Kategorier
diskussion & debatt Tjock verklighet

”Jag är stolt över att vara fet” är fortfarande ett radikalt uttalande. Medan ”Jag är stolt över att vara smal ” är status quo”.

VARJE gång jag postar en bild på min tjocka kropp och uttrycker nån form av positivitet så fullkomligen väller det in folk som ska berätta för mig hur ohälsosam min kropp är. Jag blir faktiskt trött och ledsen av att komma hit och se ett kommentarsfält full av folk som inte verkar ha fattat alls […]

VARJE gång jag postar en bild på min tjocka kropp och uttrycker nån form av positivitet så fullkomligen väller det in folk som ska berätta för mig hur ohälsosam min kropp är.

Jag blir faktiskt trött och ledsen av att komma hit och se ett kommentarsfält full av folk som inte verkar ha fattat alls vad jag skrev i inlägget om smalhetsprivilegium utan fortsätter att hävda sin kränkthet.

Asså hur kan smala kvinnor inte se att de agerar som Per Ström och ba ”det är synd om oss meeeeed”. Man ba, nja eller vi drabbas också av skönhetsideal, men EJ PÅ SAMMA SÄTT ALLS och VI BEHÖVER INTE PRATA OM DET JUST NU NÄR ANDRA TALAR! Det enda jag brukar vända mig mot är när smala personer kallas äckliga och fula för att uppvärdera tjocka (”sexigare med kurvor än benrangel”) – ej okej.Sofia Zettermark

Kan en smal person må dåligt i sin kropp? Kan en smal person hata att titta i spegeln? Kan en smal person utsättas för hat och hån?

Absolut.

Och suger det?

Absolut.

Men skillnaden mellan dessa negativa känslor och fettfobi/tjockisförakt är detta: Den enda personen som egentligen bryr sig om hur du ser ut är du. (som smal). Och det är inte samma för överviktiga. När du inte är smal så tar andra människor illa upp. När du inte är smal så blir folk förbannade av att se dig. När du inte är smal så förväntas du inte ta del av samhället på samma villkor som smala. Och även om din personliga kamp är verklig och betydande så är poängen: Du kanske hatar din kropp , men samhället gör det inte.

Det är smalhetsprivilegium.

Jag fattar att det är jobbigt att kallas pinne eller få skit för hur man ser ut, men sårade känslor är inte detsamma som förtryck och smala ÄR inte förtryckta i egenskap av smala och att detta gång på gång jämförs med det som överviktiga får utstå är ett jävla hån mot hela debatten om förtryck och privilegium.

”Övervikt demoniseras på ett vis som under- och normalvikt aldrig görs. Tjocka kroppar är mål för ett universellt samhällshat som grundar sig i något annat än bara kön, men även att kroppsfett ses som antitesen till västerländska värderingar. 

En fet kropp associeras till, som någon nämnt tidigare, bristande ansvar, frosseri, lathet, dumhet, lägre klass och i vissa fall även sämre hygien. I vissa fall, som ännu en person nämnt, även sexighet (om fettet är ”rätt proportionerat”, så att säga), men det är en vidrig, horstämplande, misogyn typ av sexighet. ALDRIG något att sukta efter. Och de flesta av dessa associationer slipper den smala kroppen eftersom den inte upprör samhällsordningen på samma sätt. 

Summan av kardemumman är iallafall att det inte handlar om att personer med normativa kroppar måste hålla käften, utan mer att de bör (som vi alla bör) ta hänsyn till att privilegium existerar i skikt och etapper. Precis som att en vit person respekterar en ickevit persons tolkningsföreträde i frågor om rasförtryck, eller en cisperson är ödmjuk inför transpersoners upplevelser, osv. Vi är alla systrar/syskon i vårt systematiska förtryck, men nyckeln till det är att vi visar vördnad för tyngden av varandras olika bördor i ett patriarkalt samhälle.” – Tack Melody för din kommentar!

Diskussionen om smalhetsprivilegium handlar inte om att ogiltigförklara eller förminska smala kvinnors upplevelser. Att inte trivas i sin kropp är jobbigt och utmattande och att bli utsatt för en orätt är alltid fel oavsett om personen som utsätts tillhör en utsatt grupp eller inte. Jag skulle aldrig förminska det. MEN.

Det handlar om att smala har ett privilegium som tjocka saknar och det är kränkande när smala människor kapar en diskussion ämnad att lyfta det förtryck av tjocka med en personlig upplevelse.

Nej att vara privilegierad innebär inte att man glider runt på en lyxig räkmacka och bara har det soft hela tiden. Men det innebär fördelar. Tjocka är utsatta för förtryck. Smala är det inte. (Alltså i egenskap av sin vikt.)

Som smal har du hyllade förebilder överallt. På tv, i reklam, i tidningar, i musikvideor, i butiker (skyltdockor och storlekar på kläder), i filmer, ja var du än tittar och befinner dig. De flesta vill vara smala. Många strävar efter det. Bästsäljande böcker skrivs i ämnet. Det är överlag positivt att ha gått ner i vikt.

[…] Du är osynlig och du föraktas på ett sätt som är värre än föraktet mot kvinnor. Det är värre, på allvar, för det finns ingenting positivt med att vara fet. Du kan vara vacker trots din fetma och en trevlig person ändå, men din kropp är aldrig någonsin neutral i det offentliga rummet. Det finns ingenstans du kan komma undan för din kropp är ett provocerande statement för många. Folk blir förbannade när de ser dig. De tycker inte synd om dig, de blir arga. Min kropp är en förolämpning för många människor. – When Darkness Falls

Ingen borde någonsin skämmas för sin kropp . Och det är absolut problematiskt att människor gör narr av smala kroppar. (det här ihop med patriarkala strukturer där kvinnors kroppar alltid granskas) Jag skulle aldrig påstå att kommentarer om att du måste ha en ätstörning inte är sårande eller att deras effekter inte är allvarliga. För det är de. Men även om det är förjävligt med folk som skammar smala så är det en sak som är annorlunda och det är att det inte innebär en genomgripande rädsla eller hat mot smala kroppar. Och det är det inte begränsande på en social nivå .

Privilegie kan vara en svår sak att prata om . Det är lätt att känna defensiv speciellt när du känner att dina personliga upplevelser inte tas på allvar. Så det vi måste komma ihåg är detta: Är mina negativa erfarenheter missnöje eller är de frågor på samhällsnivå?

Ett pedagogiskt inlägg om smalhetsprivilegium hittar ni här:  ”Detta är inte för er smala att köpa i all er välvillighet. Detta är för er att svälja hur jävla illa det än smakar och sen bara ta och hålla käften på er.”.

Här sitter de smala kvinnorna och beter sig EXAKT som männen gör när vi pratar om våra problem. ”JAMEN SMALA (män) DÅ? Vi smala (män) har det också jättejobbigt men det är det minsann ingen som pratar om! Vi smala (män) har det inte heller så lätt minsann. Vi blir också förtryckta, tänk på det! Vi får också jättemycket skit! Vi är inte alls privilegierade bara för att vi är smala (män), vilket elakt påhitt! Neej när jag tänker efter är det faktiskt VI SMALA (män) som har det värst!”

”Måste vi ”tävla” i vem som har det jobbigast?” säger flera av er och det är ju PRECIS samma sak som männen säger när de vill tala om hur jobbigt det har de och vi säger åt dem att checka av sina privilegier.

thin priv thin priv2

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ””Jag är stolt över att vara fet” är fortfarande ett radikalt uttalande. Medan ”Jag är stolt över att vara smal ” är status quo”.”

Fast det ena behöver ju inte säga emot det andra? Även de feta som är nöjda med sin kropp har ju ändå ett helt samhälle där den smala kroppen ses som eftersträvansvärd att förhålla sig till.

Nej det har jag heller inte sagt, jag som fet (och nöjd) känner absolut av samhällets ideal och tar en hel del skit pga min kropp. Det jag vänder mig emot är kommentarer såsom ”ingen vill vara fet”, det är en fördom som jag önskar försvann precis som jag önskar att jag inte ska ses som lat och dum pga min fethet. Jag är trött på att det förväntas att jag ska sitta hemma och självhata och önska mig smal bara för att jag är fet.

Fast du har totalt missupfattat det jag skriver. Jag har ALDRIG sagt att feta ska sitta hemma och hata sig själva. Du läser in saker i min text pga det förtryck och de fördomar du som fet är van att mötas av, precis som jag och alla andra feta och överviktiga. Vi är på samma sida och din rädsla för att fettskammas ytterligare beror på att vi så ofta utsätts för detta. Inte att vi är feta och upplever problem med det. Eller inte upplever problem med det.

Det kanske var klumpigt uttryckt men jag tolkar det mer som att få medvetet skulle välja fetma (alltså om en hade valet från början). Inte att det inte finns nån som trivs samt vill vara överviktig. Jag tycker det är viktigt att vi försöker förstå varandra i den här debatten. WDF är på din sida.

Jag har varit fet, 130 kg till min 170 cm, och jag är nu ”smal” då jag gått ner 63 kg. Och faktum är att det är skrämmande hur annorlunda man blir behandlad överallt. Jag är precis samma människa, men jag blir behandlad med en helt annan typ av respekt och medmänsklighet nu när jag är normalviktig. Man kan säga vad man vill, men det år ett faktum att överviktiga blir sämre behandlade enbart utifrån kroppsvikt, det kan jag skriva under på.

Gjorde en liknande viktresa och kan bara hålla med. Särskilt tydligt kan det bli med tidigare ytliga bekanta som nu behandlar en helt annorlunda, men även bland vänner kan det märkas.
Skönt att slippa oprovocerat negativt bemötande från främlingar, viktigt att komma ihåg att aldrig bli en del av förtrycket.

Hmmm, hade inte tänkt att ge mig in i den här debatten då jag så mycket håller med, eller höll med i alla fall. Jag tänkte t o m som det skrevs i kommentarerna att det var precis som när männen känner att de bli å sido satta så måste de ta upp exempel på vad de tycker är liknade eller jämförbart vilket även om det var det inte har någon som helst betydelse. Men…. jag som smal kan faktiskt vittna om att samhället visst lägger sig i hur jag lever, vad jag äter och att jag inte ska tro att jag är någon bara för att jag är smal (oftast kvinnor som behandlar en så). Folk kan tycka att det är mycket mer ok att kommentera min kropp dömande med en kommentar att jag borde gå och äta en burgare eller en kaka för att gå upp i vikt. Helt random så där från ingen stans från folk jag inte känner. Eller kommentarer som att ha ett benrangle i sängen vill ju ingen riktig man. Etc…

Så anser jag att sk smala har det lika illa som sk feta på alla punkter? Nej det gör jag inte.
Men att säga att samhället inte alls förtrycker smala är fel med allt från att folk sprider Anorexia nervosa rykten om dig på stan mm mm.

Förtydligande.
Jag hade inte tänkt att ge mig in i debatten då jag tycker att sk feta ska få prata ifred. Men när LD går ut och säger att samhället inte dömer sk smala alls då får jag nog lägga in en liten protest.

Ja, samhället tycker aldrig att kvinnors kroppar duger. Men det är skillnad på att inte duga som underviktig och överviktig. Jag vet inte vad vi ska behöva säga för att det ska gå in. Kanske kan det här hjälpa till lite? Fick den här kommentaren på min blogg till inlägget LD länkar till:

”Det är fan visst tjocka människors eget fel att de är tjocka. Fett uppstår inte ur ingenting, det är ens val av mat och livsstil som spelar roll och tro fan att man går upp i vikt igen om man återgår till sina gamla ohälsosamma vanor när man gått ner till den vikt man är nöjd med. Det ska vara så mycket ursäkter hela tiden, men det är bara att svälja denna sanningen: du är ansvarig för din egen kropp, och du har kontroll över den. Självdisciplin kanske vore att eftertrakta snarare än en operation som skattebetalarna får stå för när det egentligen bara hade hjälpt att byta livsstil. Jävla latmaskar, FAN vad förbannad jag blir.”

Aggressiviteten och hatet vi möter, ja det blir inte så mycket tydligare än så här.

Jag fick en ”men era bittra tjockisar! BANTA då om det nu är så mycket lättare att vara smal. det är jobbigt och behöva höra hur bra man har det för att man tar hand om sig och håller sig sund.” nyss. (godkänner inte dessa) Och de ramlar in i drivor varje gång jag skriver om min vikt, om övervikt eller bara postar en bild på min kropp.

Jag godkände inte min heller. Hela den här diskussionen påminner mig så mycket om hur vi kvinnor (feminister) bemöts av anti-feminister och hur även andra kvinnor (feta) ger sig på varandra för att det är enklare än att ge sig på de som förtrycker en.

individuell mobbing är inte detsamma som strukturellt förtryck. Jag har också varit smal och utsatts för illvilliga rykten och kommentarer men det var en indviduell upplevse inte en del av en struktur och även om jag ogillar att använda min personliga upplevelser som argument så fick jag ett helt nytt perspektiv på detta när jag blev fet.

Svara

LD: Inte? Vad med hela debatten med vilket lägsta BMI som modeller ska ha? Hetsen i skolorna från sköterskan om man har lågt BMI mm mm?

Nej den allmänna avskyn är inte lika stor mot sk smala, men det finns ett strukturellt fördömande av det också och jag när jag var som smalast upplevde mig som allmänt villebråd med både blickar och kommentarer. Inte var det enskata då och då utan mist en varje gång men befann sig i det allmänna rummet. Från olika varje gång. Det pågick från lite för många håll på lite för många platser i världen för att jag ska kalla det för enskild mobbning. Många har dessutom mött mig somatt jag är ett hot då då jag är något som de själva tyvärr anser att de borde vara. Ett privilegium? Kanske men med ett dyrt pris i så fall i from av att folk distanserar sig då jag är en påminnelse om deras eget dåliga samvete.

Våra kroppar och vilken storlek de har är en orsak till åsikter. Vissa värre än andra och jag håller helt med att det ”värsta man kan vara” är sk fet.

Och med en självinsikt så erkänner jag här och nu att jag är en del av problemet då jag själv kommer på mig med att spekulera i varför någon är så smal eller när blev den där så stor. Det enda som jag kan klappa mig på ryggen med i det fallet är att jag lyckas hålla det för mig själv, men det är inte mycket att vara stolt över.

Men alltså. Öppna valfri h&m-katalog, eller tja, gå in på något klädföretags hemsida. Slå på tv:n. Är det övervägande del smala eller feta?

Helena: Vad spelar det för roll? Det finns en värld utanför modemagasinen och det är där hon befinner sig.

Jag argumenterar inte för att smala har det tuffare än tjocka – tvärtom och det verkar hon också göra, men varför tror du att det får henne att må bättre av att kolla i en h&m katalog? Vad är skillnaden förresten på att kommentera någons armhår och på att säga till någon att den bör äta? Samma skit, angår inte någon.

The real hmm: Du kapar ingen debatt eftersom denna debatt handlar också om smala

Diskussionen handlade om hur en smal person hade det utanför den världen, eftersom argumentet var att det bara är att kolla i en h&m katalog så känns mobbingen okej.

Jag har inte sett en enda som har förnekat att tjocka har det jobbigt. Jag har bara sett vissa som förnekar att smala kan ha det jobbigt. Däri ligger skillnaden. Någon skrev t.e.x att smala bara förnekar att de har det soft, för de vill vara offer. Ser du någon som förnekar tjockas utsatthet? Ja, tjocka har det värre, om det var det du ville höra. Men bara för det behöver inte folk försöka bestämma över hur andra människor känner inför saker, för då kommer dessa att tillrättavisa det.

WDF: Jag har inte förnekat att sk feta har det svårt och att sk smala ses som ideal. Jag förnekar inte ens att det finns privilegier att vara smal. Min invändning, och den var inte så stor, var mot att LD skrev att sk smala ALDRIG möts av samhällsstrukturer som förtrycker sk smala.

Lite analys av vad jag skriver hade varit trevligt.

Ok, vi säger att hennes upplevelse inte är unik och att smala är jagade och förtryckta i det här samhället, medan feta är idealet. Vi säger det för att förenkla argumentationen. Det inlägget handlar om är fortfarande smalprivilegiet som många tjocka upplever – det är ur den vinkeln detta ämne behandlas, och när smala kommer och vrålar om att de också har fått skit för sin vikt så har de helt tappat fokusen i debatten.
Klarare nu?

Sluta tala om för folk hur de har det och upplever saker, Helena. De vet mer om det än vad du gör.

De smala som ”vrålar” om att de också har det jobbigt kanske inte menar något illa, och de kanske inte menar att de är lika utsatta, utan kanske vill delta i diskussionen och berätta hur de har det. Men vad vet jag, har inte sett de posterna du syftar på. Jag tror att många som kikar in här har kvinnlig gemenskap som utgångspunkt, och därför deltar de liksom i debatter, men det är ju bara att skapa en fristad där vissa utesluts från att få kommentera om ni tar illa upp och missförstår andras intentioner. Vissa kommenterar nog pga att de inte anser sig vara privilegierade och såg att det stod nånstans, alltså har de redan gjorts till en del av debatten.

JA när alla smala slutar tala om vad de upplever i en tråd som handlar om feta kanske??

Det är ungefär detta som förklarats av folk som velat framföra åsikter ur en tjock persons perspektiv, men det avbryts hela tiden av smala som ska prata om hur de uppfattar saker. Bara för att man inte anser sig vara privilegierad betyder det inte att man inte är det.

Nej det var för att visa på förtrycket i samhället, en smal kropp är norm, så är det bara, och med det kommer privilegier även om en blivit mobbad i vissa situationer.

Fattar fortfarande inte varför vi ska ta upp varenda smal persons åsikt i en tråd som handlar om feta personer och skammandet och förtryckandet de råkar ut för???

Hej Helena: Har du läst vad jag har skrivit? Har du också läst LDs infallsvinkel? Lade du också märke till att jag var tyst i den förra råden?

Min erfarenhet är de kommentarer som smala får om sin kropp framlagda i en helt annan ton. Jag får ofta kommentarer i alla välmening (ack så fel) om att jag skulle må bra av en hamburgare. De framförs med ett leende och en klapp på axeln.

Mina överviktiga vänner kan få liknande ”tips” och ”råd” (Du skulle kunna byta ut x mot x, det är mycket nyttigare) Men lika ofta får de gliringar och kommentarer med en helt annan ton, som när folk rynkar på näsan och säger ”du kanske inte borde äta det där”.

En annan sak som jag aldrig vart med om men mina överviktiga vänner får stå ut med ofta är kommentarer från främlingar. En vän följde mig till mc Donalds en dag var på personer bakom oss i kön hade en lång utläggning om att ”vissa kanske är här lite för ofta”- ”vissa kanske borde ta en sallad någon gång istället”. Kommentarerna fortsatte tills vi lagt vår beställning var på en i sällskapet sa ”Skönt att hon tog åt sig, nu kanske vi räddat henne från en tidig död i hjärtinfarkt” när min vän inte beställde något. Vad som gav dessa personer rätten att kommentera min väns kropp och liv kan inte vara något annat än det förtryck som du beskriver.

Fy fan vad vidrigt. Mår dåligt när jag läser det här. För det är precis så här. Vi hatas på ett sätt som underviktiga inte gör (finns säkert undantag, jag pratar om strukturer nu). Jag har som sagt varit väldigt smal, 45 kg, och väldigt fet 120 kg (är 160 cm lång). Skillnaden är framförallt att som väldigt smal tycker folk synd om en, vilket är jävligt jobbigt och nedlåtande. Men som fet finns det ingen medkänsla alls eftersom så otroligt många tror att vi har valt detta själva. Man utsätts för ett hat, förakt och en otroligt aggressiv attityd som jag ALDRIG var med om som smal.

Det går inte att jämföra och har man inte varit i båda situationerna kanske man ska försöka förstå att man inte kan göra en korrekt bedömning när man enbart utgår från de kommentarer man kan få som smal.

Läste om detta när du skrev på twitter och blev verkligen upprörd. Håller med om att större blir dömda osv men det är inte så jävla kul att känna sig pressad att vara smal heller, särskilt inte när det kommer till den punkt då du inte kan andas utan att det gör ont i hela din kropp,det sätter sig i din hjärna och tillslut hatar du dig själv för de du håller på med för att du inte kan sluta. Jag trodde verkligen inte att DU skulle skriva något sånt här. Ta av dig offerkoftan, man blir dömd oavsett, denna jävla världen kretsar kring kropphets, både för smala och större.
Tack och hej.

Som tjock blir man ju lika pressad att vara smal, man kan tex diagnostiseras bulimi/andra kroppshatar ätstörningar utan att vara underviktig. Skillnaden är att man både hatar sig själv samt att hela samhället gör det, vilket inte är situationen för smala/smala med anorexi el annan ätstörning.

Fast lägg till att det är sjukt svårt att faktiskt få sin ätstörning sedd/diagnostiserad om man inte är underviktig. Och börjar man sin restriktiva/kompensatoriska ätstörning på 20-30 kilos övervikt så har beteendena (för det är en beteendestörning) satt sig ganska så jäkla benhårt innan folk fattar att något är fel (om de ens gör det).

Jag älskar att du skriver om det här, för det behöver skrivas om, men jag avskyr att läsa kommentarerna till såna här inlägg. Jag kan leva med alla ”meh, vi smala har det faktiskt också svårt”. De är irriterande, men skär inte i mig på samma sätt som alla som vill förklara för mig att min kropp är sjuk, ohälsosam, oattraktiv, att jag ser ut som jag gör för att jag inte tar hand om mig själv etc. Folk som inte vet ett dugg om mina vanor, min mathållning, mitt jävla liv kommer med pekpinnar och förklarar att min kropp är en tickande bomb som för eller senare kommer gå under i en kavalkad av fetmarelaterade sjukdomar. Det gör jävligt ont.

Men jag hjärtar dig för att du orkar ta den här kampen gång på gång, när jag själv känner att all min energi går åt till att hålla självföraktet stången och fortsätta tycka om min kropp som den är. Så: tack!

Ber verkligen om ursäkt men har varit med om så mycket skit när.det gäller just vikt. Blev väldigt upprörd som sagt av det du skrev men ville såklart inte att du ska känna dig krängt(förstår självklart varför och det var dumt skrivet.) Hoppas bara att man börjar ta itu med det här problemet mer än vad det görs just nu, åt båda hållen. Kram

hej. Jag har bestämt mig för att rösta på FI (tack vare dig), jag vill gärna att andra oxå gör det eftersom partiet behöver våra röster. Jag vill dela ett bra budskap på facebook som uppmanar andra att rösta på feminististk initiativ. Jag tyckter inte det räcker att lajka hemsidan utan vill nå ut på ett mer konkret sätt. Har du nått förslag?

Ni som inte tror att smalhetsprivilegier existerar: undersök gärna hur många människor i västvärlden som lever med fobi för att gå NER i vikt jämför med hur många som lever med fobi för att gå UPP i vikt.

Skrev precis om det idag, så djävla b att det är så. T ex så anordnas det en Cykelns dag och reklamen för den är: ”Fira Cykelns dag istället för Kanelbullens dag! Kanelbullen gör dig sjuk och tjock!” och man ba wtf tack för den liksom, era normativa ena.

Hahaha kan inte låta bli att skratta ändå mitt i allt elände, ser framför mig en person som äter en kanelbulle, en gång om året, och blir sjuk, och ännu värre, tjock!!
(Jävligt dålig reklam för cykelns dag måste jag säga!)

Bra! Jag skriver under och tänker inte säga emot ett endaste dugg. Klart att riktigt, riktigt magra personer får utstå en hel del, eftersom de också bryter mot kroppsstorleksnormen (även om de inte alltid är sjuka, precis på samma sätt som tjock inte är = ohälsosam/sjuk), men det är också en annan sak. Kan tänka mig att de som motsätter sig det du har skrivit idag tillhör normen gällande kroppsstorlek, brukar vara de (vi) som är mest stingsliga och ”men JAAAAG då??” eftersom det skaver att bli kallad ”privilegierad” (märkligt det där…).

Måste också säga, precis som jag skrev i When darkness falls kommentarsfält, att jag har lärt mig massor och förändrat mitt synsätt på kroppar så vansinnigt mycket sedan jag regelbundet började läsa bl.a. din blogg och andra som skriver om kroppsnormer. Är uppvuxen med att man liksom SKA prata om (tjocka) kroppar och att det är av största nödvändighet att aldrig få ett bmi över 25 och det präglade naturligtvis mig under hela min uppväxt och tonårstid. Dels hur jag såg på min egen kropp, dels hur jag såg på andras. Det visar för mig dock ännu tydligare hur stark den där smalhetsnormen är – eftersom allt gått ut på att ”hålla vikten” (och behålla sitt privilegium).

Kan inte säga att synen på min egen kropp är tipptopp än men jag ser HELT annorlunda på kroppar och vikt generellt och bara det är jävligt skönt. Nu ska bara hela samhället hänga på också.

Jag måste erkänna att min spontana reaktion var som så många andras i den här debatten, kände mig sårad, ifrågasatt och arg. Men efter en stund kunde jag lägga mitt ego åt sidan och inse att trots att större delen av mitt liv har kretsat kring att vara smal med allt som det innebär i form av gliringar och hån ÄR jag priviligierad! För varje gång någon påpekat att jag bara är skinn och ben har det ju alltid funnits fem i positiva ordalag kommenterat hur liten och fin jag är. Så tack LD och alla andra kloka kommentatorer som fick mig att öppna ögonen och inse att trots att jag har många personliga hemska upplevelser av smalhetsen, är de just personliga och inte systematiska.

Håller med. När jag läste det första inlägget så var min spontana reaktion att känna mig sårad, för jag tänkte bara på alla gånger då jag fått höra hur äcklig jag ser ut, hur otäcka mina handleder är, hur den och den kroppsdelen är vidrigt tunn/knotig/benig på mig, hur skrämmande det är att jag går på promenader när jag istället borde äta upp mig osv osv osv osv. Sårande kommentarer som jag gråter floder över varje gång, javisst, men det har ju ÄNDÅ inget med ursprungsinlägget att göra. Det är helt skilda saker. Att jag inte förmådde mig att tänka så direkt har förmodligen att göra med hur vi hela tiden förväntas jämföra oss med varandra. I diskussioner är det ju till och med så att man ibland höjer en kroppstyp genom att klanka ner på en annan och min erfarenhet är att det gäller åt båda hållen, men det har ju inte heller något med saken att göra (men det kanske kan vara en förklaring till varför man, eller iaf jag, reagerade som jag gjorde).

Det känns sorgligt att reagera så 🙁 Det är inte alls så jag vill fungera. Så jag vill också tacka för en riktig tankeställare.

Jag har gått ner nästan 50 kg och skillnaden jag upplever i samhället är enorm. Helt plötsligt är folk trevliga, hjälpsamma och ser mig. När jag vägde 50 kg mer fick jag fan aldrig hjälp i klädaffärer. Personalen höll sig undan. Privatpersoner pratar mer med mig, speciellt män såklart. Jag blir så äcklad av att jag räknas som mer värd nu när jag inte längre är fet. Om jag skulle bli singel någon gång och skulle vilja träffa någon ny så skulle jag bli förbannad bara av att försöka. För jag vet ju att jag nu kan få mycket snyggare män än när jag var fet. Och det gör mig förbannad. Att killar som innan sett mig som otänkbar nu helt plötsligt vill ha mig. Som om mitt inre förändrats liksom. Är ju samma person.

skriver under på allt!!!

Har själv gått ner från 104+kg(slutade väga mig där) till 55 och skillnaden i bemötande kan inte ens förklaras. Det går bara inte. Som överviktig (ja, långt före jag nått toppnotering) kunde jag räkna med kränkande kommentarer dagligen, men det sträckte sig liksom förbi det… jag förstod inte ens hur illa det var förrän jag tappat min vikt. Plötsligt så var det som om jag fick ett värde; jag bemöts som en människa – människor LER mot mig. Ser på mig utan förakt.

Idag kan jag t om känna att somliga i min närhet älskar mig mer. De är så stolta över att jag ”kämpat så” utan ”dieter och operation” (som om min självsvält och den tvångsmässiga träningen på något sätt var sund alternativt undgick dem).

Usch, sjukt svårt att inte känna bitterhet. Jag tror inte ens att det sker på ett medvetet plan, att människor alltid menar att såra, men likafullt är jag fullständigt nedbruten och idag livrädd för att lägga på mig vikt igen då jag nu vet vad jag har att vänta i fråga om bemötande.

Som parentes; idag får jag kommentarer i stil med ”du som är så tunn kan väl unna dig en kaka” eller ”men nu börjar du väl blir lite väl smal” och det kan inte ens jämföras, för underförstått är ändå att jag är duktig. Att det är en prestation, att bli- och hålla sig smal. Det tyder på självkontroll, i motsats till vad som gjorde sig gällande när jag var en tjockis. Då kunde man istället läsa in ”lat” mellan raderna…

Jag är stolt över min kropp – den är fantastisk på det sättet att jag kan göra massor med olika häftiga saker med den, dansa, cykla, krama, klättra i berg, simma etc. Sen kan jag tänka att alla kroppar som någon gång fått barn är smått magiska – fatta att man har gjort en helt ny människa. Det är något som jag personligen ser fram emot. Och att kroppen har förmågan att känna saker med sina sinnen – hur coolt är inte det egentligen? Visst, den ger mig huvudvärk och magont ibland, men den ger mig också synintryck, endorfinkickar, smakupplevelser, kärlek m.m. Det vore ju faktiskt helt jävla sjukt om jag, efter allt den gör för mig hela tiden, tittar mig själv i spegeln och säger till den att nej, du duger inte, du ser inte riktigt rätt ut.

När jag gick i högstadiet vägde jag ca 40 kilo. Jag kände mig ful och fick negativa kommentarer MEN min taniga kropp bekräftades alltid i media. Jag visste alltid på nån nivå att jag såg ”rätt” ut.
Asbra inlägg.

Jag pluggar på en vårdutbildning och en sak jag märkte när vi hade nutritionslära var att många föreläsare använde sig av ”roliga” bilder på överviktiga. Några exempel: en bild där måttbandet inte räckte hela vägen runt midjan på personen, en våg som vek sig under tyngden av personen som stod på den, byxor som inte gick att knäppa osv osv. Med avsikten att bilderna skulle locka till skratt, vilket de också gjorde bland vissa i klassen… Ingen föreläsare skulle ju komma på tanken att visa liknande ”roliga” bilder på anorektiker, cancerpatienter, hjärtsjuka osv. Så sjukt att de lär oss studenter att överviktiga är något att förlöjliga. Men det speglar rätt väl samhällets syn på överviktiga kroppar.

Ett annat exempel på smalhetspriviliegium är ju denna studie: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23295503

Har ej läst själva studien, bara tidningsartiklar om den. Iaf så handlar den om att (i synnerhet smala) manliga jurymedlemmar var mer benägna att döma tjocka kvinnor i ett brottsfall, än smala kvinnor OCH både smala och tjocka män!

Jag är innerligt glad att du skrev det här inlägget, för jag tror att vi är många som behöver rannsaka oss själva när det handlar om attityder kring övervikt. Jag har själv haft ätstörningar i snart ett halvt liv och det har tagit sig olika uttryck genom åren med bland annat ohälsosam undervikt som följd. En av mina absolut största rädslor är att bli överviktig, en rädsla som jag vet att jag delar med många och som jag tänker säger rätt mycket om hur annorlunda man blir bemött som överviktig gentemot som normal/smal. Jag kan inte veta hur det är att förkroppsliga en stor grupp människors värsta mardröm, men jag kan föreställa mig att det inte är speciellt trevligt.

Visst fick jag en del pikar och kommentarer när jag var som smalast, men inte sällan sken avundsjukan igenom där jag mycket väl kan tänka mig att föraktet hade krupit fram om jag i stället varit överviktig. För vem avundas någons fetma?
Min kropp slutade menstruera i nästan fyra år och min ryggrad avtecknade sig som ett vasst staket under huden, men likaväl fanns det beundran i mångas blickar när jag sprang mina två mil på löpbandet. Jag var ”duktig” och min kropp var enligt mångas tycke eftersträvansvärd. De få negativa kommentarer jag utsattes för under de här åren var förmodligen en droppe i havet jämfört med vad jag hade fått utstå i blickar, viskningar och mer eller mindre maskerade förolämpningar under en månads tid om jag i stället varit kraftigt överviktig.

Jag är extremt smal, inte för att jag äter lite eller har andra sjukdomar. Men jag är helt enkelt väldigt smal och har en ämnesomsättning i ljuset hastighet. Jag kan trycka i mig vadsomhelst, hur mycket som helst och det händer verkligen inte ett skit på vågen. Vi kan säga såhär: Jag är sjutton och har gått upp två kilo de senaste fem åren. Och fine, en dag säger det bam och jag är inte så smal längre. Men vem fan pallar leva i framtiden.

Folk antar följande: 1) Jag svälter mig själv 2) Jag måste vara sjukt vältränad (???) 3) Jag har aneroxia (det är ju det enda man blir direkt ledsen av, kanske mest för att ca 1% procent av världen har fattat att det sitter i skallen och inte låren, snacka om frustation) 4) Jag MÅSTE ju helt enkelt ÄLSKA min kropp för hallå, jag är ju smal? Guds gåva liksom, grattis du har uppnåt perfektion och framförallt 5) gud nåde mig om jag så mycket som vågar yttra mig ett jävla knyst om att jag inte vill vara så förbannad smal för tänk på alla feta stackars människor och yada, yada, yada och jag vill bara totaltvråla HÅLL KÄFTEN ERA JÄVLA PANTARSLEN.

Okej, och jag är väl glad att jag får komplimanger hit och dit och aldrig känner att jag måste bättra mig. Jag är medveten om vilka preveliger jag kommer med pågrund av min kropp och hur ”lycklig lottad” jag nu tydligen är. Men jag bli trött, och så ledsen på att jag liksom i offentliga sammahang måste älska och hylla min kropp så förbannat hårt för att jag är smal. Folk börjar liksom koka inombords alt. viftar med handen typ som ”smala människor är så lyckliga”.

MEN alltså jag känner mig ju förihelvete inte förtryckt, eller djupt kränkt eller något skit, jag blir bara gråtfärdigt trött på att det. Och sedan kommer det någon idiot som ska ”hylla” feta genom att berätta för mig hur jag aldrig kommer få knulla för killar vill minsann ”ha något och ta i”, vad svarar man på det? Stackars med som inte får knulla, buhu (???). Så nyss var jag idealet men inte fan räckte det.

Slutsats: Skitbra skrivet, igen (nope, ingen är förvånad). Som smal får jag skit men jag är inte förtryckt eller kränkt.

Olustigt nog hamnade jag i exakt denna typ av diskussion över dagens lunch – en kollega började ondgöra sig över hur folk anser att det är helt OK att kommentera hennes figur (underviktig) och naturligtvis jämförde hon detta med hur folk kommenterar övervikt och menade på att det är samma sak. Stärkt av formuleringarna i denna blogg kunde jag ändå bemöta henne i detta och jag tror att hon faktiskt insåg skillnaden mellan sårade känslor och förtryck utan att för den sakens skull känna sig taskigt bemött; hon såg faktiskt överraskad ut och sa själv att hon inte tänkt på det viset innan.

Bra formulerat, LD.

Frågar du mig? Nej, men kommentaren till henne är inte ett uttryck för förtryck på det sätt som överviktiga utsätts för press. Att kommentera folks utseende på ett okänsligt sätt är däremot okänsligt och ouppfostrat och hennes personliga lidande är inte mindre, men det är fortfarande inte samma sak.

Kan berätta att lunchdiskussionen istället hamnade i att hon började fråga min mycket ingående om min bakgrund, känslor inför min adoption och mina biologiska föräldrar – inte uttryck för förtryck och rasism, som jag ser det, men däremot ohyfsat och okänsligt, med tanke på att jag endast varit bekant med människanen dryg månad.

Förstår att det måste vara fruktansvärt jobbigt att alltid känna sig så pass utsatt och föraktad som överviktig men kan ändå erkänna med viss skam att jag väl inte heller har den mest positiva synen på övervikt. Har någon här läst boken ”red Queen”? Den handlar iallafall om hur samhället genomsyras av omedvetna biologiska faktorer, sådant som skall gynna ens fortplantning. I denna bok beskrivs ur ett primitivt perspektiv vad dessa attribut/ egenskaper kommer ifrån. Man kan väl generellt sätt säga att idealet är ungdom. Däribland det vanliga man hört förut dvs. ”ljusa ögon” för att kunna se pupillerna. ”Blont hår” då håret mörknar med åldern. Fläsket på ”de rätta ställena ” vilket utrstrålar god fertilitet osv osv.
Faktum är att jag tror att synen på hur vi ska se ut (hur mycket än vi försöker påverka den) alltid påverkas av en sådan omedveten drift. Att vad är mest gynnsamt? Jag vet att vi inte är primitiva djur som stöter ut sjuka och ”annorlunda” kamrater men det är väl ändå detta som sker på alla sätt och vis då folk blir särbehandlade pga olika anledningar? Tyvärr tror jag också det är svårt att förändra då det fortfarande är mer ohälsosamt att vara överviktig än att inte vara det. Det ÄR en belastning på kroppen och det är väl inte heller då en chockerande nyhet att man anses mer attraktiv om man inte är överviktig?
Sen är jag lite spyfärdig på all denna konsumtionshets överhuvudtaget (materiella ting, kläder, MAT osv) och mår dåligt över belastningen på vår jord som vilket även en överkonsumtion av mat (fel mat) bidrar till. Med detta vill jag inte verka fientlig mot överviktiga överhuvudtaget jag bara tänker att det inte är så konstigt att det är på så vis.

Det är det här jag tror somliga är rädda för ska hända när jag pratar om hälsorisker med att vara fet och berättar om min och andras upplevelser. Jag känner inte till några seriösa vetenskapspersoner som anser att biologiska orsaker är enda eller ens största anledningen till att vi behandlar varandra illa. Vi har nämligen begåvats med empatiska, analyserande och reflekterande förmågor också. Biologi brukar vara ett populärt argument som anti-feminister och andra tar till när de inte vill fejsa sina privilegier som vita cis-män. Samma argument som människor i alla situationer tar till för att slippa få sin självbild förändrad från någon som är god och snäll till någon som med sitt beteende gör illa andra människor.

Som många redan så riktigt påpekat innebär inte övervikt med någon automatik att man har hälsoproblem. Fetma däremot som överstiger ett visst BMI, för att förenkla, innebär reella hälsorisker. Och nu kommer vi till det komplicerade. I dagsläget finns det bara en vetenskapligt bevisat fungerande metod för majoriteten av feta att gå ner till en normalvilkt och behålla den. Det är gastric bypass. Där här är fakta som baseras på omfattande undersökningar och forskning. Läkarvetenskapen är överens om detta. Och då menar jag inte att en allmänläkare på VC som inte är insatt i problematiken inte kan ha en annan uppfattning. Det är dock inte vetenskap utan fördomsfullt tyckande.

Och tyckande är något människor är bra på. Utan att ha satt sig in i ämnet från alla aspekter tycker folk både det ena och det andra. Och det här är problematiskt. För trots att de flesta smala anser att det är hälsofarligt att väga för mycket anser de också att feta ska bestraffas. De ska fanimej inte få göra en GBP ”för skattebetalarnas pengar”, som om inte feta betalat skatt? Det spelar ingen roll om så chefskirurgen himself som är expert på området förklarar hur viktökning går till och varför det är nästan omöjligt att gå ner på egen hand och behålla vikten när fetma väl uppstått och att GBP är den enda fungerande metoden för majoriteten. Det där tror inte jag på, säger de smala. Ni kan om ni vill. Ni är bara lata och själviska.

Och vad de säger i förlängningen är att de hellre önskar att feta ska ha en kraftigt försämrad livskvalitet och dö i förtid än få vård och hjälp ”för skattebetalarnas pengar”. Det finns en bestraffningstanke i detta. Men jag är fullständigt övertygad om att vi inte kommer komma åt problemet genom att sopa det under mattan och ljuga och påstå att det inte aaalls är farligt att väga 150 kg till 160 cm. Nej. Vi måste prata MER om detta. Det är enda sättet att synliggöra ett problem som i dag omges av så mycket skam och skuld och fördomar att folk går banans på den som vill prata om problemet.

Dock är inte GBP den enda vetenskapligt bevisade metoden för att uppnå hållbar normalvikt. Tvärtom vittnar många om alla komplikationer det kan medföra.
Tycker även att det är helt fel sätt att ta sig an problemet. Ska man inte söka efter orsakerna som skapar denna övervikt istället för hela tiden fokusera på symtomen och komplicerade åtgärder för dessa?
Ökad produktion och intag av processad mat, snabba kolhydrater och socker har ökat i samma takt som övervikt. Få människor hade nog kunnat äta sig så pass överviktiga av grönsaker och protein. På samma sätt som man inte blivit alkoholist om man inte fortsatt intagit stora mängder alkohol.
Även psykisk ohälsa, som många nämner i kommentarerna, är väl startskottet till ett missbruk av diverse saker (i detta sammanhang mat. Varför inte lägga lägga pengar på att komma åt det verkliga problemet?
När det kommer till de biologiska orsakerna och att det skulle vara något anti-feminister tar sig till i diskussionen måste jag tyvärr säga att så inte är fallet, feminist som jag är.
Det är även märkligt hur vi som empatiska, analyserande och reflekterande förmågor tydligen fortsätter att behandla varandra så som beskrivs i inlägget ovan, om nu inte vi har någon annan drivkraft att behandla andra människor på ett så fruktansvärt sätt.

För det första: Alla operationer innebär risker och att komplikationer kan uppstå (vilket inte alls är särskilt vanligt vid GBP men det händer precis som vid alla andra mer komplicerade operationer), har ingenting att göra med fungerande metoder. I dagsläget är GBP den utan tvekan enda fungerande metoden för majoriteten av människor med fetma att gå ner ordentligt i vikt och behålla viktnedgången.

Det här tänker jag inte diskutera med olika anhängare av dietmetoder och liknande, inte heller med personer med anekdotiska bevis av typen ”jag gick minsann ner 50 kilo med pulverdiet sådetså!” Vad individer klarar av är nämligen ointressant när man talar om vad som är en fungerande metod för majoriteten människor. Vad folk tycker och tror är inte heller intressant för folk tycker och tror en massa som strider mot läkarvetenskapen och bevis i form av omfattande undersökningars resultat. Jag kommer alltså inte svara på såna kommentarer.

För det andra: Fetma uppstår oerhört sällan för att det är frågan om matmissbruk. Vad är det ens? Att man inte lever på enbart rött kött och grönsaker? Trams. Det är inte matmissbruk att äta annat än kött och grönsaker. LCHF:are är jag ytterst ointresserade av att diskutera detta med.

Fetma uppstår inte heller särskilt ofta för att någon har en psykisk sjukdom. Däremot finns det en hel del psykofarmaka som är kända för att ge stor viktuppgång, men det är inget som är så pass vanligt att man kan börja prata om det som ett problem som hör ihop med fetma för genomsnittet feta. Du och många med dig uttalar er som experter utifrån er okunskap och fördomar utan att varken ha läst på eller vara intresserade av fakta som motsäger era övertygelser. För det kan knappast vara första gången du hör det här. Det här är heller ingenting jag tänker debattera. Det här är ren information – det är upp till dig vad du vill göra med den.

Till sist: Varför ska du söka i orsakerna till mitt kroppsfett? Och vem är du i din privilegierade position som icke-fet att avgöra var fokus ska ligga? Ifrågasätt dina negativa attider till människor som inte ser ut som du, istället för att agera fett-frälsare. Det är väldigt arrogant och uppfattas som både obehagligt och osympatiskt. Kan vara något att fundera över.

Men vem är det som bestämmer när det räknas som förtryck? Det är lätt att säga att alla så kallat ”smala” är en grupp, men bland ”smala” människor finns ofta stora nyanser. Människor som är underviktiga eller är lite extra utmärkande smala står långt ifrån samhällets ideal och respekt. Extrem smalhet associeras i dagens samhälle till kontrollbehov, oförmåga att njuta av det goda i livet, psykiska problem som ätstörningar, svaghet och oförmåga att hantera saker – precis som ”tjockhet” kan förknippas med frosseri och lathet. Så det finns två grupper av ”förtryckta” kroppstyper – de som är FÖR smala och se som är FÖR tjocka. (För gruppen av ”tjocka” är också väldigt nyanserad)

För de som har det som kallas smalhetsprivilegiet är inte samma människor som de som blir kallade skelett eller misstänks ha svår anorexia. De som har smalhetsprivilegiet är de som faller inom bilden av ”hälsosam” och ”lagom” smalhet.

Alla de punkter som nämndes ovan angående smalhetsprivilegiet är applicerbara på extrem smalhet också.
Tex:
-Folk ser att du är ”för” tjock och antar att du lat -> Folk ser att du är ”för” smal och antar att du är anorektiker och perfektionist.
-Folk ser att en tjock person har vissa saker i sin kundvagn och ger tips för att äta nyttigare (gå ner i vikt)-> Folk ser att en smal person har vissa saker i sin kundvagn och ger tips för att äta nyttigare (gå upp i vikt).
-Tjock person går till läkare, läkare antar att problemet är diabetes/onyttig kost/blabla -> Smal person går till läkare, läkare antar att problemet är brist på näringsämnen/undermålig kost.
-Mycket tjock person beställer hamburgare, pommes och milkshake på McDonalds, folk kastar blickar och dömer.-> Mycket smal person beställer äppelbitar och light läsk på McDonalds, folk kastar blickar och dömer.

Så att prata om att FÖRTRYCKET MOT TJOCKA!!!! är det enda som är strukturellt betingat är inte helt rätt, enligt mig. Istället så handlar det ju om kroppar och utseenden som avviker från idealet på olika sätt. Hela debatten om vem som är förtryckt, eller mest förtryckt blir dessutom problematisk över att det inte finns en klar gräns mellan tjock och smal. Jag är själv en blandning, lite av varje. Jag är definitivt inte idealsmal, i så fall så är jag nog snarare tjock. ”Är jag förtryckt eller är kvalar jag i den privilegierade smala gruppen?” blir frågeställningen som blir en naturlig följd, och det känns som att INGEN någonsin kommer att kunna ge ett svar på det eftersom det inte finns någon konkret gräns.

Kan man inte bara försöka lägga gemensamt krut, se varandras problem och jobba mot utseendeshetsen och idealpaniken tillsammans?

Frey: Precis!

Sedan så är det helt ok med mig att man diskuterar de två fenomenet separat om folk känner att de gör det lättare att ta itu med problemet.

Vill ta upp en sak till som jag tänkt på hela dagen. Ett av sätten som kan medvetandegöra synen på feta är när man tittar på vilken vård omgivningen anser att underviktiga respektive överviktiga ska få. När jag för det här resonemanget är det ointressant HUR problemen uppstått. Det enda som är intressant här är att det FINNS en sjukdomsproblematik och på vilket sätt vi anser att den ska tas om hand av vården.

Kraftigt underviktiga som utvecklat sjukdomar pga detta bör få adekvat vård, det verkar de flesta överens om. Jag har aldrig sett eller hört någon uttrycka åsikter som att de får skylla sig själva, det är bara att äta mer och inte ligga skattebetalarna till last när hjärtat inte orkar med längre eller när de svimmar flera gånger om dagen. Ingen påstår (vad jag är medveten om) att kraftigt underviktiga bara är lata, att de kan göra något åt sin situation på egen hand om de bara vill och att de borde förbjudas skattefinansierad vård för livshotande sjukdomar.

Detta är vad vi feta som har drabbats av sjukdomar pga vår fetma får höra. Inte bara vid något enstaka tillfälle av någon synnerligen osympatisk person utan STÄNDIGT. Jag kan om jag vill läsa såna åsikter dagligen på nätet, utan att ens leta efter dem. Jag kan om jag vill diskutera mina fetmarelaterade sjukdomar med bekanta och få höra detta, om och om igen.

DU ÄR INTE VÄRD VÅRD. Jag bryr mig inte om vad som orsakade din fetma, nu har du blivit sjuk pga av den och då ska du fan inte snylta på oss smala skattebetalare, för du KAN gå ner om du vill. Du är bara lat och dina hjärtproblem och diabetes har du fått pga din jävla lathet så nu får du fanimej stå ditt kast och dö en för tidig död om du är så jävla dum att du väljer det.

Det är vad omgivningen säger till oss. Det är därför jag har pratat om riskerna med kraftig fetma när man har 40, 50 kilos övervikt eller mer. Det KOMMER leda till följdsjukdomar förr eller senare bara man får leva tillräckligt länge. Och det är därför jag pratat om gastric bypass och försökt informera, med mindre lyckat resultat som det verkar, om att det är den enda metoden i dag som bevisligen fungerar för genomsnittet feta. Jag är övertygad om att det motstånd somliga har att ta in den här informationen beror på ett mer eller mindre dolt förakt för feta människor. Bakom motståndet finns osympatiska, oempatiska människovärderingar som de flesta av oss inte vill komma i kontakt med hos oss själva.

Det är jobbigt och smärtsamt att komma till såna insikter om sig själv och därför är det lättare att lägga skulden på de feta. Att ignorera vetenskapliga undersökningar och forskningsresultat. Att hålla för öronen och fortsätta tjata om olika dieter och metoder som de flesta av oss redan provat, många gånger t o m. Och vi sitter fortfarande här och är feta så det vore ju jävligt schysst om vi kunde komma överens om att de metoderna uppenbarligen inte fungerar för majoriteten personer med kraftig fetma.

Gastric bypass är ingen skönhetsoperation. Det är en livräddande operation. Detta har jag inte hittat på själv utan det är så sjukvården definierar GBP. Och den vården vill en hel del människor neka oss. De tycker att vi kan ha att vi lider pga sjukdomar och att vi gott kan dö när vi är 50 om vi nu är så jävla lata att vi väljer att inte ”ta tag i oss själva”. Det här är ganska hemska åsikter. Och just detta drabbas inte underviktiga med följdsjukdomar av, tack och lov. Det är självklart ingen tröst men det är ett sätt att få syn på det förtryck som drabbar feta och den omänskliga människosyn vi möter dagligen, överallt.

Precis de tankegångarna finns rörande smala också. Många anser att ätstörningar och undervikt bara är dålig diet, brist på engagemang och en attitydfråga.

Men tror du att det är ett problem som beror på att det finns ett utbrett skammande av smala i samhället idag? Det tror inte jag nämligen. Många smala kan vara feta inombords, så att säga, ha mycket fett runt organen. Konstigt att läkare sagt åt dem att äta ännu mer då?

Men nu tycker jag du drar slutsatser som endast är grundade på hur du känner dig som utsatt överviktig person. Att alla som inte delar dina åsikter har osympatiska, oempatiska människovärderingar? Jag bryr mig inte om att människor väljer att göra GBP om man ser det som enda utväg men jag tycker att det är synd att behöva ta till så drastiska åtgärder! Du måste väl själv också tycka detta?
Jag är inte LCHFare (en till slutsats som du drar bara sådär) utan har p.g.a. kronisk sjukdom fått sluta med socker, gluten och mjölkprodukter. Kalla det vad du vill men jag sätter inte etiketter på människor. Allt är inte svart eller vitt. Med detta vill jag säga att jag hade kunnat ”lösa” mitt problem genom att operera bort tarmen- vilket är vetenskapligt bevisat att det ger hållbar hälsa i det långa loppet, men vilket jag tycker, precis som GBP, är en ohållbar lösning på ett problem. Istället försökte jag hitta orsaken till mitt problem.
Jag är ingen ondskefull människa som försöker trycka ner andra- tvärtom var det jag skrev i min text funderingar som jag väl har rätt att ha? I din text uppfattar jag dig vara precis som du beskriver själv hur ”alla dessa andra” är. Jag är öppen för andras åsikter men det verkar inte du alls vara.
Jag tycker inte heller att feta får ”skylla sig själva” lika lite som andra sjuka, missbrukare eller andra utsatta människor.

Även om samhället är överens om att farligt underviktiga personer, som människor med långt skriden anorexia, ska få vård så finns det, i alla fall i min stad (Göteborg) knappt några vårdplatser till dessa människor. De får snällt vänta på sin tur, och det krävs att de är väldigt illa ute innan vården överhuvudtaget har resurser att snappa upp dem.

Det är ju två privilegiestrukturer som krockar/samverkar här och därför tror jag är det lätt att som smal känna sig ”oskyldigt anklagad” för att ha privilegier.
Som smal har du privilegier som tjocka inte har (mindre fördomar, mindre förakt och större frihet i det offentliga rummet) men som KVINNA är din kropp (förstås) alltid utsatt för en kritisk granskning i alla sammanhang, ifrågasatt i det offentliga rummet, alltid föremål för andras bedömningar och aldrig bra nog. Så självklart är det inte härligt och problemfritt att vara smal kvinna i patriarkatet. Men mindre utsatt än att vara överviktig.

Instämmer att det är två privilegiestrukturer som krockar, med det är viktigt att se komplexiteten i att i ena vågskålen vara priviligerad och i den andra vågskålen vara förtryckt. Men olika privilegiestrukturer krockar hela tiden, varje dag, i all möjliga situationer.
När smala kommer och skriver att de också får negativa kommentarer om sin storlek, är det som om en ljushyad person säger till en mörkhyad person;

”Jag får ibland pikar om min bleka hud, att jag borde sola osv, så det är lika illa som att du får kommentarer, särbehandling, svårare att få arbete & bostad, underrepresenteras i media och att generella stereotyper av din person är negativ pga av din hudfärg. Vi har båda en hudfärg. Båda upplever orättvisa behandlingar. Samma sak.”

Det är inte samma sak. Även priviligerade personer stöter på sårande kommentarer mer eller mindre ofta. Skillnaden är i hur samhällsstrukturer sätter olika egenskaper till saker rörandes din person som du inte bör dömmas för. Mörk hud, kvinna, hbtq-personer, låginkomsttagare, missbrukare, hemlösa, överviktiga, lågutbildade osv behandlas systematiskt sämre än respektive ’sundare’ motsats.
Dock är det viktigt att förstå att trots att en döms i ett eller några av dessa områden (eller andra områden), så kan du likaväl vara den priviligerad personen i ett annat sammanhang.

I detta fall som diskuteras, övervikt, så är smalare personer de priviligerade.

Jag förstår verkligen att det ska vara så svårt att se sina egna privilegier. Jag är inte överviktig men jag behöver ju bara kasta ett öga på en tidning/reklamstolpe/slå på tv eller dator eller för all del lyssna på folk på bussen för att upptäcka fördomar och även skuldbeläggande som riktas mot tjocka. Något jag sällan möter. Det har hänt att jag kallats ”fetto” men extremt sällan, så det har då inte varit någon del av ett förtryck jag tvingats möta varje dag, det förtryck som helt uppenbart riktas mot tjocka i allmänhet. Jag kan ju förstå att det är jobbigt, men aldrig till fullo HUR det känns. Precis som jag aldrig till fullo kan förstå hur det är att vara utsatt för rasförtyck. Det är ju därför en läser om andras upplevelser av sin vardag, exempelvis en sån här bra blogg eller lyssnar och tar till sig när folk pratar och berättar om det förtryck de utsätts för. Det är pinsamt när någon försöker ta tolkningsföreträde gentemot en grupp som en inte själv tillhör.
Din blogg är fantastisk, dina texter uppmanar både till förändring och eftertanke! You GO!

Men hur i jävla helvete kan det va så svårt att fatta?! LD mfl (WDC) slår liksom huvet på spiken här och ändå sitter smalisar och hävdar motsatta. Blir så less. Men sjukt glad att ni orkar fortsätta ta diskussionen på detta sakliga sätt. Själv blir jag bara frustrerad över att trots att ni sätter så bra ord på detta (vilket gjorde min dag -eller förresten hela jävla året), så går det inte in (vilket får mig att ryckas ur lyckokänslan över att ha fått ord på saker jag känner och återgå till magont över förtrycket mot tjocka).
Och gissa vad? Jag är fan inte ens tjock längre! Jag är priviligierad. Och jag känner det varenda jävla dag när jag kan gå på Ica och handla vad fan jag vill, äta vad jag vill på jobbet utan att tro att andra sneglar på min tallrik. Nu för tiden (efter gbp) vågar jag snacka på föräldramöten eller med främlingar på bussen eller whatever utan att behöva tänka på att dessa KANSKE tolkar allt jag säger/inte säger utifrån utgångspunkten att jag är lat/underklass/har dåligt självförtroende/ingen självbehärskning osv osv.
Asså, skulle kunna skriva en uppsatts om detta men jag orkar int. Ville egentligen bara säga att jag älskar er som tar upp detta och ger ord och styrka. TACK SOM FAN.

Håller med dig helt! Men samtidigt, som en smal person, så vet jag hur det är att alltid få kommentarer om att ”äter du ordentligt”, ”du måste tänka på din hälsa!” osv. Säger absolut inte att det är jämförbart med fat-shaming, för det är det inte. Men smala personer får mycket skit också. Det är ju dock ingen anledning att vända sig mot kritik mot fat-shaming. (Kort sagt, jag vet att jag är privilegierad som smal (för det ÄR jag, så sjukt mycket!), men jag tror att många smala reagerar just eftersom att vi också får en del skit.)

Om en uppfyller den patriarkala smalhetsnormen blir en ju mycket mer utsatt för mäns äckliga kommentarer och tafsningar. Det kan ju inte alls ses som ett privilegium. Tvärtom är det extra förtryckande att uppfylla smalhetsnormen.

Feta tjejer utsätts inte alls för samma patriarkala förtryck. Genom att inte uppfylla smalhetsnormen slipper en massor av förtryck från män.

Nej, det är absolut inte sant. Min erfarenhet – inte som överviktig, men som vän till överviktiga tjejer – är att tjocka kvinnor sextrakasseras enormt mycket mer än sina normalviktiga systrar. Och på ett mycket ”grövre” sätt. Män verkar verkligen vara fullständigt gränslösa när det gäller vad de tror är okej när det gäller överviktiga tjejer. Har kompisar som fått utstå de mest groteska saker när det gäller både tafsande och verbala trakasserier.

Jag har varken varit tjock eller supersmal, tycker det är klart som korvspad att det som LD skriver stämmer. Folk reagerar på avvikande kroppar efter varierande hyfs. Men reaktionerna på tjockhet finns i alla olika skikt av mänsklig samvaro. Hur många söndagsbilagorna handlar om smala som lyckats bli medelstora? Nå just det. Det är liksom inte samma sak, inte ens nära. Det är ju bara att lyssna och se sig omkring.

En av de jobbigaste sakerna för mig personligen med att vara fet, som jag såg stod med på den där listan i inlägget, är när det står krigsrubriker i tidningarna: ”snart är vi lika feta som i USA” , ”det dolda sockret gör oss feta och sjuka”. Alltså såna saker .. För även om det inte är kul att få kommentarer om min vikt av släkt och bekanta (vänner gör inte så!) så känner jag mig inte dum då, jag tycker mest det är genant. Och även om jag hatar att inte kunna köpa de kläder jag vill eftersom de inte finns i min storlek så hittar man ju till slut kläder man kan ha även om det känns som en kompromiss. Och det är trist att småskämmas när jag får i uppdrag att handla lite lördagsgodis till familjen, jag känner alltid ett behov då att samtidigt lägga ner hälsosamma livsmedel i korgen för att väga upp den där godispåsen eller chipspåsen, annars känns det som alla i kön tror att man bara äter sånt. Att äta ute kan också få mig lite obekväm, särskilt om man är på något utpräglat snabbmatställe, då känner jag ofta ett behov av att ta det nyttigaste på menyn. Men allt detta känns det som jag klarar av att hantera på ett eller annat sätt. Men när det står i tidningen att vi överviktiga är liksom en ” tickande bomb” och beskrivs i det närmaste som ett hot mot hela vårt samhälle då blir jag väldigt påverkad. Det påminner lite om SDs retorik mot invandring ” de här människorna är värdelösa, de kommer bara kosta oss en massa pengar, sen går samhället under” typ så. Det känns verkligen vidrigt då, jag känner mig 100 % värdelös. Allt detta slipper man om man är smal.

För det första: Kan inte alla bara få vara som de är? Kan inte alla bara få se ut som de är och göra som de vill? Jag vet att det är naivt att tänka så, men jag skulle verkligen önska att människor kunde visa respekt för varandra.
Om någon/några människor nu vill prata om hur det är att vara förtryckt som överviktig kan man inte hålla diskussionen till det då? Om man nu känner sig nedtryckt som smal, sök ett annat forum.
Och den här diskussionen om gastric bypass vs dieter etc., man opererar inte bara och sen är det klart, man förändrar dessutom sin kosthållning för hela livet så någon ”enkel” utväg är det ju inte! Dessutom kanske man måste börja någonstans, man kan liksom inte börja med beteendet (kilona är ju redan där), vill personen gå ner i vikt och lider av sin vikt så bör vikten reduceras först, och OM ett felaktigt beteende föreligger så bör den stöttas/behandlas efteråt. Jag är så trött på den här mentaliteten om att man ska välja den hårda ”lite plågsamma” vägen till viktreducering (som straff då eller?!) inte fan skulle man ställa det kravet på låt säga en person med hjärnskada till följd av en MColycka? Övervikt är inte det enda som kan förvärvas! Vart tusan tog solidariteten vägen? OM någon lider av sin övervikt och det är medicinskt indicerat så lägger jag gladeligen ”mina skattepengar” på GBP likväl som att jag gärna finansierar rehab efter MColycka eller avgiftning från narkotika, förlossningsvård osv osv (ursäkta de vitt spridda jämförelserna, men jag tror ni hajar grejen) Skatten är till för att fördelas till de som behöver det (i min värld ska det iaf va så) .

Till sist en personlig reflektion från mig med ”lätt övervikt enligt BMI” (BMI orkar jag ju inte ens diskutera *djuuup suck* är att när jag slutade värdera och granska min egen kropp och i stället se till funktionerna så brydde jag mig plötsligt varken om hur jag såg ut eller hur andra såg ut. Det tog en jäkla tid, men fan så gött det känns nu!

Hur konstigt och udda folk än tycker att det är … så finns det dom som trivs vara feta och vill vara det! Jag är en av dom! Ska villigt erkänna att jag rätt så medvetet har mumsat mig fet! 🙂 Jag har lagt på mig 93 kg under de sista två åren nu och jag var inte ens smal innan heller. Då mulliga 75 kg, nu 168 kg på mina 165 cm. Medvetet trivts ihop till denna fetma. Det bästa och underbaraste jag gjort! Och jag vill fortsätta upp i vikt! Att väga 200 kg är verkligen inget som skrämmer mig! Sätter gärna dit en söt liten 2:a i början av min vikt. Vill nu bara hitta mannen som uppskattar en fet kvinnas skönhet. Ska sägas att jag är rätt ung, men tung! 22 år!

Att denna debatten ens finns.. löjligt.. vill man vara fet eller smal så har man all rätt att vara det! det är inte synd om någon, sträck på er och var stolta över ert utseende! varför låter ni andra trycka ner er för det ni själva vet är perfekt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *