Kategorier
diskussion & debatt

Jag är alltid blatte oavsett om jag är i Sverige eller Grekland

– Ja, men alltså, var kommer du ifrån? – Jag kommer från Sverige. – Men alltså, var är du född? – Jag är född på XX Lassarett 2 mil utanför…. – Aha. Men alltså, var kommer dina föräldrar ifrån? – Min mamma är svensk. – Ja, men din pappa då? (suck) – Han är från […]

– Ja, men alltså, var kommer du ifrån?
– Jag kommer från Sverige.
– Men alltså, var är du född?
– Jag är född på XX Lassarett 2 mil utanför….
– Aha. Men alltså, var kommer dina föräldrar ifrån?
– Min mamma är svensk.
– Ja, men din pappa då? (suck)
– Han är från XXXXX.
– AHAAAAA (överlycklig) Du är alltså XXXXXXX. 
– Nej. Jag är svensk.   

När jag var liten så ville jag heta Malin Björk. Inte Natashja Psomas. Jag ville vara blond och blåögd, jag ville vara som alla andra, jag ville vara Svensk.

Sen träffade jag mitt ex och hans vänner. Helt plötsligt var jag svennen. (Svennehoran var jag också ganska ofta. Alla svenska tjejer är ju ”horor som gillar att knulla”. Speciellt jag när mitt ex var på dåligt humör.) Då hatade jag allt svenskt. Jag hatade att vara svensk. Jag hatade svenskar.

Som halv så passar man aldrig in nånstans. Jag tror det är ganska vanligt att just halvingar OCH andra generationens invandrare tar avstånd från det svenska. Det är ett försvar, en desperat åtgärd för att återfå något förlorat. Kulturen och gemenskapen med sina landsmän. Man vill passa in och vara en del av det, men som halv (eller andra generation) så blir man aldrig riktigt accepterad. Varken i sverige eller någon annanstans.

Det tar otroligt på självkänslan men framförallt på ens egen identitet. Vem är jag?

Mitt ex är infödd svensk. När hans grekiska pappa brukade påpeka detta så blev han förbannad för att för många svenskar som inte känner sig hemma vare sig här eller i föräldrarnas hemland så blir den gamla kulturen extra viktig. Mitt ex’s mormor brukade påpeka hur gammaldags han var.

Och det var han. Och ska man tala om kvinnor som horor för att de röker, festar, skrattar, knullar (som han gjorde) så är grekinnor ordentliga luder. (”Fast de sköter det snyggt” brukar min farsa säga)

Det blir lättare om man tar avstånd från det man inte vill ta del av. Eller rättare sagt, det man känner sig utesluten från. Från de som inte vill att du tar del. ”Ni kan inte välja bort mig för jag väljer bort er först!” För jag är ju själv den där utlänningen ibland. ”Inte svensk” fast jag är född här och inte känner till nåt annat. Grek? Det är nåt i mitt blod bara. Ett arv. Mörka hårstrån på min kropp och en tyst rytm i kroppen som gör sig påmind då och då. Men jag är ju lika mycket svenne som alla andra. Fast ”inte svensk”. Inte om jag frågar de ”riktiga” svenskarna.

Jag är alltid blatte oavsett om jag är i Sverige eller Grekland och detsamma är verklighet för de flesta med dubbelt ursprung. Man är liksom ingenting.

Och då blir kulturen extra viktig. Man liksom grabbar tag i allt man kan och håller hårt även om det handlar om gamla traditioner och sedvänjor som egentligen glömts bort. Och man stöter bort det man inte vill kännas vid inom sig, med våldsam kraft. Man skapar sin identitet genom att vara tvärtom det man föraktar. Och man föraktar egentligen sig själv.

fotis-manos-kostas-och-jag_114010598

Jag och lillebrorsan, tillsammans med exet och hans bror

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

84 svar på ”Jag är alltid blatte oavsett om jag är i Sverige eller Grekland”

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag är halvtysk och halvfinlandsvensk. I Sverige är jag tysken (eller ”nazisten” som folk tycker är jättekul att skämta om så fort de får höra att jag är halvtysk… fuck them right? Men det är en annan historia) och i Tyskland är jag svensken. Fast egentligen är jag inte särskilt svensk om man kollar på blodet då jag faktiskt är finlandssvensk till andra hälften och det är ju ett eget folkslag som bor i finland. Men jag är född och uppvuxen i Sverige och känner mig svensk då jag är van vid den svenska kulturen.

Jag har verkligen känt mig splittrad på grund av att folk alltid velat sätta mig i ett fack efter var mina föräldrar är födda och har inte känt att jag hör hemma någonstans.

Bra inlägg (som vanligt)! 🙂

”det är ju ett eget folkslag som bor i finland.” För att det inte ska spridas mer falsk information om finlandssvenskar än vad som redan är i rörelse: finlandssvenskarna är inte ett eget folkslag, vi är en språklig minoritet som istället för finska har svenska som modersmål. Vi är precis lika mycket finländare som alla andra finländare, med den skillnaden att vi talar svenska.

Tack för mig.

Oj! Förlåt, klantigt av mig! Jag trodde faktiskt att finlandssvenskar var svenskar som invandrat till Finland och blivit ett eget folkslag efter detta, och jag har fått lära mig att finlandssvenska inte är samma som svenska med finsk brytning så jag trodde att det var olika folkslag. Min mamma har inte pratat mycket om sin bakgrund och jag har väl inte frågat. Ber om ursäkt för att jag spred felaktig information, men tur att du läste och kunde rätta till det! Nu ska jag läsa på om finlandssvenskar så jag inte gör om samma misstag. 🙂

Jag ber om ursäkt, mitt tidigare inlägg var kanske i lite onödigt barsk ton.. 🙂 Det är en vanlig missuppfattning att finlandssvenskarna är inflyttade svenskar, men så är nog inte alls fallet för de allra flesta finlandssvenskar. Visst, en del har helt säkert rötter i Sverige, men många av dagens finlandssvenskar är svenskspråkiga pga att någon i föräldra- eller förälderns föräldrageneration varit krigsbarn i Sverige under andra världskriget. De barn som kom tillbaka hade ofta glömt finskan helt och talade bara svenska. Andra har blivit svenskspråkiga någonstans i de tiderna då det var mer attraktivt och ”fint” att tala svenska i Finland – det var adelns språk, många finska efternamn försvenskades, etc.
Sedan har det bott svenskspråkiga i Finland redan innan Finland som land ens existerade, så.. Ja.

Missförstånden kring finlandssvenskar är många, inte minst bland våra egna landsmän. De leder sedan till aggressioner (vet inte om du läst om mordhoten som riktats till finlandssvenska mediepersoner, främst kvinnor, som försvarar svenskans ställning i Finland.Anonyma mail där personer ska mördas så att blodes strittar ända till Sverige.. Osv. Mysigt.) – man ska vara jävligt noggrann med var och när man talar svenska, i synnerhet nattetid. I fel område, i fel stad, med fel personer – och du har en glasflaska i ansiktet. Inte lika mycket som förr, visserligen, men som klimatet är nu verkar svenskhatet få ett litet uppsving igen.

(Sorry, LD, nu går jag lite fräckt från ämnet här. Kändes som att jag var lite tvungen att försvara ursprunget :))

NEJ. De flesta finlandssvenskarna härstammar verkligen inte från krigsbarn som glömt sitt finska modersmål. De flesta finlandssvenskarna har svenska rötter som går tillbaka till 800-talet och framåt. Fram till 1809 var Finland en del av Sverige som vilket annat landsskap som helst och svenska var därmed spåket som användes i officiella sammanhang och instanser. De finlandssvenskar som idag bor och lever i Finland (som vilka andra finländare som helst, bara att modersmålet är svenska) härstammar från generationer av svenskspråkiga finländare (svenskar fram till 1809). Finland har idag två nationalspråk; svenska och finska. Om vi nu inte vill sprida falsk information om finlandssvenskar varför påstå att de flesta härstammar från krigsbarn när så inte är fallet?!

Micaela – har ej sagt att de flesta gör det, däremot många. Inte en majoritet, absolut inte, men nog en del. Hör själv till dem, och känner flera som är svenskspråkiga bara och enbart pga krigsbarnen.

väldigt intressant för mig som sitter här med min lilla grek/svenska dotter. Född i Sverige men kommer växa upp mestadels i Grekland. Med Grekisk pappa och en Svensk mamma. Jag vill ju tro att hon kommer få allt dubbelt. Två språk, uppleva båda traditionerna osv men kanske kommer de bara göra att hon just blir rotlös och inte känner att hon passar in någonstans…

Sen spelar de väl väldigt mycket in hur omgivningen är. Är de spännande/fint/intressant att vara halv svensk? eller är allt ogrekiskt pinsamt/dåligt/fult? Vet inte alls hur de faktiskt är här på den punkten.

Jag är svensk och min sambo arab, och jag hoppas verkligen att våra barn kommer få så som du hoppas om din dotter. Dubbelt av allt. Fira svenska traditioner som jul, påsk och midsommar men också deras Eid osv. Prata arabiska lika flytande som svenska och vara stolta över båda ursprung.

Jag förstår att det är svårt, många studier har visat på svårigheter i identifieringen när man är hälften hälften, men jag hoppas ju ändå såklart =)

Hej, jag har alltid velat ha en historia ett ursprung som skiljer sig från andras. Men jag har ett ovanligt efternamn och vet om att min släkt är valloner. Dessutom är jag rödhårig heter Mandy, stark (var lika stark som den starkaste killen i klassen i sexan) och har aldrig passat in. Alla på mina skolor visste vem jag var.

Jag har alltid ifrågasatt, busar som grabbsen och liksom vägrat foga mig. Då blir du annorlunda. Har varit avundsjuk på mina kusiner vars pappa är från Israel, dom har det där mystiska som jag alltid velat ha. I mina ögon har det alltid varit en lyx att få flera språk från dag ett.

Ser mig inte som svenne, ser mig som en äventyrare / lost boy / världsmedborgare som Pippi, Simone i Dårfinkar, Huckleberry Finn eller Peter Pan. Så var glad att du har båda delarna. Känn dig lycklig över att få del av två olika kulturer på en och samma gång!

Tell me about it! Kanner igen mig sa mycket i det du skriver. Ar halften polsk, kvarts dansk och kvarts kines. Fast spenderade barndomen i Frankrike och farsans inflytande pa mig ar franskt trots att han ar dansk/kinesisk…

Jag kanner mig mest svensk, aven om jag i sverige aldrig hade fatt kalla mig svensk (dvs utan att ha blivit ifragasatt). Som tur ar bor jag i UK nu dar alla bara accepterar att jag ar svensk!

Åh, alltså här känner ju jag som helsvenne, smålänning med öländska/skånska/närkska (tror jag) rötter att jag inte kan sätta mig in över huvud taget. Min lillebrors pappa kommer i och för sig från det forna Jugoslavien, men eftersom min bror inte har någon kontakt alls med sin biologiska pappa och han själv dessutom har en grav utvecklingsstörning (ja, vi använder det begreppet) så är han ju inte främst ”halvblatten”, om man säger så. Det är bara det att han, precis som du säger, har lite mörkare hår på sin kropp. För övrigt har min mammas öländska släkt precis det där mörka, ja svarta, håret och många har genom åren trott att de har ”annat blod” i sig, men det är ingen som vet någon om det.

Hur som helst. Som lärare, där jag möter barn med alla möjliga bakgrunder, vissa födda i Sverige av sk svenska föräldrar, andra födda i Sverige av sk utländska föräldrar, andra födda i annat land, så är ju detta otroligt aktuellt precis hela tiden. Och jag märker av rotlösheten hos vissa. För vissa handlar det även om språket – de har liksom varken svenskan eller modersmålet, och för andra är det mer något av en identitetsgrej. Vissa söker sig aktivt till andra med samma bakgrund, andra tar aktivt avstånd ifrån det. Och visst kommer det upp då och då att vissa känner sig utsatta, exkluderade, utpekade… ibland mer explicit, tydligt, direkt – ofta mer implicit, subtilt, svårt att sätta fingret på. Och det är klurigt. Jag vill gärna ”göra något” – men vad?

Helt sjukt det där. Frågor jag aldrig har behövt få. Ingen har någonsin ifrågasatt mitt ursprung, sett på mig som att jag kommer någon annanstans ifrån. Växte upp som blond i en skolklass där alla andra var blonda. Men! Vi fick efterhand in ett par barn i klassen, som var invandrare. De hade inte varit i Sverige länge men hade lärt sig språket väldigt bra. Vi var aldrig på dem om deras ursprung, det intresserade oss inte. Ville de berätta var det såklart intressant, vi hade en kille som hade en väldigt tragisk bakgrund och det gjorde oss förskräckta. Men vi accepterade dem som att de vore som oss.

Visst, jag kan inte tala för hur de uppfattade oss. Men jag är fräck nog att utgå från att de trivdes med oss på samma sätt som vi trivdes med dem.

Äh… Vet inte var jag ville komma med detta. Världen ser annorlunda ut idag. Och jag kan försöka förstå med aldrig lyckas hur folk som inte är jag har det. Jag har haft tur, helt enkelt.

Kram på dig, Lady. Du är så djävla bra! <3

Det är så himla intressant det där med vad som gör en ”svensk” eller inte. Jag har ett ”helsvenskt” namn, med föräldrar och mor/far-föräldrar från Sverige. Men, jag är mörk. Har mörkt hår, mörka ögon och ganska mörkt pigment (iaf sommarhalvåret). Min morfar är svarthårig, har väldigt mörka ögon och väldigt mörkt pigment, hans föräldrar är för övrigt ”svenskar” i den mening folk verkar tycka att man är svensk och har ett väldigt ”svenskklingande” namn. Ändå får jag ibland frågan vart jag kommer ifrån, jag har fått någon rasistisk kommentar när jag stått i kassan på jobbet och de gånger min morfar har hämtat mig från träningar osv. fick jag ofta föra en liknande dialog som den i ditt inlägg. Det är inte bara folk i andra länder som tror att alla svenskar är blonda och blåögda, tydligen. Rätt irriterande att alla inte fattar att man kan vara svensk oavsett namn, utseende osv.

Helt sjukt det där alltså.
Ibland känns det som om den ”svenskheten” som folk talar om faktiskt inte finns. Att det bara är ett vagt uttryck som inte alls har någon konkret betydelse. Dock så är det nog många som fattar men de som inte fattar är de som uttrycker sig. De som fattar att du är svensk kommer inte säga något om ditt ursprung för de bryr sig inte 🙂 Medans de som inte fattar är de som kommer uttrycka sig, för som sagt, de fattar inte.
Men rasismen sitter hårt rotad i Sverige, speciellt under och efter nazismens tid i Tyskland. Dock inget som någon vill tala om. Sverige vill snabbt glömma sitt extremt rasifierade förflutna. Men vi kan ju fortfarande se hur ideal bilden av en ”svensk” människa ska se ut, den lever vidare. Kanske dags att på allvar ta tag i det som varit och acceptera att Sverige INTE är ett blont paradis utan en samling människor som kommer från överallt.
Sverige och dess fasader… så trött på det. Som när Sverigedemokrater ökade sin makt, då var det ”SD är ett missnöjes parti”. ELLER så kanske det faktiskt var som så att det finns många i sverige som fortfarande inte kan skilja på hudfärg och människa och KANSKE det är något att ta på allvar. Men nej, icke.
Systemet håller dock på att ruttna, så vi behöver nog inte vänta så länge till.

Kan virkelig genkende dette. Jeg er selv halvt dansk/halvt britisk, med underligt navn ingen kan udtale, relativt mørkt udseende samt har en dialekt, som alle tror er en accent. Jeg brugte hele min barndom/ungdom på bare at ønske, at jeg kunne høre hjemme noget sted.

Just ”hvor kommer du fra?” samtalen har jeg haft utallige gange, og denne:
– Hvad hedder du?
– Jeg hedder Hazel.
– Nazi?! Man kan da ikke hedde Nazi!!!

Interessant nok tror også mange fra Østeuropa og Mellemøsten, at jeg kommer fra netop deres land, så de kommer hen på gaden og begynder at tale til mig på deres sprog.

Det är sådant här som får mig att inse hur privilegierad jag är på sätt jag oftast inte reflekterar över. Som rödhårig blekfis till svensk har jag alltid tillhört normen. Visst, jag har ett konstigt tornedalsfinskt efternamn som ingen vet hur man uttalar eller stavar, men det är fortfarande ingen som frågar vilket land jag kommer ifrån. De antar väl att jag ifall jag inte är svensk antagligen är finsk, vilket är i princip samma sak. Sorgligt det där, att det finns ”rätt” och ”fel” sorts påbrå. Dock fanns det ju en tid då även finnar tillskrevs negativa egenskaper på samma sätt som dagens invandrare blir tillskrivna negative egenskaper. Intressant hur sådant förändras.

Som helsvensk kan jag inte relatera till vad folk anser om mig förutom att jag kan få frågan; Är du svensk eller? För de tror att jag är det, men anser ändå ibland att jag skulle kunna vara någonstans ifrån. Däremot har jag märkt behovet hos andra att veta ursprung från killar jag träffar. Minns speciellt en gång när jag dejtade en kille som heter Mike, ingen av mina kompisar träffade honom men jag berättade så mycket om honom och berättade att han var en av de roligaste killar jag träffat. Efter några veckor lyckades jag äntligen få en bild på honom och visade mina kompisar, då utropades det:
ÄR HAN SVART?!? Det fattade inte vi!
Varför behöver en förstå det? Vad är skillnaden på hur han är mot mig och hur han är som person?

Har träffat andra killar också, och när det framkommit att killarna i fråga inte har svenskt ursprung så är det något som fortfarande har någon form av tyngd i samtalen. ”Jaha, han är inte svensk?”. Ingen av mina vänner har åsikter eller är överlag dömande, men på något sätt är det ändå något som människor gärna vill veta, som att det finns ett behov att ”förstå”, istället för att se till personen.

Sen är det lite lustigt också, för om jag dejtar killar med annat ursprung än svenskt så vill de gärna veta om jag ”föredrar invandrarkillar”. Som att deras tanke är att om jag är intresserad så är jag säkert en svensk tjej som nog överlag vill ha annat än svenska killar. Vilket också är löjligt, som att jag måste välja, antingen gillar jag svenskt eller så gillar jag annat. Jag kan liksom inte bara få gilla människor.

Haha vad jag känner igen mig.

Jag har en sambo nu som är invandrare. Innan honom har jag haft 2 förhållanden, båda med helsvenska killar.

När bekanta får höra om min nuvarande sambos ursprung får jag jätteofta höra frågan ”har du alltid föredragit invandrare framför svenskar?”

ÖÖÖÖÖÖH!?! Nej? Jag faller för den jag faller för helt enkelt. Och ska man se det statistiskt så borde de väl ändå fråga ”Har du alltid föredragit svenskar framför invandrare?” med tanke på att svenskar är överrepresenterade i min dejtinghistoria. Jag ser inte ens min kille som ”invandrare”. Han är den han är.

Jag har en kompis som heter något som låter lika svennigt som ”Malin Björk” men som ändå alltid får ”Men var är du ifrån, EGENTLIGEN???”-frågan. Ger hon efter för det hon vet att de vill veta och berättar att hon har en mormor som är född på Balkan får hon såklart höra ”JAHAAAAA, DU ÄR ALLTSÅ JUGOSLAAAV!”.

Jag undrar om du fortfarande får sådana kommentarer? Alltså inte att folk är nyfikna på din grekiska halva utan att ”svenskar” menar att du inte är ”svensk”. Eller var det mer när du växte upp? Jag tycker och hoppas att de flesta i Sverige idag borde vara vana vid att ”svenskar” inte är 100 procent ”svenska” utan kan ha massor med olika bakgrunder (eller hur jag ska uttrycka det…jag menar..inte vara födda i Sverige eller kanske ha en eller flera utländska föräldrar)…i alla fall känns det som de flesta i de yngre generationerna har mer koll.

Åh vad jag känner igen mig i det här! Jag är hälften grönlänning och hälften svensk. Jag föddes i Sverige, växte upp på Grönland, flyttade till Sverige igen och har nu bott här sedan jag var 11.

Här är jag ”eskimåflickan”. På Grönland kallar de mig ”svensken”. Och det blir inte bättre av att jag ser ut som jag gör – jag är alldeles för mörk för att passera som svensk, men alldeles för olik en grönlänning för att se ut som en ”riktig grönlänning”.

Sen tar folk ofta för givet att jag är dansk (NEJ DET ÄR JAG VERKLIGEN INTE!) eller att jag är latina eller iranier pga mitt utseende. Igår fick jag en kommentar om att jag ”pratar jättebra svenska!”

Och ingen-ingenstans, kan jag känna mig hemma.

Tyckte detta var ett riktigt intressant inlägg.Jag känner igen mig så väl och samtidigt inte.Delen att jag skulle strävar nu (som vuxen) efter traditioner, kulturen i det jag haft m.m stämmer inte in så bra, men rotlösheten och att inte riktigt veta ”vem jag är”.Själv blev jag adopterad som rätt ung och har vuxit upp i ett svenskt klimat.Min spanska slopades och det var egentligen inte så intressant med mitt ursprung (kändes det som och gör än idag) .Ville inte prata om det som barn, det gjorde för ont och när mina föräldrar tog upp det kände jag mig mest skrämd.Skrämd utav min reaktion att bli ledsen, sen var jag ung och hade annat att tänka på.

Idag kan jag önska att mina föräldrar hållit kvar vid något som var ”mitt” innan jag kom Sverige. Tex mat och språket.Också hade jag önskat att vi kunnat åka tillbaka flera gånger än den gången då vi hämtade mitt syskon.Jag har inte varit i Sydamerika sedan dess och det gör mig lite ont.Varför inte?Vi hade god ekonomi och valde istället att resa till andra länder på sommarlovet samt vinterlovet.

Idag är jag fortfarande vilsen i mig själv.
Jag har tex inga vänner i en liknande situation.Alla mina vänner är svenskar ( ljust hår, blåa ögon m.m) Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till, men svaret på frågan ”Men var stolt för den du är!” är ytterst svårt när man inte vet vem man är.Kan se till mina prestationer, men för mig räcker det inte.

Tack för ett trevligt inlägg och blogg L.

Vilket intressant inlägg! För jag tänker mig att dina föräldrar kanske inte ville hålla fast vid något sydamerikanskt just pga att det kanske inte ville ”uppröra” dig/er och liksom påminna er om att ni är adopterade. För i deras ögon är ni ju deras svenska barn. Hoppas du förstår hur jag tänker här.

Sedan tänker jag att om man inte kan spanska redan kanske det känns konstigt/jobbigt att lära sig när ni ändå bor i Sverige, och i Sverige är inte spanska speciellt gångbart.

Fast världen består inte bara av Sverige, och spanska är ett av de mest talade språken i världen.

Detta är ett jätteintressant ämne. Själv har jag motsatt upplevelse, att jag ofta får höra att jag är svensk, trots att jag ju varken är född i Sverige eller känner mig svensk. Men som Anonymen ovanför skriver så handlar det ju om folks fördomar och den stereotypa bilden av hur en invandrare bör vara.

Det här med etnicitet är intressant, för det är så flytande och för många med flerkulturell bakgrund också relativt. När man är på semester utomlands kan man känna sig svensk, när man är i Sverige kan man känna sig det som ens föräldrar är, när man är i USA kan man känna sig europeisk, när det är melodifestival och Danmark vinner kan man känna sig nordisk, när man är i Göteborg kan man känna sig som stockholmare etc… Och intressant att bara något sånt som frisyrer kan ändra folks uppfattning om vad man är. Såg en dokumentär där kanadensiska first nation-män pratade om att det var väldigt viktigt för dem att ha hockey-frilla eftersom det visade att de tillhörde First Nations och inte var typ mexikanare t.ex. Själv tyckte jag att det var viktigt för mig att i mina tidiga tonår klippa av mig mitt långa hår för att på så sätt inte vara en typisk latina, för även om jag var det så gillade jag inte att vara en stereotyp.

det där är så snårigt! För många menar att man är svensk för att man har medborgarskap och blir arga om man påstår något annat, medan många som är födda eller har bott här hela livet inte känner sig svenska alls. Jag känner väldigt få med invandrarbakgrund som identifierar sig som svensk även fast de är födda här. Jag känner igen det där du säger om att man känner sig nordisk, europeisk osv i olika sammanhang!

Haha, ja, och på sätt och vis förstår jag att det blir krångligt och förvirrande för helsvenskar som ju faktiskt inte riktigt kan sätta sig in problemet fullt ut… Vissa tar ju väldigt illa upp av att inte kallas svenskar, vissa blir irriterade av att bli frågade vart de kommer ifrån, men jag har också hört folk bli irriterade av att inte bli tillfrågade vart de kommer ifrån, som om den delen av deras person inte var intressant osv… Inte lätt 🙂

Som helsvensk kan jag inte relatera till problemet. Men, underlig sak som ofta händer är när man frågar någon vart denne är ifrån. Kan gå så här:

Jag: Vart är du ifrån då?
X: Alltså menar du egentligen?
Jag: Ööh, va, njae, alltså va. I Sverige.

Det blir liksom så pinsamt att denne automatiskt tror att jag undrar vart denne kommer ifrån pga deras utseende. Jag är snarare nyfiken på vart deras dialekt kommer ifrån. Är det Dalarna/Värmland/Blekinge etc.

Åh nej! Fail på den. Den andra kommentaren var inte tänkt som ett svar utan som ett eget inlägg längst ner i kommentarerna.

Hej!

Jag känner igen mig fruktansvärt. Båda mina föräldrar är från Iran men själv är jag född och uppväxt i sverige. Uppväxt i en väldigt VÄLDIGT ”svensk” stad, jag var en av två invandrare i skolan i princip. Jag har aldrig känt mig hemma i verkan svensk eller iransk kultur… jag har försökt skapa min egna identitet. Men som du säger är jag alltid en blatte i många andras ögon, iranier ser mig som en svensk och svenskar mig som iranier. Jag känner mig som en öde ö. Det känns som en spark i magen varje gång någon tar upp min nationalitet/etnicitet. Jag förstår inte själv varför det är viktigt att ställa frågor som om man ser sig mer som svensk eller utlänning… vad ska det spela för roll?!?! Vad menas med det egentligen?! Jag är fortfarande samma person oavsett om jag säger det ena eller andra…Vore som man skulle fråga nån med råttfärgat hår om man ser sig själv som en blondin eller brunett? *slår mig om pannan och fattar inte grejen!!!

Tack för ditt inlägg! Du är bäst!

Jag känner igen mig så himla mycket i det du skriver. Jag är dock invandrare ”på riktigt”, född i tyskland och har levt halva (nåja) livet där. Bryter dock ej, är blond (ursprungligen) och blåögd och ingen som inte visste om min nysvenskhet (haha, alltså vill spy på detta ord) skulle nog tro att jag var invandrare.
När människor får reda på mitt ursprung så har de alltid, ändå sen jag var barn, bekräftat och liksom belönat min ”svenskhet” vilket 1. gör att jag typ betingades till att fatta att invandrarskapet inte var lika uppskatttat som svenskheten och 2. även fattade att jag aldrig någonsin kommer att passa in. Ingen berömmer en svenskfödd människas svenskhet och hur hen minsann ”är så duktig som inte bryter”.
Resultat: sjukt kluven och känner mig varken ”hemma” i tyskland eller sverige, samt identifierar mig inte med någon av kulturerna.

Hahaha, vilket dilemma (eller nåt) men jag känner så väl igen det. Jag är född i Italien (mormor italiensk, morfar polack, mamma polack, pappa och farföräldrar ungrare). Ja slå det om ni kan. Jag har sen liten alltid intalat mig att jag hör hemma i Italien, pratade italienska hemma i 11 år (tills mina föräldrar skilde sig och det till slut bara pratades svenska). Men när jag sedan reste dit på semester kände jag mig som en utomjording på tillfälligt besök. Smått chockerad dock (och överlycklig) att det fanns fler som heter Elena.

Hemma i Sverige var det jobbigt med utländskt för- och efternamn. Efternamn som ingen kunde uttala och fick det till Clamydia i många fall (jätte kul NOT), när jag presenterade mig sa jag Helena för att slippa rätta dom för jag blev ändå kallad för Helena, Helén eller annat. Man ville ju höra hemma någonstans.

Idag när någon frågar vart jag kommer ifrån säger jag EU, ibland förklarar jag och ibland pallar jag inte och dom får helt enkelt acceptera mitt svar.

Idag är jag stolt över den jag är, jag presenterar mig som ELENA och RÄTTAR ALLA som säger annat. Många gånger när folk talar om invandrare tänker dom inte på att även jag är det (kom hit när jag va 1½ år), och om dom gör det så säger dom, ja vi menar ju inte dig, du är ju svensk. Men faktum är att det är som ett slag i magen, det känns för jävligt när någon drar alla invandrare över en kam och jag tar åt mig. Mina föräldrar kom hit när Sverige sökte arbetskraft och dom har alltid gjort rätt för sig (inga bidrag) och likaså jag.

Däremot när mina föräldrar (framförallt mamma) anklar mig för att vara för svensk så försvarar jag mig och detta land. Jag är stolt att vara svensk..

jag menar hallå?! Finns det inget mellanting, måste finnas fack som alla ska placeras i??

Tänk mina barn som dessutom har en pappa som är turk/kurd vilken jäkla blandning dom har..!

Med denna (ehum) novell vill jag bara säga att trots att man lever i en sådan modern värld så verkar det spela roll om man har utländskt påbrå. Why liksom??? Man är den man är..

En av de största förolämpningarna jag kan tänka mig som jag har hört av många svenskar är hur de totalt kan skita i att uttala personer med invandrarbakgrunds namn rätt. Ofta ger de bara upp och säger är det okej att jag kallar det det här i stället? Och ofta svarar personen ja och jag vill bara skrika att såklart det inte är.
Jag kommer ihåg att jag hade 3 personer med invandrarursprung som jag hade väldigt svårt att uttala i gymnasiet. Och jag bävade mig i början för att fråga dem saker för jag ville uttala namnet rätt. Så i början frågade jag ganska ofta blev det rätt den här gången? Det blev som en rolig grej för i början hade de nästan lektion i hur jag skulle säga det för att överdriva lite. Men jag inbillar mig i alla fall att jag såg i deras ögon att de blev glada när jag lyckades säga deras namn helt korrekt efter en vecka. Om de nu inte bara sa det för att bli av med mig 😉

Alltså sjuk grej, jag gick i Universitet i England i ett halvår eller så och alla stackars människor från Kina fick välja ett engelskt namn. Det hände under sitt introduktionsår i England där de fick lära sig prata engelska.

Så när en av mina kinesiska klasskamrater presenterade sig som ”Shen Han, eller ja du kan kalla mig Dorothy” blev jag liiiite förvånad. Det är väl jag som borde lära mig säga ditt namn, inte du som bör byta namn…?

Jag har aldrig förstått varför folk MÅSTE veta var man kommer ifrån!?
Vad ändras när man får veta att en persons ursprung?

Jag kommer ihåg när jag gick på lågstadiet och det var en adopterad tjej som var ledsen för att det var så många som hade frågat hennes var hon kom ifrån och eftersom hon bara visste att hon kom från Sverige så var hon väldigt förvirrad över alla som bara måste veta var hon kom från ”ursprungligen”.

Jag bor i Frankrike och får en fråga nästan varje dag var jag kommer ifrån. Det är jobbigt för man känner att man inte riktigt platsar in på samma sätt som en fransman.
Ibland pratar folk engelska med mig direkt bara för att jag inte ser fransk ut, dom tror att jag är en turist, inte att jag har bott här i nästan 10 år, det spelar ingen roll vad jag gör.
”Åh vilken fin accent du har, var kommer du ifrån?”, ”Du är inte fransk va?”, ”Vad hette du sa du?”…Apjobbigt.

Jag är halvsvensk, halvpalestinier och känner igen mig i en del av det du säger.
Efter en del studier i identitesskapande har jag dock insett att det inte gör så mycket att vara ”halv” – jag måste inte välja EN identitet, jag kan ha båda eller välja vilken som passar mig för stunden.
Nu kanske någon som läser det här undrar om jag är schizofren, men det är jag inte. Att byta identitet, är något som man gör hela tiden – flera gånger per dag. Den sociala situationen är det som styr vilken identitet man väljer att framhäva. Under svenska högtider så är jag svensk, när det är dags för Eid är jag arab. Jämte med mina nationella identiteter så har jag flera andra som framhävs beroende på situation. Jag är en: Syster, dotter, vän, beredningshandläggare, student, humanist, konstvetare, konståkare, kvinna, vuxen, pescaterian, norrlänning etc.

Ingen av de här identiteterna behöver vara i konflikt med varandra egentligen. Jag hävdar att den nationella identiteten är inte annorlunda än någon annan av våra identiteter, men att den oftast framhävs som den viktigaste på grund av det nationalfokuserade samhälle vi lever i. Vi kan välja att se oss själva på ett annorlunda sätt och välja att vara Europé eller världsmedborgare, vad det nu än är som passar bäst. I slutändan är det JAG äger rätten att identifiera mig själv. Ingen annan.

Är väl ganska normalt att vilja kategorisera men vad jag läst här låter det ju i många fall som att folk bara är rätt tröga och oreflekterande.

Mestadels är det väl så att 1. Folk är nyfikna på andra kulturer överlag och vad som händer utanför svenska gränsen och 2. Folk vill bara vill komma på något att prata om och tar första bästa påtagliga utan att tänka på att frågan kanske ställts tusen gånger innan och kan tas emot fel. Dom flesta har ju någon sån fråga man alltid får som man vill spy på. Känns som det mer handlar om att man är osäker i sig själv från början och låter dessa frågor påverka mer än vad dom borde. Kanske är det så enkelt att många inte har en baktanke och att många inte heller är ute efter att sätta en stämpel i pannan utan bara snicknacka eller är nyfikna.

Förstår problematiken och varför men känns också som att avsikten är lite överanalyserad i många av fallen, det bästa är väl att bemöta dessa människor med information så dom förstår varför frågan är olämplig och kämpa vidare med sitt identitetssökande, vara stolt.

En annan sak är det givetvis om man växer upp i ett påtagligt utanförskap där folk kallar en saker konstant och kategoriserar och fryser ut men pratar nu om frågan ”men var är du ifrån?” och vad som kommer efter.

Hvor fint af dig at ville forklare vores oplevelser for os + hvordan vi bør reagere.

Ingen her taler om, at andre har onde intentioner. Men uanset intentionen bliver budskabet vældigt tydeligt: du passer ikke helt ind i vores gruppe. Det bliver hurtigt ensomt. Igen: uanset hensigten. Men hvis man så meget som taler om det, handler det tydeligvis bare om, at man ”overanalyserer” og er ”usikker”. Super. Tak for forklaringen. Nu blev jeg meget klogere.

Jag håller med Hazel. Sluta släta över och sätta etikett på upplevelser som inte är dina. Det är uteslutande att få frågan ”var kommer du ifrån?”, man ställer som bekant inte den frågan till människor som man tycker hör till den egna gruppen. Man behöver inte vara ”osäker” för att tycka att det är obehagligt. Och det är knappast den som utesluts som ska ha som ansvar att informera den oförskämda.

Menar såklart inte att ta ifrån er den upplevelse ni får, utan snarare en förklaring från en person som skulle kunna ställa den frågan (men inte längre efter att ha läst allt detta såklart). Varför frågar någon vilken dialekt man pratar? vad ens pappa heter? vilken stad man är ifrån eller vad man ätit till middag?

Och om detta är ett så utbrett problem som det verkar i kommentarsfältet och det samtidigt verkar finnas många som aldrig haft en tanke på att den frågan kan väcka så starka känslor om utanförskap hos den som får den, varför ska man då vägra att berätta det för den personen? Hur ska man kunna förändra situationen då?

Intressant. En av mina väninnor är svensk (med ungerska föräldrar) hennes man är andra generationen grek och deras barn har alltid haft en väldigt stark koppling till just det grekiska, dock aldrig till det ungerska….
Jag undrar dock en sak; vad är viktigt för dig? Vad känner du är viktigt i dina kulturarv? Alltså vad värnar du om för din egen identitet?
För mig är det här liksom en helt ny värld, trots att de flesta av mina vänner oftast varit andra generationens invandrare och för mig har det varit så himla naturligt att de har sina kulturer från sina föräldrars länder.

Jag har ett efternamn som klingar finskt (LD kan se det i min mail).
Dock är jag blond och blåögd.. får ÄNDÅ höra ”Vart är du ifrån?”.

Sen ”pratar du finska/ryska då?” och när man svarar nej så ser de så himla besvikna ut och överför den känslan på mig. skittrist faktiskt.
det är då jag saknar min farmor o farfar som jag aldrig fick lära känna och aldrig fick ”mitt arv” om deras hemländer.

Super intressant och samtidigt lite stressande att läsa både inlägg och kommentarerna.

Flyttade för drygt fyra år sedan till USA med en dotter på 2,5år och trodde då att det bara var positivt att bo och leva i två kulturer och två språk. Ganska snabbt insåg jag att det kommer påverka min dotters identitetsuppfattning mycket mer än jag först förstod. Positivt men också mer negativt än jag trott. Och jag har inte alls förstått fullt ut än heller inser jag efter att ha läst ovanstående.
Hemma pratar vi svenska och firar midsommar med amerikaner som glatt dansar små grodorna och två veckor senare skjuter vi raketer, äter hamburgare och firar 4th of July. Allt i en salig röra av svenskt och amerikanskt. Dottern pratar ”flytande” svenska och läser både svenska och engelska utan problem. Men jag märker att hon saknar väldigt många svenska barndoms ord i sitt prat språk. Och jag saknar det svenska sammanhanget.

Vi har valt att flytta hit, många tycker det är häftigt att vi bor i USA och många förstår inte alls vad jag menar när jag berättat att det inte alltid är så lätt för dottern i alla situationer. Lägg till mitt ”drömliv” som amerikansk hemmafru och jag har ingen rätt att yppa ett enda negativt ord. Feminist får jag inte kalla mig heller längre.

Jag vill tro att det det är en fördel att uppleva, och leva i, olika kulturer och språk. Jag hoppas att det i längden gör oss mer lyhörda och öppna för det som är annorlunda. Men jag är inte beredd att göra den resan på bekostnad av min dotters självkänsla och identitetsuppfattning. Det kommer jag att se som ett stort misslyckande.

Så ladies, hur gör jag nu det bästa av situationen? Jag vill inte flytta hem än. Och min dotter kommer aldrig flytta hem till Sverige, hennes hem är här. I den fuktiga amerikanska södern där cicadorna spelar, bomullsfälten vajar och poolvattnet är ljummet. Tyvärr ligger inte poolen i min trädgård men om det ändå skulle locka några svenska damer med feministiska tankar är ni alltid välkomna på ice tea på verandan.

Känner igen det där. Jag är svensk. Född i Sverige, uppfostrad svensk, har inget annat modersmål, traditioner osv.
Men jag har utländskt namn, ser enligt andra inte svensk ut. Mörkhårig. Morfar schweizare. Mormor som jag stått närmast hela livet var så svensk man kan bli.
Pappan har jag ingen kontakt med, har aldrig haft (för mig existerar han inte, alltså inte heller hand utländska sida) men hans föräldrar var utländska.
Alltså är jag enligt andra inte svensk fastän jag själv tycker att jag är så svensk som jag kan bli.

Mina barn är mulatter. Jag undrar ofta hur de kommer känna sig. När jag som grönögd och ljushyad inte är tillräckligt svensk för andra, hur kommer andra se på mina mörka barn som är födda i sverige, pratar flytande svenska osv? När folk talar om usas första svarta president, som faktiskt är mulatt även han, kommer folk se mina barn som svarta?

Jag är en av dem som jobbigt nog brukar fråga vart folk kommer ifrån, just för att jag finner detta mycket intressant, tycker det är spännande med sånt, olika ursprung, kulturer och religioner 🙂 själv kan jag delvis känna igen mig i det du skriver, båda mina föräldrar är juggar men jag och mina syskon födda och uppvuxna här. Vi är väl vad man kan kalla väldigt försvenskade och jag har alltid känt mig mer hemma i Sverige och i det svenska språket än något annat. I Serbien kommer jag alltid vara den svenska tjejen för att jag talar flytande serbiska med svensk brytning osv, men jag känner mig lite mer svensk, det gör inget, jag älskar mitt hemland, kulturen, språket, folket, musiken osv, men jag är lika mycket svensk som Lisa Larsson, och jag har aldrig blivit ifrågesatt, och då är jag ändå rätt mörkhårig och har lite mer av det serbiska temperamentet än det svenska 🙂

Bra skrivet! Jag har också grekisk/svenskt ursprung men ser väldigt svensk ut så jag har inte fått de här frågorna så ofta. Men jag känner absolut igen mig i det här sökandet, och känslan av att inte riktigt höra hemma någonstans.

Samtidigt tycker jag man får många insikter av att växa upp på det här sättet också. Jag anser att jag alltid varit väldigt medveten om vad som är kulturellt betingat och inte, och att det ger en stor öppenhet när man möter andra kulturer. jag vet hur förvånad jag kunde bli när jag var yngre och reste utomlands med svenska kompisar som mest sett Sverige, och hur inskränkta de var. Det tyckte allt främmande var konstigt och onormalt, och kunde liksom inte se att det bara var ett sätt bland många att vara på. Jag kanske inte visste så mycket om den grekiska kulturen, men jag kunde ändå se den svenska med lite ”utifrån-perspektiv”.

Jag känner mig själv väldigt svensk och har inga utländska anor med undantag för vallonerna för flera hundra år sedan, men eftersom de dragen verkar vara dominanta i vår familj får jag ändå ofta frågan om jag inte kommer ”någon annanstans” ifrån. Det har inte gjort mig så mycket för det mesta eftersom jag ändå känt mig så trygg i min kultur, men när jag sedan flyttade utomlands blev det värre. Den första kommentar jag fick på bussen från flygplatsen i mitt nya land var ”men du är ju inte blond och lång” och vi kan väl säga att det definitivt inte var sista gången jag hörde det. Jag förstår att de bara är överraskade över att deras stereotypa bild av svenskar inte stämmer, men det är ändå jobbigt att hela tiden möta de reaktionerna. Särskilt jobbigt är det när jag sagt att jag är svensk och direkt får kommentarer som ”okej, men du har släkt från x eller hur?”.

Innan jag kom hit insåg jag aldrig hur svårt det kan kännas att hela tiden få sin tillhörighet ifrågasatt på det sättet, och ändå gissar jag att det är ännu värre när man är halv/andra generationen eftersom man kanske inte har den där känslan av att helt ”vara svensk” själv utan känner sig sliten eller helt enkelt mer bekväm med en blandning av kulturer om man är van vid det hemifrån. Jag tror att folk i allmänhet borde se upp lite med vad de säger och frågar, eller framförallt låta var och en själv avgöra sin tillhörighet, det är inget någon annan bör ha rätt att ifrågasätta. Även om det inte är illa menat kan det skapa en känsla av utanförskap och i mitt fall insåg jag att sådana, inte alls illvilliga, kommentarer fått mig att börja fundera på att färga hår och ögonbryn och sminka mig annorlunda bara för att mildra de drag som inte ser tillräckligt ”svenska” ut.

Ett tips att läsa är den tredje identiteten av Karin..? Goldstein Kyaga osäker på stavning men otroligt intressant.
Den är baserad på intervjuer av invandrarungdomar som beskriver det precis som du gör. Att man inte riktigt hör hemma någonstans för kommer ens föräldar från turkiet eller om man är född där men flyttar till Sverige vid 2 års ålder då är man turk i Sverige. Men när åker dit på besök ja då är man minsann modern Svenne som ofta gör en massa knas. Den diskussionen hade vi i gymnasiet också där några turkiska klasskompisar försökte förklara hur det kunde vara. Det var en riktig ögonöppnare och funderare.

Jag är andra generationens invandrare och mina föräldrar kommer ursprungligen från Irak. Mina föräldrar har en väldigt sekulär syn på saker men är enligt min mening inte unika, känner massa invandrare som delar samma syn. Det jag stör mig på är att det finns så många människor som tror att man MÅSTE ha antingen en trångsynt, religiös, förtryckt eller outbildad syn på saker om man är invandrare, man måste följa deras stereotypiska mall.

Folk har frågar om jag är adopterad eller halvsvensk för ”du är ju så duktig på svenska!”.
Folk har blivit förvånade över att min förälder är utbildad(jag menar verkligen? Har du ALDRIG sett en utbildad invandrare?).
Frågat mig om Islam
Frågat mig hur det är i ghettot
Kallat mig för blatte för att deras invandrarkompis tycker att det är ok att bli kallad för det(för givetvis måste jag också tycka det?)

Eller..
– Vad tror du på?
– Jag är ateist
– nej men påriktigt
– ateist
– ja men dina föräldrar
– ateister
– nej men alltså från början
– muslimer
– jahaaa

Jag kommer aldrig förstå varför det är relevant att veta vad min farfar hade för religiös åskådning, vad har det överhuvudtaget med mig att göra?

Jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att bli ifrågasatt varje gång man är eller gör något dom ”typiska invandrare” inte gör. Att vi inte kan vara unika också.
Vi har inte samma musiksmak, klädsmak, politiska åsikter, samma framtidsdrömmar osv osv. Vi är inte samma person och vi är inte likadana. Jag vill gärna att folks andra fråga efter att dom frågar vad jag heter inte är ” vart kommer du ifrån?”, så slipper jag känna att det första de gör är att sätta mig i fack.

Jag har aldrig funderat över din etnicitet faktiskt. Tagit för givet att du är svensk (vilket du förstås är, men jag menar utan att du hade släkt med invandrarbakgrund). Namnet känns inte så konstigt, min första gissning hade nog varit att dina föräldrar var lite hippie och döpte dig i samma anda som du döpte dina barn (som också har rätt hippie namn).

Jag har själv massa spännande nationaliteter i blodet, finsk/rysk på pappas sida t.ex. Det syns dock inte på mig, jag är väldigt lik min mamma och ser rätt typiskt svensk ut. Det har nog gjort att jag trots att jag egentligen skulle kunna räknas som ”halvsvensk” aldrig tänkt på mig själv som halv, jag är svensk och bara svensk för det här är det enda land jag växt upp i. Om det synts på mig utanpå att jag var ”halv” så hade nog min kulturella identitet varit helt annorlunda anar jag, jag hade väl blivit tvungen till det så att säga.

Mina syskon är halvzigenare och få ifrågasätter deras svenskhet, dock går ingen med på att vi skulle kunna vara syskon. De växte upp utan sin pappa (där generna kommer ifrån), men min bror är trots det väldigt intresserad/inne i zigenarkultur. Han har blivit sån utan att bli tvingad till pga sitt utseende, alltså. Vilket förstås är rimligt, för vissa är rötter etc väldigt viktigt.

Det här är något jag tänkt på, svenskheten. Jag tror att mycket sitter i språket. Invandrare kan man inte vara för evigt, någon gång måste man bli nybyggare också. Nya svenskar och ’gamla’ svenskar? Svenskar med olika intressanta bakgrunder? Jag tycker man ska få fråga om någons ursprung utan att det betyder att man ifrågasätter personens svenskhet idag.

Jag är svensk men har ”fel färger” på hår och ögon, så jag har fått frågan ”men var kommer du ifrån på riktigt?” flera gånger under min uppväxt. Det intressanta är att en minoritet av de som frågar inte ger sig när jag säger att jag är från Sverige, utan de vill verkligen veta om jag inte har någon icke-svensk anfader någonstans som förklarar varför jag är så mörk. Någon gång har jag nämnt att min gammelmormor var ”tattare” (jag vet faktiskt inte varifrån hon kom för släkten skämdes och vägrade prata högt om det) och då blir personen som frågar alltid skitnöjd…men till saken hör att gammelmormor är på min mors sida och min mor är blond och blåögd, så jag har alltså inte ärvt mina ”icke-svenska färger” från min gammelmormor (för ja – blond/blåa ögon är recessiva anlag så den som är detta bär inte på något brunt anlag och kan därmed inte föra det vidare till barnen).

Efter som jag ”är” svensk så har det aldrig varit mer än små irriterande utfrågningar då och då, men ibland så funderar jag på hur jobbigt livet måste ha varit för min gammelmormor. Jag menar, först att vara stämplad som ”tattare” och sedan gifta in sig i en svensk släkt där folk skäms över det i flera generationer. Fy fan.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med nationalitet och varför det är viktigt. Jag är född i Sverige och så är det. Ska det vara något mer än det? Ska jag vara STOLT över var jag råkar vara född? Ska jag automatiskt delta i alla svenska traditioner och seder bara för att jag är född här? Nej, jag väljer och vrakar och gör mina egna traditioner istället. Sådant jag verkligen känner för 🙂

Jag bor i Paris, och jag jobbar på ett stort internationellt företag. När kollegor noterar min halvdåliga franska och ljusa skinn och hår brukar dom fråga vartifrån jag kommer, varpå jag alltid svarar Sverige, och för artighetens skull frågar samma fråga tillbaka. Här svarar människor alltid med sitt ursprung, tex Indien, mongoliet, Mali, och när jag förvånat frågar om dom rest hela vägen från Indien/Mali/mongoliet eller vad nu må vara för att jobba i Paris får jag ofta svaret att dom är födda och uppvuxna i Frankrike. Här är det aldrig tabu att tala om hudfärger och usprung, och dom mörka människorna skrattar ofta åt min blekhet samtidigt som dom jämför sina hudfärger i detalj med varandra, och det pratas och jämförs ofta under raster. Ingen tabu eller nervositet över att prata om såna saker alls här faktiskt, vilket är väldigt skönt (och ovant) faktiskt.

Jag kan anses ha ett något exotiskt utseende (men är inte något mer spännande än halvsuomi som ~alla i norr) & får då & då frågan var jag kommer ifrån men denna fråga är det i princip enbart invandrare som ställer mig (svarar jag Sverige så undrar en del var jag kommer ifrån EGENTLIGEN) & sedan berättar dom glatt om sitt eget ursprung. Antagligen för att bonda. Så.. En del invandrare tycks hata ”Var kommer du ifrån?”-frågan & andra tycks vurma för den. Kan vara svårt att veta för svennar som tjatar sådana frågor, förmodar jag. Om det kommer att ses som intresse eller ignorans.

Fan vad tråkigt att du känner så! Jag är också halv då min mamma är utländsk och pappa svensk och jag ÄLSKAR det! Jag älskar att vara svensk men med en rolig, mer temperamentsfull och annorlunda sida hos mig! Jag älskar att man är så jävla snygg med sina mörka drag och jag älskar att känna samhörighet med två länder!
Jag älskar all historia det ger mig, jag älskar att känna igen mig i två kulturer och anamma och plocka delar från båda.
Jag älskar att det gör folk nyfikna och berikar mitt liv på alla sätt. Det har gett mig mer kunskap, upplevelser och historia och jag känner mig aldrig halv – jag känner mig dubbelhel -jag har mer än bara ett land i mig! Försök se allt positivt det tillför och skit i efterblivna människor – jag har turen som inte fått så mkt skit för mitt ursprung – inte mer än vad andra tjejer fått – typ vem har inte blivit kallad hora någon gång? Spelar ingen roll om man är super svenne, halsvenne eller helblatte – killar kommer alltid trycka ner dig och kalla dig hora om du lever livet, för jävligt.

Jag är halv östasiat och halv västasiat. Född och uppväxt i Sverige, jag kallar mig ingenting för jag vill inte bli placerad i en kategori.
Jag hade en Sverigedemokrat vän som gillade mig, han försökte gång på gång insistera att jag var svensk för att han ville inte gilla en ’blatte’ (läs tjej med muslimsk pappa). Må jag även påpeka att han själv vae halvspanjor.
Som ung blev jag och min syster olika behandlade, hon var då enligt andra, en arabjävel som är terrorist medans jag var ’kinapuffar’ och kines. Våra föräldrar kommer inte ens från de länderna.
Något som alla blandade/halv barn har gemensamt är att vi tillhör inget land egentligen, vi ser antingen inte ut som den typiska medborgaren eller så är i utpekade som om de vore häxjakt. Vi är annorlunda. Inte som alla andra, har du turen så uppskattas de.

Jag förstår hur du menar – jag är född i Ryssland, uppvuxen i Stockholm men har även bott i USA och Italien och bor numera i London med min italienska sambo. Frågan ”var kommer du ifrån?” är alltid lite tricky. Sverige brukar jag svara, men då blir de flesta förvirrade av att jag heter Sascha (låter väldigt ryskt) och även pratar italienska, samt att jag har mörkt hår och det förknippar många här i UK inte med Sverige eller Ryssland. Skulle jag hamna i Ryssland nu skulle jag knappast känna mig hemma där – har inte varit där på över 20 år! Men samtidigt är jag ju inte ”helsvensk” heller. Eller italiensk, fast jag deltagit i många av de traditionerna och står nära min sambos familj. Men jag gillar det där med att ha en blandning av kulturer i mitt liv. Jag håller med Tess här ovan – jag väljer och vrakar och skapar mina egna traditioner!

Gud vad jag känner igen mig, föddes i Bosnien och kom som liten till Sverige. Anser mig själv vara svensk, men är såklart alltid ”blatte”. Jag knarkar all svensk kultur jag bara kan. Hatar allt bosniskt. Hatar mig själv.

Känner igen mig. Lär mig tvångsmässigt allt jag kan om Sverige, ingen ska kunna trumfa mig i något Sverige-relaterat.

Varför detta sjuka beteende på greker? Känner igen ditt läge. Är halv grek men dock har jag alltid blivit sedd som svensk, gröna ögon lite fräknar och brunt hår. Inte oliv i hyn men inte som en svensk heller. Har då fått turen att aldrig fått dessa frågor, har ist blivit mer uppmärksamad för mitt utseende både i grekland och sverige. Men min lillebror är mörk men inte pratar grekiska, och för honom har jag märkt att han känner som du beskriver. Men åter till det jag vill prata om, när jag var 14 blev jag tsm med mitt ”livs kärlek”. han var grek. jag kunde inte grekiska då utan lärde mig från honom men i hans ögon var jag svensk. tio år var vi ihop, tio år som fick mig att vända hela mitt ut och in. fem år hos psykolog. ännu idag har jag jobbigt att prata med nya människor för han jämt skulle kritisera mig och nedvardera mig när jag pratade och den rösten sitter kvar. jag var en svenne hora, och när jag ville vara med mina vänner var det för vi ville ut och sära benen för en drink. Jag förlorade min ungdom, mig själv, mitt allt pga av han. Jag är så ledsen, jag ville inte heller vara svensk för ville inte vara svenne horan. började frysa ut mina svenska vänner, dom var äckliga för dom låg med vem dom ville. satt hemma varje dag, drack kallt kaffe och borsta tänderna för få bort rök lukten. usch kan skriva en bok om alla tortyter han utsatte mig för, och det läskiga är att jag ser detta beteende i så många unga grek killar..

Hej alla halvblattor eller vad det nu ni heter. Jag är en första generationens blatte alltså jag är renrasig (Ha ha) men mina barn sitter i samma sits som ni.

Hoppas det här duger som tröst: Först och främst oavsett vad det handlar om har livet lärt mig att se saken lite ”uppifrån” och perspektiv på saker och ting. På frågan när världen började globaliseras är ett av svaren är så fort människan började rörå på sig därifrån den uppstod började globaliseringen OCH den fortsätter! Med rasande fart. Ni/vi lever i en slags övergångsålder där en del idioter har fortfarande inte förtsått det, tyvärr. I era barns generation kommer att vara blandad hur vanlig som helst. Rollerna bysts om alltid under historiens gång. Det kommer att komma en tid då att vara blandad ska vara eftertraktat. Visst man har ju sitt nuvarande liv och skulle vilja slippa det ”obehaget” medan man lever men eftersom det inte går det är bara stå på sig och vara stolt över sina många kulturer.

Ungefär sådär har mitt liv varit också, är en korsning mellan en finska och en svensk. Visst, det är inom Norden, men det hindrar inte folk från att tycka att jag är en finne i Sverige och en svenne i Finland. Det är rätt jobbigt, för istället för att ha två hemländer känns det som att man står helt utan. Man passar inte in någonstans, överallt är man fel.

Tack för att du skriver om dina upplevelser utifrån att vara halv. Jag känner mig varken som en äkta svensk eller äkta grek, svenne eller blatte, och det har gjort att jag har inställningen ”vad fan spelar det för roll egentligen” och ”nationer är konstruerade”. Jag går också runt med konstant dåligt samvete över att jag inte kan grekiska flytande, det märks speciellt tydligt i Grekland när mina släktingar uppfattar det som påfrestande att prata med mig (känns det som i varje fall). När det finns så mycket rasism i världen så tenderar jag även att förminska mina egna problem som ”halving” istället för att se dem som verkliga.

Tack för ett inlägg med mycket hög igenkänningsfaktor. Jag är född i Sverige av min blonda blåögda småländska mamma men jag ser synnerligen latinsk ut då pappa kommer från smältdegeln Portugal (säg vilket folkslag som inte traskat förbi där). Tja bortsett från mina 177 cm och snorlånga ben då. Min svenska är välmodulerad, akademisk och så svensk den kan bli. Min portugisiska är ordfattig, ickeskolad och barnslig. Trots detta ser man i Portugal mig som portugis och i Sverige mig som invandrare. Mitt efternamn är coolt och av italienskt ursprung men ändå, i Portugal ser man mig som Portugis (du har ju portugisiskt blod i ådrorna som de uttrycker det (?!?!?))medan jag i Sverige obönhörligen är främmande. För 10 år sedan var jag på utlandskontrakt för ett svenskt företag i Portugal, mitt terra paterna och då insåg jag hur svensk jag faktiskt är. Mina värderingar, människosyn, feminism, mitt förhållningssätt, referensramar, min språkliga kompass ja det mesta visade sig faktiskt vara väldigt svenskt även om mina portugisiska kollegor fortfarande alltid sa ”mehee du är ju inte svensk, du är ju som vi…” när tillfälle uppstod. I Portugal är man betydligt mer kulturellt inkluderande (men rasismens fula tryne visar sig där också). Idag är jag chef på ett Finskt/Svensk företag och förra året vid en omorganisation då det blev så att jag, min assistent och en kollega från Umeå var de enda svenskarna (boende och arbetandes i Sverige, övriga är från Kina, Tjeckien, Finland , Tyskland och Polen) i min ledningsgrupp ringde den förtvivlade killen i Umeå upp och kved ”nu är jag ju ensam svensk i ledningsgruppen”. Jag blev tvärförbannad, inte (bara) för att han dissade min svenskhet utan för att han inte räknade min assistent till ledningsgruppen. Nu har jag rumsterat om och har aktivt valt personer med en human positiv människosyn i mitt team.

Mina framtida barn kommer vara 50& svenska, 25% malteser och 25% engelsmän, uppvuxna i London… Jag har ett utländskt efternamn, men är så svensk man kan bli då det är ”taget”. Men får alltid frågan vart jag är ifrån ”egentligen”. Pga mitt efternamn, och det faktum att jag inte är blond och har blåa ögon…

Väldigt bra skrivet, känns igen så oerhört mycket. Ännu värre blir det om man dessutom är av arabisk ursprung, för folk i Sverige/europa tycker allmänt att dem är så annorlunda, dom är inte som oss, dem är inte européer osv… Jag har aldrig ifrågasatt min identitet så mycket som när jag valde att flytta ut från Sverige för att studera, jag får frågan om var jag kommer ifrån dagligen och blir alltid lika osäker på jag ska svara, för att säga att jag kommer från Sverige är uteslutet konstigt för folk att höra. Jag måste alltid förklara var jag ”egentligen” kommer ifrån.
Jag brukade känna att jag jag tillhörde båda att jag kan välja och vinna av både kulturerna när jag vill och kände mig som lyckligt lottad, men jag har kommit till insikten att jag inte gör det. Idag känner jag tyvärr att jag inte tillhör någonstans, även om jag ibland sympatiserar med båda!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *