör normen? Eller en själv? Och varför?

Men det är ju inte alltid samhället har en enhetlig uppfattning om huruvida någon tillhör normen – vem är det då som har bestämmanderätt/tolkningsföreträde?

Håller med! Åtminstone i mitt fall, där har folk omkring mig i hela mitt liv varit jävligt tydliga med att tala om för mig att jag minsann är lite fetare än man ”bör” vara. På ett eller annat sätt har de visat mig detta, och då har de (de = allt ifrån min egen familj till folk jag aldrig ens träffat) varit förbannat eniga. Jag = tjock = ej önskvärd.

Japp, jag måste ha missat att det finns något som kallas norm och förstår inte vad konceptet innebär för något. Där slog du huvudet på spiken.

När man är tjock så medvetandegör omgivningen det hela tiden på ett sätt som inte görs med andra komplex. Medvetenheten och känslan av att behöva ursäkta sig är med varje dag. När det gäller andra grupper av människor som särbehandlas eller hackas på finns det ju ändå en liten fördel med att alla vet att det är t.ex. homofoberna det är fel på. Men det är inte ”fel” att medvetandegöra och ”hjälpa” tjocka människor, eftersom det handlar om omtanke, få dem att passa in och må bra. Dock har det ju inte den effekten, snarare blir det en stress.

Det känns som om debatten inte hade uppstått om du hade låtit bli att ha Elin som exempel. Du hade kunnat kritisera tidningarnas reportage eller företeelsen i stort utan att ta upp ett specifikt exempel. Problemet här, som t ex jag kände det, var att Elin kanske inte alls känt sig som en del av normen, kanske har hon också skitstora vårtgårdar och platt röv och har alltid känt sig fulare än exemplen i tidningarna, precis som du skrev att du gjort. Kanske har hon blivit kallad fula saker på grund av sitt utseende vilket lett till konsekvenser senare i livet. Att då en av Sveriges mest lästa feminister tar upp henne som ett dåligt exempel när hon äntligen försonats med sig själv känns faktiskt inte alls särskilt systerligt. Att du skriver ett helt inlägg med henne som exempel och sedan skriver ”det handlar inte om Elin” funkar liksom inte riktigt. Kanske skulle det ha blivit bättre om du hade tagit upp ett namnlöst exempel istället.

Fast jag ville ju kritisera Elins inlägg också. Hennes inlägg fick stor spridning med allt vad det innebar. Jag tycker inte det är elakt eller osysterligt att bemöta henne som en jämlik samtalspartner i en offentlig debatt hon valt att delta i.

Svara

Deltar man automatiskt i en debatt om man skriver ett inlägg om hur man mår? Jag hade förstått kritiken om Elins inlägg var ett svar på diskussionerna som pågått kring smalhetsprivilegier de senaste veckorna, men det var det väl inte? Här är det ju snarare så att andra klampar in och säger MEN JAG DÅ som reaktion på hennes inlägg om hennes tankar.

När jag skriver ”det handlar inte om elin” så menar jag ju det. Det handlar inte om henne och hennes person, däremot om det hon skriver och förmedlar med sitt inlägg.

Svara

Alltså den här kommentaren om att feta ska ta ett steg tillbaka, skrattade högt.

”Nu tänkte jag berätta om hur stolt jag är över att tillhöra normen! Hurra för oss med normativa kroppar! Och ni tjockisar som vill problematisera mitt hyllande av smalhetsnormen ska hålla käften på er för nu är det JAG och alla andra smala som ska lyftas fram för det BEHÖVS i detta tjockishyllande samhälle. MITT perspektiv som smal lyfts ju ALDRIG fram, nu är det fanimej VÅR tur att få höras! Backa alla fetknoppar och andra med sjukligt tjocka kroppar!”

Precis som män håller på när kvinnor problematiserar mansnormen. Det här är vidriga försök till osynliggörande, fokusskifte och skuldbeläggande i syfte att tysta oss.

Undrar om det kommer bli ett första maj tåg där vita och smala kan gå för att kämpa för sina rättigheter. ’Smal och stolt’ skulle kunna vara en slogan.

Finns så mkt jag skulle vilja skriva om det här men känns som att LD redan skrivit allt. Tänker att att prova kläder kan tas som ett exempel. Alla har varit med om att ett plagg inte sitter så bra eller snyggt, men jag som tjock kan inte ens prova kanske 70% av de kläder jag vill för de EXISTERAR inte i min storlek, och då har jag bara 44/46. Eller så finns plagget i tre färger men efter 40 finns det bara i en färg, ofta grå, svart eller beige. Min kropp existerar lixom inte i klädvärlden.

Tycker också det är spännande att alla inte ser hur lika deras invändningar är de invändningar män som inte erkänner förtrycket av kvinnor brukar använda…

Det tycker jag också är spännande. Hur varje förtryck man själv inte utsätts för ska ifrågasättas och debatteras om det verkligen är ett förtryck eller om det kanske handlar om svaga, lättpåverkade individer, hur den privilegierade gruppen ständigt tar tolkningsföreträde och tar illa upp, hur de tar synliggörandet som personliga anklagelser och alltid försvarar sig med ”Men VI då? Vi har det också jobbigt! Ni har problem och vi har problem, det är faktiskt ingen skillnad! Och finns det någon skillnad så är det väl att vi har det liiite värre än er.”

<3 Du är bäst!

Jag blir bara trött när jag läser alla inlägg från folk som missuppfattar hela debatten eller förnekar att det finns ett förtryck mot tjocka och en smalhetsnorm. Men då är det skönt att du och LD finns där och förklarar och förtydligar om och om och om igen. Jag hade inte orkat:)

Det är väl egentligen först nu när den här debatten har kommit upp på LDs blogg som jag verkligen har insett varför jag har känt mig utanför hela tiden. Jag har alltid mått bra i min kropp och haft bra hälsa men ändå inte känt det som att min kropp är ok och min kropp har alltid varit något skamfyllt inför andra. Alltid ursäktat och förklarat när jag har fått "goda råd" om viktminskning osv från folk som bara antagit att jag måste må fruktansvärt dåligt när de sett min tjocka kropp.

Keep up the good work! 🙂

Tack <3 Och det är inget fel på din kropp även om den så skulle vara den mest ohälsosamma kroppen i världen. Det är din kropp, inte andras att skamma, kommentera, ge "goda råd" eller ha synpunkter om. De som håller på så ska ta och hålla tyst sig och skaffa sig en hobby istället.

Men också som jag skriver i mitt inlägg som länkades förut: om en nu har ett utseende som hyllas av normerna och inte ens lyckas älska det, mår en verkligen bättre av inlägg och kampanjer där andra älskar det en själv hatar?

Jag ser överhuvudtaget inte hur såna här inlägg eller reklamkampanjer får någon att må bättre. det blir bara ett ständigt återuppreppande och reproducerande av samma normer: vit och smal. Vill vi uppnå något ska vi nog bara sluta ursäkta våra kroppar och sluta motivera varför vi ser ut som vi gör. Vi ser aldrig män skriva såna här inlägg eller vara med i kampanjer där de deklarerar att de älskar sin kropp och nu äntligen är nöjda med den. Inget krig förs mot mäns kroppar så ingen försoning krävs.

Förstår hur du tänker och förstår även hur folk inom normen tänker. Det är inte alltid man inser att man tillhör normen. När man själv personligen har varit med om mobbing, trakasserande o.s.v. på grund av hur man sett ut så är det troligtvis extra svårt att se om man tillhör normen eller inte. Oavsett vilket så känner man sig nog ”ful”. När man sedan lyckas jobba med sig själv och överkomma sina komplex och ”vågar” visa upp sig så tycker man själv att man lyckats riktigt bra. Man vill ge andra den styrka man själv känner. Jag tror många tänker personligt istället för i strukturform. Det märks i många diskussioner då folk kan bli arga och känna sig påhoppade. Ibland är det förstås så, men ibland är det inte alls så utan det är personen som tar det personligt eftersom hen har tänkt personligt. Nu blev det luddigt… men hoppas det framkommer vad jag menar 🙂

Det där är bull. Man kan hata sig själv så mycket att man vill dö – man vet ändå ifall man tillhör normen eller inte. Det där att låtsas att man inte har förstått vilka normer som råder i samhället man lever i är ett försvar av självbilden, inget annat.

Jag tycker det du skriver är bull. Jag har aldrig hatat mig själv, eller haft ”problem” med min kropp, men jag har ändå alltid trott att jag varit tjock. När jag ser mig själv på bilder från säg tio år sedan så ser jag ju att jag var ”normal/normativ”, men jag har aldrig tyckt att jag tillhört normen. (Nu idag gör jag ju inte det heller, så nu är det ju för sent.) Men att man själv VET – det kan jag ju säga direkt är skitsnack eftersom jag själv aldrig har vetat om det.

Att ”tro” att man är tjock och att vara det är inte samma sak. Även om man påstår att man tror att man är tjock vet man att man tillhör normen och inte ser ut som de på 150 kilo. Undantaget är väl smala anorektier för om jag förstått den problematiken rätt har många av dem en förvanskad verklighetsuppfattning. Jag låter bli att uttala mig om just den problematiken eftersom jag inte haft anorexia själv. Däremot är det precis som Burgschki skrev under ett annat inlägg, ett jäkla koketterande och fiskande efter bekräftelse när man står och drar i en liten knappt synlig valk och säger ”Åh vad tjock jag är!” Been there done that och det spelar ingen roll hur mycket folk än försöker övertyga mig att de inte fattar att de inte är feta, svåra psykiska sjukdomar och eventuellt vissa ÄS då som ger en förvanskad verklighetsuppfattning.

”svåra psykiska sjukdomar och eventuellt vissa ÄS UNDANTAGET” skulle det stå. Och så kan jag lägga till att det här är en diskussion som bara handlar om att stärka ett ego som känner sig hotat från de smalas sida och det går INTE att övertyga mig om att smala inte fattar att de tillhör normen. Som att jag skulle påstå att jag inte fattar att jag tillhör vithetsnormen och heteronormen för att jag inte ”känner” mig vit och hetero trots att jag är det. BULLSHIT. Alla försök att övertyga omgivningen om det handlar bara om att försvara sitt eget smalhetskoketterande som ärligt talat är rätt äckligt. Sluta med det.

Nu stör jag mig extremt mycket på att du berättar för mig 1) vad jag ska göra och inte göra samt 2) vad jag vet (vetat) och inte vet (vetat). Jag kan bara säga att jag kommer vad jag vill och vad jag tror eller vet ändras inte för att du skriver det. Man kan väl för fan vara tjock även om man inte väger 150 kg? Och ”tjock” är ett betydligt mer subjektivt begrepp än vit och hetero, jag tycker inte det går att jämföra dem.

Det kan du störa dig på så mycket du vill. Gemene person har inte en snedvriden verklighetsuppfattning och tror inte på allvar att de är tjocka när de ser ut som normen (och normen är SMALHET, inte 1.90 cm långa modeller på 40 kilo som dessutom retuscherats till oigenkännlighet). Många kvinnor KÄNNER sig tjocka men det är något helt annat än att vara det. Att känna sig tjock hadlar om att ha ett dåligt självförtroende eller att inte uppleva sig duga som man är. Det är ett uttryck för smalhetsen men är något helt annat än att vara fet/överviktig och förtryckas av ett helt samhälle.

I många fall handlar det där ”åh vad tjock jag är!” om att få bekräftelse för när personer med en normkropp säger så får de massor med positiv uppmärksamhet. ”Du är inte alls tjock, du är jättefin, du är så snygg, du är ju smal, jag skulle vara jätteglad om jag hade din kropp!” En person med icke-normativ kropp, en fet eller överviktig, har inte privilegiet att kunna dra i vaklarna och säga ”usch, vad tjock jag är!” för det finns ingen positiv bekräftelse på det. ”Banta då för fan och sluta klaga din jävla tjockis!” är vad vi får höra.

Och skulle det vara så att det går omkring ett stort antal människor på den här jorden som inte har kontakt med verkligheten – då har vi ett seriöst samhällsproblem. Så sluta låtsas inte förstå, det är bara tramsigt.

Du kunde inte låta bli härskartekniken där på slutet eller : Så ”sluta låtsas inte förstå, det är bara tramsigt”. Jag förstår precis vad du menar, jag håller bara inte med.

Det var inte riktat mot dig specifikt utan mot alla som påstår att de inte vet vad att smalhet är normen i samhället och att det är samma sak att känna sig tjock som att vara det. Du behöver inte hålla med om att smalhet är normen och att fettförtrycket är ett specifikt förtryck som drabbar feta och överviktiga. Du har rätt att ha osympatiska åsikter om du vill det. Inte mitt problem.

Nu var det varken smalhetsnormen eller fettförtrycket jag inte höll med om, utan din uppfattning att alla som tillhör normen VET att de tillhör normen.

Jag önskar att folk bara kunde visa sig på bild, precis som du säger. Utan att gnälla på sig själva, utan att ursäkta sig eller berätta hur nööööjda de är trots alla ”skavanker”. Det är så mycket mer peppande än sånna här inlägg tycker jag. När jag ser folk av alla storlekar som bara ÄR så mår jag mycket bättre i min själv. Jag hatar när det ska pratas mat, träning, dieter, skavanker, klädstorlekar. Jag blir så triggad av det, önskar att vi alla bara kunde få vara.

Nu tycker jag iofs om att prata mat och träning, annars håller jag med om allt du skriver, och tycker det vore den allra bästa lösningen/utvecklingen.

Jag önskar att alla som fick kritik nån gång skulle räkna till tio och sedan sova på saken. Det här med utseende är så oerhört känsligt och det är så jävla tröttsamt. Jag hoppas Elin och alla andra som håller på med Veckorevyn-liknande skriverier tar till sig och börjar förstå saker bättre efter det här.

Gissningsvis blir det bara ännu värre. Tippar också på nån sorts ”thin and proud” hashtag inom den närmaste framtiden.

Jag tycker inte du kritiserat Elin alls. Jag tycker du mer ifrågesätter varför hon skulle sprida att hon blivit nöjd med en helt normal kropp.

Normal = Normativ

Normativ = BMI normalt och ej över.

Och tack för att du öppnade upp mina ögon angående tjocka fina tjejer.
Jag satt för ett år sen och titta på en bild med en extremt vacker överviktg och bara önskade ” om jag ändå såg ut så” och nu ser jag det att hon vara lyckligtvis bara en av få vackra ” tjocka” som då kunde visas på bild. Hade hon varit ” ful” hade dom inte uppmärksammat henne alls.

Jag gick på ett pulverprogram på sjukhuset för att gå ner i vikt. (Var ett förträffligt program där man initialt gick ner görmycket och sedan hade ett års uppföljning med dietist) Med resultatet att jag på våren vägde en bit över hundra och var på jobbintervju och på hösten vägde 80 och var på jobbintervju (Är nästan 180 lång, så 80 är inte tjockt på något vis)

Det var en ögonöppnande upplevelse att se skillnaden i hur jag behandlades; Min kompetens hade inte ändrats över huvud taget och jag hade ganska stor koll på hur jag mådde rent psykiskt både före, efter och under processen. (Jag hade ett och samma jobb som jag trivdes med under hela tiden, tittade mig omkring lite bara.)

Även öppensinnade kvinnor vars kompetens och yrkesskicklighet jag beundrar betedde sig anorlunda beroende på om jag var tjock eller normalviktig.
Det var verkligen en markant skillnad. Blev förbluffad och förbannad.
Men jag håller helt och hållet med dig LD, tjocka kvinnor blir behandlade på ett ofta oacceptabelt vis.

Tycker dock att vi ska sluta skylla på ”det rådande skönhetsidealet” eller ”den rådande normen kring tjockhet” för det fråntar människor deras individansvar. Det går inte att skylla på ”det rådande skönhetsidealet angående hud” om man är rasist. Det är en individs ansvar. På samma vis är det en individs ansvar om hen diskriminerar en människa med övervikt.

Hej LD, jag brukar inte kommentera så ofta här. Men jag har läst din blogg länge. Och vill bara säga att du är den första personen som jag sett har tagit upp de här problem. Allt det som tjocka utstår. Blir nästan gråtfärdig. Mina känslor och upplevelser kring min vardag fick ett ansikte, självhatet minskade och det är en sån skön känsla att kunna hänvisa någonstans.

Jag har vetat att jag inte varit själv i mina upplevelser som tjock. Men har aldrig känt att det funnits utrymme att kritisera något annat än mig själv. Det är fantastiskt att du gett oss en röst. En plats. Även fast jag får hjärnblödning på vissa reaktioner som uppstått.

Ville bara säga tack till dig. Jag tycker du har helt rätt och är bäst.

Ja, du har så jävla rätt i det du skriver.
Kvinnor har väldigt länge fått ursäkta sig för sina kroppar pga smalidealet.
Men jag har en känsla av att folk blev rädda för/äcklade, samt förfulade fetman då människor och läkare förknippade den med sjukdom och död.
Vi vet ju att människor har haft en enorm rädsla för sjukdom och död sedan tidens begynnelse, typ.

Det jag menar är att männen inte bara står för den förfulade bilden av överviktiga människor. Alla, kvinnor som män har blivit hjärntvättade av läkare som skriker ut att övervikt och fetma är en av de farligaste sjukdomen vi kan drabbas av. Och vi har i vår tur börjat hetsträna och banta. Gymmen och alla ”bli smal”grupper har ju aldrig varit så överfulla av hetstränande människor som nu för tiden. Vi gör vad som helst för att bli smala och ”friska”.

Men jag håller med om att en överviktig kvinna granskas och trycks ner väldigt mycket mer än en överviktig man.

Vad som kan stoppa den här smutsiga virusinfekterade bilden av överviktiga människor är om film och reklamer som skriker ut hur en människa ska se ut och vara, slutade produceras, så att människor, framförallt kvinnor kan få leva i harmoni med sig själva. Men vägen dit är rätt jävla lång.

Jättebra och tydligt inlägg. Höll på att sätta i halsen när jag såg kommentaren om att feta borde ta ett steg tillbaks i den här debatten…wtf?

Har alltid mått fett kass av såna här blogginlägg/artiklar/tvinslag. Förfan. Älska er själva i handling och vardag istället för att fiska likes och kommentarer på nätet. Till och med när man ser bra ut och ÄLSKAR SIG SJÄLV finns bekräftelsebehovet där.
När man stänger av datorn och går ut, lämnar det peppiga kommentarsfältet bakom sig, vågar man visa sina valkar och dallriga lår för omgivningen då?

Steget för att alla ska bli accepterade är längre än några normativa kvinnor som sminkar av sig och noga förklarar varför. Vi har en lååång väg kvar att gå. Tanken är säkert god men slår så himla fel.

Vad får dig att tro att jag inte älskar mig själv?
Skulle du säga exakt samma sak till någon som blir diskriminerad för att de inte passar in i samhällsnormen som säger att ljus hy är finare?

Ditt inlägg här, som förringar diskriminering till likesfiske är förkastligt.

Nej, jag tror verkligen att många kändisar och storbloggare (exempelvis då det väl ofta är de som kan uppmärksammas och göra en avsminkning/skriva ett peppinlägg) tar en osminkad bild i tryggheten hemma när ingen ser = kan få en bra vinkel, bra ljus etc, verkligen FÖRTYDLIGA att nu är jag osminkad obsobsobs!!! och sedan blir det inte så mycket mer. Ingen större handling.

Förstår inte riktigt vad du menar med dina frågor dock? Någon som inte passar in i normen (säg ljus hy) kan ju inte riktigt skriva ett blogginlägg om att det är dags att sluta bry sig om hudfärg och sedan gå ut på stan och slippa kommentarer/hat. Förklara gärna, vill gärna förstå hur du menar!

Tror att vi pratar om varandra, att ditt inlägg handlar om inlägget som LD nämner, inte om LD:s faktiska inlägg?

Ja, jag menar att jag tror att det stjälper mer än hjälper med Elins typ av inlägg (vill dock inte peka ut någon speciell person, möjligtvis några av de kändisar som bar smink på sina osminkade bilder). Vill ha förändring och acceptans någon annanstans än i kommentarsfält och tidningsuppslag – på riktigt! Absolut finfina platformar att diskutera och dela med sig på, men visst får man ta med sig ut i verkligheten och vardagen också!

Är vi egentligen inne på samma spår?

Jag har en rasifierad vän, en kvinna från Iran och Indien. Hon är trådsmal. Och hon HATAR vita som vägrar se sitt privelige, män som hatar kvinnor osv. När smalaförtrycker cirkulerade blev hon fly förbannad och hävdade att det inte är ett privelige osv. Hon reagerade som en… Vit brukar göra, eller en man. Och hon såg inte det själv, hon SÅG ingenting utav det. Hur öppnar en den delen av någon?

Det var ett par rasifierade kvinnor under taggen som var just fly förbannade på mig för att jag skapat den. Det här är en icke-fråga! deklarerade de bestämt. Det är fan inget privilegium att vara smal och du är FAN inte förtryckt! Det var nog vad som gjorde mig mest förvånad av allt som skrevs den där söndagen. Jag försökte prata med dem men de var så aggressiva att jag insåg att det inte gick att nå fram till dem.

Vad det här fick mig att förstå är att det enbart är för att kvinnor tillhör en förtryckt grupp som vi är så pass empatiska och ödmjuka som vi är (generellt sett och i jämförelse med män generellt sett) och att det är pga att våra egon ständigt hålls på mattan som vi kämpar för en bättre, rättvis värld. Hade vi levt i ett matriarkat hade vi varit samma egoistiska skitstövlar mot männen som de är mot oss nu och våra egon hade varit lika uppblåsta och ovilliga till förändring.

Jag håller med om det du säger LD, men det finns en punkt jag inte håller med om, att det skulle vara lättare att älska sig själv om en är närmare normen. Jag är inte överviktig, skulle inte kalla mig själv smal. Jag tittar mig själv i spegeln varje dag och hatar det jag ser. Tittar och klämmer på min putmage som jag helst skulle vilja skära bort med kniv om jag kunde. Jag vet att jag inte har det lika tufft i samhället som människor som inte passar in i normer. Men jag tror verkligen inte att det är lättare för mig att älska min kropp än vad det är för dig att älska din.

Som överviktig får du stå ut med mer skit, folk som glor och fäller äckliga kommentarer.

Men med min syn på min kropp blir varje blick på mig också ett problem. ”tycker hen att jag är tjock, ser hen mina valkar och små bröst” Osv. Mycket av hur du uppfattar omgivningens blickar påverkas av hur du ser på dig själv. En människa med gott självförtroende ser människor som tycker hen är snygg. Men människor som har dåligt självförtroende ofta uppfattar andras blickar som negativa.

Jag ser ingen framtid där jag någonsin kommer tycka om min kropp, jag kämpar med den varje dag. Även om jag är närmare normen än du.

Som sagt så får överviktiga och rasifierade stå ut med mer skit än mig, men de har inte svårare att älska sina kroppar än jag.

Det är vad jag tror.

Och jag håller inte med dig alls. Oavsett hur mycket DU hatar din kropp så gör inte andra det. Oavsett hur tjock du tycker att du är så tycker inte andra det. Oavsett så ser du representanter för din kropp överallt, i media, i film, på tv, hyllad och älskad. Du hittar kläder i din storlek.

Föreställ dig att du, med det hat och ångest du har nu, DESSUTOM var hatad av samhället, din omgivning osv. Föreställ dig att aldrig hitta kläder, alltid få utstå hån och förakt, aldrig se dig själv representerad på annat sätt än negativt.

Svara

Jo, men även om andra skulle hylla mitt utseende så har jag väldigt svårt att tro dem. Tror ofta att de ljuger för att vara snälla, min kropp passar inte in i normen. Jag är inte smal, jag har putmage, små bröst, hjulbent, allt fett sätter sig vid buken och höften. Jag har inte en välsvarvad kropp. Som en som kanske är större än mig har, timglasfigur trots mycket fett, det är ofta mer attraktivt.

Jag ser inte mig själv i normen, förutom att jag är vit, jag ser mig själv som utanför normen. Så det spelar ingen roll hur många som än säger att jag passar in i den, jag känner det inte själv och vet att de ljuger, det är så det känns.

Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle kännas att vara överviktig och hela tiden få höra av samhället att en inte duger. det måste vara rent förjävligt med alla blickar, tidningar osv. Som sagt, jag förstår att det är tusen resor värre än det jag bemöts av. Men det är ofta jag önskar att jag var större så att jag kunde få finare rumpa och bröst, lite snygga former. Men fettet sätter sig aldrig rätt på mig.

Sen har du rätt i att jag hittar kläder som passar, men jag köper aldrig kläder eftersom jag inte klarar av det jag ser i provrummet. Jag har kläder som jag haft i 5 år, nästan inte ett enda nytt plagg, jag hatar att handla.

så det spelar ingen roll att folk talar om för mig att jag passar in i normen, för jag kommer aldrig känna det.

Sen tror jag också att tjejer som följer normen också har ett väldigt stort krav på sig att fortsätta följa den. Minsta lilla förändring i kroppen kommer kännas och vara ett bakslag, 5kg extra, 1 finne, 1 rynka, allt det kommer kännas jävligt hårt för någon som hela tiden bektraktats vacker. Medan någon som inte följer normen kanske inte bli lika påverkad av den finnen eller de 5 kilona. Om du förstår hur jag tänker?

har så mycket att skriva >.<

Med allt detta sagt så förstår jag förståss att jag har priviligerier. Eftersom jag slipper fatshaming, eftersom att jag är vit m.m. så vill verkligen inte försöka rikta kampen åt mitt håll.

Som sagt håller jag med om det du säger, att de som är närmare normen har priviligerier.

Det enda jag inte håller med om är att det skulle vara lättare att älska sin kropp ju närmare normen du är.

Erica, det du beskriver låter inte sunt. Framförallt så är det på ett personligare plan än en generell strukturdebatt.
Jag är inte ute efter att debattera med dig, du har all rätt att känna som du gör om DIN kropp. Men jag skulle ju föredra personligen om du som människa skulle må bra med dig själv. Pratar du med någon om hur du mår och känner?

Malin, kunde inte svara på din kommentar så hoppas du ser den här.

Nej jag vet att det inte är sunt, vet inte hur man snackar om sånt.

Fast jag tror inte det är bara jag som känner så, det är många människor som tar livet av sig för att de inte klarar av att leva med sin kropp. Det är ofta människor som kan anses passa in i normen.

Min mamma mådde dåligare i sin kropp när hon var pinnsmal än vad hon gör nu när hon är lite mullig.

Det kanske inte passar in på alla människor, men för många så är det så.

Smärta är så individuell att det är svårt att veta ”vem som har det svårast”. Det går inte att mäta helt enkelt.

Kan endå till vis del hålla med Erica här. Jag har själv psoriasis över hela kroppen och led dessutom utav svår acne när jag gick i högstadiet/gymnasiet. Visst, jag är vit med en relativt normativ kropp (fick under skoltiden ofta höra att jag var ”trivselfet” så smal smal är jag ju inte) och har förstås därför vissa pivilegeriger. Men i och med min hudåkomma kan en väl hävda att jag inte passar perfekt in i samhällets snäva utseendemall. Det är ju inte direkt så att man ser så jättemånga kvinnor med stora röda, fjällande, varande eksem över hela kroppen representerade i media (om inte i sånna där freakshow reportage som visar hur fruktansvärt det är). Många tycker dessutom att det ser snuskigt ut och vill inte vara nära i rädsla att det smittar. Trots detta har jag aldrig skämts över min kropp eller mitt utseende. Jag har däremot haft mer normativt snygga kompisar som haft så mycket vånda över sina tre stretchmarks på rumpan att de inte vill visa sig i bikini på sommaren. Vad jag vill säga med detta är att jag tror normer påverkar oss olika. Och lidande är ju relativt till ens egna erfarenheter. Jag håller däremot med om att det är viktigt att se sin egen roll som en del av struuuukturen

okej, föreställ dig då att du känner ett hat mot dig själv, och sedan hatar dig själv för att andra anser att du inte är berättigad att hata dig själv lika mycket för att du ingår i normen. Föreställ dig alla ”lilla gumman” alla ”men, inte ska väl du vara ledsen du som är så fin” osv. osv. Föreställ dig ett samhälle som trycker ner dig och sedan trycker ner dig ännu mer när du är liten för att enligt normen ska du ju vara lycklig.

Att förakta sig själv om man enligt normativa mått mätt inte passar in i mallen, då är det lättare att inte känna en skuld gentemot sitt hat. Tänk då att du sitter där som smal och priviligerad och hatar dig själv för att du hatar dig själv. Du har allt, men du är inte lycklig. Varför ska du ens ta den debatten och jämföra olycka? Ja det finns priviligierade men vem är du att avgöra vad för typ av samhälliga krafter som gör en ”tjock” eller ”smal” mer berättigad att vara mest olycklig???

Du utgår ju i princip bara i från att ren fakta och kunskap ska motverka hatiska känslor gentemot sig själv. Och det har du faktiskt inget att säga om. För människor är olika. Vissa är logiska och andra mer emotionella.

Som jag sagt tidigare; att inte prata om privilegier tjänar bara de som har dem. Varför ska jag inte ta debatten? För att de som är normativa kan bli ledsna? Ska vi kanske skrota hela feminismen då eller, eftersom att män också far illa i ett patriarkat?

Nej, debatten om att smala är mer priviligerade ska så klart tas. Dock så förringar du en annan människas känsla genom att skrika ”fast det är mer synd om mig”. Och vem är du att avgöra det. I strukturella mått mätt, ja, men i känslomässiga?? Det kan inte du veta, för du vet inte hur hen känner sig. Skilj på fakta och känslor.

Och varför jag betonade det. Jo, det är er konsekvens av att känslor förringas. En anser sig helt enkelt inte berättigad att söka hjälp för att andra har det värre enligt strukturella mått mätt. Det är extremt otäckt, och kan resultera i självmord som värsta konsekvens, och därför tycker jag det är extremt osympatiskt av dig att gå emot henne när hon utrycker sina känslor gentemot sig själv. Och du ger ett sådant svar.

jag har inte sagt att det är mer synd om mig. Jag har bara pekat ut hennes brist på analys. Den har också konsekvenser. Hon uttryckte inte bara sina känslor utan skrev ett inlägg som riktade sig till en publik. Hade det varit ett dagboksinlägg eller en privat ventilering så hade jag bemött det annorlunda. Men nu så var det riktat utåt, mot en mottagare med sig själv som ett exempel ”titta på mig, jag struntar i normen så det kan du också göra”.

och den kommentaren är egentligen en fortsättning på den jag lämnade på din blogg, där jag påpekade att det finns ett förakt gentemot ätstörningar i vissa av dina formuleringar.

hej. har gett dig lite tid för eftertanke. att du inte bemöter den kommentarer lämnar ärligt talat besk eftersmak. den där som var i allra högsta grad liberalistisk. har bemött det med ännu mer text och det enda jag vill ha är att du står för det du skrivit. vill undvika öppen debatt, för att inte ännu en gång belysa något en kvinna gjort som fel.
kommer dock inte vara besparsam mina känslor om jag går in i en öppen debbtt. alltid rättvis. men det betyder så klart inte att jag inte kan dra till med Håll käften precis som dig.

låt oss hålla det på kommentarsnivå? hade dock velat att du erkänner vad du skrivit i ett inlägg, och liksom pekar på att det är fel. för som det ser ut nu har du gått in och raderat den meningen helt och hållet?? ej OK!

respekterar dig oerhört i andra fall! gör själv motsägelsefulla tabbar och kastar ut mig fördomar. ber alltid om ursäkt efteråt när jag inser mitt misstag. förstår när känslor kommer i överhand.

tack!

Jag kan se att jag är privilegierad på så att att jag är vit och inte överviktig. Det jag funderar på är hur jag trots mina privilegier kan ge uttryck för det sätt normer och kvinnohat ändå drabbar mig utan att det ska börja debatteras att jag minsann inte har det lika dåligt som andra. För jag vet att många har det jävligare än mig. Men att jag visar hur även jag drabbas av samhällsstrukturen behöver väl inte göra att rasifierade eller överviktiga inte kan höra det? Eller? Kan inte hon (vad hette den vita smala tjejen vars blogginlägg du reagerade på) få visa upp sin kropp som hon gjorde och det talar tröstande till iaf några? Så kan andra ta till sig av andra blogginlägg? Jag förstår inte riktigt vari problemet med hennes framställning låg. Kan vi inte vidga åsiktskorridorerna så att både hon och andra får plats?

Lyft det du utsätts för helt enkelt och var ödmjuk inför dina egna privilegier. Ropa inte ”men jag då!” när andra grupper pratar om sin utsatthet, speciellt inte när dessa grupper är underordnade dig. Mitt problem är inte att Elin visar bilder på sin kropp, mitt problem är att hon saknar insikt och analys. Men att posta en bild på sin normativa kropp samtidigt som du säger att ”nä nu tar vi och skiter i idealet va” är insiktslöst. Ungefär som att jag skulle posta en bild på mig själv och ba ”nä men hörrni, hudfärg spelar ju ingen roll egentligen, jag har accepterat att jag är blek fast det var jobbigt!” Ett HÅN. Jag tror du fattar.

Svara

Ja okej, jag tror jag förstår lite bättre. Att det är själva kombon av att visa upp en kropp som är mer lik idealet än de flesta andra (om än inte helt uppfyller idealet- vilket knappt någon gör), och samtidigt sparka bort kraven med en klackspark och proklamera självacceptans. Ja det är problematiskt.

Fast, vi vänder på det här. Tänk dig att debatten handlade om hudfärg istället. (Jepps, jag tjatar om hudfärg i mina svar, men det är en ögonöppnare att se det på det viset.)
Tänk dig att det enligt ett rådande samhällsideal om att vit hy var bra och mörk hy var dåligt så startade kritvita kvinnor bloggar där de pratar om att lära sig att älska sin hudfärg. En hud som är kritvit och priviligierad, men som de ändå mår dåligt över medans de hänvisar till idealet om vit vs mörk hy.

För bloggen som LD hänvisar till visar bilder på en smal tjej som pratar om att hon har accepterat sin feta kropp. Som om vita människor skulle blogga om hur de har accepterat sin svarta diskriminerade hy.

När smala tjejer pratar om att de lärt sig leva med sina feta kroppar så bekräftar de ett åt helvete felaktigt skönhetsideal. En bekräftelse av de skönhetsidealet rättfärdigar också diskriminering av de som verkligen ÄR tjocka. För är man smal och skämms över att man är tjock hur illa ska man då inte må offentligt om man är tjock som mår på något vis över att vara tjock? (Man måste btw må dåligt över att vara tjock, gud nåde dig om du säger att du är helt ok med att vara som du är.)

Notera också att det här GÄLLER BARA KVINNOR. Är du fet och man kan du fortfarande bli VD. Är du fet och man kan du kalla dig ”livsnjutare” och vara på TV som Edward Bloom. Enda stället där det under ett kort tag var accepterat att vara tjock som kvinna var som ståuppkomiker. Men till och med Babben Larsson gav upp och började banta.

Alltså om folk skrev ”Riktiga män tycker om färg, inte blekfisar”
Och man ser jämt på facebook och andra ställen över internet folk skriva.
”Denna tjejen är alldeles för blek, hon borde gå på solarium eller nåt.” = ” Tjejen är för smal, hon borde äta en smörgås”
Det blir istället fel, fast på andra hållet.

—->”Åhhh, jag blir så kränkt av att en vit tjej skriver att det är okej att vara vit. på grund av att jag är mörk”

Även om överviktiga är mest utsatta, så blir det fortfarande fel.

För det första har väl ingen påstått att det skulle handla om att skuldbelägga personer som passar in i normen. För det andra så används rasifierade kvinnor visst på det sättet och det är sjukt problematiskt. De används som ett sidospår och exotifiering dit män som vill ha ”lite krydda i vardagen” dras. Men det betyder inte att man tillhör normen.

Och det är fruktansvärt när vita stoltserar kring att vara vita eftersom de är definitionen av normen och makten. Fattar inte varför du tar upp det som exempel

Jag hänger inte riktigt med i din liknelse, vi kanske pratar om olika saker? Självklart är det mitt ansvar att se mina privilegier och försöka släppa fram dem som inte har en (t.ex.) lika självklar akademikerbakgrund osv.

Det jag undrar är hur jag ska närma mig den marginalisering jag själv utsätts för som kvinna, utan att trampa på de grupper som har dubbla hinder att slåss mot (t.ex. kvinna OCH rasifierad). Det är ju liksom inte rimligt att jag inte ska få föra en kamp mot det förtryck som drabbar mig bara för att det drabbar andra hårdare?

Jag strävar verkligen efter att vara ödmjuk och förstå att andra sitter mer i skiten än jag. Jag försöker identifiera de situationer där jag kan flytta min röv och släppa fram dem. Det jag menar är bara, kan vi inte föra parallella kamper?

Jag köper att Elins blogginlägg saknar analys och är provocerande för dem som befinner sig längre från idealet än hon gör. Men jag tycker ändå vi borde sträva efter att hennes kamp mot sina komplex, och hennes strävan efter självacceptans ska få finnas parallellt med med andras kamper. Att någon lider mer av att att vara längre från idealet, än hon som ligger lite närmare, betyder inte att hennes kamp med sig själv inte är viktig.

Sen så köper jag att ju närmare den accepterade normen man är, desto större ansvar bör man ha för att ifrågasätta sin egen plats och position. Jag är där jag är – men vad har hjälpt mig att hamna här som inte är förunnat andra, och kan jag som inte behövt kämpa lika hårt dela med mig av mitt kapital (sociala, kunskapsmässiga, materiella what ever) på ett sätt som är solidariskt mot dem utan samma privilegier?

Har du läst Elin’s blogginlägg och vad hon skrivit i sitt kommentarsfält
(där en stor del av dessa enbart skapade för att kunna lätta på trycket och låta lite av det bubblande tjockishatshatet som den stackars samhällsbortglömda gruppen oskyldiga åsiktsförtyckta tjockishatare i en hel vecka gått och burit på) (är väl överflödigt att nämna, men ofc – efter hand allt grövre beskrivingar av hur äckliga tjocka och hur dessa ska åtgärdas sluta existera)
– Hon skriver vid upprepade tillfällen att hon sjääälvklart inte menade att folk med kroppstyper som låg lite väl för långt i övervikts-bmi&anorektiker skulle få ta del i detta att kunna känna sig nöjd i sin kropp. Hon skriver om texten som talade om vilka hon ej beviljade att gå kunna gå ångestfria pga kropptyp76548. Arg kommentar från temperamnetsfull tjockhatare, upprörd över att hon ej fördömt feta kroppar tillräckligt helveteshotande, enligt honom – DENNA människas upplevda upprördhet är den som drabbar henne att prioritera att förklara mer undergiven/way mer tillmötesgående än hans beteende gentemot henne gjot honom förtjänt av. Pratar till honom med förhoppningar att han snart går att nå så att han ej längre eventuellt tycka lite halvilla om henne/känna att hon gjort något elakt mot personen.
Icke-tjock man blir upprörd över att hon ej fördömer feta VS Feta skriver kontruktivt att dom är glada för hennes skull, att utseendepressen som drabbar alla kvinnor även supernsygganormies är helt occeptabel att låta fotgå, men att sådär ”skön” som majorietetsläsarna nu uppfattar att Elin är, och delar i sådan mängd på facebook med uppmaningar att ”alla tjejer borde fatta det dennna tjejen fattar!” , ”Såhäär vill jag att min flickvän ska vara!” ALDRIG skulle hänt om det ar en tjock person som gjorde likadant, vi Apor skulle ju delat, men sådan spridning som Elin’s fick? Nja. Hur kan jag dock vara så fördomsfull att käka den ”infon” bara sådär upp&ned – För att jag läst oräkneliga exakt likadant upplagda blogginlägg (fast med mer djupgående analys, stating strukturer osv) – där texten/bilderna skapats av en brud med en kroppsstrlk som samhället lärt upp sin majoritetsbefolkning att haja till på. Den vita mannen kan dyka upp var som helst, alla arbetsplatser, uteställen – ”eh, ja, duh?” men så är det inte för kvinnor. Ännu värre för rasifierade. En sak som dessa grupper dock innehar privilegie tjocka inte ens får retsamt viftade framför näsan i 1,5 sek för att försvinna pang bom never to be seen again, förhoppningarna kvarhängande i samma hörn som det hängt i föregående 2månaderna. Privilegiet är att det enligt majoriteten av Sverigie’s befolkning – är en uttalad självklarhet att samma lagar och rättigheter ska gälla oavsett rasifiersd, vit, könstillhörighet, osv. Även om alla som uttalat bekänner sig till följande mantra, inte är så icke-rasistiska sm dom trodde – skapar blir detta en defekt hos den med rasistiska grejer för sig, otillräcklighetskänsla hos personen – vill försöka få bort buggarna som fastnat i.
”Alla ska ha rättighet att få vara i samhället på samma villkor utan att bli förtryckta . Basta!”
Men tjocka alltså… Det är ingen som… ingen som liksom är heeelt _säker_ på att det _absolut_ -måste vara- FEL att förtrycka tjocka.
(allafall ingen som orkar ståta ut som politiker och belysa problemet. Shitstormen, omg.)
”…det finns ju vissa sjukdomar som kan drabba folk med grov övervikt, så atte…” – Ja! Som plåster på såren över att ha drabbats av sjukdom/åkomma/värk så ska du få tillbringa kommande vecka i en Clock wrk orange-anläggning, när du kommer ut därifrån kommer du vara som en helt ny människa – du har nämligen injicerats att vid varje tanke som går att accosieras till din kropp – känna ångest och inre mental pain (som ju ofta orsakar andra psykiska och/eller fysiska skador om dom ej blir rätt behandlade. Coolt va! Är du inte glad? Nu slipper du dom där typ 5h om dagen av sinnesförvirring, du vet – du går runt som vilken vanliga normalviktiga som helst – du tror att det är okej att se ut så – du tror att folk som tror att det är okej att se ut så, du tror attdessa själva är okej i hjärnan. Men nu ska det bli ändring på det! Stackarn…

Jag tycker att det här är intressant och jag håller verkligen med och jag har länge liksom indirekt tänkt i samma banor. Jag är inte fet och har kanske aldrig varit det, men jag har varit lite överviktig och sedan tonåren har jag nog aldrig varit vad man kallas smal. (Svårt med terminologin då jag är rätt grovt byggd och liksom lite ”stor” även när proportionerna ser ”normala” ut.) Jag har blivit ledsen och känt mig rätt tillplattad (heh!) när en vidjesmal kollega talat äcklad om den minimala, knappt synliga valken kring magen när jag stod intill, ca dubbelt så bred. Och jag har själv undvikit att tala om min egen brottningsmatch med vikten på ett jobb där min kollega var ca dubbelt så stor som jag… Jag har även gått på café med sistnämnda kollega, avstått äppelpaj (som hen visste att jag älskar) och hen frågade varför jag inte skulle ha någon paj? ”Jag håller igen lite”, svarade jag. ”Varför då?” frågar hen och miljoner tankar gick genom mitt huvud och jag ville ju inte svara alls. Vad gör man i den situationen?

OBS! Säger inte att det är syndast om mig eller att det här skulle vara ett stort problem jämfört med att vara såpass stor som min kollega, etc. Vill bara lära mig hur jag bäst hanterar en situation som denna, när jag befinner mig närmast normen.

(F ö är min lite större exkollega vacker som en dag i ansiktet enligt alla normer, medan jag är ful och har resignerat inför detta sedan massor av år. Det finns liksom inget jag kan göra åt det, utom plastikkirurgi kanske. Jag får helt enkelt försöka få folk se bortom detta.)

Jag blir så ofta förvånad och förvirrad över det här. Hur normpersoner på riktigt känner sig utanför när debatten en gång av hundra inte förs på deras villkor, och att de kan vara så fruktansvärt ovilliga till att vidga de egna perspektiven. Herregud, lyssna istället! Du FÅR vara med i diskussionen och du kan bidra till förändring, men det är inte du som sätter agendan, det är inte din kropp eller ditt liv det handlar om! Jag blir SJUKT irriterad själv när heterosexuella kapar frågor som rör heteronormen och blir de som hörs mest och får mest cred, och därför tänker jag givetvis på att själv inte göra samma sak när det kommer till områden där jag är norm (kroppsstorlek, hudfärg, könsidentitet). Bidrar gör jag gärna, jag vill verkligen vara delaktig i att förändra även dessa normer, men jag ska fan inte komma där och säga att JAG borde få tolkningsföreträde eller att ”det minsann är jobbigt att vara mig också…”

Vill bara skriva att du är jäkligt inspirerande på alla sätt, Natashja, och så viktigt att du tar upp sånt här!! Skickar annars lite feministpepp från Göteborg där Schyman hållit tal idag och vi var 4000 personer i F!:s demonstrationståg och Gbgs feministiska kör sjöng. Kram!

Hej LD! Vill bara säga att jag är med dig! Jag har alltid varit smal, har i perioder mått dåligt över min kropp, men alltid fått höra att jag är fin. Och ja, jag skulle mått tusen gånger sämre om jag fått höra att jag inte duger av ANDRA också. För hata sin egen kropp + alla andra hatar din kropp = värre. HUR kan folk inte fatta det?? Som någon skrev ovan, ja, du kan inbilla dig att folk tycker att du är ful. Men att få bekräftat att du inte duger av HELA JÄVLA SAMHÄLLET OCKSÅ? Där snackar vi att må dåligt. Öppna ögonen smalisar, alla vet redan att det är synd om er pga patrarkatets skönhetsideal osv osv. Ingen kommer att glömma er för att andra får höras. Håll käften nu, tack.

Okej. Nu kanske jag var onödigt kaxig och lite omogen, jag fattar vad flera i kommentarsfältet menar, men jag håller fortfarande med.

Hela den här debatten påminner mig om en incident i min späda barndom – jag var väl kanske tolv eller så. Ett gäng smala tjejer i klassen brukade stå och nypa i det lilla underhudsfett de hade och klaga på vad tjocka de var. Såhär typ ”Fy vad tjock jag här, kolla här!” ”Nä, DU är inte tjock, du är jättefin, men JAG är tjock, kolla på det här fettet!” osv.
I klassen gick också en tjej som var tjock på riktigt, A. En gång när de smala tjejerna höll på så, men A av någon anledning inte var där (hon var väl sjuk den dagen eller något) så sa jag till dem ”Men tror ni inte A tycker det är väldigt jobbigt när ni håller på och klagar sådär? A är ju tjock på riktigt!”.
Varpå JAG blev utsedd till den stora skurken för att jag var så fruktansvärt elak som kallade A för tjock, för A var ju inte alls tjock, INTE ALLS.

En helt annan sak!!men jag är helt såld på ditt tips att använda äppelcidervinäger som sköljning efter hårtvätt. Vet ej om jag inbillar mig, men mitt kemiskt förstörda/behandlade hår blir klart bättre – lenare o s v – p g a detta. Dessutom upplever jag det som otroligt skönt att skölja just hårbotten med kallt vatten. Resten av kroppen skulle jag inte palla, men som sagt just hårbotten är superskön att skölja med kallvatten. Nästa steg blir no`poo, det ska bli spännande att pröva.

Tack för att du finns! (främst för allt annat du skriver då 😉 )

Du gör det igen! Jag suger åt mig det du skriver som en svamp, så inspirerande och så mycket kunskap! Heja dig!! Tycker du hör HELT rätt som visar personer som näthatar offentligt, skriver man något får man stå för det också!

Fettshamare gnäller med falsk agenda: ”Men vissa kan ju drabbas av nån av alla dom där sjukdomarna som man kan få när man onyttigt (helt ignorerande att onyttig mat ´1. ej är tjockas liksom naturliga föda when in the wild ”om tjockisen själv fick bestämma!” (vilket ju faktiskt fallet inte är: vi får inte välja själva, fetthatarna har bestämt vilka matregler tjockisar kan beviljas rättighet att köpa och äta, helst kan dom ju vänta med att käka hemma, så dom ej råkra äckla någon annan stackare som just fått sin hamburgare så han tappar matlusten. Och fetthatarnas ungdomsförbund vill understryka vad som klubbades igenom på senaste mötet med moderförbundet: Det är inte okej att gå fram till en tjockis som sitter och äter fruktsallad och och säga elaka saker som rör själva _ätandet_. En annan sak om det är en dubbelostmacka elle rtyp vindruvor är ju mkt kcal i, plus dyra – det vill jag INTE att mina skattepengar ska gå till! Vissa kanske tycker att staten ska börja köra ut dagliga rundor med vindruvsörpackning till alla medborgare med bmi högre normalvikt, JAG bryr mig dock om PENSIONÄRERNA!

Haha, denna blev ivägskickad på impuls innan jag läst igenom för att säkerställa för mig själv att ironin var synlig.

Du har helt rätt i att personer som själva inte är eller har varit överviktiga helt enkelt inte kan förstå den stigmatisering av och det förakt som finns mot överviktiga i åtminstone vår del av världen.
Det är inte konstigare än att män aldrig fullt ut kan förstå den vardagsrädsla kvinnor känner eller att ”vita” aldrig fullt ut kan förstå den rasifiering ”icke vita” utsätts för.
Ur det perspektivet är det lätt att förstå att Elins bilder kan kännas som ett hån.

Men vet vi verkligen att hon till stor del motsvarat rådande kroppsnormer hela sitt liv?
Hon kanske faktiskt har varit överviktig tidigare och haft otroligt mycket ångest och kroppskomplex över det? Förutom den stigmatisering som drabbar de flesta överviktiga kvinnor i större eller mindre utsträckning. Isåfall är det inte så enkelt som att hon bara borde inse att hon i det här fallet är priviligierad och i stora drag motsvarar normen.

Det går liksom inte att i en handvändning bara kasta bort självförakt, ångest och kroppskomplex för att man helt plötsligt inte är överviktig (utom kanske i sina egna ögon) längre. Det kan fortfarande vara ett enormt stort steg att visa sig mer eller mindre avklädd på bilder.

En sent utvecklad tjej som dagligen blir mobbad för att hon inte har fått bröst än börjar liksom inte automatiskt älska sina bröst och tycka att det är jättefina när de väl börjar växa. Det är mycket möjligt att hon mentalt ser sig som ”plankan” i många år framöver, rent
av resten av livet.

På samma sätt kan det självklart vara för den som en gång varit överviktig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *