Kategorier
diskussion & debatt

Jag är ganska säker på att inga små flickor sitter hemma och drömmer om att vara Alma eller om att förföras av Anton.

Det är flera som frågat om jag ändrat åsikt om Disney eftersom att jag visar Lindgrens gamla filmer för Ninja och det kan jag dementera på en gång; Disney stinks. Fortfarande. Min åsikt står kvar. Att jämföra med Lindgrens sagor trodde jag faktiskt ingen gjorde eftersom att det är så skilda fenomen. Men det är ändå […]

Det är flera som frågat om jag ändrat åsikt om Disney eftersom att jag visar Lindgrens gamla filmer för Ninja och det kan jag dementera på en gång; Disney stinks. Fortfarande. Min åsikt står kvar. Att jämföra med Lindgrens sagor trodde jag faktiskt ingen gjorde eftersom att det är så skilda fenomen.

Men det är ändå flera som undrar vad skillnaden är så jag får kortfattat förklara.

Disney säljer ett orealistiskt ideal. Hundratusentals flickor drömmer om att bli prinsessor. Disney (och andra klassiska sagor) lär ut att det viktigaste som finns är att vara vacker och vän och kvinnlig. Att vara förförisk och manipulativ och att vi ska vänta på prinsen. En mångmiljardsindustri som vill kränga en dröm och köra ner sina stereotypa amerikanska normer i halsarna på ungarna. Whatever it takes.

Jag är ganska säker på att inga små flickor sitter hemma och drömmer om att vara Alma, leva bonnliv eller om att förföras av Anton. (Eller Alfred om så vill) (Fast även om de gjorde det så är det ett realistiskt och relativt sunt ideal till skillnad från prinsessnormen). Emil är förvisso könsnormativ och stereotyp men där stannar alla likheter. Lindgren prackar inte på ungarna skadliga ideal. Lindgren är på barnens sida.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men någon annan kanske känner sig manad…?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag är ganska säker på att inga små flickor sitter hemma och drömmer om att vara Alma eller om att förföras av Anton.”

Jag är en sann disneynörd men jag har aldrig tänkt på att de har knasiga ideal, jag blir bara så glad av deras filmer. Sen får man väl hoppas att det inte har format mig på något dåligt vis bara ;P

Well said. Disneys (kvinnliga) karaktärer är jävligt enformiga i sina personligheter, medan Astrids är minst sagt en blandad kompott där könen på barnen inte alltid är en indikator på hur de kommer vara och bete sig. Nu när jag tänker efter så tror jag att flickorna lite oftare porträtteras som tuffa och kaxiga än vad pojkarna gör. Pojkarna tenderar att vara mer känsliga (typ Pelle vs Tjorven i Saltkråkan).

håller med! i Disney är det alltid samma sak, prinsessan ska vara vacker och bli kär i prinsen och bla bla bla. Astrid Lindgren däremot! Där är det blandade roller, könen på barnen verkar liksom inte spela någon roll. Det finns killar som är rädda och inte vågar säga till mobbarna och tjejer som gör what the fuck they wants to. Och tvärtom. Härligt!

Väl talat! Första gången jag tänkte på det var när jag läste det i din blogg faktiskt och häromdagen bunkrade vi upp oss i soffan för att se det senaste Disneytjosanet – Trassel.

Åh herrejävlar vad stereotyp den var! Eller vad sägs om en artonårig flicka som är inlåst i ett torn och ägnar dagarna åt att laga lunch, städa köket, borsta håret och STÖPA LJUS!

Jag höll på att ramla av soffan. Herrejajävlar.

Astrid och Disney är två helt skilda universum.

Håller med när det gäller de flesta Disneyfilmer, som Askungen, Snövit, Törnrosa o.s.v.

Men sen finns det ju faktiskt en del med andra karaktärer, som t. ex Pocahontas. Hon är ju faktiskt också prinsessa, men är verkligen inte nån "fin liten flicka" som väntar på prinsen.

I Lejonkungen 2 får man möta Simbas dotter, som absolut inte vill bli drottning utan hellre är ute på äventyr och busar.

Så det finns undantag även bland Disneyfilmer!

Stå på dig. Borde vara fler som vågar.

Såg i går ny statistik över ökning av tjejer som sminkar sig i 4-6:an Det är en jätteökning.

Även affärer som säljer smink kunde intyga detsamma.

Våga vara vuxen och det verkar ju kunna Kram

Är faktiskt inte vidare förtjust i någon av dem. I Disney är kvinnor med få undantagsfall (prinsessfilmerna) alltid biroller. Antingen söta våp eller tuffa brudar som ska kompensera för att de är i minoritet.

Men Lindgren förser barnen med lite väl onödigt busmaterial för att passa sig för yngre barn tycker jag. Jag hade antagligen inte fått för mig att hoppa från garagetak, peta in pärlor i näsan eller trä stora kastruller och lådor över huvudet (med flera besök på akuten som följd) om det inte vore för flertalet av hennes filmer. Så nja, här hemma blir det tioårsgräns på de filmerna och barbapappa fram tills dess…

Kan bara hålla med! Min fyraåring känns däremot inte riktigt mogen för Astrid Lindgrens filmer än, inte heller Disney. Här blir det i filmväg: Mamma Mu, Pettson och Findus, Fem myror är fler än fyra elefanter, Alfons Åberg och Mora Träsk. 🙂 Jag tar det i den takt hon känns mogen för det helt enkelt, men det blir destomer böcker. Skkulle vara roligt att veta vad du läser för Ninja?

:-):-)

jag lovar att ungarnas första smala ideal kommer från disneyfilmerna. min favoritkaraktär ur disneyfilmerna som barn var jasmine ur aladdin – inte minst för att hon hade så tjockt hår, så stora fina sminkade ögon och en så jääääääävla smal midja. en sån skulle man haft, tänkte det 5-åriga barnet i mig. disneyfilmer med djur eller andra omänskliga karaktärer i huvudrollerna fungerar redan mycket bättre.

men du, en fråga! jag undrar (i smyg, bakom all dahmerbeundran) hur du resonerar kring att låta Ninjan spela GTA? att du ändå är så strikt i val av barnfilmer med tanke på det? jag tror ändå att barnen får mer negativ inverkan av vålddspelen in action (där de själva har den spelande rollen) än av disneyfilmerna där prinsessor lever ett rosa liv med sköna prinsar och elaka mammor. i jämförelse alltså.

Jag har inget emot Disney och jag har inget emot Astrid. Som sagt, Pippi kan vara en elak jävel som mobbar, Emil får stryk, Karlsson är en mobbare, då kan den snälla Disney med sina prinsessor och superhjältinnor och hjältar vara okej också. Allt är inte svart eller vitt. De flesta av de klassiska sagorna skrevs för många, många år sedan, Disneys klassiska sagor är inte amerikanska. Lilla Sjöjungfrun är skriven av H.C. Andersen som kommer från Danmark för att ge ett exempel. Askungen, där motivet för sagan återfinns under första århundrandet innan Kristus i en berättelse om greken Strabo. Så allt är inte svart eller vitt, alla dessa sagor, både Lingrens och de som återskapats av Disney med lyckliga slut är egentligen vårat arv. Det är inte så farligt och det är så att jag som förälder kan förklara vissa saker för barnet. Man kan alltid prata och berätta vad som hände efter sagans slut, levde de verkligen lyckliga, eller gifte prinsessan om sig med en annan… m.m.

I get your point, jag tycker inte heller Disney har särskilt bra ideal som de representerar och visar till barnen. Men samtidigt, är det inte en fråga om måtta? Jag tror knappast Astrid eller Disney är skadligt för barn om föräldrarna finns där för att visa andra alternativ, svara på barnens reflektioner. Jag tror väl att barnens självkänsla och idealbild inte går förlorad till konstiga ideal även om de får kolla prinsessfilmer då och då.

Däremot om man bara skulle kolla på sånt, samt som förälder bry sig skitmycket om sitt utseende, prata om vikt osv osv då tror jag man har ett trasigt barn när det blir större.

Hoppas du förstår vad jag menar, är lite dålig på att uttrycka mig i bland.

Jag är uppväxt med Disney och så som du ser och beskriver det, har jag aldrig upplevt Disney, men självklart ser jag det nu när du påpekar det. Men trots att jag har sett, princip alla tecknade Disneyfilmer, har jag aldrig drömt om att bli prinsessa eller velat klä mig i klänningar, rosa kläder, att jag måste se perfekt/vacker ut and so on.

Det är skillnad på Disney och Lindgren. Båda skilldrar kanske operfekta karaktärer i en operfekt värld ( vilket jag gillar, är ju urtråkigt med " perfekta" barnböcker…) men skillnaden är att Disney framställer de dåliga förebilderna som något att sträva efter. Anton, tex, framstår som en knasig gubbe som hanterar sitt humör på fel sätt. Odjuret, i filmen " skönheten o odjuret" framstår som en missförstådd hjälte, en förebild.

Men nu håller jag inte med, alls! Ja visst, de tidigare Disney är könssteriotypa och dem tittar inte jag på själv, men Pocahontas? Mulan? Skönheten och Odjuret? De har alla starka kvinnliga huvudroller! Sen tycker jag även att den senasete Tangled, visar på ett rätt stark kvinnlig huvudroll. Sen gillar jag Jane i Tarzan också :-).

Det finns ju undantag där också faktiskt. Disney's film Shrek (första, de andra har jag inte sett) är ganska bra. Där byter prinsessan både sin tron och utseende mot ett liv tillsammans med sin kärlek Shrek – träsktrollet : ) Där visas att kärleken är viktigare än pengar, berömmelse och utseende! : )

lily (Linda Blom)

Shrek e inte disney 🙂

Men kan man egentligen inte hitta fel i ALLA filmer om man sätter sig ner och analyserar dem in i minsta detalj, e verkligen barn så granskande som vi vuxna e?? visst kan man se negativt i alla disneyklassikerna om man väljer att titta på filmen med dem ögonen likaså Astrid Lindgren filmerna, men om man bara väljer att titta på filmerna för att det e bra barnfilmer så tror jag nog inte det e nån "fara" för barnen, disney e ju lite mer färgglada medans Astrid e lite mer dystra i mina ögon.

Däremot så älskar jag playhousedisney kanalen där det e enkla avsnit av handy Many, Musses klubbhus mm mm

Jag kan förklara:

Astrid Lindgren var för bövelen före ALLA andra med genusperspektiv. Alla hennes flick-figurer är starka och självständiga, Lotta på Bråkmakargatan, Kajsa Kavat, Ronja, Pippi, behöver man ens säga mer? Det finns nog ingen annan författarinna som har vänt upp och ner så mycket på genustänket. Någonsin.

Och visst, Emil är väl normativ kanske, men det är EN enda saga som återspeglar dåtidens barndom. Men kvinnorna i Emil har inte minimala midjor och två meter långa ögonfransar. De är robusta kvinnor.

@Lily: Shrek (som jag gillar stenhårt) är inte Disney. Faktum är att de driver rätt friskt med Disneykonceptet, och jag tror mig veta att Disney jobbade ganska hårt för att stoppa Shrekfilmerna (iaf den första) från att gå upp på biografer som ligger i anslutning till Disneyland. Inget får stöka till den fina Disneymagi-fasaden…

Men titta vad insatt jag är då! Haha. Trodde faktiskt att det var disney!

Men å andra sidan så håller jag verkligen med Lovisa ovan! Mulan och Pochahontas är starka tjejer som skiljer sig från "försiktiga vackra prinsessorna". Så undantag finns det ju, även om nu inte Shrek råkade vara det 😀 hihi. Men vi vet ju att det är en bra film iaf, disney eller ej 😀

Jag gillade inte Emil när jag var liten för att allt gick så snett. Vågade tex inte titta när Anton klämde foten i råttfällan och var allmänt rädd för honom när jag var riktigt liten.

Däremot älskade jag Pippi och Ronja, Pippi var min stora idol.

Disneyfilmer gillade jag också, men för mig var filmer som Lejonkungen och Djungelboken som var favoriterna och inte så mycket prinsessfilmerna (även om jag kollade på i princip vadsomhelst som var tecknat). Jag tror att både Disney och Lindgren påverkat och påverkar oss i hur vi ser kön på ett negativt sätt, men samtidigt är det svårt att inte känna en viss nostalgi och kärlek när man tänker på filmerna man älskade som barn.

Just för mig största skillnaden mellan Disney och A.Lindgren är att A.Lindgren till skillnad från Disney inte sexualiserar allting så in i helvete.

De flesta Disney sagor går ut på att "bli ihop", att skapa ett heteronormativt förhållande, att jaga och bli jagad, att förföra och förföras.

Som om det sexuelle och den romantiska kärleken vore en enda sak som räknas i det här livet.

Därför är det så befriande att A.Lindgren lämnar sexualiseringen utanför. Att barn får vara barn. Att de får utforska världen och inte bara leta efter EN relation

Jag ville vara Emil. Jag var avundsjuk på honom som hade en snickerboa där han kunde tälja träfigurer. Och jag var avundsjuk för att han höll ett stort kalas för de fattiga och fick gräva varggropar och få hästar och ha en egen gris:) jag älskade Emil!

Lite dubbel moral tycker jag det är. Ta Emil och Ida.Emil är den typiska grabben, han gör hyss , är bråkig , svär och leker med sin bösse.Ida är den typiska tjejen som har en fin klänning , rosetter i håret , gör aldrig några hyss och umgås i stora drag med sin mamma och pigan Lina i köket där dom som oftast göra kvinnliga bestyr som att laga mat och stoppa strumpor. Sen har vi Pigan Lina som åker på marknad och får det kastat i ansiktet att umgås hon med byns casanova så kommer hon aldrig få sig i riktig man.Plus att hon klär upp sig i fin klänning bara för att träffa Alfred på bänken för att sjunga med honom.

Allt som du enligt många andra inlägg föraktar eftersom du vill att dina barn ska växa upp i en könsneutral värld.

jag håller med dig om att Disney och Astrid Lindgren är helt olika! Men ang Disney-filmer så håller jag fortfarande inte med dig. Jag älskar Disney och kommer låta mina barn titta på de (om dom vill).

PS. Jag älskar Astrid Lindgrens filmer också.

Jag tycker absolut att du har en bra poäng, många av Disneys prinsessor ska hålla sig på sin plats och vänta på prinsen.

Men det finns ju en heeel del annat som händer i Disney.

1. Skönheten och odjuret. Belle blir kär i odjuret och han i henne, men helst av allt vill hon hjälpa sin far. Hon går sin egen väg och har sina egna tankar – står emot det lilla samhällets grupptryck och vill läsa sina böcker. Det är inte så att hon väntar på prinsen. (Dock är ju skönhetsidealet stort i filmen och hon är väldigt vacker osv.)

2. Micke och Molle, Kalle och Musse osv osv. Visserligen kan man klaga på att nästan alla kompiskaraktärer är manliga, men ändå så tycker jag att Disney kan få fram betydelsen av vänskap väldigt starkt. Vi har ju vänskap även i Bambi. Bambi är ju dessutom en kille med ganska "feminina kvaliteter".

3. Djungelboken, faderskap och vänskap.

4. Sist kan jag ju faktiskt ta Prinsessan och grodan som inte alls handlar om en prinsessa, utan en fattig svart tjej som inte vill annat än att ha sin egen restaurang och sliter ihjäl sig för att nå sina drömmar. Hon bryr sig inte ett dugg om män. Hon möter den fåfänga, lössläppta prinsen som har en grodförbannelse över sig och tillslut blir de kära i varandra. Men allra helst vill hon sköta sitt. Inte alls lik storyn i många andra Disneyproduktioner.

Jag tänker lite grann att det inte är svart eller vitt. Det finns mycket "skit" i Disneys filmer (så som skönhetsidealen) men jag tror att det finns mycket fint att hitta också. Lejonkungen, till exempel. Som för mig snarare handlar om vänskap, familj och att hitta sig själv än kärlek. Ja. Färdigbabblat för mig.

E,

Du skriver att Skönheten och Odjuret är en bra film men den är en av dem vidrigaste Disney filmer. Har du tittat på dokumnentären Mickey Mouse monopoly?

Titta på del 2 och del 3 http://www.youtube.com/watch?v=47wp8RImhZw Där tar man upp just Skönheten och Odjuret.

Belle blir inlåst av Odjuret, han låter inte henne äta, han skriker åt henne. Han slänger ut hennes far, isolerar henne. Typiskt psykiskt misshandel. Och vad gör Belle? Hon tror att han innerst inne är en fin person och hennes grej är att se till att förvandla honom.

Och låt oss inte glömma scenen där Lummiere klämmer på dammvippan, dammvippan säger no no no, och han säger yes yes yes…

GN: Ja absolut, det har du helt rätt i. Det är väldigt mycket i de exempel jag tagit upp som man kan vrida och vända in i det oändliga. Jag säger egentligen inte att jag är för eller emot, jag vill mest bara visa just det där att allt inte behöver vara svart eller vitt, att det finns nyanser i allt. 🙂

Jag växte upp i tron om att jag skulle bli fångad av kärlekens underbara famn. Men hände det? Nej! När jag blev 17 ungefär så upptäckte jag att det finns inget förhållande som övervinner allt bara kärleken är tillräckligt stark. Och jag blev riktigt arg och kände mig lurad. Här har jag gett mig in i destruktiva förhållanden i tron om att jag var kär och vi skulle klara allt tillsammans. Det spelade ingen roll om han höll på med droger eller slog mig, vi älskade ju varandra. NAT!

Nej jag vill verkligen inte att mina framtida barn ska växa upp i tron om att livets uppdrag är avklarat bara för att man har blivit "utvald" av en kille och blir kär. Förhållanden är något man måste arbeta på, tillsammans!

Ni som ger typ Mulan och Pocahontas som exempel: Mulan, ja hon vill gå ut i krig och så.. Men hon måste klä ut sig till man för kvinnor "kan" ju inte. Dessutom förväntas hon gifta sig på slutet! Pocahontas är också kärlek och giftermål, hennes pappa som bestämmer över vem hon ska gifta sig med och så! (ursäkta mitt dåliga skriftspråk, gick upp 5 imorse…)Titta på den där länken som nån tidigare lagt upp, de belyser problemet. Det handlar inte bara om smala midjor…

Astrid Lindgren är asbra!

Intressant detta, för jag tycker personligen att Emil-filmerna är tämligen könsbundna.. liksom andra AL-filmer. Det finns ju filmer som inte handlar om prinsar och prinsessor inom Disney, som t ex Oliver & Gänget, Dumbo, Micke & Molle, Råttatouille (med Pixar) m fl.. Visst finns det sjukt stereotypa filmer, ABSOLUT. Men det FINNS disneyfilmer som inte alls handlar om prinsar och prinsessor..

Nåja. Förresten LD, vad tycker du om Lazy Town? ULTRASTEREOTYPT, men galet pedagogiskt också många gånger.. eller Musses Klubbhus.. (ja det är Disney, men det är ju inte en film utan en tv-serie för små barn..)

Bara lite nyfiken.

Samtidigt bör man nog ifrågasätta hurvida det är rätt med barnskådespelare eller inte.

Och ALLA disney-filmer handlar inte om prinsessor och prinsar? Alla de som handlar om djur, är du emot dem också?

Bra skrivet från början till slut!

En annan sak som jag tycker är värd att uppmärksammas, är att Astrid Lindgren-filmer fokuserar så mycket mer på barn, på deras perspektiv av världen.

I Disneyfilmer däremot, förekommer det ofta vuxna människor som huvudrollsinnehavare, vilket förvisso inte alltid behöver vara något negativt. Men en spontan tanke, är att man kanske inte behöver inspirera barn till att leva som vuxna innan de ens blivit byxmyndiga. Barn ska ju ändå få vara barn.

Det med sterotyperna i Disney handlar ju inte enbart om Prins/Prinsessa, utan allmänt om hur kvinnor respektive män förväntas vara.

Ja, jag älskar själv Disney (Animationsnörd) och har flera av dem på dvd, men jag kan själv se hur snedvridet synen på hur man ska vara är i Disneyfilmerna.

Jag gillar Tiana (Prinsessan och grodan), hon bryr sig inte om att hitta drömprinsen utan vill öppna sin resturang, vilket är hennes dröm. Dock säger båda hennes föräldrar till henne att visst, hon ska jobba och nå sina drömmar, men hon får aldrig glömma det som är allra viktigast i hela världen. Då syftar de på kärlek, rätt så specifikt på att bli kär och skaffa familj. Tianas kompisar däremot klagar på att hon aldrig följer med ut och har kul på helgerna, vilket jag ser som ett större problem; Hon låter aldrig sig själv ha en lugn stund och njuta av LIVET (Inte specifikt raggning)Måste även tillägga att teasern som gjordes gav mig intrycket att hon och prinsen inte alls skulle bli ett par i slutet; http://www.youtube.com/watch?v=Rjtdl1a_Jqc "How about a nice firm handshake?" Men som sagt, det är Disney, vad förväntade jag mig? xD

Sedan med filmerna där det är djur och inte människor… ingen kan väl neka att vi ser dem som män och kvinnor I DJURFORM? Kul med en kvinnlig figur i The Rescuers, men Bianca är hyfsat hjälplös när hon inte har någon annan med sig. Hon är modig för det mesta, men ändå passiv. Gah, knepigt att förklara. >_<

När jag tänker efter, så är det nog inte så konstigt att jag alltid beundrat Disneyskurkarna mer än hjältarna. Ursula lixom, haha! Något med henne säger typ; "Screw you, jag gör vad jag vill och är döhet även om jag liknar en sjöko!" Sedan att hon försökte övertala Ariel att män enbart vill ha kvinnor som är tysta och att man kan få dem bara genom kroppsspråk, det var ju hennes sätt att manipulera det lilla flickebarnet (Ni förkrympta små liv http://www.youtube.com/watch?v=-Ar3GYAidVA)

Åh vad jag är kluven, jag älskar min Disneyunderhållning till bitar, men inser äver hur fucked up könsnormen är i dessa filmer. Det är verkligen inget som man ska använda som barnvaktssubstitut (På min 6-årsdag visade de Snövit i förskolan) vilket alldeles för många vuxna jag känner gör; Sätter barnen framför teven utan att tänka på vad det är som visas.

Har faktiskt aldrig tänkt på Disney filmerna i de banorna. Dock "det var bättre förr", Dagens barnfilmer och barnprogram är bortom all kritik..

Jag gillar både Lindgren och Disney.

Och funderar jag tillbaka så ville jag hellre vara Ronja eller ett barn i Bullerbyn än någon disney karaktär faktiskt.

(BTW, du skriver för jävla bra!!)

//Pia, nybliven läsare av din blogg 🙂

En viktig skillnad mellan Disneys karaktarer och Astrids ar att Astrids karaktarer ar mer manskliga.. Alla har bade darliga och bra sidor.. :S

Medans Disney glorifierar hjaltarna och hjaltinnorna.. Dem ar perfekta och vackra och modiga.. osv

Dessutom vill jag havda att Astrid Lindgren bocker ar kultur och kan vara larolikt for barnen. Personligen tycker jag Disney ar fruktansvart overskattat…

:rolleyes:;-);-);-)

Ursakta den darliga svenskan 😉

Jag gillar en del av disneys filmer, men jag får hålla med dig om Astrid var i en klass för sig. Än idag njuter jag av att titta på hennes klassiska filmer med mina barn, hon var en fantastisk författarinna. 🙂

Du som är feminist ut i fingerspetsarna måste väll ha reagerat lika starkt som mig på Jack and Jones nya reklam? Säljer nakna tjejer verkligen kläder till män?

Mina barn, pojkar som flickor stora som små älskar disneyfilmerna, även andra animerade. Men de gillar också Astrid Lindgrens filmer. Bamse, Dora… ja listan kan göras lång. JA mina mindre flickor älskar att klä ut sig till prinsessor o så gjorde också min nu stora tjej när hon va mindre, men inte är hon nåt dumt våp nu för de som tror att nån prins ska komma ridande o ta henne med storm?! Nä alltså de viktigaste här är väl att PRATA med sina barn om de dom tittar på eller om livet och samhället i övrigt?

s de som handlar om djur är fabler. Och lika stereotypa de. Jag bojkottar Disney helt.

Yezz Corner jag tycker det mesta som visas på barnkanalerna är skit. :thumbdown:

alla ni som nämne filmer som pocahontas, skönheten och odjuret, mulan osv. det är tyvärr samma skit. Förklätt under "titta vilka STARKA tjejer" banderollen. Men det krävs inte mer än ett snabbt ögonkast för att se det att det är samma.

apan jag älskade också disney när jag var liten. Men idag ör jag vuxen och inser att allt man tycker om som liten inte alltid var så himla bra.

ang. shrek – skitbra! INTE disney.

tack alla för fantastiskt intressanta kommentarer! Och massa nya tankar. Du som påpekade sexualiseringen i disney, tack!

Disney dissar jag per automatik, men Lindgren har jag lite blandade känslor inför.

Visst att det också är könstypiskt, men det finns så mycket bra i hennes böcker och så mycket djup (det är inte bara emil och pippi som hon har skrivit).

Och pedagogiskt är hon fantastisk, hennes böcker behandlar alla de svåra sakerna på ett sätt som barn kan hantera.

Min yngsta lillasyster fick dödsångest när hon var fem, med många hysteriska nätter där hon inte ville sova för hon var rädd att dö i sömnen och hon var rädd att andra skulle dö (i samband med att hennes farmor dog). Den botades med många samtal och.. Bröderna Lejonhjärta! <3

Sen så om just Emil så tycker jag att det är ett väldigt bra tillfälle att lära ut lite samhällshistoria till barnen. Så såg ju faktiskt samhället ut under sekelskiftet 1800-1900.

Hej

Detta har inte riktigt med texten att göra men jag ville ändå fråga dig några saker.

Jag skrev en fråga till Bambi på hennes frågestund om genus.

frågan löd såhär:

"Vad tycker du att man ska säga när barn och VUXNA säger åt mina barn (söner) att deras tröja är tjejigt/toffs i håret är tjejigt/man kan inte göra så för det är tjejigt.. ja du förstår, när barn kommer fram och säger så till mina barn och korkade mobingvuxna som säger likadant. Vad tycker du att man ska försvara sina barn med då och vad ska man lära sina egna att säga?"

Hennes svar var jätte bra.. men jag vill veta vad du tycker och hade sagt. Jag måste lära mig försvar för jag har många i min omgivning som inte förstår sig på genus som säger dumma saker till mina söner när dom leker med "tjej" saker och har rosa och dyligt på sig.

Ibland blir jag så ställd när vuxna säger dumma saker att jag inte kan säga något tillbaka.

Som tex häromdagen då sonen hade en jätte fin klämma i håret som är som en stor blomma. Stoltare än stoltast går han till dagis då en pappa säger -nämen Dante är du en tjej! Jag blev paff och morrade inombords men det ända jag kunde kläcka ur mig va -nej. Jag retade mig efteråt att jag inte sa nått annat vettigt.

Likadant mina föräldrar och min mans föräldrar är mycket för att pojkar ska vara pojkar och klä sig i pojkkläder och vise värse. Där har jag oxå svårt att säga nått när dom säger något korkat som att sönerna ser ut som tjejer i kläder dom har på sig att dockor är för tjejer. Jag blir så arg.

Vad hade du svarat pappan?

Har du några bra försvars repliker typ? Jag vill lära mig!

Maria jag tycker att du ska bli arg och visa det; fråga: vad menar du med det? Hur tänker du nu när du hackar på ett litet barn? Ska inte min son får ha klämma/rosa/etc på sig utan att du ska hacka…. osv.

IFRÅGASÄTT! ställ dem till svars. fråga alltid; "hur menar du nu?" och sen följdfrågor på deras svar;

och gör klart för dem att de kan mobba och trycka ner sina egna barn, men att de ska hålla tyst inför dina.

Lite om Emil:

Emil är INTE en pojke som gör hyss! Astrid försökte redan då ta död på det könsnormativa. Pojkar anses vara stökigare och bråkigare än flickor. Och Astrid visar att det inte alls är så, utan det är bara en föreställning vi har. Har någon ens någonsin sett Emil göra hyss? Han är klumpig och tappar saker ibland, han leker oskyldiga lekar som ibland går på tok när han blir lite för ivrig – då ofta genom påbackning av sin syster och hetsar på honom, han är hjälpsam och vill fånga råttor men pappa råkar fastna med foten i råttfällan istället… Men han gör ALDRIG illvilliga eller elaka hyss.

Han känner sig orättvist behandlad med all rätt och visar hur det ser ut från barnens sida – vi som tittar på Emil får se att det inte alls var ett hyss han gjorde, men pappa och mamma förvandlar det till ett hyss eftersom han förväntas vara en stökig pojke. Och Ida åker aldrig fast eftersom hon förväntas vara en tyst och snäll flicka. Fast Ida ofta är initiativtagaren.

Emil är för de missförstådda barnen, som menar en sak men alla andra tar för given en annan. Jag säger bara heja Emil!

Nu ska visst askungen och törnrosa brinna på bål såg jag några rader uppåt. Är det dit vissa feminister vill gå, till totalitärt styre och begränsat tryckfrihet? Nej tack till ett sådant mardrömssamhälle.

LD ser att du svarat alla som skrev bra om Disney men inte ett enda svar på kritik mot Lingren, men man ska ju inte röra den heliga kon ju. "Det är något med könsrollerna och Astrid Lindgren som ingen tycks våga peta i eller ens ta upp till diskussion: ”Jag är feminist men när det gäller just Astrid Lindgren har jag gärna överseende.” ”Rör inte min Astrid.” Så skriver Malena Janson Själv tycker jag att diskussionen om att peta bort Disneys klassiska sagor är urlöjlig, samma sak gäller att förändra Astrids. Dessa sagor är vårat arv och hur kan man begränsa sina ungar på det sättet? Ge dem möjligheten att se både och. Det är som att jag skulle förbjudas att se en matiné för den är inte feministisk. Som förälder har man en skyldighet att förklara vad det är barnet ser i sagorna, att det var så det var förr i tiden. Man har även en skyldighet att förklara till varför Emil blir hotad av farsan eller varför Karlsson mobbar eller Pippi är elak.

lexie – jag har inga problem alls att vara kritisk mot astrid. Karlsson kommer jag inte visa. Han är en odräglig mobbare.

Pippi tycker jag inte alls är elak, inte ett dugg, men jag kan ju ha missat nåt. Det enda jag har reagerat på är ordet neger och då har jag ändå lyckats se flera filmer de senaste veckorna (vi har alla)

Emil, som redan påpekats, är inte alls en busig pojke som gör hyss. Han misslyckas när han försöker vara snäll. Något som många barn kan känna igen sig i.

Saltkråkan och bullerbyn måste jag se igen för att ta ställning för jag har för mig att de är lite väl könsnormativa (liksom påpekar för barnet att flickor är si och pojkar så), bröderna lejonhjärta är fin för äldre barn.

Lotta har jag väldigt svårt för.

De unkna könsrollerna i astrids värld ifrågasätter jag utan problem, men det viktigaste är HUR de framställs; som ett eftersträvansvärt ideal eller bara som en dokumentation av dåtidens värderingar?

För övrigt så tycker jag inte alls att barn har nån rättighet att ta del av hela vårt "kulturarv". Vissa saker är rentutsagt skit. Och det "arvet" avstår jag gärna från.

Motorsågsmassakern är också ett kulturarv.

Vad tråkigt att det verkar vara många som faktiskt har påverkats negativt av disney :/ känns som att man nånstans borde förstå att det är en tecknad värld och bara för att lilla sjöjungfrun levde lyckliga i alla sina dagar behöver inte jag göra det eftersom det är en saga O__o

jo visst önskar man att det vore så, men tyvärr så saknar barn förmågan till kritiskt tänkande. Om inte ens vi vuxna med den kunskap och erfarenhet vi har klarar av att värja oss mot tidens ideal, hur ska barn kunna göra det?

socialiseringsprocessen är komplicerad. Barn påverkas av det de ser och upplever, oavsett om det är sagor eller ej. (förr använde man ju sagor för att uppfostra barn)

Helt ärligt tror jag man förstörs 1000 gånger mer av att läsa Harlequinböcker i tonåren än att se ens de värsta disneyfilmerna som liten (för det finns sådana jag definitivt tycker är nog bra att visa trots en del dåliga saker och andra som jag inte tänker pusha för men knappast förbjuda heller). Harlequin, där kan man börja prata hjärnförstörande dravel men den dag mina barn vill läsa sådana kommer jag förbjuda det? Nej, men jag kommer säga varför jag inte tycker sådana böcker är bra att läsa lika som jag inte kommer förbjuda barnen att se på porr när de är tonåringar. Dock så anser jag mig kunna kräva att få ha ett samtal med dem om jag upptäcker sådana böcker eller porr om varför jag tycker det är olämpligt.

Jag säger inte att man ska utsätta barn för allt direkt redan när de är små men jag tror inte generellt på förbud. När de är i skolåldern skulle jag inte begränsa barnfilmer i någon större utsträckning annat än om jag tycker eller tror att en film är usel så får de använda egna pengar till att köpa den. Jag tror att man ska lära barn tidigt att vara kräsna med vad de ser och läser men inte att vissa saker är förbjudna. Jag läste svåra vuxenböcker när jag var 12-13 men jag läste 91:an också. Mina föräldrar förbjöd inte något direkt men jag hade samma begränsning för 'skit' som jag skulle ha för mina barn när det gäller allt utom Harlequinböcker eftersom min mamma läste dem och det var lätt att låna dem. Hon som var vuxen såg ju igenom dem men hon fattade inte att hjälpa mig med just det vilket är synd. Det var först på gymnasiet som jag insåg hur de kritiserades av andra, för mig var det bara romantik men jag ser idag att de faktiskt skapade orealistiska föreställningar om både kärlek och erotik.

elin harlequin är skit, men jag tror definitivt att en trettonåring som sluppits matas med sagoideal och disneynormer från völdigt liten ålder inte påverkas lika mycket av novellerna när de blir äldre.

Barn har ju som sagt inget kritiskt tänkande och kan inte värja sig mot de normerna. En tonåring å andra sidan har lite mer erfarenhet och kunskap att kunna hantera fiktion.

Men en flicka som inte matats med disney kanske inte heller är lika benägen att läsa romantiska noveller när de blir äldre.

Ang. förbud så tror jag definivt på dem! Barn är inte mogna att ta ansvar för vad som är bra för dem. Om de så handlar om vad de ser på tv till att dricka alkohol.

Ja det håller jag verkligen med dig om, men jag undrar om det kan ha nåt att göra med hur föräldrarna lägger fram det också, under hela min uppväxt så har jag säkert sett alla disneyfilmer 1000 gången men min mamma har alltid varit en väldigt realistisk person som brukade säga när jag såg på film.: Nej usch, jag vill hellre se filmer som är baserade på verkliga händelser.

På det viset insåg jag ju tidigt att filmerna inte hade något med verkligheten att göra.

Jag kommer absolut visa mina barn mina favorit disneyfilmer men jag tänker låta dem veta att just är sagor. Och jag väntar glatt på att en gaysaga ska släppas 😛

När jag var liten läste jag de gamla sagorna som disney har gjort till "sina". De gamla sagorna handlar inte sällan om den väna prinsessan och gärna en elak styvMOR. Alltid en mor. Eller elaka häxor, alltid kvinnor. Männen är hjältar, snälla fäder som inte inte har ngt att säga till om när den elaka styvmodern vill ha ut barna i skogen eller vackra prinsar som gör flickorna levande. Gör fattiga flickor till rika prinsessor, ger flickorna ett "happily ever after, pengar, makt.

Jag kan inte säga att jag inte har formats av detta. Det lägger en grund för ett framtida svärmeri, en väntan, snarare defensiv än offensiv, passiv. Flickan ska vänta på den rätte. Inte själv ta initiativet. Det lägger även en värdering i att kvinnan är en häxa, om hon inte är vän och väntande. Vacker och snäll. En styvmor är alltid ond. Hon har tagit den snälle mannen. Det finns sällan styvfäder i sagorna. Och kanske är det just styvmödrarna och häxorna som borde vara idealen? De som verkligen ifrågasätter normerna?

All detta förstärks senare i och med alla romantiska komedier/filmer. Den stora kärleken. Vad det innebär att vara kär. Allt blir bra bara man hittar den rätte. Då faller allt på plats. Innan dess är man bara en levande död, en zombie i väntan på att få återuppväckas. Och man sätter en etikett på hur det ska "kännas" när man är kär. Vilket i verkligheten inte alltid behöver vara på ett visst sätt.. Det är det som jag tror senare leder till tonårstidens intressanta fördelning: tjejerna i klunga på läktaren till fotbollsplanen, väntande drömmande aldrig aktivt deltagande. Killarna som spelar och fullständigt skiter i den väntande klungan. Tjejerna som skriver dagbok om killen dom är kär i, tårar som fälls när kärleken inte är besvarad. Tvånget att hålla på sig även om man är sexuellt utlevande och nyfiken. OCh kanske även tvånget att gå med på saker man inte vill för kärlekens skull. Killarnas tvång att vara "hjälte", bruka våld, vara den som är aktiv, offensiv. Försöka leva upp till tjejernas/kvinnornas/varandras/samhällets förväntan.

Det ligger mycket i de här sagorna, det här så kallade "arvet". Det är inte sagornas fel. Sagorna i sig är en skildring av en tid. De är ett arv från en tid då det var så här det skulle vara. En tid som är väldigt olik den tid vi lever i nu. Sagor som skapar förväntningar som kanske aldrig kan infrias i vår tid. Orealism i form av karaktärer som inte klarar sig länge i vårt samhälle. Och sjävklart är det inte sagoläsarnas eller sagogillarnas fel enbart. Allt är ju bara en spegling av oss. Att vi vill ha det vackra. Vi vill se vackra smala midjor, stora ögon, hjältar som räddar. Vi vill slippa anstränga oss, att det ska vara enkelt. Bara sätta sig ner och vänta. Tids nog kommer det en rik prins på en vit häst och räddar oss.

Jag är feminist trots sagorna i min barndom men den inneboende längtan efter en prins och den stora kärleken och "happy everafter" har inte dött iochmed det. Och kampen mot det här idealet tycker jag inte borde vara en typiskt feministisk kamp, det borde vara en mänsklig kamp. För samhällets överlevnad.

Däremot tycker jag att man till nog gamla barn ska visa detta, för det finns ju, och senare diskutera kring ämnet. Viktigt att man är med och tittar på dessa filmer, pratar om dem. Skapar ett kritiskt tänkande och en nyfikenhet. För barnen kommer ändå att mötas av detta förr eller senare. Bättre att vara förberedd.

bullerbyn kan jag tycka är lite könsnormativ, men tjejerna låter iaf inte killarna sätta sig på dem.

Saltkråkan tycker jag inte är könsnormativ, istället är Pelle blyg och tyst och Tjorven väldigt framåt.

leva bonnliv är väl en stor dröm för många barn? jag tyckte en så enkel grej som att de åt sin egen hönas ägg, var helt fantastiskt spännande.

över till disney; jag håller helt med att små barn inte bör komma i närheten av sådana ideal. däremot vet jag hur jag alltid tyckt om hur fantastiskt vackert gjorda de är, samt vilken fin musik filmerna innhåller. jag undrar om du kommer låta dina barn se filmerna när de blir äldre(MYCKET äldre) & eventuellt frågar om det själva?

jag undrar detta eftersom jag själv är tjugoett & har länge uppskattat disneyfilmer enbart från en konstnärlig synpunkt, då den sortens teknik tråkigt nog försvunnit & ersatts med trist datateknik.

funderar även över huruvida du ser sagor som viktiga för barn, eller om deras fantasi räcker till att skapa egna(förhoppningsvis sundare) sagoliknande historier?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *